Rådets tredje direktiv av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (90/232/EEG)
Avis juridique important
Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 129 , 19/05/1990 s. 0033 - 0035 Finsk specialutgåva Område 13 Volym 19 s. 0189 Svensk specialutgåva Område 13 Volym 19 s. 0189
RÅDETS TREDJE DIREKTIV av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (90/232/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag(1),
i samarbete med Europaparlamentet(2),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3), och
med beaktande av följande:
Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv 2005/14/ · direktiv 2009/103/.
I rådets direktiv 72/166/EEG(4), senast ändrat genom direktiv 84/5/EEG(5), antog rådet bestämmelser om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.
Enligt artikel 3 i direktiv 72/166/EEG skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor bör bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.
Genom direktiv 84/5/EEG, ändrat genom anslutningsakten för Spanien och Portugal, utjämnades skillnaderna mellan medlemsstaterna väsentligt rörande beloppsramar och villkor för den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Betydande skillnader föreligger emellertid fortfarande beträffande sådan försäkring.
De skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar.
Särskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon. För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana luckor fyllas.
Varje osäkerhet beträffande tillämpningen av första strecksatsen i artikel 3.2 i direktiv 72/166/EEG bör undanröjas. All obligatorisk fordonsförsäkring skall omfatta hela gemenskapens territorium.
I den försäkrades intresse bör dessutom varje försäkringsavtal vara sådant att en och samma premie ger det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning eller det skydd som krävs i den medlemsstat där fordonet normalt är hemmahörande, om detta skydd är högre.
Enligt artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG skall varje medlemsstat inrätta eller auktorisera ett organ för att ersätta dem som drabbas av skador orsakade av oförsäkrade eller oidentifierade fordon. Denna bestämmelse skall emellertid inte påverka medlemsstaternas rätt att anse ersättning från detta organ som subsidiär eller ej.
När en olyckshändelse orsakas av ett oförsäkrat fordon, krävs det emellertid i vissa medlemsstater att den skadelidande kan bevisa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala ersättning, innan den skadelidande kan kräva ersättning från organet. Detta organ har bättre möjligheter att göra krav gällande mot den som vållat skadan. Organet bör därför inte kunna kräva att den skadelidande, för att denne skall få ersättning, kan visa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala.
I händelse av tvist mellan det organ som avses ovan och en försäkringsgivare som meddelar ansvarsförsäkring, om vem av dessa som skall ersätta den skadelidande, bör medlemsstaterna, för att undvika att betalning av ersättning till den skadelidande fördröjs, se till att en av dessa har att i första hand svara för betalning av ersättning i avvaktan på att tvisten löses.
De som orsakas skador vid trafikolyckor har ibland svårt att få vetskap om vilka försäkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring för fordonen som varit inblandade i olyckshändelsen. I de skadelidandes intresse bör medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sådan information skall bli tillgänglig omgående.
De två tidigare direktiven om ansvarsförsäkring för motorfordon bör, med hänsyn till det som nu sagts, kompletteras likformigt.
Sådana kompletterande bestämmelser, som innebär ett ökat skydd för försäkrade och skadelidande, kommer att göra det lättare att passera gemenskapens inre gränser och därmed underlätta genomförandet av den inre marknaden och dess funktion. Utgångspunkten bör därför vara ett starkt konsumentskydd.
I enlighet med bestämmelserna i artikel 8c i fördraget bör hänsyn tas till omfattningen av de åtgärder som måste vidtas i vissa ekonomier med olika utvecklingsnivå. Vissa medlemsstater bör därför ges möjlighet att under en övergångstid gradvis genomföra en del av bestämmelserna i detta direktiv.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
i samarbete med Europaparlamentet,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och
I rådets direktiv 72/166/EEG, senast ändrat genom direktiv 84/5/EEG, antog rådet bestämmelser om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.
Enligt artikel 3 i direktiv 72/166/EEG skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor bör bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.
Genom direktiv 84/5/EEG, ändrat genom anslutningsakten för Spanien och Portugal, utjämnades skillnaderna mellan medlemsstaterna väsentligt rörande beloppsramar och villkor för den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Betydande skillnader föreligger emellertid fortfarande beträffande sådan försäkring.
De skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar.
Särskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon. För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana luckor fyllas.
Varje osäkerhet beträffande tillämpningen av första strecksatsen i artikel 3.2 i direktiv 72/166/EEG bör undanröjas. All obligatorisk fordonsförsäkring skall omfatta hela gemenskapens territorium.
I den försäkrades intresse bör dessutom varje försäkringsavtal vara sådant att en och samma premie ger det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning eller det skydd som krävs i den medlemsstat där fordonet normalt är hemmahörande, om detta skydd är högre.
Enligt artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG skall varje medlemsstat inrätta eller auktorisera ett organ för att ersätta dem som drabbas av skador orsakade av oförsäkrade eller oidentifierade fordon. Denna bestämmelse skall emellertid inte påverka medlemsstaternas rätt att anse ersättning från detta organ som subsidiär eller ej.
När en olyckshändelse orsakas av ett oförsäkrat fordon, krävs det emellertid i vissa medlemsstater att den skadelidande kan bevisa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala ersättning, innan den skadelidande kan kräva ersättning från organet. Detta organ har bättre möjligheter att göra krav gällande mot den som vållat skadan. Organet bör därför inte kunna kräva att den skadelidande, för att denne skall få ersättning, kan visa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala.
I händelse av tvist mellan det organ som avses ovan och en försäkringsgivare som meddelar ansvarsförsäkring, om vem av dessa som skall ersätta den skadelidande, bör medlemsstaterna, för att undvika att betalning av ersättning till den skadelidande fördröjs, se till att en av dessa har att i första hand svara för betalning av ersättning i avvaktan på att tvisten löses.
De som orsakas skador vid trafikolyckor har ibland svårt att få vetskap om vilka försäkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring för fordonen som varit inblandade i olyckshändelsen. I de skadelidandes intresse bör medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sådan information skall bli tillgänglig omgående.
De två tidigare direktiven om ansvarsförsäkring för motorfordon bör, med hänsyn till det som nu sagts, kompletteras likformigt.
Sådana kompletterande bestämmelser, som innebär ett ökat skydd för försäkrade och skadelidande, kommer att göra det lättare att passera gemenskapens inre gränser och därmed underlätta genomförandet av den inre marknaden och dess funktion. Utgångspunkten bör därför vara ett starkt konsumentskydd.
I enlighet med bestämmelserna i artikel 8c i fördraget bör hänsyn tas till omfattningen av de åtgärder som måste vidtas i vissa ekonomier med olika utvecklingsnivå. Vissa medlemsstater bör därför ges möjlighet att under en övergångstid gradvis genomföra en del av bestämmelserna i detta direktiv.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel1¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.1 andra stycket i direktiv 84/5/EEG, skall den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren.
Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagbestämmelser eller villkor i ett försäkringsavtal, som undantar en passagerare från ett sådant försäkringsskydd med hänvisning till att han eller hon visste eller borde ha vetat att föraren vid olyckstillfället var påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel, skall anses ogiltiga när det gäller skadeståndskrav från en sådan passagerare.
I detta direktivet avses med fordon ett fordon enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 72/166/EEG.
Artikel1a¶
Införd genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG skall omfatta personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter som, till följd av en olycka där ett motorfordon är inblandat, är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt. Denna artikel skall inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller skadebeloppet.
Artikel2¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att all obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon skall
på grundval av en enda premie och för hela avtalstiden omfatta hela gemenskapens territorium, även under perioder när fordonet befinner sig i andra medlemsstater under avtalstiden, och
på grundval av denna enda premie tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta är högre.
Artikel3¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/.
Följande mening skall läggas till i artikel 1.4 första stycket i rådets direktiv 84/5/EEG:
”Medlemsstaterna får dock inte tillåta att organet, som villkor för betalning av ersättning, ställer krav på att den skadelidande kan visa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala.”
Artikel4¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/.
