Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Court of Appeal har, med stöd av artikel 3 i protokollet av den 3 juni 1971, begärt förhandsavgörande angående tolkningen av artiklarna 36, 37 och 38 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i ändrad lydelse enligt 1978 års anslutningskonvention (nedan kallad ”konventionen”), i anledning av ett ”överklagande som avser en rättsfråga” (eller ”kassation” enligt konventionens lydelse) som anhängiggjorts av en part mot vilken verkställighet i England av en fransk dom har tillåtits.

2. Konventionens upphovsmän hade, vid inrättandet av en förenldad ordning för erkännande och verkställighet av beslut, i enlighet med den målsättning som anges i artikel 220 i EEG-fördraget, som första oeftergivligt krav förfarandets skyndsamhet. Det komplicerade förfarandet i det förevarande målet skulle kunna väcka tvivel om att målet har uppnåtts, om det inte delvis förklarades av de berörda domstolarnas underlåtenhet att tillämpa konventionen. Jag skall behandla förloppet efter en genomgång av de bestämmelser i konventionen som är relevanta för det förevarande målet.

Konventionens verkställighetsregler

3. I konventionen inrättas ett enhetligt system för att fastställa domstols behörighet (avdelning II) samt en förenklad ordning för erkännande och verkställighet av domar som härrör från domstolarna i konventionsstaterna (avdelning III) och som omfattas av konventionens tillämpningsområde (avdelning I). Med avdelning III (”Erkännande och verkställighet”) åsyftas att säkerställa ”fri rörlighet för domar” genom att underlätta erkännande (avsnitt 1) och verkställighet (avsnitt 2) av utländska domar. I avsnitt 2 under denna rubrik (artikel 31—45) anges sålunda ett summariskt verkställighetsförfarande med följande särdrag.

4. Förfarandets inledningsskede är inte kontradiktoriskt. Det börjar med att en part inger en ansökan för att få den verkställbara dom som har meddelats i ursprungsstaten förklarad verkställbar — eller i Förenade konungariket ”registrerad för verkställighet” — i den berörda staten (artikel 31). Ansökan framställs till den domstol som anvisas i artikel 32, som skall besluta utan möjlighet att ompröva den utländska domen i sak (artikel 34). Denna domstol kan bara fatta två slags beslut: att medge eller vägra verkställighet. För att vägra verkställighet får den bara åberopa någon av de grunder som anges i artiklarna 27 och 28, eller underlåtenhet att beakta kraven i artiklarna 31 (verkställbarheten av beslutet i ursprungsstaten), 32 och 33 (behöriga domstolar och bestämmelser för förfarandet) i konventionen. Om ansökan sålunda avslås kan sökanden ansöka om ändring (artiklarna 40 och följande).

5. Om verkställighet medges kan motparten motsätta sig den genom att söka ändring av avgörandet (artikel 36) inom föreskriven tid. I detta skede blir förfarandet kontradiktoriskt. Ändringsyrkandet framställs vid den domstol som anvisas i artikel 37.1. Verkställighet är inte möjlig under den tid fristen för att söka ändring löper, och till dess att något beslut har meddelats kan sökanden endast vidta säkerhetsåtgärder mot egendom som tillhör den part mot vilken verkställigheten begärs (artikel 39). Domstolen som handlägger överklagandet kan fatta två slags beslut: vägra verkställighet på samma grunder som under det första ickekontradiktoriska skedet i processen (på grundval av artiklarna 27 och 28 eller 31), medge verkställighet och sålunda fastställa det beslut som har meddelats efter ansökan. Två andra möjligheter erbjuds dessutom den domstol som handlägger överklagandet, med stöd av artikel 38: möjligheten att vilandeförklara handläggningen (artikel 38 första stycket), på två kumulativa villkor. Vilandeförklaring skall ha begärts av den part som har anhängiggjort överklagandet och dessutom skall den utländska domen vara föremål för, eller ännu kunna bli föremål för, en talan genom ”ordinära” rättsmedel i ursprungsstaten, möjligheten att göra verkställigheten beroende av ställandet av en säkerhet (artikel 38 tredje stycket).

6. I konventionen anges slutligen möjligheten av ett tredje skede i processen (artikel 37.2). Beroende på de nationella rättsordningarna rör det sig om ”kassationsbesvär” (i exempelvis Frankrike) eller ”överklagande som avser en rättsfråga” (i exempelvis Förenade konungariket). Ett sådant överklagande är bara möjligt mot ”det avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts”. Men medan avgörandet, genom vilket domstolen som handlägger överklagandet enligt artikel 37.1 antingen medger eller vägrar verkställighet, utan tvekan utgör ett sådant ”avgörande som meddelas med anledning av att ändring sökts”, är det fråga om detta även gäller beslut som har fattats i enlighet med artikel 38 angående vilandeförklaring av handläggningen eller ställande av en säkerhet? Det är en av de frågor som har ställts av den nationella domstolen som handlägger en tvist med följande bakgrund.

Bakgrund och förfarande i förevarande mål

7. Den 8 april 1987 erhöll SISRO, ett bolag bildat enligt fransk rätt som är etablerat i Frankrike, en verkställbar dom av Tribunal de grande instance de Paris enligt vilken Ampersand, ett bolag bildat enligt nederländsk rätt som är etablerat i Nederländerna, ådömdes att betala skadestånd för intrång i upphovsrätten till datorprogram. Ampersand väckte då talan mot detta beslut vid Cour d'appel de Paris. Denna talan är fortfarande inte avgjord eftersom domstolen har vilandeförldarat handläggningen i avvaktan på utgången av det brottmål som har inletts parallellt.

