Domstolens dom av den 17 juli 1963

Mål 13/63

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden A. M. Donner, avdelningsordförandena L. Delvaux och R. Lecourt samt domarna Ch. L. Hammes, R. Rossi, A. Trabucchi och W. Strauß (referent), generaladvokat: M. Lagrange, justitiesekreterare: A. Van Houtte,

meddelar följande

dom

DOMSKÄL

I. Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter

1. Underlåtenhet att höra den italienska regeringen

Sökanden har vidhållit att kommissionen borde ha hört den italienska regeringen innan den fattade sitt beslut.

Det är i detta fall inte behövligt att pröva i vilken utsträckning ett sådant samråd var nödvändigt.

Det är nämligen ostridigt att svaranden, efter att ha haft telefonkontakter med sökandens ständiga representation i Bryssel och efter att ha informerat denna om begäran från den franska regeringen, skriftligen till denna representation har ställt olika frågor i samband med begäran, men inte fått något svar.

Med hänsyn till sökandens tystnad under en månad kan svaranden inte klandras för att ha fattat det överklagade beslutet utan ytterligare förfrågningar.

Invändningen skall därför lämnas utan avseende.

2. Invändning om bristande motivering

Sökanden har rest en rad invändningar om att motiveringen för det överklagade beslutet inte uppfyller villkoren i artikel 190 i fördraget.

Motiveringen för beslutet räcker enligt sökanden inte till för att peka ut endast den italienska importen som upphov till de aktuella svårigheterna.

Beslutet begränsar sig dock inte till att beakta volymen på olika slags import utan gör också jämförelser mellan priset på de italienska produkterna och priset på såväl franska produkter som andra importerade produkter, vilka priser enligt beslutet är väsentligt högre.

Sökanden anser med orätt att beslutet också borde ha konstaterat skillnaden i försäljningspris till konsumenten. Varje säkert konstaterande är på det stadiet omöjligt på grund av tillämpade rabatter. Dessutom skall svårigheterna bedömas på producentnivå. Det är därför nödvändigt att beakta de priser som faktureras grossisterna.

Det är inte heller av intresse att undersöka om den vinstmarginal som de franska producenterna beviljar grossisterna är skälig eller ej, eftersom det handlar om att bedöma prisskillnaden mellan de franska och de italienska produkterna vid de senares ankomst till franskt territorium, dvs. vid den tidpunkt då båda produkterna befinner sig på samma marknad och i samma saluföringsskede.

Enligt sökanden borde det i motiveringen ha undersökts om inte den större marginal som de italienska producenterna beviljar sin distributörer i Frankrike är berättigad på grund av de större kostnader som dessa har.

När det i redogörelsen emellertid konstateras att den befintliga skillnaden mellan priset fritt gränsen för italienska produkter och priset fritt fabrik för franska produkter är 30 %, framgår det enligt svaranden tydligt att det inte finns några andra komponenter som konkret skulle kunna minska den konkurrensfördel som denna procentsats representerar.

Sökanden har klandrat svaranden för att ha underlåtit att undersöka om producenterna i andra exportländer beviljar sina distributörer i Frankrike förmåner som är jämförbara med dem som importörer av italienska produkter åtnjuter.

I motiveringen konstateras dock att de italienska priserna inte är jämförbara med priserna på andra importerade produkter. Därmed förutsätts tydligt att importörerna av italienska produkter skulle kunna göra sina inköp på mer förmånliga villkor än andra importörer.

Därigenom är den uppgift som sökanden önskar angiven överflödig.

Sökanden har vidare felaktigt anfört att beslutet jämför den franska produktionen, beräknad på tio månader, med export och import som beräknats på sju respektive sex månader. I verkligheten jämför den tabell som ingår i beslutet lika långa tidsperioder.

Slutligen har sökanden hävdat att det övervägande som avser skillnaden mellan det franska priset och det italienska inte är tydligt och att det baseras på oriktiga uppgifter.

