Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Cour de cassation i Frankrike har genom beslut av den 17 januari 1994 begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande fråga:

”Är artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen tillämpliga på en ’genomfartsavgift’ — som inte härrör från staten utan från ett avtal mellan ett privat bolag och dess kunder — vilken har till syfte att ersätta detta privata bolag för de kostnader som förorsakas av att tullmyndigheten och veterinärmyndigheten skall kunna bedriva sin verksamhet?”

2. Omständigheterna i målet för förhandsavgörande kan i korthet beskrivas enligt följande. Det privata bolaget Garonor exploitation (nedan kallat ”Garonor”) driver i utkanten av Paris en internationell fraktterminal, på vars område det finns en tullmyndighet. Garonor hyr ut olika lokaler, såsom kontor och hygieniska inrättningar, på fraktterminalens område till transportkommissionärsbolagen Édouard Dubois et fils och General Cargo Services (nedan kallade ”Dubois och Cargo”). Dubois och Cargo har vidare rätt att utnyttja fraktterminalens vägar och järnvägar. Hela området där fraktterminalen är belägen tillhör Garonor. Detta bolags verksamhet är inte underställt någon form av tillstånd eller koncession från en offentlig myndighet. Utöver hyra betalar bolagen Dubois och Cargo till Garonor en schablonmässig ”genomfartsavgift” för varje internationellt transitfordon som utför tullklarering vid fraktterminalen. Tvisten inför den nationella domstolen har uppkommit sedan Dubois och Cargo har vägrat att betala denna ”genomfartsavgift”. Bolagen har gjort gällande att det inte längre finns någon anledning till att ha kvar denna avgift — vars ursprungliga syfte var att täcka Garonors kostnader för att bygga och underhålla ett parkeringsgarage TIR, som tullavdelningen använde — eftersom tullen sedan år 1981 tilllåter att tullklarering utförs i transportkommissionärernas privata lokaler.

3. Enligt beslutet om hänskjutande utgör denna ”genomfartsavgift” — som finns upptagen i Garonors allmänna avtalsvillkor och vilka är tillämpliga för samtliga eventuella användare av fraktterminalen — en avgift i syfte att kompensera Garonors kostnader för tullmyndighetens verksamhet inne på fraktterminalen. Vidare anges i beslutet om hänskjutande närmare vilka kostnader det är fråga om: Hyra och underhåll av de lokaler som Garonor utan kostnad tillhandahåller tullmyndigheten, delfinansieringen av den matsal som tullpersonalen utnyttjar samt vissa andra kostnader som är att hänföra till att denna personal använder en klaffbro, veterinärmyndighetens verksamhet inom terminalområdet samt för ett parkeringsgarage för dem som utnyttjar fraktterminalen. Enligt den hänskjutande domstolen har ”genomfartsavgiften” — med undantag av kostnaderna för parkeringsgaraget — till syfte att ersätta Garonor för de kostnader som har förorsakats bolaget till följd av att tullmyndigheten och veterinärmyndigheten skall kunna bedriva sin verksamhet. Den hänskjutande domstolen har i övervägandena till sitt beslut om hänskjutande vidare förklarat att ”genomfartsavgiften” inte utgör ersättning för avtalade tjänster, vilka Garonor har tillhandahållit transportkommissionärerna: Även om det är en fördel för de ekonomiska aktörerna att tullformaliteterna utförs inne i en stat, är det enligt domstolens rättspraxis fråga om en tjänst till förmån för användarna av den gemensamma marknaden som således inte kan medföra ekonomiska kostnader för de berörda.

4. Kommissionen och bolagen Dubois och Cargo har till svar på den hänskjutande domstolens frågor gjort gällande att ”genomfartsavgiften” utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull. De stödjer sig i detta hänseende på en extensiv tolkning av de bestämmelser som har uppgetts i beslutet om hänskjutande. En sådan tolkning är riktig av två skäl: a) Även om det inte är staten som har infört den aktuella avgiften, är det ändå till förmån för staten som den tas ut, vilket innebär att staten är den egentliga mottagaren; b) Vidare är den princip som domstolen har uttalat i målet Bauhuis tillämplig i förevarande fall, enligt vilken ”förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som en tull är berättigat beroende på det hinder som avgifter — även hur små de än är, på grund av en gränsöverskridande handling — utgör för varors fria rörlighet”. Förbudet mot avgifter med motsvarande verkan bör vara tillämpligt även i förevarande fall, eftersom ”genomfartsavgiften” för transit av varor har en sådan verkan av hinder som de aktuella bestämmelserna i fördraget har till syfte att hindra.

