Straffprocesslag

Legaldefinitioner 12

Punkt 13 C-183/18

Bestämmelserna i rambeslutet har införlivats med polsk rätt genom avsnitten 66a och 66b i Kodeks postępowania karnego (straffprocesslagen).

Punkt 22 C-205/21

I artiklarna 46.1 och 80 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs att brott ska lagföras antingen genom allmänt åtal, det vill säga genom att åklagaren väcker åtal, eller genom enskilt åtal från målsäganden. Nästan alla brott som anges i strafflagen omfattas av allmänt åtal.

Punkt 12 C-398/23

Under rubriken ”Åtalsuppgörelse i samband med ett inledande förfarande” i artikel 381 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig på målet vid den nationella domstolen (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande: När utredningen har avslutats kan, på förslag av åklagaren eller advokaten, en uppgörelse träffas mellan dessa för att avgöra målet. … … Uppgörelsen ska vara skriftlig och det ska råda enighet om följande frågor: Har en gärning begåtts, har den begåtts av den tilltalade och har den begåtts uppsåtligen, utgör gärningen ett brott, och hur kvalificeras gärningen rättsligt? Vilken typ av påföljd ska utdömas och vilken ska påföljdens nivå vara? … Överenskommelsen ska undertecknas av åklagaren och advokaten. Om den tilltalade samtycker till överenskommelsen ska även vederbörande underteckna den, efter att förklarat att han eller hon avstår från en prövning av saken enligt det ordinarie förfarandet. Om förfarandet avser flera personer eller flera brott, kan uppgörelsen ingås av vissa av dessa personer eller avseende vissa av dessa brott. …”

Punkt 11 C-432/22

Under rubriken ”Åtalsuppgörelse i samband med ett inledande förfarande” i artikel 381 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig på målet vid den nationella domstolen (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande: När utredningen har avslutats kan, på förslag av åklagaren eller advokaten, en uppgörelse träffas mellan dessa för att avgöra målet. … … I uppgörelsen får påföljden bestämmas på de villkor som avses i artikel 55 i strafflagen, även om det inte föreligger särskilda eller flera förmildrande omständigheter. Uppgörelsen ska vara skriftlig och det ska råda enighet om följande frågor: Har en gärning begåtts, har den begåtts av den tilltalade och har den begåtts uppsåtligen, utgör gärningen ett brott, och hur kvalificeras gärningen rättsligt? Vilken typ av påföljd ska utdömas och vilken ska påföljdens nivå vara? … Uppgörelsen ska undertecknas av åklagaren och advokaten. Om den tilltalade samtycker till uppgörelsen ska även vederbörande underteckna den, efter att förklarat att han eller hon avstår från en prövning av målet enligt det ordinarie förfarandet. Om förfarandet avser flera personer eller flera brott, kan uppgörelsen ingås av vissa av dessa personer eller avseende vissa av dessa brott. …”

Punkt 17 C-467/18

I artikel 427 och följande artiklar i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs ett särskilt förfarande som gör det möjligt för domstolen att på förslag av åklagaren besluta att medicinska tvångsåtgärder vidtas mot en enskild som vid psykisk störning har begått en gärning som utgör en fara för samhället.

Punkt 14 C-502/19

I artikel 384 bis i Ley de Enjuiciamiento Criminal (straffprocesslagen), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, anges följande: ”Ett lagakraftvunnet beslut att väcka åtal och ett beslut om häktning för brott som begåtts av en person som hör till eller är knuten till väpnade grupper eller enskilda terrorister eller upprorsmän medför att den åtalade, som har en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag, automatiskt avstängs från tjänsten eller uppdraget så länge som vederbörande är frihetsberövad.”

Punkt 13 C-505/20

I artikel 111 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), med rubriken ”Bevarande av bevismaterial”, föreskrivs följande: Bevismaterial ska bevaras till dess att det straffrättsliga förfarandet har avslutats. Föremål som beslagtagits som bevismaterial kan återlämnas till de rättsinnehavare från vilka de har förverkats med åklagarens tillstånd innan det straffrättsliga förfarandet har avslutats, endast om detta inte hindrar uppdagande av den objektiva sanningen och egendomen inte är föremål för administrativa förseelser. Åklagaren ska fatta beslut om begäran om återlämning inom tre dagar. Ett avslag från åklagaren med stöd av punkt 2) kan överklagas av rättsinnehavaren till behörig domstol i första instans. Denna domstol ska avgöra överklagandet inom tre dagar från mottagandet av detta, vid ett sammanträde inom lykta dörrar, och detta avgörande kan inte överklagas. Lättfördärvliga föremål som beslagtagits som bevismaterial från rättsinnehavarna och inte kan återlämnas till dem, överlämnas till berörda institutioner och juridiska enheter med åklagarens tillstånd att användas i enlighet med deras avsedda ändamål eller ska säljas, varvid intäkterna från försäljningen deponeras i en kommersiell bank till förmån för statsbudgeten. Narkotika, narkotikaprekursorer och psykotropa växter samt punktskattepliktiga varor får förstöras innan det straffrättsliga förfarandet har avslutats i enlighet med de villkor och förfaranden som föreskrivs i lag. I ett sådant fall ska endast de representativa prover som beslagtagits bevaras fram till dess att förfarandet har avslutats. …”

Punkt 13 C-612/15

Av artikel 91.3 jämförd med artikel 92 i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), följer att när två tilltalade har anlitat samma försvarare måste domstolen entlediga försvararen om försvaret av den ena personen strider mot försvaret av den andra personen. Enligt fast nationell rättspraxis finns det en motsättning mellan dessa personers intressen om en av dem lämnar uppgifter som kan användas mot den andra, medan den andra personen inte ger någon förklaring.

