lagen.nu
Bet. 1971:InU12

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion angående ambulerande skrivbyråverksamhet

Typ
Betänkande
Datum
1971-04-27
Källa
data.riksdagen.se

Inrikesutskottets betänkande nr 12 år 1971 InU 1971:12

Nr 12

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion angående ambulerande skrivbyråverksamhet.

Motionen

I motionen 1971: 1140 av herr Romanus m. fl. yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den ambulerande skrivbyråverksamheten undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte samt att vederbörande utskott utformar nödvändig lagtext.

Gällande bestämmelser m. m.

Privat arbetsförmedling regleras i lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt denna lag är det förbjudet att bedriva arbetsförmedling i vinstsyfte. Den som vill bedriva arbetsförmedling utan förvärvssyfte men mot ersättning skall ansöka om tillstånd därtill hos arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som är tillsynsmyndighet när det gäller lagens efterlevnad. Tillstånd till sådan förmedling, där avgiften endast skall täcka kostnaden för verksamheten, ges endast till organisationer (organisationsförmedling). AMS fastställer maximiavgifter och andra villkor för verksamheten. På kontorsservicens område har i dag två organisationer tillstånd att driva avgiftskrävande förmedling. Avgiftsfri arbetsförmedling får bedrivas utan tillstånd. Den som bedriver sådan förmedling är dock skyldig att göra anmälan till AMS.

Den som bedriver arbetsförmedling mot ersättning utan tillstånd kan straffas med dagsböter. Försummelse att göra anmälan om avgiftsfri förmedling är belagt med böter lägst fem och högst 300 kronor.

Den 1 juli i år träder skärpta straffbestämmelser i kraft. Straffmaxim um för den som bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte höjs till fängelse i högst sex månader. Vidare blir det straffbelagt att bereda arbete åt någon som anvisats genom arbetsförmedling driven i förvärvssyfte. Även i detta fall blir maximistraffet sex månader. Allmänt åtal för detta brott får dock väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsförmedlingslagen är enligt sin ordalydelse tillämplig på all slags arbetsförmedling. Lagen ger inte någon definition på begreppet arbetsförmedling. Ett specialfall av arbetsanskaffning har emellertid reglerats

Riksdagen 1971. 18 sami. N r 12

särskilt. Det gäller s. k. uthyrning av arbetskraft. Bestämmelsen härom, som tillkom år 1942, återfinns i 1 § andra stycket i lagen. D är stadgas att om mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare eller av den sistnämnda hos arbetssökanden, men av omständigheterna fram går att det huvudsakliga syftet med anställning är förmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling skall anses som arbetsförmedling.

Uthyrningsverksamhet förekommer inom olika branscher. Den har varit vanlig inom varvsindustrin och beträffande kontorsservice tillhandahållen av skrivbyråer. Vissa skrivbyråer driver s. k. ambulerande verksamhet som innebär att byrån mot ersättning ställer personal, som är anställd hos byrån, till kunders förfogande för att tjänstgöra hos dessa. Personalens arbetsuppgifter bestäms efter hand av kunden och de utförs under dennes arbetsledning. Ä r kunden ett företag utgör personalen i praktiken en del av företagets arbetsstyrka. A tt personalen är anställd hos skrivbyrån innebär i huvudsak endast att byrån svarar för personalens avlöning och andra anställningsförmåner.

Högsta domstolen har fastslagit att sådan ambulerande skrivbyråverksamhet är att anse som olaga arbetsförmedling (NJA 1962 s. 820).

Frågans tidigare behandling

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen så att ambulerande skrivbyråverksamhet blir tillåten aktualiserades genom motioner vid riksdagarna åren 1962, 1963 och 1965 (2LU 1962:37, 1963:21 och 1965:26). Sedan riksdagen hemställt om utredning av frågan överlämnades år 1965 utredningsuppdraget till sakkunniga för översyn av arbetsförmedlingslagen. De sakkunniga avgav betänkande i ämnet i oktober 1966 (stencil In 1966: 6).

I betänkandet uttalade majoriteten av utredningens ledamöter att det förelåg ett beaktansvärt behov av ambulerande skrivbyråverksamhet och föreslog att lagen skulle ändras så att AMS i viss utsträckning skulle kunna tillåta ambulerande skrivbyråverksamhet med vinstsyfte. En minoritet, representerande Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) reserverade sig mot majoritetens förslag och föreslog för sin del ingen annan ändring än en eventuell skärpning av straffet för olaga arbetsförmedling. Vid remissbehandlingen av betänkandet tillstyrktes majoritetens förslag av flertalet remissinstanser, medan förslaget avstyrktes av LO, TCO och en majoritet i AMS styrelse.

Betänkandet ledde inte till lagstiftning.

