Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m. jämte motion

Justitieutskottets betänkande nr 27 år 1971 JuU 1971: 27

Nr 27

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1 9 2 9 :1 4 7 ) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m. jämte motion.

Genom en den 1 oktober 1971 dagtecknad proposition, 1971: 131, h ar Kungl. M ajit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att dels godkänna den i New Y ork den 10 juni 1958 avslutade konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, dels antaga de vid propositionen fogade förslagen till 1) lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar, 2) lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän. I samband m ed propositionen har utskottet behandlat den i anledning av propositionen väckta motionen 1971: 1518 av herrar E m ulf (fp) och Winberg (m) rörande innehållet i 5 § lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Motionen redovisas på s. 10— 11.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser i ämnet, innebär jäm fört med äldre regler att möjligheterna till verkställighet vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) och i lagen om skiljemän (SML). Förslagen föranleds i huvudsak av Sveriges tillträde till den nya konventionen.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen — endast inledningen samt vad som uttalas angående det i motionen berörda lagrummet.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 27

Lagförslagen

1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1 9 2 9 :1 4 7 ) om utländska skiljeavtal och skiljedomar

Härigenom förordnas, att 4 § och 7— 9 §§ lagen (1929: 147) om u tländska skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.

8 §

9 §

Ansökan, som i 8 § sägs, m å ej bifallas utan att m otparten haft itllfälle att därå svara.

Invänder motparten att han gjort framställning om undanröjande av skiljedom eller uppskov m ed dess verkställighet hos myndighet

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1 9 2 9 :1 4 5 ) om skiljemän

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

L a g rå d sr em iss

Vid lagrådsremissen anförde chefen fö r justitiedepartementet, statsrådet Geijer, bl. a. följande.

Inledning

U nder 1920-talet antog N ationernas Förbund två överenskommelser angående det internationella skiljedomsväsendet. Å r 1923 tillkom sålunda det s. k. Genéve-protokollet angående skiljedomsklausuler och år 1927 en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Överenskommelserna, som går ut på att utländska skiljeavtal och skiljedom ar under vissa förutsättningar skall erkännas i de fördragsslutande staterna, vann anslutning av ett drygt tjugotal stater, däribland Sverige. I samband med Sveriges anslutning tillkom 1929 års svenska lagstiftning om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

I början av 1950-talet inleddes ett arbete inom Förenta N ationerna i syfte att åstadkomma en ny internationell reglering på området. Arbetet ledde till 1958 års New Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar. Konventionen som trädde i kraft den 7 juni 1959 har hittills tiilträtts av 38 stater, nämligen Amerikas F ö renta Stater, Bulgarien, Cambodja, Centralafrikanska Republiken, Ceylon, Ecuador, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabrepubliken, Ghana, Grekland, Indien, Israel, Italien, Japan, Madagascar, M arocko, Nederländerna, Niger, Nigeria, Norge, Polen, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Syrien, Thailand, Tanzania, Tjeckoslovakien, Trinidad och Tobago, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, U kraina, Ungern, Vitryssland och Österrike. Dessutom har konventionen undertecknats men inte ratificerats av 9 stater. Sverige undertecknade konventionen den 23 december 1958.

Den 28 juni 1962 bemyndigade Kungl. M aj:t chefen för justitiedepartem entet att tillkalla sakkunniga för att med beaktande av bl. a. 1958 års New Yorkkonvention överväga om det förelåg anledning att föreslå ändringar i lagstiftningen om skiljedom. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen två sakkunniga. Dessa har i december 1970 avgett promemorian (Ds Ju 1970: 32) ”PM angående den i New Y ork den 10 juni 1958 avslutade konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m. m .” Prom emorian innehåller förslag till lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, lagberedningen, domstolskommittén, kommerskollegium och Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) samt av en delegation med representanter för Internationella handelskammarens svenska na­

tionalkommitté, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet och Stockholms handelskammare (i fortsättningen benämnd delegationen). Kommerskollegium har ingett yttranden från Skånes handelskammare och Handelskammaren i Göteborg.

Lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar

5 §

Inledning. I 5 § anges att skiljedom skall anses som utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Bestämmelsen bygger på den gränsdragning mellan inländsk och utländsk skiljedom som ligger till grund för Genéveöverenskommelserna (punkt 1 i protokollet och artikel 1 första stycket i 1927 års konvention).