8. På ansökan av SISRO och i enlighet med konventionens bestämmelser tillät Pligh Court of Justice den 15 december 1987 ”registreringen” av den franska domen för verkställighet i England, där Ampersand har tillgångar.

9. Ampersand sökte då ändring av det avgörande som hade meddelats på ansökan under åberopande av artikel 27.1 i konventionen. Denna talan, som väcktes den 8 april 1988, kunde i princip inte tas upp till prövning på grund av de i artikel 36 angivna tidsfristerna, men förklarades ändå prövningsbar av High Court of Justice. På Ampersands begäran vilandeförklarade den domstol som handlade ansökan om ändring, med tillämpning av artikel 38 första stycket i konventionen, handläggningen den 9 oktober 1989 för att avvakta utgången av det i Frankrike anhängiggjorda överklagandet. I Frankrike avslog Cour d'appel den 11 maj och den 21 december 1989 två efter varandra framställda ansökningar av Ampersand om uppskov med verkställigheten av den av Tribunal de grande instance meddelade domen. Den franska domen var alltså fortfarande verkställbar och uppfyllde således fortfarande kraven i artikel 31 i konventionen.

10. Den 9 maj 1990 anhängiggjorde SISRO ett överklagande vid Court of Appeal mot beslutet av den 9 oktober 1989 att vilandeförklara handläggningen. Med beaktande av det senare beslutet av den franska överrätten att vägra uppskov med verkställigheten av domen från 1987 gav Court of Appeal SISRO tillstånd att vid High Court of Justice hemställa om upphävande av den vilandeförklaring som hade beviljats den 18 december 1990.

11. High Court of Justice, till vilken målet hade återförvisats av Court of Appeal, avgjorde två frågor den 23 januari 1992: den upphävde den tidigare beslutade vilandeförklaringen av handläggningen med beaktande av att den i ”comity” skulle följa den franska domstolens beslut, som ”efter sakprövning” hade vägrat uppskov med verkställigheten av domen från 1987, den avslog Ampersands ansökan om ändring av registreringsbeslutet (det handlade där i konventionens mening om ett ”avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts”).

12. Ampersand anhängiggjorde därefter två överklaganden vid Court of Appeal, det ena mot upphävandet av vilandeförklaringen, det andra mot avslaget på ansökan om ändring av ”registreringsbeslutet” (den domstol som handlägger ett ”överklagande som avser en rättsfråga” är enligt artikel 37.2 behörig att besluta över det ”avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts”).

13. Court of Appeal har vilandeförklarat de båda processerna och har begärt förhandsavgörande beträffande följande tre frågor: är den domstol till vilken överklagande har skett avseende en rättsfråga enligt artikel 37.2 behörig att besluta om eller att upphäva en sådan vilandeförklaring av handläggningen?”

”1) Har en person, som i Storbritannien har väckt talan enligt artikel 36 i 1968 års konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, rätt att begära den i artikel 38 angivna åtgärden, då han inte är i stånd att med framgång åberopa någon av de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna för att avslå en begäran om registrering för verkställighet av en dom som meddelats i en annan konventionsstat och, vid jakande svar, i vilket ’förfarande’ kan en vilandeförklaring av handläggningen beslutas?

2) Är det faktum att uppskov med verkställigheten av en dom har vägrats i den stat i vilken domen har meddelats

i) relevant och/eller

ii) avgörande vad gäller det sätt som rätten enligt artikel 38 i konventionen att vilandeförklara handläggningen av registreringen skall utövas?

3) Om, inom ramen för artikel 36 i konventionen, en av de domstolar som anges i artikel 37.1 i konventionen

a) vägrar att bevilja en vilandeförklaring av handläggningen, eller

b) upphäver en vilandeförklaring av handläggningen som tidigare har beslutats,

Inledande yttranden

14. I sina skriftliga yttranden har kommissionen ifrågasatt domstolens behörighet i det aktuella målet. Även om ombudet har frångått denna ståndpunkt vid det muntliga sammanträdet förefaller det lämpligt att undanröja all oklarhet som kan kvarstå beträffande denna fråga.

15. Kommissionen var för det första osäker på konventionens tillämplighet på grund av tidsaspekten.

16. Då Förenade konungariket inte från början var anslutet till Brysselkonventionen var endast den version som har ändrats genom 1978 års anslutningskonvention tillämplig mellan de båda länderna vid tidpunkten för händelserna i det förevarande målet. Denna konvention trädde i kraft den 1 november 1986 i Frankrike, ursprungsland, och den 1 januari 1987 i Förenade konungariket, det land där domen görs gällande. Enligt övergångsbestämmelserna i artikel 34 tredje stycket i anslutningskonventionen skall konventionen tillämpas på domar som har meddelats efter konventionens ikraftträdande och i mål där talan har väckts före denna tidpunkt (som i förevarande mål), då domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet antingen på bestämmelser som överensstämmer med bestämmelserna i avdelning II i dess ändrade lydelse eller på bestämmelser i en konvention som var i kraft mellan ursprungsstaten och staten där domen görs gällande när talan i målet väcktes.

