Den gemensamma organisationen av marknaden för socker
Avis juridique important
Rådets förordning (EG) nr 2038/1999 av den 13 september 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 252 , 25/09/1999 s. 0001 - 0036
RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 2038/1999
av den 13 september 1999
om den gemensamma organisationen av marknaden för socker
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 36 och 37 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande(1),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2), och
av följande skäl:
Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: förordning (EG) nr 1527/2000 · förordning (EG) nr 1260/2001.
(1) Rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker(3), har ändrats på ett omfattande sätt vid ett flertal tillfällen(4). Av klarhetsskäl och av rationella skäl bör den förordningen kodifieras.
(2) För att den gemensamma marknaden för jordbruksprodukter skall kunna fungera och utvecklas måste den kompletteras av en gemensam jordbrukspolitik, som framför allt innefattar gemensam organisation av marknaderna för olika jordbruksprodukter. Denna organisation kan utformas på olika sätt beroende på vilken produkt det är fråga om. Isoglukos och inulinsirap är direkta substitut till flytande socker som erhållits ur sockerbetor eller sockerrör. Marknaderna för socker, isoglukos och inulinsirap är därför nära förbundna. Marknaden för sötningsmedel inom gemenskapen utmärks av strukturella överskott och alla beslut inom gemenskapen som hänför sig till någon av dessa produkter har ofrånkomligen återverkningar på de andra. Det är därför nödvändigt att skapa en marknadsorganisation som är gemensam för sockersektorn, isoglukossektorn och inulinsirapssektorn men som också tar vederbörlig hänsyn till de produktionsförutsättningar som är specifika för dessa sektorer.
(3) För att de som odlar sockerbetor och sockerrör inom gemenskapen skall kunna garanteras vissa miniminivåer när det gäller sysselsättning och levnadsstandard, bör åtgärder vidtas som syftar till att stabilisera marknaden för socker; i detta syfte bör det varje år fastställas ett riktpris på vitsocker och, för de områden som inte är underskottsområden, ett interventionspris för vardera vitsocker och råsocker; för vart och ett av underskottsområdena bör vidare ett härlett interventionspris fastställas för vitsocker och, vid behov, för råsocker. Det ovan angivna målet kan uppnås genom att interventionsorganen köper upp till interventionspriserna. Ett system med en kompensation för lagringskostnader för socker som tillverkats såväl av råvaror, inbegripet melass, med ursprung i gemenskapen, som av förmånssocker skulle tjäna samma syfte. Prisgarantier för socker kommer också sockersirap, isoglukos och inulinsirap till godo, vars priser baseras på sockerpriserna.
(4) För att ovanstående prisgarantier inte skall orsakas skada, får interventionsorganen bara sälja socker till ett pris som är högre än interventionspriset såvida det inte skall exporteras antingen i oberarbetat skick eller efter bearbetning eller skall användas till djurfoder. Denna bestämmelse gör att det inte går att avyttra socker till välgörenhetsorganisationer för livsmedelsbruk inom gemenskapen. Det bör därför beredas en möjlighet till detta för att som en humanitär insats kunna utföra enstaka katastrofhjälpsåtgärder i syfte att säkra livsmedelsförsörjningen. Sådana insatser kan bara bli effektiva om de genomförs snabbt. Bestämmelser bör därför fastställas om det tillvägagångsätt som är det mest lämpliga i sådana situationer.
(5) Regleringsåtgärderna måste ge rimliga garantier både åt företagen i förädlingsledet och åt producenterna av basprodukten. Vad gäller betor bör det därför, utöver ett baspris, fastställas dels minimipriser på A-betor avsedda för förädling till A-socker, dels minimipriser på B-betor avsedda för förädling till B-socker, och dessa priser måste respekteras när sockertillverkarna köper betor. Åtgärder bör också vidtas för att en rättvis balans i fråga om rättigheter och skyldigheter skall kunna upprätthållas mellan bearbetnings- och råvaruledet på jordbruksområdet; särskilt bör rambestämmelser inom gemenskapen fastställas som reglerar avtalsförhållandena mellan köpare och säljare av betor och lämpliga åtgärder beslutas för att nå detta mål i fråga om sockerrör.
(6) Med hänsyn särskilt till de allmänna återverkningarna på den gemensamma organisationen av marknaderna för socker, bör tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 952/97 av den 20 maj 1997 om producentgrupper och sammanslutningar av dessa(5) inte gälla för sockerbetssektorn under den tid då produktionskvotering tillämpas.