Punkt 12 C-646/17

Artikel 444 i codice di procedura penale (straffprocesslagen), i den lydelse som var tillämplig när omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inträffade (nedan kallad straffprocesslagen), som har rubriken ”Ådömande av en mellan parterna förhandlad påföljd”, har följande lydelse: Den tilltalade och åklagarmyndigheten får begära att rätten ska utdöma en alternativ påföljd av angivet slag och angiven varaktighet, eller en ekonomisk påföljd, som satts ned med högst en tredjedel, eller ett fängelsestraff när detta, med hänsyn till omständigheterna och efter att ha satts ned med högst en tredjedel, inte överstiger fängelse i fem år, oavsett om det förenas med en ekonomisk påföljd. … Om samtycke föreligger, även från den part som inte har framställt begäran, och det inte föreligger skäl att meddela en friande dom enligt artikel 129 ska rätten, utifrån handlingarna i målet och under förutsättning att den rättsliga kvalificering av gärningen samt tillämpningen och jämförelsen av de omständigheter som parterna har åberopat är korrekt och att den angivna påföljden är lämplig, döma ut denna påföljd, varvid det i domslutet ska anges att parterna har framställt en begäran härom. Om talan förs om enskilt anspråk ska domstolen inte fatta något beslut om denna ansökan. Den tilltalade ska emellertid förpliktas att ersätta målsägandens rättegångskostnader, om det inte finns skälig grund för att staten helt eller delvis ska svara för dessa rättegångskostnader. Artikel 75.3 ska inte tillämpas. Part kan villkora ansökan med att uppskjutande av påföljden beviljas. Om rätten anser att ett sådant uppskjutande inte kan ske ska ansökan avslås.”

Punkt 9 C-659/18

I artikel 118 i Ley de Enjuiciamiento Criminal (straffprocesslag), i dess lydelse enligt Ley Orgánica 13/2015 de modificación de la Ley de Enjuiciamiento Criminal para el fortalecimiento de las garantías procesales y la regulación de las medidas de investigación tecnológica (lag 13/2015 om ändring av straffprocesslagen i syfte att stärka de processuella garantierna och reglera tekniska utredningsåtgärder) av den 5 oktober 2015 (BOE nr 239 av den 6 oktober 2015, s. 90192) (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande: Var och en som misstänks för att ha begått en straffbar handling kan utöva rätten till försvar genom att inträda i förfarandet, så snart han eller hon har underrättats om dess existens, har frihetsberövats, har blivit föremål för någon annan försiktighetsåtgärd eller åtalats, och den berörde ska, i samband med dessa åtgärder och utan onödigt dröjsmål underrättas om följande rättigheter: … Rätten att i god tid få ta del av handlingarna i målet för att garantera rätten till försvar och under alla omständigheter innan vederbörande förhörs. … Rätten att fritt utse en försvarare, med förbehåll för det som föreskrivs i artikel 527.1 a. … Rätten till försvar utövas utan några andra begränsningar än de som uttryckligen föreskrivs i lag från den dag då den berörda personen anklagas för att ha begått den straffbara handling som undersöks till dess att påföljden helt har verkställts eller upphört …”

Punkt 11 C-80/23

I artiklarna 46.1 och 80 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs att brott ska lagföras antingen genom allmänt åtal, det vill säga genom att åklagaren väcker åtal, eller genom enskilt åtal från målsäganden. Nästan alla brott som anges i strafflagen omfattas av allmänt åtal.

Punkt 98 Förslag till avgörande i mål C-467/18

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit, Bulgarien) har ställt på följande sätt: 1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, ska tolkas så, att det ska tillämpas i alla skeden av dessa förfaranden, från och med den tidpunkt då myndigheterna upplyser en person om att han eller hon är misstänkt för brott, även om denna person lider av en psykisk störning. 2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, är tillämpligt, vid de tidpunkter som föreskrivs i direktivet, på misstänkta eller tilltalade personer som lider av en psykisk störning. 3) De rättigheter som direktiven 2012/13 och 2013/48 är avsedda att skydda, ska iakttas, när så ska ske enligt innehållet i direktiven, under den brottsutredning som görs av polisen, under den förundersökning i straffrättsliga förfaranden som leds av åklagarmyndigheten och vid ett särskilt förfarande rörande tvångsvård, när brott har begåtts av personer som på grund av psykisk störning inte kan hållas straffrättsligt ansvariga för dem, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 427 och följande artiklar i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen). 4) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, är inte tillämpligt på straffrättsliga förfaranden som slutgiltigt avslutats före den 1 april 2018. 5) Ett förfarande för att, av medicinska skäl, besluta om tvångsvård på en psykiatrisk klinik för personer som lider av psykisk sjukdom, som det som regleras i artikel 155 och följande artiklar i Zakon za zdraveto (hälsolagen), omfattas inte av tillämpningsområdet för direktiven 2012/13, 2013/48 och 2016/343.