17. Frågan är därmed om den franska domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer med bestämmelserna i avdelning II i dess ändrade lydelse eller på bestämmelser i en bindande konvention mellan de båda staterna.

18. Denna fråga har prövats av Cour d'appel de Paris i dom av den 11 maj 1989. Domstolen fastslog att de franska domstolarna hade behörighet enligt såväl Bernkonventionen som Brysselkonventionen. Det ankommer därför inte på EG-domstolen eller på domstolarna i den stat där domen görs gällande att kontrollera att domstolarna i ursprungsstaten tillämpar konventionens bestämmelser korrekt. En sådan överprövning skulle innebära ett avsteg från själva grunden för konventionen, nämligen att ha förtroende för domstolen i ursprungsstaten, som skall medge erkännande och enkel verkställighet av domar. Domstolen har redan intagit denna ståndpunkt då den i domen i målet Brasserie du pêcheur har klarlagt ”att domstolen besvarar den nationella domstolens fråga utan att ta ställning till frågan om konventionen (i detta fall) är tillämplig med stöd av artikel 54”.

19. Slutligen är kommissionens påpekande om att ifall High Court of Justice inte hade bortsett ifrån de tidsfrister som föreskrivs i artikel 36 i konventionen, skulle målet inte ha kommit till Court of Appeal och de problem som har uppstått genom de hänskjutna frågorna inte ha uppkommit förvisso riktigt, men inte av sådant slag att principen om domstolens behörighet i detta mål ifrågasätts.

20. Jag finner således ingen anledning att ifrågasätta vare sig konventionens tillämplighet i förevarande mål eller domstolens behörighet. Jag skall därför övergå till att behandla de frågor som har framställts.

Svaren på den nationella domstolens frågor

21. Eftersom de ställda frågorna i huvudsak gäller tolkningen av artikel 38 i konventionen, i den del som rör vilandeförklaring av handläggningen, finns det anledning att först pröva om den nationella domstol som handlägger ett ”överklagande av en rättsfråga” enligt artikel 37.2 är behörig att besluta om ett sådant uppskov. Jag börjar därför med att besvara den tredje frågan.

Den tredje frågan

22. Artikel 37.2 i konventionen har följande lydelse:

”Mot det avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts får talan endast föras:

i Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna genom kassationsbesvär, ...

i Storbritannien genom ett överklagande som avser en rättsfråga.”

23. Mot bakgrund av denna bestämmelse kan det fastställas att den nationella domstolens fråga avser huruvida beslutet att upphäva en tidigare beslutad vilandeförklaring av handläggningen, som på grundval av artikel 38 i konventionen har meddelats av den domstol som handlägger överklagandet, utgör ett ”avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts”, mot vilket talan endast får föras genom kassationsbesvär eller liknande överklagande. Ett nekande svar synes framgå såväl av rapporterna till konventionen som av domstolens praxis.

24. Enligt Jenard-rapporten hade konventionens upphovsmän som målsättning att undvika ”en mångfald av rättsmedel ... (som) skulle utgöra ett hinder för den fria rörlighet för domar som konventionen syftar till”. Det är därför som det har ansetts att ”endast den domstol som handlägger ett överklagande förfogar över rätten att vilandeförklara ...”. Det framgår härav e contrario att varken den domstol till vilken ansökan görs eller den domstol vid vilken kassationsbesvär eller liknande överklagande anhängiggörs kan besluta om vilandeförklaring. Schlosserrapporten är ännu tydligare. Den definierar mycket exakt vilka slags överklaganden som kan anhängiggöras vid den domstol som avses i artikel 37.2: ”I syfte att ge verkställighetsförfarandet ett skyndsamt förlopp begränsas (artikel 37) antalet överklaganden till två, varav det ena innebär en möjlighet till en uttömmande prövning av sakförhållanden och det andra begränsas till en prövning av rättsfrågor.” I rapporten fastställs även att endast ”det avgörande varigenom en domstol har avgjort ett överklagande som har anhängiggjorts av den part som begär verkställighet eller av den part mot vilken verkställighet begärs ...” kan bli föremål för ett andra överklagande.

25. Rapporternas upphovsmän förefaller således ha förfäktat en strikt tolkning av artiklarna 37.2 och 38 i konventionen. Domstolen har för övrigt tolkat bestämmelserna strikt i två domar som behandlar frågor som är påtagligt lika de som förekommer i detta mål.

26. I domen i Brennero-målet önskade Bundesgerichtshof, dit ärendet hade överklagats med stöd av artikel 37.2, få klarlagt om den var behörig att pröva ett ”Rechtsbeschwerde” som hade anhängiggjorts mot ett beslut om ställande av säkerhet enligt artikel 38 andra stycket. Domstolen tolkade artikel 37.2 med beaktande av ”konventionens allmänna systematik och mot bakgrund av att ett av dess grundläggande syften är att förenkla förfarandet i den stat där verkställighet begärs ...” på så sätt att

”denna bestämmelse kan inte utsträckas till att medge ett överklagande av ett annat avgörande än det som gällde det ursprungliga överklagandet, som exempelvis ett överklagande av ett handläggningsbeslut med förordnande om viss undersökning”.

