Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 28 november 2024
I mål C‑398/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 29 juni 2023, som inkom till domstolen den 29 juni 2023, i brottmålet mot
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av ordföranden på nionde avdelningen N. Jääskinen, tillika tillförordnad ordförande på åttonde avdelningen, samt domarna M. Gavalec och N. Piçarra (referent), generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4.1 och 5 i rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel (EUT L 335, 2004, s. 8), av artikel 4 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 2008, s. 42), artikel 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1) samt artiklarna 20, 47 första stycket, 48.2 och artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2. Begäran har framställts inom ramen för ett brottmål mot PT och andra personer angående anklagelser om att de har lett och/eller varit delaktiga i verksamhet i en organiserad kriminell grupp.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Stadgan
3. I artikel 47 första stycket i stadgan föreskrivs följande:
”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.”
4. Artikel 52.1 i stadgan har följande lydelse:
”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”
Rambeslut 2004/757
5. I artikel 4 i rambeslut 2004/757, med rubriken ”Påföljder”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som definieras i artiklarna 2 och 3 beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2 beläggs med straffrättsliga påföljder med ett maximalt frihetsstraff på minst ett till tre års fängelse.”
6. I artikel 5 i rambeslutet, med rubriken ”Särskilda omständigheter”, föreskrivs följande:
”Utan hinder av vad som anges i artikel 4 får varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att de påföljder som anges i artikel 4 skall kunna lindras, om gärningsmannen
a) tar avstånd från brottslig verksamhet inom området narkotikahandel och handel med prekursorer, och
b) förser administrativa eller rättsliga myndigheter med uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem att
i) förebygga eller mildra effekterna av brottet,
ii) identifiera eller väcka åtal mot de övriga gärningsmännen,
iii) finna bevis, eller
iv) förebygga ytterligare sådana brott som anges i artiklarna 2 och 3.”
Rambeslut 2008/841
7. I artikel 3 i rambeslut 2008/841, med rubriken ”Sanktioner”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att
a) det brott som avses i artikel 2 a beläggs med ett maximalt fängelsestraff på minst 2–5 år, …”
8. I artikel 4 i rambeslutet, med rubriken ”Särskilda omständigheter”, föreskrivs följande:
”Varje medlemsstat får vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de sanktioner som avses i artikel 3 kan lindras, eller att gärningsmannen får undantas från sanktioner, om denne till exempel
a) avstår från sin brottsliga verksamhet, och
b) förser administrativa eller rättsliga myndigheter med sådana uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem att
i) förebygga, göra slut på eller mildra effekterna av brottet,
ii) identifiera eller väcka åtal mot de övriga gärningsmännen,
iii) finna bevis,
iv) beröva den kriminella organisationen medel som erhållits på olaglig väg eller vinning av dess brottsliga verksamhet, eller
v) förhindra att andra brott enligt artikel 2 begås.”
Direktiv 2012/13
9. I skälen 14 och 41 i direktiv 2012/13 anges följande:
(”(14) [Detta direktiv] fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta eller tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden, i syfte att öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. [Direktivet] bygger på de rättigheter som fastställs i stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950], såsom dessa tolkas av Europadomstolen. …
…
(41) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och de principer som fastställs i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att främja rätten till frihet, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Det bör genomföras i enlighet därmed.”
10. I artikel 1 i detta direktiv, som har rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:
”Detta direktiv fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. …”
11. Artikel 6 i direktivet har rubriken ”Rätten att bli informerad om anklagelsen”. I punkterna 1 och 3 i den artikeln föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade personer erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Den informationen ska tillhandahållas utan dröjsmål och vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.
…
3. Medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.”
Bulgarisk rätt
12. Under rubriken ”Åtalsuppgörelse i samband med ett inledande förfarande” i artikel 381 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig på målet vid den nationella domstolen (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande:
”1). När utredningen har avslutats kan, på förslag av åklagaren eller advokaten, en uppgörelse träffas mellan dessa för att avgöra målet. …
…
5). Uppgörelsen ska vara skriftlig och det ska råda enighet om följande frågor:
1) Har en gärning begåtts, har den begåtts av den tilltalade och har den begåtts uppsåtligen, utgör gärningen ett brott, och hur kvalificeras gärningen rättsligt?
