Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:77 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), m. m. jämte motion
Skatteutskottets betänkande nr 27 år 1972
SkU 1972:27
Nr 27
Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:77 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), m. m. jämte motion.
Propositionen
I propositionen 1972: 77 har Kungl. Majit under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 17 mars 1972 föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
2) förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
I propositionen föreslås ändringar i kommunalskattelagens regler för att särskild tilläggspension (STP), som utgår enligt överenskommelse mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige, skall kunna betraktas som pensionsförsäkring i skatterättslig mening. Dessutom föreslås en förenkling i den skattemässiga behandlingen av arbetstagarnas förmån av fri gruppsjukförsäkring (AGS) enligt samma överenskommelse.
Vidare föreslås att det vid arvsbeskattningen skattefria beloppet för förmånstagarförvärv enligt vissa liv- samt olycksfalls- och sjukförsäkringar höjs från 32 000 kr. till 41 000 kr.
Motionen
I den i anledning av propositionen väckta motionen 1972: 1647 av herrar Josefson i Arrie (c) och Kristiansson i Harplinge (c) hemställs
att riksdagen vid behandling av proposition 1972: 77 beslutar, att hos Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag beträffande den skattemässiga behandlingen av egenavgifter till gruppliv- och gruppsjukförsäkringar i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
I propositionen behandlas vissa skattefrågor som aktualiserats genom överenskommelser på arbetsmarknaden om särskild tilläggspension (STP), fri gruppsjukförsäkring (AGS) och höjning av grupplivförsäkringar.
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 27
SkU 1972:27
2 Enligt överenskommelse mellan SAF och LO skall pensionsåldern fr. o. m. den 1 juli 1973 successivt sänkas till 65 år med rätt för arbetstagaren i vissa fall att stå kvar i tjänst till högre ålder. STP skall utgå med visst belopp till den allmänna pensionsåldern 67 år och därefter med lägre belopp, överenskommelsen innebär således att STP kan komma att nedsättas efter kortare tid än 18 månader, nämligen dels under en övergångstid, dels efter särskild överenskommelse om högre pensionsålder än 65 år, då den anställde har rätt att begära att STP uppskjuts och omräknas efter försäkringsmässiga grunder.
För att förhindra missbruk av reglerna om pensionsförsäkring stadgas i punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna till 31 § KL att försäkringsavtal om ålderspension eller invalidpension inte får innebära att pensionen skall upphöra eller nedsättas efter kortare tid än 18 månader, om försäkringen skall kunna hänföras till pensionsförsäkring. Vidare skall enligt punkt 10 av anvisningarna till 32 § KL — om försäkringsavtal ändras så att pensionsförsäkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring — mot försäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid ändringen anses som på grund av pensionsförsäkring utbetalat belopp. Av vad nyss anförts framgår att STP i vissa fall inte kommer att uppfylla förutsättningarna för att en försäkring skall kunna hänföras till pensionsförsäkring.
För att undanröja det hinder som nuvarande skatteregler kan innebära för STP enligt den träffade uppgörelsen föreslås i propositionen att man går ifrån kravet på minimitid för ålderspension enligt sådan allmän pensionsplan som avses i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse, dvs. pensionsplan enligt kollektivavtal. Som anförs i propositionen torde missbruk inte behöva befaras i sådana fall. Utskottet har därför inte något att erinra mot förslaget.
Överenskommelsen mellan SAF och LO avser också ”avtalsgruppsjukförsäkring” (AGS), som väntas beröra ca 1,2 milj. arbetstagare. Vid långvarig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall skall kompensation kunna utgå upp till ca 93 °/o av arbetsinkomsten efter skatt, dvs. den av statsmakterna sanktionerade nivån. Ersättningen kan utgå efter 12 olika klasser med 2—10 kr. per dag under sjukpenningtid och med 4—13 kr. under förtidspension. Kostnaderna för försäkringen har uppskattats till 1,1 °/o av lönesumman och de årliga premiema till ca 300 milj. kr. Premiema skall debiteras efter schablon men har uppskattats till 100—400 kr. om året per arbetstagare.
Organisationerna avser inte att göra anmälan till försäkringsbolaget om att försäkringen tagits i samband med tjänst. Enligt ordalydelsen i punkt 1 näst sista stycket av anvisningarna till 31 § KL skall försäkringen därför inte anses ha tagits i samband med tjänst. Gällande bestämmelser innebär då att utfallande försäkringsbelopp icke utgör skat -
SkU 1972:27
tepliktig inkomst samt att arbetsgivarens premiebetalning betraktas som en skattepliktig löneförmån för den anställde. Den anställde är å andra sidan — om han äger försäkringen — berättigad till avdrag med motsvarande belopp i den mån detta ryms inom det s. k. försäkringsavdragets maximibelopp, 500 kr. för makar och 250 kr. för ensamstående.