I artikel I i New Yorkkonventionen nämns två kategorier skiljedomar. Först nämns skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande eller verkställighet begärs. D etta innebär en vidgning av tillämpningsområdet i förhållande till Genéveöverenskommelserna. Någon ändring i 5 § behövs emellertid inte, eftersom denna paragraf saknar motsvarighet till begränsningarna enligt Genéveöverenskommelserna. Till den andra kategorin som nämns hör skiljedomar, som inte anses som inländska i det land där erkännande eller verkställighet begärs. M ed angivandet av denna kategori åsyftas att komplettera konventionsåtagandena för de stater som skiljer mellan ”utländsk” och ”inländsk” skiljedom efter andra än territoriella kriterier. Någon förpliktelse inträder inte för svensk del.

De sakkunniga. De sakkunniga fram håller att någon särskild lagstiftningsåtgärd för att täcka in konventionens tillämpningsområde enligt artikel I i och för sig inte synes nödvändig. Som den svenska lagstiftningen är konstruerad torde den därtill väl täcka praktiskt taget alla förekommande slag av skiljedomar. Skiljedom som meddelats utomlands regleras i LUSK. Äger skiljemannaförfarandet rum i Sverige, är SML tillämplig och meddelas skiljedomen i Sverige hänförs den under bestämmelser i SML och 46 § UL. I fråga om en kategori kan emellertid enligt de sakkunniga tvekan råda, om skiljedomen skall anses som svensk eller utländsk, nämligen skiljedomar som meddelats i Sverige efter det att skiljemannaförfarande ägt rum utomlands. Efter ordalydelsen i 5 § LUSK kan denna kategori inte betecknas som utländsk. Möjligen kunde sägas att 5 § inte avser att uttöm m ande ange vilka skiljedomar som är utländska. D et skulle därför vara tänkbart att även skiljedom av nu angivet slag enligt lagen skulle kunna betraktas som utländsk. Behov av att kunna använda detta förfaringssätt vid meddelandet av skiljedom

har uppgivits föreligga i den praktiska tillämpningen. Tveksamhet bör i så fall inte råda om möjligheten att få skiljedomen verkställd i Sverige. Oavsett vad som kan anses som gällande rätt, synes det därför vara av värde att man nu skapar klarhet i detta sammanhang. Med hänsyn till att själva skiljemannaförfarandet i det diskuterade fallet förutsätts äga rum utomlands synes rimligt att betrakta skiljedomen som utländsk. Anm ärkas bör att vi därm ed får en typ av skiljedomar som hänförs till den andra kategorin i artikel I första stycket New Yorkkonventionen.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att den nuvarande bestämmelsen i 5 § behålls. Förslaget innebär att det alltjäm t skall föreskrivas att skiljedom skall anses som utländsk, om den har meddelats på utländsk ort. Som tillägg föreslås emellertid en föreskrift att detsamma gäller, om skiljedomen meddelats här i riket efter skiljemannaförfarande som ägt rum på utländsk ort.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen instämmer Svea hovrätt i att en skiljedom som efter förfarande på utländsk ort senare underskrivs i Sverige lämpligen bör behandlas såsom utländsk. Hovrätten ifrågasätter emellertid om detta inte kan uppnås på bättre sätt än de sakkunniga föreslagit. D et naturliga synes vara att anse skiljedomen meddelad i anslutning till förfarandet, dvs. i det land där förfarandet ägt rum. D et förtydligande på denna punkt som möjligen skulle vara erforderligt, kunde alltså få det innehållet att skiljedomen anses meddelad på ort som bestämts för förfarandet. Hovrätten förordar emellertid att paragrafen lämnas oförändrad. Delegationen vitsordar att det föreligger ett praktiskt behov av ett tillvägagångssätt där skiljedomen meddelas efter det att skiljemännen läm nat platsen för förfarandet. D etta behöver emellertid inte föranleda någon ny bestämning av begreppet utländsk skiljedom. De sakkunnigas uppfattning synes baserad på en väl snäv tolkning av ordet ”meddela”. En skiljedom skulle inte kunna anses ”meddelad” i utlandet därför att den avfattats i Sverige. E n så snäv tolkning är dock inte nödvändig. E tt klargörande kan begränsas till ett stadgande att skiljedom skall anses meddelad på den ort där förfarandet har ägt rum. Bestämmelser av detta innehåll återfinns bl. a. i Internationella handelskammarens skiljedomsreglemente (Art. 27) samt i de s. k. Neuchätel Rules (Art. 3). F ö r att även täcka in det fall att förfarandet ägt rum på flera orter kan tillfogas att skiljedom anses meddelad på den ort där förfarandet inleddes. Enligt delegationens mening bör alltså andra punkten i den föreslagna lydelsen utgå och ersättas med ett stadgande, i vilket ”meddela” definieras. Denna definition bör utformas på grundval av bestämmelsen i de angivna skiljedomsreglerna, ev. med tillägg enligt vad nyss föreslagits.

