Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd, m. m., jämte motioner

Inrikesutskottets betänkande nr 36 år 1973

InU 1973: 36

Nr 36

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd, m. m., jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Majit har i propositionen 1973: 129 (inrikesdepartementet) föreslagit riksdagen att antaga i propositionen framställda förslag till

1. lag om anställningsskydd,

2. lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås dels en lag om anställningsskydd, dels en lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Genom lagförslagen fullföljs det lagstiftningsarbete på arbetsmarknadens område som inleddes genom de s. k. äldrelagama år 1971.

Förslaget till lag om anställningsskydd gäller i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst. Undantag gäller dock bl. a. för företagsledare och medlemmar av arbetsgivarens familj. Vidare kan avvikande bestämmelser meddelas för i första hand offentliga tjänstemän. På vissa punkter i lagförslaget har arbetsmarknadens parter getts möjlighet att ersätta eller komplettera lagen med egna branschanpassade föreskrifter. I väsentliga frågor har emellertid lagen getts en tvingande karaktär.

Förslaget innehåller den grundläggande bestämmelsen att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Uppkommer tvist om uppsägningens giltighet, kan frågan underkastas domstols prövning. Arbetstagaren har i allmänhet rätt att gå kvar i arbetet till dess tvisten slutligt avgjorts. Förslaget innebär att den hittills gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt upphävs.

Enligt förslaget gäller en ömsesidig uppsägningstid för arbetsgivare och arbetstagare av minst en månad. Arbetstagare som har varit anställd viss minsta tid hos arbetsgivaren har rätt till längre uppsägningstid, om han har fyllt 25 år. Uppsägningstiden förlängs successivt med stigande levnadsålder från två till sex månader. Den längsta tiden gäller, om arbetstagaren har fyllt 45 år. Under uppsägningstiden har arbetstagaren i princip rätt till full lön. Arbetsgivaren får dock göra av 1

Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

InU 1973: 36

drag på uppsägningslönen för vad arbetstagaren under uppsägningstiden har förtjänat eller uppenbarligen kunde ha förtjänat på annat håll.

Vid permittering utgår enligt förslaget full lön, i den mån permitteringen har varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än trettio dagar under samma kalenderår.

Av stor betydelse är lagförslagets regler om turordning, när arbetsgivaren vill säga upp arbetstagare på grund av arbetsbrist eller verkställa permittering. Turordningen skall i princip avgöras på grundval av arbetstagarnas anställningstid i företaget. Arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har till dess ett år förflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till ny anställning hos arbetsgivaren.

Genom regler om varsel och överläggning får arbetstagarorganisationerna insyn i företagens personalpolitik och möjlighet att påverka arbetsgivaren. Varsel skall ske bl. a. om arbetsgivaren avser att vidta uppsägning eller permittering eller om han vill träffa avtal om nyanställning när någon tidigare anställd har företrädesrätt.

Bryter arbetsgivaren mot lagens föreskrifter, blir han enligt förslaget skadeståndsskyldig. Vid bedömningen av om och i vilken mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till s. k. ideell skada. För det fall att arbetsgivaren har åsidosatt domstols ogiltigförklaring av uppsägning, skall skadeståndet motsvara 1—24 månadslöner, beroende på hur länge arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren.

Enligt förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder är en arbetsgivare skyldig att lämna varsel till länsarbetsnämnd viss tid innan han genomför en driftsinskränkning. Kan driftsinskränkningen medföra uppsägning, är varseltiden två—sex månader beroende på hur många arbetstagare som berörs.

Lagförslaget innehåller vidare vissa regler som syftar till att åstadkomma bättre möjligheter för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga att behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden. Dessa regler bygger på tanken att arbetsmarknadsmyndigheterna vid överläggningar med arbetsgivare och berörda organisationer skall diskutera vilka åtgärder som kan behöva vidtas för detta ändamål. Reglerna ger stöd åt den verksamhet med s. k. anpassningsgrupper som på senare tid börjat bedrivas inom företagen. Uppnås inte lösningar i samförstånd vid överläggningarna, kan arbetsmarknadsmyndigheterna meddela arbetsgivaren anvisningar om vilka åtgärder denne bör vidta. Följs inte anvisningar som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar och får det anses uppenbart att rättelse inte kan åstadkommas på annat sätt, kan styrelsen som en yttersta åtgärd förordna att arbetsgivaren får anställa endast sådan arbetstagare som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Bryter arbetsgivaren mot förordnandet kan han straffas.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

InU 1973: 36

3 Lagförslagen

1 Förslag till Lag

om anställningsskydd

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

Lagen gäller ej

1. arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2. arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj,

3. arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4. arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete eller musikerhjälp eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden.

2 § Har i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Även avvikande bestämmelse i annan författning än lag gäller, om den rör arbetstagare vars avlöningsförmåner fastställes under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

3 § Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag inskränkes är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket får avvikelse från 5 § andra stycket, 11, 15, 22 och 24 §§, 25 § andra stycket samt 26 och 28—33 §§ göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i andra stycket, får tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4 § Vid bestämmande av anställningstid enligt denna lag skall medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos annat företag inom koncern som arbetsgivaren tillhör. Har företag eller del av företag övergått till ny arbetsgivare, skall vid bestämmande av anställningstid hos den nye arbetsgivaren medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos förutvarande arbetsgivaren eller hos företag inom koncern som förutvarande arbetsgivaren tillhörde.

Anställningen

5 § Anställning gäller tills vidare, om ej annat har avtalats.

Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst ar -

InU1973: 36

bete får träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Avtal om anställning för viss tid får dock träffas, om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat.

6 § Anställning som gäller tills vidare kan genom uppsägning bringas att upphöra vid utgången av viss uppsägningstid.

Anställning som avser viss tid, viss säsong eller visst arbete upphör utan föregående uppsägning vid anställningstidens utgång eller då arbetet blivit slutfört, om ej annat har avtalats.

Arbetstagare får med omedelbar verkan frånträda anställning som avses i första eller andra stycket, om arbetsgivaren i väsentlig grad har åsidosatt sina åligganden enligt anställningsavtalet. I fall som avses i 18 § kan arbetsgivaren genom avskedande bringa anställningen att omedelbart upphöra.

Grund för uppsägning

7 § Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Saklig grund för uppsägning föreligger ej, om det skäligen kan krävas

att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Beror uppsägning på förhållande som hänför sig till arbetstagaren personligen, får uppsägningen icke grundas enbart på omständighet som arbetsgivaren har känt till mer än en månad innan varsel eller underrättelse enligt 31 § andra stycket lämnades om uppsägningen.

Förfarandet vid uppsägning

8 § Uppsägning från arbetsgivarens sida skall ske skriftligen. Arbetsgivaren är skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som åberopas som grund för uppsägningen. Uppgiften skall vara skriftlig, om arbetstagaren begär det.

9 § I besked om uppsägning skall arbetsgivaren ange vad arbetstagaren har att iakttaga, om han vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig.

Har arbetstagaren företrädesrätt till ny anställning enligt 25 §, skall det anges i uppsägningsbeskedet. Beskedet skall i sådant fall även innehålla uppgift om vad arbetstagaren har att iakttaga, om han vill utnyttja företrädesrätten.

10 § Uppsägningsbeskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen eller, om det ej skäligen kan fordras, sändas till honom i rekommenderat brev under hans vanliga adress.

Uppsägning från arbetsgivarens sida sker när arbetstagaren får del av uppsägningen. Kan arbetstagaren icke anträffas, anses uppsägning ha skett en vecka efter det att besked om uppsägningen var tillgängligt för honom på postanstalt. Har arbetstagaren semester, anses uppsägning dock ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde.

Uppsägningstid

11 § För såväl arbetsgivare som arbetstagare gäller en uppsägningstid av minst en månad.

Arbetstagare som vid uppsägningen har varit anställd hos arbetsgi -

InU1973: 36

varén de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader

under de senaste två åren har rätt till en uppsägningstid av

två månader, om han har fyllt 25 år,

tre månader, om han har fyllt 30 år,

fyra månader, om han har fyllt 35 år,

fem månader, om han har fyllt 40 år,

sex månader, om han har fyllt 45 år.

Lön och andra förmåner under uppsägningstid

12 § Arbetstagare har rätt till lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden även om arbetsgivaren icke erbjuder honom arbete. Sådana förmåner får ej understiga vad som normalt skulle ha utgått till arbetstagaren, om han hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Den närmare beräkningen av förmånerna får grundas på kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om föreningsoch förhandlingsrätt. Därvid äger 3 § tredje stycket motsvarande tilllämpning.

Om anställningsförmån enligt lag utgår endast för arbetad tid, skall med sådan tid likställas tid under vilken arbetstagaren enligt första stycket är berättigad till lön och andra anställningsförmåner.

13 § Från lön som utgår på grund av 12 § första stycket får arbetsgivaren avräkna inkomst som arbetstagaren under den tid lönen avser har förvärvat i annan anställning. Rätt till avräkning föreligger också beträffande inkomst som arbetstagaren under nämnda tid uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godtaga. Utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning får avräknas, i den mån bidraget avser samma tid som lönen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.

14 § Arbetsgivaren får icke under uppsägningstiden utnyttja den rätt att förflytta arbetstagaren till annan ort som annars kan tillkomma honom, om arbetstagarens möjligheter att söka ny anställning därigenom försämras ej obetydligt.

Under uppsägningstiden har arbetstagaren rätt till ledighet med bibehållna anställningsförmåner i den utsträckning som skäligen fordras för att han skall kunna besöka arbetsförmedlingen eller annars söka arbete.

Underrättelse om att anställning för begränsad tid icke kommer att förnyas

15 § Har arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren för viss tid eller visst arbete sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren och kommer fortsatt anställning icke att erbjudas honom i samband med eller i nära anslutning till anställningens upphörande, skall arbetsgivaren underrätta honom härom minst en månad innan anställningen upphör.

Har arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren för viss säsong sammanlagt minst sex månader under de senaste två åren och kommer fortsatt anställning icke att erbjudas honom i samband med eller i nära

InU 1973: 36

anslutning till den nya säsongens början, skall arbetsgivaren underrätta honom härom minst en månad innan säsongen börjar.

16 § Underrättelse enligt 15 § skall ske skriftligen.

Har arbetstagaren företrädesrätt till ny anställning enligt 25 §, skall det anges i underrättelsen. Denna skall i sådant fall även innehålla uppgift om vad arbetstagaren har att iakttaga, om han vill utnyttja företrädesrätten.

Underrättelsen skall lämnas till arbetstagaren personligen eller, om det ej skäligen kan fordras, sändas till honom i rekommenderat brev under hans vanliga adress.

17 § Är arbetstagare anställd för viss tid eller visst arbete och har han erhållit underrättelse enligt 15 §, har han rätt till ledighet med bibehållna anställningsförmåner i den utsträckning som skäligen fordras för att han skall kunna besöka arbetsförmedlingen eller annars söka arbete.

Avskedande

18 § Avskedande får äga rum, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.

Avskedande får icke grundas enbart på omständighet som arbetsgivaren har känt till mer än en månad före avskedandet.

19 § Avskedande skall ske skriftligen.

Arbetsgivaren är skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som åberopas som grund för avskedandet. Uppgiften skall vara skriftlig, om arbetstagaren begär det.

I besked om avskedande skall arbetsgivaren ange vad arbetstagaren har att iakttaga, om han vill göra gällande att avskedandet är ogiltigt.

20 § Besked om avskedande skall lämnas till arbetstagaren personligen eller, om det ej skäligen kan fordras, sändas till honom i rekommenderat brev under hans vanliga adress.

Avskedande sker när arbetstagaren får del av det. Kan arbetstagaren icke anträffas, anses avskedande ha skett en vecka efter det att besked härom var tillgängligt för honom på postanstalt. Har arbetstagaren semester, anses avskedande dock ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde.

Lön och andra förmåner under permittering

21 § Arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än trettio dagar under samma kalenderår, har rätt till lön och andra anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Förmåner som avses i första stycket får ej understiga vad som normalt skulle ha utgått till arbetstagaren, om han hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Den närmare beräkningen av förmånerna får grundas på kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936:

InU1973: 36

506) om förenings- och förhandlingsrätt. Därvid äger 3 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån enligt lag utgår endast för arbetad tid, skall med sådan tid likställas tid under vilken arbetstagaren enligt första stycket är berättigad till lön och andra anställningsförmåner.

Turordning vid uppsägning och permittering

22 § Vid uppsägning på grund av arbetsbrist och vid permittering skall arbetsgivaren iakttaga följande turordningsregler.

Arbetstagares plats i turordning bestämmes med utgångspunkt från hans sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre levnadsålder företräde. Kan arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller som förutsättning för att han skall ges företräde att han har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Vid beräkning av anställningstid skall arbetstagare tillgodoräknas en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som han har påbörjat efter det att han har fyllt 45 år. Sammanlagt får arbetstagare tillgodoräknas högst 60 sådana extra anställningsmånader.

Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställes turordning för varje driftsenhet för sig. Om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställes särskild turordning för varje avtalsområde. Finns i sådant fall flera driftsenheter på samma ort skall, om arbetstagarorganisation begär det senast vid överläggning om turordningen, inom organisationens avtalsområde fastställas gemensam turordning för samtliga driftsenheter på orten.

23 § Utan hinder av 22 § skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, företräde till fortsatt arbete ges åt arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och som med stöd av lagen (1973: 000) om vissa anställningsfrämjande åtgärder eller eljest har beretts särskild sysselsättning hos arbetsgivaren.

24 § Arbetstagare som har blivit permitterad har företrädesrätt till arbete inom den verksamhet där han har varit sysselsatt förut. Vid återintagning av arbetstagare efter permittering äger bestämmelserna i 22 § andra och tredje styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.

Företrädesrätt till ny anställning

25 § Arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har till dess ett år förflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till ny anställning inom den verksamhet där han har varit sysselsatt förut. Vad som nu sagts gäller även arbetstagare som har anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete och som på grund av arbetsbrist icke fått fortsatt anställning.

Företrädesrätt till ny anställning enligt första stycket tillkommer endast arbetstagare som har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst tolv eller, vid säsonganställning, sex månader under de två senaste åren och som har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.

InU 1973: 36

26 § Har flera arbetstagare företrädesrätt till ny anställning, skall företräde ges åt den arbetstagare som har den längsta anställningstiden hos arbetsgivaren. Vid lika anställningstid ger högre levnadsålder företräde.

Vid beräkning av anställningstid enligt första stycket skall arbetstagare tillgodoräknas en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som han har påbörjat efter det att han har fyllt 45 år. Sammanlagt får arbetstagare tillgodoräknas högst 60 sådana extra anställningsmånader.

27 § Arbetstagare har ej företrädesrätt till ny anställning innan han till arbetsgivaren anmält anspråk på sådan företrädesrätt. Antager arbetstagaren erbjudande om ny anställning, är han skyldig att tillträda anställningen först efter skäligt rådrum.

Avvisar arbetstagaren erbjudande om ny anställning som han skäligen bort godtaga, är företrädesrätten förfallen.

28 § Arbetstagare som har fått ny anställning enligt bestämmelserna om företrädesrätt skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras enligt denna lag för rätt till längre uppsägningstid än en månad, rätt till underrättelse om att anställning för begränsad tid icke kommer att förnyas samt företrädesrätt till ny anställning.

Varsel och överläggning

29 § Arbetsgivaren skall varsla arbetstagarorganisation om tilltänkt åtgärd enligt vad som anges i följande uppställning.

Fråga uppkommer om

1. Uppsägning på grund av arbetstagares personliga förhållanden.

2. Avskedande.

3. Uppsägning på grund av arbetsbrist.

4. Underrättelse om att anställning för begränsad tid icke kommer att förnyas.

5. Permittering som ej är av enstaka och kortvarig natur och ej heller beror på att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

6. Återintagning av arbetstagare i arbete efter permittering.

7. Ny anställning när arbetstagare har företrädesrätt därtill.

Varsel tid

Minst två veckor före uppsägningen.

Så snart det kan ske.

Minst en månad före uppsägningen.

Minst två veckor innan underrättelsen lämnas.

Minst en månad före permitteringen.

Minst två veckor före återintagningen.

Minst två veckor före erbjudandet om anställning.

30 § Föreligger hinder i fall som avses i 29 § 3—7 att varsla inom föreskriven tid, skall varsel i stället lämnas så snart det kan ske.

Om arbetsgivaren på grund av lagen (1973: 000) om vissa anställningsfrämjande åtgärder varslar länsarbetsnämnd om sådan driftsin -

InU 1973: 36

skränkning som kan medföra uppsägning innan motsvarande varselskyldighet har inträtt enligt 29 § 3, skall samma varsel lämnas samtidigt till arbetstagarorganisation.

31 § Varsel lämnas till lokal arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, såvitt gäller berörd arbetstagarkategori.

Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2 och finns ej arbetstagarorganisation till vilken varsel enligt första stycket skall lämnas, skall arbetsgivaren i stället underrätta den berörde arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden inom tid som anges i 29 §.

32 § Den som har rätt till varsel eller till underrättelse enligt 31 § andra stycket har även rätt till överläggning med arbetsgivaren om den tilltänkta åtgärden. Sådan överläggning skall påkallas senast en vecka efter det att varsel eller underrättelse lämnades.

Har överläggning påkallats, får arbetsgivaren icke vidtaga den åtgärd varslet eller underrättelsen gäller förrän tillfälle till överläggning har lämnats.

Avgång med pension m. m.

33 § Vill arbetsgivaren att arbetstagare skall lämna anställningen när han uppnår den gräns vid vilken han är skyldig att avgå med ålderspension eller, om sådan gräns icke finns, i samband med att arbetstagaren fyller 67 år, skall han underrätta arbetstagaren minst en månad i förväg. Detsamma gäller, om arbetsgivaren vill att arbetstagare skall lämna anställningen när han får rätt till hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Underrättelse enligt första stycket skall ske skriftligen.

Arbetstagare som har uppnått den gräns vid vilken han är skyldig att avgå med ålderspension eller, om sådan gräns icke finns, som har fyllt 67 år har icke rätt till längre uppsägningstid än en månad. Han har icke heller företrädesrätt, när turordning skall bestämmas vid uppsägning eller permittering, när återintagning i arbete skall ske efter permittering eller när nyanställning skall äga rum.

Tvist om giltigheten av uppsägning eller avskedande

34 § Är uppsägning ej sakligt grundad, skall den på yrkande av arbetstagaren förklaras ogiltig. Detta gäller dock ej om uppsägningen angripes enbart på den grund att den strider mot bestämmelse om turordning.

Uppkommer tvist om giltigheten av uppsägning, upphör ej anställningen till följd av uppsägningen förrän tvisten slutligt prövats. Arbetsgivaren får ej på grund av den omständighet som föranlett uppsägningen avstänga arbetstagaren från arbete annat än om särskilda skäl föreligger. Arbetstagaren har rätt till lön och andra anställningsförmåner enligt 12—14 §§ för den tid anställningen består.

För tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger kan rätten förordna att anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller den senare tidpunkt som rätten bestämmer eller att pågående avstängning från arbetet skall upphöra.

InU 1973: 36

35 § Har avskedande skett under sådana omständigheter att ej ens saklig grund för uppsägning skulle ha förelegat, skall avskedandet på yrkande av arbetstagaren förklaras ogiltigt.

För tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger kan rätten förordna att anställningen skall bestå utan hinder av avskedandet. Har sådant förordnande meddelats, får arbetsgivaren ej på grund av den omständighet som föranlett avskedandet avstänga arbetstagaren från arbete. Arbetstagaren har rätt till lön och andra anställningsförmåner enligt 12—14 §§ för den tid förordnandet gäller.

36 § Har genom dom som vunnit laga kraft uppsägning eller avskedande förklarats ogiltigt, får arbetsgivaren ej på grund av den omständighet som föranlett uppsägningen eller avskedandet avstänga arbetstagaren från arbete.

37 § Vill arbetstagare göra gällande att uppsägning eller avskedande är ogiltigt, skall arbetsgivaren underrättas härom inom två veckor efter det att uppsägningen eller avskedandet skedde. Har arbetstagaren ej erhållit skriftligt besked om uppsägningen eller avskedandet med uppgift om vad han skall iakttaga, om han vill göra gällande att åtgärden är ogiltig, uppgår tidsfristen till fyra veckor och räknas från den dag då anställningen enligt uppsägningen eller avskedandet upphörde.

Har inom tid som anges i första stycket förhandling rörande tvistefrågan påkallats enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom två veckor efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom två veckor från det att tiden för underrättelse enligt första stycket gick ut.

Iakttager arbetstagaren ej vad som föreskrives i första och andra styckena, är talan förlorad.

Skadestånd m. m.

38 § Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag skall han utge, förutom lön och andra anställningsförmåner vartill arbetstagare på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Underlåter arbetstagare att iakttaga uppsägningstid enligt 11 § första stycket skall han ersätta arbetsgivaren uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarorganisations intresse av att lagens bestämmelser iakttages i förhållande till organisationens medlemmar samt till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Ersättning för skada som avser tid efter anställningens upphörande bestämmes högst till belopp som avses i 39 §.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndets belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också äga rum.

39 § Åsidosätter arbetsgivaren domstols förklaring om ogiltighet av uppsägning eller avskedande, skall anställningsförhållandet anses upplöst.

InU 1973: 36

11 I fall som avses i första stycket skall skadestånd utgå med

12 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd mindre än tio år hos arbetsgivaren,

18 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd minst tio år hos arbetsgivaren,

24 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd minst 20 år hos arbetsgivaren.

Vid beräkning av anställningstid enligt andra stycket skall arbetstagare tillgodoräknas en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som han har påbörjat efter det att han har fyllt 45 år. Sammanlagt får arbetstagare tillgodoräknas högst 60 sådana extra anställningsmånader.

Skadestånd som avses i denna paragraf får ej i något fall utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren.

40 § Den som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall underrätta motparten härom inom fyra månader från det skadan inträffade. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om anspråk på lön och andra anställningsförmåner enligt denna lag.

Iakttages ej vad som föreskrives i första och andra styckena, är talan förlorad.

Övriga bestämmelser

41 § Rätten skall handlägga mål om giltighet av uppsägning eller avskedande skyndsamt.

Yrkande om förordnande som avses i 34 § tredje stycket eller 35 § andra stycket får ej bifallas utan att motparten beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Om arbetstagare förlorar mål om tillämpning av denna lag men hade skälig anledning att få tvisten prövad, kan förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

42 § Mål om tillämpning av denna lag prövas av allmän domstol, om målet rör oorganiserad arbetstagare. I annat fall prövas målet av arbetsdomstolen. Tvist får genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Mot beslut som allmän underrätt meddelat under rättegången enligt 34 § tredje stycket eller 35 § andra stycket skall talan föras särskilt genom besvär. Mot hovrättens beslut får talan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare skall upphöra att gälla.

2. Har i anställning som omfattas av den äldre lagen uppsägning eller permittering skett före ikraftträdandet, tillämpas alltjämt den äldre la -

InU 1973: 36

gens bestämmelser om uppsägningstid, lön under uppsägningstid eller permitteringstid samt företrädesrätt till ny anställning.

Gör arbetstagare gällande företrädesrätt enligt den äldre lagen samtidigt som annan arbetstagare påkallar företrädesrätt enligt den nya lagen, bestämmes företrädet arbetstagarna emellan enligt den nya lagen eller, i förekommande fall, enligt kollektivavtal som slutits med stöd av den nya lagen.

Har arbetstagare vunnit återanställning enligt den äldre lagen, äger 28 § nya lagen motsvarande tillämpning.

3. Har i anställning som ej omfattas av den äldre lagen uppsägning, avskedande eller permittering eller, såvitt gäller anställning för begränsad tid, upphörande av anställningen skett före ikraftträdandet, tillämpas ej på grund därav den nya lagen. Permittering som skett under tiden januari—juni 1974 skall dock medräknas vid tillämpning av bestämmelserna i 21 § rörande permittering sammanlagt mer än trettio dagar.