27. Även om generaladvokaten Sir Gordon Slynn i sitt förslag till avgörande redan hade preciserat att ett sådant ”avgörande av ett överklagande” skulle förstås som ”beslutet som definitivt reglerade frågan om överklagande”, återstod det fortfarande för domstolen att precisera uttryckets betydelse för att fastställa om det kunde omfatta beslut som meddelats enligt artikel 38. Domstolen gjorde detta i domen i målet Van Dalfsen m. fl., som dessutom gav tillfälle att bekräfta den lösning som man kommit fram till i den ovan nämnda domen i Brennero-målet. Det målet är så likt det förevarande att det bör refereras.

28. Verkställighet av en dom som hade meddelats i' Belgien hade medgivits i Nederländerna. Van Dalfsen överklagade i enlighet med artikel 36 detta beslut och begärde vilandeförklaring av handläggningen av överklagandet i avvaktan på utgången av det i Belgien anhängiggjorda överklagandet. Domstolen som handlade överklagandet förklarade det ogrundat, avslog begäran om vilandeförklaring och beslutade om ställande av säkerhet. Van Dalfsen anförde kassationsbesvär. Den nationella domstolen som handlade målet enligt artikel 37.2 begärde förhandsavgörande beträffande frågan huruvida den på grundval av artikel 38 kunde pröva ett sådant beslut som bland annat innebar att man vägrade vilandeförklaring av handläggningen.

29. Genom att ånyo grunda sig på det för konventionen väsentliga syftet att uppnå skyndsamhet tolkade domstolen strikt uttrycket ”avgörande som meddelas med anledning av att ändring sökts”, för att definitivt eliminera varje möjlighet till överklagande enligt artikel 37.2 i konventionen mot beslut som har fattats i enlighet med artikel 38:

”[M]ed beaktande av den omständigheten att konventionen syftar till att underlätta den fria rörligheten för domar, genom att upprätta ett enkelt och snabbt förfarande i den konventionsstat där verkställighet av ett utländskt avgörande begärs, skall uttrycket ’avgörande som meddelas med anledning av att ändring sökts’, vilket förekommer i artikel 37.2 i konventionen, förstås så att det bara avser avgöranden beträffande grunderna för ett överklagande som anhängig-gjorts mot ett beslut om medgivande av verkställighet av en dom som meddelats i en konventionsstat, så att avgöranden som meddelats enligt artikel 38 i konventionen inte omfattas av uttrycket. ”

30. Svaret på den fråga som Court of Appeal har framställt i förevarande mål bör sålunda vara detsamma som den nederländska domstolen fick. Detta är tillräckligt generellt avfattat för att kunna uppfattas som ett principbeslut:

”[E]tt beslut som har meddelats enligt artikel 38 i konventionen, i vilket den domstol som handlägger ett överklagande av medgivande till verkställighet av en dom som har meddelats i en annan konventionsstat har vägrat att vilandeförklara handläggningen, ... utgör inte ett ’avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts' i den mening som avses i artikel 37.2 i konventionen och kan därför inte bli föremål för kassationsbesvär eller ett liknande överklagande.”

31. Denna tolkning måste godtas, särskilt som i förevarande mål den part som motsätter sig verkställighet av domen, vilket förfarandets längd och komplicerade beskaffenhet vittnar om, inte har upphört att anhängig-göra nya överklaganden för att, som man kan frukta, förhala varje avgörande såväl i ursprungsstaten som i den stat där verkställighet söks. Om man tillät denna part att ännu en gång anhängiggöra ett överklagande liknande ett kassationsbesvär vid Court of Appeal mot ett beslut att upphäva en vilandeförklaring av handläggningen, skulle man helt bortse från den i följande ordalag avfattade varningen i Jenard-rapporten: ”Mångfalden av rättsmedel som tillåter den tappande parten att använda dem i rent förhalande syfte utgör definitivt ett hinder för den fria rörlighet för domar som konventionen syftar till.”

32. Det är därför vi inte kan godta den invändning som den brittiska regeringen anser kan härledas ur särdragen i den statens nationella rätt.

33. För att rättfärdiga ett jakande svar på den tredje frågan gör den brittiska regeringen gällande att det kassationsbesvär som anges i artikel 37.2 för fem av de sex ursprungliga konventionsstaterna skulle skilja sig från begreppet ”ett enda överklagande som avser en rättsfråga” som tillämpas i Förenade konungariket. Om en domstol som beslutar om kassation upphäver en dom som har meddelats av en lägre instans, skall den alltid ha möjlighet att överlämna målet till en annan domstol på samma instansnivå, som är behörig enligt artikel 37.1, för en förnyad prövning i sak. På detta sätt skulle den sistnämnda domstolen på nytt kunna besluta enligt artikel 38. Detta är dock inte möjligt i Förenade konungariket där överrätterna (Court of Appeal i nu förevarande mål) inte kan överlämna målet, men alltid kan besluta i sak och därför skall ha möjlighet att besluta om vilandeförklaring.

34. Det är, såsom Schlosser framhåller, sant att ”1968 års konventionen implicit härrör från ett rättssystem som i stort sett är gemensamt för ursprungsstaterna i Europeiska ekonomiska gemenskapen”, och att ”det i gengäld är uppenbart att de nya medlemsstaternas rättssystem företer vissa strukturella särdrag”. Men 1978 års anslutningskonvention var särskilt ägnad att genomföra ”nödvändiga omarbetningar” för Förenade konungarikets anslutning. Det var till exempel därför nödvändigt att ånyo överväga distinktionen i artiklarna 30 och 38 mellan ordinära och extraordinära rättsmedel och verkställighetssystemet, för att i den staten i stället tillämpa ”registrering” av beslut. Det angavs även att konventionen kan kräva att vissa regler i inhemsk rätt inte skall tilllämpas, som till exempel ”doktrinen om forum conveniens (lämpligt forum)”.