5. Jag finner inte någotdera av dessa argument särskilt övertygande. Enbart påståendet att det i förevarande fall är staten som är mottagare av den aktuella avgiften eller att denna utgör ett hinder mot rörligheten av varor, räcker inte för att fastställa att det i enlighet med fördraget är fråga om en skatterättslig avgift som har motsvarande verkan som en tull. De bestämmelser som har nämnts i beslutet om hänskjutande förbjuder visserligen en sådan typ av avgift och ingen annan, eftersom bestämmelserna skall utgöra ett skydd mot sådana verkningar som en tull har. Det nuvarande problemet är emellertid om den verkan som de ovannämnda parterna vill likställa med en tullbeskattning härrör från en beskattningsregel, som enligt fördragets definition utgör en förbjuden avgift. En tull och en avgift med motsvarande verkan följer i enlighet med artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget av en beskattningsregel, som i sig härrör från en behörighet som är reserverad för staten eller i vart fall för en offentlig myndighet. De ifrågavarande bestämmelserna är enbart riktade till medlemsstaterna. Den ifrågavarande avgiften, som föreskrivs i ett avtal mellan enskilda, har emellertid inte karaktär av en avgift som har påtvingats parterna. För det andra är den som begär betalning av ”genomfartsavgiften” ett privat bolag, som enligt beslutet om hänskjutande inte är att hänföra — och inte kan hänföras — till staten, och detta inte ens enligt den ganska breda definition som domstolen har gett detta begrepp. I detta begrepp inkluderas varje ”organ som oavsett sin rättsliga form i en rättsakt från en offentlig myndighet har fått i uppdrag att under dennas överinseende utföra en offentlig tjänsteverksamhet och som för detta ändamål har särskilda befogenheter utöver dem som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda”. ”Genomfartsavgiften” härrör inte från beskattningsmakten hos ett organ av denna typ, eftersom det endast är en avgift av skatterättslig karaktär — en avgift införd av en behörig myndighet — som är förbjuden genom att utgöra en avgift med motsvarande verkan som en tull. Jag anser således att en sådan avgift som det är frågan om i förevarande fall inte utgör en sådan avgift med motsvarande verkan som avses i artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget.

6. När detta är sagt, vill jag tillägga att de argument som har behandlats ovan inte är tillräckliga för att belysa hur det inför domstolen framlagda problemet kan ses. Den hänskjutande domstolen har med sin fråga begärt en tolkning av artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget, dock utan att vare sig enbart eller uttryckligen ställa frågan — som enligt min mening skall besvaras nekande — nämligen om den aktuella ”genomfartsavgiften” är förbjuden enligt dessa bestämmelser. Beslutet om hänskjutande kan även förstås så att det tar upp ett mer allmänt problem. Domstolen anmodas att yttra sig om hur de ovan nämnda bestämmelserna i fördraget skall tolkas i det ännu inte behandlade och särskilda fallet när en avgift läggs på varor på grund av att de rör sig över en gräns, när avgiften finns i ett avtal mellan enskilda men dess syfte är att täcka de kostnader som, i enlighet med vad den hänskjutande domstolen anger, har samband med att ett offentligt uppdrag utförs. Enligt min mening kräver den ställda frågan att domstolen tolkar de angivna bestämmelserna i beslutet om hänskjutande, inte bara i förhållande till förbudet mot de tullar och avgifter som anges i dessa bestämmelser, utan även i förhållande till den betydelse och bindande räckvidd som dessa har för att skydda det grundläggande värde som den fria rörligheten för varor har för den gemensamma marknaden.