4. Arbetsgivare är icke skyldig att lämna varsel eller underrättelse enligt den nya lagen, om denna innebär att varslet eller underrättelsen skulle lämnas före ikraftträdandet.

5. Kollektivavtal enligt 3 § andra stycket, 12 § första stycket och 21 § andra stycket nya lagen kan ingås före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag

om vissa anställningsfrämjande åtgärder Härigenom förordnas som följer.

Varsel om driftinskränkning

1 § Arbetsgivare som avser att genomföra driftsinskränkning enligt 2 eller 3 § skall inom tid som anges där skriftligen varsla länsarbetsnämnden i det län där driftsinskränkningen genomföres, om minst fem arbetstagare beröres därav.

Varselskyldighet föreligger dock ej, om driftsinskränkningen utgör ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet.

2 § Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra uppsägning skall lämnas

1. minst två månader före driftsinskränkningen, om högst 25 arbetstagare beröres av uppsägning,

2. minst fyra månader före driftsinskränkningen, om fler än 25 men högst 100 arbetstagare beröres av uppsägning,

3. minst sex månader före driftsinskränkningen, om fler än 100 arbetstagare beröres av uppsägning.

3 § Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra permittering skall lämnas minst en månad i förväg.

Kan arbetstagare, som anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete, på grund av driftsinskränkning icke beredas fortsatt anställning

InU1973: 36

i samband med att den tidigare anställningen upphör eller den nya säsongen skall börja, skall varsel om driftsinskränkningen lämnas minst sex veckor i förväg.

4 § Har arbetsgivare icke kunnat förutse de omständigheter, varav driftsinskränkningen beror, så lång tid i förväg som anges i 2 eller 3 §, skall varsel i stället lämnas så snart det kan ske.

5 § Varsel enligt 2 eller 3 § skall innehålla uppgift om orsaken till och arten av driftsinskränkningen, den tidpunkt då denna är avsedd att genomföras samt antalet berörda arbetstagare, fördelade på yrkesgrupper.

Så snart det kan ske skall arbetsgivaren även uppge vilka arbetstagare som beröres av driftsinskränkningen. Länsarbetsnämnden kan förelägga arbetsgivaren vid vite att fullgöra denna skyldighet.

6 § Om arbetsgivare till följd av driftsinskränkning, som berör minst fem arbetstagare, på grund av lag eller avtal lämnar varsel till arbetstagarorganisation innan varselskyldighet enligt 2 eller 3 § inträtt, skall länsarbetsnämnden samtidigt varslas om driftsinskränkningen. Sådant varsel skall inom tid som anges i 2 eller 3 § kompletteras med uppgifter enligt 5 §.

Åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga

7 § Länsarbetsnämnd får, i den utsträckning nämnden anser det påkallat, förelägga arbetsgivare att lämna uppgift

1. om arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på arbetstagarnas ålder, kön, nationalitet och huvudsakliga arbetsuppgifter,

2. om antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, samt

3. om förestående förändringar i arbetsstyrkan såsom uppsägningar, permitteringar, omplaceringar eller lediga platser som föranleder nyanställning.

Föreläggande kan förenas med vite. Innan föreläggande meddelas, skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

8 § Arbetsgivare är skyldig att överlägga med länsarbetsnämnd eller den nämnden förordnar

1. om åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga,

2. om åtgärder för att trygga fortsatt anställning åt sådana arbetstagare,

3. om nyanställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt om åtgärder för att främja sådan anställning.

Till överläggning enligt första stycket skall förutom arbetsgivaren berörda arbetstagarorganisationer kallas. Organisation som arbetsgivaren tillhör skall kallas till överläggning inför länsarbetsnämnden. Kallelse av arbetsgivare kan av länsarbetsnämnden förenas med vite.

9 § När skäl därtill föreligger skall länsarbetsnämnden, på grundval av vad som förekommit vid överläggning inför nämnden enligt 8 §, med -

InU 1973: 36

dela arbetsgivaren anvisningar beträffande åtgärder som bör vidtagas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter åt äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Nämnden kan därvid anmoda arbetsgivaren att i samband med nyanställningar öka andelen sådana arbetstagare i arbetsstyrkan i enlighet med vad nämnden närmare anger.

10 § Undandrager sig arbetsgivaren att medverka vid överläggning inför länsarbetsnämnd enligt 8 § eller följer han ej anvisningar som nämnden meddelat med stöd av 9 §, skall ärendet hänskjutas till arbetsmarknadsstyrelsen. Detta gäller även, om arbetsgivaren underlåter att infria utfästelse som gjorts vid överläggningen.

11 § I ärende, som hänskjutits till arbetsmarknadsstyrelsen enligt 10 § eller som styrelsen på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ upptagit, skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig samt, om det finnes lämpligt, kallas till överläggning inför styrelsen.

Styrelsen kan meddela sådana anvisningar som avses i 9 §. Styrelsen kan även förelägga arbetsgivaren att förete handlingar som kan antagas ha betydelse för bedömningen av arbetsgivarens personalpolitik.

Kallelse av arbetsgivare till överläggning samt föreläggande att förete handlingar kan förenas med vite. Innan föreläggande att förete handlingar meddelas, skall arbetsgivaren och berörda organisationer beredas tillfälle att yttra sig.

12 § Följer arbetsgivare ej anvisningar som meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen enligt 11 § och är det med hänsyn till omständigheterna uppenbart att rättelse ej kan åstadkommas på annat sätt, kan styrelsen förordna att arbetsgivaren icke får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.

13 § Arbetsmarknadsstyrelsen kan på framställning av arbetsgivareller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ upptaga överläggningar med organisationerna inom en bransch eller del därav angående åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Styrelsen kan på grundval av vad som förekommit vid dessa överläggningar meddela anvisningar om sådana åtgärder för den bransch eller del därav som överläggningarna avsett.

Iakttager arbetsgivare icke anvisningar som meddelats med stöd av första stycket, kan länsarbetsnämnd kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 8 §.

Föreskrifter om inskränkning i rätten att sluta avtal om anställning för begränsad tid

14 § Åsidosätter arbetsgivare vid anställning av arbetstagare i väsentlig omfattning bestämmelserna i 5 § andra stycket lagen (1973: 000) om anställningsskydd eller utnyttjar han annars rätten enligt nämnda lagrum att sluta avtal för begränsad tid på sätt som strider mot god sed på arbetsmarknaden, meddelar länsarbetsnämnden erforderliga föreskrifter om inskränkning i arbetsgivarens rätt att sluta avtal för begränsad tid.

InU 1973: 36

15 Föreskrifter enligt första stycket skall förenas med vite. Innan föreskrifter meddelas skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

Övriga bestämmelser

15 § Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor som avses i denna lag äger 42—44 §§ arbetarskyddslagen (1949: 1) motsvarande tillämpning.

16 § Vad någon vid tillämpning av denna lag fått veta om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärs- eller driftsförhållanden eller om enskilds personliga förhållanden får han ej obehörigen yppa eller nyttja.

17 § Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om driftsinskränkning enligt vad som föreskrives i denna lag, kan åläggas att utge en särskild varselavgift till statsverket. Under - låtes varsel under tid, då arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som företräder konkursboet.

Varselavgift fastställes för varje påbörjad vecka som varsel försummats samt bestämmes till lägst 100 och högst 500 kronor för varje arbetstagare som beröres av driftsinskränkningen.

Om särskilda skäl föreligger kan varselavgift bestämmas till lägre belopp än nu sagts. Fullständig befrielse från sådan avgift kan också äga rum.

18 § Varselavgift ålägges av allmän domstol på talan av arbetsmarknadsstyrelsen. Sådan talan skall väckas inom ett år efter driftsinskränkningen. Försummas det, är talan förlorad.

19 § Den som i varsel enligt denna lag eller i uppgift som avses i 7 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, vilken ej saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

20 § Arbetsgivare, som ej iakttager förordnande enligt 12 §, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

21 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot tystnadsplikt enligt 16 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

22 § Allmänt åtal för gärning som avses i 19 eller 20 § får väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

Allmänt åtal för gärning som avses i 21 § får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

23 § Talan om utdömande av vite enligt denna lag föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen eller, när fråga är om vite som förelagts med stöd av 14 §, av arbetstagarorganisation som hemställt om föreskrifter som där anges.

IiiU 1973: 36

24 § Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

25 § Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 1—12 §§ samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Genom lagen upphäves lagen (1971: 202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden.

2. Arbetsgivare är icke skyldig att lämna varsel enligt 1—6 §§, om bestämmelserna medför att varsel skulle ha lämnats före lagens ikraftträdande.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1937: 249 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 22 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

22 Handling i ärende som avses i lagen (1971:202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden må, i den mån den innefattar upplysning om enskilt företags affärs- eller driftförhållanden eller om enskilds personliga förhållanden, ej utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, såvida ej, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande begäres och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen att upplysningen ej missbrukas till skada för företaget eller den enskilde.

Föreslagen lydelse §

Handling i ärende som avses i lagen (1973:000) om vissa anställningsfrämjande åtgärder må, i den mån den innefattar upplysning om enskilt företags affärs- eller driftförhållanden eller om enskilds personliga förhållanden, ej utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, såvida ej, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande begäres och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen att upplysningen ej missbrukas till skada för företaget eller den enskilde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande beträffande handling i ärende som avses i lagen (1971:202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden.

1 Lagen omtryckt 1971: 203.

InU 1973: 36

17 Behandlas

utsk. utsk.

yttr. s. hemst. p

Motionerna

Motion väckt under allmänna motionstiden

1973: 520 av herr Ericson i Örebro m. fl. (s), vari hemställs 29 26

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om förbättrad trygghet i den civila anställningen för medborgare som fullgör sin värnplikt.

Motioner väckta i anledning av prop. 1973:129 1973: 2013 av herr Emulf (fp), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 129 måtte för sin del antaga sådan lydelse av bestämmelserna om uppsägning eller avsked av arbetstagare i 29 och 31 §§ i den föreslagna lagen om anställningsskydd, att

a) varsel om uppsägning på grund av arbetstagares person- 42 18 19

liga förhållanden eller om avskedande skall lämnas till den

fackliga organisation som arbetstagaren tillhör,

b) underrättelse om varslet samtidigt av arbetsgivaren skall 41 J8

lämnas till arbetstagaren personligen, samt att

c) varslet, om arbetstagaren inte tillhör någon facklig or- 42 18

ganisation, i stället skall lämnas till arbetstagaren.

1973:2024 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att 3 § andra stycket i förslaget till lag om anställnings- 44 20, 21

skydd skall ha följande lydelse:

Utan hinder av första stycket får avvikelse från 5 § andra stycket, 11, 15, 22 och 24 §§, 25 § andra stycket samt 26 och 28—33 §§ och 35 § göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt,

2. att 5 § andra stycket i förslaget till lag om anställnings- 30 6

skydd skall ha följande lydelse:

Avtal om anställning för viss tid får dock träffas om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat samt provanställning om denna icke överstiger sex månader,

3. att 20 § i förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande 52 30

åtgärder skall utgå,

4. att hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning med 53 35

representanter för såväl arbetsmarknadens parter som arbets 2

Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

Grund jför

reserv.

nr.

13, 14

22 InU 1973: 36

marknadsstyrelsen med uppgift att undersöka i vilken utsträckning lagen om anställningsskydd leder till icke avsedda svårigheter för bl. a. äldre arbetskraft och att föreslå eventuellt nödvändiga åtgärder,

5. att hos Kungl. Maj:t hemställa om tilläggsdirektiv till företagsskatteberedningen i syfte att undanröja riskerna för att företagens ökade latenta löneskulder leder till ökade företagsnedläggelser och arbetslöshet,

6. att hos Kungl. Maj:t uttala att i mindre företag inte enbart anställningstidens längd utan även den anställdes duglighet och lämplighet skall beaktas vid turordning vid uppsägning, oberoende av om kollektivavtal föreligger som närmare reglerar hur avvägningen skall göras.

1973: 2025 av herr Fridolfsson i Stockholm (m), vari hemställs 1.

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam utredning och förslag angående skattefri avsättning till latenta uppsägningslöner,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning av möjligheterna för att staten, förslagsvis för företag med upp till 199 anställda, står som ekonomisk garant under ett antal år vid oförutsedd personalminskning med avtrappning intill dess företagen i egen regi byggt upp fonder enligt 1.

1973: 2026 av herrar Fridolfsson i Stockholm (m) och Brundin (m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om prövning av möjligheterna att differentiera avgiften till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft med bibehållen pensionsrätt, innebärande att avgiften förslagsvis halveras för arbetstagare och egenavgiftsinbetalare mellan 55 och 59 år samt att avgiften slopas vid fyllda 60 år.

1973: 2027 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen 1.

ger Kungl. Majit till känna vad som i motionen anförts beträffande anpassningsgrupper inom mindre företag,

2. hos Kungl. Majit begär skyndsam utredning och förslag om åtgärder för att ge anställda i mindre företag samma reella anställningstrygghet som andra anställda, i enlighet med vad som föreslagits i motionen,

Behandlas Grund för

utsk. utsk. reserv,

yttr. s. hemst. p. nr.

47 27 17

37 13 11

47 27 17

53 32 21

52 31

47 27 17

InU1973: 36

3. beslutar att lagen även skall omfatta anställda i företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

4. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts beträffande arbetsgivares rätt att säga upp eller avskeda anställd p. g. a. deltagande i stridsåtgärd,

5. beslutar att oorganiserad anställd eller anställd — organiserad av sådan arbetsgivaren normalt inte sluter avtal med — ges rätt begära att inte företrädas av löntagarorganisationen vid eventuella förhandlingar eller stridigheter,

6. ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts beträffande forumreglerna.

1973: 2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s), vari hemställs

A. att riksdagen som sin mening uttalar

1. att deltagande i lovlig konflikt aldrig kan utgöra grand för uppsägning,

2. att vid den rättsliga bedömningen av deltagande i olovlig konflikt som skäl för uppsägning hänsyn skall tas till de omständigheter som utlöst stridsåtgärden,

3. att samarbetssvårigheter endast i utomordentligt sällsynta fall kan utgöra saklig grund för uppsägning,

B. att riksdagen beslutar anta följande såsom motionärernas förslag betecknade ändringar i 24 och 25 §§ förslaget till lag om anställningsskydd:

Propositionens förslag Motionärernas förslag

24 §

Arbetstagare — — — i Arbetstagare — — — i

22 § andra och tredje stycke- 22 § andra, tredje och fjärde

na samt 23 § motsvarande styckena samt 23 § motsva tillämpning.

rande tillämpning.

25 §

Arbetstagare för- Arbetstagare förut. Vad som fortsatt ut. Vid sådan nyanställning

anställning. äger bestämmelserna i 22 §

andra, tredje och fjärde styckena motsvarande tillämpning. Vad som fort satt

anställning.

Behandlas Grund för

utsk. utsk. reserv,

yttr. s. hemst. p. nr.

27 1

34 9

42 18

46 23

34 9

34 9

32 8 6

39 15

InU 1973: 36

20 Propositionens förslag

Motionärernas förslag

31 §

ar -

Varsel lämnas ar betstagarkategori.

Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2 och finns ej arbetstagarorganisation till vilken varsel enligt första stycket skall lämnas, skall arbetsgivaren i stället underrätta den berörde arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden inom tid som anges i 29 §.

D. att riksdagen beslutar anta följande såsom motionärernas förslag betecknade ändringar i 39 § förslaget till lag om anställningsskydd: -

Propositionens förslag

39 Åsidosätter arbetsgivaren anses upplöst.

I fall som avses i första stycket skall skadestånd utgå med

12 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd mindre än tio år hos arbetsgivaren,

18 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd minst tio år hos arbetsgivaren,

Motionärernas förslag §

Åsidosätter arbetsgivaren anses upplöst.

I fall som avses i första stycket skall skadestånd utgå med

16 månadslöner om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd mindre än fem år hos arbetsgivaren,

24 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd minst fem år hos arbetsgivaren,

Behandlas

utsk. utsk.

yttr. s. hemst. p

Propositionens förslag Motionärernas förslag

Företrädesrätt nya Företrädesrätt nya

anställningen. anställningen.

C. att riksdagen beslutar anta följande såsom motionärernas förslag betecknade ändring i 31 § förslaget till lag om anställningsskydd: -

18 Varsel lämnas

betstagarkategori.

Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2, skall arbetsgivaren jämväl underrätta den berörde arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden inom tid som anges i 29 §.

22 Grund för

reserv.

nr.

InU 1973: 36

21 Propositionens förslag

24 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd minst 20 år hos arbetsgivaren.

Vid beräkning

ställningsmånader.

Skadestånd som — hos arbetsgivaren.

an -

Behandlas Grund för

utsk. utsk. reserv,

yttr. s. hemst. p. nr.

Motionärernas förslag

32 månadslöner, om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd minst tio år hos arbetsgivaren,

60 månadslöner, om arbetstagaren fyllt 60 år och varit anställd minst fem år hos arbetsgivaren.

Vid beräkning an ställningsmånader.

Skadestånd som

hos arbetsgivaren.

E. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som i övrigt anförts i motionen.

1973: 2029 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till upp- 47 27 17

byggnad av s. k. trygghetsfonder i enlighet med motionens

syfte samt att sådant förslag föreläggs 1974 års vårriksdag,

2. att riksdagen beslutar att 1 § i förslaget till lag om an- 27 1

ställningsskydd får följande lydelse:

1 §. Denna lag äger tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

Lagen gäller ej

1. arbetstagare som är medlem i arbetsgivarens familj,

2. arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll,

3. arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete eller musdkerhjälp eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden.

3. att riksdagen beslutar att 31 § i förslaget till lag om an- 42 18, 19

ställningstrygghet skall ha följande lydelse:

31 §. Varsel lämnas till arbetstagarorganisation, vari arbetstagare som berörs av tilltänkt åtgärd är medlem.

Är arbetstagare ej medlem i arbetstagarorganisation lämnas varsel som avses i 29 § 3—7 till arbetstagarorganisation till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kol -

InU 1973: 36

lektivavtal, såvitt gäller berörd arbetstagarkategori.

Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2

skall arbetsgivaren underrätta den berörda arbetstagaren om

den tilltänkta åtgärden inom tid som anges i 29 §.

4. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad i motionen anförts beträffande saklig grund för uppsägning.

1973:2030 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari föreslås att riksdagen i anledning av propositionen 1973: 129

A. angående Förslag till Lag om anställningsskydd beslutar

1. a) att ansluta sig till de i motionen anförda synpunkterna om riktningsgivande anvisningar rörande tillämpning av stadgandena i 7 § angående grund för uppsägning samt i 18 § angående avskedande,

b) att ansluta sig till den i motionen förordade principen att tillerkänna den lokala fackorganisationen rätt att förhindra uppsägning, permittering eller avskedande,

c) att, i anledning av vad i motionen anförts, i anslutning till 42 § hos regeringen hemställa att frågan om enhetligt förfarande rörande handläggning av mål enligt denna lag skyndsamt företas till omprövning och att förslag om ändrat stadgande härom förelägges riksdagen,

d) att uttala vad som i motionen anförts om behovet av en närmare prövning av frågan om att förhindra att vid nyanställningar awisanden av arbetsansökningar sker på icke sakliga grunder,

2. att godkänna nedanstående ändringar i lagförslaget.

Punkt 4 i 1 § utgår.

I 4 § tredje raden efter orden ”... inom koncern” skall tillkomma orden: ”konsortium eller kommanditbolag” (som arbetsgivaren tillhör etc.).

7 § ”Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad och får ej vidtagas utan den lokala fackorganisationens tillstyrkan.

Saklig grund hos sig.

Beror uppsägning om uppsägningen.”

8 § ”Uppsägning från arbetsgivarens sida skall ske skriftligen och enligt vad sägs i 29 § underrättelse därom delgivas

den lokala fackorganisationen. Arbetsgivaren begär

det.”

Behandlas Grund för

utsk. utsk. reserv,

yttr. s. hemst. p. nr.

34 9

31—35 8 6

9 7

31 7 5

46 23 16

51 29 19

28 2, 3 1, 2

30 5 3

31 7 5

35 10 8

InU 1973: 36

11 § För såväl arbetsgivare som arbetstagare gäller en uppsägningstid av minst en månad.

Arbetstagare som vid uppsägningen har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren har rätt till en uppsägningstid av sex månader.

13 § Andra meningen, som börjar med ”Rätt till avräkning” och slutar med orden ”skäligen bort godtaga”, strykes. Paragrafen får därigenom i sin helhet lydelsen:

”Från lön som utgår på grund av 12 § första stycket får arbetsgivaren avräkna inkomst som arbetstagaren under den tid lönen avser har förvärvat i annan anställning. Utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning får avräknas, i den mån bidraget avser samma tid som lönen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. ”

19 § ”Avskedande skall ske skriftligen och underrättelse härom delgivas även den lokala fackorganisationen.

Arbetsgivaren är begär det.

I besked är ogiltigt.”

22 § tredje stycket: ”Vid beräkning har fyllt 45 år.

Sammanlagt får arbetstagare tillgodoräknas högst 60 sådana extra anställningsmånader. Arbetstagare som ådragit sig nedsatt arbetsförmåga i sin anställning hos arbetsgivaren skall tillgodoräknas en extra anställnings månad för varje anställningsmånad som han har påbörjat efter det han fyllt 25 år.”

23 § ”Utan hinder av 22 § vissa anställningsfräm jande

åtgärder eller genom arbetsförmedlingen efter arbetsvårdutredning erhållit arbete hos arbetsgivaren.”

B. angående Förslag till Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder beslutar att antaga nedanstående ändringar i lagförslaget.

10 § ”Undandrager sig med stöd av 9 § kan läns arbetsnämnden

förordna att arbetsgivaren icke får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.”

II § Orden i första raden av denna paragraf, ”... enligt 10 §”, utgår.

12 § ”Föijer arbetsgivare ej anvisningar som meddelats av

länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen enligt denna lag och är det med hänsyn till omständigheterna uppenbart att

Behandlas Grund för

utsk. utsk. reserv,

yttr. s. hemst. p. nr.

35 11 9

36 12 10

35 10 8

38 14

38 14

51 28 18

InU1973: 36

rättelse ej kan åstadkommas på annat sätt, skall styrelsen förordna att arbetsgivaren icke får anställa andra arbetstagare än de som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.”

1973:2031 av herr Knut Johansson i Stockholm (s), vari föreslås att 3 § andra stycket förslaget till lag om anställningsskydd förses med följande tillägg: ”1 enlighet med vad som nu sagts får avvikelse göras även från 25 § första stycket, om arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet i en bransch föranleder det.”

1973:2032 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att lagstiftningen om anställningstrygghet skall gälla utan undantagande för arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2. att varsel om uppsägning på grund av arbetstagares personliga förhållanden skall tillställas arbetstagaren själv och — efter hans medgivande — den organisation som han anvisar, samt

3. att rätt till överläggning med arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden endast tillkommer den av honom anvisade organisationen.

1973: 2033 av herr Möller (fp), vari hemställs att riksdagen måtte besluta att ge Kungl. Maj:t till känna i motionen framförda synpunkter för en framtida översyn av lagen om anställningstrygghet, vilka syftar till att med bevarad trygghet för den anställde öka vederbörandes rörlighet och minska de falska stordriftsfördelar som kan uppstå.

1973: 2034 av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m), vari hemställs att riksdagen måtte besluta

1. att vidta erforderliga ändringar i Kungl. Maj:ts förslag

till lag om anställningsskydd så att de i Kungl. Maj:ts förslag under 29 § punkterna 1 och 3—5 angivna varseltiderna samtliga sätts till två veckor,

2. att varsel enligt Kungl. Maj:ts förslag under 29 § punkterna 2, 6 och 7 skall ges så snart det kan ske.

