Domstolens dom av den 16 juni 1966
I mål 57/65 har Finanzgericht des Saarlandes (andra avdelningen) till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden Ch. L. Hammes, avdelningsordförandena L. Delvaux och W. Strauß samt domarna A. M. Donner (referent), A, Trabucchi, R. Lecourt och R. Monaco, generaladvokat: J. Gand, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
1. De båda första frågorna
Genom sin första fråga begär Finanzgericht des Saarlandes att domstolen skall uttala sig om huruvida artikel 95 första stycket i fördraget har direkt effekt och skapar individuella rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att beakta.
Om svaret på denna fråga blir nekande ställer Finanzgericht frågan om, från och med den första januari 1962, tredje stycket i artikel 95 i förening med första stycket ger upphov till sådan effekt och skapar sådana rättigheter som nämnts ovan.
Det finns anledning att behandla de båda frågorna tillsammans och att först fastställa förhållandet mellan det första och det tredje stycket i artikeln.
I artikel 95 första stycket, som är en allmän och fast regel i gemenskapernas rättsordning, uttrycks att de interna skatter och avgifter som läggs på varor från andra medlemsstater inte får vara högre än de som belastar liknande inhemska varor.
Sådana regler, som ofta fastställs i fördraget för att säkerställa likabehandling av gemenskapens medborgare enligt nationell lagstiftning, utgör på skatterättens område en nödvändig grundval för den gemensamma marknaden.
För att underlätta anpassningen av nationell lagstiftning till denna regel ges medlemsstaterna i artikel 95 tredje stycket en frist till början av övergångstidens andra etapp, dvs. till den första januari 1962, att upphäva eller ändra ”de bestämmelser som gäller när detta fördrag träder i kraft och som strider mot dessa regler”.
Således innehåller artikel 95 en allmän regel, förenad med en uppskjutande bestämmelse, beträffande de bestämmelser som gällde då den trädde i kraft.
Av detta bör man dra slutsatsen att sedan denna frist löpt ut får den allmänna regeln fullständig och oinskränkt verkan.
De frågor som tagits upp av Finanzgericht skall betraktas i ljuset av de överväganden som gjorts ovan.
I artikel 95 första stycket uttrycks ett förbud mot diskriminering, vilket utgör en klar och ovillkorlig skyldighet.
Med undantag för tredje stycket är denna skyldighet inte förenad med något villkor, och är inte heller, i fråga om dess genomförande eller dess verkningar, beroende av att det finns någon rättsakt som utfärdas av antingen gemenskapens institutioner eller av medlemsstaterna.
Denna förbudsregel är fullständig och rättsligt genomförd och kan följaktligen ge upphov till direkt effekt i förhållandet mellan medlemsstaterna och deras rättssubjekt.
Den omständigheten att förbudet mot diskriminering i denna artikel riktar sig till medlemsstaterna, innebär inte att enskilda inte kan åberopa detta förbud.
Då det gäller artikel 95 tredje stycket medför detta visserligen att medlemsstaterna har en skyldighet att ”upphäva” eller att ”ändra” de bestämmelser som strider mot de principer som uttryckts i föregående stycken.
Denna skyldighet innebär emellertid att medlemsstaterna inte har något utrymme för egen bedömning beträffande det datum då dessa åtgärder skall ha vidtagits, dvs. före den första januari 1962.
Från och med detta datum är det tillräckligt att den nationella domstolen, i förekommande fall, fastställer att åtgärder för genomförandet av de omtvistade nationella reglerna har vidtagits efter detta datum, för att denna domstol i varje fall skall kunna ge första stycket direkt effekt.
Således utgör tredje stycket endast ett hinder för tillämpningen av den allmänna regeln på sådana åtgärder för genomförande som har vidtagits före den första januari 1962 avseende bestämmelser som var gällande redan då fördraget trädde i kraft.
I såväl de skriftliga som de muntliga yttranden som framlagts under förfarandet har de tre regeringarna åberopat artikel 97 och gjort gällande att artikel 95 skall ges en annan tolkning.
Enligt artikel 97 tillåts de medlemsstater som tar ut omsättningsskatt kumulativt i flera led att fastställa genomsnittliga skattesatser för varor eller grupper av varor. Denna artikel utgör således en särskild anpassningsregel till artikel 95 och kan till sin natur inte ha någon direkt effekt i förhållandet mellan medlemsstaterna och deras rättssubjekt.
Denna situation, som är utmärkande för artikel 97, kan i varje fall inte påverka tolkningen av artikel 95.
Av det som anförts ovan följer att utan att det påverkar undantaget i tredje stycket för de bestämmelser som gällde vid fördragets ikraftträdande och till den första januari 1962 har förbudet i artikel 95 direkt effekt och skapar individuella rättigheter för de enskilda som de nationella domstolarna skall beakta.
2. Den tredje frågan
Genom den tredje frågan begär Finanzgericht att domstolen skall uttala sig om huruvida ”artikel 95 första och tredje styckena i EEG-fördraget, i förening med artikel 12 eller artikel 13 i detta fördrag, har … direkt effekt och skapar … individuella rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att beakta”.
Eftersom denna fråga ställts endast för det fall att domstolen skulle besvara de två första frågorna nekande saknas det anledning att besvara denna fråga.
Det bör dock fastställas att artiklarna 12 och 13 å ena sidan och artikel 95 å andra sidan inte kan tillämpas samtidigt på ett och samma fall.
Avgifter med motsvarande verkan som tullar å ena sidan och interna skatter eller avgifter å andra sidan omfattas av olika regler.
I detta hänseende finns det anledning att påpeka att en avgift som skall utjämna verkan av en intern skatt eller avgift härigenom får samma karaktär som den skatt eller avgift, vars verkan den skall utjämna.
Rättegångskostnader
De kostnader som har förorsakats den nederländska regeringen, Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission samt Förbundsrepubliken Tysklands regering och den belgiska regeringen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Finanzgericht des Saarlandes utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört de muntliga yttrandena från motparten i målet vid Finanzgericht des Saarlandes, Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission och Förbundsrepubliken Tysklands regering hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, och särskilt artiklarna 12, 13, 95 och 97 i detta, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:
1) Artikel 95 första stycket har direkt effekt och ger upphov till individuella rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
2) Som en följd av artikel 95 tredje stycket skall artikel 95 första stycket tillämpas på bestämmelser, som gällde då fördraget trädde i kraft, först från och med början av övergångstidens andra etapp.
1 Rättegångsspråk: tyska.