2) Vilken typ av påföljd ska utdömas och vilken ska påföljdens nivå vara?
…
6). Överenskommelsen ska undertecknas av åklagaren och advokaten. Om den tilltalade samtycker till överenskommelsen ska även vederbörande underteckna den, efter att förklarat att han eller hon avstår från en prövning av saken enligt det ordinarie förfarandet.
7). Om förfarandet avser flera personer eller flera brott, kan uppgörelsen ingås av vissa av dessa personer eller avseende vissa av dessa brott.
…”
13. I artikel 383 i straffprocesslagen, med rubriken ”Följderna av en åtalsuppgörelse”, föreskrivs följande i stycke 1:
”Den uppgörelse som godkänts av domstolen har samma verkan som en lagakraftvunnen dom.”
14. Artikel 384 i straffprocesslagen, med rubriken ”Åtalsuppgörelse i samband med rättegången”, har följande lydelse:
”1). På de villkor och i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i detta kapitel, får domstolen i första instans godkänna en åtalsuppgörelse som förhandlats fram efter det att rättegången har inletts, men innan bevisupptagningen har avslutats.
…
3). I dessa fall ska [åtalsuppgörelsen] inte godkännas förrän alla parter [i förfarandet] har lämnat sitt samtycke.”
15. I artikel 384 straffprocesslagen, med rubriken ”Beslut om en uppgörelse som ingåtts med vissa av de tilltalade eller för något av brotten”, föreskrivs följande:
”1). Om det, efter det att rättegången har inletts, men innan bevisupptagningen har avslutats, ingås en uppgörelse med en av de tilltalade eller avseende ett av brotten, ska domstolen vilandeförklara målet.
2). En annan dömande sammansättning ska avgöra frågan om den ingångna uppgörelsen …
3). Den dömande sammansättning som avses i punkt 1 ska fortsätta handläggningen av målet efter det att beslut har fattats om uppgörelsen.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
16. Den 25 mars 2020 väckte Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) åtal vid Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) mot 41 personer, däribland SD och PT, för att ha lett och/eller varit delaktiga i verksamheten i en organiserad kriminell grupp i syfte att distribuera narkotika för ekonomisk vinning. PT åtalades för deltagande i denna kriminella grupp och för innehav av narkotika i distributionssyfte med stöd av tillämpliga bestämmelser i Nakazatelen kodeks (strafflagen).
17. Den 19 augusti 2020 överlämnades ärendet till Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) för att avhjälpa förfarandefel i åtalet.
18. Den 26 augusti 2020, under det inledande skedet av förfarandet, ingick åklagaren och SD:s advokat en uppgörelse enligt vilken SD skulle dömas till ett lindrigare straff än det som föreskrivs i lagen, eftersom SD hade erkänt sig skyldig till anklagelserna mot honom. Uppgörelsen godkändes den 1 september 2020 av en annan dömande sammansättning än den vid vilken målet ursprungligen hade anhängiggjorts.
19. Den 28 augusti 2020 lämnade Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) in en korrigerad version av åtalet och rättegången inleddes.
20. Den 17 november 2020 ingick åklagaren och PT:s advokat en åtalsuppgörelse enligt vilken den tilltalade, som hade erkänt sig skyldig till de framställda anklagelserna, skulle dömas till ett fängelsestraff på tre år med fem års villkorlig frigivning.
21. Den 21 januari 2021 beslöt den utsedda dömande sammansättningen att inte godkänna uppgörelsen med motiveringen att vissa tilltalade inte hade lämnat sitt samtycke, vilket krävs enligt artikel 384.3 i straffprocesslagen.
22. Den 10 maj 2022 ingick åklagaren och PT:s advokat en ny åtalsuppgörelse med identiskt innehåll och begärde att den dömande sammansättning som handlägger målet skulle pröva uppgörelsen utan att inhämta samtycke från övriga tilltalade.
23. Den 18 maj 2022 beslutade den dömande sammansättning som utsetts i enlighet med artikel 384 i straffprocesslagen att inte godkänna uppgörelsen av den 10 maj 2022, med motiveringen att ett godkännande kräver samtycke från de övriga 39 tilltalade, i enlighet med artikel 384.3 i straffprocesslagen.