(7) Förverkligandet av en gemenskapsmarknad för socker, isoglukos och inulinsirap förutsätter att gemensamma regler införs för handeln vid gemenskapens yttre gränser. Ett handelssystem som innefattar importtullar och exportbidrag skulle ha en stabiliserade inverkan på gemenskapens marknad, framför allt genom att prissvängningar på världsmarknaden inte tillåts påverka de priser som gäller för de varorna inom gemenskapen. Därför bör en importtull tas ut på import från tredje land och exportbidrag utgå för export till sådana länder, vilket i fråga om socker i bägge fallen skulle utjämna skillnaden mellan de priser som gäller inom och utanför gemenskapen när världsmarknadspriserna är lägre än priserna inom gemenskapen, och i fråga om isoglukos och inulinsirap skulle medge ett visst skydd för den industri inom gemenskapen som förädlar dessa varor.
(8) Utöver det handelssystemet bör det, i den utsträckning det behövs för att systemet skall fungera på ett tillfredsställande sätt, ges möjlighet att reglera eller, när marknadssituation så kräver, förbjuda tillämpningen av aktiv förädling.
(9) Ett system med minimilager skulle vara ett effektivt medel att säkra en normal försörjning till gemenskapen i dess helhet eller till någon del av gemenskapen. För att nå detta mål bör också bestämmelser antas som gör det möjligt att under vissa förutsättningar vidta lämpliga interventionsåtgärder. Ordningen med minimilager är ibland inte tillräcklig för att säkerställa en eller flera regioners försörjning när naturkatastrofer drabbar de mindre regionerna. Det är därför önskvärt att göra det möjligt för de företag som är etablerade i dessa regioner att i detta syfte använda sina lager som inte får överföras genom att tillåta dem att avsätta det ifrågavarande sockret före den obligatoriska lagringsperiodens utgång.
(10) I en situation med brist på världsmarknaden som leder till världsmarknadspriser som ligger högre än gemenskapens prisnivå, eller när det uppstår svårigheter i den normala försörjningen till gemenskapen i dess helhet eller till någon del av gemenskapen, bör bestämmelser antas som gör det möjligt att i god tid undvika att regionala överskott exporteras till tredje land, samtidigt som onormala prisökningar i gemenskapen gör det omöjligt att upprätthålla en jämn försörjning till konsumenterna till rimliga priser.
(11) Behöriga myndigheter måste ha möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen av handeln med tredje land så att de kan bedöma hur denna utvecklas och, i förekommande fall, vidta de åtgärder enligt denna förordning som visar sig nödvändiga. I detta syfte bör bestämmelser antas om ett system med import- och exportlicenser vilka utfärdas endast på villkor att det ställs en säkerhet som garanti för att den transaktion för vilken licensen söks verkligen blir utförd.
(12) Systemet med tullar gör det möjligt att avskaffa alla andra skyddsåtgärder vid gemenskapens yttre gränser. I undantagsfall kan det emellertid visa sig att det gemensamma pris- och tullsystemet inte fungerar. För att inte gemenskapens marknad i sådana fall skall stå helt utan skydd mot störningar som därigenom kan uppstå, bör gemenskapen ges möjlighet att snabbt vidta alla nödvändiga åtgärder. Dessa åtgärder måste överensstämma med de skyldigheter som härrör ur avtalen som slöts inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, nedan kallade GATT-avtalen. För att förhindra försörjningsproblem på gemenskapsmarknaden bör vidare för vissa sockerprodukter tills vidare medges befrielse från tullar.
(13) GATT-avtalen godkändes genom beslut 94/800/EG(6). Genom överenskommelsen om jordbruket, nedan kallad överenskommelsen, fastställs särskilt en progressiv minskning av nivån för gemenskapens exportstöd till jordbruksprodukter, särskilt socker som omfattas av garanterade produktionskvoter. Enligt överenskommelsen sker minskningen av exportstödet under en övergångsperiod, både kvantitetsmässigt och kreditmässigt.
(14) De skäl som hittills har lett till att gemenskapen tillämpar ett system med produktionskvotering för socker, isoglukos och inulinsirap är fortfarande giltiga. Vissa förändringar har emellertid gjorts i detta system mot bakgrund av den senaste tidens utveckling när det gäller produktionen för att ge gemenskapen rätt att vidta de åtgärder som behövs för att på ett rättvist men effektivt sätt se till att producenterna själva får bära den fulla kostnaden för att avsätta det överskott som finns inom gemenskapen till följd av bristande balans mellan produktion och konsumtion. Ett sådant system bör emellertid tillämpas endast under en begränsad period och ha karaktär av övergångslösning.
