Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:120 med förslag till lag om ändring kommunalskattelagen (1928:370), m. m. jämte motioner

Skatteutskottets betänkande nr 67 år 1972

SkU 1972: 67

Nr 67

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:120 med förslag till lag om ändring kommunalskattelagen (1928: 370), m. m. jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1972: 120 har Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 20 oktober 1972 förslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

2. lag om ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

3. lag om ändring i förordningen (1951: 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering,

4. förordning om ändring i förordningen (1951: 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

5. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

6. förordning om ändring i förordningen (1959: 129) om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk,

7. förordning om ändring i förordningen (1954: 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto.

I propositionen föreslås en allmän, successiv övergång till bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet samt reglering av hur posterna i den första balansräkningen skall bestämmas.

Vidare föreslås ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för jordbrukets driftbyggnader. De föreslagna bestämmelserna, som i stort överensstämmer med vad som numera gäller för rörelse- och industribyggnader, syftar till att bättre anpassa gällande regler efter företagsekonomiska principer. Förslaget innebär bl. a. en ändrad gränsdragning mellan vad som skattemässigt skall hänföras till byggnad, mark och inventarier. Byggnadsavskrivningama föreslås fortsättningsvis få ske efter särskild plan med rätt till primäravdrag på nyinvesteringar i ekonomibyggnader. Avdragsrätten för markanläggningar på jordbruksfastighet föreslås utvidgad. Avdrag för värdeminskning för inventarier får enligt förslaget ske enligt tre skilda avskrivningsmetoder, planenlig av 1

Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 67

SkU 1972: 67

skrivning, räkenskapsenlig avskrivning och restvärdeavskrivning. Restvärdeavskrivningen innebär i princip att avskrivning årligen medges med 25 % av inventariernas skattemässiga restvärde vid beskattningsårets ingång, ökat med anskaffningskostnader för inventarier som inköpts under året och minskat med ersättning för inventarier som under samma år sålts eller förlorats.

Bestämmelser för bl. a. den skattemässiga behandlingen av anläggningskostnader för fruktodlingar samt av arrendators förbättringskostnader på arrenderad fastighet föreslås.

Övergången till bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet föreslås ske under en period om fem år med början den 1 januari 1973. De nya bestämmelserna vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder föreslås gälla första gången vid 1974 års taxering.

Motionerna

1972:1855 av herr Adolfsson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972: 120 beslutar att resultatutjämning som komplement till bokföringsmässig redovisning för inkomst av jordbruksfastighet, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller för skogskonto, skall kunna ske från och med 1975 års taxering;

1972: 1856 av herr Adolfsson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972: 120 avslår förslaget om tillägg till 11 § lagen om ändring i förordningen (1951: 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering;

1972: 1857 av herrar Andersson i Södertälje (s) och Wictorsson (s), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av 22 § kommunalskattelagen att de jordbruksfastigheter som uteslutande eller så gott som uteslutande används som permanentbostad eller fritidsbostad i skattehänseende jämställs med villafastigheter;

1972: 1858 av herrar Antby (fp) och Enlund (fp), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972: 120 beslutar att när det gäller den s. k. kombinationsmetoden ingångsvärdet för inventarier, som innehafts mer än 5 år, schablonmässigt sätts till 65 % av återanskaffningskostnaden;

SkU 1972: 67

1972: 1859 av herr Boo m. fl. (c), vari hemställs

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972:120 beslutar att avslå förslaget om obligatorisk övergång till bokföringsmässig redovisning fr. o. m. 1978 års taxering för jordbrukare med en bruttoomsättning på högst 50 000 kr.;

1972: 1860 av herr Fågelsbo (c), vari hemställs

att riksdagen beslutar att samma regler som gäller för rörelseidkare angående brutet räkenskapsår skall gälla för jordbrukare;

1972: 1861 av herr Fälldin m. fl (c), vari hemställs

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972: 120 beslutar

1. att taxeringsvärdet vid 1970 års allmänna fastighetstaxering ökat med senare ny-, till- och ombyggnadskostnader alltid får läggas till grund för ingångsvärdet på byggnader vid övergången till planenlig avskrivning i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att befintliga avskrivningsplaner för fasta maskiner och inventarier får bibehållas och fullföljas oberoende av övergången till nya avskrivningsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att kostnader för markanläggningar, som nedlagts efter 1969, får inräknas i avskrivningsunderlaget för sådana anläggningar efter övergången till de nya avskrivningsreglema i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att de föreslagna nya reglerna för beräkning av avdrag för substansminskning får tillämpas även beträffande naturtillgångar, som börjat utvinnas före övergången till de nya skattereglerna, i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att ingångsvärdet för inventarier, som innehafts mer än fem år före övergången till de nya skattereglerna, vid tillämpningen av den s. k. kombinationsmetoden skall få upptas till 65 % av återanskaffningsvärdet i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att den som övertar jordbruksfastighet genom benefikt förvärv äger rätt att tillgodogöra sig alla slag av värdeminskningsavdrag, som skulle tillkommit överlåtaren, om denne fortfarande hade drivit verksamheten, i enlighet med vad som anförts i motionen;

1972: 1862 av herrar Jansson (s) och Bergqvist (s), vari hemställs

att riksdagen beslutar

1. att ägarens bostad i förvärvskällan jordbruksfastighet i skattehänseende behandlas på samma sätt som ägarens bostad i förvärvskällorna rörelse och annan fastighet,

2. att rätten att överföra vissa byggnadstillbehör till avskrivningsunderlaget för inventarier i förvärvskällan jordbruksfastighet begränsas till att avse endast ekonomibyggnader,

SkU 1972: 67

3. att rätten till primäravskrivning inte skall omfatta personalbostäder utan skall begränsas till att gälla endast ekonomibyggnader,

4. att för täckdikningsanläggningar skall gälla samma avskrivningsregler som för övriga markanläggningar på rörelsefastigheter;

1972: 1863 av herr Kronmark m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen antar det vid propositionen 1972: 120 fogade förslaget till lag om ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring i kom munalskattelagen

(1928: 370) med följande ändringar:

2 § De nya 50 000 kronor, från och med 1978 års taxering,

i övriga fall, frånsett skattskyldig som under 1978 uppnått 60 års ålder.

Första stycket om tillämpningen.

9 § Skattskyldig, som denna plan.

Annan skattskyldig än som avses i första stycket skall som ingångsvärde för byggnad upptaga den verkliga anskaffningskostnaden med tilllägg för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad som skett senare. Ingångsvärdet får dock i stället beräknas till två tredjedelar av summan av vid övergången gällande taxerat jordbruksvärde, skogsmarksvärde, värde av övrig mark och värde av särskilda tillgångar, minskat med skäligt värde av mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Skogsmarksvärdet inräknas dock med högst 25 000 kronor. Naturtillgångar och särskilda förmåner anses som mera betydande, om deras värde överstiger en tiondel av ovannämnda summa. I ingångsvärde som beräknas på nu angivet sätt får inräknas kostnad för ny-, till- eller ombyggnad på fastigheten, om ny-, till- eller ombyggnaden skett efter utgången av år 1964, under förutsättning att kostnaden icke beaktats vid den fastighetstaxering då det vid övergången gällande taxeringsvärdet fastställts. Skattskyldig, som förvärvat fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång efter utgången av år 1964, får härutöver beräkna ingångsvärdet enligt punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928: 370) i dess nya lydelse. Kostnad för ny-, till- eller ombyggnad på fastigheten får inräknas i ingångsvärdet, om ny-, till- eller ombyggnaden skett efter förvärvet.

Har ingångsvärde ej åtnjutas.

Har kostnad i anspråk.

Har den denna paragraf.

10 § Vid tillämpning av 9 § denna lag får vid övergången kostnad för sådan tillgång, för vilken anskaffningskostnaden enligt punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928: 370) i dess nya lydelse ej inräknas i anskaffningskostnad för byggnad, avräknas från avskrivningsunderlag eller ingångsvärde för byggnad och tillföras ingångsvärde för inventarier. Detta gäller endast under förutsättning att tillgången anskaffats efter förvärvet av fastigheten, dock ej tidigare än efter utgången av år 1969, och i den mån kostnaden icke tidigare dra -

SkU 1972:67

gits av. Före utgången av år 1969 upprättade avskrivningsplaner får således bibehållas.

11 § Kostnad som före övergången nedlagts på markanläggning får ej med anledning av övergången dragas av på annat sätt än som annars skulle ha skett, såvida inte kostnaden nedlagts efter utgången av år 1964.

Kostnad som kommunalskattelagen (1928: 370).

13 § För annan skattskyldig än som avses i 12 § upptages ingångsvärde för inventarier, som finns på fastigheten vid övergången och som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, till belopp motsvarande den skattskyldiges ursprungliga kostnad för nyuppsättning av dessa. Har den skattskyldige vid övergången under minst de senaste fem åren haft intäkt av jordbruksfastighet, får han dock i stället beräkna ingångsvärdet till ett belopp motsvarande summan av anskaffningskostnaden för inventarier, som han ägt undre kortare tid än fem år, och 65 procent av återanskaffningskostnaden vid övergången för övriga inventarier.