24. Med anledning av detta avslagsbeslut bekräftade åklagaren, PT och dennes advokat samma dag att de önskade ingå en åtalsuppgörelse och att det bör vara den domstol vid vilken all bevisning hade lagts fram som godkänner uppgörelsen utan att inhämta övriga tilltalades samtycke.
25. För att kunna bedöma huruvida artikel 384.3 och artikel 384 a i straffprocesslagen, i den del det enligt sistnämnda artikel krävs att en åtalsuppgörelse ska godkännas av en särskild dömande sammansättning, är förenliga med unionsrätten, framställde Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) genom beslut av den 28 juni 2022, en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Denna begäran har avgjorts genom dom som meddelats denna dag (mål PT (Uppgörelse mellan åklagaren och gärningsmannen) (C‑432/22)).
26. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som har efterträtt Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) och som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål, har inledningsvis preciserat att den avser att ställa frågan huruvida artikel 384.3 i straffprocesslagen är förenlig inte bara med artikel 4.1 och artikel 5 i rambeslut 2004/757 samt artikel 4 i rambeslut 2008/841, utan även med artikel 20 i stadgan, såsom den tolkats av EU-domstolen i domen av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444), och med artikel 6.3 i direktiv 2012/13, med hänsyn till att det enligt nämnda artikel 384.3 krävs samtycke från övriga tilltalade när en åtalsuppgörelse ingås under rättegången i ett brottmål mot flera personer, men inte då en sådan uppgörelse ingås under det inledande skedet av ett brottmål.
27. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att en åtalsuppgörelse är ett ”rättsmedel” som inte bara gör det möjligt att utdöma ett straff som är effektivt, proportionerligt och avskräckande samt att få den tilltalade som ingår en sådan uppgörelse att upphöra med brottslig verksamhet, utan även att förse den domstol som handlägger målet med bevisning om de övriga tilltalades brottsliga verksamhet. Enligt den hänskjutande domstolen utgör en sådan uppgörelse följaktligen en tillämpning i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan av de bestämmelser i rambesluten 2004/757 och 2008/841 som nämns i föregående punkt, vilket innebär att stadgan är tillämplig på en åtalsuppgörelse.
28. Vad för det första gäller domen av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder som utfärdas mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444), så följer det enligt den hänskjutande domstolen av punkt 43 i den domen att den tilltalades ställning under det inledande skedet av ett brottmål liknar den tilltalades ställning under rättegången i ett brottmål, även om anklagelsen är mer utförligt angiven under det senare skedet. Den hänskjutande domstolen anser att den ”ogynnsamma behandlingen av den tilltalade” som följer av kravet på att de övriga tilltalade ska lämna sitt samtycke för att den åtalsuppgörelse som den tilltalade ingått under rättegången ska kunna godkännas i domstol ”inte uppfyller kravet på likabehandling i artikel 20 i stadgan”, på grund av att ett sådant krav inte är tillämpligt på åtalsuppgörelser som ingås under det inledande skedet av ett brottmål.
29. För det andra anser den hänskjutande domstolen att ”det endast är EU-domstolen som kan bedöma huruvida [åtalsuppgörelsen], såsom den regleras i bulgarisk rätt” hänför sig till rätten till försvar enligt artikel 48.2 i stadgan och, om så är fallet, huruvida artikel 384.3 i straffprocesslagen begränsar en sådan rättighets verkan och huruvida denna begränsning ”är motiverad av ett giltigt skäl”, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har vidare anfört dels att artikel 384.3 i straffprocesslagen berövar en tilltalad som PT rätten att få en materiell prövning av åtalsuppgörelsen i syfte att erhålla en lindrigare påföljd, dels att den begränsning av rätten att ingå en sådan uppgörelse som följer av nämnda artikel 384.3 ”inte bör motiveras av behovet av att skydda övriga tilltalades intressen” utan bör godtas endast ”om den är nödvändig för att skydda brottsoffrets intressen”.