(15) Den gemensamma organisationen av marknaden för socker, grundas sedan regleringsåret 1986/87, dels på principen om producenternas fullständiga finansiella ansvar under varje regleringsår för de förluster som uppstår genom avsättning av gemenskapens överskottsproduktion, inom ramen för kvoterna i relation till den interna konsumtionen, dels på en ordning med pris- och avsättningsgarantier som varierar beroende på det individuella företagets produktionskvoter. Produktionskvoterna för socker fördelas till vart och ett av företagen på grundval av deras faktiska produktion under en viss referensperiod. När det gäller Portugals fastland, där det inte förekom någon odling av sockerbetor vid tidpunkten för anslutningen, fanns i anslutningsfördraget en bestämmelse som medgav att kvoter kunde fördelas till ett företag utan hänvisning till produktionssiffror, på villkor att företaget kunde påbörja sin produktion omedelbart, det vill säga att det hade den nödvändiga tekniska kapaciteten.
(16) Eftersom åtagandena om minskat exportstöd skall genomföras under en övergångsperiod, är det lämpligt att bibehålla nuvarande baskvantiteter av socker och isoglukos samt kvoterna för inulinsirap och, vid behov, förutse att de garantier som gäller för dessa produkter kan anpassas eftersom man på så sätt uppfyller åtagandena enligt överenskommelsen med hänsyn tagen till de faktorer som är grundläggande för denna sektor i gemenskapen. Det är således önskvärt att systemet med självfinansiering av sektorn och produktionskvoter fortsätter under en period motsvarande ovannämnda övergångsperiod, dvs under sex regleringsår.
(17) Således förblir principen om det finansiella ansvaret säkerställd genom bidragen från producenterna vilka utgörs av en basproduktionsavgift som tas ut på all produktion av A- och B-socker men som är begränsad till 2 % av interventionspriset för vitsocker, samt av en B-avgift som tas ut på produktionen av B-socker men som inte får vara högre än 37,5 % av samma pris. Under vissa omständigheter betalar isoglukosproducenterna och inulinsirapsproducenterna en del av dessa bidrag. Till följd av de begränsningar som angetts i det föregående går det under ovannämnda omständigheter inte att nå målet att varje enskilt regleringsår göra sockerproduktionen självfinansierande. En tilläggsavgift bör därför tas ut i detta syfte.
(18) Tilläggsavgiften bör, främst för att uppnå lika behandling, beräknas för vart och ett av företagen på grundval av dess bidrag till intäkterna via de produktionsavgifter som företaget har betalat för regleringsåret i fråga. Det bör därför fastställas en koefficient för hela gemenskapen som med avseende på det aktuella regleringsåret representerar förhållandet mellan den sammanlagda förlust som konstaterats och de sammanlagda intäkter som härrör från de aktuella produktionsavgifterna. Det bör också fastställas bestämmelser om hur de som säljer sockerbetor och sockerrör skall bidra ekonomiskt till att eliminera den del av förlusten som för regleringsåret i fråga inte har täckts.
(19) De produktionskvoter som tilldelats de enskilda företagen inom sektorn för socker kan leda till att exportvolymen under ett visst regleringsår överstiger vad som fastställs i överenskommelsen, beroende på konsumtion, produktion, import, storlek på lagren och övergångslagren samt på den förväntade genomsnittliga förlust som skall bäras genom självfinansiering. Alltså måste de garantier som gäller för kvoterna kunna anpassas under ett eller flera regleringsår för att gemenskapen skall kunna uppfylla sina åtaganden.
(20) För att genomföra anpassningen av garantierna bör först den för ett regleringsår påvisade skillnaden mellan gemenskapens exporterbara volym och den volym som fastställs enligt överenskommelsen, fördelas mellan socker, isoglykos och inulinsirap i förhållande till den enskilda kvotens procentuella andel av den totala produktionskvot som fastställs för dessa tre produkter och för gemenskapen.
(21) Denna första produktvisa fördelning bör kompletteras med en fördelning per medlemsstat för att ta hänsyn till hur dessa garantier fördelas mellan producentföretagen i de olika medlemsstaterna, så att anpassningen av garantierna inte påverkar den befintliga jämvikten i kvotsystemet och i delaktigheten i avgifterna. Därför är det lämpligt att fastställa en minskningskoefficient per medlemsstat för garanti A och för garanti B vilken varierar beroende på de maximala avgifterna för dessa garantier. Slutligen bör varje berörd medlemsstat göra en fördelning per företag med hänsyn till de garantier som gäller för varje enskilt företags produktionskvot.