35. Upphovsmannen till rapporten medger själv att ”anpassningen av artikel 37.2 ... gav upphov till problem”. Distinktionen mellan rättsfrågor och sakfrågor är inte lika klar i Förenade konungariket som i de kontinentala rättssystemen. Man enades därför om att ”Storbritannien måste anpassa sin besvärsordning för att tillämpa konventionen”, mot bakgrund av att ”i det brittiska rättssystemet är begreppet ’appeal on a point of law’det som mest liknar den tyska rättens ’Rechtsberschwerde och kassationsbesvär i rättssystemen i gemenskapens ursprungsstater, som karaktäriseras av att endast felaktig rättstilllämpning kan åberopas som grund för ett överklagande (i motsats till en felaktig bedömning av sakförhållandena)”.

36. Härav följer att även om begreppen ”kassationsbesvär” och ”överklagande som avser en rättsfråga” inte är helt identiska, skall den handläggande domstolen enligt artikel 37.2 i konventionen besluta som varje annan nationell domstol vid kassationsbesvär. Även om Court of Appeal i det brittiska systemet vanligtvis uttalar sig om sakförhållandena i egenskap av överrätt, innebär den genom Brysselkonventionen tilldelade funktionen som kassationsdomstol något helt annat. Court of Appeal kan i denna egenskap inte pröva ett överklagande som inte direkt grundas på en felaktig rättstilllämpning, som en vilandeförklaring av handläggningen.

37. Endast den lösningen säkerställer verkligen att konventionens företräde framför nationell rätt beaktas, ett företräde som domstolen har motiverat i följande ordalag: ”Rättssäkerhetsprincipen i gemenskapens rättssystem och de mål som eftersträvas med konventionen med stöd av artikel 220 i EEG-fördraget, som ligger till grund för konventionen, fordrar en enhetlig tillämpning i samtliga länder av rättsliga begrepp och klassifikationer som utvecklats av domstolen inom ramen för konventionen.” Domstolen har förklarat att avsnitt 2 under avdelning III i sin helhet utgör ett autonomt system oberoende av de olika nationella rättssystemen: Det är därför som det resonemang som förs av den brittiska regeringen, som grundar sig på särdragen i den statens nationella rätt, inte kan vinna bifall.

”konventionen har skapat ett verkställighetsförfarande som utgör ett autonomt och fullständigt system som inbegriper rättsmedel”.

38. Jag vill göra ett sista påpekande beträffande den brittiska regeringens resonemang. Liksom vid erkännande (artikel 26—30) och i enlighet med domen i Hoffmann-målet skall den utländska domen ges de verkningar och den auktoritet som den skulle ha haft i ursprungsstaten, men kan inte få mer verkan än inhemska domar av samma slag. I förevarande mål är den franska domen verkställbar i ursprungsstaten, men eftersom det inte har meddelats någon dom beträffande överklagandet har den inte vunnit laga kraft. Det betyder i praktiken att borgenären, SISRO, kan vidta åtgärder för verkställighet i Frankrike, men på egen risk. Om SISRO vidtar sådana åtgärder i Frankrike och domen sedan ändras måste ursprungsläget återställas. Detsamma skall gälla i England. Det faktum att Court of Appeal inte kan besluta om upphävande av en vilandeförklaring av målet innebär således inte att parterna utsätts för större risk i England än i Frankrike, även om den franska domen slutligen skulle upphävas. På grundval av ”registrering” av den franska domen i England kan SISRO vidta åtgärder för verkställighet, men, som i Frankrike, på egen risk.

39. Vi fastställer därför att Court of Appeal, som enligt artikel 37.2 i konventionen är behörig, endast kan pröva tvister beträffande felaktig rättstillämpning och inte överklaganden av beslut enligt vilka vilandeförklaring av handläggningen vägras eller en tidigare beslutad vilandeförklaring upphävs.

40. Jag fortsätter nu med de två andra frågorna.

Den första och den andra frågan

41. Eftersom jag anser att den domstol som avses i artikel 37.2 i konventionen inte är behörig att uttala sig om ett beslut angående vilandeförklaring av handläggningen, är prövningen av de två andra frågorna, som i huvudsak syftar till att precisera omfattningen av handlingsutrymmet för att vilandeförklara handläggningen, rent hypotetisk. Det är därför bara alternativt som jag yttrar mig häröver, och med beaktande av att den följande framställningen under alla förhållanden endast är tillämplig på den domstol som med behörighet enligt artikel 37.1 handlägger ett överklagande.

42. Artikel 38 första och andra stycket i konventionen har följande lydelse:

”Den domstol, som handlägger verkställighetsfrågan efter det att ändring har sökts enligt artikel 37.1, får på begäran av klaganden låta handläggningen av målet vila, om talan mot domen har förts genom anlitande av ordinära rättsmedel i ursprungsstaten eller om tiden för sådan talan ännu inte har löpt ut; i sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inom vilken en sådan talan skall föras.