Har skattskyldig som avses i första stycket förvärvat inventarium på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, får ingångsvärdet för inventariet beräknas till högst 65 procent av återanskaffningskostnaden vid övergången. Har den huvudsakliga delen av inventariebeståndet förvärvats på sätt som här avses, får dock som ingångsvärde för inventarierna upptagas samma värde som överlåtaren vid övergång fått upptaga enligt denna paragraf.

Inventarier för vilka ingångsvärdet beräknas till 65 procent av återanskaffningskostnaden vid övergången skall vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet behandlas på samma sätt som om de anskaffats under det beskattningsår för vilket den skattskyldige första gången beräknar inkomst av jordbruksfastighet enligt de nya bestämmelserna i kommunalskattelagen (1928: 370).

Riksskatteverket fastställer denna lag.

16 § Kostnad för naturtillgång, som börjat utvinnas före övergången, får med anledning av övergången även dragas av enligt de efter den 1 januari 1975 gällande reglerna.

2. att riksdagen uttalar att det vid övergången befintliga byggnadsbeståndet får avskrivas med 3,0 procent i de fall ingångsvärdet bestämts schablonmässigt enligt 9 § andra stycket ikraftträdandelagen, samt

3. att i övrigt beaktas vad i motionen anförts;

1972:1864 av herr Torwald (c), vari hemställs

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972: 120 föreslår eventuellt erforderliga åtgärder för att tillgodose de önskemål som framförts i motionen.

SkU 1972: 67

6 Utskottets yttrande

På grundval av jordbruksbeskattningskommitténs betänkande Jordbruksbeskattningen (SOU 1971: 78) föreslås i propositionen en obligatorisk övergång från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet under en tid av fem år fr. o. m. den 1 januari 1973.

Vidare föreslås — med tillämpning fr. o. m. 1974 års taxering — ändringar av de materiella reglerna vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet och en anpassning av dessa regler till vad som gäller för inkomst av rörelse. Sålunda föreslås bl. a. en ändrad gränsdragning mellan vad som skattemässigt skall hänföras till byggnad, markanläggning och inventarier samt delvis nya bestämmelser om avdrag för värdeminskning av dylika tillgångar och för substansminskning av naturtillgångar. Propositionen innehåller vidare förslag till bestämmelser om avdrag för förbättringskostnader på arrenderad jordbruksfastighet och för anläggningskostnader för fruktodlingar.

Slutligen föreslås nya regler för bestämmande av ingångsvärden m. m. vid övergång till bokföringsmässig inkomstredovisning.

I det följande behandlar utskottet endast de förslag i propositionen, som föranlett yrkanden om ändringar i motioner eller i en till utskottet ingiven skrivelse från Lantbrukets skattedelegation. Utskottet föreslår också vissa ändringar i departementschefens förslag.

Övergång till bokföringsmässig redovisningsmetod m. m.

Enligt nuvarande bestämmelser får den som driver jordbruk eller skogsbruk efter eget val redovisa inkomsten av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen eller enligt bokföringsmässiga grunder. Det helt övervägande antalet jordbrukare tillämpar den kontantmässiga redovisningsmetoden. Endast omkring 8 % av landets ca 150 000 jordbrukare har bokföringsmässig redovisning.

Från såväl företagsekonomisk som skatterättslig synpunkt har kontantprincipen länge ansetts olämplig som metod för redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Som jordbruksbeskattningskommittén och departementschefen framhållit medför denna redovisningsmetod taxeringsresultat, som varken är rättvisa vid jämförelse med andra kategorier skattskyldiga eller likformiga vid jämförelse jordbrukare emellan. Det stora antalet skatteprocesser och den synnerligen omfattande och svåröverskådliga rättspraxis som utbildats på området visar med all tydlighet, att kommunalskattelagens regler rörande den kontantmässiga inkomstredovisningen är föråldrade och svåra att anpassa till den snabba tekniska och ekonomiska utveckling som ägt rum inom jordbruket under de

SkU 1972: 67

senaste decennierna. Mot bakgrund härav är en övergång till en mer ändamålsenlig redovisningsmetod nödvändig. Av tidigare utredningar och av kommitténs betänkande framgår att det inte är möjligt att åstadkomma en modifierad form av kontantprincipen som ett lämpligt alternativ till den bokföringsmässiga redovisningen. Farhågorna för att vissa jordbrukare skulle ha svårigheter att föra erforderliga räkenskapshandlingar som underlag för den bokföringsmässiga inkomstredovisningen anser utskottet betydligt överdrivna. Skillnaden mellan den skyldighet att föra anteckningar över inkomster och utgifter, som redan nu föreligger enligt 20 § taxeringsförordningen, och enkel bokföring är i realiteten tämligen obetydlig. Utskottet tillstyrker därför i princip att den kontantmässiga redovisningen av inkomst av jordbruksfastighet helt avvecklas under en övergångstid och ersätts med bokföringsmässig inkomstredovisning.

Enligt förslaget i propositionen skall, som tidigare nämnts, övergång till bokföringsmässig redovisning ske successivt under en femårsperiod med början den 1 januari 1973. Vid denna tidpunkt skall dels alla juridiska personer utom dödsbon, dels fysiska personer, som för beskattningsåret 1971 haft en bruttointäkt av jordbruksfastighet på minst 150 000 kr., gå över till bokföringsmässig redovisning. För de följande åren föreslås en avtrappning av omsättningsgränsen på så sätt, att övergång fr. o. m. 1974 resp. 1975 och 1976 skall ske av skattskyldiga, vilkas bruttoinäkter av jordbruksfastighet för beskattningsåren 1972 resp. 1973 och 1974 uppgått till minst 100 000 resp. 70 000 och 50 000 kr. Det sista övergångsåret, 1977, skall återstoden av landets jordbrukare gå över till bokföringsmässig redovisning. Härigenom skulle kontantprincipen upphöra med 1977 års taxering och alla jordbrukare vid 1978 års taxering redovisa enligt bokföringsmässiga grunder. För att inte onödigtvis belasta de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna föreslås emellertid att skattskyldig med kon tantmässig redovisning, som avvecklar jordbruksdriften under det år, för vilket han eljest bort gå över till bokföringsmässig redovisning, inte skall byta redovisningsmetod för avvecklingsåret.

I motionen 1972: 1859 yrkas avslag på förslaget om obligatorisk övergång 1977 för jordbrukare med en omsättning på högst 50 000 kr. Enligt motionärernas mening är det inte förenat med några olägenheter att tills vidare uppskjuta den sista etappen av reformen. Ett yrkande att skattskyldig, som under 1978 uppnått 60 års ålder, inte skall övergå till bokföringsmässig redovisning framställs i motionen 1972: 1863.

Motionärerna anser det obilligt att tvinga äldre småbrukare att gå över till bokföringsmässig redovisning. Man bör, som utskottet ovan framhållit, inte underskatta jordbrukarnas möjligheter att tillämpa den förhållandevis enkla bokföring, som erfordras för taxering enligt bokföringsmässiga grunder. Utskottet vill erinra om att den obligatoriska bokföringsskyldighet, som åvilar rörelseidkare, inte förorsakar hantverkare och

SkU 1972: 67

andra mindre företagare nämnvärda svårigheter. Den föreslagna successiva övergången till bokföringsmässig redovisning under en femårsperiod torde också medföra att en övergång över huvud taget inte blir aktuell för många av de äldre jordbrukarna. Av principiella och praktiska skäl är det enligt utskottets mening varken lämpligt eller möjligt att annat än under en begränsad övergångstid ha två skilda system för redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker således berörda yrkanden i motionerna 1972: 1859 och 1972: 1863.

I detta sammanhang behandlar utskottet också motionen 1972: 1857, vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär sådan ändring av beskattningsreglerna att jordbruksfastighet, som uteslutande eller så gott som uteslutande används som permanentbostad eller fritidsbostad, beskattas enligt de schablonregler som gäller för villafastighet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att vissa skäl talar för att dylika jordbruksfastigheter bör beskattas enligt de principer som gäller för villabeskattningen. Denna fråga har emellertid uppmärksammats i direktiven för den nyligen tillsatta bostadsbeskattningsutredningen. Då den i motionen behandlade frågan således redan är föremål för prövning, anser utskottet sig inte ha anledning tillstyrka skrivelseyrkandet i motionen 1972: 1857.

Enligt nuvarande bestämmelser, vilka inte föreslås ändrade i propositionen, anses ägares bostadsbyggnad på jordbruksfastighet som driftbyggnad i den mån byggnaden inte representerar ett större värde än som behövs för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek.

I motionen 1972: 1862 yrkas att ägares bostadsbyggnad på jordbruksfastighet i beskattningshänseende skall behandlas på samma sätt som ägares bostad i rörelse eller annan fastighet.

Utskottet har förståelse för motionärernas förslag. Vid fastighetstaxeringen redovisas f. n. inte något särskilt byggnadsvärde för jordbruksfastighet. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets uppfattning inte praktiskt möjligt att tillämpa samma regler för beskattning av ägarens bostad på jordbruksfastighet som i andra inkomstkällor. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid 1971 års fastighetstaxeringsutredning inom kort att framlägga förslag om att särskilda delvärden skall redovisas för byggnader på jordbruksfastighet fr. o. m. 1975 års allmänna fastighetstaxering. Utskottet förutsätter, att de i propositionen föreslagna bestämmelserna för bestämmande av avskrivningsunderlag och ingångsvärden för byggnader kommer att omprövas, om särskilda byggnadsvärden åsätts jordbruksfastigheter vid nästa allmänna fastighetstaxering. Även den i motionen aktualiserade frågan kan då prövas. Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1862 i denna del.