7. Jag skall därför med denna utgångspunkt undersöka hur bestämmelserna i fördraget kan vara av betydelse för det aktuella fallet. Det är nödvändigt att i förevarande fall grunda sig på de upplysningar som härvid får anses föreligga i målet, där den hänskjutande domstolen har definierat det särskilda syftet med ”genomfartsavgiften”. De kostnader som denna avgift skall ersätta är, enligt den hänskjutande domstolen, de som tullmyndigheten och veterinärmyndigheten har för att bedriva sin verksamhet. Dessa kostnader betalas i det aktuella fallet av enskilda personer. Det företag som driver fraktterminalen står för dessa kostnader, men får i sin tur täckning för dem med hjälp av en ”genomfartsavgift”, som importörer och exportörer betalar till företaget med ett fast belopp för varje fordon som utför internationell transport av varor. Avgiftskravet beror således på att det är nödvändigt att täcka de kostnader som staten inte står för. Det framgår vidare av domstolens rättspraxis — vilken den nationella domstolen har tagit hänsyn till när den har formulerat sin fråga — att de kostnader som är att hänföra till utförandet av ifrågavarande tjänster, alltid och uteslutande skall bäras av staten, vilken således inte kan övervältra kostnaderna på användarna genom att kräva avgiften av dem. Även om det är en fördel för de ekonomiska aktörerna att de kan utföra tullklarering inne i staten inom terminalområdet, måste tullens tjänster — enligt domstolens fasta rättspraxis — alltid kunna erbjudas, oavsett var de utförs, till varje person som utnyttjar den gemensamma marknaden, och utan att någon ekonomisk förpliktelse uppkommer som gottgörelse för denna tjänst.

8. När frågan betraktas på detta sätt, anser jag att den nationella domstolen i sak har begärt att domstolen utifrån två synvinklar skall ta ställning till om de bestämmelser den tar upp är tillämpliga. Den första — som jag redan har behandlat — avser överträdelse av förbudet mot avgift med motsvarande verkan som en tull. Den andra — som jag ännu inte har behandlat — avser att bedöma huruvida det hinder mot den fria rörligheten av varor som ”genomfartsavgiften” utgör beror på den omständigheten att staten, snarare än att ha underlåtit att särskilt förbjuda skatteförpliktelser av ett sådant slag, har åsidosatt sin skyldighet att bära kostnaderna avseende den aktuella offentliga verksamheten. Denna skyldighet är naturligtvis den som består i att i sin helhet bära verksamhetens kostnader, för att undvika risken att denna kostnad övervältras på privata aktörer som utför transittransport. Att det är nödvändigt att undersöka frågan även ur den andra synvinkeln följer redan av de överväganden på vilka beslutet om hänskjutande stödjer sig. Som tidigare har nämnts, avser ”genomfartsavgiften” att ersätta kostnader som tullmyndigheten och veterinärmyndigheten har för att kunna bedriva sin verksamhet. Genom att fastställa mottagaren av den omtvistade avgiften verkar den nationella domstolen mena att om staten hade stått för de aktuella kostnaderna, skulle ”genomfartsavgiften” — oavsett om denna anses utgöra en avgift med motsvarande verkan eller inte — inte ha funnits med i avtalet, och det hinder som avgiften utgör mot den fria rörligheten för varor skulle inte ha förelegat. Frågan har ännu inte behandlats i domstolens rättspraxis ur någon av dessa synvinklar. I de ovan nämnda domarna har domstolen slagit fast att tullens tjänster skall utföras utan kostnad, och att användarna av den inre marknaden har rätt att erhålla sådana tjänster. Dessa domar slår i samtliga fall fast att en avgift som har tagits ut av staten utgör en avgift med motsvarande verkan, eftersom den inte kan liknas vid ett vederlag för en tjänst som den berörde har erhållit. I förevarande fall är det tvärtom fråga om att bedöma huruvida statens skyldighet att se till att de ekonomiska aktörerna inte bär kostnaderna för denna verksamhet är tillämplig i förevarande fall, oberoende av förbudet mot tull och avgifter med motsvarande verkan.