Departementschefen. F ör egen del anser jag det naturligt att betrakta utländsk skiljedom som meddelad där förfarandet har ägt rum. De i delegationens yttrande näm nda artiklarna bygger på detta be­

traktelsesätt som också torde vara allm änt vedertaget. Skulle förfarandet någon gång ha ägt rum på flera orter torde frågan vari domen skall anses meddelad få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Någon uttrycklig regel som tar sikte på fall när skiljedomen har meddelats i annan stat än den där förfarandet har ägt rum synes sålunda inte behövlig. På grund härav bör någon ändring i 5 § inte vidtas.

Lagrådet

Lagrådets yttrande innehåller beträffande 5 § lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar följande.

5 § Justitieråden Alexanderson och Walberg: Vi delar den av departementschefen, i anslutning till de sakkunniga, uttalade meningen att det är naturligt att betrakta en skiljedom som utländsk, om skiljemannaförfarandet ägt rum på utländsk ort. I ett sådant fall skulle följaktligen skiljedomen vara att anse som utländsk, även om den av ett eller annat skäl eller m åhända av en tillfällighet kommit att underskrivas i Sverige. Omvänt måste då givetvis gälla att en skiljedom borde anses som svensk, om skiljemannaförfarandet ägt rum här i riket, oavsett att skiljedomen underskrivits p å utländsk ort. I förevarande paragraf stadgas för närvarande att skiljedom skall anses såsom utländsk, om den är meddelad å utländsk ort. Uttrycket ”meddelad” torde emellertid vid lagens tillkomst ha använts såsom ett begrepp med rent formell innebörd, närm ast hänvisande just till orten för skiljedomens underskrivande (givande). I sådant hänseende må an märkas följande. Den sakkunnige, som år 1929 avlämnade förslag till den förevarande lagen, anförde (se N JA II 1929 s. 79) att det onekligen i 1923 års protokoll och 1927 års konvention fanns vissa detaljer som kunde bli föremål för meningsskiljaktighet. En sådan var den i de båda överenskommelserna antagna regeln att en skiljedoms egenskap av utländsk eller inländsk skulle bero av orten för dess meddelande. U nder de förhandlingar som föregick protokollets avfattande framhölls från svensk sida, att det mången gång kunde bero av ett ur rättslig synpunkt irrelevant förhållande, t. ex. skiljemännens bekvämlighet eller annan tillfällig omständighet, huruvida skiljedomen blev meddelad i det ena eller andra landet. A tt denna anm ärkning icke vann beaktande berodde av de svårigheter det ansågs m edföra att uppnå enighet om mera detaljerade regler. Om det också måste beklagas, fortsatte u tredningsmannen, att m an ej såg sig i stånd att övervinna dessa svårig­

heter, syntes dock häri ej ligga någon avgörande betänklighet m ot anslutning till protokollet. A tt skiljedomen meddelades utomlands, när förfarandet ägt rum inom landet eller när parterna kunde antagas ha avsett att ernå en inländsk skiljedom eller när andra omständigheter syntes ha påkallat en sådan, inträffade dock helt visst endast undantagsvis.