30. För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 384.3 i straffprocesslagen är förenlig med artikel 6.1 i direktiv 2012/13, eftersom nämnda artikel i nationell rätt ”begränsar den ändamålsenliga verkan av denna artikel i [direktiv 2012/13]” genom att hindra en tilltalad som har utövat ”sin rätt att få tillgång till den fullständiga lydelsen av anklagelsen enligt artikel 6.3 i [nämnda direktiv]” från att ingå en åtalsuppgörelse utan att erhålla samtycke från de övriga tilltalade. Den hänskjutande domstolen anser att eftersom tillgång till utförlig information om anklagelsen endast är möjlig under rättegången i brottmålet, innebär artikel 384.3 i straffprocesslagen att den tilltalade som har erhållit sådan information ”är beroende av samtycke från de övriga tilltalade och deras advokater, för att en [åtalsuppgörelse] ska prövas i sak … och, i förekommande fall, godkännas”. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att denna bestämmelse i förevarande fall hindrar PT från att ”komma i åtnjutande av den ändamålsenliga verkan av att utförlig information om anklagelsen har lämnats, en rättighet som uttryckligen tillerkänns PT i artikel 6.3 i direktiv [2012/13]”.
31. Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är en nationell lagstiftning, enligt vilken det för en överenskommelse som avslutar brottmålsprocessen mot en tilltalad krävs samtycke av övriga medtilltalade och deras ombud när förfarandet befinner sig i domstol, medan sådant samtycke däremot inte krävs under det inledande skedet av förfarandet, förenlig med artikel 4.1 och artikel 5 i rambeslut 2004/757 och artikel 4 i rambeslut 2008/841 jämförd med artikel 20 i stadgan?
2) Är en nationell lagstiftning, vilken begränsar en tilltalads möjlighet att få en överenskommelse (varigenom den tilltalade erhåller en nedsatt påföljd) som denne ingått prövad i sak inför domstol genom ett krav på att de medtilltalades samtycke ska inhämtas, förenlig med artikel 4.1 i rambeslut 2004/757 jämförd med artikel 48.2 och artikel 52.1 i stadgan?
3) Är en nationell lagstiftning, enligt vilken ovannämnda begränsning även inträder som en följd av att den tilltalade erhåller utförlig information om anklagelsen, förenlig med artikel 6.3 jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2012/13, jämförda med artikel 47.1 och artikel 52.1 i stadgan?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra tolkningsfrågan
32. Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 4.1 och 5 i rambeslut 2004/757 samt artikel 4 i rambeslut 2008/841, jämförda med artiklarna 20, 48.2 och artikel 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som, i ett brottmål med flera tilltalade, där en åtalsuppgörelse har ingåtts mellan en av de tilltalade och åklagarmyndigheten under rättegången i målet, uppställer krav på samtycke från de övriga tilltalade som inte har erkänt sig skyldiga för att uppgörelsen ska kunna godkännas av domstol, trots att ett sådant samtycke inte krävs för godkännande av en identisk uppgörelse som ingåtts under målets inledande skede.
33. Enligt artikel 4.1 första stycket i rambeslut 2004/757 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artiklarna 2 och 3 i rambeslutet beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, medan det i artikel 4.1 andra stycket i rambeslutet särskilt föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2 beläggs med ett maximalt straff på minst ett till tre års fängelse. Artikel 3.1 a i rambeslut 2008/841 innehåller bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i artikel 4.1 andra stycket i rambeslut 2004/757.
34. I artikel 5 i rambeslut 2004/757 och i artikel 4 i rambeslut 2008/841 föreskrivs i huvudsak en möjlighet för medlemsstaterna att under särskilda omständigheter vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de påföljder som anges i artikel 4 i rambeslut 2004/757 respektive i artikel 3 i rambeslut 2008/841 ska kunna lindras och att gärningsmannen, i det sistnämnda fallet, kan undantas från sanktion.
35. Det ska inledningsvis fastställas huruvida, såsom den hänskjutande domstolen har hävdat, den bulgariska lagstiftning som reglerar en åtalsuppgörelse utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, och huruvida EU-domstolen följaktligen är behörig att tolka de bestämmelser i stadgan som är föremål för den första och den andra frågan.
36. Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig bestämmelserna i stadgan till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. I artikel 51.2 i stadgan preciseras att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen.
37. Dessa bestämmelser bekräftar EU-domstolens fasta praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga på samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. I ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF får EU-domstolen följaktligen endast tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).
38. Begreppet ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, innebär att det måste finnas en koppling mellan en unionsrättsakt och den berörda nationella åtgärden, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 24, och dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23,, EU:C:2024:657, punkt 42).
39. EU-domstolen har redan slagit fast att de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen inte var tillämpliga i förhållande till en nationell lagstiftning när de unionsrättsliga bestämmelserna på det berörda området inte ålade medlemsstaterna någon specifik skyldighet med avseende på situationen i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 26, och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl., C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 35).
40. Det är med beaktande av dessa överväganden som domstolen ska pröva de bestämmelser i unionens rättsakter utifrån vilka den hänskjutande domstolen avser att bedöma de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet.
41. För det första återfinns artikel 4.1 i rambeslut 2004/757 och artikel 3 i rambeslut 2008/841 i rättsakter som antagits med stöd av artikel 31.1 EU, vars bestämmelser återges i artikel 83.1 första stycket FEUF. Nämnda artikel 4.1 och artikel 3 innehåller minimibestämmelser om påföljder för brott inom de brottsområden som omfattas av de båda rambeslutens respektive tillämpningsområden, det vill säga olaglig narkotikahandel och organiserad brottslighet.
42. Såsom domstolen har påpekat i punkt 39 i den dom som meddelas denna dag (PT (Uppgörelse mellan åklagaren och gärningsmannen) (C‑432/22)), så innebär genomförandet av dessa bestämmelser att medlemsstaterna ska vidta lagstiftningsåtgärder som omfattas av materiell straffrätt. När det däremot gäller straffprocessrätten, till vilken bestämmelserna i bulgarisk rätt angående en åtalsuppgörelse hör, det vill säga artikel 384.3 i straffprocesslagen, har ingen unionsrättsakt som avser sådana uppgörelser antagits med stöd av artikel 31 EU eller artikel 82 FEUF, i vilka unionens behörighet på området för straffprocessrätt fastställs.
43. Av detta följer att förhållandet mellan unionens materiella straffrättsliga bestämmelser som avses i punkt 41 ovan och de bestämmelser i bulgarisk straffprocessrätt som reglerar den aktuella åtalsuppgörelsen inte går längre än att unionens materiella straffrättsliga bestämmelser ligger nära eller indirekt påverkar de aktuella bestämmelserna i bulgarisk straffprocessrätt. Under dessa omständigheter kan det inte anses föreligga en koppling mellan dem i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 38.
44. För det andra innehåller artikel 5 i rambeslut 2004/757 och artikel 4 i rambeslut 2008/841, respektive artikel med rubriken ”Särskilda omständigheter”, endast bestämmelser om att medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lindrigare påföljder än de som avses i dessa rambeslut kan utdömas om gärningsmannen avstår från brottslig verksamhet inom de områden som omfattas av dessa rambeslut och förser de administrativa eller rättsliga myndigheterna med sådana uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt, bland annat för att hjälpa dem att identifiera eller väcka åtal mot övriga gärningsmän eller att finna bevis. I dessa unionsrättsliga bestämmelser preciseras inte de närmare reglerna och villkoren för ingående av en åtalsuppgörelse och de ålägger inte heller medlemsstaterna att lagstifta på detta område. Kraven är således inte uppfyllda enligt den rättspraxis som nämns i ovan punkt 39 för att en koppling ska kunna fastställas mellan nämnda unionsrättsliga bestämmelser och de bestämmelser som reglerar en åtalsuppgörelse i bulgarisk rätt.
45. Av det ovan anförda följer att bestämmelserna i straffprocesslagen om ingående och godkännande av en åtalsuppgörelse, särskilt artikel 384.3 i straffprocesslagen, inte utgör en ”tillämpning” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan av bestämmelserna i rambesluten 2004/757 och 2008/841.