9. Vad gäller problemställningen i sak bör följande anmärkning först göras. I artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget anges uttryckligen ett förbud mot tull och avgift med motsvarande verkan, men de innehåller inte någon liknande bestämmelse om statens skyldighet att bära kostnader. Det är emellertid denna skyldighet som är aktuell i förevarande fall, eftersom det är genom att denna skyldighet inte har följts, som de kostnader som är att hänföra till de aktuella tjänsterna felaktigt har övervältrats på de ekonomiska aktörerna. Som tidigare har påpekats bör man lägga vikt vid den betydelse som de av den nationella domstolen nämnda bestämmelserna har i fördragets systematik. De ger utan tvekan uttryck för en princip som är bärande för gemenskapen och som representerar ett grundläggande och absolut värde, nämligen att varor fritt skall kunna röra sig över gränser, vilket är fallet när överförseln inte medför någon ekonomisk börda för de ekonomiska aktörerna. Förbudet mot att införa tullar och avgifter med motsvarande verkan är således inte ett mål i sig självt. Syftet med dessa bestämmelser — vilket har uppmärksammats i den ovan nämnda domen Bauhuis — är att i enlighet med artikel 3 c i fördraget säkra att en effektiv inre marknad genomförs, i vilken de ekonomiska aktörerna har rätt till att handelshinder inom gemenskapen upphävs. Det är därför frågan om ett förbud som hänger samman med genomförandet av en av de viktigaste målsättningarna i fördraget. En verklig gemensam marknad förutsätter att det inte finns några ekonomiska hinder för att varor fritt kan röra sig över gränserna. Dessa bestämmelser, som skall vara en fullständig garanti för varornas rörlighet, skall också ses som ett uttryck för en vilja att förhindra en sådan passivitet från medlemsstaternas sida som den i förevarande fall, en passivitet som gör att enskilda får bära kostnaden för tullens tjänster och som därmed undergräver denna grundläggande garanti, även om en avgift med motsvarande verkan som en tull inte har ålagts. Förbudet mot ett sådant beteende är förvisso endast underförstått; det anges inte uttryckligen i de aktuella bestämmelserna. Jag vill dock påpeka att förbudet finner stöd i de uttryckliga allmänna bestämmelser som finns i artikel 5 andra stycket, enligt vilken medlemsstaterna skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås. De i beslutet om hänskjutande nämnda bestämmelserna skall därför läsas i förening med artikel 5 med anledning av det samband som finns mellan dessa bestämmelser beträffande de tillämpliga reglerna i förevarande fall — som jag skall redogöra för nedan.

10. Med anledning av den utgångspunkt som jag har tagit i målet, kan principen om att varor fritt och utan kostnad skall kunna röra sig över gränserna åsidosättas av staten dels genom de beteenden som uttryckligen anges i och förbjuds genom artiklarna 9, 12, 13 och 16, dels andra former av beteenden som — även om de inte har utformats som en avgift med motsvarande verkan som en tull — ändå har som verkan att de intressen som dessa bestämmelser har till syfte att tillgodose undergrävs. I detta fall är artikel 5 tillämplig såsom en allmän rättsprincip som det i sista hand går att falla tillbaka på, vilken allmänt har till uppgift att övervaka att gemenskapens grundläggande rättsprinciper i sin helhet upprätthålls vid indirekta överträdelser, det vill säga de som inte uttryckligen framgår av ordalydelsen av en särskild bestämmelse i fördraget. Om så inte vore fallet skulle gemenskapens rättsordning varken i förevarande fall eller i liknande fall kunna ingripa mot en medlemsstats beteende där ett förbud formellt sett efterföljs, men ett förbjudet resultat ändå uppkommer i praktiken. Så är emellertid inte fallet. I förevarande fall kan inte en medlemsstat lagligen agera utanför de gränser som framgår av en tolkning av dessa bestämmelser, och som är bindande för att förverkliga grundläggande målsättningar i fördraget, som till exempel en grundläggande hänsyn till varornas fria rörlighet.

11. Under dessa omständigheter framstår det som uppenbart att den allmänna skyldigheten i artikel 5 andra stycket utgör den sista utvägen. När en medlemsstats förhållningssätt kränker ett i gemenskapsrätten skyddat intresse, vilket särskilt och i sin helhet regleras i en annan bestämmelse i fördraget, är det uteslutande den senare bestämmelsen som skall användas. Artikel 5 andra stycket kan däremot tillämpas subsidiärt mot en medlemsstats beteende eller förfarande som, trots att de inte omfattas av andra särskilda regler, strider mot fördragets målsättningar. I förevarande fall måste skyldigheten att ”avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås” uppfyllas inte bara genom att följa det uttryckliga förbudet mot att införa skatter med motsvarande verkan, utan även — och det är här som mekanismen i artikel 5 är tillämplig genom att som en sista utväg kunna ingripa mot de förbjudna åtgärder som inte faller under en särskild bestämmelse — ett underförstått förbud att driva tulltjänsten på ett sådant sätt att den kränker principen om att varor fritt och utan kostnad skall kunna röra sig över gränserna. Vidare bör anmärkas att de målsättningar i fördraget som artikel 5 andra stycket skall skydda bör härledas ur olika bestämmelser i själva fördraget. Det är endast mot bakgrund av regelsystemet som helhet, där grunderna för den gemensamma marknaden definieras, som det genom tolkning kan fastställas vilka värderingar som bör skyddas på detta område. Artikel 5 skall därför läsas och tilllämpas i förening med andra bestämmelser i fördraget. Det åligger medlemsstaterna — såsom allmänt föreskrivs i denna artikel — att avhålla sig från beteenden som kan kränka juridiska möjligheter eller rättigheter, som i varje enskilt fall skyddas av de bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella fallet. Domstolens rättspraxis går klart i denna riktning, eftersom domstolen har fastslagit att artikel 5 andra stycket ”utgör en allmän förpliktelse för medlemsstaterna, där det konkreta innehållet i varje enskilt fall beror på fördragets bestämmelser eller på de regler som härleds från fördragets allmänna uppbyggnad”.