SkU 1972: 67

9 Materiella regler i det nya systemet

Gränsdragningen mellan byggnader och inventarier

Enligt förslaget i propositionen skall i avskrivningsunderlaget för byggnad ingå förutom kostnaderna för den egentliga byggnadsstommen bl. a. kostnader för inomhusledningar och tillbehör för byggnadens allmänna funktion, övriga tillbehör till byggnad skall anses som inventarier. Om utomhusledningar i bostads- och ekonomibyggnader till 3/4 är hänförliga till jordbruksverksamheten, skall de anses som inventarier. Är ledningarna däremot till 3/4 hänförliga till bostadsbyggnader, skall de hänföras till avskrivningsunderlaget för byggnad.

I motionen 1972: 1862 yrkas att rätten att överföra vissa byggnadstillbehör till inventarier skall begränsas till ekonomibyggnader.

Den i propositionen föreslagna ändrade gränsdragningen mellan vad som skattemässigt skall hänföras till byggnader och till inventarier överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för rörelse. Personalbostäder anses vid beräkning av inkomst av rörelse som rörelsefastigheter. Enligt utskottets mening finns det inte anledning att ha andra regler rörande byggnads- och inventariebegreppet för egentliga personalbostäder på en jordbruksfastighet än som gäller för dylika bostäder i rörelse. Utskottet har ovan framhållit de speciella svårigheter, som f. n. föreligger att åstadkomma en uppdelning av den del av byggnadsbeståndet på en jordbruksfastighet som belöper på ägarens bostad och på övriga för driften nödvändiga byggnader. Tills vidare måste därför också ägarens bostadsbyggnad betraktas som driftbyggnad. De avskrivningsregler som gäller för sådana byggnader och byggnadstillbehör bör då också tillämpas i fråga om ägarens bostadsbyggnad. Frågan kommer emellertid i ett annat läge, om ägarens eller brukarens bostadsbyggnad i framtiden skall redovisas enligt de bestämmelser som gäller för villafastigheter. Av det anförda framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka yrkandet i motionen 1972: 1862 att endast byggnadstillbehör till ekonomibyggnad skall få avskrivas enligt de regler som gäller för inventarier.

Primäravskrivning på byggnader

Enligt förslaget i propositionen skall — utöver årliga värdeminskningsavdrag — medges s. k. primäravskrivning med 2 % per år under de fem första åren på nyinvesteringar i ekonomibyggnader och personalbostäder.

I motionen 1972: 1862 yrkas att rätten till primäravskrivning skall begränsas till ekonomibyggnader. Motionärerna befarar att förslaget kommer att medföra svårigheter vid taxeringen, när det gäller att avgöra vad som är personalbostad och vad som är mangårdsbyggnad, eftersom byggnaderna kan ändra karaktär under den femåriga avskrivningsperioden.

It Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 67

SkU 1972: 67

10 De föreslagna bestämmelserna överensstämmer helt med vad som gäller för rörelse. Utskottet vill inte bestrida att bestämmelserna kan medföra vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Departementschefen har uttalat, att den omständigheten att en personalbostad senare byter karaktär bör medföra att rätten till primäravskrivning går förlorad. Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1862 också i denna del.

Avskrivningsregler vid benefika förvärv

Vid benefika förvärv skall enligt förslaget som anskaffningsvärde för byggnader och inventarier anses överlåtarens skattemässiga restvärde, såvida inte stämpelskatt vid förvärv på grund av arv eller testamente beräknats på grundval av lägre belopp. Detta överensstämmer med vad som gäller vid beskattningen av inkomst av rörelse.

I motionen 1972:1861 yrkas att den som övertar byggnader och inventarier genom benefikt förvärv skall få fortsätta avskrivningen enligt förre ägarens avskrivningsplaner.

De föreslagna reglerna kan onekligen få ogynnsamma verkningar, särskilt vid upprepade benefika överlåtelser. Det bör emellertid ankomma på företagsskatteberedningen att pröva om behov av ändrade regler föreligger vid benefika överlåtelser. Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen i denna del och avstyrker berörda yrkande i motionen 1972: 1861.

Värdeminskning av markanläggningar

I fråga om markanläggningar innebär förslaget att nuvarande bestämmelser om värdeminskningsavdrag på täckdikningsanläggningar med 10 % av anskaffningskostnaden bibehålls med den ändringen att även täckta huvudavlopp får inräknas i avskrivningsunderlaget. För andra markanläggningar föreslås motsvarande regler som nu tillämpas i rörelse, vilket innebär att som avskrivningsunderlag skall tas upp 75 % av anskaffningskostnaden och att årlig avskrivning får göras med 5 % av detta avskrivningsunderlag.

I motionen 1972: 1862 yrkas att samma avskrivningsregler skall gälla för täckdikningsanläggningar som för andra markanläggningar och i motionen 1972: 1863 att kostnad för omtäckdikning skall utgöra avdragsgill driftkostnad.

Med hänsyn till täckdikenas speciella karaktär och betydelse för jordbruksdriften anser utskottet i likhet med jordbruksbeskattningskommittén och departementschefen, att nuvarande regler för avskrivning av täckdikningsanläggningar bör bibehållas även om detta innebär ett avsteg från de generella regler för värdeminskning av markanläggningar som gäller vid beskattningen av inkomst av rörelse. Utskottet har inte heller något att erinra mot att i avskrivningsunderlaget inräknas täckt huvudavlopp.

SkU 1972: 67

11 Utskottet kan däremot inte tillstyrka förslaget att kostnader för omtäckdikning skall utgöra avdragsgill driftkostnad. Avdrag för ersättningsanskaffning är en föråldrad form av avdrag, som inte överensstämmer med grunderna för den bokföringsmässiga redovisningen och modema företagsekonomiska principer. Detta utesluter givetvis inte att avdrag även i fortsättningen får göras för kostnader för underhåll av täckdikningsanläggningar.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker ovannämnda yrkanden i motionerna 1972:1862 och 1972: 1863.

Avdragsrätt för förbättringskostnader på arrenderad fastighet m. m.

I punkt 6 av anvisningarna till 22 § i förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen har intagits bestämmelser som avser det fall, då arrendatorn haft kostnader för förbättring av byggnader och markanläggningar och äganderätten till vad som därigenom tillskapats omedelbart tillfaller jordägaren. Innebörden av bestämmelserna är, att arrendatorn i dylika fall har rätt till samma avdrag, som skulle ha tillkommit jordägaren, om denne själv utfört förbättringsarbetena, med det undantaget att arrendatorn har rätt att avskriva hela anskaffningskostnaden för markanläggningar.

Ovannämnda bestämmelser reglerar endast arrendatorns rätt till avdrag för kostnader för ny-, till- eller ombyggnad eller annan därmed jämförlig förbättring av fastighet men däremot inte — som Lantbrukets skattedelegation framhållit i sin skrivelse — arrendatorns avdragsrätt för kostnader för jordägaren tillhöriga, i byggnaderna ingående inventarier. Utskottet vill framhålla att det inte heller är ovanligt att arrendeupplåtelsen omfattar såväl den fasta egendomen som jordbruksmaskiner och andra lösa inventarier. Enligt jordabalkens bestämmelser är arrendatorn skyldig att underhålla de av honom med nyttjanderätt innehavda inventarierna, och vid ersättningsanskaffning tillfaller inventarierna jordägaren.

Avsaknaden av bestämmelser om arrendators avdragsrätt för kostnader för ersättningsanskaffning av i byggnaderna ingående inventarier och andra inventarier, som han innehar med nyttjanderätt, måste tolkas så, att arrendatorn har omedelbar avdragsrätt för anskaffningen av sådana inventarier. Enligt utskottets mening bör arrendators kostnader för anskaffning av inventarier, till vilka jordägaren omedelbart blir ägare, vid beskattningen behandlas på liknande sätt som arrendators kostnader för förbättring av jordägaren tillhöriga byggnader och markanläggningar. Arrendator bör i enlighet härmed få avdrag för anskaffning av tillgångar, som inte inräknas i anskaffningskostnad för byggnad eller markanläggning, eller av jordbruksmaskiner och andra lösa inventarier, som han innehar med nyttjanderätt, endast i form av årliga

SkU 1972: 67

värdeminskningsavdrag. En sådan ordning innebär också vissa fördelar från praktisk synpunkt, eftersom alla inventarier därigenom kommer att behandlas enligt samma regler.

Vid arrendets upphörande skall jordägaren beskattas för den värdeökning, som arrendatorns förbättring av byggnader och markanläggningar medfört. En motsvarande bestämmelse är enligt utskottets mening inte behövlig i fråga om inventarier, eftersom jordägaren med en sådan regel på förhållandevis kort tid skulle kunna avskriva motsvarande belopp genom årliga värdeminskningsavdrag.

Utskottets förslag föranleder ändringar i punkt 6 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

Vad utskottet ovan föreslagit innebär givetvis inte, att arrendatorn vid övergång till bokföringsmässig redovisning skall ta upp ingångsvärde på sådana inventarier, för vilka han tidigare fått avdrag vid taxeringen.