I november 1969 tillsattes en utredning med uppdrag att utreda arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m. m. Utredningen skall

enligt direktiven bl. a. pröva frågan om införande av effektivare sanktioner vid brott mot arbetsförmedlingslagen. Sommaren 1970 lade utredningen fram vissa förslag i detta ämne. Utredningens förslag lades till grund för den skärpta lagstiftning som träder i kraft den 1 juli 1971 (prop. 1970:166, 2LU 1970: 93, rskr. 1970:458).

Utredningen skall under sitt fortsatta arbete bl. a. undersöka behovet av speciella åtgärder för att effektivisera förmedlingen av tillfälliga anställningar inom kontorsområdet.

1970 års riksdag

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen så att de ambulerande skrivbyråerna undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte prövades vid två tillfällen av 1970 års riksdag. Under vårriksdagen avslogs motionen med det näm nda syftet i enlighet med andra lagutskottets hemställan, 2LU 1970: 19.

Frågan återkom på hösten i samband med behandlingen av förslaget till skärpta sanktioner. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970: 93 hänvisade andra lagutskottet inledningsvis till utskottets ställningstagande under vårsessionen och yttrade härom vidare:

I sitt utlåtande förklarade sig utskottet dela den uppfattning som kommit till uttryck i direktiven för utredningen angående arbetsförmedling inom vissa yrkesområden m. m., nämligen att förmedling i vinstsyfte inte skall vara tillåten och att förmedling mot självkostnadsersättning endast får bedrivas av organisation och alltså inte får anförtros enskild person. Enligt utskottets mening föreligger inte någon anledning för riksdagen att frångå sitt ställningstagande. Som departementschefen framhållit i propositionen är det oförenligt med samhällets ansvar för den enskildes rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på att förmedla arbete åt andra. Den principiella utgångspunkten bör enligt utskottet vara att all arbetsförmedling skall lämnas kostnadsfritt genom det allmännas försorg. Utskottet vill emellertid erinra om att, i den m ån arbetsgivare eller arbetstagare anser att det på något område finns behov av särskild service utöver den som lämnas av den offentliga förmedlingen, det står fritt fö r organisation som de tillhör att efter anmälan till eller tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen anordna enskild förmedling kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de förevarande motionsyrkandena. Samtidigt vill utskottet betona att detta ställningstagande avser endast den del av skrivbyråverksamheten, som om fattar uthyrning av arbetskraft och som därm ed är att hänföra till arbetsförmedling, övrig skrivbyråverksamhet berörs, som fram går av vad utskottet inledningsvis anfört, inte av förbudet.

Företrädare för de borgerliga partierna reserverade sig och hemställde att riksdagen skulle begära förslag till 1971 års vårriksdag om sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den ambulerande skrivbyråverksamheten undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Utskottet

Arbetsförmedling får inte bedrivas i vinstsyfte. Såsom arbetsförmedling anses enligt 1 § arbetsförmedlingslagen bl. a. verksamhet för arbetsanskaffning som grundas på anställningsavtal mellan utövaren av verksamheten och den arbetssökande, om det av omständigheterna framgår att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete. Högsta domstolen har i enlighet med dessa regler fastslagit att skrivbyråernas s. k. ambulerande verksamhet är att anse som arbetsförmedling i förvärvssyfte och således förbjuden. Ambulerande skrivbyråverksamhet innebär att en skrivbyrå mot ersättning ställer personal till en kunds förfogande för utförande av arbete hos denne, varvid kunden bestämmer arbetets omfattning och utövar arbetsledning.

Den som bryter mot bestämmelsen i arbetsförmedlingslagen kan dömas till böter. Riksdagen beslöt i december 1970 att från den 1 juli 1971 höja sträffmaximum för den som bedriver förvärvssyftande arbetsförmedling till fängelse i sex månader. Dessutom blir det straffbelagt att bereda arbete åt någon som anvisats genom arbetsförmedling driven i förvärvssyfte.

I motionen yrkas att lagstiftningen skall ändras så att ambulerande skrivbyråverksamhet undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte.

I samband med fjolårets riksdagsbehandling av förslaget till skärpta sanktioner prövades motioner med samma syfte som den nu aktuella. Andra lagutskottet, som behandlade ärendet, uttalade att det inte fanns anledning för riksdagen att frångå de principer som ligger bakom lagstiftningen, nämligen att arbetsförmedling i vinstsyfte inte skall vara tilllåten och att förmedling mot självkostnadsersättning endast skall få bedrivas av organisation och alltså inte får bedrivas av enskild person. Andra lagutskottet anförde vidare att den principiella utgångspunkten bör vara att all arbetsförmedling skall lämnas kostnadsfritt genom det allmännas försorg. Utskottet tilläde emellertid att i den mån arbetsgivare eller arbetstagare anser att det på något område finns behov av särskild service, utöver den som lämnas av den offentliga förmedlingen, det finns möjlighet för organisation att anordna arbetsförmedling kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning. Utskottet erinrade slutligen om att utredningen angående arbetsförmedling på vissa yrkesområden m. m. under sitt fortsatta arbete bl. a. skall undersöka behovet av speciella åtgärder för att effektivisera förmedlingen av tillfälliga anställningar inom kontorsområdet.