(22) Den gemensamma organisationen av marknaden för socker har inrättat en ordning för jämn fördelning av lagringskostnader. Det bör fastställas att det socker som blivit föremål för en minskning av garantierna på grund av de förpliktelser som grundar sig på överenskommelserna, även fortsättningsvis kan åtnjuta ersättning för lagringskostnaderna enligt denna ordning.
(23) Med hänsyn till att det är angeläget att möjliggöra en viss strukturell anpassning inom bearbetningsindustrin och inom sockerbets- och sockerrörsodlingen under den period då kvoterna skall tillämpas, bör det införas en rörelsemarginal som gör det möjligt för medlemsstaterna att ändra företagens kvoter med maximalt 10 %. Med beaktande av den särskilda situation som råder inom denna sektor i Spanien, Italien och de franska utomeuropeiska departementen, bör begränsningen inte gälla för dessa områden i den mån omstruktureringsprogram håller på att genomföras.
(24) Eftersom fördelningen av produktionskvoter på företagen är ett medel att garantera producenterna gemenskapspriser och avsättning för deras produktion, bör man vid en omfördelning av kvoterna ta hänsyn till alla berörda parters intressen, särskilt sockerbets- och sockerrörsodlarnas.
(25) För att göra det möjligt att öka avsättningsmöjligheterna för socker och isoglukos på gemenskapens inre marknad bör det vidare finnas en möjlighet att, på särskilda villkor som skall fastställas, från kvoteringssystemet undanta socker och isoglukos som är avsedda för annan tillverkning inom gemenskapen än av livsmedel.
(26) I Europeiska ekonomiska gemenskapens förklaring om tillförsel till Portugals sockerraffineringsindustri, vilken bifogats slutakten till Anslutningsakten för Spanien och Portugal, förklarade gemenskapen sig vara beredd att göra en utredning av gemenskapens hela raffineringsindustri däribland särskilt den portugisiska. En sådan utredning skall även göras för Finland.
(27) Utredningen visar att det är nödvändigt, bl.a. för att säkra en mera regelbunden och jämn tillförsel till samtliga raffinaderier i gemenskapen, att exakt fastställa de traditionellt förväntade maximibehoven i den raffineringsindustri som omvandlar råsocker till vitsocker i varje berörd medlemsstat, det vill säga Finland, Frankrike, Portugal och Förenade kungariket, utifrån objektiva referensdata och med hänsyn till de fastställda kvantiteterna av socker för direktkonsumtion under regleringsåret 1994/95. För att uppnå detta syfte bör raffineringsindustrin, inom gränserna för det förväntade behovet och på vissa villkor, ha tillgång till allt råsocker med ursprung såväl i gemenskapen som i AVS-staterna eller i andra traditionella källor som skall anges närmare, utifrån budgeterade behov och med iakttagande av en preferensordning som går från gemenskapssocker och förmånssocker enligt protokoll 8 till fjärde AVS-EG- konventionen(7) till importerat socker från AVS-stater eller andra traditionella leverantörsländer. För råsocker, annat än själva förmånssockret, som importeras från de AVS-stater som avses i protokoll 8 och från Indien, skall lämpligen en särskild förmånsordning gälla angående tillgång till gemenskapens raffineringsmarknad.
(28) Enligt artikel 1 i nämnda protokoll och artikel 1 i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Indien om rörsocker(8) måste dessa förmånsimportsystem tilllämpas inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker.
(29) Det bör skapas regler som gör det möjligt att säkra att rörråsocker som importerats med stöd av förmånssystemen kan raffineras på så lika konkurrensvillkor som möjligt.
(30) Raffineringen är en viktig verksamhet såväl på världsmarknaden för socker i allmänhet som i gemenskapen, särskilt i raffinaderier som omvandlar råsocker till vitsocker. Tekniskt sett produceras vitsocker genom raffinering av högvärdiga rörsockerprodukter som kan tillgodose marknadens behov. Dessa raffinaderier ligger dessutom mitt i de stora konsumtionsområdena. Raffineringsindustrin i hamnarna utgör på så vis ett viktigt komplement till betomvandlingsindustrin för gemenskapen, bl.a. i områden som Finland, det portugisiska fastlandet, Förenade kungariket och Syd- och Västfrankrike.