Om domen meddelades i Irland eller i Storbritannien och Nordirland skall varje form av överprövning som står till buds i ursprungsstaten anses som en sådan talan mot domen med anlitande av ordinära rättsmedel som avses i första stycket.”

Den första frågan

43. Med sin första fråga vill den nationella domstolen veta om det kan hemställas om vilandeförklaring av överklagandets handläggning (artikel 38) även om inte någon av grunderna för vägran att erkänna och verkställa det utländska avgörandet (artiklarna 27 och 28) kan åberopas.

44. Jag anser att svaret måste bli jakande.

45. Jag har noterat att den part mot vilken verkställighet av en dom begärs måste åberopa en av de grunder för vägran som uttömmande räknas upp i artiklarna 27 och 28 för att den domstol som handlägger överklagandet skall kunna företa en sakprövning enligt artikel 36, det vill säga vägra verkställighet av den utländska domen i den stat där verkställighet söks. Kan det dras en parallell med den senare situationen och, som sökanden har föreslagit, på samma sätt anses att den part mot vilken verkställighet av en dom begärs måste åberopa en av de grunder för vägran som uttömmande räknas upp i artiklarna 27 och 28 för att den domstol som handlägger överklagandet skall kunna bevilja en vilandeförklaring av bandläggningen enligt artikel 38}

46. Av åtminstone tre skäl tror jag inte det.

47. För det första skulle det vara lönlöst att söka något författningsstöd för SISRO:s ståndpunkt. Tvärtom stärker en läsning av konventionen min slutsats. Sålunda innehåller artikel 38 inte någon hänvisning till artiklarna 27 och 28, till skillnad från artikel 34 andra stycket (vars samband med artikel 36 jag har påvisat), som lyder: ”Ansökningen får avslås endast på någon av de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna.” Jag anser att detta inte skall ses som en försummelse av konventionens upphovsmän eftersom de på annat ställe — som jag har konstaterat — har ombesörjt att den möjlighet att vilandeförklara handläggningen som anges i artikel 38 har gjorts beroende av två mycket bestämda villkor. Det förefaller därför troligt att för det fall upphovsmännen till konventionen hade velat göra befogenheten att vilandeförklara handläggningen beroende av ett tredje villkor, såsom förekomsten av en grund att vägra erkännande och verkställighet, detta skulle ha angetts i artikel 38. Den uppfattningen stärks vid läsningen av rapporterna över konventionen och domstolens praxis, som inte ger något stöd för att ett sådant krav föreligger.

48. Även om man bortser från textanalysen anser jag att artikel 38 och 36 Mart bör åtskiljas. Dessa båda artiklar ger den domstol som handlägger överklagandet två oberoende befogenheter som kan utövas vid olika tillfällen och innebär en prövning av helt olika fakta och frågor. Den domstol som anges i artikel 37.1 är enligt artikel 36 behörig att pröva ett överklagande av ett beslut om verkställighet som har meddelats efter ansökan. Den skall uppta det till prövning om någon av grunderna för vägran som uppräknas i artiklarna 27 och 28 föreligger och avslå det vid motsatt förhållande. Vid tillämpning av artikel 38 kan den domstolen vilandeförklara handläggningen av överklagandet, men som denna domstol har klarlagt måste den inte göra det: ”för domstolen ... vid vilken verkställighet söks handlar det inte om en skyldighet att vilandeförklara, men en rätt att göra det”. Den bestämmelsen, i motsats till den föregående, syftar inte på något sätt till att erhålla ett avgörande i sak. Den har ett annat syfte, som domstolen har framhållit i följande ordalag: ”(artikel) 38 (har) som särskilt mål att förhindra att beslut måste erkännas och verkställas i andra konventionsstater då det finns en möjlighet att de upphävs eller ändras i ursprungsstaten”.

49. I Van Dalfsen-målet hade domstolen tillfälle att markera skillnaden mellan de två möjligheterna. I enlighet med generaladvokatens yttrande framhöll den att Domstolen konstaterade sedan att

”förfarandena enligt artikel 36 och artikel 38 i konventionen ... har ... olika syften”.

”Det förfarande för överklagande som anges i artikel 36 avser den rättsliga frågan huruvida, med hänsyn till de skäl som uttömmande räknas upp i artiklarna 27 och 28 i konventionen, verkställighet lagligen har medgivits, medan beslutet angående vilandeförklaring av handläggningen eller ställande av en säkerhet enligt artikel 38 utgör en underordnad åtgärd avsedd att bestämma den fortsatta handläggningen av förfarandet ...”.

50. Slutligen skulle jag vilja argumentera utifrån den faktiska verkan av artikel 38. Om man följde SISRO:s resonemang och erkände att man, för att kunna erhålla en vilandeförklaring av handläggningen, måste kunna åberopa en av de grunder för vägran som anges i artiklarna 27 och 28, vilken betydelse skulle då artikel 38 få? Låt oss anta att en part mot vilken verkställighet av ett avgörande begärs med framgång kan åberopa en av dessa grunder för vägran. Utan tvekan kommer han att använda det för ett överklagande enligt artikel 36. I det fallet är, som jag har uppgivit, den domstol som handlägger överklagandet tvungen att vägra verkställighet av avgörandet i den stat där den söks. Men om överklagandet avgörs genom en sakprövning uppkommer därmed inte längre frågan om en vilandeförklaring av handläggningen av överklagandet och något behov av artikel 38 föreligger inte längre.