Behandlas Grund för

utsk. utsk. reserv,

yttr. s. hemst. p. nr.

39 16

27 1

42, 43 18

43 18, 19

53 36

43 17

InU 1973: 36

25 Behandlas

utsk. utsk.

yttr. s. hemst.

1973:2035 av herr Nordgren m. fl. (m, fp), vari hemställs 46 27

1. att riksdagen måtte besluta att i samband med införande av lagen om anställningsskydd medge rätt till skattefria avsättningar till lönegarantifonder avsedda att täcka den latenta löneskulden för ett visst antal anställda inom varje företag,

2. att riksdagen i händelse av avslag å ovan föreslagna rätt till fondbildning måtte besluta att uppdraga åt Kungl. Maj:t att ge kompletterande direktiv till företagsskatteberedningen innebärande att skyndsamt utreda möjligheterna att kompensera särskilt de mindre företagens ekonomiska åligganden i samband med lagen om anställningsskydd.

1973:2036 av herr Nordgren m. fl. (m, fp), vari hemställs 46 23

att riksdagen i anledning av proposition 1973: 129 måtte besluta att § 42 i lagen om anställningsskydd, med avslag på Kungl. Maj:ts förslag till motsvarande del, skall ha följande lydelse:

Mål om tillämpningen av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Tvist får genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. I fråga om talans väckande och utförande gäller § 13 lagen (1928: 254) om arbetsdomstol även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Inrikesutskottet har inhämtat yttranden från skatteutskottet över motionerna 1973: 2024, yrkandet 5, 1973: 2025, 1973: 2027, yrkandet 2, 1973: 2029, yrkandet 1, och 1973: 2035 samt från socialförsäkringsutskottet över motionen 1973: 2026. Yttrandena är intagna som bilagor sist i betänkandet.

Utskottet

Inledande synpunkter

I det pågående reformarbetet på arbetslivets område är kravet på ökad anställningstrygghet ett av de mest angelägna att tillgodose. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att Kungl. Maj:t nu lägger fram förslag till lagstiftning i ämnet. De båda föreslagna lagarna om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder har föregångare i de s. k. äldrelagarna, som stiftades år 1971 såsom ett provisoriskt skydd och stöd för äldre arbetskraft. Propositionen innebär en vidare -

Grund för

reserv.

nr.

17 InU 1973: 36

utveckling av trygghetslagstiftningen till att omfatta i princip alla arbetstagare. Dessutom innefattar propositionen förslag som i olika avseenden väsentligt stärker arbetstagarnas ställning.

På en lagstiftning om anställningstrygghet måste i första hand ställas krav att den skyddar arbetstagarna mot obefogade uppsägningar. Som framgår av uttrycket obefogade uppsägningar är det nödvändigt att i vissa fall acceptera att anställda måste lämna sina arbeten. Det praktiskt viktigaste fallet är arbetsbrist. Den ekonomiska utvecklingen och därmed sammanhängande strukturomvandling ställer krav på en viss rörlighet hos arbetskraften. Den otrygghet och de påfrestningar som detta kan medföra för de enskilda människorna har både företag och samhälle ett ansvar för. Socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitiska medel har här viktiga uppgifter att fylla, men även trygghetslagar av föreslagen typ har stor betydelse. Propositionen innebär att arbetsgivare vid nödvändiga omställningar skall ta ett större ansvar genom att i första hand söka omplacera arbetskraften och i andra hand ta på sig ökat ekonomiskt ansvar vid friställning av arbetskraft. Särskilda skyddsregler föreslås för äldre och handikappade arbetstagare. Ett system av detta slag leder till att företagen måste ha en långsiktig personalplanering, vilket från trygghetssynpunkt i sig är en fördel för arbetskraften.

De föreslagna lagarna bygger på ovan angivna principer men innehåller därutöver viktiga regler om turordning i samband med uppsägning och permittering, återanställningsrätt, inflytande för fackliga organisationer och arbetsmarknadsmyndigheter etc. I anslutning till framförda ändringsförslag kommer utskottet att behandla enskildheterna i de båda lagarna. Innan utskottet går över till denna detaljgranskning vill utskottet framhålla att det under den hittillsvarande riksdagsbehandlingen varit en bred uppslutning bakom huvuddragen i de båda lagförslagen. De i anledning av propositionen väckta motionerna innehåller visserligen ett stort antal ändringsförslag, men det har inte framställts yrkanden om avslag på någon väsentlig del av propositionen. Den principiella enighet som råder om huvudlinjerna i reformen måste betecknas som utomordentligt värdefull med hänsyn till den stora betydelse som ett genomförande av förslagen direkt eller indirekt kommer att få för praktiskt taget alla här i landet.

Förslaget till lag om anställningsskydd

Lagens tillämpningsområde

Den föreslagna lagen om anställningstrygghet skall som tidigare nämnts i princip omfatta alla arbetstagare. Den gäller sålunda anställningar i både enskild och offentlig tjänst. I likhet med 1971 års lagstiftning har emellertid vissa kategorier anställda undantagits från lagens giltighetsområde. Det gäller enligt 1 § arbetstagare som är medlem

InU1973: 36

av arbetstagarens familj eller som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll. Dessutom har undantag gjorts för arbetstagare som är sysselsatta genom vissa av arbetsmarknadsmyndigheterna anordnade sysselsättningsfrämjande åtgärder, bl. a. beredskapsarbete. Slutligen — i likhet med vad som gäller enligt 1971 års lagstiftning — har undantag gjorts för arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Departementschefen anser att denna personal särskilt genom det förtroendeförhållande som måste råda mellan en arbetsgivare och en företagsledande tjänsteman är så speciell, att en allmän lagstiftning om anställningsskydd inte innebär någon lämplig lösning på en sådan tjänstemans trygghetsproblem. Med hänsyn till denna grupp tjänstemäns löneförmåner och anställningsförhållanden finns det enligt departementschefens mening inte heller från sociala skyddssynpunkter något framträdande behov att införa ett anställningsskydd lagstiftningsvägen.

I partimotioner från centerpartiet, 1973:2027, och folkpartiet, 1973: 2029, yrkas att lagstiftningen skall omfatta även arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Samma yrkande återfinns i motionen 1973: 2032 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m). I de båda sistnämnda motionerna framhålls att ett genomförande av propositionens förslag skulle innebära en försämring av den företagsledande personalens nuvarande anställningstrygghet. Denna kategori har enligt motionärernas uppfattning genom praxis skydd mot uppsägningar som vidtas utan saklig grund. Om det i lagen görs uttryckligt undantag för denna grupp blir situationen i framtiden en annan. I folkpartimotionen framhålls dessutom att ett fullföljande av tankegångarna i propositionen får konsekvenser för de anställningsskyddsbestämmelser som finns i stats- och kommunaltjänstemannalagama och som än så länge omfattar även högre tjänstemän.

Enligt utskottets uppfattning bör lagstiftningen om anställningstrygghet i princip omfatta alla arbetstagare, och det måste finnas särskilda skäl för att utesluta någon kategori. När det gäller verkställande direktörer och andra som har det högsta ansvaret för ett företag kan det knappast förnekas att även om dessa personer är anställda så har de en sådan ställning som direkta arbetsgivarrepresentanter, att det inte är lämpligt att de omfattas av en anställningstrygghetslagstiftning av nu aktuell typ. Utskottet har övervägt att göra vissa av lagens bestämmelser, t. ex. i fråga om uppsägningstider, tillämpliga på den företagsledande personalen men har slutligen stannat för att biträda propositionens förslag att helt undanta denna grupp från lagens tillämpningsområde. I allmänhet torde den arbetskraft det här gäller ha en sådan ställning att den genom avtal kan tillförsäkra sig förmåner som i vart fall inte är sämre än vad som enligt lagen skall utfalla om en anställning upphör i förtid.

InU 1973: 36

28 Det synsätt utskottet ovan redovisat gäller i första hand för verkställande direktörer och andra företagsledare. Utskottet anser det dessutom rimligt att utsträcka kretsen något, i vart fall när det gäller större företag. Utskottet vill emellertid betona att begreppet arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning skall ges en snäv innebörd. I mindre företag bör ingen person utom företagsledaren innefattas under begreppet. I medelstora företag torde verkställande direktören, hans ställföreträdare och möjligen ytterligare någon tjänsteman med speciellt självständigt ansvar böra undantas från lagens tillämpningsområde. I större företag bör detta gälla för direktionsmedlemmar och, särskilt om direktion saknas, tjänsteman som har en självständig ställning såsom chef för en större gren av företagets verksamhet.

Även på det offentliga området bör reglerna ges en restriktiv tolkning. Såsom anförs i propositionen bör lagen inte gälla för bl. a. generaldirektörer, överdirektörer och i allmänhet inte heller för avdelningschefer. Däremot är det enligt utskottets mening knappast anledning att generellt utesluta t. ex. skolchefer och rektorer från lagens tillämpningsområde. I anslutning till de framförda farhågorna i folkpartiets motion att anställningstryggheten kan komma att försämras för en grupp offentligt anställda vill utskottet för sin del framhålla att anpassningen av bestämmelserna i stats- och kommunaltjänstemannalagarna inte bör ske på ett sådant sätt att de offentliganställdas anställningstrygghet försämras. Detta ställningstagande överensstämmer med den uppfattning som departementschefen uttalar på s. 128 i propositionen.

Med hänsyn till det anförda bör de aktuella motionsyrkandena inte leda till någon direkt ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Beträffande ytterligare en grupp arbetstagare som undantagits från lagen föreligger motionsyrkande, nämligen arbetstagare som meddelats arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete eller musikerhjälp eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1973: 2030 yrkas att berörda arbetstagare skall omfattas av lagen.

De arbeten det här är fråga om är i princip avsedda att fungera så att de snarast möjligt avlöses av arbete på den öppna marknaden. I propositionen framhålls att systemet förutsätter att arbetstagare genast lämnar sin anställning, om arbete kan beredas dem på den öppna arbetsmarknaden, och att därför bestämmelserna i lagen om anställningsskydd inte passar för dessa fall. Utskottet har samma uppfattning och avstyrker således motionsyrkandet.

I 2 § regleras frågor om konkurrens mellan den föreslagna lagen om anställningstrygghet och andra lagar som innehåller avvikande bestämmelser. Detta gäller exempelvis sjömanslagen och statstjänstemannalagen. I sådana fall får lagen om anställningstrygghet vika. Detsamma föreslås gälla i fråga om författningar av lägre valör än lag som ut -

InU 1973: 36

färdas av Kungl. Maj:t för statstjänstemän och vissa tjänstemän inom kommunal tjänstemannalagens område. Utskottet biträder detta förslag med det tillägget att samma ordning bör gälla för författningar som berör arbetstagare i riksdagen och dess verk. Lagtexten bör justeras i enlighet med det sagda.

I detta sammanhang tar utskottet upp den vid riksdagens början väckta motionen 1973: 520 av herr Ericson i Örebro m. fl. (s) om ökad anställningstrygghet i samband med värnpliktstjänstgöring. Enligt lagen (1939: 727) om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. har värnpliktiga ett speciellt anställningsskydd. Lagens huvudregel är den som anges i rubriken: förbud mot avskedande i anledning av värnpliktstjänstgöring. Däremot kan en värnpliktig avskedas på annan grund. Om driften inskränks vid ett företag är en anställd som fullgör värnpliktstjänstgöring inte bättre ställd än övriga anställda. Men han får heller inte diskrimineras, t. ex. vid bestämmande av den turordning i vilken de anställda skall lämna arbetsplatsen.

I motionen yrkas att riksdagen skall begära ändringar i lagstiftningen så att en värnpliktig skall ha rätt att efter värnpliktstjänstgöring återgå till samma eller likartat arbete som han hade tidigare. Dessutom skall han ha rätt till samma förtjänstmöjligheter, varvid hänsyn skall tas till löneökningar som inträffat under mellantiden. Motionärerna anser vidare att en värnpliktig ej bör kunna permitteras eller avskedas på grund av arbetsbrist med mindre han beretts tillfälle att efter utryckningen arbeta minst den tid som motsvarar avtalsenlig varsel- och uppsägningstid.

Utredningen om ökad anställningstrygghet har, sedan den avgivit det betänkande som den nu aktuella lagstiftningen grundas på, fortsatt sitt arbete bl. a. med att anpassa annan lagstiftning till det nya systemet. I den lagstiftning som ses över ingår trygghetsreglerna för värnpliktiga. Betänkande i ämnet väntas inom den närmaste tiden. I anslutning till det fortsatta lagstiftningsarbetet blir det sålunda möjlighet att återkomma i frågan. I anledning av motionen vill utskottet endast framhålla följande.

Som allmän princip bör gälla att de värnpliktiga inte skall få ett sämre anställningsskydd till följd av värnpliktstjänstgöringen. Om en arbetsplats avvecklas eller det arbete den värnpliktige tidigare hade eljest upphör, kan självfallet speciella svårigheter uppstå för den värnpliktige till följd av tjänstgöringen, t. ex. att söka nytt arbete. I samarbete mellan de militära och arbetsmarknadsmyndigheterna bör man söka lösa sådana problem. Däremot är det knappast lämpligt att i lag tillerkänna värnpliktiga speciella förmåner i turordningshänseende vid uppsägningar eller permitteringar på grund av arbetsbrist. En sådan ordning skulle gå ut över andra anställda på arbetsplatsen. Med det anförda har utskottet

InU 1973: 36

besvarat motionen 1973: 520, som inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Beräkning av anställningstid

Anställningstidens längd är utgångspunkt för flera av lagens grundläggande bestämmelser. Det gäller exempelvis reglerna om turordning och återanställningsrätt. För äldre arbetskraft har stipulerats särskilt förmånliga beräkningsregler, som även dessa utgår från anställningstidens längd.

Enligt 4 § i lagen skall i anställningstiden medräknas inte enbart den tid arbetstagaren varit anställd hos arbetsgivaren utan även tid som arbetstagare varit anställd hos annat företag inom den koncern som arbetsgivaren tillhör.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion hävdas att denna bestämmelse är för snäv och därför bör förses med tillägg att även anställningstid inom ”konsortium eller kommanditbolag” som arbetsgivaren tillhör bör medräknas.

Den i propositionen gjorda avgränsningen av kretsen företag grundar sig på bestämmelser i aktiebolagslagen av vilka framgår vad som avses med koncern. I och för sig skulle det kunna vara berättigat att medräkna anställningstiden inom en företagsgrupp som har ett juridiskt sett lösare samband än ett koncernförhållande innebär men som har någon form av grundläggande ekonomisk intressegemenskap. Såsom framgår av propositionen (s. 137) skulle en regel med ett sådant syfte medföra stora praktiska svårigheter. Arbetstagaren måste många gånger få svårigheter att bevisa att det föreligger en sådan samverkan att företagen borde betraktas som enhet i nu förevarande hänseende. Att anknyta en regel till begreppet konsortium är mindre lämpligt, då det inte finns någon klar juridisk definition av detta begrepp. Kommanditbolag ryms inom koncernbegreppet, och yrkandet i den delen är alltså redan tillgodosett genom propositionen. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet. Utskottet vill dock liksom departementschefen framhålla, att om det i framtiden skulle visa sig att andra former för samverkan än koncernförhållanden används i sådan utsträckning att arbetstagarnas behöriga intressen eftersätts, får frågan om en utvidgning av lagen på denna punkt övervägas ytterligare.

Provanställning

Enligt 5 § i lagen skall anställning gälla tills vidare om inte annat avtalats. Avtal om anställning för viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det föranleds av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Visstidsavtal får dock alltid träffas om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat.

I moderata samlingspartiets partimotion 1973:2024 yrkas att den

InU 1973: 36

regel som gäller för praktikarbete och vikariat även skall omfatta provanställning som inte överstiger sex månader.

Departementschefen redovisar på s. 146 att han övervägt att i lagen ta in en regel av det slag motionärerna tänker sig. Han avvisar emellertid tanken med hänvisning till risken för missbruk. Bl. a. befarar han att provanställningar kommer att användas i ökad omfattning inom branscher eller yrkesgrupper där sådana anställningar f. n. knappast förekommer. Departementschefen anser för sin del att frågan bör lösas så, att arbetsmarknadsparterna ges möjlighet att genom kollektivavtal tillåta provanställning i den utsträckning det är påkallat. I propositionen upplyses att LO och TCO förklarat sig beredda att medverka till att sådana avtal kommer till stånd.

Utskottet anser sig kunna godta den ordning som föreslås i propositionen. Om utvecklingen visar att det föreslagna systemet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt får frågan tas upp på nytt. Med det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Uppsägningsskyddet

Den grundläggande bestämmelsen för uppsägningsskyddet återfinns i 7 §. Enligt detta stadgande skall uppsägning från arbetsgivarens sida vara sakligt grundat. Uppkommer tvist om uppsägningen skall den prövas av domstol. Under tid som tvisten prövas har arbetstagaren i allmänhet rätt att kvarstå i arbetet.

I lagbestämmelsen anges inte närmare vad som skall anses som saklig grund. Med hänsyn till att förhållandena skiftar i hög grad mellan branscher, arbetsplatser etc. har det inte ansetts lämpligt att uppställa generella regler. Man kan heller inte utesluta att bestämda preciseringar i lagtexten på ett olyckligt sätt skulle kunna binda rättsutvecklingen. I ett hänseende görs undantag från principen att inte uppställa detaljerade regler, och det gäller skyldigheten för arbetsgivare att före uppsägning överväga omplacering av arbetstagare. I 7 § stadgas sålunda att saklig grund inte föreligger, om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. I propositionen utvecklas på s. 120—129 departementschefens syn på vilka fall som bör innefattas under begreppet saklig grund. Utskottet hänvisar till den redogörelsen.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1973: 2030 är man allmänt kritisk mot propositionens framställning beträffande saklig grund. Motionärerna anmärker på arbetsgivarnas rätt att ensidigt avgöra om arbetsbrist föreligger. De uttalar vidare att exemplen i propositionen på sakliga grunder för uppsägning ger utrymme för ”godtycke och orimlig tillämpning”. I motionen yrkas att riksdagen skall biträda de synpunkter motionärerna anför beträffande tillämpning av reglerna om uppsägning och avskedande. Motionärerna begär dessutom att riksdagen skall an -

InU 1973: 36

sluta sig till principen att lokal facklig organisation skall ha rätt att hindra uppsägning, permittering och avskedande.

Ett bifall till motionärernas förslag att tillerkänna lokala fackliga organisationer vetorätt i samband med uppsägning, permittering och avskedande skulle innebära att en arbetsgivare inte har möjlighet att av opartisk instans få prövat om en ifrågasatt åtgärd överensstämmer med lagen. Endast för det fall att enskild arbetstagare inte finner sig i en av organisationen medgiven uppsägning skulle frågan kunna komma under domstols prövning. Det är uppenbart att ett sådant system skulle ge utrymme för en mycket ojämn tillämpning av reglerna från arbetsplats till arbetsplats. Detta står i dålig överensstämmelse med andra av motionärernas förslag som har till syfte att få en enhetlig praxis på området. Motionsförslaget synes knappast heller vara invändningsfritt när det gäller risker för ”godtycke och orimlig tillämpning”. Utskottet avstyrker således motionsförslaget. I sammanhanget vill utskottet emellertid peka på att utvecklingen går mot ett ökat inflytande för de anställda i olika hänseenden. Arbetsrättskommittén arbetar med dessa frågor. Resultatet av kommitténs arbete kan i framtiden leda till förändringar i tillämpningen av de regler som nu är aktuella.

Utskottet tar därefter upp speciella förhållanden som kan utgöra saklig grund för uppsägning. Resonemanget avser frågor som tagits upp i motioner, däribland den tidigare behandlade av vänsterpartiet kommunisterna.

I motionen 1973: 2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) behandlas frågan i vad mån samarbetssvårigheter skall kunna åberopas som grund för uppsägning. I propositionen (s. 124) uttalas att samarbetssvårigheter normalt inte utgör saklig grund för uppsägning. Det är emellertid nödvändigt att vid bedömningen härav ta hänsyn till företagets storlek. Vid större och medelstora företag — sägs det vidare — bör samarbetssvårigheter regelmässigt i sista hand kunna lösas genom att arbetstagaren förflyttas, medan det i ett litet företag kan finnas begränsade möjligheter att lösa problemet. Departementschefen framhåller att det i sådana fall kan vara avgörande för företagets framtid och därmed även för övriga arbetstagare att samarbetet går friktionsfritt. Departementschefen drar härav slutsatsen att småföretagare stundom kan anses ha fog för uppsägning i en situation där man av ett större företag skulle kräva ytterligare åtgärder innan uppsägning fick ske. Detta resonemang tillämpar departementschefen även på misskötsamhet och olämpligt uppträdande.

I motionen 1973: 2028 befarar man att departementschefens uttalande kan leda till att anställningsskyddet i synnerhet på mindre arbetsplatser urholkas i väsentlig mån. Motionärerna begär att riksdagen skall uttala att samarbetssvårigheter endast i utomordentligt sällsynta fall skall utgöra grund för uppsägning. Även i vänsterpartiet kommunister -

InU 1973: 36

nas partimotion kritiseras departementschefens uttalanden i denna fråga.

För att samarbetssvårigheter och liknande anledningar skall kunna leda till uppsägning måste föreligga allvarliga problem. Stora krav måste ställas på arbetsgivare när det gäller att söka komma till rätta härmed. Det ligger i sakens natur att större företag har större möjligheter att lösa problemen genom omplacering, men detta får inte leda till att mindre företag vid samarbetssvårigheter utan vidare får säga upp den anställde. Generellt sett måste det dock anses otillfredsställande att anställningstryggheten när det gäller personliga förhållanden beror på företagets storlek. De faktiska möjligheterna att nå ett godtagbart resultat kan emellertid vara begränsade, och i sådana fall går det inte att komma ifrån att det enda sättet att lösa problemet kan vara att den berörde arbetstagaren får lämna arbetsplatsen. Utskottet vill i likhet med vad som anförs i motionen 1973: 2028 betona att samarbetssvårigheter måste vara av mycket allvarlig art för att de skall berättiga till uppsägning. Utskottet finner det emellertid inte erforderligt med ett uttalande av det slag som yrkas i motionen. Med det anförda har utskottet besvarat de i förevarande sammanhang upptagna motionsyrkandena.

I sammanhanget bör också betonas att arbetsgivare och arbetskamrater har ett särskilt ansvar för den svårplacerade arbetskraften. Det gäller människor med fysiska handikapp men också dem som av psykiska skäl har svårigheter att anpassa sig till förhållandena på en arbetsplats. Anpassningssvårigheterna kan ta sig uttryck i onormalt stor frånvaro, samarbetssvårigheter, alkoholmissbruk etc. Förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder går bl. a. ut på att trygga sysselsättningen för sådan arbetskraft. Om anpassningsgrupper i företagen och arbetsmarknadsmyndigheter skall kunna göra en meningsfull insats för arbetstagare som av ovanstående eller andra orsaker har nedsatt arbetsförmåga, fordras att man inom företagen visar tolerans och är beredd att acceptera denna arbetskraft trots vissa olägenheter för ledning och arbetskamrater. Det sagda leder till att särskild varsamhet bör iakttas när det gäller att tillåta uppsägning av den svårplacerade arbetskraften.