I anslutning till dessa uttalanden upptog utredningsmannens förslag (N JA II 1929 s. 89) den regel som nu återfinnes i förevarande paragraf jäm te ett förklarande tillägg, åsyftande det fall att vid skiljedoms underskrivande skiljemännen befunnit sig på skilda orter; i detta fall skulle domen anses meddelad där den sista underskriften tillkom. Lagrådet (a. a. s. 90) ifrågasatte icke huvudregeln m en påpekade, att tilllämpningssvårigheter ej sällan skulle uppkomma, när domen icke innehöll uppgift om viss ort där den givits. Tilläggsregeln uteslöts på lagrådets hemställan.

M ed hänsyn till vad som sålunda återgivits av förarbetena till gällande lag kan enligt vår mening knappast betvivlas att uttrycket ”meddelad” i förevarande paragraf vid dennas tillkomst var avsett att tolkas formellt, ungefär liktydigt m ed ”underskriven”. D et är läm nat öppet hur tillämpningen skulle ske i de undantagsfall då domen icke innehåller uppgift om var den givits eller då den underskrivits både på svensk och utländsk ort.

D et kan förtjäna att framhållas, mer än som skett i diskussionen, att en tillämpning efter sådana formella kriterier icke saknar fördelar. V ar — och när — skiljedomen undertecknats fram går regelmässigt av domen, medan uppgift om var förfarandet ägt rum ofta torde saknas. I allmänhet kan, m ed nyss angivna tillämpning, lätt omedelbart avgöras om skiljedomen är svensk eller utländsk. A tt m ärka är härvid att ett sådant avgörande ankommer icke endast på Svea hovrätt utan också på svensk utsökningsmyndighet hos vilken begäres verkställighet enligt 46 § utsökningslagen. Också skiljemännen och parterna är betjänta av en regel som är lätt att tillämpa.

Emellertid har, såsom de sakkunniga i förevarande lagstiftningsärende erinrat, både i Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente och i de så kallade Neuchatel Rules upptagits bestämmelser som innebär att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljeförfarandet ägt rum. Enligt remissprotokollet skulle ett sådant betraktelsesätt vara allm änt vedertaget. Såsom förut framhållits fram står det också som naturligt att betrakta en skiljedom som utländsk, om skiljemannaförfarandet ägt rum på utländsk ort. Saklig anledning kan ock förefinnas att på motsvarande sätt tolka och tillämpa regler som eljest (7 och 9 §§ i förslaget) hänvisar till stat där skiljedomen meddelats.

övervägande skäl får därför anses föreligga, att avgörande blir, i vilken stat skiljeförfarandet ägt rum. En regel av sådan innebörd får

emellertid, såsom fram går av det förut sagda, anses innefatta en saklig ändring av gällande rätt, och en dylik ändring bör komma till uttryck i lagtexten. D etta kan ske genom att i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf införes en bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom skall anses meddelad i den stat, där skiljeförfarandet ägt rum.

Vi hemställer att paragrafen ändras i enlighet med vad nu sagts. Särskild övergångsbestämmelse synes kunna undvaras.

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Vid propositionens avlåtande anförde föredragande departementschefen, statsrådet Lidbom, bl. a. följande.

Två ledamöter av lagrådet hemställer att i 5 $ LUSK införs en bestämmelse m ed innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom skall anses meddelad i den stat där skiljeförfarandet ägt rum. Som fram går av remissprotokollet anser jag det naturligt att betrakta skiljedom som meddelad där förfarandet ägt rum. Emellertid har jag också uttalat att någon ändring i 5 § inte synes behövlig. Tillräckliga skäl att frångå denna ståndpunkt föreligger inte.

Motionen

I motionen, 1971: 1518 av herrar Ernulf (fp) och Winberg (m), hemställes ”att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 131 m åtte för sin del besluta att i 5 § lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar skall införas ett nytt andra stycke av följande lydelse: ’Vid tillämpningen av denna lag skall skiljedom anses meddelad i den stat, där skiljeförfarandet ägt rum.’ ”

Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande.

Vi har inget att erinra m ot syftet att öka möjligheten att verkställa utländska skiljedomar. Fortfarande kvarstår emellertid betydande skillnader i detta hänseende mellan svenska och utländska skiljedomar. Det är därför av vikt att gränsen mellan vad som är svensk och vad som är utländsk skiljedom tydligt markeras. Tvekan kan uppkomma främst när skiljeförhandlingarna ägt rum i Sverige men domen undertecknats i utlandet eller vice versa.