51. Av dessa skäl drar jag slutsatsen att artikel 38 i konventionen kan åberopas oberoende av att de i artiklarna 27 och 28 i konventionen angivna grunderna för att vägra erkännande och verkställighet av det utländska avgörandet inte föreligger.

Den andra frågan

52. Med sin andra fråga vill den nationella domstolen veta om vägran av domstolen i ursprungsstaten att bevilja uppskov med verkställigheten av domen är bindande för domstolen i den stat där verkställighet söks, då den skall pröva en begäran om vilandeförklaring av handläggningen enligt artikel 38 i konventionen.

53. Jag noterar ännu en gång att den befogenhet att vilandeförklara handläggningen som anges i artikel 38 bara är en prövningsrätt som givits domstolen i den stat där verkställighet söks, så att ”utrymmet för en skönsmässig bedömning (av den domstol som handlägger ansökningen om verkställighet) implicit framgår av själva uppbyggnaden av artikel 38 ...”. Beslutet av domstolen i ursprungsstaten att vägra uppskov med verkställighet av avgörandet kan därför inte i något fall vara avgörande vad gäller domstolens prövning av en vilandeförklaring av handläggningen i den stat där verkställighet söks, såvida inte den befogenheten skall ifrågasättas.

54. Är detta avgörande av domstolen i ursprungsstaten relevant?

55. Syftet med artikel 38 är att möjliggöra för den domstol som handlägger överklagandet att ”vänta med sitt avgörande varje gång som rimligt tvivel råder beträffande utgången av domen i ursprungsstaten ...”. Utövandet av denna rätt måste därför ge domstolen möjlighet att ”skydda gäldenären mot förlust som skulle kunna uppstå till följd av verkställighet av domar som ännu inte vunnit laga kraft och som skulle kunna ändras”. Vid utövandet av denna rätt att vilandeförklara har domstolen i praktiken att beakta möjligheten av att det överklagande som har anhängiggjorts i ursprungsstaten bifalls. För att göra det förefaller det mig som att beslutet av domstolen i ursprungsstaten att vägra uppskov med verkställighet av domen, trots att ett överklagande ännu inte har avgjorts, skulle kunna utgöra en ringervisning för domstolen i den stat där verkställighet söks vid bedömningen av möjligheten att överklagandet vinner bifall.

56. Jag anser därför att en vägran att medge uppskov med verkställigheten i ursprungsstaten aldrig kan vara avgörande för den möjlighet att vilandeförklara handläggningen som domstolen i den stat där verkställighet söks besitter, men kan vara relevant för den.

57. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att domstolen besvarar den nationella domstolens frågor på följande sätt:

”Den domstol som handlägger ett överklagande som endast får avse en rättsfråga enligt artikel 37.2 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område är inte behörig att besluta om eller upphäva en vilandeförklaring av handläggningen som har avslagits eller upphävts av en av de domstolar som anges i artikel 37.1.

Alternativt,

En person som har anhängiggjort ett överklagande enligt artikel 36 i konventionen i en av konventionsstaterna kan begära en vilandeförklaring av handläggningen enligt artikel 38, även om han inte kan åberopa någon av de grunder för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artiklarna 27 och 28.

Vägran att medge uppskov med verkställigheten av en dom i ursprungsstaten är aldrig avgörande för, men kan vara relevant för, utövandet av den rätt att vilandeförklara handläggningen som anges i artikel 38 i konventionen och som tillkommer den domstol som handlägger överklagandet i den stat där verkställighet söks.”

1 Originalspråk: franska.

2 EGT nr L 204, 1975, s. 28.

3 EGT nr L 299, 1972, s. 32.

4 Konvention av den 9 oktober 1978 om anslutningen av Konungariket Danmark, Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (EGT nr L 304, s. 1 och — i den ändrade lydelsen — s. 77).

5 Dom av den 4 februari 1988, Hoffmann (145/86, Rec. s. 615, 666); rapport över konventionen av den 27 september 1968, ”Jenard-rapporten” (EGT nr C 59, 1979, s. 1 och 42).

6 I syfte att uppnå den ”överraskningseffekt som måste utgöra en del av verkställighetsförfarandet för att svaranden inte skall ges möjlighet att undandra sina tillgångar från varje verkställighetsåtgärd ...”(Jenard-rapporten, s. 50).

7 Angående skälen för detta särdrag som gäller i Storbritannien, se rapport över konventionen, ”Sehlosser-rapporten” (EGT nr C 59, 1979, s. 71, punkt 208).

8 I England High Court of Justice.

9 Det handlar i artikel 27 om att det skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den stat där domen görs gällande (artikel 27 första punkten), processuella oegentligheter i ursprungsstaten så att svarandens rättigheter inte har beaktats (artikel 27 andra punkten), domens oförenlighet med en dom som har meddelats mellan samma parter i den stat där domen görs gällande (artikel 27 tredje punkten), underlåtenhet att beakta internationell privaträtt i den stat där domen förs gällande (artikel 27 fjärde punkten), domens oförenliget med en dom som tidigare har meddelats i en icke-konventionsstat mellan samma parter och rörande samma sak såvida den först meddelade domen kan erkännas i den stat där domen görs gällande (artikel 27 femte punkten). Artikel 28 förbjuder erkännandet av domar som står i strid med behörighetsregler för försäkringstvister (avsnitt 3 i avdelning II), behörighetsregler för konsumenttvister (avsnitt 4 i avdelning II), exklusiv behörighet (avsnitt 5 i avdelning II) och konventioner med tredje stat (artikel 59).