Frågan om deltagande i arbet skonflikt skall utgöra godtagbart skäl för uppsägning tas upp i fyra motioner. Departementschefen anför i denna fråga följande (s. 125):

Ett deltagande i en facklig konflikt utgör givetvis normalt inte grund för uppsägning. En situation där en strejk kan utgöra grund för uppsägning är emellertid den då strejken är lag- eller avtalsstridig. Strejken kan då framstå som ett sådant åsidosättande av den arbetsskyldighet som åvilar arbetstagarna enligt deras anställningsavtal att arbetsgivaren bör ha rätt att vidta uppsägning. Denna fråga är emellertid under övervägande inom arbetsrättskommittén. Jag anser mig därför i detta lag 3

Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

InU 1973: 36

stiftningsärende inte böra uttala annat än att deltagande i en olovlig strejk under vissa förutsättningar måste kunna utgöra grund för uppsägning. I kvalificerade fall — t. ex. när det rör sig om någon som agiterar för eller annars spelar en framträdande roll vid en allvarlig olovlig strejk — bör det även kunna bli fråga om omedelbart avskedande.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion hävdas att riksdagen skall underkänna departementschefens resonemang och slå fast att deltagande i arbetskonflikt aldrig skall kunna utgöra grund för uppsägning.

I motionen 1973:2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) yrkas att riksdagen skall uttala att vid den rättsliga bedömningen av deltagande i olovlig konflikt som skäl för uppsägning hänsyn skall tas till de omständigheter som utlöst stridsåtgärden. I den motionen liksom i folkpartiets partimotion behandlas frågan om uppsägning vid deltagande i lovliga konflikter. I motionerna begärs uttalande av riksdagen att deltagande i sådan konflikt inte skall utgöra saklig grund för uppsägning. Även i centerpartiets partimotion tas problemet om uppsägningsskydd vid arbetskonflikt upp. I den motionen betonas vikten av att gällande regler på arbetsmarknaden iakttas. Motionärerna uttalar vidare att endast grava avtalsbrott bör kunna leda till uppsägning. Som exempel härpå nämns agitation för eller aktiv ledning av en olovlig konflikt. Däremot bör enligt motionärerna inte passivt deltagande i sådan konflikt eller spontana aktioner, såsom tillfällig arbetsnedläggelse eller sittstrejk under någon timme, få leda till uppsägning eller avskedande. Liknande synpunkter när det gäller olovliga konflikter återfinns i motionen av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl.

Utskottet delar uppfattningen att deltagande i arbetskonflikter normalt inte är giltig anledning till uppsägning. Detta gäller naturligtvis i utpräglad grad vid lovliga konflikter. I vissa undantagsfall har enligt hittillsvarande praxis arbetsgivaren ansetts ha rätt att säga upp arbetstagare även i samband med lovliga konflikter. Det har gällt fall där arbetsnedläggelsen leder till att företaget avvecklar en verksamhet eller vid punktaktioner från en grupp arbetstagare som representerar en liten organisation på arbetsplatsen. Hur man skall se på dessa speciella situationer övervägs inom arbetsrättskommittén. Inte heller vid olovliga konflikter bör en arbetsgivare ha rätt att utan vidare säga upp arbetstagare. Man måste, såsom framhålls i flera av motionerna, ta hänsyn till de omständigheter som utlöst konflikten. Det kan exempelvis gälla förhållanden som arbetsledningens uppträdande eller dålig arbetsmiljö. Konfliktens allmänna karaktär och varaktighet bör självfallet också ha betydelse vid bedömningen.

De frågor som här behandlats övervägs som tidigare nämnts inom arbetsrättskommittén. De resultat kommittén kommer fram till får betydelse även för uppsägningsreglerna. I samband med att kommit -

InU 1973: 36

téns förslag prövas blir det tillfälle att åter ta upp de nu behandlade frågorna.

Med det ovan anförda har utskottet besvarat yrkandet i motionen av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. samt motsvarande yrkanden i centerpartiets och folkpartiets partimotioner. Av det anförda framgår också att utskottet inte biträder vänsterpartiet kommunisternas partimotion i förevarande del. Det motionsyrkandet avstyrks således.

I 8—10 §§ i lagen finns regler om förfarandet vid uppsägning. Dessa regler innebär bl. a. att uppsägning från arbetsgivarens sida skall ske skriftligen och att uppsägningsbeskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen eller i vissa fall översändas i rekommenderat brev. Motsvarande bestämmelser för avskedande återfinns i 18—20 §§.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion yrkas att vid uppsägning och avskedande förutom arbetstagaren personligen den lokala fackliga organisationen skall underrättas.

Bestämmelserna om varsel i 29—32 §§ garanterar att de fackliga organisationerna kopplas in på ärenden rörande uppsägning och avskedande. Varsel kommer regelmässigt att följas av överläggningar, vilket gör att organisationerna bereds tillfälle att nära följa de aktuella fallen. Något behov av underrättelse till den fackliga organisationen i samband med att uppsägning eller avskedande slutligen vidtas föreligger knappast. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Uppsägningstiden, som regleras i 11 §, är vid uppsägning från arbetstagares sida en månad. Samma tid gäller om arbetsgivaren säger upp arbetstagare som inte fyllt 25 år eller andra arbetstagare som inte haft anställning hos honom i en följd de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren. För arbetstagare vilkas anställningstid överstiger de nämnda tidsperioderna förlängs uppsägningstiden successivt fr. o. m. 25 års ålder och utgör minst sex månader för arbetstagare som fyllt 45 år.

För personer som uppnått pensionsåldern gäller särskilda regler i 33 §. Om arbetsgivaren vill att en arbetstagare skall lämna anställningen när han uppnått den ålder då han är skyldig att avgå med ålderspension, så skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren minst en månad i förväg. För det fall att särskild pensionsålder inte fastställts skall 67 år gälla. Arbetstagare som efter uppnådd pensionsålder kvarstår i arbetet skall åtnjuta uppsägningstid med en månad.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion yrkas att uppsägningstiden skall bestämmas till sex månader för de arbetstagare som enligt propositionens förslag är berättigade till längre uppsägningstider än en månad. Detsamma skall enligt motionen gälla för arbetstagare som inte fyllt 67 år.

Enligt utskottet innebär de i propositionen föreslagna reglerna en rimlig avvägning mellan olika intressen och utskottet avstyrker därför motionen i förevarande del.

InU 1973: 36

36 Under uppsägningstiden har arbetstagaren i princip rätt till full lön. Detta gäller även om arbetsgivaren inte erbjuder honom arbete. Arbetsgivaren får dock göra avdrag för vad arbetstagaren under uppsägningstiden har förtjänat i annan anställning eller uppenbarligen kunde ha förtjänat i annan anställning som han skäligen bort godta.

I vänsterpartiet kommunisternas motion vänder man sig mot denna avräkningsregel. Motionärerna godtar avräkning för vad arbetstagaren faktiskt förtjänat men vill låta stadgandet om avräkning för hypotetisk lön utgå, eftersom stadgandet enligt motionärernas uppfattning ger utrymme för godtycklig tolkning.

Enligt utskottets uppfattning är det rimligt att avräkna lön som en arbetstagare uppburit från annat håll under uppsägningstiden. Detta framstår särskilt klart i de fall arbetsgivaren, som sagt upp en arbetstagare, inte själv kan förse vederbörande med arbete men lyckats skaffa ett likvärdigt arbete åt arbetstagaren på annat håll. En regel om avräkning av faktiskt uppburen lön måste, om den skall fungera på rimligt sätt, kompletteras med en bestämmelse om avräkning för lön som arbetstagaren uppenbarligen kunde ha förtjänat i annan anställning. Därmed får man, såsom framhålls i propositionen (s. 142), vissa garantier för att en fullt arbetsför person inte går sysslolös trots att det finns fullt upp av lämpligt arbete för honom. Detta synsätt överensstämmer också med de principer som ligger till grund för arbetslöshetsförsäkringen. När det gäller tillämpningen av den kritiserade avräkningsbestämmelsen kan tilläggas att regeln förutsätter att arbetsgivaren måste kunna visa att det under uppsägningstiden funnits gott om lämpligt arbete som arbetstagaren utan olägenhet kunde ha åtagit sig. Med hänvisning till det anförda godtar utskottet propositionens förslag till avräkningsregler och avstyrker motionen i motsvarande del.

T urordningsbestämmelser

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist och vid permittering liksom vid återintagning av arbetskraft efter permittering skall arbetsgivaren iaktta i lagen fastställda turordningsregler. Avvikelse från lagens regler kan göras genom kollektivavtal.

Även vid rätt till återanställning gäller särskilda bestämmelser om inbördes företrädesrätt mellan arbetstagarna. Företrädesrätt till ny anställning i företaget föreligger för arbetstagare som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist eller inte fått fortsatt anställning. Företrädesrätten gäller till dess ett år förflutit från anställningens upphörande. Den tillkommer endast person som varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst tolv eller, vid säsongsanställning, minst sex månader under de senaste två åren. Huvudbestämmelsen om företrädesrätt till ny anställning, 25 § första stycket, är tvingande, medan avvikelse genom kollektivavtal kan göras från turordningsreglerna.

InU 1973: 36

37 Mellan de föreslagna turordningsreglerna vid uppsägning och permittering, å ena sidan, samt återintagning efter permittering och återanställning, å andra sidan, föreslås i propositionen vissa skillnader. Utskottet behandlar dessa olikheter i det följande men kommer först att gå in på de principer som är gemensamma för samtliga turordningsregler.

Utgångspunkten för arbetstagarens placering i turordningen är den tid som anställningen varat. Arbetstagare som fyllt 45 år får därvid tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som han påbörjat efter denna ålder. Sammanlagt får han dock inte tillgodoräkna sig mer än 60 sådana extra anställningsmånader. Som allmän förutsättning gäller också att arbetstagaren endast har företrädesrätt till sådant arbete som han har tillräckliga kvalifikationer för.

I moderata samlingspartiets partimotion behandlas frågan i vad mån duglighet och lämplighet skall beaktas i turordningshänseende. Den är enligt motionärerna viktig särskilt för små och medelstora företag. I motionen citeras följande avsnitt i departementschefens anförande:

Det är uppenbart att turordningsreglerna inte får ge det resultatet att en arbetstagare skall ha företrädesrätt till ett arbete som han inte kan sköta. Som villkor för att en arbetstagare skall få stanna kvar i arbetet måste därför gälla, antingen att han får behålla sina arbetsuppgifter eller — om detta inte är möjligt — att han kan ges ett annat arbete för vilket han har tillräckliga kvalifikationer.

Motionärerna pekar vidare på att departementschefen sagt att det är en vansklig uppgift att konstruera sådana lagregler om turordning, som kan väntas ge ett rimligt och rättvist resultat i alla förekommande situationer, och att turordningsreglerna därför bör vara dispositiva i den meningen att de kan sättas ur spel genom avtal på förbundsnivå.

Departementschefens uttalanden bör enligt motionärerna tolkas så, att då turordning fastställs vid uppsägning i mindre företag inte enbart anställningstidens längd utan även den anställdes duglighet och lämplighet skall beaktas oberoende av om kollektivavtal föreligger som närmare reglerar hur avvägningen skall göras. I motionen yrkas att riksdagen skall göra ett uttalande som understryker riktigheten av denna tolkning.

Propositionens förslag innebär att en arbetstagare endast har företrädesrätt till arbete som han kan sköta. Arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt ställs på den som söker det arbete som det är fråga om. En viss kortare inlärningstid skall också accepteras. Denna ordning bör enligt utskottets mening tillfredsställa arbetsgivarnas krav på att få arbetskraft som är lämpad för arbetsuppgifterna. I den mån motionärerna anser att en högre eller lägre grad av duglighet skall vara avgörande för turordningen mellan arbetstagare som i och för sig uppfyller kvalifikationskravet för ett visst arbete, kan utskottet inte bi -

InU 1973: 36

träda motionärernas uppfattning. En sådan regel måste dessutom kompletteras med en bestämmelse om vem som skall avgöra den inbördes rangordningen arbetstagarna emellan med hänsyn till deras lämplighet. Ett system av detta slag skulle innebära att man på ett avgörande sätt avlägsnar sig från de principer som ligger bakom lagens turordningsbestämmelser.

Enligt utskottets uppfattning finns det med hänsyn till det anförda inte något skäl för riksdagen att göra det uttalande motionärerna begär, och utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion behandlas frågan om företrädesrätten till arbete för arbetskraft med nedsatt arbetsförmåga.

Motionärerna föreslår att arbetstagare som ådragit sig nedsatt arbetsförmåga i sin anställning hos arbetsgivaren skall i turordningshänseende få tillgodoräkna sig en extra månad för varje anställningsmånad som han påbörjat efter det han fyllt 25 år.

Den extra favör som motionärerna vill ge den handikappade arbetskraften är obehövlig. Denna arbetskraft har nämligen genom 23 §, som f. ö. inte kan sättas ur kraft genom avtal, en privilegierad ställning i turordningshänseende vid uppsägning, permittering och återintagning efter permittering. Arbetstagare som beretts någon form av skyddad sysselsättning skall nämligen oavsett anställningstid i princip ha företräde framför alla andra. Undantag från denna regel får endast göras om det inte finns möjlighet att tillhandahålla skyddad eller liknande sysselsättning i den fortsatta driften.

Den särskilda skyddsregeln för arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga avses enligt specialmotiveringen till 23 § bli tillämplig för handikappade arbetstagare som erhållit särskild arbetsplats efter ombyggnad med statliga medel. Även arbetstagare som har fått sin anställning genom arbetsförmedlingen efter arbetsvårdsutredning eller beretts halvskyddad sysselsättning skall omfattas av skyddsregeln. Detsamma skall gälla arbetstagare som i annat fall, på arbetsgivarens initiativ utan att formellt omfattas av särskilda arbetsmarknadsåtgärder, har tilldelats en för honom särskilt anpassad eller skyddad arbetsplats. Med detta sätt att dra gränsen för kretsen arbetstagare som skall omfattas av 23 § är i praktiken ett ändringsyrkande beträffande 23 § i vänsterpartiet kommunisternas motion tillgodosett. Utskottet anser det inte lämpligt att, som motionärerna begär, ändra lagtexten så att däri särskilt anges arbetstagare som efter arbetsvårdsutredning fått arbete hos arbetsgivaren. Motionsyrkandet avstyrks således.

Såsom tidigare nämnts föreslås vissa skillnader i turordningsreglerna för uppsägnings- och permitteringsfallen, å ena sidan, och återintagnings- och återanställningsfallen, å andra sidan. Vid uppsägning och permittering skall enligt 22 § fjärde stycket fastställas särskild turordning för varje avtalsområde. Arbetstagare vilkas anställningsförhållan -

InU1973: 36

dea regleras av skilda kollektivavtal kommer alltså inte att konkurrera inbördes vid fastställande av vem som skall ha företräde till arbete. Har arbetsgivaren flera driftsenheter, skall dessutom särskilda turordningar fastställas för de olika driftsenheterna var för sig, såvida inte arbetstagarorganisation för sitt avtalsområde begär att gemensam turordning skall upprättas för samtliga driftsenheter på orten.

Vid återintagning efter permittering och vid fastställande av turordning vid företrädesrätt till ny anställning föreslås regler som inte är lika snäva. Turordning skall i dessa fall fastställas gemensamt för alla avtalsområden. Företrädesrätten skall vidare gälla samtliga driftsenheter företaget har över hela landet, under förutsättning att verksamheten är av samma slag som anställningen avser eller avsåg.

Mot turordningsbestämmelserna riktas kritik i två motioner. I motionen 1973: 2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) yrkas att i princip samma turordningsregler skall gälla vid återintagning efter permittering och återanställning som vid uppsägning och permittering. Motionärerna anser att den vidsträcktare omfattning som företrädesrätten har vid återintagning efter permittering och återanställning kan synas vara till fördel för arbetstagarna. Regeln medför dock i praktiken — sägs det vidare — att företrädesrättens primära syfte går förlorat och att rättsosäkerhet skapas för de berörda arbetstagarna. Dessa kommer att med misstro betrakta en lagstiftning som innebär att en friställd arbetstagare i samband med återanställning i samma verksamhet som han tillhörde förut kan komma att bli utslagen av arbetstagare från andra orter och avtalsområden. Vidare kan en arbetstagare, som avvisar ett erbjudande om återanställning på annan ort, i vissa fall förlora sin företrädesrätt vid kommande återanställningar i den verksamhet han var sysselsatt tidigare.

I motionen 1973: 2031 av herr Knut Johansson i Stockholm (s) behandlas ett annat problem som rör återanställningsrätten. Motionären anser att återanställningsrätten, som avser arbete hos en viss arbetsgivare, är av begränsat värde inom ett område som byggnadsbranschen. Detta hänger samman med de speciella anställningsformerna inom denna bransch. Arbetstagarna är i regel inte knutna till ett visst företag utan har s. k. objektsanställning. Enligt motionären finns det inom byggnadsfacket ett intresse att knyta företrädesrätten till arbete inom branschen och inte till visst företag. En sådan ordning, som skulle vara till fördel för byggnadsarbetarna såsom kollektiv, skulle kunna åstadkommas genom kollektivavtal. För att möjliggöra en avtalsreglering föreslår motionären att bestämmelsen i 25 § första stycket görs dispositiv på det sättet att avvikelse från bestämmelsen får göras genom avtal på förbundsnivå, om arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet i en bransch kräver det.

Såsom tidigare framhållits är det en vansklig uppgift att konstruera

InU 1973: 36

lagregler om turordning som kan väntas ge ett rimligt och rättvist resultat i alla förekommande situationer. Vilket system man än väljer kan det från någon utgångspunkt riktas invändning som har fog för sig. Detta illustrerar på sitt sätt att de aktuella problemen är mindre väl ägnade att lösas genom en generellt verkande lagstiftning. Det är därför i hög grad påkallat att såsom föreslås i propositionen turordningsreglerna görs dispositiva. Parterna kan alltså genom branschavtal komma överens om andra turordningsregler än lagen. Dessutom förutsätter departementschefen att arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen i samband med överläggningar i anledning av varsel kan träffa överenskommelse om avvikelse från lagens turordningsregler, överenskommelser på det lokala planet måste dock antingen träffas med stöd av bestämmelser i kollektivavtal eller godkännas av vederbörande förbund.

Vad ovan sagts talar för att möjligheterna att träffa avtal på det aktuella området bör ytterligare vidgas. Utskottet föreslår att även bestämmelserna i 25 § första stycket liksom 27 § görs dispositiva. Därmed skulle herr Knut Johanssons önskemål bli tillgodosett. Utskottet anser emellertid att den föreslagna regeln bör vara generell och inte anknytas till förhållandena inom någon viss bransch. Det får förutsättas att parterna endast om särskilda skäl föreligger träffar avtal om förhållanden som avses i 25 § första stycket. Vad utskottet anfört leder till att 3 § andra stycket bör ändras.

När det gäller de problem med turordningsreglernas utformning som berörs av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. har utskottet övervägt olika lösningar men slutligen stannat för att förorda bifall till motionärernas förslag. Generellt sett får detta förslag anses leda till rimligare resultat än de regler som förordas i propositionen. Förslaget har också den fördelen att man får ett enhetligare system. Som tidigare sagts får parterna på arbetsmarknaden överväga i vad mån de genom avtal på olika områden vill modifiera lagens regler. Utskottet biträder alltså motionen i förevarande del och föreslår till följd härav ändringar i 24 och

Varsel och överläggning I 29 § i lagförslaget föreskrivs att arbetsgivare skall varsla arbetstagarorganisation om tilltänkta åtgärder som framgår av nedanstående i paragrafen intagna uppställning.

25 §§.

Fråga uppkommer om

Varseltid Minst två veckor före uppsägningen.

1. Uppsägning på grund av arbetstagares personliga förhållanden.

3. Uppsägning på grund av arbetsbrist.

2. Avskedande.

Så snart det kan ske.

Minst en månad före uppsägningen.

InU 1973: 36

41 Fråga uppkommer om Varseltid

4. Underrättelse om att anställ- Minst två veckor innan underning för begränsad tid icke kom- rättelsen lämnas.

mer att förnyas.

5. Permittering som ej är av Minst en månad före permit enstaka

och kortvarig natur och teringen.

ej heller beror på att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

6. Återintagning av arbetstaga- Minst två veckor före återin re

i arbete efter permittering. tagningen.

7. Ny anställning när arbetsta- Minst två veckor före erbjudan gare

har företrädesrätt därtill. det om anställning.

I vissa fall när hinder föreligger att iaktta föreskriven varseltid skall varsel lämnas så snart det kan ske. Gäller längre tider för varsel till länsarbetsnämnd enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder skall de tiderna iakttas även vid varsel enligt den nu behandlade lagen.

Varsel skall enligt 31 § lämnas till lokal arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i fråga om den arbetstagarkategori som berörs av den tilltänkta åtgärden. Varsel kan alltså behöva lämnas till flera organisationer om åtgärden berör olika arbetstagarkategorier eller berör arbetstagare som arbetar på ett område där flera organisationer, vilka brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren, är verksamma. Av paragrafens lydelse framgår att varselskyldighet kan föreligga vid avtalslöst tillstånd. Varselskyldighet föreligger även om det är en oorganiserad arbetstagare som berörs av den tilltänkta åtgärden. Däremot föreligger inte någon skyldighet att varsla till organisation som visserligen har medlemmar på den aktuella arbetsplatsen men inte brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren. Om det inte finns någon varselberättigad organisation och arbetsgivaren överväger uppsägning på grund av personliga förhållanden eller avskedande, skall enligt propositionen (31 § andra stycket) den berörde arbetstagaren underrättas personligen.

Den som har rätt till varsel eller underrättelse kan enligt 32 § inom en vecka påkalla överläggning. Arbetsgivaren har inte rätt att vidta den åtgärd som varslet eller underrättelsen gäller förrän tillfälle till överläggning lämnats.

Ett stort antal motionsyrkanden föreligger beträffande varselreglerna. En grupp ändringsförslag avser skyldigheten att underrätta den enskilde arbetstagaren. Andra yrkanden gäller vem som skall varslas i fråga om oorganiserade arbetstagare. I motionen 1973: 2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) yrkas att när det gäller avskedande eller uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden skall vid sidan av varsel till organisation den enskilde arbetstagaren underrättas personligen. Yrkanden av samma innebörd återfinns i motionen 1973: 2013

InU 1973: 36

av herr Ernulf (fp) och i folkpartiets partimotion 1973: 2029. I de båda sistnämnda motionerna anser man dock att varsel inte skall lämnas till organisation när den ifrågasatta åtgärden rör oorganiserad arbetstagare. Även i motionen 1973: 2032 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) yrkas att underrättelse när det gäller ifrågasatt avsked eller uppsägning på grund av personliga förhållanden skall lämnas till arbetstagaren. I den motionen yrkas dessutom att varsel till organisation i sådana fall skall lämnas endast efter medgivande av arbetstagaren och i så fall till den organisation som arbetstagaren anvisar. Överläggningsrätten i dessa fall föreslås vidare tillkomma enbart den av arbetstagaren anvisade organisationen. Syftet med det i partimotionen 1973: 2027 från centerpartiet framställda yrkandet 5 är också att den enskilde skall ha rätt att själv företräda sina intressen utan att organisation kopplas in.

De föreslagna reglerna om varsel bygger på det system som de stora organisationerna på arbetsmarknaden tillämpat i många år enligt olika huvudavtal. Varselsystemet bör även i framtiden vila på denna grund. De fackliga organisationerna har ett självklart intresse för hur personalpolitiken sköts inom ett företag. Organisationernas inflytande på och därmed ansvar för sådana frågor kommer med stor sannolikhet att öka i framtiden. Arbetsrättskommitténs arbete kommer att få stor betydelse i detta hänseende. Det skulle mot denna bakgrund te sig egendomligt att, såsom yrkas i några av motionerna, i vissa situationer utesluta varsel till organisation som står i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren. Det har visserligen påståtts att en regel om obligatoriskt varsel till organisation kan vara betänklig med hänsyn till den enskilde arbetstagarens integritet. Mot detta kan anföras att erfarenheterna av det varselsystem som i dag tillämpas på arbetsmarknaden knappast ger belägg för riktigheten i ett sådant påstående. Med det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandena om att varsel inte skall lämnas till fackliga organisationer i vissa fall. Däremot anser utskottet det berättigat att vid sidan av varslet till fackorganisation underrättelse lämnas till den enskilde arbetstagaren när det gäller uppsägning på grund av personliga förhållanden eller avskedande. Utskottet biträder alltså de motionsyrkanden som går ut på en ändring av 31 § i enlighet med det sagda. Bestämmelsen bör dessutom genom ändring i 3 § andra stycket göras tvingande, dvs. den enskilde arbetstagarens rätt till underrättelse skall inte kunna inskränkas genom avtal. Motsvarande bör gälla för den överläggningsrätt enligt 32 § som är en följd av rätten till underrättelse.