12. Avslutningsvis vill jag understryka att domstolen redan har använt bestämmelsen i artikel 5 andra stycket just på det sätt som den skall tillämpas i förevarande fall, nämligen som en regel genom vilken man ingriper mot indirekt underlåtenhet att följa underförstådda rättsgrundsatser och principer, som härrör från fördragets allmänna uppbyggnad. Som exempel kan nämnas domen kommissionen mot Belgien. I det falletansåg kommissionen att Belgien hade brutit mot artikel 12 b i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, enligt vilket gemenskapens anställda är undantagna från all skyldighet att skriva in sig i den medlemsstats befolkningsregister där gemenskapens institutioner har sitt säte. Inskrivningsskyldigheten innebar i det fallet ingen direkt överträdelse av den aktuella regeln, utan endast en indirekt överträdelse, eftersom de berörda missgynnades i skatterättsligt hänseende om de inte skrev in sig. Enligt domstolen utgjorde ett sådant beteende en överträdelse av artikel 5 andra stycket i fördraget, eftersom det innebar ett indirekt tvång att skriva in sig i befolkningsregistret, vilket stod i strid med andemeningen i den ovan nämnda artikel 12. Artikel 5 andra stycket kan således utgöra ett lämpligt lagstöd för att kunna förbjuda en medlemsstats beteende som — även om det är förenligt med ordalydelsen i en bestämmelse i fördraget — strider mot ändamålet i denna bestämmelse.

13. Med stöd av ovannämnda skäl menar jag att artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget i förening med artikel 5 andra stycket och artikel 3 c inte bara innebär ett förbud mot tullar och avgifter med motsvarande verkan, utan även en förpliktelse för medlemsstaterna att helt och hållet bära kostnaden som förorsakas av att tullmyndigheten och veterinärmyndigheten skall kunna bedriva sin verksamhet. Endast på detta sätt kan det förhindras att dessa omkostnader övervältras på de ekonomiska aktörerna, och att de avgifter som avser att täcka dem — även om de föreskrivs i ett avtal mellan enskilda — i sin tur inte blir ett hinder mot den fria rörligheten av varor över gränserna.

14. Med stöd av vad som ovan har anförts föreslår jag att domstolen skall ge följande svar på den fråga som Kar ställts av Cour de cassation i Frankrike i beslut av den 17 januari 1994:

”Artiklarna 9, 12, 13 och 16 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen är inte tillämpliga på en ’genomfartsavgift’ — som inte härrör från staten utan från ett avtal mellan ett privat bolag och dess kunder — vilken har till syfte att ersätta detta privata bolag för de kostnader som förorsakas av att tullmyndigheten och veterinärmyndigheten skall kunna bedriva sin verksamhet. Emellertid skall samtliga kostnader som har samband med tullmyndighetens, och veterinärmyndighetens verksamheter i sin helhet bäras av staten och därför inte under några omständigheter av de ekonomiska aktörerna. En medlemsstats beteende där enskilda får bära sådana kostnader — även till följd av en avgift i ett avtal mellan enskilda — som har samband med transport av varor som rör sig över en medlemsstats gränser, strider mot artiklarna 3 c, 5 andra stycket, 9, 12, 13 och 16 i förening.”

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 17 maj 1983, kommissionen mot Belgien (132/82, Rec. s. 1649, punkt 13—15), och kommissionen mot Luxemburg (133/82, Rec. s. 1669, punkt 14—16).