I lagen finns för närvarande den bestämmelsen i 5 § att en skiljedom skall anses såsom utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. I lagrådets yttrande fram håller två justitieråd att bestämmelsen vid sin tillkomst torde ha varit avsedd att tolkas formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. De båda justitieråden godtager emellertid den av departementschefen uttalade uppfattningen att avgörande bör bli i vilken stat skiljeförfarandet ägt rum . De framhåller därvid att detta får anses innebära en saklig ändring av gällande rätt och föreslår att ändringen kommer till uttryck i lagtexten, förslagsvis genom ett stadgande att vid lagens tillämpning en skiljedom skall anses meddelad i den stat, där skiljeförfarandet ägt rum.

Departementschefen avvisar detta förslag med den knappast uttöm mande motiveringen att han anser det naturligt att betrakta skiljedomen som meddelad där förfarandet ägt rum men att tillräckliga skäl inte föreligger att i anledning härav ändra det ifrågavarande lagstadgandet.

Departementschefens ståndpunkt innebär, efter vad vi kan bedöma, att han anser det vara en godtagbar metod att ge en lagbestämmelse en ändrad betydelse utan att ändra lagtexten. Vi reagerar emellertid mot förslaget att på detta sätt ändra en lagbestämmelses innebörd enbart genom uttalanden i en propositions motivtext. Vi anser detta strida mot vedertagna lagstiftningsmetoder. D et kan därför vålla osäkerhet och olägenhet vid lagtillämpningen. Vi har svårt att förstå att departementschefen inte har kunnat godtaga de två lagrådsledamötem as förslag till förtydligande. A tt de båda övriga ledam öterna inte tycks ha ansett förtydligandet behövligt anser vi inte böra hindra att lagtexten görs så klar att den kan förstås även utan studier i motiven.

Utskottet

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser i ämnet, innebär jäm fört med äldre regler att möjligheterna till verkställighet vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt i lagen (1929: 145) om skiljemän. Förslagen är föranledda främ st av Sveriges tillträde till den nya konventionen.

I anledning av propositionen har väckts motionen 1971: 131 med yrkande om ytterligare ändring, nämligen i 5 § lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Lagrummet föreskriver för närvarande att skiljedom skall anses som utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. D epartementschefen uttalar i anslutning till stadgandet att han anser det naturligt att betrakta utländsk skiljedom som meddelad där skiljemannaförfarandet har ägt rum och att ett sådant betraktelsesätt torde vara allmänt vedertaget. Någon ändring i 5 § anser han inte behövlig.

M otionärerna finner departementschefens motivering föga uttömmande och menar att ståndpunkten innebär att departementschefen anser det vara en godtagbar metod att ge en lagbestämmelse ändrad betydelse genom uttalanden i en propositions motivtext utan att ändra lagtexten. E tt sådant förfarande strider enligt m otionärerna mot vedertagna lagstiftningsmetoder och kan vålla osäkerhet och olägenhet vid lagtillämpningen. M otionärerna yrkar, i anslutning till vad två ledamöter av lagrådet uttalat, att i det angivna lagrummet införes en bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av lagen skiljedom skall anses meddelad i den stat där skiljemannaförfarandet h ar ägt rum.

Utskottet vill till en början framhålla att några delade meningar icke

synes föreligga, vare sig mellan departementschefen och motionärerna eller eljest om att övervägande skäl talar för att lagrummet bör ha den innebörd som departementschefen angivit i anslutning till sina uttalanden om behovet av ändring i lagtexten. Även utskottet finner det naturligt att en skiljedom anses meddelad på den ort där förfarandet ägt rum.