En annan fråga som tagits upp motionsvägen är till vilken organisation varsel skall lämnas. Propositionens förslag innebär, som tidigare sagts, att varslet skall lämnas till lokal arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal.

I folkpartiets partimotion liksom i motionen 1973:2013 av herr

InU 1973: 36

43 Ernulf (fp) yrkas att varsel skall lämnas till den fackliga organisation som arbetstagaren tillhör. Detsamma synes vara åsyftat i motionen 1973: 2032 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m).

Enligt utskottets uppfattning bör varsel under alla omständigheter lämnas till organisation eller organisationer som brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren. Vissa skäl talar för att arbetsgivaren därutöver skall ha skyldighet att ta kontakt med organisationer, som han visserligen normalt inte brukar sluta avtal med men som har medlemmar på arbetsplatsen. Vid övervägande av frågan har utskottet emellertid inte ansett sig böra rekommendera en regel av den innebörden, då en sådan lösning skulle komplicera varselsystemet, bl. a. med hänsyn till att arbetsgivaren många gånger inte känner till att en anställd tillhör en organisation som inte omfattas av kollektivavtal på arbetsplatsen. För att ändå söka tillgodose intresset för den enskilde arbetstagaren att vid överläggningar företrädas av den organisation han tillhör föreslår utskottet att överläggningsrätten vidgas till att omfatta de organisationer som har berörda medlemmar på arbetsplatsen. Organisationer av detta slag får hålla sig underrättade om aktuella förhållanden genom medlemmarnas försorg. Utskottet föreslår ett tillägg till 32 § av innebörd att förutom varselberättigad organisation tillkommer överläggningsrätt organisation som har medlemmar, vilka berörs eller kan beröras av den aviserade åtgärden. Den nu föreslagna bestämmelsen liksom sista stycket i 32 § enligt propositionens förslag bör göras tvingande. 3 § bör justeras i enlighet härmed.

Frågan om varseltidens längd behandlas i motionen 1973:2034 av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m). Motionärerna vänder sig bl. a. mot att varseltiden i vissa fall bestäms till så lång tid som en månad. De yrkar ändring av 29 § så att minsta varseltiden under punkterna 1 och 3—5 bestäms till två veckor, medan i övriga fall varsel bör lämnas så snart det kan ske.

Självfallet kan det råda olika uppfattningar om hur långa varselfristerna bör vara, och utskottet vill inte förneka att de föreslagna tiderna i praktiken i vissa fall kan visa sig onödigt långa. Behov av tidsfrister om en månad kan dock mycket väl föreligga vid uppsägningar och pernå tteringar av större omfattning. Utskottet vill vidare framhålla att den aktuella regeln är dispositiv och att parterna således genom avtal kan komma överens om andra tider än som anges i 29 §. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Avstängning av arbetstagare från arbete

Uppkommer tvist om en uppsägnings giltighet, kan frågan underkastas domstols prövning. Om en uppsägning inte är sakligt grundad, skall den på yrkande av arbetstagaren förklaras ogiltig. Anställningsförhållandet upphör inte förrän tvisten slutligt prövats. Arbetsgivaren får

InU 1973: 36

inte på grund av den omständighet som föranlett uppsägningen avstänga arbetstagaren från arbete, såvida inte särskilda skäl föreligger. Det sista ledet i stadgandet tar sikte på situationer när en arbetsgivare kan ha ett legitimt behov att omedelbart avstänga arbetstagaren från tjänsten. Denne kan exempelvis utgöra en fara på arbetsplatsen. Det kan också tänkas att arbetstagaren har en sådan ställning att ett olämpligt uppträdande från hans sida skadar förtroendet mellan företaget och dess kundkrets. Har arbetsgivaren avstängt arbetstagaren på grund av särskilda skäl kan arbetstagaren enligt 34 § tredje stycket begära interimistisk prövning av domstol huruvida arbetsgivaren har skäl för sin åtgärd.

Om domstolen finner att särskilda skäl föreligger för avstängning, har den även möjlighet att på yrkande av arbetsgivaren förordna interimistiskt att anställningsförhållandet skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen bestämmer.

Vid avskedande upphör anställningen omedelbart. Har avskedande skett under sådana omständigheter att inte ens saklig grund för uppsägning förelegat, skall domstol på talan av arbetstagare förklara avskedandet ogiltigt. Enligt 35 § andra stycket kan arbetstagare vid tvist om giltigheten av avskedandet yrka att anställningsförhållandet skall bestå interimistiskt utan hinder av avskedandet.

I moderata samlingspartiets partimotion 1973:2024 yrkas att bestämmelsen i 35 § om att domstol interimistiskt kan förordna att arbetstagaren inte får avstängas från arbetsplatsen skall göras dispositiv. Motionärerna anser att det bör överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden att utforma ett regelsystem i det aktuella hänseendet. I motionen hävdas ”att partema på ömse sidor besitter långt mera ingående kunskaper om de olika branschernas förhållanden än vad rimligen någon domstol kan förvärva och lägga till grund för snabba beslut”.

Den lagstiftning som nu föreslås innebär att man bryter med den nuvarande ordningen som innebär att en arbetstagare måste lämna anställningen senast vid uppsägningstidens utgång. Den rätt som införs för arbetstagaren att vara kvar på arbetsplatsen i avvaktan på tvistens utgång är en viktig förbättring i trygghetshänseende. Undantag från huvudregeln är dock tillåtna då särskilda skäl föreligger. Enligt utskottets mening kan det inte vara riktigt att låta arbetsgivaren på egen hand avgöra om de särskilda skälen i ett enskilt fall är tillräckliga för avstängning. Den ordning som föreslås i propositionen med interimistisk prövning av opartisk instans är ett naturligt komplement till övriga grundläggande trygghetsregler, och utskottet kan för sin del inte finna någon anledning att göra de berörda reglerna dispositiva. Motionsyrkandet härom avstyrks således.

InU 1973: 36

45 Skadestånd

Bryter arbetsgivare mot lagens föreskrifter blir han enligt förslaget skadeståndsskyldig. Även en arbetstagare kan åläggas att betala skadestånd, nämligen om han inte iakttar uppsägningstid. Skadeståndsskyldighet kan föreligga både mot enskild arbetstagare och mot organisation. Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas även till s. k. ideell skada.

Om arbetsgivaren åsidosätter domstols förklaring om ogiltighet av uppsägning eller avskedande, skall anställningsförhållandet anses upplöst och särskilt skadestånd enligt 39 § utgå enligt följande uppställning.

Anställningstidens längd Skadeståndets storlek i månadslöner

mindre än 10 år 12

10—20 år 18

minst 20 år 24

Vid beräkning av anställningstid får arbetstagare som fyllt 45 år räkna en extra månad, dock högst 60, för varje anställningsmånad som han påbörjat efter den åldern. För anställda som varit anställda endast en kort tid föreslås en särskild maximeringsregel, som innebär att skadeståndet aldrig får utgå med högre belopp än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader.

I motionen 1973: 2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) yrkas att regeln om särskilt skadestånd skall skärpas. Motionärerna anför som motiv att regelns preventiva effekt bör förstärkas. Särskilt angeläget är det att förbättra skyddet för den äldre arbetskraften. Innebörden av motionärernas förslag framgår av följande uppställning.

Anställningstidens längd Skadeståndets storlek i månadslöner

Arbetstagare som ej Arbetstagare som fyllt 60 år fyllt 60 år

mindre än 5 år 16 16

5—10 år 24 60

minst 10 år 32 60

Utskottet delar motionärernas uppfattning att skadeståndsreglerna bör skärpas i de fall arbetsgivare åsidosätter domstols dom. Särskilt angeläget är det att ge regeln en sådan utformning att de äldre arbetstagarnas anställningsskydd förstärks. Utskottet anser sig i stort sett kunna biträda det förslag motionärerna utformat. För att bl. a. undvika alltför stora tröskeleffekter föreslås en viss jämkning i förslaget beträffande arbetstagare som fyllt 60 år. Utskottet föreslår en regel i enlighet med följande uppställning.

Anställningstidens längd Skadeståndets storlek i månadslöner

Arbetstagare som ej Arbetstagare som

fyllt 60 är fyllt 60 är

mindre än 5 år 16 24

5—10 år 24 36

minst 10 år 32 48

InU 1973: 36

46 Vad utskottet föreslagit i anledning av motionen 1973: 2028 föranleder ändring i 39 §.

Rättegångsbestämmelser

I 41 och 42 §§ finns vissa rättegångsregler för mål som rör tillämpningen av lagen. I 42 § stadgas att mål skall prövas av allmän domstol om det rör oorganiserad arbetstagare och av arbetsdomstolen i övriga fall. Dessutom gäller att om staten såsom arbetsgivare säger upp en anställd frågan kan prövas i administrativ ordning, i sista hand av regeringsrätten. Härutöver föreslås att det skall finnas möjlighet att genom avtal bestämma om skiljenämndsförfarande.

I centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas partimotioner liksom i motionen 1973: 2036 av herr Nordgren m. fl. (m, fp) kritiseras dessa forumregler.

I motionen 1973: 2036 yrkas att riksdagen skall utforma regler så, att arbetsdomstolen blir instans för samtliga mål angående tillämpningen av lagen. Utan att innehålla något yrkande att lagtexten skall ändras nu är syftet i centerpartiets partimotion detsamma. Motionärerna förutsätter att förslag kommer att föreläggas riksdagen i sådan tid att nya forumregler kan träda i kraft den 1 juli 1974. Även i vänsterpartiet kommunisternas partimotion kritiseras de oenhetliga bestämmelserna, och motionärerna yrkar att riksdagen skall begära förslag till ny lydelse av 42 §.

Utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen är f. n. sysselsatt med att utarbeta förslag om rättegång i arbetstvister, som får direkt betydelse för forumreglerna i det nu behandlade lagförslaget. Utredningen kommer sannolikt att kring årsskiftet lägga fram ett betänkande i ämnet. Det finns anledning förmoda att utredningen kommer att lägga fram förslag som tillgodoser intresset av enhetligare forumregler. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten att proposition på grundval av detta betänkande skall föreläggas riksdagen under vårsessionen 1974 och att nya rättegångsbestämmelser skall träda i kraft samtidigt med lagen om anställningstrygghet. De i förevarande proposition framlagda forumreglema skall alltså ses som ett provisorium, och mycket talar för att de kommer att bli avlösta redan innan de trätt i kraft. Som framgår av det anförda är motionärernas önskemål till stora delar tillgodosedda, och det saknas anledning för riksdagen att ta något initiativ i anledning av motionsyrkandena.

T rygghetsfonder

I åtskilliga av motionerna uttalas oro över den ökade belastning på företagen som den nya lagstiftningen kan medföra.

I motionen 1973: 2035 av herr Nordgren m. fl. (m, fp) begärs i

InU 1973: 36

första hand lagstiftning om skattefria avsättningar till lönegarantifonder för att täcka den latenta löneskulden för ett visst antal anställda inom varje företag och i andra hand tilläggsdirektiv till företagsskatteberedningen om kompensation för ökade förpliktelser med anledning av lagen om anställningsskydd. Även i moderata samlingspartiets partimotion 1973: 2024 av herr Bohman m. fl. (m) begärs tilläggsdirektiv till företagsskatteberedningen i syfte att undanröja riskerna för att företagens latenta löneskulder leder till ökade företagsnedläggelser och arbetslöshet. Motionärerna hänvisar i första hand till möjligheterna att göra skattefria avsättningar för latenta löneskulder. Herr Fridolfsson i Stockholm (m) yrkar i motionen 1973: 2025 på utredning om dels skattefri avsättning till latenta uppsägningslöner, dels ett system där staten står som ekonomisk garant vid oförutsedd personalminskning till dess företaget byggt upp sina fonder. Vidare hemställs i centerpartiets partimotion 1973: 2027 om skyndsam utredning om avsättningar till trygghetsfonder eller ett försäkringssystem, som ger anställda i mindre företag samma anställningstrygghet som andra anställda. Slutligen begärs i partimotionen från folkpartiet förslag till 1974 års vårriksdag om skattefria avsättningar till trygghetsfonder.

Skatteutskottet, som på inrikesutskottets begäran yttrat sig över motionsyrkandena, pekar på att det, utöver de förslag som lagts fram om försäkringssystem eller skattefria fondavsättningar inom företagen, finns en annan tänkbar möjlighet att ge ekonomisk garanti för att lagens bestämmelser uppfylls, nämligen att företagen får göra skattefria avsättningar till självständiga stiftelser under gemensam förvaltning av arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn till frågans komplicerade natur är skatteutskottet inte berett att utan närmare utredning förorda omedelbar lagstiftning i ämnet och avstyrker därför lagstiftningsyrkandet i motionen 1973: 2035. Skatteutskottet anför vidare att utskottet erfarit att företagsskatteberedningen, som enligt sina direktiv har till uppgift att bl. a. utreda frågan om skattefria avsättningar till olika fondinstitut, kommer att under det fortsatta uredningsarbetet pröva de i motionerna behandlade spörsmålen. Härigenom torde enligt skatteutskottet de i motionerna framställda utredningsyrkandena i huvudsak vara tillgodosedda.

Inrikesutskottet vill först erinra om att sedan snart två och ett halvt år gäller en lagstiftning om obligatoriska uppsägningstider vid uppsägning från arbetsgivares sida av arbetstagare som fyllt 45 år. Uppsägningstiderna varierar mellan två och sex månader. Såvitt känt har den lagstiftningen inte medfört problem av den typ som motionärerna befarar att den nu föreslagna lagen skall ge upphov till. De av motionärerna aktualiserade problemen bör sålunda inte förstoras. Inrikesutskottet ansluter sig till den bedömning skatteutskottet gjort. Med hänsyn till vad som anförts om företagsskatteberedningens arbete bör motionsyrkandena inte föranleda någon åtgärd.

InU 1973: 36

48 Förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder

Det tidigare behandlade förslaget till lag om anställningsskydd har en allmänt arbetsrättslig inriktning. Den lagens regler gäller alla arbetstagare. Den föreslagna sysselsättningslägen har klart arbetsmarknadspolitiska syften. Den första delen av lagförslaget innehåller regler om varsel vid driftsinskränkningar som skall ge arbetsmarknadsmyndigheterna rådrum att omplacera den berörda personalen i andra anställningar. I det andra avsnittet av lagförslaget ingår bestämmelser som ger arbetsmarknadsmyndigheterna befogenheter att skaffa sig insyn i och påverka företagens personalpolitik i syfte att åstadkomma bättre möjligheter för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga att behålla eller få anställning nå den öppna arbetsmarknaden. I den delen utgör lagförslaget en utvidgning av 1971 års sysselsättningslag. Ett tredje avsnitt behandlar de påföljder som kan komma i fråga om arbetsgivare inte iakttar varselreglerna eller inte följer arbetsmarknadsmyndigheternas anvisningar.

Det nuvarande, huvudsakligen på överenskommelser baserade systemet med varsel till arbetsmarknadsmyndigheterna om förestående driftsinskränkningar föreslås ersatt med ett i lag reglerat system. Lagregleringen innebär att varselskyldighet införs även för arbetsgivare som inte är bundna av nuvarande överenskommelser. Varseltiderna varierar mellan två och sex månader beroende på hur många arbetstagare som väntas bli uppsagda på grund av driftsinskränkningen. F. n. är längsta varseltid fyra månader. Särskilda varseltider skall gälla vid permittering och i de fall arbetstagare som anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete på grund av driftsinskränkning inte kan beredas fortsatt anställning. Liksom hittills inträder skyldighet att varsla länsarbetsnämnd > först när minst fem arbetstagare berörs av driftsinskränkningen.

^ De nuvarande på överenskommelser grundade varselreglema är inte förenade med påföljd om reglerna överträds. De nya varselreglerna .föreslås sanktionerade av en varselavgift som skall fastställas för varje påbörjad vecka som varsel försummats och bestämmas till lägst 100 och högst 500 kr. för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Avgiften skall kunna jämkas, och det förutsätts att arbetsgivaren påförs avgift endast om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att varsla inom föreskriven tid. Mål om erläggande av varselavgift skall avgöras av allmän domstol. Det skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att väcka talan.

Arbetsgivare anses ha fullgjort sin varselskyldighet endast om varslet lämnats länsarbetsnämnden skriftligen. Varselmeddelandet skulle därmed bli offentlig handling i och med att det har kommit in till nämnden. För att liksom hittills kunna tillgodose det behov av konfidentiell behandling som kan uppträda i vissa situationer föreslås att varselmed -

InU1973: 36

delandena får sekretesskydd. Bl. a. av det skälet innefattar propositionen förslag även om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Utskottet har vid sin granskning av lagförslaget i vad avser varselbestämmelserna inte funnit anledning till erinran. Detsamma gäller om den föreslagna ändringen av sekretesslagen.

Det avsnitt i lagen som behandlar åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga med tillhörande sanktionssystem är, som förut nämnts, en påbyggnad på 1971 års sysselsättningslag. Länsarbetsnämnd kan ålägga arbetsgivare att lämna uppgifter om arbetsstyrkans storlek och sammansättning m. m. Vidare kan nämnden påkalla överläggningar om åtgärder för att trygga / ■ sysselsättningen åt redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga eller för att främja nyanställning av sådana arbetstagare. Till överläggningarna skall kallas även berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Om överläggningarna inte leder fram till en lösning i samförstånd, skall länsarbetsnämnden kunna meddela arbetsgivaren anvisningar om åtgärder för att bereda nu avsedda arbetstagare bättre sysselsättningsmöjligheter, bl. a. att öka andelen sådana arbetstagare i arbetsstyrkan. Följs inte anvisningarna, skall ärendet hänskjutas till arbetsmarknadsstyrelsen. Handläggning inom styrelsen kan ifrågakomma också i andra fall. Styrelsen kan i sin tur meddela anvisningar av samma slag som länsarbetsnämnd. Om styrelsens anvisningar inte följs och rättelse inte kan åstadkommas på annat sätt, kan styrelsen som sista utväg förordna om arbetsförmedlingstvång, dvs. arbetsgivaren får inte anställa andra arbetstagare än dem som arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Iakttar arbetsgivaren inte sådant förordnande straffas han med böter eller fängelse i högst ett år.

I nu refererade delar överensstämmer den föreslagna lagen i huvudsak med 1971 års lag. Liksom hittills stäUer^ den nya lagen inte heller upp några kriterier för om och när länsarbetsnämnden skall ingripa med stöd av lagen. Det överlämnas åt arbetsmarknadsmyndigheterna att med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall avgöra om anledning finns att ta upp överläggningar med en arbetsgivare om förbättrade anställningsmöjligheter för äldre och personer med nedsatt arbetsförmåga. Kretsen av berörda arbetsgivare och arbetstagare vidgas emellertid. Som tidigare nämnts skall den nya lagen omfatta även arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga av andra än åldersskäl. Den skall vidare gälla alla företag oavsett storlek, även om arbetsmarknadsmyndigheterna av resursskäl i första hand skall inrikta sig på företag med inte alltför få anställda.

En annan nyhet är att arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet vidgas. Uppgift skall på begäran av arbetsmarknadsmyndighet lämnas inte bara om förestående uppsägningar, permitteringar eller omplaceringar utan även

4 Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

InU 1973: 36

om lediga platser som föranleder nyanställning. Det sistnämnda innebär en form av obligatorisk anmälan av lediga platser till arbetsförmedlingen. Den anmälningsskyldighet som uppkommer till följd av lagen blir inte generell — något som ifrågasatts i annat sammanhang, se InU 1973: 3 s. 18—19 — utan kan anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall.

Ytterligare en nyhet är att arbetsmarknadsstyrelsen föreslås få möjlighet att ta upp överläggningar med arbetsgivar- och arbetstagarorganisation och därefter för en hel bransch eller del av en bransch meddela anvisningar om anställningsfrämjande åtgärder.

Redan vid tillkomsten av 1971 års sysselsättningslag framhölls att man skulle sträva efter att åstadkomma resultat genom frivillig samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheter, arbetsgivare och fackliga organisationer. Även i den föreliggande propositionen understryks att alla ansträngningar bör göras för att lösa problemen i samförstånd. I praktiken har arbetsmarknadsmyndigheterna verkat för att det avsedda samarbetet skall bedrivas i form av särskilda anpassningsgrupper. Sådana har under medverkan av parterna på arbetsmarknaden inrättats vid såväl enskilda företag som hos offentliga myndigheter och institutioner. Antalet anpassningsgrupper är f. n. ca 3 700 och beräknas vid årsskiftet ha stigit med ett tusental. Grupper inrättas f. n. vid arbetsplatser med minst 50 anställda. I propositionen uttalas att verksamheten bör understödjas kraftigt. Hittills har den bedrivits frivilligt, och gruppernas verksamhet avses inte heller i fortsättningen bli närmare lagreglerad. Däremot får verksamheten så till vida ett direkt stöd av lagen som skyldighet föreskrivs för arbetsgivare att delta i överläggningar som sker i anpassningsgrupp. Det kan antas att verksamhet i anpassningsgrupp blir den normala samverkansformen. De förut berörda överläggningarna inför länsarbetsnämnd torde ifrågakomma beträffande företag som saknar anpassningsgrupp eller i mera speciella fall.

Vid antagandet av 1971 års sysselsättningslag uttalades att det förelåg risk för kategoriuppdelning på arbetsmarknaden i en yngre, efterfrågad grupp och en grupp handikappade eller äldre som får sysselsättas genom samhällets försorg. Utvecklingen under de år som gått har bestyrkt dessa farhågor. Den skyddade sysselsättningen i samhällets regi i form av särskilda beredskapsarbeten, arkivarbeten och verkstäder för handikappade har byggts ut, dock utan att behovet av skyddade platser har kunnat tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Undersökningar av arbetslöshetens struktur visar att arbetsgivare — såväl offentliga som enskilda — inte visat tillräckligt intresse att vid nyrekrytering anställa arbetstagare som är över 55 år eller kvinnor. Utskottet vill därför framhålla att arbetsgivarna i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna måste fästa särskild vikt vid dessa gruppers problem på arbetsmarknaden. Det måste vidare vara en allmän målsättning att äldre arbetstagare liksom arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga bereds sysselsättning på

InU1973: 36

den öppna arbetsmarknaden, så att placering i skyddat arbete ifrågakommer först när inga andra möjligheter står till buds. Den nya lagen bör, rätt använd, tillsammans med andra arbetsmarknadspolitiska medel kunna bli ett verksamt medel för att bryta den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden för dessa grupper. Inte minst samarbetet mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och de fackliga organisationerna i anpassningsgrupperna bör skapa en ändrad syn på de äldre och handikappades sysselsättningsproblem och leda till konkreta resultat på både enskilda och offentliga arbetsplatser. Grupperna kan uppträda med ökad auktoritet tack vare förankringen i den nya lagen och de sanktionsmöjligheter som finns i bakgrunden, om samförståndslösningar inte kan nås.

Förslaget till ny sysselsättningslag har föranlett framställda ändringsyrkanden på endast enstaka punkter.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1973: 2030, föreslås att 10 § ändras så att även länsarbetsnämnd kan förordna om arbetsförmedlingstvång. Vid bifall härtill föreslås vissa följdändringar i 11 och 12 §§. Motionärerna framhåller särskilt att det kan vara nödvändigt för arbetsförmedlingarna att agera snabbt för att på ett verksamt sätt kunna främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Om ärendet i enlighet med propositionsförslaget hänskjuts till styrelsens prövning finns, menar motionärerna, risk för att arbetsgivaren hävdar att sådana ändrade förhållanden inträtt under mellantiden som kräver nya eller kompletterande utredningar.