Avdrag för substansminskning av naturtillgång

I propositionen föreslås enhetliga regler för substansminskningsavdrag i förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse. Enligt förslaget skall avdraget avpassas så, att anskaffningskostnaden blir fullt avdragen under den tid tillgången beräknas räcka. Anskaffningskostnaden skall beräknas antingen till den del av anskaffningskostnaden för fastigheten, som belöper på tillgången, eller till 60 % av tillgångens allmänna saluvärde vid verksamhetens början.

I motionerna 1972:1861 och 1972:1863 yrkas att substansminskningsavdrag skall få förskjutas mellan olika beskattningsår.

Utskottet tillstyrker departementschefens förslag. Enligt gällande rättspraxis kan avdrag för substansminskning förskjutas, så att avdrag kan medges ett år för substansminskning, som belöper på tidigare beskattningsår. Såvitt utskottet kunnat finna föreligger inte hinder att även i fortsättningen förskjuta outnyttjade substansminskningsavdrag. Ovannämnda yrkande i motionerna 1972: 1861 och 1972: 1863 torde således redan vara tillgodosett.

Räkenskapsår

I motsats till vad som gäller för rörelseidkare får enligt förslaget i propositionen brutet räkenskapsår endast användas av jordbrukare, som avslutar sin bokföring med vinst- och förlustkonto.

Yrkanden om att alla jordbrukare skall ha rätt att använda brutet räkenskapsår framställs i motionerna 1972: 1856 och 1972:1860.

Enligt gällande bestämmelser skall till ledning för inkomsttaxeringen senast den 31 januari taxeringsåret avlämnas kontrolluppgifter avseende föregående kalenderår. Som länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit i sitt remissyttrande torde bl. a. de jordbruksekonomiska föreningarna sakna tekniska möjligheter att lämna kontrolluppgifter på an -

SkU 1972: 67

nät sätt än en gång per år för alla jordbrukare. Ett bifall till motionärernas förslag förutsätter, att kontrolluppgifterna kan avlämnas individuellt vid olika tidpunkter på året. För att kontrollmöjligheterna inte skall försämras anser utskottet det nödvändigt, att jordbrukare med enkel bokföring avslutar sina räkenskaper vid utgången av kalenderår. Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker motionerna 1972: 1856 och 1972: 1860.

Lantbrukets skattedelegation har i sin skrivelse framhållit att de jordbrukare, som nu har bokföring utan vinst- och förlustkonto och tillämpar brutet räkenskapsår, måste lägga om sitt räkenskapsår till kalenderår före den 1 januari 1973. En sådan omläggning är emellertid förenad med betydande svårigheter i vissa fall.

För att bereda sådana skattskyldiga möjlighet att utan oförmånliga beskattningskonsekvenser och likviditetssvårigheter lägga om sitt räkenskapsår under en rimlig övergångsperiod, föreslår utskottet att riksskatteverket, om särskilda skäl föreligger, får rätt att efter ansökan medge undantag från bestämmelserna i 11 § jordbruksbokföringslagen om räkenskapsårets längd och tidpunkten för räkenskapsårets avslutande beträffande räkenskapsår som avslutas före den 1 januari 1976. Dispensregeln bör tas in i övergångsbestämmelserna till jordbruksbokföringslagen.

Avsikten har varit, att ändringarna i jordbruksbokföringslagen inte skall beröra tidigare räkenskapsår än som ligger till grund för 1974 års taxering. Utskottet föreslår därför, att ändringarna skall träda i kraft den 1 mars 1973 i stället för den 1 januari 1973, som föreslås i propositionen.

Övergångsbestämmelserna

Ingångsvärde för byggnader m. m.

Förslaget i propositionen innebär, att skattskyldig, som vid övergången till bokföringsmässig redovisning redan beräknar avdrag för värdeminskning av byggnader på grundval av faktisk eller schablonmässigt fastställd anskaffningskostnad enligt upprättad avskrivningsplan, efter övergången skall fortsätta avskrivningen enligt planen och därvid tillämpa samma avskrivningsprocent som före övergången. För nyinvesteringar får dock nya, av riksskatteverket fastställda procentsatser tillämpas.

Annan skattskyldig skall ta upp ingångsvärdet för byggnader enligt ett av följande alternativ:

a) till verklig anskaffningskostnad ökat med senare ny-, till- och ombyggnadskostnader; därvid skall den nya procentsatsen för indviduell avskrivning tillämpas,

b) till 2/3 av vid övergången gällande taxerat jordbruksvärde m. m.

SkU 1972: 67

(schablonmetoden) ökat med kostnader för ny-, till- eller ombyggnad efter 1969, som inte beaktats vid fastighetstaxering före övergången; därvid skall nuvarande procentsats tillämpas vid avskrivningen,

c) om fastigheten förvärvats genom oneröst fång efter 1969 enligt den nya 25-procentsregeln i punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ökat med kostnader för ny-, till- eller ombyggnad efter förvärvet; därvid skall den nya procentsatsen för kollektiv avskrivning tillämpas.

Om fastigheten förvärvats genom benefikt fång före 1973 får ingångsvärdet beräknas till samma värde, som överlåtaren vid övergång till bokföringsmässig redovisning fått ta upp.

Från avskrivningsunderlaget för byggnad får dras av anskaffningskostnaden för fasta inventarier, i den mån inventarierna anskaffats efter förvärvet av fastigheten, dock inte tidigare än 1970, och kostnaden inte tidigare dragits av. De sålunda utbrutna fasta inventarierna får tillföras ingångsvärdet för inventarier.

I motionen 1972: 1861 yrkas att 1970 års taxeringsvärde ökat med senare ny-, till- och ombyggnadskostnader alltid får läggas till grund för ingångsvärdet på byggnader vid övergång till bokföringsmässig redovisning och att avskrivning får ske efter högre procentsats än den nuvarande. Dessutom yrkas att befintliga avskrivningsplaner för fasta inventarier får bibehållas och fullföljas efter övergången. Yrkandet i motionen 1972: 1863 är mer långtgående. Sålunda yrkar motionärerna, att ingångsvärdet enligt schablonmetoden skall ökas med kostnader för ny-, till- och ombyggnader efter 1964 och att avskrivning skall ske efter 3 %. Om fastigheten förvärvats genom oneröst fång efter 1964 föreslår motionärerna, att ingångsvärdet enligt 25-procentsregeln skall ökas med senare ny-, till- eller ombyggnadskostnader. Dessutom yrkar motionärerna att före 1970 upprättade avskrivningsplaner skall få bibehållas och fullföljas efter övergången.

Med anledning av vad i motionerna anförts vill utskottet framhålla, att jordbrukare som f. n. tillämpar s. k. evig avskrivning på byggnader, dvs. tillgodoför sig värdeminskningsavdrag på ett avskrivningsunderlag som motsvarar 2/3 av taxerat jordbruksvärde m. m., har möjlighet att senast det sista året före övergången till bokföringsmässig redovisning övergå till planenlig avskrivning av byggnaderna. Därvid skall enligt av riksskattenämnden utfärdade anvisningar (RN ser. I nr 9/ 1970 p. 3) det schablonmässigt bestämda byggnadsvärdet ökat med eventuella kostnader för ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter den tidpunkt till vilken det enligt schablonen bestämda värdet hänför sig, uppföras på en särskild avskrivningsplan. För fasta inventarier i driftbyggnader kan värdeminskningsavdrag medges separat enligt de för byggnad gällande reglerna men efter högre procentsats. Avskrivningsunderlaget skall därvid i första hand tas upp till anskaffningskost -

SkU 1972: 67

naden. Om denna inte kan visas, skall värdet bestämmas till skäligt belopp motsvarande uppskattat saluvärde. När värdeminskningsavdrag beräknas särskilt för i byggnaderna ingående fasta inventarier, skall avskrivningsunderlaget för byggnader enligt riksskattenämndens anvisningar minskas med i regel högst 50 % av avskrivningsunderlaget för de fasta inventarierna.

Av det anförda framgår att syftet med motionerna kan uppnås inom ramen för gällande bestämmelser. Med hänsyn härtill finner utskottet inte skäl tillstyrka ändringar i departementschefens förslag beträffande ingångsvärdet för byggnader eller de procentsatser som är avsedda att tillämpas vid avskrivningen. Utskottet avstyrker således berörda yrkanden i motionerna 1972: 1861 och 1972: 1863.

Som framhålls i skrivelsen från Lantbrukets skattedelegation kan jordbrukare med brutet räkenskapsår vid 1974 års taxering beskattas för tid före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna den 1 januari 1973. Med hänsyn till att viss tveksamhet tyckes råda rörande tillämpningen av de nya bestämmelserna i dylika fall, vill utskottet framhålla, att de nya reglerna om planenlig avskrivning av byggnader skall tillämpas för hela det ifrågavarande beskattningsåret. Detsamma gäller de nya bestämmelserna rörande avskrivning av markanläggningar och inventarier samt primäravskrivning på byggnader.

Ingångsvärde för markanläggningar

Ingångsvärde för andra markanläggningar än täckdikningar och skogsvägar får enligt förslaget i propositionen inte tas upp vid övergången till bokföringsmässig redovisning.