När det gäller motiveringen brister den berörda texten inte i tydlighet, utan anger klart de uppgifter som svaranden ansett avgörande.

Invändningen om bristande motivering skall därför lämnas utan avseende.

II. Maktmissbruk

Sökanden har invänt att kommissionen missbrukat sina befogenheter enligt artikel 226 för att uppnå ett resultat som omfattas av anti-dumpmngsbestämmelserna i artikel 91.

Det finns dock inget vare sig i det överklagade beslutet eller i svarandens inställning som ger stöd för att betrakta detta beslut som en dold anti-dumpningsåtgärd, särskilt som ingen dumpning har åberopats av svaranden.

Den omständigheten att den omstridda avgiften tidsbegränsats och graderats är oförenlig med en anti-dumpningsåtgärd, som skall vidtas under den - vanligtvis inte förutsebara - tidslängd som de förfaranden pågår vilka skall bekämpas.

Invändningen skall därför lämnas utan avseende.

III. Åsidosättande av fördraget

1. Begreppet ”sektor av ekonomin”

Sökanden har förnekat att den franska kylskåpsindustrin är en ”sektor av ekonomin” enligt artikel 226.

Produktion av en vara kan utgöra en sådan ”sektor”, om denna vara enligt allmänt vedertagen uppfattning skiljer sig tydligt från andra besläktade produkter.

Dessa villkor är uppfyllda i det aktuella fallet.

2. Avgifter på kompressorer

Det är ostridigt att det i fråga om kompressorer inte föreligger några svårigheter som är jämförbara med dem som svaranden konstaterat i fråga om sektorn för kompletta kylskåp.

Svaranden har emellertid påpekat behovet av att undvika en snedvridning av handelsutbytet och framhållit att det är mycket enkelt att montera kompressorer i icke-utrustade kylskåp.

Sökanden har för övrigt själv framhållit att importörer av italienska produkter till Frankrike skall ta på sig reparationsansvar för sålda produkter.

Det förefaller därför troligt att importörerna även är tillräckligt utrustade för att montera kompressorer utan att tvingas starta nya industrier.

Sökanden har följaktligen inte visat att strävan att undvika en snedvridning av handelsutbytet saknar grund.

Invändningen skall därför lämnas utan avseende.

3. Tillämpning av begreppet ”allvarliga svårigheter som kan antas bli bestående”

Enligt artikel 226.1 i fördraget kan skyddsåtgärder tillåtas i händelse av allvarliga svårigheter som kan antas bli bestående inom någon sektor av ekonomin.

a) De av svaranden anförda och av sökanden vitsordade siffrorna om minskningen av den franska produktionen från år 1961 till år 1962 liksom om den ökade importen till Frankrike under samma period tillåter i och för sig slutsatsen att sådana svårigheter föreligger. Det bör dock prövas om de argument som sökanden anfört kullkastar denna slutsats.

b) Sökanden har gjort gällande att 1962 års franska produktion underskred behovet på den inhemska marknaden med 265000 apparater. Detta påstående är inte relevant. Denna omständighet innebär nämligen inte nödvändigtvis otillräckliga produktionsanläggningar, utan kan också ha berott på att importen orsakat en tillbakagång i den franska produktionen.

c) Sökanden har vidare sökt visa att av den franska produktionen år 1962 uppgick antalet icke sålda kylskåp vid utgången av det året till högst cirka 8000. Med användning av sökandens beräkningsmetod samtidigt som dessa preliminära siffror ersätts med siffror som båda parter, med reservation för oväsentliga differenser, godtagit vid domstolsförhandlingen, kommer man fram till ett antal på mellan 48000 och 57000. Det är inte bara situationen under år 1962 som bör beaktas utan framför allt den utveckling som skett efter det att handelsutbytet liberaliserats. I detta hänseende är de stora lagren hos producenterna vid utgången av år 1961 respektive år 1962 (145000 respektive 193000) liksom skillnaden mellan dessa båda siffror av stor betydelse. Sökanden har hävdat att de lagrade modellerna skulle vara föråldrade. I försäljningsledet kan dock en kris även ta sig uttryck genom att en producent inte lyckas omsätta tidigare års produktion. Slutligen förutsätter sökandens argument att de franska produkter som såldes 1962 härrörde uteslutande från produktionen under samma år, vilket inte har visats.

