(EEG) nr 3950/92

Införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter

Titel: Rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter
CELEX: 31992R3950
Datum: 1992-12-28
Konsoliderad t.o.m.: 2004-04-01
Källa: eur-lex.europa.eu

Avis juridique important

Rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 405 , 31/12/1992 s. 0001 - 0005 Finsk specialutgåva Område 3 Volym 47 s. 0159 Svensk specialutgåva Område 3 Volym 47 s. 0159

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 43 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande(2), och

med beaktande av följande:

Genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter(3), infördes ett tilläggsavgiftssystem från och med den 2 april 1984 inom den nämnda sektorn. Syftet med detta system, som infördes för en nioårsperiod och som upphör att gälla den 31 mars 1993, var att minska obalansen mellan tillgång och efterfrågan på marknaden för mjölk och mjölkprodukter och de därmed sammanhängande strukturella överskotten. För att uppnå en bättre balans på marknaden, kommer systemet att behövas även i framtiden. Det bör därför tillämpas i ytterligare sju på varandra följande tolvmånadersperioder som börjar löpa den 1 april 1993.

För att fullt ut utnyttja de erfarenheter som förvärvats inom detta område och för att förenkla och förtydliga på ett sådant sätt att producenternas och övriga berörda parters rättssäkerhet tryggas, bör de grundläggande bestämmelserna om nämnda tilläggsavgiftssystem med förlängd tillämpningsperiod fastställas i en separat förordning, vidare bör deras omfattning och mångfald minskas, och rådets förordning (EEG) nr 2074/92 av den 30 juni 1992 om införandet av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter(4), antagen av rådet som en interimsåtgärd, och förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter(5) bör båda upphävas, utan att detta påverkar de skyldigheter och åtaganden som följer av nämnda förordning.

Det är nödvändigt att bibehålla den metod som antogs 1984, enligt vilken en avgift läggs på sådana kvantiteter mjölk som samlats in eller sålts för direkt konsumtion och som överstiger en viss garantitröskel. Nämnda tröskel uttrycks för varje medlemsstat som en total garantikvantitet, som summan av de individuellt tilldelade kvantiteterna för både leveranser och försäljning till direkt konsumtion inte får överstiga. Kvantiteterna fastställs för de sju perioderna från och med den 1 april 1993 med hänsyn till de olika faktorer som hänför sig till det tidigare systemet.

För att beakta de svårigheter som skapades för vissa medlemsstater vid införandet av ett system för styrning av mjölkproduktionen inrättades en gemenskapsreserv när systemet började tillämpas. För att tillgodose vissa medlemsstaters och vissa producenters särskilda behov har nämnda reserv ökats vid ett flertal tillfällen. Mot bakgrund av denna erfarenhet bör de olika delarna av gemenskapsreserven inbegripas i de totala garantikvantiteterna och reserven avskaffas.

I samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har rådet beslutat att slutgiltigt fastställa nivån på de totala kvantiteter som skall gälla under den första av de två tolvmånadersperioderna, särskilt mot bakgrund av en rapport om marknadssituationen som kommissionen skall lägga fram innan var och en av dessa perioder börjar att löpa.

Om någon av de totala garantikvantiteterna överskrids blir konsekvensen för medlemsstaten att avgiften måste betalas av de producenter som bidragit till överskridandet. Avgiften för leveranser och försäljning för direkt konsumtion bör fastställas till 115 % av riktpriset på mjölk. Det är inte längre motiverat med skilda avgifter när producenterna befinner sig i en jämförbar situation vad beträffar beräkningen av avgiften.

För att förvaltningen av systemet skall förbli tillräckligt flexibel bör det vara möjligt att jämna ut individuella överskott genom att fördela dem på samtliga individuella referenskvantiteter av samma slag inom en medlemsstats territorium. När det gäller leveranser, som utgör nästan samtliga saluförda kvantiteter, är det på grund av behovet att säkerställa att avgiften tillämpas fullt ut inom hela gemenskapen i princip motiverat att även fortsättningsvis låta medlemsstaterna välja mellan två metoder för att jämna ut överskridanden av de individuella referenskvantiteterna, med hänsyn till de olika strukturerna för mjölkproduktionen och uppsamlingen. I detta sammanhang bör medlemsstater ges befogenhet att inte omfördela outnyttjade referenskvantiteter vid utgången av en period vare sig på nationell nivå eller mellan uppköpare och att använda den del av det uppburna beloppet som överstiger den avgift som skall betalas till finansiering av nationella omstruktureringsprogram eller till att återbetala beloppet till vissa producentkategorier eller producenter som befinner sig i en extraordinär situation.