Behov av en så drastisk åtgärd som förordnande av arbetsförmedlingstvång kan antas föreligga endast i undantagsfall. Redan detta är ett skäl för att sådana ärenden handläggs av den centrala myndigheten. Även praktiska skäl talar härför. Man får räkna med att ett av länsarbetsnämnd meddelat beslut av detta slag regelmässigt skulle komma att överklagas hos arbetsmarknadsstyrelsen med förlängning av handläggningstiden som följd. Motionärerna skulle därmed inte få den den snabbare handläggning de tänker sig. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

I samma motion begärs uttalande av riksdagen av innebörd att arbetsgivare skall hindras att på icke saklig grund avvisa arbetssökande som anvisats av arbetsförmedlingen. Motionärerna avser vägran att anställa arbetssökande med erforderliga yrkesmässiga kvalifikationer och andra meriter på grund av s. k. svartlistning men också avvisning enbart på grund av att sökanden ännu inte fullgjort sin värnplikt eller har uppnått viss ålder, exempelvis 40 år.

Det problem motionärerna tar upp gäller arbetssökande i allmänhet. De tänker sig därför att problemet inte skall lösas genom tillägg till den nu aktuella lagstiftningen utan genom ändring av arbetsmarknadskungörelsen. Arbetsgivare bör självfallet inte avvisa arbetssökande på ovidkommande grunder. En lagstiftning av det slag motionärerna avser bju -

InU 1973: 36

der emellertid på flera svårigheter. För att få effekt skulle den antagligen behöva kombineras med ett generellt arbetsförmedlingstvång. Enligt utskottets mening bör problemen angripas på annat sätt. Utskottet vill här peka på att rekryteringsfrågorna kan komma i ett annat läge genom det ökade personalinflytande på bl. a. dessa frågor som f. n. övervägs av arbetsrättskommittén. Även frågan om föreningsrättsskyddet för arbetssökande tillhör de frågor som kommittén kan väntas behandla. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen även i denna del.

Överträdelse av förordnande om arbetsförmedlingstvång medför att arbetsgivaren enligt 20 § straffas med böter eller fängelse i högst ett år. I moderata samlingspartiets partimotion 1973: 2024 hävdas att det inte är nödvändigt att på detta sätt förstärka myndigheternas redan förut starka förhandlingsposition. Straffbestämmelsen bör därför utgå ur lagen.

Utskottet erinrar om att samma straffbestämmelse redan finns intagen i 1971 års sysselsättningslag. Sanktionen är avsedd att tillgripas som ett yttersta medel sedan andra åtgärder visat sig verkningslösa. Det saknas anledning att inte straffbelägga ett beteende som har karaktär av ren obstruktion mot statsmakternas strävanden att stödja sysselsättningsmöjligheterna för vissa särskilt utsatta grupper bland arbetstagarna. Utskottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

Som redovisats i det föregående har arbetsmarknadsverket inriktat verksamheten med anpassningsgrupper på arbetsplatser med minst 50 anställda. I centerpartiets partimotion 1973: 2027 anförs att det finns starka skäl som talar för att sådan verksamhet bör komma till stånd även i de mindre företagen. För att verksamheten i sådana företag skall bli meningsfull kan det enligt motionärerna vara nödvändigt att samarbete mellan företagen etableras branschvis på en ort eller på annat sätt. Motionärerna begär att riksdagen uttalar sig för att arbetsmarknadsmyndigheterna i samarbete med löntagar- och företagarorganisationerna skyndsamt söker finna lämpliga former för anpassningsgrupper i små företag.

Utskottet har i sak samma uppfattning som motionärerna. Enligt vad utskottet inhämtat har arbetsmarknadsverket redan sin uppmärksamhet riktad på det problem som motionärerna tagit upp. Det är motiverat med insatser av det slag motionärerna tänker sig med hänsyn till att de mindre företagen svarar för en stor del av den totala sysselsättningen i landet. Att en gräns för verksamheten likväl f. n. har satts vid företag av en viss storlek har dikterats av resursskäl. Utskottet utgår från att motionärernas önskemål kommer att tillgodoses efter hand som erforderlig personal för anpassningsgruppema ställs till verkets förfogande.

I sammanhanget bör erinras om att den verksamhet det här gäller är personalkrävande. Med det anförda har utskottet besvarat det aktuella

InU1973: 36

motionsyrkandet. Någon åtgärd från riksdagens sida synes inte vara erforderlig.

I detta avsnitt tar utskottet slutligen upp motionen 1973: 2026 av herrar Fridolfsson i Stockholm (m) och Brundin (m). I denna motion läggs fram ett förslag som har till syfte att stimulera sysselsättningen av äldre arbetskraft. Motionärerna föreslår att ATP-avgiften skall differentieras med hänsyn till arbetstagarnas ålder. För försäkrade mellan 55 och 60 års ålder föreslås halverad avgift och för försäkrade som fyllt 60 år föreslås avgiftsbefrielse.

Förslag om differentiering av ATP-avgifterna för äldre arbetskraft har under en följd av år lagts fram i riksdagen. Så sent som i maj i år har riksdagen avslagit motionsyrkanden av samma innebörd som det nu framförda. Socialförsäkringsutskottet, som yttrat sig över den nu föreliggande motionen, har inte funnit skäl föreslå riksdagen att inta annan ståndpunkt än tidigare. Inrikesutskottet är av samma mening och föreslår alltså att motionen avslås.

Framtida utredningsarbete

Med hänvisning till att det förstärkta anställningsskyddet kan leda till att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa arbetskraft med särskilt omfattande anställningsskydd föreslås i moderata samlingspartiets partimotion 1973: 2024, yrkandet 4, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en utredning med uppgift att utvärdera resultatet av lagstiftningen skall tillsättas. Utredningen, i vilken bör ingå representanter för såväl arbetsmarknadens parter som arbetsmarknadsstyrelsen, skall enligt motionärerna undersöka i vilken utsträckning lagen om anställningsskydd leder till icke avsedda svårigheter för bl. a. äldre arbetskraft och föreslå eventuellt nödvändiga åtgärder.

I motionen 1973: 2033 av herr Möller (fp) citeras en tidskriftsartikel om det utredningsförslag som propositionen utgår från. Motionären vill att synpunkterna i tidskriftsartikeln skall tas till vara vid en framtida översyn av lagstiftningen. I motionen yrkas att detta skall ges Kungl. Maj:t till känna. Vid en framtida översyn gäller det, säger motionären, att ”bevara den ökade anställningstryggheten och förvisso på vissa punkter förbättra den, men att samtidigt genom det angivna försäkringssystemet m. m. öka den så värdefulla rörligheten för den anställde och minska de falska stordriftsfördelar som kan uppstå”.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att man med uppmärksamhet följer konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Därvid bör man särskilt beakta att de båda lagarna kompletterar varandra i viktiga hänseenden. Om det ligger till så som befaras i motionen 1973: 2024 att arbetsgivarna i framtiden blir mindre benägna att anställa svårplacerad arbetskraft till följd av trygghetslagen, skall sådana negativa effekter av lagstiftningen bekämpas genom en skärpt tillämp -

InU 1973: 36

ning av lagen om sysselsättningsfrämjande åtgärder. Det finns anledning räkna med att parterna på arbetsmarknaden kommer att följa dessa frågor med stor uppmärksamhet. Sedan en tid gått och man fått erfarenhet av verkningarna av lagstiftningen kan det finnas skäl att pröva om lagarna bör effektiviseras i något hänseende. Redan nu kan förutses att vissa förändringar kan bli aktuella i samband med det lagstiftningsarbete som kommer att följa på grundval av arbetsrättskommitténs utredningsarbete. Härutöver kan tilläggas att arbetsmarknadsstyrelsen nyligen uppdragit åt länsarbetsnämnderna att redovisa erfarenheterna av anpassningsgruppernas hittillsvarande verksamhet. Arbetet med utvärdering av det redovisade materialet pågår f. n.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet det inte vara påkallat att riksdagen tar initiativ till en utredning av det slag motionärerna begär. Utskottet avstyrker därför det aktuella yrkandet i motionen 1973: 2024. Utskottet finner heller inte anledning tillstyrka yrkandet i motionen 1973: 2033.

Övriga frågor

De föreslagna lagarna skall träda i kraft den 1 juli 1974. I motionen 1973: 2028 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) beklagas att propositionen inte löst det problem som kan uppstå vid konkurrens mellan lagens dispositiva regler och bestämmelserna i äldre kollektivavtal. Motionärerna anser att lagstiftningen bör förses med en övergångsbestämmelse av den innebörden att lagens dispositiva regler skall ersätta motsvarande klausuler i gamla kollektivavtal, om de avtalsslutande parterna inte träffar annan överenskommelse.

Genom att lagstiftningen antas i god tid före ikraftträdandet bör det vara möjligt för parterna att i väsentlig omfattning anpassa kollektivavtalen till den nya situationen. Parterna är oförhindrade att redan före lagens ikraftträdande träffa överenskommelse om avvikelse från lagens dispositiva bestämmelser. När det gäller äldre kollektivavtal som inte träffats med lagen som bakgrund får, som departementschefen anfört, tolkningar av dessa avgöras med tillämpning av vanliga avtalstolkningsregler. Bestämmelser i kollektivavtal eller enskilda tjänsteavtal som står i strid med lagens tvingande regler förlorar sin giltighet i och med lagens ikraftträdande. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsförslaget.

Utskottet har vid sin behandling av propositionen i första hand tagit upp sådana frågor som aktualiserats under riksdagsbehandlingen. I den mån propositionen inte behandlats i det föregående godtar utskottet Kungl. Maj:ts förslag.

InU 1973: 36

55 Utskottets hemställan

1. beträffande undantag från lagen om anställningsskydd för arbetstagare i företagsledande ställning att riksdagen med avslag på motionerna 1973: 2027, yrkandet 3, 1973: 2029, yrkandet 2, och 1973:2032, yrkandet 1, godkänner vad utskottet anfört,

2. beträffande undantag från lagen om anställningsskydd för arbetstagare i beredskapsarbete m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1973:2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, godkänner vad utskottet anfört,

3. att riksdagen antar 1 § i det genom propositionen 1973: 129 framlagda förslaget till lag om anställningsskydd,

4. att riksdagen med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 2 § i förslaget till lag om anställningsskydd antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse: -

Kungl. Maj:ts förslag

2 § Har i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Även avvikande bestämmelse i annan författning än lag gäller, om den rör arbetstagare vars avlöningsförmåner fastställes under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Utskottets förslag

2 § Har i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Även avvikande bestämmelse i annan författning än lag gäller, om den rör arbetstagare, vars avlöningsförmåner fastställes under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, eller arbetstagare hos riksdagen eller dess verk.

5. beträffande tillgodoräknande av anställningstid för arbetstagare inom samverkande företag att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, antar 4 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

6. beträffande provanställning att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2024, yrkandet 2, antar 5 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

7. beträffande rätt för facklig organisation att förhindra uppsägning, permittering och avskedande att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2030, yrkandena A 1 b) och A 2 i motsvarande del, antar 7 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

8. beträffande samarbetssvårigheter som grund för uppsägning

InU 1973: 36

att motionerna 1973: 2028, yrkandet A 3, och 1973: 2030, yrkandet A 1 a) i motsvarande del, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

9. beträffande deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning m.m. att motionerna 1973:2027, yrkandet 4, 1973: 2028, yrkandena A 1 och A 2, 1973: 2029, yrkandet 4, 1973: 2030, yrkandet A 1 a) i motsvarande del, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

10. beträffande underrättelse till facklig organisation om uppsägning och avskedande att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, antar 8—10, 18—20 §§ i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

11. beträffande uppsägningstidens längd att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, antar 11 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

12. beträffande reglerna om avdrag från uppsägningslön att riksdagen med avslag på motionen 1973:2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, antar 13 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

13. beträffande beaktande av duglighet och lämplighet vid fastställande av turordning att motionen 1973: 2024, yrkandet 6, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

14. beträffande turordningsreglerna för svårplacerad arbetskraft att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, antar 22 och 23 §§ i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

15. beträffande ändring i turordningsreglerna vid återintagning efter permittering och återanställning att riksdagen — i anledning av motionen 1973: 2028, yrkandet B, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 24 och 25 §§ förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragraferna i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Majtts förslag Utskottets förslag

24 § Arbetstagare som har bli- 24 § Arbetstagare som har blivit permitterad har företrädesrätt vit permitterad har företrädesrätt

till arbete inom den verksamhet till arbete inom den verksamhet

där han har varit sysselsatt förut. där han har varit sysselsatt förut.

Vid återintagning av arbetstagare Vid återintagning av arbetstagare

efter permittering äger bestäm- efter permittering äger bestämmelserna i 22 § andra och tredje melserna i 22 § andra, tredje och

styckena samt 23 § motsvarande fjärde styckena samt 23 § mot tillämpning.

svarande tillämpning.

InU1973: 36

25 § Arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har till dess ett år förflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till ny anställning inom den verksamhet där han har varit sysselsatt förut. Vad som nu sagts gäller även arbetstagare som har anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete och som på grund av arbetsbrist icke fått fortsatt anställning.

Företrädesrätt till ny anställning enligt första stycket tillkommer endast arbetstagare som har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst tolv eller, vid säsonganställning, sex månader under de två senaste åren och som har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.

Har arbetsgivaren flera driftsenheter, gäller företrädesrätten till ny anställning den driftsenhet där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen upphörde. Om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, gäller företrädesrätten anställning inom det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen upphörde. Finns i sådant fall flera driftsenheter på samma ort skall, om arbetstagarorganisation begär det senast vid överläggning om företrädesrätten till ny anställning, inom organisationens avtalsområde företrädesrätten till ny anställning gälla samtliga driftsenheter på orten.

16. beträffande vidgade möjligheter att träffa avtal om återanställningsrätt att riksdagen i anledning av motionen 1973: 2031 godkänner vad utskottet anfört,

17. beträffande varseltidens längd att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2034 antar 29 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

18. beträffande reglerna om vem som skall ha rätt till varsel och underrättelse att riksdagen

dels i fråga om ändring i propositionens förslag om varsel till organisationer avslår motionerna 1973: 2013, yrkandet a) i motsvarande del, och yrkandet c), 1973: 2027, yrkandet 5 i motsvarande del, 1973: 2029, yrkandet 3 i motsvarande del, 1973: 2032, yrkandena 2 och 3 i motsvarande delar,

InU 1973: 36

dels i fråga om ändring av regeln om underrättelseskyldighet till enskild arbetstagare — med bifall till motionerna 1973: 2013, yrkandet b), 1973: 2028, yrkandet C, 1973: 2029, yrkandet 3 i motsvarande del, 1973: 2032, yrkandet 2 i motsvarande del, och i anledning av motionen 1973: 2027, yrkandet 5 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 31 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

31 § Varsel lämnas till lokal arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, såvitt gäller berörd arbetstagarkategori.

Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2 och finns ej arbetstagarorganisation till vilken varsel enligt första stycket skall lämnas, skall arbetsgivaren i stället underrätta den berörde arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden inom tid som anges i 29 §.

Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2, skall arbetsgivaren underrätta den berörde arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden inom tid som anges i 29 §.

19. beträffande vidgning av överläggningsrätten att riksdagen — i anledning av motionerna 1973:2013, yrkandet a) i motsvarande del, 1973:2029, yrkandet 3 i motsvarande del, 1973: 2032, yrkandet 3 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 32 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj. ts förslag

32 § Den som har rätt till varsel eller till underrättelse enligt 31 § andra stycket har även rätt till överläggning med arbetsgivaren om den tilltänkta åtgärden. Sådan överläggning skall påkallas senast en vecka efter det att varsel eller underrättelse lämnades.

Utskottets förslag

32 § Den som har rätt till varsel har även rätt till överläggning med arbetsgivaren om den tilltänkta åtgärden.

Rätt till överläggning tillkommer även den som har rätt till underrättelse enligt 31 § andra stycket samt annan arbetstagarorganisation än som avses i 31 §, om den tilltänkta åtgärden berör

InU1973: 36

59 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

eller kan beröra medlem i organisationen.

Överläggning skall påkallas senast en vecka efter det att varsel eller underrättelse lämnades.

Har överläggning påkallats, får arbetsgivaren icke vidtaga den åtgärd varslet eller underrättelsen gäller förrän tillfälle till överläggning har lämnats.

20. beträffande avstängning av uppsagd arbetstagare från arbete m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2024, yrkandet 1, godkänner vad utskottet anfört,

21. beträffande omfattningen av lagens dispositiva regler att riksdagen med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 3 § förslaget till lag om anställningsskydd antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj. ts förslag Utskottets förslag

3 § Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag inskränkes är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket Utan hinder av första stycket får avvikelse från 5 § andra styc- får avvikelse från 5 § andra stycket, 11, 15, 22 och 24 §§, 25 § ket, 11, 15, 22, 24—30 §§, 31 §

andra stycket samt 26 och 28— första stycket, 32 § första och

33 §§ göras med stöd av kollek- tredje styckena samt 33 § göras

tivavtal som på arbetstagarsidan med stöd av kollektivavtal som

slutits eller godkänts av organisa- på arbetstagarsidan slutits eller

tion som är att anse som huvud- godkänts av organisation som är

organisation enligt lagen (1936: att anse som huvudorganisation

506) om förenings- och förhand- enligt lagen (1936: 506) om före lingsrätt.

nings- och förhandlingsrätt.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i andra stycket, får tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

22. beträffande skadestånd för arbetsgivare som åsidosätter domstols dom att riksdagen — i anledning av motionen 1973: 2028, yrkandet D, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 39 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

InU 1973: 36

60 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

39 § Åsidosätter arbetsgivaren domstols förklaring om ogiltighet av uppsägning eller avskedande, skall anställningsförhållandet anses upplöst.

I fall som avses i första stycket I fall som avses i första stycket skall skadestånd utgå med skall skadestånd utgå med

12 månadslöner, om arbetstaga- 16 månadslöner om arbetstagaren sammanlagt har varit anställd ren sammanlagt har varit anställd

mindre än tio år hos arbetsgivaren, mindre än fem år hos arbetsgiva 18

månadslöner, om arbetsta- ren,

garen sammanlagt har varit an- 24 månadslöner, om arbetsta ställd

minst tio år hos arbetsgiva- garen sammanlagt har varit anrén, ställd minst fem år hos arbetsgiva 24

månadslöner, om arbetsta- ren,

garen sammanlagt har varit an- 32 månadslöner, om arbetsta ställd

minst 20 år hos arbetsgiva- garen sammanlagt har varit anrén. ställd minst tio år hos arbetsgiva ren.

1 stället för de skadestånd som anges i andra stycket skall skadestånd utgå med 24, 36, respektive 48 månadslöner om arbetstagaren fyllt 60 år.

Vid beräkning av anställningstid enligt andra stycket skall arbetstagare tillgodoräknas en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som han har påbörjat efter det att han har fyllt 45 år. Sammanlagt får arbetstagare tillgodoräknas högst 60 sådana extra anställningsmånader.

Skadestånd som avses i denna paragraf får ej i något fall utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren.

23. beträffande rättegångsbestämmelser att motionerna 1973: 2027, yrkandet 6, 1973: 2030, yrkandet A 1 c), och 1973: 2036 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

24. att riksdagen avslår motionen 1973: 2028, yrkandet E,

25. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om anställningstrygghet i den mån lagförslaget inte behandlats i det föregående,

26. beträffande anställningstrygghet i samband med värnpliktstjänstgöring att motionen 1973: 520 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

27. beträffande avsättning av medel inom företagen till fonder m. m. att motionerna 1973: 2024, yrkandet 5, 1973: 2025,

InU 1973: 36

1973: 2027, yrkandet 2, 1973: 2029, yrkandet 1, och 1973: 2035 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

28. beträffande befogenhet för länsarbetsnämnd att förordna om arbetsförmedlingstvång att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2030, yrkandet B, bifaller propositionen i fråga om 10—12 §§ förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

29. beträffande förbud att på icke saklig grund vägra arbetssökande anställning att riksdagen avslår motionen 1973: 2030, yrkandet A 1 d),

30. beträffande påföljd vid överträdelse av förordnande om arbetsförmedlingstvång att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2024, yrkandet 3, antar 20 § i propositionens förslag till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

31. beträffande anpassningsgrupper i små företag att motionen 1973: 2027, yrkandet 1, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

32. beträffande differentiering av ATP-avgiften att riksdagen avslår motionen 1973: 2026,

33. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder i den mån det inte behandlats i det föregående,

34. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

35. beträffande tillsättande av en utredning med uppgift att utvärdera resultatet av den nya lagstiftningen att riksdagen avslår motionen 1973: 2024, yrkandet 4,

36. beträffande tillkännagivande av vissa synpunkter att beaktas vid framtida översyn av lagen om anställningsskydd att riksdagen avslår motionen 1973: 2033.

Stockholm den 27 november 1973

På inrikesutskottets vägnar

KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Nordgren (m), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson i Halmstad (m), Nilsson i Kalmar (s), Fransson (c), Ekinge (fp), Olsson i Asarum (s) och Hallgren (vpk).

InU 1973: 36

62 Reservationer

1. Undantag från lagen om anställningsskydd för arbetstagare i beredskapsarbete m. m. (punkt 2)

av herr Hallgren (vpk) sorn anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”De arbeten” och slutar med ”således motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den i propositionen föreslagna ordningen inte kan accepteras. Den innebär att arbetstagare som slagits ut från den öppna marknaden ställs utanför också det lagstadgade skyddet i den nya sysselsättning som samhället skapar särskilt för dem. Särskilt stötande ter sig det föreslagna undantaget från lagskyddet när det gäller personer i arkivarbete och industriellt beredskapsarbete eller på skyddade verkstäder, eftersom det i sådana fall ofta är ett långvarigt arbete som bör normaliseras även med avseende på anställningsskyddet. I de fall anställningstiden måste begränsas, såsom vid ett temporärt beredskapsarbete, möter inte svårigheter att träffa avtal om anställning för viss tid. Utskottet biträder således yrkandet i motionen om att punkten 4 i paragrafens andra stycke skall utgå.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande undantag från lagen om anställningsskydd för arbetstagare i beredskapsarbete m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, godkänner vad utskottet anfört.

2. Utformningen av undantagsreglerna (punkt 3)

av herr Hallgren (vpk) som anser att utskottets hemställan under 3 — vid bifall till reservationen 1 — bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen med förklaring att propositionen 1973: 129 bör ändras i fråga om 1 § förslaget till lag om anställningsskydd antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

1 § Denna lag äger tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst.

Lagen gäller ej Lagen gäller ej

1. arbetstagare med företagsle- 1. arbetstagare med företagsle dande

eller därmed jämförlig ställ- dande eller därmed jämförlig ställning, ning,

2. arbetstagare som är medlem 2. arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj, av arbetsgivarens familj,

InU1973: 36

63 Kungl. Maj:ts förslag

3. arbetstagare sorn är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4. arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete eller musikerhjälp eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden.

Utskottets förslag

3. arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll.

3. Tillgodoräknande av anställningstid för arbetstagare inom samverkande företag (punkt 5)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Den i” och slutar med ”övervägas ytterligare” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den i propositionen gjorda avgränsningen av kretsen av samverkande företag är för snäv. Det kan erinras om att utredningen föreslagit att tillgodoräknande av anställningstid hos tidigare arbetsgivare skall få ske även i de fall då det mellan arbetsgivarna föreligger intressegemenskap, som kan jämställas med koncernförhållande. Sådan intressegemenskap, uttalar utredningen, kan föreligga vid exempelvis konsortier och tysta bolag. Utskottet ansluter sig till detta förslag och förordar att 4 § ändras i enlighet härmed. Därigenom tillgodoses i allt väsentligt vad motionärerna har yrkat.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande tillgodoräknande av anställningstid för arbetstagare inom samverkande företag att riksdagen — i anledning av motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 4 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

4 § Vid bestämmande av anställningstid enligt denna lag skall medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos annat företag inom koncern som arbetsgivaren tillhör. Har företag eller del av företag övergått till ny arbetsgivare, skall vid bestämmande av anställningstid hos den nye arbetsgivaren medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos förutvarande arbetsgivaren eller hos företag inom koncern som förutvarande arbetsgivaren tillhörde.