d) Parterna är oense öm huruvida de låga priser som de franska producenterna tillämpade omedelbart före det överklagade beslutet utsträckte sig till alla eller en stor del av produkterna, vilket sökanden menar, eller endast en liten del av dessa. Antar man att sökandens uppfattning är riktig, visar denna snarare på förekomsten av ”allvarliga svårigheter”, eftersom det normalt kan antas att en väsentlig prissänkning som beslutas frivilligt av producenterna kan vara ett symptom på skärpt konkurrens. Artikel 226, som är avsedd att möjliggöra en anpassning till den gemensamma marknaden av en sektor i svårigheter, förutsätter för övrigt att de berörda parterna är i stånd att stödja kommissionens åtgärder med egna insatser. Att sådana insatser gjorts utesluter därför inte att ”allvarliga svårigheter” föreligger.

e) Det är därför inte klarlagt att svaranden har tillämpat begreppet ”allvarliga svårigheter” oriktigt. Under dessa förutsättningar skall domstolen lämna invändningen utan avseende.

4. Diskriminering

a) Det har invänts att beslutet strider mot principen om icke-diskriminering genom att tillåta den franska regeringen att införa en särskild avgift endast på italienska produkter, men inte på samma produkter som kommer antingen från gemenskapens övriga medlemsstater eller från tredje land. Olika behandling av icke jämförbara situationer utgör inte utan vidare en diskriminering. I åtskilliga fall som formellt sett ger intryck av diskriminering föreligger nämligen materiellt sett inte någon sådan. Materiell diskriminering föreligger när liknande situationer behandlas olika eller olika situationer behandlas lika.

b) Eftersom kommissionen dessutom är skyldig att begränsa sina åtgärder till vad som ”oundgängligen krävs”, får åtgärderna endast avse orsakerna till de berörda svårigheterna. Kommissionen är vidare skyldig att i första hand välja sådana åtgärder ”som minst stör den gemensamma marknadens funktion”. I detta avseende måste kommissionen i tveksamma fall utgå från att marknadens ”gemensamma” karaktär drabbas mindre om undantag beviljas från reglerna i fördraget endast i fråga om relationerna mellan två medlemsstater. För övrigt kan just den avvisade uppfattningen gynna diskriminering, eftersom en sådan också kan ha sin grund i att olika situationer behandlas lika. När kommissionen tillåter skyddsåtgärder har den rätt att göra åtskillnad i fråga om land och inte i fråga om den gemensamma marknadens företag, om sakliga skäl kräver en sådan åtskillnad. Så är fallet när det i ett enskilt land föreligger en prisnivå som klart skiljer sig från prisnivån i övriga länder.

c) Det är därför viktigt att veta om omständigheterna i detta fall kan motivera en begränsning av skyddsåtgärderna till endast italiensk import. Svaranden har i ”den massiva ökningen av importen från Italien” sett ”orsaken till de franska svårigheterna och därför begränsat skyddsåtgärden till italienska produkter”. För att motivera sin bedömning och sitt val av åtgärd har svaranden huvudsakligen grundat sig på konstaterandet å ena sidan att importen från tredje land ”inte har ökat onormalt” och därför ”inte hotar att hindra omstruktureringen av den berörda franska sektorn”, å andra sidan att priset på produkter som importeras från övriga medlemsstater ”inte skiljer sig väsentligt från priset på liknande franska produkter och att ökningen av importvolymen, trots att den är omfattande, inte anses onormal”. Av de uppgifter som domstolen tagit del av framgår inte att kommissionens bedömning skulle vara uppenbart felaktig. Det är ostridigt att importen från tredje land är oväsentlig. Det har inte visats att kommissionen misstog sig då den hävdade att priserna på produkter med ursprung i övriga medlemsstater inte skiljer sig väsentligt från priserna på liknande franska produkter. Kommissionen kunde därför vid en jämförelse med importvolymen från övriga medlemsstater (som den inte ansåg vara onormal) uppfatta den starka ökningen av den italienska importen som en omständighet som kunde motivera den skyddsåtgärd som avses i beslutet.