För att undvika långa dröjsmål mellan uppsamling och erläggande av avgiften som förekommit tidigare och som inte är förenliga med systemets syfte, bör det fastställas att uppköparna, som förefaller ha de bästa möjligheterna att vidta de åtgärder som krävs, skall betala avgiften och att de i sin tur ges de möjligheter som krävs för att uppbära avgiften från de betalningsskyldiga producenterna.

Den individuella referenskvantiteten bör definieras som den kvantitet som är disponibel, oavsett eventuella kvantiteter som upplåtits tillfälligt, den 31 mars 1993, den dag då den nionde av de inledande tillämpningsperioderna för avgiftssystemet löper ut. Det bör fastställas principer för eller bestämmelser enligt vilka nämnda kvantitet skall eller får minskas eller ökas enligt systemet med förlängd tillämpningstid.

Enligt bestämmelserna om fastställande av de individuella referenskvantiteterna bör följaktligen hänsyn tas till de producenter som provisoriskt har tilldelats en viss kvantitet inom ramarna för det tidigare systemet.

Det råder enighet om att tillämpningen av systemet för att reglera mjölkproduktionen inte får äventyra omstruktureringen av jordbruksföretag inom det territorium som förut utgjorde Tyska demokratiska republiken. På grund av de svårigheter som uppstått, är det nödvändigt att under ytterligare en period tillämpa den flexibilitet som infördes i systemet för detta territorium, samtidigt som det säkerställs att endast detta territorium drar fördel av nämnda flexibilitet.

Referenskvantiteter för leveranser och direktförsäljning bör anpassas så att de återspeglar ekonomiska realiteter och en producent bör därför ha rätt att få en referenskvantitet ökad eller inrättad vid motsvarande minskning eller avskaffande av en annan på villkor att hans begäran är vederbörligen motiverad av nödvändigheten att ta hänsyn till förändringar av hans avsättningsbehov.

Erfarenheten har visat att tillämpningen av detta system förutsätter att det finns en nationell reserv som tillförs alla de kvantiteter som av något skäl inte, eller inte längre, är tilldelade individuellt. En medlemsstat kan behöva ha referenskvantiteter disponibla för att hantera särskilda situationer som definieras enligt objektiva kriterier. Den bör ha befogenhet att i detta syfte fylla på sin nationella reserv, särskilt efter en linjär minskning av samtliga referenskvantiteter.

Det har visat sig att de tillfälliga upplåtelser av individuella referenskvantiteter som vissa medlemsstater har medgivit utgör en förbättring av systemet. Denna möjlighet bör följaktligen utvidgas till att gälla för samtliga producenter. Genomförandet av denna princip bör emellertid inte hindra ytterligare strukturella förändringar och anpassningar och inte heller underskatta svårigheterna i samband med förvaltningen härav.

I samband med införandet av tilläggsavgiftssystemet 1984 fastställdes principen att när ett jordbruksföretag såldes, utarrenderades eller överläts genom arv, överfördes motsvarande referenskvantitet till köparen, arrendatorn eller arvingen. Detta ursprungliga beslut bör inte ändras. Nationella bestämmelser för att skydda parternas rättmätiga intressen bör tillämpas för alla slags överlåtelser, i den händelse att parterna inte är överens.

För att fortsätta omstruktureringen av mjölkproduktionen och förbättra miljön bör vissa undantag från principen att knyta referenskvantiteter till företag utvidgas och medlemsstater bör ges befogenhet att fortsätta att tillämpa nationella omstruktureringsprogram och att åstadkomma en viss grad av rörlighet för referenskvantiteter inom ett visst geografiskt område på grundval av objektiva kriterier.

Syftet med den avgift som avses i denna förordning är att stabilisera marknaden för mjölkprodukter. De intäkter som uppstår till följd av bestämmelserna i denna förordning bör följaktligen användas till att finansiera kostnader inom mjölksektorn.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

XXX

Article1¶XXXX

Ändrad genom förordning (EG) nr 1788/2003.

1. XXXX