InU 1973: 36

64 Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Första stycket äger motsvarande tillämpning då mellan arbetsgivare föreligger sådan intressegemenskap, som kan likställas med ett koncernförhållande.

4. Provanställning (punkt 6)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”utskottet motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det finns behov av att i vissa fall använda provanställning som anställningsform. Detta har tagit sig uttryck i bl. a. 15 § arbetsmarknadskungörelsen enligt vilken staten kan ge utbildningsbidrag till arbetsgivare som på prov anställer äldre arbetstagare. Enligt utskottets mening finns det inte anledning att låta möjligheterna till provanställning vara beroende av bestämmelser i kollektivavtal. En sådan ordning innebär bl. a. att provanställningar inte kan användas inom de delar av arbetslivet som inte omfattas av kollektivavtal. Detta får bl. a. till följd att arbetsmarknadsmyndigheterna i viss omfattning berövas möjligheten att med hjälp av utbildningsbidrag stimulera arbetsgivare att anställa äldre arbetstagare, en konsekvens som direkt strider mot ett av syftena med den förevarande lagstiftningen.

De farhågor för missbruk som uttalas i propositionen mot en sådan ordning som föreslås av motionärerna får anses överdrivna. Det finns inte anledning tro att systemet med provanställningar skulle sprida sig till branscher och yrkesområden där sådana anställningar f. n. knappast förekommer. Om utvecklingen ändå skulle gå åt det hållet, innehåller förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder en bestämmelse som ger möjligheter att effektivt stävja missbruk. Enligt 14 § i det lagförslaget kan länsarbetsnämnd besluta om inskränkning i arbetsgivares rätt att sluta avtal för begränsad tid. Sådant beslut av länsarbetsnämnd kan förenas med vite. Bestämmelserna skulle med det förslag som förs fram i motionen bli tillämpliga även beträffande avtal om provanställning. Det synes dessutom lämpligt att på sätt föreslås i motionen begränsa den tid ett avtal om provanställning får omfatta.

Med hänvisning till det anförda ansluter sig utskottet till den av motionärerna föreslagna ändringen av 5 § i förslaget till lag om anställningsskydd.

InU 1973: 36

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande provanställning att riksdagen — med bifall till motionen 1973: 2024, yrkandet 2, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 5 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Majtts förslag 5 § Anställning gäller tills vidare, Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Avtal om anställning för viss tid får dock träffas, om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat.

Utskottets förslag om ej annat har avtalats.

Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Avtal om anställning för viss tid får dock träffas, om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat eller provanställning för kortare tid än sex månader.

5. Rätt för facklig organisation att hindra uppsägning, permittering och avskedande (punkt 7)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Ett bifall” och slutar med ”är aktuella” bort ha följande lydelse:

Den lagstiftningsteknik som valts att inte i lagtexten ange vad som är saklig grund innebär stora risker för godtycklig tillämpning av lagen från företagens sida. De resonemang departementschefen för om olika situationer visar det berättigade i sådana farhågor. För att stärka de anställdas ställning och ge dem ett reellt inflytande när det gäller att avgöra om en arbetskamrat skall lämna företaget, föreslår utskottet att riksdagen ansluter sig till den i motionen förordade principen att uppsägning, permittering eller avskedande av arbetstagare kräver tillstånd av lokal facklig organisation. Utskottet föreslår vidare att riksdagen begär att Kungl. Maj:t till vårriksdagen 1974 lägger fram förslag till ändringar i lagen för att förverkliga denna princip.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande rätt för facklig organisation att förhindra uppsägning, permittering och avskedande att riksdagen

a) med bifall till motionen 1973: 2030, yrkandet A 1 b) samt i anledning av samma motion, yrkandet A 2 i motsvarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5 Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

InU 1973: 36

b) antar 7 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd.

6. Samarbetssvårigheter som grund för uppsägning (punkt 8)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”För att” och slutar med ”upptagna motionsyrkandena” bort ha följande lydelse: Samarbetssvårigheter

bör i princip aldrig få utgöra grund för uppsägning. Föreligger samarbetsproblem ankommer det på företaget att söka lösa problemet genom omplacering eller andra åtgärder. Någon anledning att i detta hänseende ha olika krav med hänsyn till företagens storlek finns inte. Utskottet ansluter sig med det anförda till synpunkterna i vänsterpartiet kommunisternas partimotion och motionen 1973: 2028. Det synes lämpligt att riksdagen, såsom yrkas i den sistnämnda motionen, gör ett särskilt uttalande i frågan.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande samarbetssvårigheter som grund för uppsägning att riksdagen med bifall till motionen 1973: 2028, yrkandet A 3, och i anledning av motionen 1973: 2030, yrkandet A 1 a) i motsvarande del, som sin mening ger Kungl. Majit till känna att samarbetssvårigheter endast i utomordentligt sällsynta fall bör utgöra saklig grund för uppsägning.

7. Deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning m. m. (punkt 9)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 med ”Utskottet delar” och slutar på följande sida med ”behandlade frågorna” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning saknas anledning att göra skillnad på vad som i propositionen kallas ”lovliga” och ”olovliga” konflikter när det gäller att bedöma om det föreligger giltig grund för uppsägning. Riksdagen bör i stället slå fast att deltagande i arbetskonflikt aldrig får utgöra grund för uppsägning. Vad utskottet anfört i denna fråga bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning m. m.

a) att riksdagen med bifall till motionen 1973: 2030, yrkandet A 1 a) i motsvarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

InU 1973: 36

b) att motionerna 1973:2027, yrkandet 4, 1973:2028, yrkandena A 1 och A 2, samt 1973: 2029, yrkandet 4, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

8. Underrättelse till facklig organisation om uppsägning och avskedande (punkt 10)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Bestämmelserna om” och slutar med ”därför motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående tagit ställning för att lokal facklig organisation skall kunna hindra uppsägning, permittering och avskedande. En konsekvens av detta ställningstagande är bl. a. att den berörda fackliga organisationen alltid bör underrättas om uppsägning och avskedande. Även andra skäl talar för en sådan ordning. Underrättelsen till organisation skall lämnas samtidigt som den berörde arbetstagaren delges besked om uppsägning eller avskedande. Den av utskottet föreslagna ändringen av lagen bör lämpligen ske genom tillägg till 10 och 20 §§.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande underrättelse till facklig organisation om uppsägning och avskedande att riksdagen

a) i anledning av motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 10 och 20 §§ förslaget till lag om anställningsskydd antar paragraferna i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

10 § Uppsägningsbeskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen eller, om det ej skäligen kan fordras, sändas till honom i rekommenderat brev under hans vanliga adress.

Underrättelse om uppsägning skall samtidigt lämnas till facklig organisation som avses i 32 §.

Uppsägning från arbetsgivarens sida sker när arbetstagaren får del av uppsägningen. Kan arbetstagaren icke anträffas, anses uppsägning ha skett en vecka efter det att besked om uppsägningen var tillgängligt för honom på postanstalt. Har arbetstagaren semester, anses uppsägning dock ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde.

20 § Besked om avskedande skall lämnas till arbetstagaren personligen eller, om det ej skäligen kan fordras, sändas till honom i rekommenderat brev under hans vanliga adress.

InU 1973: 36

68 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Underrättelse om avskedande skall samtidigt lämnas till facklig organisation som avses i 32 §.

Avskedande sker när arbetstagaren får del av det. Kan arbetstagaren icke anträffas, anses avskedande ha skett en vecka efter det att besked härom var tillgängligt för honom på postanstalt. Har arbetstagaren semester, anses avskedande dock ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde.

b) med avslag på motionsyrkandet under a) såvitt angår ändring i 8 och 19 §§ antar dessa paragrafer samt 9 och 18 §§ i enlighet med propositionens förslag till lag om anställningsskydd.

9. Uppsägningstidens längd (punkt 11)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Enligt utskottet” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande lydelse: I

propositionen har enligt utskottets mening inte kunnat anföras bärande skäl för gradering av uppsägningstidens längd med hänsyn till arbetstagarnas ålder. En minsta uppsägningstid om sex månader bör gälla för alla arbetstagare, som har mer än kortvarig anställning. Lagförslaget bör ändras i enlighet härmed.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande uppsägningstidens längd att riksdagen — med bifall till motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 11 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknande lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

11 § För såväl arbetsgivare som arbetstagare gäller en uppsägningstid

av minst en månad.

Arbetstagare som vid uppsäg- Arbetstagare som vid uppsägningen har varit anställd hos ar- ningen har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex måna- betsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv derna eller sammanlagt minst tolv

månader under de senaste två åren månader under de senaste två åren

har rätt till en uppsägningstid av har rätt till en uppsägningstid av

två månader, om han har fyllt sex månader.

25 år,

InU1973: 36

69 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

tre månader, om han har fyllt 30 år,

fyra månader, om han har fyllt 35 år,

fem månader, om han har fyllt 40 år,

sex månader, om han har fyllt 45 år.

10. Reglerna om avdrag från uppsägningslön (punkt 12)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse: Det

utredningsförslag som ligger till grund för den föreslagna lagstiftningen innebär att avräkning på uppsägningslön aldrig skall äga rum. Förslaget tillstyrktes på denna punkt av samtliga arbetstagarorganisationer. Utskottet anser att mycket talar för den ståndpunkt som utredningen har intagit. I vart fall bör inte avräknas inkomst som arbetstagaren inte haft men som han under vissa omständigheter kunde ha förvärvat. Att grunda en avräkningsregel på ett hypotetiskt antagande av det slag varom här är fråga kan leda till att den anställde utsätts för godtycke från arbetsgivarens sida. En sådan ordning kan utskottet inte medverka till, och utskottet föreslår därför att den aktuella paragrafen ändras.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande reglerna om avdrag från uppsägningslön att riksdagen — i anledning av motionen 1973: 2030, yrkandet A 2 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 13 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

13 § Från lön som utgår på 13 § Från lön som utgår på

grund av 12 § första stycket får grund av 12 § första stycket får

arbetsgivaren avräkna inkomst arbetsgivaren avräkna inkomst

som arbetstagaren under den tid som arbetstagaren under den tid

lönen avser har förvärvat i annan lönen avser har förvärvat i annan

anställning. Rätt till avräkning anställning. Utbildningsbidrag som

föreligger också beträffande in- utgår av statsmedel vid arbets 6

Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

InU1973: 36

komst som arbetstagaren under nämnda tid uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godtaga. Utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning får avräknas, i den mån bidraget avser samma tid som lönen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.

marknadsutbildning får avräknas, i den mån bidraget avser samma tid som lönen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.

11. Beaktande av duglighet och lämplighet vid fastställande av turordning (punkt 13)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 37 med ”Propositionens förslag” och slutar på följande sida med ”därför motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Propositionens förslag innebär att en arbetstagare har företrädesrätt endast till arbete som han kan sköta. Arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt ställs på den som söker det arbete som det är fråga om. En viss kortare inlärningstid skall enligt propositionen också accepteras. Denna ordning innebär en viss säkerhet för att företagen får arbetskraft som är lämpad för de aktuella arbetsuppgifterna.

Det kan emellertid ifrågasättas om det är riktigt att utöver vad nu sagts inte ta ytterligare hänsyn till arbetstagarens lämplighet och duglighet vid fastställande av turordning. Genom kollektivavtal finns det dock möjligheter att jämka på reglerna så att lämplighet och duglighet i rimlig omfattning vinner beaktande. Med hänsyn härtill anser sig utskottet kunna godta lagreglerna. Utskottet förutsätter dock att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på de problem som kan uppstå genom de i propositionen föreslagna turordningsreglerna. Utskottet utesluter inte heller att det i framtiden kan bli aktuellt att förändra reglerna i den riktning motionärerna avser. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Majit till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande beaktande av duglighet och lämplighet vid fastställande av turordning att riksdagen i anledning av motionen 1973: 2024, yrkandet 6, som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.

InU 1973: 36

12. Vidgning av överiäggningsrätten (punkt 19)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson (s), herrar Nilsson i Kalmar (s) och Olsson i Asarum (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 43 med ”Enligt utskottets” och slutar med ”enlighet härmed” bort ha följande lydelse: Propositionens

förslag att varsel skall lämnas till den eller de organisationer som brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren stämmer överens med principer som sedan lång tid rått på svensk arbetsmarknad och som haft utomordentlig betydelse för den stabilitet som utmärkt förhållandena på arbetsmarknaden. Organisationer som på en arbetsplats har ansvar för kollektivavtal i fråga om ekonomiska förmåner m. m. har enligt dessa principer ansvar ären i andra hänseenden, t. ex. i fråga om skyddsarbetet och den företagsdemokratiska utvecklingen. Detta är enligt utskottet mening en riktning ordning, och utskottet vill inte rekommendera att man bryter häremot när det gäller varsel och överläggningsrätt. Utskottet ansluter sig alltså till propositionen i förevarande fråga och avstyrker de aktuella motionsyrkandena.

I enlighet med vad utskottet tidigare anfört bör 32 § omredigeras med hänsyn till att den bör vara tvingande i viss del.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande vidgning av överiäggningsrätten att riksdagen — med avslag på motionerna 1973: 2013, yrkandet a) i motsvarande del, 1973: 2029, yrkandet 3 i motsvarande del, 1973: 2032, yrkandet 3 i motsvarande del, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 32 § förslaget till lag om anställningsskydd — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

32 § Den som har rätt till varsel 32 § Den som har rätt till varsel

eller till underrättelse enligt 31 § har även rätt till överläggning med

andra stycket har även rätt till arbetsgivaren om den tilltänkta åt överläggning

med arbetsgivaren gärden.

om den tilltänkta åtgärden. Sådan Rätt till överläggning tillkomöverläggning skall påkallas se- mer även den som har rätt till un nast

en vecka efter det att varsel derrättelse enligt 31 § andra styc eller

underrättelse lämnades. ket.

Överläggning skall påkallas senast en vecka efter det att varsel eller underrättelse lämnades.

InU 1973: 36

72 Har överläggning påkallats, får arbetsgivaren icke vidtaga den åtgärd varslet eller underrättelsen gäller förrän tillfälle till överläggning har lämnats.

13. Avstängning av uppsagd arbetstagare från arbete m. m. (punkt 20)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Den lagstiftning” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse: Enligt utskottets uppfattning är det rimligt att parterna får möjlighet att avgöra huruvida de önskar ha lagens reglering eller inte när det gäller rätten för en arbetstagare att vid tvist i avbidan på slutligt avgörande stanna kvar på arbetsplatsen. Parterna kan vilja lösa denna känsliga fråga på annat sätt än som föreslås i propositionen. Utskottet vill därför i anslutning till motionen förorda att de berörda reglerna i 34 och 35 §§ görs dispositiva.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande avstängning av uppsagd arbetstagare från arbete m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1973: 2024, yrkandet 1, godkänner vad utskottet anfört.

14. Omfattningen av lagens dispositiva regler (punkt 21)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m) som anser att utskottets hemställan under 21 — vid bifall till reservationen 13 — bort ha följande lydelse:

21. beträffande omfattningen av lagens dispositiva regler att riksdagen med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 3 § förslaget till lag om anställningsskydd antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag U t skottets förslag

3 § Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag inskränkes är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket Utan hinder av första stycket får avvikelse från 5 § andra styc- får avvikelse från 5 § andra stycket, 11, 15, 22 och 24 §§, 25 § ket, 11, 15, 22, 24—30 §§, 31 §

andra stycket samt 26 och 28—33 första stycket, 32 § första och tred §§

göras med stöd av kollektivav- je styckena, 33 §, 34 § andra styc tal

som på arbetstagarsidan slutits ket samt 35 § andra stycket göras

eller godkänts av organisation som med stöd av kollektivavtal som på

är att anse som huvudorganisation arbetstagarsidan slutits eller god enligt

lagen (1936: 506) om för- känts av organisation som är att

enings- och förhandlingsrätt. anse som huvudorganisation en ligt

lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt.

InU 1973: 36

73 Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i andra stycket, får tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

15. Skadestånd för arbetsgivare som åsidosätter domstols dom (punkt 22)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Stridsman (c), Oskarson i Halmstad (m), Fransson (c) och Ekinge (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 45 med ”Utskottet delar” och slutar på följande sida med ”i 39 §” bort ha följande lydelse:

I propositionen (s. 20) anmäls att under lagstiftningsärendets beredning inom inrikesdepartementet överläggningar har hållits med i första hand LO, TCO och SAF. Då den aktuella skadeståndsregeln tillkom under departementsbehandlingen hade parterna anledning att ägna den särskild uppmärksamhet. Eftersom inte annat framgår av propositionen utgår utskottet från att partema för sin del godtagit den föreslagna regeln.

Enligt utskottets bedömning är det förslag som läggs fram i propositionen väl avvägt. Utskottet biträder alltså inte motionsyrkandet att skadeståndsregeln bör skärpas. De av motionärerna föreslagna bestämmelserna lider dessutom av den svagheten att för arbetstagare som fyllt 60 år uppkommer tröskeleffekter av oacceptabelt slag.

Med hänvisning till det anförda förordar alltså utskottet bifall till Kungl. Maj:ts förslag i fråga om 39 § och avslag på motionen 1973: 2028 i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande skadestånd för arbetsgivare som åsidosätter domstols dom att riksdagen med avslag på motionen 1973: 2028, yrkandet D, antar 39 § i propositionens förslag till lag om anställningsskydd,

16. Rättegångsbestämmelser (punkt 23)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 46 som börjar med ”Utredningen rörande” och slutar med ”av motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för innehållet i 42 § i lagförslaget kan mål som rör tillämpningen av lagen handläggas på

InU 1973: 36

tre olika sätt. Mål som rör oorganiserade arbetstagare skall handläggas av allmän domstol och i annat fall av arbetsdomstolen. Det förutsätts vidare att mål i en del fall skall kunna undandras domstols prövning och i stället avgöras av skiljenämnd. En sådan ordning kan bli ett hinder för en enhetlig tillämpning av lagen. Utskottet ansluter sig därför till yrkandet i motionen 1973: 2030 om att frågan om enhetligt förfarande rörande handläggning av mål enligt lagen om anställningsskydd företas till skyndsam omprövning. Lämpligen kan en sådan omprövning komma till stånd i samband med beredningen i Kungl. Maj:ts kansli av de förslag av betydelse för forumreglerna, som väntas bli framlagda inom kort av utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen. Vid den förordade överarbetningen av rättegångsbestämmelserna bör, förutom vad nyss sagts, följande riktlinjer vara vägledande. Mål enligt lagen om anställningsskydd skall anhängiggöras vid domstol på ort inom det län där arbetstagaren är bosatt. Käranden skall ha rätt att själv välja ombud för förande av talan. Rättegången skall vara kostnadsfri för arbetstagaren. Utslag i första instans skall alltid kunna överklagas.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionen 1973: 2030 bör ges Kungl. Maj:t till känna. Någon anledning till initiativ från riksdagens sida på grund av de föreliggande yrkandena i motionerna 1973: 2027 och 1973: 2036 kan inte anses föreligga.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande rättegångsbestämmelser att riksdagen

a) med bifall till motionen 1973: 2030, yrkandet A 1 c), som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b) lämnar motionerna 1973: 2027, yrkandet 6, och 1973: 2036 utan åtgärd.

17. Avsättning av medel inom företagen till fonder m. m. (punkt 27)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Stridsman (c), Oskarson i Halmstad (m), Fransson (c) och Ekinge (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”Inrikesutskottet vill” och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande lydelse:

Förlängning av uppsägningstider samt införande av bestämmelser om lön vid uppsägning och permittering på sätt förordas i propositionen kommer otvivelaktigt att medföra en ökad ekonomisk belastning för företagen. Om syftet med lagstiftningen inte skall förfelas måste företagen ges ekonomiska möjligheter att garantera anställningstryggheten även i situationer då ekonomiska svårigheter föreligger. Som framgår

InU 1973: 36

av motionerna kan detta åstadkommas genom någon form av försäkringssystem eller genom skattefria fondavsättningar inom företagen. En annan tänkbar möjlighet är att företagen får göra skattefria avsättningar till självständiga stiftelser under gemensam förvaltning av arbetsgivare och arbetstagare.

På grund av frågans natur kan omedelbar lagstiftning inte komma i fråga. Yrkandet härom i motionen 1973: 2035 avstyrks således. Utskottet anser det emellertid angeläget att man söker finna former för att tillgodose det syfte som ligger bakom motionerna. Det är också viktigt att man snabbt når resultat med hänsyn till att lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1974. Att ändra skattereglerna synes med hänsyn till den sistnämnda synpunkten vara det enklaste sättet att lösa frågan. Utskottet föreslår därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att företagsskatteberedningen får i uppdrag att utarbeta förslag, som kan läggas till grund för beslut vid 1974 års vårriksdag, om skattefria avsättningar till trygghetsfonder.

Utskottet utesluter emellertid inte att även andra lösningar kan vara lämpliga och vill därför föreslå att Kungl. Maj:t i den ordning som anses ändamålsenlig låter utreda även andra alternativ för att ge företagen ekonomiska möjligheter att garantera anställningstryggheten för de anställda. Utredningsarbetet bör bl. a. omfatta det i centerpartiets partimotion nämnda försäkringsalternativet.

Vad utskottet anfört i anledning av motionsyrkandena bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande avsättning av medel inom företagen till fonder m. m. att riksdagen

a) avslår motionen 1973: 2035, yrkandet 1,

b) i anledning av motionerna 1973: 2024, yrkandet 5, 1973: 2025, 1973: 2027, yrkandet 2, 1973: 2029, yrkandet 1, och 1973: 2035, yrkandet 2, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

18. Befogenhet för länsarbetsnämnd att förordna om arbetsförmedlingstvång (punkt 28)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med ”Behov av” och slutar med ”utskottet motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

En grundtanke i propositionen är att ärenden om sysselsättningsfrämjande åtgärder enligt lagen så långt möjligt skall handläggas på regional nivå. Motionärernas förslag ligger i linje med detta synsätt.

InU 1973: 36

76 Om länsarbetsnämnden ges befogenhet att förordna om arbetsförmedlingstvång, får arbetsgivaren, som motionärerna framhåller, minskat manöverutrymme för att förhala ärendet. Risken för att snabbt bli underkastad arbetsförmedlingstvång kommer dessutom att bli ett påtryckningsmedel på arbetsgivaren, om han av någon anledning vill motsätta sig åtgärder som länsarbetsnämnden funnit nödvändiga för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för äldre och handikappade i hans företag. På grund av det anförda föreslår utskottet att 10 § ändras i enlighet med motionsyrkandet. Ändringen medför vissa följdändringar i 11 och 12 §§.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande befogenhet för länsarbetsnämnd att förordna om arbetsförmedlingstvång att riksdagen — med bifall till motionen 1973: 2030, yrkandet B, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 10—12 §§ förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder — antar paragraferna i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag 10 § Undandrager sig arbetsgivaren att medverka vid överläggning inför länsarbetsnämnd enligt 8 § eller följer han ej anvisningar som nämnden meddelat med stöd av 9 §, skall ärendet hänskjutas till arbetsmarknadsstyrelsen. Detta gäller även, om arbetsgivaren underlåter att infria utfästelse som gjorts vid överläggningen.