I motionen 1972: 1861 yrkas att kostnader, som lagts ned på markanläggningar efter 1969, skall få inräknas i avskrivningsunderlaget för sådana tillgångar efter övergången till bokföringsmässig redovisning. Motsvarande yrkande framställs i motionen 1972: 1863 med den skillnaden att kostnaderna skall ha lagts ned efter 1964.

Utskottet delar uppfattningen att de nya reglerna för värdeminskning av markanläggningar endast bör avse kostnader, som lagts ned sedan jordägaren övergått till bokföringsmässig redovisning. Täckdiken och skogsvägar, som anlagts före övergången, får emellertid avskrivas enligt de ursprungliga avskrivningsplanerna, även efter övergången till bokföringsmässig redovisning. Utskottet vill också erinra om att jordbrukaren frivilligt får gå över till bokföringsmässig redovisning, innan skyldighet att gå över föreligger. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1972: 1861 och 1972: 1863 även i denna del.

Ingångsvärde för inventarier

Enligt förslaget skall vid övergången till bokföringsmässig redovisning ingångsvärdet för inventarier, som förvärvats genom oneröst fång, tas

SkU 1972: 67

upp till den ursprungliga nyuppsättningskostnaden. Den, som drivit jordbruk under minst fem år, får i stället ta upp inventarier, som innehafts högst fem år, till anskaffningskostnaden och övriga inventarier till 50 % av återanskaffningskostnaden (kombinationsmetoden). Vid benefika förvärv får ingångsvärdet beräknas till högst 50 % av återanskaffningskostnaden. Om den huvudsakliga delen av inventariebeståndet förvärvats genom benefikt fång får inventarierna tas upp till samma värde som överlåtaren fått ta upp vid övergång till bokföringsmässig redovisning.

I motionerna 1972: 1858, 1972: 1861 och 1972: 1863 yrkas att ingångsvärdet enligt kombinationsmetoden för inventarier, som innehafts längre tid än fem år, skall utgöra 65 % av återanskaffningskostnaden. Motionärerna i den sistnämnda motionen yrkar dessutom att ingångsvärdet vid benefika förvärv skall bestämmas till högst 65 % av återanskaffningskostnaden.

Departementschefen har framhållit att jordbrukarna i allmänhet blir överkompenserade genom regeln att ingångsvärdet för inventarier, som innehafts kortare tid än fem år, får beräknas till anskaffningskostnaden. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i flera av remissyttrandena från länsstyrelserna. Med hänsyn härtill anser utskottet det inte motiverat, att ingångsvärdet för inventarier, som innehafts under längre tid än fem år, sätts till mer än 50 % av återanskaffningskostnaden. Utskottet finner inte heller anledning tillstyrka yrkandet om höjning av procentsatsen vid benefika förvärv av inventarier. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till ovannämnda yrkanden i motionerna 1972: 1858,1972: 1861 och 1972: 1863.

I propositionen föreslås en allmän jämkningsregel, som innebär att om ingångsvärdet för tillgång framstår som uppenbart orimligt med hänsyn till tillgångens beskaffenhet eller eljest skall ingångsvärdet jämkas i skälig mån.

Departementschefen har i propositionen pekat på vissa fall, när en jämkning av ingångsvärdet är nödvändig. Enligt vad utskottet erfarit har i ett län jordbrukare med kontantmässig inkomstredovisning — i strid mot gällande bestämmelser — vid taxeringen medgivits avdrag för värdeminskning av jordbruksinventarier. När en sådan jordbrukare övergår till bokföringsmässig redovisning bör givetvis ingångsvärdet för inventarierna jämkas.

Ingångsvärde för naturtillgångar

De nya reglerna om anskaffningsvärde för naturtillgångar skall enligt förslaget i propositionen tillämpas endast i fråga om naturtillgångar, som börjat utvinnas efter det den skattskyldige gått över till bokföringsmässig redovisning enligt det nya systemet.

I motionerna 1972: 1861 och 1972: 1863 yrkas att de nya bestäm -

SkU 1972: 67

melserna skall få tillämpas även om utvinningen påbörjats före övergången.

En jordbrukare har redan enligt nuvarande bestämmelser möjlighet att erhålla ett högre ingångsvärde, om verksamheten drivs i sådan omfattning att den får karaktär av rörelse. Utskottet vill i detta sammanhang på nytt erinra om att det står jordbrukaren fritt att gå över till bokföringsmässig redovisning tidigare än som föreskrivs i ikraftträdandelagen. Med hänsyn härtill anser utskottet sig inte ha anledning tillstyrka motionärernas förslag.

Ingångsvärde för djur

Enligt gällande bestämmelser får den, som övergår till bokföringsmässig redovisning, ta upp ingångsvärde endast för s. k. stamdjur. Detta värde skall enligt huvudregeln motsvara den ursprungliga nyuppsättningskostnaden. Om denna kostnad inte kan visas får den skattskyldige tillämpa en schablonregel, som innebär att allmänna saluvärdet för de vid övergångstillfället befintliga stamdjuren skall tas upp som ingångsvärde.

I propositionen föreslås den ändringen av nuvarande bestämmelser, att endast den som i minst fem år haft stamdjursbesättning vid övergång till bokföringsmässig redovisning skall ha valrätt mellan att som ingångsvärde ta upp den faktiska nyuppsättningskostnaden och allmänna saluvärdet för de stamdjur, som finns på fastigheten vid övergångstillfället. Detta innebär en viss skärpning av gällande bestämmelser. Den tidigare omnämnda jämkningsregeln bör enligt departementschefens uttalande i propositionen kunna tillämpas t. ex. om ingångsvärdet skulle bli uppenbart orimligt till följd av en ökning av stamdjursbesättningen, som framstår som huvudsakligen föranledd av syftet att få ett högt ingångsvärde.

Utskottet är medvetet om, att det kan vara svårt för en jordbrukare, som under längre tid drivit djuruppfödning, att förete bevisning om sina faktiska kostnader för nyuppsättning av stamdjur. En altemativregel för fastställande av ingångsvärdet är därför nödvändig. Förslaget i propositionen medför emellertid att den, som drivit djuruppfödning i minst fem år före övergången till bokföringsmässig redovisning, skattcmässigt kommer i en betydligt gynnsammare situation än den, som drivit sådan uppfödning under kortare tid. Den förre får nämligen till skillnad från den senare vid fastställandet av ingångsvärdet även medräkna de djur han själv fött upp. Vid tidigare års taxeringar har han emellertid redan erhållit avdrag för uppfödningskostnaderna.

Bakgrunden till förslaget i propositionen är att en skärpning av bestämmelserna för beräkning av ingångsvärde för stamdjur kan leda till ett ökat antal, av skattemässiga skäl betingade djurförsäljningar före övergången till bokföringsmässig redovisning. Med anledning härav

SkU 1972: 67

vill utskottet framhålla följande. För att en djurförsäljning skall betraktas som realisation fordras dels att hela eller väsentligaste delen av stamdjursbesättningen försålts, dels att den skattskyldige kan göra troligt att det är fråga om en stadigvarande omläggning av driften. Om den skattskyldige efter övergången till bokföringsmässig redovisning inköper nya djur eller på grundval av kvarvarande djurmaterial successivt bygger upp en ny besättning, blir den djurförsäljning, som skett före övergången, att betrakta som skattepliktig löpande försäljning och inte som realisation. Med hänsyn härtill torde man inte behöva befara att en skärpning av bestämmelserna kommer att medföra någon väsentlig ökning av djurförsäljningarna före övergången till bokföringsmässig redovisning.

Enligt utskottets mening finns det i princip inte anledning att vid bestämmandet av ingångsvärdet ta hänsyn till den del av djurbesättningen, som tillkommit genom egen uppfödning. Från rättvisesynpunkt är det givetvis angeläget att huvudregeln och alternativregeln är så utformade, att de leder till i huvudsak samma resultat. Detta är emellertid inte möjligt av kontrolltekniska skäl. För att så långt det är möjligt tillgodose rättvisekravet föreslår utskottet, att stamdjuren vid tillämpning av alternativregeln skall tas upp till ett belopp, som motsvarar värdet av det genomsnittliga antalet djur under de senaste fem åren, dock högst antalet djur vid övergången. Utskottets förslag föranleder en ändring av 18 § ikraftträdandelagen.

övriga frågor

I motionen 1972: 1855 yrkas att lagstiftningen kompletteras med bebestämmelser, som gör det möjligt att i överensstämmelse med vad som gäller för skogskonto göra avsättningar till jordbrukskonto fr. o. m. 1975 års taxering.

Bl. a. genom de nya bestämmelserna om avskrivning på markanläggningar och inventarier samt nedskrivning av varulager får jordbrukarna väsentligt större möjligheter till resultatutjämnande åtgärder vid beskattningen än för närvarande. Med hänsyn härtill är utskottet inte berett tillstyrka förslaget i motionen 1972: 1855.