I propositionen framhålls, att AGS som försäkringsskydd är lika angelägen som tjänstegrupplivförsäkring, och att förmån av fri tjänstegrupplivförsäkring i förenklingssyfte undantagits från beskattning. Också i fråga om förmån av fri gruppsjukförsäkring skulle en skattefrihet innebära en förenkling för alla berörda parter, och enligt departementschefens mening saknas anledning att behandla de båda förmånerna olika vid beskattningen. Av vad som anförs i propositionen framgår emellertid att en lösning av skattefrågan som går ut på skattefrihet för såväl förmån av fri gruppsjukförsäkring som utfallande försäkringsersättningar bör accepteras endast som ett provisorium i avvaktan på den skatteomläggning som kan aktualiseras på grund av sjukpenningutredningens kommande förslag angående sjukpenningförmånernas ställning vid beskattningen.
Under angivna förutsättningar har utskottet inte något att erinra mot det i propositionen framlagda förslaget att förmån av sådan gruppsjukförsäkring enligt kollektivavtal, som inte innefattar högre ersättningar än enligt överenskommelsen mellan SAF och LO, undantas från beskattning.
Med anledning av propositionen framställs ett utredningsyrkande i motionen 1972: 1647 av innebörd att företagare och andra, sorn inte åtnjuter förmån av fri gruppsjukförsäkring, skall få rätt till avdrag för erlagda premier för motsvarande försäkringsskydd, vare sig premierna ryms inom ramen för försäkringsavdraget eller ej.
Utskottet har redan tidigare i år i sitt av riksdagen godkända betänkande 1972: 15 avstyrkt ett likalydande motionsyrkande under hänvisning bl. a. till att de skäl som tidigare åberopats mot en höjning av försäkringsavdraget alltjämt är bärande. Utskottet har i likhet med departementschefen funnit, att förslaget i fråga om undantag från beskattning beträffande förmån av fri gruppsjukförsäkring inte för närvarande bör inverka på bedömningen av denna fråga, eftersom den förordade skattefriheten för förmån av fri gruppsjukförsäkring utgör ett provisorium i avvaktan på sjukpenningutredningens förslag och det nuvarande försäkringsavdraget i allmänhet lämnar utrymme för motsvarande premieavdrag. Den nuvarande begränsningen i avdragsrätten skall vidare ses mot bakgrund av att utfallande försäkringsbelopp inte beskattas. Skulle sjukpenningutredningens väntade förslag resultera i att ersättning på grund av sjukförsäkring skall beskattas, återverkar detta automatiskt på
SkU 1972:27
inställningen till frågan om avdragsrätten för premierna, vilket givetvis kommer att beaktas utan särskild utredning. I motionen 1972: 1647 åberopas inte några nya omständigheter och utskottet finner därför inte skäl tillstyrka utredningsyrkandet i motionen.
Slutligen föreslås i propositionen, att det nuvarande skattefria bottenbeloppet om 32 000 kr. för förmånstagarförvärv vid arvs- och gåvobeskattningen höjs till 41 000 kr. Frågan har aktualiserats genom avtalade höjningar av försäkringsbeloppen på grupplivförsäkringsområdet för att anpassa dem till pris- och kostnadsutvecklingen efter 1966. Utskottet har inte heller något att erinra mot propositionen i denna del.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen
A. antar de vid propositionen 1972: 77 fogade förslagen till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
2. förordning om ändring i förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt;
B. avslår motionen 1972: 1647.
Stockholm den 9 maj 1972
På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), fru Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Hörberg* (fp), Söderström (m) och fru Normark
(s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m), Hörberg (fp) och Söderström (m), som ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande, som på s. 3 börjar med ”Utskottet har” och på s. 4 slutar med ”i motionen”, bort ha följande lydelse:
”Det förhållandet att vissa grupper nu kan åtnjuta kostnadsfri försäkring utan att värdet härav beskattas medan andra grupper tillerkänns
SkU 1972:27
avdragsrätt för egenpremie enbart inom en för alla gällande ram, innebär, som framhålls i motionen 1972: 1647, en skillnad i skattemässig behandling, som inte kan anses riktig. Den orättvisa som redan tidigare funnits kommer att förstärkas, när dessa regler utvidgas till att även omfatta gruppsjukförsäkringar.
Det är därför angeläget från rättvisesynpunkt att personer, som icke åtnjuter fri grupplivförsäkring eller gruppsjukförsäkring, alltid tillerkänns rätt till avdrag i deklarationen för sådan premie, vare sig den ryms inom det för alla medgivna avdragsbeloppet eller inte.
Det bör också framhållas, att de som erlägger egenpremier i allmänhet måste betala jämförelsevis höga försäkringsavgifter, eftersom det i regel rör sig om från försäkringssynpunkt små grupper. Den i motionen påtalade inskränkningen i avdragsrätten för erlagda premier kan därmed bli ganska kännbar. Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1972: 1647.” dels att utskottet under punkten B. bort hemställa
”B. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1647 hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag beträffande den skattemässiga behandlingen av egenavgifter till gruppliv- och gruppsjukförsäkringar i enlighet med vad utskottet anfört.”
MARCUS BOKTR. STHLM 1972
mmm