11 § I ärende, som hänskjutits till arbetsmarknadsstyrelsen enligt 10 § eller som styrelsen på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ upptagit, skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganiationer beredas tillfälle att yttra sig samt, om det finnes lämpligt, kallas till överläggning inför styrelsen.

Utskottets förslag

10 § Undandrager sig arbetsgivaren att medverka vid överläggning inför länsarbetsnämnd enligt 8 § eller följer han ej anvisningar som nämnden meddelat med stöd av 9 §, kan nämnden förordna att arbetsgivaren icke får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Detta gäller även, om arbetsgivaren underlåter att infria utfästelse som gjorts vid överläggningen.

11 § I ärende, som arbetsmarknadsstyrelsen på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorgan ibetsgivar- eller arbetstagarorganisationen eller på eget initiativ upptagit, skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig samt, om det finnes lämpligt, kallas till överläggning inför styrelsen.

InU 1973: 36

77 Styrelsen kan meddela sådana anvisningar som avses i 9 §. Styrelsen kan även förelägga arbetsgivaren att förete handlingar som kan antagas ha betydelse för bedömningen av arbetsgivarens personalpolitik.

Kallelse av arbetsgivare till överläggning samt föreläggande att förete handlingar kan förenas med vite. Innan föreläggande att förete handlingar meddelas, skall arbetsgivaren och berörda organisationer beredas tillfälle att yttra sig.

12 § Följer arbetsgivare ej an- 12 § Följer arbetsgivare ej anvisningar som meddelats av arbets- visningar som meddelats av läns marknadsstyrelsen

enligt 11 § och arbetsnämnd eller arbetsmarknads är

det med hänsyn till omständig- styrelsen enligt denna lag och är

heterna uppenbart att rättelse ej det med hänsyn till omständighe kan

åstadkommas på annat sätt, tema uppenbart att rättelse ej kan

kan styrelsen förordna att arbets- åstadkommas på annat sätt, skall

givaren icke får anställa andra styrelsen förordna att arbetsgiva arbetstagare

än dem som den of- ren icke får anställa andra arbets fentliga

arbetsförmedlingen har an- tagare än dem som den offentliga

visat eller godtagit. arbetsförmedlingen har anvisat el ler

godtagit.

19. Förbud att på icke saklig grund vägra arbetssökande anställning (punkt 29)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 51 med ”Det problem” och slutar på följande sida med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Att arbetsgivare inte bör få avvisa arbetssökande på ovidkommande grunder framstår för utskottet som en självklar princip. När så ändå sker i praktiken, måste lämpliga motåtgärder vidtas. Det kan hävdas att rekryteringsfrågorna kan komma i ett annat läge genom det ökade personalinflytande på bl. a. dessa frågor och på det förbättrade föreningsskydd som f. n. övervägs inom arbetsrättskommittén. Vad som kan bli resultatet av kommitténs arbete är emellertid osäkert. Utskottet anser därför att en lagstiftning utan dröjsmål bör förberedas och föreläggas riksdagen av innebörd att arbetsgivare som rekryterar arbetskraft inte får avvisa av arbetsförmedlingen anvisad sökande, som av förmedlingen bedömts ha erforderliga yrkesmässiga och andra kvalifikationer för den befattning som skall tillsättas. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Majit till känna.

dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande förbud att på icke saklig grund vägra arbetssökande anställning att riksdagen med bifall till motionen 1973:

7 Riksdagen 1973.18 sami. Nr 36

InU 1973: 36

2030, yrkandet A 1 d), som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

20. Påföljd vid överträdelse av förordnande om arbetsförmedlingstvång (punkt 30)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Stridsman (c), Oskarson i Halmstad (m), Fransson (c) och Ekinge (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 52 som börjar med ”Utskottet erinrar” och slutar med ”alltså motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Förordnande om arbetsförmedlingstvång är i sig en mycket långtgående åtgärd. Utskottet anser sig kunna förutsätta att en sådan åtgärd kommer att behöva tillgripas i endast sällsynta fall. Om man emellertid accepterar att arbetsförmedlingstvång skall kunna tillgripas måste man också godta att åtgärden förbinds med någon form av sanktion. Hur en sådan sanktion skall utformas kan diskuteras. Vid en lagstiftning av nu ifrågavarande typ synes en ekonomisk sanktion vara det mest följdriktiga. Förutom straff kan man tänka sig vite. Utskottet är för sin del berett att godta en straffsanktion men avstyrker att fängelse skall ingå i straffskalan. Utskottets ställningstagande medför att 20 § i lagförslaget bör ändras.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:

30. beträffande påföljd vid överträdelse av förordnande om arbetsförmedlingstvång att riksdagen — i anledning av motionen 1973: 2024, yrkandet 3, samt med förklaring att propositionen bör ändras i fråga om 20 § förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder — antar paragrafen i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 § Arbetsgivare, som ej iakt- 20 § Arbetsgivare, som ej iakttager förordnande enligt 12 §, tager förordnande enligt 12 §, dömes till böter eller fängelse i dömes till böter. högst ett år.

21. Differentiering av ATP-avgiften (ponkt 32)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Stridsman (c), Oskarson i Halmstad (m), Fransson (c) och Ekinge (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med ”För -

InU 1973: 36

slag om” och slutar med ”motionen avslås” bort ha följande lydelse:

Det förstärkta anställningsskyddet liksom de särskilda anställningsfrämjande åtgärder som utskottet förordat kommer att bidra till en lösning av sysselsättningsproblemen för äldre och för handikappade arbetstagare. Erfarenheterna från senare år visar emellertid entydigt på att även åtgärder av annat slag behövs för att komma till rätta med dessa utsatta gruppers problem. En åtgärd som bör övervägas i sammanhanget är att genom befrielse från eller differentiering av ATP-avgiften stimulera till anställning av äldre arbetstagare. Utskottet anser att en utredning härom snarast bör komma till stånd. Denna utredning bör, som anförs i den avvikande mening som fogats till socialförsäkringsutskottets yttrande i ämnet till inrikesutskottet (SfU 1973: 2 y), studera de ekonomiska verkningarna i olika hänseenden av hel eller partiell befrielse från ATP-avgift för vissa kategorier arbetstagare och de effekter i övrigt på tilläggspensioneringen som en sådan befrielse kan väntas medföra. Utredningen bör vara oförhindrad att pröva även andra utvägar i syfte att främja den äldre arbetskraftens sysselsättning.

Vad utskottet anfört om tillsättande av en utredning om differentierad ATP-avgift m. m. bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande differentiering av ATP-avgiften att riksdagen med bifall till motionen 1973: 2026 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

22. Tillsättande av en utredning med uppgift att utvärdera resultatet av den nya lagstiftningen (punkt 35)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 53 med ”Utskottet delar” och slutar på följande sida med ”motionen 1973: 2033” bort ha följande lydelse:

Som motionärerna framhåller kan man inte komma ifrån att i det åtgärdssystem för ökad anställningstrygghet, som utskottet behandlat i det föregående, finns inbyggt risker för ökade svårigheter att få ny anställning för dem som av olika skäl blivit utan arbete. Det är inte givet att föreslagna anställningsfrämjande åtgärder kan kompensera risker av det slaget. Erfarenheterna från de två senaste åren, då man redan prövat en lagstiftning om likartade anställningsfrämjande åtgärder för äldre arbetstagare, visar att sådana åtgärder får endast begränsad effekt under tider då efterfrågan på arbetskraft allmänt sett är låg. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening angeläget att det uppdras åt arbetsmarknadsstyrelsen att noga följa utvecklingen efter den nya lagstiftningens ikraftträdande och för statsmakterna redovisa

InU 1973: 36

vunna erfarenheter. En sådan redovisning bör kompletteras med förslag till lämpliga åtgärder, om det visar att det förstärkta anställningsskyddet leder till inte avsedda svårigheter för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Vad utskottet anfört i anslutning till det aktuella yrkandet i motionen 1973: 2024 bör ges Kungl. Maj:t till känna. Det synes däremot inte påkallat med någon åtgärd i anledning av motionen 1973: 2033, som alltså avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:

35. beträffande tillsättande av en utredning med uppgift att utvärdera resultatet av den nya lagstiftningen att riksdagen i anledning av motionen 1973: 2024, yrkandet 4, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

InU 1973: 36

Bilaga

81 Nr 2 y

Socialförsäkringsutskottets yttrande över motion angående differentiering av avgifter till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft.

Till inrikesutskottet

Genom beslut den 6 november 1973 har inrikesutskottet hemställt att socialförsäkringsutskottet avger yttrande över den med anledning av propositionen 1973: 129 väckta motionen 1973: 2026.

Den allmänna tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter och avkastning av de fondmedel som bildats av avgifterna. Några statsbidrag förekommer däremot inte. Avgifterna till tilläggspensioneringen är av två slag, dels avgifter från arbetsgivare för de anställda, dels avgifter från de försäkrade avseende inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (tilläggspensionsavgift).

Reglerna om avgiftsskyldighet finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring, såvitt gäller arbetsgivares avgift i 1 § och i fråga om tilläggspensionsavgift i 3 §.

Arbetsgivaravgiften är av kollektiv natur och beräknas på summan av vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året, sedan därifrån dragits dels ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön som för år räknat överstiger 7,5 gånger basbeloppet. Vid beräkningen bortses även från arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år, liksom från arbetstagare vars lön under året inte uppgått till 500 kr.

För pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning erlägger den försäkrade själv tilläggspensionsavgift. Eftersom sådan inkomst inte beräknas för år efter det den försäkrade fyller 65 år finns beträffande tilläggspensionsavgiften samma övre åldersgräns som i fråga om arbetsgivaravgiften. Därjämte finns — till skillnad från vad som är fallet beträffande arbetsgivaravgiften — en nedre åldersgräns, eftersom pensionsgrundande inkomst inte bestäms för år före det den försäkrade fyller 16 år. Vid bestämmande av tilläggspensionsavgiften tillämpas en nedre och övre beloppsgräns på sätt liknande det som gäller vid beräkningen av arbetsgivaravgift.

Arbetsgivaravgift till ATP och tilläggspensionsavgift skall utgå med samma procentsats av avgiftsunderlaget. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker

InU 1973: 36

Bilaga

pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra utgifter som åvilar försäkringen samt den fondering som behövs. Avgifterna flyter in till allmänna pensionsfonden. Procentsatsen, f. n. 10,5 %, skall enligt beslut av årets riksdag utgöra 10,5 % för år 1974, 10,75 % för år 1975 och 11 % för åren 1976—1979.

Den i motionen aktualiserade frågan om att genom en differentiering av ATP-avgiften för äldre arbetskraft förbättra de äldres situation på arbetsmarknaden har under en följd av år prövats av riksdagen. Så sent som i maj i år avslogs motionsyrkanden av samma innebörd som det nu framställda. Riksdagen hänvisade därvid till att ett genomförande av motionärernas förslag skulle innebära att man väsentligt rubbade den principiella överensstämmelse som rådde mellan avgiftsoch förmånssidoma i systemet, att det fanns goda skäl betvivla att den föreslagna åtgärden skulle bli så effektiv från arbetsmarknadspolitisk synpunkt som motionärerna ansåg och att det måste bedömas som lämpligare att i första hand effektivisera och vidareutveckla systemet med selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att lösa frågan om ökad anställningstrygghet för den äldre arbetskraften.

På grund av det anförda och mot bakgrund av de förslag till sysselsättningsfrämjande åtgärder och till anställningstrygghet för den äldre arbetskraften som framläggs i prop. 1973: 129 till årets riksdag bör enligt utskottets mening riksdagen vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1973: 2026.

Stockholm den 13 november 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk), fröken Bergström (fp), herrar Andersson i Knäred (c), Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

Avvikande mening

av herrar Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), fröken Bergström (fp), herrar Andersson i Knäred (c) och Andersson i Ljung (m), vilka anfört:

InU 1973: 36

Bilaga

83 Utvecklingen mot allt större arbetslöshet bland äldre arbetstagare måste bedömas som mycket oroande. Huvudlinjerna i de förslag till åtgärder i fråga om anställningstrygghet och anställningsfrämjande åtgärder för bl. a. den äldre arbetskraften som framläggs i propositionen 1973: 129 till årets riksdag kan därför hälsas med tillfredsställelse. De är emellertid enligt vår mening inte till fyllest för att på sikt lösa den viktiga fråga som den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem otvivelaktigt utgör.

Även andra åtgärder bör därför prövas för att förbättra de äldres situation på arbetsmarknaden. Vid en sådan prövning finns det enligt vår uppfattning — inte minst mot bakgrund av de mycket betydande kostnader för olika sociala avgifter som arbetsgivarna numera pålagts — anledning undersöka om och i vad mån en befrielse från eller differentiering av ATP-avgiften för äldre arbetskraft kan vara ägnad att bidra till en sådan förbättring. Vi förordar alltså att en utredning kommer till stånd. Denna bör studera de ekonomiska verkningarna i olika hänseenden av hel eller partiell befrielse från ATP-avgift för vissa kategorier arbetstagare och de effekter i övrigt på tilläggspensioneringen som en sådan befrielse kan väntas medföra. Utredningen bör vara oförhindrad att pröva även andra utvägar i syfte att främja den äldre arbetskraftens sysselsättning.

På grund av det anförda anser vi att socialförsäkringsutskottet med anledning av motionen 1973: 2026 bort föreslå inrikesutskottet hemställa att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning av frågan om befrielse från eller differentiering av ATP-avgift för äldre arbetskraft.

InU 1973: 36

Bilaga

84 Nr 4 y

Skatteutskottets yttrande över vissa i anledning av propositionen 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd, m.m. väckta motioner.

Till inrikesutskottet

Genom beslut den 6 november 1973 har inrikesutskottet hemställt om skatteutskottets yttrande över de med anledning av propositionen 1973: 129 med förslag till lag om anställningsskydd, m. m. väckta motionerna 1973:2024 av herr Bohman m. fl. (m), såvitt avser punkten 5 i motionens hemställan, 1973: 2025 av herr Fridolfsson i Stockholm (m), 1973: 2027 av herr Fälldin m. fl. (c), såvitt avser punkten 2 i motionens hemställan, 1973: 2029 av herr Helén m. fl. (fp), såvitt avser punkten 1 i motionens hemställan, och 1973: 2035 av herr Nordgren m. fl. (m, fp).

Med anledning härav får skatteutskottet anföra följande.

Yrkandena i motionerna får ses mot bakgrund av den i propositionen 1973: 129 föreslagna förlängningen av uppsägningstiden och de med anledning därav ökade lönekostnaderna för företagen. Enligt förslaget till lag om anställningsskydd gäller en uppsägningstid för såväl arbetsgivare som arbetstagare av minst en månad. Arbetstagare, som har varit anställd viss minsta tid hos arbetsgivaren, har rätt till längre uppsägningstid om han fyllt 25 år. Uppsägningstiden förlängs successivt med stigande levnadsålder. Den längsta tiden, sex månader, gäller om arbetstagaren har fyllt 45 år (11 §). Under uppsägningstiden har arbetstagaren rätt till full lön och andra anställningsförmåner (12 §). Från uppsägningslönen får arbetsgivaren emellertid avräkna inkomst, som arbetstagaren under uppsägningstiden förvärvat eller uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godta (13 §). Vid permittering utgår enligt förslaget full lön, om permitteringen varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än trettio dagar under samma kalenderår (21 §).

I motionen 1973: 2035 av herr Nordgren m. fl. begärs i första hand lagstiftning om skattefria avsättningar till lönegarantifonder för att täcka den latenta löneskulden för ett visst antal anställda inom varje företag och i andra hand tilläggsdirektiv till företagsskatteberedningen om kompensation för ökade förpliktelser med anledning av lagen om anställningsskydd. Även i motionen 1973: 2024 av herr Bohman m. fl. begärs

InU1973: 36

Bilaga

tilläggsdirektiv till företagsskatteberedningen i syfte att undanröja riskerna för att företagens latenta löneskulder leder till ökade företagsnedläggelser och arbetslöshet. Motionärerna hänvisar i första hand till möjligheterna att göra skattefria avsättningar till latenta löneskulder. Herr Fridolfsson i Stockholm yrkar i motionen 1973: 2025 utredning om skattefri avsättning till latenta uppsägningslöner och om ett system med statlig garanti för oförutsedd personalminskning till dess företaget byggt upp sina fonder. Vidare hemställs i motionen 1973: 2027 av herr Fälldin m. fl. om skyndsam utredning om avsättningar till trygghetsfonder eller ett försäkringssystem, som ger anställda i mindre företag samma anställningstrygghet som andra anställda. Slutligen begärs i motionen 1973:2029 av herr Helén m. fl. förslag till 1974 års vårriksdag om skattefria avsättningar till trygghetsfonder.

Enligt motionärernas uppfattning kommer en förlängning av uppsägningstiden samt bestämmelserna om lön vid uppsägning och permittering på sätt förordas i propositionen att medföra en ökad ekonomisk belastning för företagen. Som framhållits i motionerna kan anställningstryggheten garanteras genom försäkringar eller genom skattefria fondavsättningar inom företagen. Utskottet vill för sin del påvisa en annan tänkbar möjlighet, nämligen att företagen får göra skattefria avsättningar till självständiga stiftelser under gemensam förvaltning av arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn till frågans komplicerade natur är utskottet emellertid inte berett att utan närmare utredning förorda omedelbar lagstiftning i ämnet. Utskottet kan således inte biträda lagstiftningsyrkandet i motionen 1973: 2035.

Enligt vad utskottet erfarit kommer företagsskatteberedningen, som enligt sina direktiv har till uppgift att bl. a. utreda frågan om skattefria avsättningar till olika fondinstitut, att under det fortsatta utredningsarbetet pröva de i motionerna behandlade spörsmålen. Härigenom torde de ifrågavarande utredningsyrkandena i motionerna 1973: 2024, 1973: 2025, 1973: 2027, 1973: 2029 och 1973: 2035 i huvudsak vara tillgodosedda.

Stockholm den 15 november 1973

På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), fruar Nettelbrandt* (fp), Holmqvist* (s), herrar Kristenson (s), Josefson (c), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist* (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Johansson i Jönköping (s) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

InU 1973: 36

Bilaga

86 Avvikande meningar

1. av herrar Josefson (c), Sundkvist (c) och Olof Johansson i Stockholm (c), som ansett att de avsnitt i utskottets yttrande på s. 2, som börjar med ”Enligt motionärernas” och slutar med ”vara tillgodosedda”, bort ha följande lydelse:

En förlängning av uppsägningstiden samt bestämmelserna om lön vid uppsägning och permittering på sätt förordas i propositionen kommer otvivelaktigt att medföra en ökad ekonomisk belastning för företagen. Om syftet med lagstiftningen inte skall förfelas måste särskilt de mindre och medelstora företagen ges ekonomiska möjligheter att garantera anställningstryggheten. Som framhållits i motionen 1973: 2027 kan detta åstadkommas genom försäkringar eller genom skattefria fondavsättningar inom företagen. En annan tänkbar möjlighet är att företagen får göra skattefria avsättningar till självständiga stiftelser under gemensam förvaltning av arbetsgivare och arbetstagare. Utskottet finner förslagen i motionen 1973: 2027 väl värda beaktande. Den bör därför översändas till företagsskatteberedningen. Härigenom torde ifrågavarande yrkanden i motionerna 1973: 2024, 1973: 2025, 1973: 2029 och 1973: 2035 i huvudsak vara tillgodosedda.

2. av herr Magnusson i Borås (m), fru Nettelbrandt (fp), herrar Larsson i Umeå (fp) och Nilsson i Trobro (m), som ansett att de avsnitt i utskottets yttrande på s. 2, som börjar med ”Enligt motionärernas” och slutar med ”vara tillgodosedda”, bort ha följande lydelse:

En förlängning av uppsägningstiden samt bestämmelserna om lön vid uppsägning och permittering på sätt förordas i propositionen kommer otvivelaktigt att medföra en ökad ekonomisk belastning för företagen. Om syftet med lagstiftningen inte skall förfelas måste särskilt de mindre och medelstora företagen ges ekonomiska möjligheter att garantera anställningstryggheten. Som framhållits i motionerna kan detta åstadkommas bl. a. genom skattefria fondavsättningar inom företagen. Även om utskottet har viss förståelse för motionärernas förslag, är utskottet med hänsyn till frågans komplicerade natur inte berett att utan närmare utredning förorda omedelbar lagstiftning i ämnet. Utskottet kan således inte biträda lagstiftningsyrkandet i motionen 1973: 2035.

Företagsskatteberedningen har enligt sina direktiv till uppgift att bl. a. utreda frågan om skattefria avsättningar till olika fondinstitut. Utredningsuppdraget är emellertid så omfattande och kräver så ingående utredningar och överväganden, att ett slutligt ställningstagande till de i motionerna behandlade spörsmålen inte kan väntas inom de närmaste åren. Med hänsyn till att den nu aktuella frågan kräver en snabb lösning, bör — på sätt yrkas i motionen 1973: 2029 — riksdagen hos

InU 1973: 36

Bilaga

87 Kungl. Maj:t begära att företagsskatteberedningen får i uppdrag att utarbeta förslag, som kan läggas till grund för beslut vid 1974 års vårriksdag, om skattefria avsättningar till trygghetsfonder. Härigenom torde också de ifrågavarande utredningsyrkandena i motionerna 1973: 2024, 1973:2025, 1973:2027 och 1973:2035 i huvudsak vara tillgodosedda.

InU 1973: 36

88 Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

1. Förslag till Lag om anställningsskydd 3

2. Förslag till Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder 12

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 16

Motioner 17

Utskottet 25

Inledande synpunkter 25

Förslaget till lag om anställningsskydd 26

Lagens tillämpningsområde 26

Beräkning av anställningstid 30

Provanställning 30

Uppsägningsskyddet 31

Turordningsbestämmelser 36

Varsel och överläggning 40

Avstängning av arbetstagare från arbete 43

Skadestånd 45

Rättegångsbestämmelser 46

Trygghetsfonder 46

Förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder 48

Framtida utredningsarbete 53

Övriga frågor 54

Utskottets hemställan 55

Reservationer 62

1. Undantag från lagen om anställningsskydd för arbetstagare i beredskapsarbete m. m. (vpk) 62

2. Utformningen av undantagsreglerna (vpk) 62

3. Tillgodoräknande av anställningstid för arbetstagare inom samverkande företag (vpk) 63

4. Provanställning (m) 64

5. Rätt för facklig organisation att hindra uppsägning, permittering och avskedande (vpk) 65

6. Samarbetssvårigheter som grund för uppsägning (vpk) 66

7. Deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning m. m.

(vpk) 66

8. Underrättelse till facklig organisation om uppsägning och avskedande (vpk) 67

9. Uppsägningstidens längd (vpk) 68

10. Reglerna om avdrag från uppsägningslön (vpk) 69

11. Beaktande av duglighet och lämplighet vid fastställande av turordning (m) 70

12. Vidgning av överläggningsrätten (s) 71

InU 1973: 36

89 Sid.

13. Avstängning av uppsagd arbetstagare från arbete m. m. (m) .. 72

14. Omfattningen av lagens dispositiva regler (m) 72

15. Skadestånd för arbetsgivare som åsidosätter domstols dom

(c, fp, m) 73

16. Rättegångsbestämmelser (vpk) 73

17. Avsättning av medel inom företagen till fonder m. m. (c, fp,

m) 74

18. Befogenhet för länsarbetsnämnd att förordna om arbetsförmedlingstvång m. m. (vpk) 75

19. Förbud att på icke saklig grund vägra arbetssökande anställning (vpk) 77

20. Påföljd vid överträdelse av förordnande om arbetsförmedlingstvång (c, fp, m) 78

21. Differentiering av ATP-avgiften (c, fp, m) 78

22. Tillsättande av en utredning med uppgift att utvärdera resultatet av den nya lagstiftningen (m) 79

Bilagor

Yttrande 2y av socialförsäkringsutskottet 81

Yttrande 4y av skatteutskottet 84

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 7300S8