d) Av samtliga dessa överväganden följer att skälen i övervägande 6-11 i det överklagade beslutet motiverar en avgift på endast italienska produkter. Invändningen om diskriminering skall därför lämnas utan avseende.

5. Invändning om faktafel vid beräkningen av prisskillnad

Enligt ordalydelsen i beslutet uppgår skillnaden ”mellan genomsnittspriset per liter för italienska kylskåp fritt gränsen och genomsnittspriset per liter för motsvarande franska apparater vid grossistförsäljning”, dvs. priset fritt fabrik enligt svarandens förklaring under målets handläggning, ”till 30 % av det italienska priset fritt franska gränsen medan det befintliga tullskyddet endast uppgår till 7,5 %”.

Sökanden anser att kommissionen även borde ha beaktat andra faktorer som väsentligt kan minska denna skillnad.

a) Sökanden har inte förnekat riktigheten av de siffror som svaranden anfört i fråga om de franska priser som faktureras grossisterna (2,946 FF) liksom det italienska priset fritt gränsen (2,245 FF), av vilka siffror en aritmetisk skillnad på 31,2 % framgår. Sökanden har därför begränsat sig till att i stället för den beräkningsmetod som svaranden valt, välja en beräkningsmetod som baseras på respektive rabatter. Sökanden har däremot inte visat att denna beräkningsmetod skulle vara säkrare och mer adekvat i detta fall än den metod som kommissionen tillämpat. Man kan inte att klandra svaranden för att ha använt de priskomponenter som är mest betydelsefulla och säkra. Vidare har sökanden varken förklarat eller redogjort för hur den ostridiga skillnaden mellan priset på de franska produkterna vid den tidpunkt då de lämnar fabriken och priset på de italienska produkterna vid den tidpunkt då de kommer till franskt territorium därefter minskas genom olika rabatter. Sökanden har för övrigt inte angivit på vilken grund sökanden beräknat dessa rabatter.

b) För att visa att distributörer av italienska produkter har särskilda kostnader har sökanden begränsat sig till att åberopa vissa siffror ur två importföretags balansräkningar. Dessa siffror har emellertid inget bevisvärde. Först och främst har siffrorna beräknats på grundval av de berörda företagens omsättning och därmed på en grundval som är svår att jämföra med det pris som tillämpas i förhållande till grossisterna och som här är det enda av intresse. Vidare lämnar dessa siffror frågan helt öppen huruvida balansräkningarna för distributörer av franska produkter innehåller motsvarande poster. En väsentlig andel av de åberopade balansräkningsposterna utgörs av ”extra ordinarie handelskostnader”, vilket är en alltför allmän formulering för att den skall kunna leda till någon slutsats. Av dessa överväganden följer att invändningen skall lämnas utan avseende.

IV. Rättegångskostnader

I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Sökanden har tappat målet och skall därför bära rättegångskostnaderna.

I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört parternas muntliga yttranden, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt dess artiklar 173, 190 och 226, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, och beaktat rättegångsreglerna för domstolen. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN – med avslag på alla övriga mer omfattande eller motstridiga yrkanden – följande:

1) Sökandens talan ogillas.

2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna i målet.

1 Rättegångsspråk: italienska.