Enligt inrikesutskottets bedömande har det sedan den aktuella frågan behandlades i december 1970 inte inträffat något som bör föranleda riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971:1140.

Stockholm den 27 april 1971

På inrikesutskottets vägnar

KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Fridolfsson (s), Rimås (fp), Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m), fru Ludvigsson (s), herrar Lorentzon (vpk) och Mattsson i Skee (c).

Reservation

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Rimås (fp), Oskarson (m) och Mattsson i Skee (c), som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »I samband» och slutar med »därför motionen» bort erhålla följande lydelse:

»Skrivbyråer, som driver ambulerande verksamhet, fyller en värdefull funktion genom att på ett effektivt sätt förmedla personal för korttids- och vikariatstjänstgöring inom kontorsbranschen. Jäm förd med den offentliga förmedlingen har denna verksamhet åtskilliga fördelar för både arbetsgivare och arbetstagare. Genom att personalen är anställd vid byrån kan denna lämna en särskild service, som den offentliga förmedlingen inte kan erbjuda. Några skadeverkningar behöver, såvitt utskottet kan bedöma, inte befaras om den ambulerande skrivbyråverksamheten bedrivs under offentlig kontroll. D et skulle vidare bli förenat med svårigheter att, om verksamheten tvingades upphöra, fullt ut ersätta den med likvärdig arbetsförmedling. Utskottet vill också betona svårigheten att dra en gräns mellan den stationära eller eljest fullt lagliga skrivbyråverksamheten och den verksamhet, som anses innefatta uthyrning av arbetskraft och således drabbas av lagens förbud.

I den promemoria, som avgavs år 1966 av utredningen för översyn av arbetsförmedlingslagen, föreslogs en sådan ändring av arbetsförmedlingslagen att arbetsmarknadsstyrelsen skulle få befogenhet att ge tillstånd till ambulerande skrivbyråverksamhet. Förslaget innebar vidare bl. a. att Kungl. M aj:t skulle bestämma vilka personalkategorier som tillstånd fick avse, att tillstånd skulle få ges endast för ett år i sänder

samt att som villkor för tillstånd skulle lämnas föreskrifter om bl. a. de avgifter, som skulle få tas ut i verksamheten. Förslaget tillstyrktes av flertalet remissinstanser.

Utskottet anser att starka skäl talar för att den ambulerande skrivbyråverksamheten bör undantas från förbudet m ot arbetsförmedling i förvärvssyfte. 1966 års utredningsförslag är enligt utskottets mening väl ägnat att ligga till grund för en lagändring i detta syfte. Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med straffskärpningen den 1 juli 1971. U tskottet tillstyrker alltså motionen.»

dels att utskottet bort hemställa

»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1140 antar följande

Förslag till Lag angående ändring i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,

dels att 3, 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a § Utan hinder av 2 § första stycket må förmedling ske av såddn kontorspersonal som närmare anges i föreskrifter som Konungen meddelar, om den som bedriver förm edlingen har anställt personalen hos sig och förmedlingen avser arbetskraftsbehov som kan bedömas räcka högst tre månader.
Tillstånd till sådan förmedling skall sökas hos arbetsmarknadsstyrelsen och meddelas för ett år i sänder. Innan tillstånd beviljas skall arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom det yrkesområde som förmedlingen avser få tillfälle att yttra sig.
Tillstånd m å meddelas även enskild person. För förmedling som tillåtits enligt denna paragraf gäller 2 § tredje stycket i tillämpliga delar.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för förmedlingen, som högst m å uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser för verksamheten, som prövas erforderliga.Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för förmedlingen, som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser för verksamheten, som prövas erforderliga.
Ersättningen må i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.För förmedling som sägs i 2 § andra stycket må ersättningen i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.
Ersättningen för förmedling sorn sägs i 2 a § skall bestämmas till skäligt belopp.
Antagen lydelse från den 1 juli 1971Föreslagen lydelse
8
Den som bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.Den som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den som eljest utan tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning dömes till böter.Den som eljest utan tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning dömes till böter.
Den som försummar att göra anmälan enligt 5 § dömes till böter högst femhundra kronor.Den som försummar att göra anmälan enligt 5 § dömes till böter högst fem hundra kronor.
9
Den som uppsåtligen bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedling som bedri- ves i förvärvssyfte dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.Den som uppsåtligen bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedling som utan tillstånd bedrives i förvärvssyfte dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.»

N . O. M auritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971

kumm