10 Denna frist löper från delgivningen av beslutet. Den är i princip en månad, men förlängs till två månader om den part mot vilken verkställighet har begärts är bosatt i en annan konventionsstat än den där beslutet om verkställighet har meddelats. Någon möjlighet att förlänga fristen på grund av långa avstånd finns inte.

11 I England High Court of Justice.

12 Se H. Gaudcmet-Tallon: Les conventions de Bruxelles et de Lugano, LGDJ 1993, punkt -102.

13 I konventionen anges inte vilken domstol som är behörig i England, men i Civil Jurisdiction and Judgments Act av den 13 juli 1982, som har införlivat konventionen i brittisk rätt, ges behörighet till Court of Appeal.

14 Tribunal de grande instance de Paris synes ha grundat sin behörighet på den speciella rätt som franska medborgare kan åberopa enligt artikel 14 i Code civil. Det framgår emellertid av artikel 3 andra stycket femte punkten i konventionen att denna behörighetsgrund inte faller inom konventionens tillämpningsområde.

15 Vilandeförklaringen grundar sig troligen på principen i fransk rätt att ”tvistemål måste avvakta utgången av brottmål”.

16 Detta begrepp avser, i detta sammanhang, den allmänna princip som har ålagts de engelska domstolarna att beakta udändska domstolar och domar (se beslutet om hänskjutande, s. 5 i den franska versionen).

17 Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, som är ömsesidigt bindande för Frankrike och Förenade konungariket sedan den 10 juli 1974.

18 Artikel 54, i konventionens ändrade lydelse, angående övergångsbestämmelser är i huvudsak identisk mea artikel 34 i anslutningskonventionen.

19 Dom av den 2 juli 1985 (148/84, Rec. s. 1981, punkt 9).

20 Jenard-rapporten, s. 52, i fråga om artikel 37.

21 Ibidem, s. 52, i fråga om artikel 38. Med ”domstolen som handlägger överklagandet” avses här en domstol som handlägger ett överklagande enligt artikel 37.1, se s. 48 och 51 i rapporten.

22 Schlosser-rapporten, punkt 217, min kursivering.

23 Dom av den 27 november 1984 (258/83, Rec. s. 3971).

24 Den ovan nämnda domen i Brennero-målet, punkt 15.

25 Förslaget till avgörande i Brennero-målet, s. 3990.

26 Dom av den 4 oktober 1991 (C-183/90, Rec. s. I-4743).

27 1 detta mål har High Court of Justice inte direkt avslagit en begäran om vilandeförklaring, men upphävt en tidigare beslutad vilandeförklaring, vilket ί själva verket gar pä ett ut. Den har inte heller beslutat om ställande av säkerhet. De båda målen skiljer sig därför åt i dessa avseenden, men det är inte avgörande vid jämförelsen.

28 Den ovan nämnda domen i målet Van Dalfsen m. fl., punkt 21, min kursivering.

29 Ibidem, punkt 1 i domslutet, min kursivering.

30 Se kommentar till domen av H. Gaudemet-Tallon, Revue critique de droit international privé, januari-mars 1992, s. 117.

31 Jenard-rapporten, s. 52.

32 Förenade konungarikets yttrande, punkt 36 och följande.

33 Schlosscr-rapportcn, punkt 16.

34 Artikel 3.2 i anslutningskonvcntionen.

35 Schlosscr-rapportcn, punkt 195 och följande.

36 Ibidem, punkt 20S.

37 Ibidem, punkterna 77 och 78.

38 Ibidem, punkt 217.

39 Dom av den 14 juli 1977, Eurocontrol (9/77 och 10/77, Rec. s. 1517, domskäl 4).

40 Den ovan nämnda domen i målet Brasserie du pêcheur, punkt 17.

41 Den ovan nämnda domen i Hoffmann-målet, s. 666.

42 Se punkterna 4 och 5 ί mitt förslag till avgörande.

43 Se punkt 5 tredje stycket första strecksatsen i mitt förslag till avgörande.

44 Jenard-rapporten, s. 52, Schlosser-rapporten, punkt 195 och följande.

45 Se de domar som gäller artikel 38 i konventionen: de ovan nämnda domarna av den 22 november 1977, Riva (43/77, Rec. s. 2175), Brennero och Van Dalfsen m. 11.

46 Den i fotnoten ovan nämnda domen i Riva-målet, punkt 32.

47 Ibidem, punkt 30.

48 Förslag till avgörande av generaladvokat Van Gerven í den ovan nämnda domen i malet Van Dalfsen m. fl., punkt 13.

49 Den ovan nämnda domen i malet Van Dalfsen m. fl., punkterna 22 och 23, med min kursivering.

50 Den i fotnot 44 ovan nämnda domen i Riva-målet, punkt 33.

51 Ibidem, punkt 41.

52 Det enda beslut som skulle kunna vara avgörande vore att medge uppskov med verkställigheten av domen, eftersom då de i artiklarna 31 och 47 första punkten angivna förutsättningarna för verkställighet av domen inte längre skulle vara uppfyllda.

53 Den i fotnot 44 ovan nämnda domen i Riva-målet, punkt 33.

54 Jenard-rapporten, s. 52.