(31) I en gemensam förklaring om socker på den portugisiska marknaden, vilken bifogats slutakten till fjärde AVS-EG-konventionen, har AVS-staterna och gemenskapen kommit överens om att, inom ramen för de relevanta bestämmelserna i konventionen, särskilt artikel 168.2 i denna, fortsätta prövningen av AVS-staternas ansökningar om utökad förmånstillgång till den portugisiska marknaden för AVS-socker. Av prövningen av dessa ansökningar, som i praktiken gäller tillförsel till gemenskapens samtliga hamnraffinaderier, framgår behovet av en särskild förmånstillgång för import av rårörsocker med ursprung i AVS-stater som undertecknat protokoll 8 och Indien, inom ramen för de särskilda överenskommelserna mellan gemenskapen och de stater som avses i protokoll 8, eller i andra länder, utifrån gemenskapens behovsbalans efter det att i medlemsstaterna befintlig tillgång av rårör- och råbetsocker och förmånssocker har raffinerats.
(32) Till och med regleringsåret 1994/95 beviljades ett gemenskapsstöd för anpassning till raffineringsindustrin av förmånsrårörsocker samt av rårör- och råbetsocker odlat inom gemenskapen. Hittills kunde stödet justeras för ett visst regleringsår beroende på lagringsavgiften för detta år eller beroende på ändrade raffineringsmarginaler förorsakade av de priser som fastställs för regleringsåret i fråga. Erfarenheterna visar att det finns goda skäl att behålla detta stödsystem. Eftersom ändringar i lagringsavgiften direkt påverkar raffineringsmarginalen är det lämpligt att införa ett system om obligatorisk justering av anpassningsstödet beroende på ändrade avgifter för raffineringen av råsocker som prisgaranterats av gemenskapen eller importerats från AVS-stater i form av förmånssocker.
(33) Den gemensamma organisationen av marknaden för socker bör samtidigt ta vederbörlig hänsyn till de mål som anges i artiklarna 33 och 131 i fördraget.
(34) Det kan visa sig nödvändigt att vidta vissa övergångsåtgärder, och samma behov kan uppstå vid varje övergång från ett regleringsår till ett annat eller under ett och samma regleringsår. Bestämmelser bör därför fastställas som gör det möjligt att vidta lämpliga åtgärder.
(35) För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning bör regler etableras för ett nära samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen inom ramen för en förvaltningskommitté för socker.
(36) Produktionen av betor i Italien möter vissa svårigheter, om än mindre och mindre, i den norra och mellersta delen av landet, på grund av särskilda villkor och storleken på gårdarna, bl.a. vid tillämpning av moderna produktionsmetoder. Av strukturella skäl kvarstår dessa svårigheter i den sydliga delen som för övrigt anses vara mindre gynnad vad gäller utveckling och strukturell anpassning. Betodlingen är i dessa regioner absolut nödvändig särskilt för regeneration av lerjorden och för att undvika en återgång till ensidig odling. Det är därför lämpligt att Italien dels för sina norra och mellersta regioner tillåts bevilja ett nationellt stöd som är avtagande under fem regleringsår dels i sina sydliga regioner beviljar ett sådant stöd som under sex regleringsår minskas med ett fast belopp jämfört med regleringsåret 1994/95.
(37) Enligt artikel 110 i Anslutningsakten för Spanien och Portugal, gavs Spanien tillstånd att bevilja nationellt anpassningsstöd till producenter av A- och B-betor till och med 31 december 1995. Med beaktande av de svårigheter som ännu föreligger, bör tillståndet att ge ut nationellt stöd bibehållas efter den 31 december 1995 för en begränsad period och avtagande.
(38) Rörsockersektorn i Spanien konfronteras med särskilda svårigheter för att hålla sig kvar i jämförelse med andra sektorer. För att möjliggöra ett bibehållande av denna begränsade produktion bör ett nationellt stöd om 6 euro per 100 kg vitsocker från denna sektor tillåtas.
(39) Gemenskapens anslutning till Internationella sockeravtalet kan innebära att särskilda åtgärder behöver vidtas för att göra det möjligt för gemenskapen att genomföra de åtaganden som gjorts i detta avtal. Det bör därför vara möjligt att med stöd av denna förordning vidta lämpliga åtgärder.
(40) Enligt artiklarna 2 och 3 i rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken(9), skall medlemsstaternas utgifter för att fullgöra de förpliktelser som följer av tillämpningen av denna förordning betalas av gemenskapen.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
XXX
XXX
Article1¶XXXX
Ändrad genom förordning (EG) nr 1260/2001.
1. XXXX