I motionen 1972: 1864 behandlas en speciell fråga. Motionären framhåller, att ett stort antal jordbrukare i Göteborgsområdet på 1960-talet sålde sina jordbruksfastigheter till Göteborgs stad. I samband med försäljningen avstyckades mangårds- och ekonomibyggnaderna. Vid fastighetstaxeringen taxerades byggnaderna med tillhörande tomt såsom annan fastighet. Vissa av de av kommunen inköpta markområdena arrenderas numera av de förra ägarna. Vid inkomsttaxeringen har de arrenderade fastigheterna och de såsom annan fastighet taxerade driftbygg -

SkU 1972: 67

naderna redovisats gemensamt på en jordbruksbilaga, vilket godtagits av taxeringsmyndigheterna. Motionären begär ett uttalande, huruvida detta förfaringssätt kan godkännas även efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Den föreslagna lagstiftningen torde inte komma att medföra någon förändrad situation i beskattningshänseende för ifrågavarande jordbrukare. Dessa bör således även i fortsättningen redovisa inkomsterna från den egna och den arrenderade fastigheten på samma sätt som tidigare. Därvid torde det taxerade byggnadsvärdet i allmänhet kunnna utgöra grund för beräkningen av ingångsvärde för byggnader vid övergång till bokföringsmässig redovisning. Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionen 1972: 1864.

Utöver de ändringar, som ovan föreslagits, förordar utskottet vissa förtydliganden och ändringar av i huvudsak teknisk natur i punkt 6 av anvisningarna till 21 §, punkt 3 av anvisningarna till 22 § och punkt 1 av anvisningarna till 41 § i förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) samt i 13 § förslaget till ikraftträdandelag ävensom av ikraftträdandebestämmelserna i förslagen till förordning om ändring i förordningen (1959: 129) om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk och till förordning om ändring i förordningen (1954: 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med anledning av propositionen 1972: 120 och med avslag på motionerna 1972: 1856, 1972: 1858, 1972: 1859, 1972: 1860, 1972: 1861, 1972: 1862 och 1972: 1863, såvitt motionerna avser ändringar i propositionen, antar de vid propositionen fogade förslagen till 1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) med de ändringar, att punkt 6 av anvisningarna till 21 §, punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 22 § samt punkt 1 av anvisningarna till 41 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Anvisningar till 21 §

6. Till intäkt avannatslag 6. Till intäkt av annat slag hänföres intäkt genom avyttring el- hänföres intäkt genom avyttring

ler annan användning av fastighe- eller annan användning av fastig tens

beståndsdelar såsom sten, hetens beståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera eller dylikt samt torv, grus, lera eller dylikt samt

genom jakt eller fiske som av den genom jakt eller fiske som av den

SkU 1972: 67

20 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

skattskyldige eller för hans räk- skattskyldige eller för hans räkning bedrivits på fastigheten och ning bedrivits på fastigheten och

ej är att anse som binäring till ej är att anse som binäring till

jordbruk; jordbruk;

arrendeavgift för utarrenderad arrendeavgift för utarrenderad

fastighet liksom vederlag eller an- fastighet liksom vederlag eller annan förmån som influtit till fastig- nan förmån som influtit till fasheten på grund av servitut, upp- tigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt; låtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse att i intäkt genom upplåtelse åt an visst

avseende tillgodogöra sig el- nan att i visst avseende tillgodo ler

utnyttja fastigheten eller del göra sig eller utnyttja fastigheten

därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller del därav, såsom till sten-,

eller lertäkt eller dylikt, till bete, torv-, grus- eller lertäkt eller dyjakt eller fiske, till utvinnande av likt, till bete, jakt eller fiske, till

vattenkraft, till framdragande av utvinnande av vattenkraft, till

ledningar, till upplags- eller las- framdragande av ledningar, till

tageplats m. m. (jfr vidare punkt upplags- eller lastageplats m. m.

8). (jfr vidare punkt 8).

till 22 §

3. Kostnad för byggnaden anskaffades.

Som för än bostadsbyggnad.

I byggnads liknande anordning.

I fråga och inventarier.

Av punkt för byggnad.

Avdrag för enligt följande.

Har byggnad uppförts under tid Har byggnad uppförts under tid

varunder ägaren innehaft fastighe- varunder ägaren innehaft fastigheten, är byggnadens anskaffnings- ten, är byggnadens anskaffningskostnad ägarens kostnader för kostnad ägarens kostnader för

uppförande av byggnaden. Till an- uppförande av byggnaden. Till

skaffningskostnaden hänföresäven anskaffningskostnaden hänföres

värde av byggnad som enligt punkt även kostnad för till- eller om 4

andra stycket av anvisningarna byggnad samt värde av byggnad

till 21 § utgör intäkt av jordbruks- som enligt punkt 4 andra stycket

fastighet för jordägaren. Har be- av anvisningarna till 21 § utgör

byggd fastighet förvärvats genom intäkt av jordbruksfastighet för

köp, byte eller därmed jämförligt jordägaren. Har bebyggd fastighet

fång, beräknas vad som belöper förvärvats genom köp, byte eller

på byggnaderna av fastighetens därmed jämförligt fång, beräknas

anskaffningskostnad på grundval vad som belöper på byggnaderna

av det taxeringsvärde som gällde av fastighetens anskaffningskost för

fastigheten vid förvärvet. Om nåd på grundval av det taxerings i

taxeringsvärdet icke ingår ex- värde som gällde för fastigheten

ploateringsvärde, värde av mera vid förvärvet. Om i taxeringsvär betydande

naturtillgångar eller det icke ingår exploateringsvärde,

särskilda förmåner eller skogs- värde av mera betydande naturtill bruksvärde

överstigande 25 000 gångar eller särskilda förmåner el kronor,

skall 25 procent av fastig- ler skogsbruksvärde överstigande

hetens anskaffningskostnad anses 25 000 kronor, skall 25 procent

SkU 1972: 67

21 Kungl. Maj:ts förslag

belöpa på byggnaderna. I annat fall skall på byggnaderna anses belöpa vad som svarar mot 25 procent av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger 25 000 kronor. Naturtillgångar och särskilda förmåner anses såsom mera betydande, om värdet därav överstiger en tiondel av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde och skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger

25 000 kronor. Vad som enligt dessa bestämmelser skall anses belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad innefattar även sådan tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad. Kostnaden för tillgång av nu avsett slag skall således avräknas, varefter avskrivningsunderlaget för byggnaderna erhålles. Vad som skall anses belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad får jämkas, om värdet av bebyggelsen, däri inbegripet sådan tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad, föranleder ändring med minst en femtedel, dock minst 10 000 kronor. Har bebyggd fastighet förvärvats på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, gäller för beräkning av avskrivningsunderlaget för byggnaden punkt 3 b sista stycket av anvisningarna till 29 § i tillämpliga delar.

Procensatsen för Skattskyldig får - Utrangeras eller ■

Utskottets förslag

av fastighetens anskaffningskostnad anses belöpa på byggnaderna. I annat fall skall på byggnaderna anses belöpa sä stor del av fastighetens anskaffningskostnad, som 25 procent av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger 25 000 kronor utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Naturtillgångar och särskilda förmåner anses såsom mera betydande, om värdet därav överstiger en tiondel av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde och skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger 25 000 kronor. Vad som enligt dessa bestämmelser skall anses belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad innefattar även sådan tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad. Kostnaden för tillgång av nu avsett slag skall således avräknas, varefter avskrivningsunderlaget för byggnaderna erhålles. Vad som skall anses belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad får jämkas, om värdet av bebyggelsen, däri inbegripet sådan tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad, föranleder ändring med minst en femtedel, dock minst 10 000 kronor. Har bebyggd fastighet förvärvats på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, gäller för beräkning av avskrivningsunderlaget för byggnaden punkt 3 b sista stycket av anvisningarna till 29 § i tillämpliga delar.

detta förhållande.

för överlåtaren.

eller rivningen.

SkU 1972: 67

22 Kungl. Maj:ts förslag

6. Avdrag för värdeminskning av tillgång som avses i punkterna 3—5 åtnjutes endast av skattskyldig ägare av tillgången, om ej annat följer av nästa stycke.

Har arrendator eller annan nyttjanderättshavare haft kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller annan därmed jämförlig förbättring av fastighet, som han innehaft med nyttjanderätt, och blir jordägaren omedelbart ägare till vad som utförts, får nyttjanderättshavaren åtnjuta avdrag enligt avskrivningsplan med 10 procent av hela anskaffningskostnaden för täckdike och med 5 procent av hela anskaffningskostnaden för annan tillgång. Dessutom äger nyttjanderättshavaren rätt till avdrag enligt punkt 3 nionde stycket i enlighet med vad där föreskrives.

Utskottets förslag

6. Avdrag för värdeminskning av tillgång som avses i punkterna 3—5 åtnjutes endast av skattskyldig ägare av tillgången, om ej annat följer av andra och tredje styckena.

Har arrendator eller annan nyttjanderättshavare haft kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller annan därmed jämförlig förbättring av fastighet, som han innehaft med nyttjanderätt, och blir jordägaren omedelbart ägare till vad som utförts, får nyttjanderättshavaren åtnjuta avdrag enligt avskrivningsplan med 10 procent av hela anskaffningskostnaden för täckdike och med 5 procent av hela anskaffningskostnaden för annan tillgång än som avses i tredje stycket. Dessutom äger nyttjanderättshavaren rätt till avdrag enligt punkt 3 nionde stycket i enlighet med vad där föreskrives.

Har arrendator eller annan nyttjanderättshavare haft kostnad för anskaffande av tillgång, som enligt punkt 3 tredje stycket eller punkt 4 tredje stycket ej inräknas i anskaffningskostnad för byggnad eller markanläggning, eller av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som han innehar med nyttjanderätt, och blir jordägaren omedelbart ägare till vad som anskaffats, får nyttjanderättshavaren åtnjuta avdrag enligt bestämmelserna i punkt

5.

