Rådets första direktiv av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (79/267/EEG)

Avis juridique important

Rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 063 , 13/03/1979 s. 0001 - 0018 Finsk specialutgåva Område 6 Volym 2 s. 0020 "Grekisk specialutgåva " Område 06 Volym 2 s. 0057 Svensk specialutgåva Område 6 Volym 2 s. 0020 Spansk specialutgåva: Område 06 Volym 2 s. 0062 Portugisisk specialutgåva: Område 06 Volym 2 s. 0062

RÅDETS FÖRSTA DIREKTIV av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (79/267/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 49 och 57 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3), och

med beaktande av följande:Det är viktigt att undanröja vissa skillnader mellan olika nationella tillsynsregler för att göra det lättare att starta och driva livförsäkringsverksamhet. För att nå detta mål och samtidigt tillförsäkra försäkringstagare och förmånstagare i samtliga medlemsstater ett tillräckligt skydd skall bestämmelserna avseende de finansiella krav som ställs på livförsäkringsföretagen samordnas.

En indelning i försäkringsklasser är nödvändig, främst för att bestämma vilka former av försäkringsverksamhet som omfattas av obligatorisk auktorisation.

Vissa ömsesidiga institut bör undantas från tillämpningsområdet för detta direktiv, om de på grund av sin rättsliga ställning uppfyller skäliga villkor beträffande säkerhet och finansiella krav. Vissa institut, vars verksamhet täcker endast en mycket begränsad sektor och som är begränsad genom institutens stadgar, bör också undantas.

Medlemsstaterna tillämpar olika bestämmelser och olika praxis för samtidig verksamhet avseende livförsäkring och annan försäkring än livförsäkring. Nyetablerade företag bör inte medges att driva dessa två verksamhetsgrenar samtidigt. Medlemsstaterna bör däremot ha rätt att medge redan etablerade företag som driver dessa verksamhetsgrenar samtidigt att fortsätta med detta, förutsatt att varje verksamhetsgren har sin egen ledning, detta för att försäkringstagarnas intressen, när det gäller livförsäkring respektive annan försäkring än livförsäkring, skall tillvaratas och för att de finansiella minimiförpliktelser som åvilar en av dessa försäkringsgrenar inte skall bäras av den andra verksamhetsgrenen. Om något sådant företag önskar etablera sig i en medlemsstat för att där driva verksamhet med livförsäkring, bör den för detta ändamål inrätta ett dotterföretag som under en övergångsperiod kan utnyttja vissa förmånliga villkor. För redan etablerade företag, som utövar samtidig verksamhet avseende livförsäkring och annan försäkring än livförsäkring, bör en medlemsstat ha möjlighet att föreskriva att företagen, om de är etablerade inom statens territorium, skall upphöra med denna samtidiga verksamhet. Specialiserade företag bör stå under särskild tillsyn, när ett företag som meddelar annan försäkring än livförsäkring tillhör samma finansiella företagsgrupp som ett livförsäkringsbolag.

Livförsäkringsverksamhet är föremål för officiell auktorisation och tillsyn i varje medlemsstat. Villkoren för att bevilja eller återkalla en sådan auktorisation måste läggas fast. Ett beslut om avslag på en ansökan om auktorisation eller om återkallande av en auktorisation måste kunna göras till föremål för domstolsprövning.

När det gäller tekniska reserver, inklusive premiereserven, kan samma regler göras tillämpliga som gäller för annan försäkring än livförsäkring, innebärande att reserverna skall vara lokaliserade till det land där verksamheten bedrivs samt att det landets bestämmelser skall tillämpas beträffande beräkningsmetod, placeringsslag och för värdering av tillgångarna. Även om det är önskvärt att dessa frågor samordnas, är det inte nödvändigt att detta sker inom ramen för detta direktiv, varför sådan samordning kan ske längre fram.

För att skydda sig mot svängningar i verksamheten är det nödvändigt för försäkringsföretagen att ha, utöver tekniska reserver - inklusive premiereserver - av tillräcklig storlek för att kunna uppfylla sina försäkringsåtaganden, en kompletterande reserv i form av en s.k. solvensmarginal, som skall motsvaras av fria tillgångar och, med tillsynsmyndighetens godkännande, av andra, dolda tillgångar. För att man skall kunna vara säker på att de krav som ställs på försäkringsföretagen är grundade på objektiva kriterier som tillförsäkrar företag av samma storlek likvärdiga konkurrensvillkor, bör solvensmarginalen stå i förhållande till respektive företags totala åtaganden samt till arten och storleken av de risker som hänför sig till de olika slag av verksamhet som ligger inom ramen för detta direktiv. Solvensmarginalen bör därför vara olika stor beroende på om det rör sig om placeringsrisk, dödsfallsrisk eller förvaltningsrisk. Den bör följaktligen bestämmas på grundval av premiereserven och den risksumma som företagens åtaganden omfattar, av inbetalda premier eller bidrag, av endast reserver eller av tillgångar i tontiner.

Ett krav måste vara att det finns en garantifond som till storlek och sammansättning ger garanti för att företagen redan vid sitt bildande förfogar över tillräckliga resurser, och att solvensmarginalen inte vid något tillfälle vid utövandet av verksamheten underskrider ett visst säkerhetsminimum. Denna garantifond skall i sin helhet eller till viss angiven del bestå av öppet redovisade tillgångar.

Det är nödvändigt att utforma bestämmelser för det fall att ett företags ekonomiska ställning medför att det har svårt att uppfylla sina försäkringsåtaganden.

De samordnade reglerna för att driva direkt försäkringsverksamhet inom gemenskapen skall i princip tillämpas på alla försäkringsföretag på marknaden och följaktligen också på agenturer och filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen. Det bör emellertid finnas särskilda bestämmelser om tillsyn över sådana agenturer och filialer med hänsyn till att dessa företags tillgångar befinner sig utanför gemenskapen.

Det är önskvärt att avtal av reciprok natur kan ingås med tredje land för att ge möjlighet till lättnader i sådana särskilda bestämmelser, utan att frångå principen att sådana agenturer och filialer inte skall behandlas förmånligare än företag inom gemenskapen.

Vissa övergångsbestämmelser behövs, främst för att små och medelstora företag, som redan driver verksamhet, skall kunna anpassa sig till de krav som medlemsstaterna måste införa enligt detta direktiv, varvid artikel 53 i fördraget skall gälla.

Artikel 52 i fördraget har varit direkt tillämplig efter övergångsperiodens utgång. Efter denna tidpunkt finns följaktligen inget behov av att anta direktiv som upphäver begränsningar i etableringsfriheten. Bestämmelserna om vandelsintyg eller konkursfrihetsbevis i direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om upphävande av begränsningar i etableringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (4) innebär emellertid inte restriktioner i egentlig bemärkelse och behövs även för livförsäkring. De skall därför ingå i detta samordningsdirektiv.

Det är viktigt att de samordnade reglerna tillämpas enhetligt, och att det därför skapas förutsättningar för ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna på detta område.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

XXX

XXX

Article1¶XXXX

Ändrad genom direktiv 2002/83/.

1. XXXX