46. EU-domstolen är följaktligen inte behörig att besvara den hänskjutande domstolens första och andra fråga.
Den tredje frågan
47. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 2012/13, jämförd med artiklarna 47 första stycket och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som, i ett brottmål med flera tilltalade, där en åtalsuppgörelse har ingåtts mellan en av de tilltalade och åklagarmyndigheten, uppställer krav på samtycke från de övriga tilltalade för att uppgörelsen ska kunna godkännas av domstol enbart för det fall uppgörelsen ingås under rättegången i målet.
48. Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2012/13 fastställer detta direktiv, som antogs med stöd av artikel 82.2 FEUF, gemensamma miniminormer vad gäller information till brottsmisstänkta eller tilltalade personer om deras rättigheter och om anklagelsen mot dem. Såsom anges i skälen 14 och 41 i direktivet bygger direktivet på de rättigheter som anges i bland annat artiklarna 47 och 48 i stadgan och syftar till att främja dessa rättigheter.
49. Enligt artikel 6.1 i direktiv 2012/13 ska medlemsstaterna se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål erhåller tillräckligt utförlig information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. I direktivets artikel 6.3 preciseras att medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till behörig nationell domstol.
50. Oavsett vid vilken tidpunkt utförliga uppgifter om anklagelsen lämnas i enlighet med direktivets artikel 6.3, följer det av den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen att den tilltalade och dennes försvarare, under alla förhållanden, bland annat måste ges tillräckligt med tid för att sätta sig in i denna information och dessa handlingar och kunna utarbeta ett effektivt försvar, framföra synpunkter och, i förekommande fall, inkomma med sådana ansökningar, som bland annat kan avse bevisupptagning, som de har rätt att göra enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 96, och dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet), C‑282/20, EU:C:2021:874, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
51. Att den tilltalade får ta del av utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubricering, i god tid och vid en tidpunkt som gör det möjligt för honom eller henne att effektivt förbereda sitt försvar, är oundgängligt för att den tilltalade ska kunna förstå de gärningar som läggs honom eller henne till last, organisera sitt försvar i enlighet därmed och, i förekommande fall, bestrida ansvar för brott genom att försöka visa att något eller flera rekvisit för det brott som han eller hon anklagas för inte är uppfyllda, eller att välja att frivilligt erkänna sig skyldig med fullständig kännedom om de gärningar som han eller hon anklagas för och rättsverkningarna av detta val (se, analogt, dom av den 9 november 2023, BK (Omrubricering av brottet), C‑175/22, EU:C:2023:844, punkt 40).
52. Verkan av rätten att på ett tillräckligt utförligt sätt och i god tid bli informerad om anklagelsen, såsom garanteras enligt artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 2012/13, äventyras emellertid inte av att det, vid en åtalsuppgörelse mellan en av de tilltalade och åklagarmyndigheten, krävs samtycke av de övriga tilltalade som inte erkänt sig skyldiga för att den behöriga nationella domstolen ska godkänna uppgörelsen.
53. Om, såsom den hänskjutande domstolen har angett, kravet på ett sådant samtycke under rättegången i ett brottmål är en följd, som den nationella lagstiftaren eftersträvat, av att den tilltalade ges utförlig information om anklagelsen mot honom eller henne, med hänsyn till den inverkan som dessa uppgifter – vilka är utförligare än dem som lämnas under det inledande skedet i ett brottmål – kan ha på de tilltalade som inte har erkänt sig skyldiga, vad gäller deras rätt till en rättvis rättegång och deras rätt till försvar, har det nämligen inte visats att ett sådant krav på samtycke inskränker eller hindrar den tilltalade från att utöva de rättigheter som garanteras i artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 2012/13, jämförd med artikel 47 första stycket och artikel 52.1 i stadgan.
54. Mot bakgrund av det ovanstående ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 2012/13, jämförd med artiklarna 47 första stycket och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som, i ett brottmål med flera tilltalade, där en åtalsuppgörelse har ingåtts mellan en av de tilltalade och åklagarmyndigheten, uppställer krav på samtycke från de övriga tilltalade för att uppgörelsen ska kunna godkännas av domstol enbart för det fall uppgörelsen ingås under rättegången i målet.
Rättegångskostnader
55. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: bulgariska.