Utbyggnadsförbud

Beskrivning saknas!

Rättsfall2

MÖD 2004:49: Lagligförklaring-----Rensningsarbeten som utförts i en nationalälv har lagligförklarats med hänsyn till att arbetena utförts på en sträcka av älven där vattenutbyggnad redan har företagits och att vattenföretaget förorsakat endast obetydlig miljöpåverkan.
MÖD 2015:52: Ansökan om tillstånd enligt miljöbalken till att vidta åtgärder för att bedriva fortsatt verksamhet vid Långforsens kraftverk ----- Ansökan avsåg vattenanläggning i form av äldre kraftverk med dämningsrätt, som hade anlagts, och där vattenverksamhet bedrevs, med stöd av tillstånd från 1918 enligt äldre vattenlagstiftning (1880 års vattenrättsförordning). Syftet med ansökan var att åtgärda vattenanläggningen så att verksamheten kunde fortsätta i enlighet med 1918 års tillstånd och att samtidigt vidta skyddsåtgärder för miljön i form av faunapassage, fiskgaller, fiskavledare och minimitappning. Mark- och miljödomstolen meddelade tillstånd enligt miljöbalken till åtgärderna med föreskrift om villkor samt beslutade att sökanden skulle betala rättegångskostnaderna. Tillståndsdomen överklagades varvid det anfördes att det fanns hinder för den ansökta verksamheten bl.a. med hänsyn till bestämmelserna om utbyggnadsförbud, Natura 2000-områden och miljökvalitetsnormer. Mark- och miljööverdomstolen bedömde att anläggningen bibehållits och verksamheten bedrivits i sådan omfattning att utgångspunkten för prövningen skulle vara den tillståndsgivna verksamheten (nollalternativet). Domstolen bedömde vidare att de ansökta åtgärderna inte kunde förväntas medföra mer än en obetydlig påverkan på de skyddade intressena i området med hänsyn till de skyddsåtgärder som verksamhetsutövaren skulle vidta. Mark- och miljööverdomstolen fann därför att tillstånd kunde ges och ändrade mark- och miljödomstolens dom i sak endast vad avsåg lydelsen av villkoret om faunapassage och fiskavledare. Vid prövningen av beslutet om ersättning för rättegångskostnaderna i mark- och miljödomstolen fann Mark- och miljööverdomstolen att det saknades underlag som visade den verkliga kostnaden för Kammarkollegiets arbete med målet. Mark- och miljööverdomstolen fann därför inte skäl att vid bestämmandet av ersättningen utgå från högre timtaxa än den övriga myndigheter utgått ifrån.