Tillgängliggörande

Legaldefinitioner 2

Punkt 49 Förslag till avgörande i mål C-597/19

I detta avseende skiljer sig slutligen peer to peer-nätverken inte från den så kallade webben (World Wide Web). Offentliggörande av ett verk online innebär endast att den fil som innehåller verket lagras på en server som är ansluten till internet och har en URL-adress (Uniform Resource Locator), med vars hjälp det är möjligt att få tillgång till filen. Verket som ett objekt som kan uppfattas av människor existerar på webben först från och med den tidpunkt då en klientdator får tillgång till servern i fråga, kopierar filen och visar verket på skärmen (eller återger dess ljud). Den omständigheten att den fil som innehåller verket placeras på en server som är åtkomlig på webben räcker emellertid i sig för att slå fast att det rör sig om överföring (tillgängliggörande). Internet fungerar dessutom enligt principen packet switch (det vill säga som ett paketförmedlande nätverk). Detta innebär att den fil som innehåller verket i fråga är uppdelad i små datapaket som överförs mellan servern och klienten i en slumpmässig ordning och på olika vägar. Paketen är i sig oanvändbara, eller i vart fall för små för att innehålla originaldelar av verket, och det är först när de har överförts som de sätts samman till en komplett fil med verket. Det råder följaktligen inget tvivel om att det sker en överföring till allmänheten på webben. Rätten till tillgängliggörande för allmänheten har utformats just för användning av verk på internet, i första hand på webben.

Punkt 59 Förslag till avgörande i mål C-597/19

I en situation där de berörda användarna själva ligger bakom överföringen till allmänheten (tillgängliggörandet), är användarnas kännedom om följderna av sitt handlande däremot inte avgörande. Det finns inget i artikel 3 i direktiv 2001/29 som tyder på att så skulle vara fallet. Att intrångsgöraren har gjort sig skyldig till en omedveten handling kan på sin höjd beaktas vid fastställandet av skadeståndet, vilket uttryckligen föreskrivs i artikel 13.2 i direktiv 2004/48, men saknar betydelse för frågan huruvida agerandet är lagenligt. Denna bestämmelse utgör för övrigt ytterligare en indikation på att uppsåt i allmänhet inte är ett rekvisit för ett intrång i en immateriell rättighet som skyddas av unionsrätten.