3 Dom av den 25 januari 1977 (46/76, Rec. s. 5, punkt 9).

4 Dom av den 12 juli 1990, Foster m. fl. (C-18S/89, Rec. s. I-3313, punkt 20). Det framgår vidare av domstolens fasta rättspraxis att även ett privat bolag t princip kan hänföras till staten, och detta med hänsyn till olika kriterier som exempelvis den kontroll som staten rent faktiskt utövar, statens avgörande inflytande och möilighet för att ge bindande påbud, egendomsförhållanden eller finansiellt deltagande, beroendeställning — administrativt eller genom lag — under offentliga myndigheter eller utnämning av styrelsemedlemmar av offentliga organ. Vid sådana tillfällen kan ett organ oavsett sin form och karaktär anses som att hänföra under staten eller organets verksamhet kan i vart fall tillskrivas staten. Jag hänvisar härvid till dom av den 24 november 1982, kommissionen mot Irland (249/81, Rec. s. 4005, punkt 15), av den 2 februari 1982, Van der Kooy m. fl. (67/85, 68/85 och 70/85, Rec. s. 219, punkt 36—38), och av den 20 september 1988, Beentjes (31/87, Rec. s. 4635, punkterna 11 och 12).

5 Se dom av den 30 maj 1989, kommissionen mot Italien (340/87, Rec. s. 1483, punkt 17), där domstolen ansåg att Italienska republiken inte följt sina åligganden när den ”lagt kostnaden för kontroller och administrativa formaliteter som hade utförts under tullens normala öppettider på de ekonomiska aktörerna”. Se även dom av den 5 februari 1976, Bresciani (87/75, Rec. s. 129, punkt 10), i vilken domstolen, beträffande myndigheternas verksamhet i syfte att i samhällets intresse inrätta sanitetskontroller, ansåg att ”samhället skall stå för de kostnader som förorsakas (genom dessa sanitetskontroller), eftersom det som helhet får dra nytta av den fria rörligheten av varor inom gemenskapen”.

6 De i fotnot 1 ovan nämnda domarna, kommissionen mot Belgien och kommissionen mot Luxemburg, i vilka domstolen fastslog att de fördelar som uppkommer på grund av möjligheten att utföra tullklarering inne i landet ”hör samman med utförandet av tullformaliteterna, som alltid är en skyldighet oavsett var den genomförs”. Sådana fördelar ges ”i syfte att främja rörligheten av varor och förenkla transporten inom gemenskapen. De förenklingar i tullklareringen som är införda i den gemensamma marknadens intresse kan därför inte belastas med nägon form av avgift”.

7 Se fotnoterna 1 och 4.

8 Denna funktion av artikel 5 andra stycket har redan framhävts av generaladvokaterna Mancini och Tesauro i deras respektive förslag till avgörande i dom av den 30 januari 1985, kommissionen mot Frankrike (290/83, Rec. s. 439, och i synnerhet s. 442), respektive dom av den 11 mars 1992, Compagnie commerciale del l'Ouest m. fl. (C-78/90 — C-83/90, Rec. s. I-1847, och i synnerhet s. I-1864). Den ovan nämnda domen kommissionen mot Frankrike bör särskilt omnämnas. Kommissionen gjorde där gällande att det var möjligt att ingripa mot den franska statens beteende med tillämpning av artikel 5 andra stycket, eftersom även om det formellt sett var omöjligt att hänföra detta beteende till begreppet statsstöd, hade det pä grund av sin effekt samma verkan som ett sädant stöd. Generaladvokaten och domstolen har helt korrekt underkänt en sädan tolkning. Lydelsen av artikel 92 (”är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är... oförenligt med den gemensamma marknaden”) är tillräckligt omfattande för att inbegripa varje beteende av staten som får ett sädant resultat som strider mot bestämmelsen. Det var därför inte nödvändigt att använda den allmänna och subsidiära bestämmelsen i artikel 5 andra stycket.

9 Dom av den 8 juni 1971, Deutsche Grammophon (78/70, Rec. s. 487, punkt 5). Nödvändigheten av att läsa och tillämpa artikel 5 i förening med andra bestämmelser i fördraget framgår för övrigt klart av domstolens rättspraxis. Domstolen har med stöd av artiklarna 5, 3 f, 85 och 86 i förening ingripit mot statliga åtgärder som riskerade att hindra konkurrensreglernas genomslagskraft. Se till exempel dom av den 16 november 1977, GB-INNO-BM (13/77, Rec. s. 2115, purit 29—31); av den 3 december 1987, Aubert (136/86, Rec. s. 4789, punkterna 22 och 23); av den 11 april 1989, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (66/86, Rec. s. 803, punkterna 48 och 49), och av den 17 november 1993, Meng (C-2/91, Rec. s. I-5751, punkt 14).

10 Dom av den 18 mars 1986, (85/85, Rec. s. 1149, punkt 22).