— åtnjutit avdrag.

För det

1. Inkomst av

För skattskyldig,

Därest vinstresultatet

Den i

Lagret vid

till 41 §

och skulder.

av följande.

stadgade grunder.

nedan sägs.

allmänna saluvärdet.

Därest värdet å lagret, beräknat Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaff- till anskaffnings- eller återanskaff ningsvärdet

och i förekommande ningsvärdet och i förekommande

SkU 1972: 67

23 Kungl. Maj:ts förslag

fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Motsvarande gäller i fall då värde av djur på jordbruksfastighet upptagits till fulla det värde som riksskatteverket fastställt enligt föregående stycke eller till fulla allmänna saluvärdet. Föreligger sådant fall att sextio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen

Utskottets förslag

fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än sorn motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. I fråga ont djur på jordbruksfastighet gäller dock att värdet av djuren skall hava upptagits till fulla det värde som riksskatteverket fastställt enligt föregående stycke eller till fulla allmänna saluvärdet. Föreligger sådant fall att sextio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med

SkU 1972: 67

24 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

till medeltalet av värdena å lagren hänsyn tagen till medeltalet av

vid utgången av de två närmast värdena å lagren vid utgången av

föregående beskattningsåren icke de två närmast föregående beskatt gälla.

ningsåren icke gälla.

Utan avseende vara påkallat.

Vad i såsom skäligt.

Förvärvas aktie inbetald insats.

Avdrag för skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande eget kapital.

Nedskrivning av tillgångarna levereras.

Vad här årets inkomst.

Har avverkningsrätt influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet, till beskattning.

Motsvarande gäller års inkomstberäkning.

2. lag om ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring i kom munalskattelagen

(1928: 370) med de ändringar, att 13 och 18 §§ erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

13 § För annan skattskyldig än 13 § För annan skattskyldig än

som avses i 12 § upptages ingångs- som avses i 12 § upptages ingångsvärde för inventarier, som finns värde för honom tillhöriga inven på

fastigheten vid övergången och tarier, som finns på fastigheten vid

som förvärvats genom köp, byte övergången och som förvärvats geeber därmed jämförligt fång, till nom köp, byte eller därmed jäm belopp

motsvarande den skattskyl- förligt fång, till belopp motsvaran diges

ursprungliga kostnad för ny- de den skattskyldiges ursprungliga

uppsättning av dessa. Har den kostnad för nyuppsättning av des skattskyldige

vid övergången un- sa. Har den skattskyldige vid över der

minst de senaste fem åren haft gången under minst de senaste

intäkt av jordbruksfastighet, får fem åren haft intäkt av jordbruks han

dock i stället beräkna ingångs- fastighet, får han dock i stället

värdet till ett belopp motsvarande beräkna ingångsvärdet till ett be summan

av anskaffningskostnaden lopp motsvarande summan av anför inventarier, som han ägt un- skaffningskostnaden för inventari der

kortare tid än fem år, och 50 er, som han ägt under kortare tid

procent av återanskaffningskost- än fem år, och 50 procent av åter naden

vid övergången för övriga anskaffningskostnaden vid överinventarier. gången för övriga inventarier.

Har skattskyldig denna paragraf.

Inventarier för kommunalskattelagen (1928: 370).

Riksskatteverket fastställer denna lag.

18 § För annan för stamdjur.

Ingångsvärde för stamdjur, som Ingångsvärde för stamdjur, som förvärvats genom köp, byte eller förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, upptages därmed jämförligt fång, upptages

SkU 1972: 67

25 Kungl. Maj.ts förslag

till belopp motsvarande den skattskyldiges ursprungliga kostnad för nyuppsättning av stamdjur. Har den skattskyldige under minst de senaste fem åren före övergången haft stamdjur i förvärvskällan, får han i stället för sin ursprungliga nyuppsättningskostnad som ingångsvärde för befintliga stamdjur upptaga ett belopp motsvarande de värden på grundval av genomsnittspriser som fastställts av riksskatteverket närmast före det första beskattningsårets ingång. Har verket icke fastställt värde av stamdjur av visst slag, upptages allmänna saluvärdet som ingångsvärde.

Utskottets förslag

till belopp motsvarande den skattskyldiges ursprungliga kostnad för nyuppsättning av stamdjur. Har den skattskyldige under minst de senaste fem åren före övergången haft stamdjur i förvärvskällan, får han i stället för sin ursprungliga nyuppsättningskostnad som ingångsvärde för stamdjur upptaga ett belopp motsvarande värdet av det genomsnittliga antalet stamdjur under de senaste fem åren, dock högst antalet sådana djur vid övergången, på grundval av genomsnittspriser som fastställts av riksskatteverket närmast före övergången. Har verket icke fastställt värde av stamdjur av visst slag, upptages allmänna saluvärdet som ingångsvärde.

3. lag om ändring i förordningen (1951: 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelsema erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973 men tillämpas ej i fråga om idkare av jordbruk eller skogsbruk, som för taxering icke beräknar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.

Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1973 men tillämpas ej i fråga om idkare av jordbruk eller skogsbruk, som för taxering icke beräknar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.

Har idkare av jordbruk eller skogsbruk tillämpat annat räkenskapsår än kalenderår och avslutat bokföringen utan vinst- och förlustkonto, får riksskatteverket om särskilda skäl föreligger efter ansökan medgiva undantag från bestämmelserna i 11 § beträffande de räkenskapsår som går till ända före den 1 januari 1976.

4. förordning om ändring i förordningen (1951:763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

5. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

6. förordning om ändring i förordningen (1959: 129) om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk med

SkU 1972: 67

den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1973.

Utskottets förslag

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1973. Äldre bestämmelser gäller vid 1973 och tidigare års taxering samt vid eftertaxering för år 1973 eller tidigare år ävensom i de fall inkomst av jordbruksfastighet icke beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

1. förordning om ändring i förordningen (1954: 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelsema erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1973. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i de fall inkomst av jordbruksfastighet icke beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

Utskottets förslag

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1973. Äldre bestämmelser gäller vid 1973 och tidigare års taxering samt vid eftertaxering för år 1973 eller tidigare år ävensom i de fall inkomst av jordbruksfastighet icke beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

B. att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 1855,

2. motionen 1972: 1857,

3. motionen 1972: 1861,

4. motionen 1972: 1863,

5. motionen 1972: 1864,

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 7 december 1972

På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora* (c), Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg* (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SkU 1972: 67

27 Reservationer

Beträffande avdrag för kostnader för omtäckdikning

1. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), som

— under åberopande av innehållet i motionen 1972: 1863 — ansett att utskottet under punkten A 1 bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av propositionen 1972: 120 och med bifall till motionen 1972: 1863, såvitt avser punkt 1 av anvisningarna till 22 § förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) beslutar, att anvisningspunkten skall ha följande lydelse:

Anvisningar

till 22 §

1. Till driftkostnader hänföres lön eller liknande vederlag liksom underhåll åt personal, som använts för jordbruket eller dess binäringar; undantagsförmåner, pensioner, periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning på fastigheten; arrendeavgift; avgäld, som skolat utgå av fastigheten; ränta på lånat kapital som nedlagts i fastigheten eller använts för dess drift; kostnader för inköp av djur, utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för reparation och underhåll av driftbyggnader, markanläggningar och inventarier; kostnader för omtäckdikning; kostnader för vård och underhåll av skog, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning m. m., samt vid skogsavverkning kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottning m. m.; kostnader för försäkring av personal, byggnader, skog, gröda, djur, förråd och inventarier som ej äro att hänföra till personlig lösegendom, m. m.

Till reparation och underhåll.

Som driftkostnad tillhörande fördelningsledningar.

Kostnad för motsvarande tillämpning.

Värdet av som intäkt.

Avdrag för till 29 §.

Redovisar arbetsgivare om jordbruksfastighet.

Hemmavarande barn, punkt 2.)

Barn, som för barnet.

Punkt 18 av jordbruksfastighet.

Beträffande ingångsvärde för byggnader

2. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), som

— under hänvisning till innehållet i motionen 1972: 1863 — ansett att utskottet under punkten A 2 bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av propositionen 1972: 120 och med bifall till motionen 1972: 1863, såvitt avser 9 § lagen om

SkU 1972: 67

ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring i kommunal skattelagen

(1928: 370) beslutar, att paragrafen skall ha följande lydelse:

9 § Skattskyldig, som denna plan.

Annan skattskyldig än som avses i första stycket skall som ingångsvärde för byggnad upptaga den verkliga anskaffningskostnaden med tilllägg för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad som skett senare. Ingångsvärdet får dock i stället beräknas till två tredjedelar av summan av vid övergången gällande taxerat jordbruksvärde, skogsmarksvärde, värde av övrig mark och värde av särskilda tillgångar, minskat med skäligt värde av mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Skogsmarksvärdet inräknas dock med högst 25 000 kronor. Naturtillgångar och särskilda förmåner anses som mera betydande, om deras värde överstiger en tiondel av ovannämnda summa. I ingångsvärde som beräknas på nu angivet sätt får inräknas kostnad för ny-, till- eller ombyggnad på fastigheten, om ny-, till- eller ombyggnaden skett efter utgången av år 1964, under förutsättning att kostnaden icke beaktas vid den fastighetstaxering då det vid övergången gällande taxeringsvärdet fastställts. Skattskyldig, som förvärvat fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång efter utgången av år 1964, får härutöver beräkna ingångsvärdet enligt punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928: 370) i dess nya lydelse. Kostnad för ny-, till- eller ombyggnad på fastigheten får inräknas i ingångsvärdet, om ny-, till- eller ombyggnaden skett efter förvärvet.