I händelse av tvist mellan det organ som avses i artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG och den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkringen, om vem som skall betala ersättning till den skadelidande, skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att en av dessa parter skall ha skyldighet att i första hand svara för betalning av ersättning till den skadelidande utan fördröjning.
Om det blir slutligt avgjort att den andre parten skulle ha betalat hela eller en del av ersättningen, skall denna part återbetala det ifrågavarande beloppet till den part som har betalat.
Artikel4a¶
Införd genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
1. Med avvikelse från artikel 2 d andra strecksatsen i direktiv 88/357/EEG skall, när ett fordon avsänds från en medlemsstat till en annan, den medlemsstat där risken är belägen anses vara införselmedlemsstaten omedelbart efter att köparen accepterar mottagandet av fordonet, för en period av 30 dagar, trots att fordonet inte är formellt registrerat i införselmedlemsstaten.
2. Om fordonet är inblandat i en olycka under den tidsperiod som nämns i punkt 1 och inte är försäkrat, skall det organ i införselmedlemsstaten som avses i artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG vara ersättningsskyldigt i enlighet med artikel 1 i det direktivet.
Artikel4b¶
Införd genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Medlemsstaterna skall se till att försäkringstagaren skall ha rätt att när som helst begära ett intyg om tredje mans skadeståndskrav i samband med det eller de fordon som har omfattats av försäkringsavtalet under åtminstone de senaste fem åren av avtalsförhållandet, eller om avsaknad av sådana ersättningskrav. Försäkringsföretaget eller ett organ som kan ha utsetts av en medlemsstat för att tillhandahålla obligatorisk försäkring eller sådana intyg skall förse försäkringstagaren med detta intyg inom 15 dagar från det att intyget begärdes.
Artikel4c¶
Införd genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Försäkringsföretag skall inte tillämpa självrisk gentemot den skadelidande parten i en olycka när det gäller den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG.
Artikel4d¶
Införd genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Medlemsstaterna skall se till att skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av försäkring enligt artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen.
Artikel4e¶
Införd genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
Medlemsstaterna skall införa det förfarande som föreskrivs i artikel 4.6 i direktiv 2000/26/EG för skadereglering av alla former av olyckor orsakade av fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG.
Vid olyckor som får regleras genom det system av nationella försäkringsbyråer som föreskrivs i artikel 2.2 i direktiv 72/166/EEG skall medlemsstaterna införa samma förfarande som i artikel 4.6 i direktiv 2000/26/EG. Vid tillämpningen av detta förfarande skall varje hänvisning till försäkringsföretag uppfattas som en hänvisning till nationell försäkringsbyrå enligt definitionen i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.
Artikel5¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/ och direktiv 2005/14/.
1. Utan att det påverkar deras skyldigheter enligt direktiv 2000/26/EG skall medlemsstaterna se till att de informationscentrum som inrättats eller godkänts i enlighet med artikel 5 i det direktivet ger den i artikeln angivna informationen till alla parter som varit inblandade i en trafikolycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG.
2. Senast den 31 december 1995 skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av punkt 1 i denna artikel.
Vid behov skall kommissionen föreslå rådet lämpliga åtgärder.
Artikel6¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/.
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 december 1992. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
2. Med avvikelse från punkt 1
skall Grekland, Spanien och Portugal ha tid på sig att senast den 31 december 1995 följa artiklarna 1 och 2,
skall Irland ha tid på sig att senast den 31 december 1998 följa artikel 1 beträffande passagerare baktill på motorcykel samt senast den 31 december 1995 dels följa artikel 1 beträffande andra fordon, dels följa artikel 2.
Artikel7¶
Ändrad genom direktiv 2009/103/.
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
1 EGT nr C 16, 20.1.1989, s. 12.
2 EGT nr C 304, 4.12.1989, s. 41 och EGT nr C 113, 7.5.1990.
3 EGT nr C 159, 26.6.1989, s. 7.
4 EGT nr L 103, 2.5.1972, s. 1.
5 EGT nr L 8, 11.1 1984, s. 17.
6 Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 172, 4.7.1988, s. 1). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65).