Beträffande innehållet i gällande rätt delar utskottet den i motionen redovisade uppfattningen att förarbetena till 5 § närm ast tyder på att uttrycket ”meddelad” vid stadgandets tillkomst varit avsett att tolkas formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. En sådan innebörd är också bäst förenlig med den som tillagts uttrycket i rättegångsbalken. A andra sidan h ar emellertid både i Internationella handelskammarens skiljedomsreglemente och i de s. k. Neuchätel Rules upptagits bestämmelser som innebär att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljem annaförfarandet har ägt rum. E tt sådant betraktelsesätt torde också som departementschefen fram håller vara allmänt vedertaget. Spörsmålet synes inte ha varit föremål för bedömande i rättspraxis. M ot denna bakgrund anser utskottet att den tveksamhet rörande gällande rätts innehåll, som kommit till uttryck bl. a. i det sakkunnigbetänkande som legat till grund för Kungl. M aj:ts förslag, vara väl motiverad. Även om ovissheten såvitt upplysts icke har föranlett några svårigheter i den praktiska tillämpningen, synes det vara av värde att man nu skapar klarhet på den h är punkten. D etta bör som föreslagits av de sakkunniga, för undvikande av osäkerhet och olägenhet vid lagtillämpningen, ske genom förtydligande av lagtexten. I enlighet härmed förordar utskottet att i ett nytt stycke av förevarande paragraf införes en bestämmelse med innehåll som föreslagits i motionen, dvs. att vid tillämpning av lagen skiljedom skall anses meddelad i den stat, där skiljemannaförfarandet har ägt rum.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de framlagda förslagen.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen godkänner den i New Y ork den 10 juni 1958 av­

slutade konventionen om erkännande och verkställighet av

utländska skiljedomar;

B. att riksdagen — med förklaring att propositionen 1971: 131

icke kunnat i oförändrat skick bifallas — i anledning av mo­

tionen 1971: 1518 för sin del antager det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 147) om

utländska skiljeavtal och skiljedomar med det tillägg att dels

ingressen till näm nda lag, dels 5 § i lagen om utländska skilje­

avtal och skiljedomar erhåller följande såsom utskottets för­

slag betecknade lydelse.

Kungl. M aj:ts förslag Utskottets förslag

Härigenom förordnas, att 4 § Härigenom förordnas att 4, 5 och 7— 9 §§ lagen (1929: 147) om och 7— 9 §§ lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedo­ utländska skiljeavtal och skiljedom ar skall ha nedan angivna ly­ m ar skall ha nedan angivna lydelse. delse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

5 § Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk ort.

Vid tillämpningen av denna lag skall skiljedom anses meddelad i den stat, där skiljemannaförfaran-

det ägt rum. C. att riksdagen antager det genom samma proposition framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän.

Stockholm den 30 november 1971

P å justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken M attson (s), herrar E rnulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru Hjelm- Wallén (s), herr Polstam (c), fru N ordlander (vpk), herrar Alf Pettersson i Malmö (s) och Stjernström (c).

Reservation

av fröken Bergegren (s), fröken M attson (s), herrar Larfors (s), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru Hjelm-W allén (s) och herr Alf Pettersson i M almö (s), vilka ansett dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som börjar m ed orden ”Beträffande innehållet” och slutar m ed orden ”framlagda förslagen.” bort ersättas med text av följande lydelse.

Beträffande innehållet i gällande rätt delar utskottet den i motionen redovisade uppfattningen att förarbetena till 5 § närm ast tyder på att uttrycket ”meddelad” vid stadgandets tillkomst varit avsett att tolkas

formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. Spörsmålet synes emellertid icke ha varit föremål för bedömande i rättspraxis. Både i Internationella handelskammarens skiljedomsreglemente (Art. 27) och i de s. k. Neuchatel Rules (Art. 3) har upptagits bestämmelser som innebär att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljemannaförfarandet har ägt rum . E tt sådant betraktelsesätt torde också som departementschefen fram håller vara allmänt vedertaget. M ot denna bakgrund anser sig utskottet icke kunna ställa sig bakom motionärernas påstående att departementschefens uttalade uppfattning om innebörden av 5 § skulle innefatta en saklig ändring av gällande rätt. På grund härav och då lagrummets utformning icke synes ha medfört några svårigheter i den praktiska tillämpningen finner utskottet icke tillräckliga skäl att frångå departementschefens bedömning att någon ändring av lagrummet inte är påkallad.

Icke heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de framlagda förslagen.

dels att utskottet under punkten B. bort hemställa

B. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1518 antager det

genom propositionen 1971: 131 framlagda förslaget till lag

om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och

skiljedomar;

M A R C U S B O K T R . S T H L M W7I 7 1 O O IT