Har ingångsvärde ej åtnjutas.

Har kostnad i anspråk.

Har den denna paragraf.

Beträffande ingångsvärde för markanläggningar

3. av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c) och Hörberg (fp), som ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15, som börjar med ”Utskottet delar” och slutar med ”denna del”, bort ha följande lydelse: Förslaget i propositionen innebär att kostnader för markanläggningar, som nedlagts före övergången till bokföringsmässig redovisning, inte får beaktas vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget. Det innebär att reglerna i detta fall har utformats på annorlunda sätt än vid motsvarande omläggning av rörelsebeskattningen. Då tilläts i fråga om rörelsefastigheter fullt hänsynstagande till markanläggningar anskaffade efter tidpunkten för den senaste fastighetstaxeringen (1964) i den mån anskaffningskostnaden inte tidigare dragits av eller avskrivits. Utskottet anser att det från likformighets- och rättvisesynpunkt är riktigt, att motsvarande regler får gälla i fråga om markanläggningar inom jordbruket. Det bör givetvis ankomma på den skattskyldige att förebringa erfor -

SkU 1972: 67

derlig utredning angående kostnadernas omfattning och anläggningarnas karaktär. Utskottet tillstyrker sålunda yrkandet i motionen 1972: 1861. Därmed är också yrkandet i motionen 1972: 1863 delvis tillgodosett.

dels att utskottet under punkten A 2 bort hemställa

att riksdagen, med anledning av propositionen 1972: 120 samt med bifall till motionen 1972: 1861 och med anledning av motionen 1972: 1863, såvitt avser 11 § lagen om ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring i kommunalskattelagen (1928:

370) beslutar, att paragrafen skall ha följande lydelse:

11 § Kostnad som före övergången nedlagts på markanläggning får ej med anledning av övergången dragas av på annat sätt än som annars skulle ha skett, såvida inte kostnaden nedlagts efter utgången av år 1969.

Kostnad som kommunalskattelagen (1928: 370).

4. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), som — under hänvisning till innehållet i motionen 1972: 1863 — ansett att utskottet under punkten A 2 bort hemställa

att riksdagen, med anledning av propositionen 1972: 120 och med bifall till motionen 1972: 1863, såvitt avser 11 § lagen om ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring i kom munalskattelagen

(1928: 370) beslutar, att paragrafen skall ha följande lydelse:

11 § Kostnad som före övergången nedlagts på markanläggning får ej med anledning av övergången dragas av på annat sätt än som annars skulle ha skett, såvida inte kostnaden nedlagts efter utgången av år 1964.

Kostnad som kommunalskattelagen (1928: 370).

Beträffande ingångsvärde för inventarier

5. av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m) och Hörberg (fp), som ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 16, som börjar med ”Departementschefen har i” och slutar med ”och 1972: 1863”, bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att jordbruksbeskattningskommittén för sin del föreslog att inventarier som vid övergången innehafts mer än fem år skulle få tas upp till 65 procent av återanskaffningsvärdet. Vid en av kommittén gjord undersökning har framkommit, att ingångsvärden beräknade enligt den av kommittén föreslagna kombinationsmetoden i genomsnitt kan beräknas uppgå till omkring 70 procent av återanskaffningsvärdet.

Särskilt i fråga om dyrbar maskinell utrustning inom lantbruket, såsom skördetröskor m. m., har prisnivån varit relativt fast under senare år. Som framhålls i motionerna är det därför helt klart, att ingångsvär -

SkU 1972: 67

den, som motsvarar 65 procent av återanskaffningsvärdet, långt ifrån alltid ger full kompensation i fråga om investeringar som ägt rum 6—7 år före övergången till bokföringsmässig redovisning. Utskottet anser i likhet med motionärerna, att den i propositionen föreslagna skärpningen jämfört med det enhälliga kommittéförslaget under sådana förhållanden inte är försvarlig. Utskottet tillstyrker sålunda nu ifrågavarande yrkanden i motionerna 1972: 1858, 1972: 1861 och 1972: 1863.

dels att utskottet under punkten A 2 bort hemställa

att riksdagen, med anledning av propositionen 1972: 120 samt med bifall till motionerna 1972: 1858, 1972: 1861 och 1972: 1863, såvitt avser 13 § lagen om ikraftträdande av lagen (1972:

) om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) beslutar, att paragrafen skall ha följande lydelse:

13 § För annan skattskyldig än som avses i 12 § upptages ingångsvärde för inventarier, som finns på fastigheten vid övergången och som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, till belopp motsvarande den skattskyldiges ursprungliga kostnad för nyuppsättning av dessa. Har den skattskyldige vid övergången under minst de senaste fem åren haft intäkt av jordbruksfastighet, får han dock i stället beräkna ingångsvärdet till ett belopp motsvarande summan av anskaffningskostnaden för inventarier, som han ägt under kortare tid än fem år, och 65 procent av återanskaffningskostnaden vid övergången för övriga inventarier.

Har skattskyldig som avses i första stycket förvärvat inventarium på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, får ingångsvärdet för inventariet beräknas till högst 65 procent av återanskaffningskostnaden vid övergången. Har den huvudsakliga delen av inventariebeståndet förvärvats på sätt som här avses, får dock som ingångsvärde för inventarierna upptagas samma värde som överlåtaren vid övergång fått upptaga enligt denna paragraf.

Inventarier för vilka ingångsvärdet beräknas till 65 procent av återanskaffningskostnaden vid övergången skall vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet behandlas på samma sätt som om de anskaffats under det beskattningsår för vilket den skattskyldige första gången beräknar inkomst av jordbruksfastighet enligt de nya bestämmelserna i kommunalskattelagen (1928: 370).

Riksskatteverket fastställer denna lag.

Beträffande ingångsvärde för djur

6. av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m) och Hörberg (fp), som ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som på s. 17 börjar med ”Utskottet är” och på s. 18 slutar med ”18 § ikraftträdandelagen”, bort ha följande lydelse:

SkU 1972: 67

31 Utskottet anser de i propositionen föreslagna reglerna beträffande beräkningen av ingångsvärde för stamdjur väl avvägda. En restriktivare beräkning av ingångsvärdet skulle lätt leda till ett antal av skattemässiga skäl betingade men i övrigt inte önskvärda försäljningar av djur före övergången till bokföringsmässig redovisning. I rättstillämpningen har man hittills i allmänhet godtagit det befintliga antalet stamdjur. Det finns inte anledning att nu skärpa bestämmelserna. Som framhålls i propositionen finns det redan med de föreslagna reglerna möjligheter till jämkning, t. ex. om ingångsvärdet skulle bli uppenbart orimligt till följd av en ökning av stamdjursbesättningen som framstår som huvudsakligen föranledd av syftet att få ett högt ingångsvärde. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen i denna del.

dels att utskottet under punkten A 2 bort hemställa

att riksdagen, med bifall till propositionen 1972: 120, såvitt avser 18 § lagen om ikraftträdande av lagen (1972: ) om ändring

i kommunalskattelagen (1928: 370) antar det vid propositionen fogade förslaget till lydelse av paragrafen.

Beträffande resultatutjämning genom kontometod

7. av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m) och Hörberg (fp), som ansett dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 18, som börjar med ”Bl. a. genom” och slutar med ”motionen 1972: 1855”, bort ha följande lydelse:

Genom övergången till bokföringsmässig redovisning för jordbruk erhålles, i likhet med vad som tidigare gällt för rörelse, ökade möjligheter till resultatutjämning genom avskrivning på inventarier och nedskrivning av varulager.

Av flera skäl är det emellertid angeläget att därutöver pröva möjligheterna att i skattelagstiftningen införa en generell rätt till öppen resultatutjämning mellan olika beskattningsår. Utskottet förordar därför en skyndsam utredning i ämnet. Utredningen bör lämpligen ske inom företagsskatteberedningen. Med en sådan rätt till öppen resultatutjämning tillgodoses yrkandet i motionen 1972: 1855.

dels att utskottet under punkten B 1 bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1972: 1855 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam utredning i syfte att genomföra en allmän öppen resultatutjämning genom en kontometod.

Särskilt yttrande

Beträffande övergång till bokföringsmässig redovisning

av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m) och Hörberg (fp), som anfört följande:

SkU 1972: 67

32 Som framhålls i motionerna 1972: 1859 och 1972: 1863 kan övergången till bokföringsmässig redovisning utan tvekan skapa vissa problem. Detta gäller speciellt beträffande äldre jordbrukare och brukare med liten omsättning.

Ett genomförande av den sista etappen senare än vid 1978 års taxering bör därför inte uteslutas. Avgången av äldre jordbrukare under de närmaste åren kan f. n. inte helt överblickas. Ett uppskov med genomförandet av den sista etappen kan därför komma att visa sig befogat för att underlätta övergången.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 971 720046