Förslag till avgörande av generaladvokat

A — Inledning

1. Det aktuella målet handlar om beräkning av invaliditetspension enligt nederländsk lag. Käranden i målet inför den nationella domstolen, Olivieri-Coenen, var bosatt i Nederländerna från det att hon föddes år 1927 till år 1959. Hon arbetade där från den 1 september 1946 till den 29 januari 1959 som lärarinna i en privat skola. Hennes anställning grundade sig på ett civilrättsligt anställningsavtal. Olivieri-Coenen var ursprungligen nederländsk medborgare, såsom ombudet för käranden inför den nationella domstolen förklarade för domstolen vid den muntliga förhandlingen. Efter det att hon ingick äktenskap med en italiensk medborgare, erhöll hon italienskt medborgarskap och bosatte sig i Italien år 1959. Tillsammans med sin make arbetade hon där inom en hotellverksamhet som de ägde. Hon var försäkrad i Italien från mars 1960 till juli 1981.

2. År 1979 upphörde Olivieri-Coenen att arbeta på grund av hälsoskäl. Den behöriga italienska försäkringsinstitutionen beviljade henne därefter en italiensk invaliditetspension med verkan från och med den 1 februari 1982. Olivieri-Coenen ingav också en ansökan om att få ett proportionellt nederländskt bidrag för arbetsoförmåga. Som förklaring till detta förfarande skall det nämnas att i fall som det föreliggande skall, enligt de relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelserna, den sammanlagda invaliditetspensionen som skall utbetalas fastställas först, därefter skall den del som varje berörd medlemsstat skall utge beräknas.

3. Den behöriga nederländska försäkringsinstitutionen, Nieuwe Algemene Bedrijfsvereniging (nedan kallad ”svaranden i målet inför den nationella domstolen”), upplyste den 13 mars 1991 Olivieri-Coenen om att hon med verkan från den 1 februari 1982 hade beviljats ett proportionellt beräknat bidrag för arbetsoförmåga enligt ”Wet op de arbeidsongeschiktheidsverzekering” (lagen om försäkring mot arbetsoförmåga, nedan kallad ”WAO”). Vid beräkningen av detta bidrag togs det dock endast hänsyn till den period av yrkesverksamhet som förelåg före den 1 september 1947.

4. För att bättre förstå skälet till detta är det nödvändigt att se på de relevanta bestämmelserna i den nederländska socialförsäkringslagstiftningen. I Nederländerna regleras skyddet mot ekonomiska följder av arbetsoförmåga i två lagar — den redan nämnda WAO, som trädde i kraft den 1 juli 1967 och ”Algemene Arbeidsongeschiktheidswet” (nedan kallad ”AAW”). Storleken av de bidrag som beviljas med stöd av WAO eller AAW är oberoende av omfattningen av de försäkringsperioder som har fullgjorts. Statligt anställda och personer som behandlas som sådana är däremot försäkrade mot arbetsoförmåga enligt ”Algemene Burgerlijke Pensioenwet” (lagen om allmän folkpension, nedan kallad ”ABPW”). Av de två förstnämnda pensionerna är endast WAO av intresse i detta mål, varför jag inte kommer att gå närmare in på AAW och förhållandet mellan dessa båda lagar. ABPW trädde i kraft den 1 januari 1966. Före denna tidpunkt gällde för statligt anställda och personer som behandlas som sådana ”Pensioenwet 1922”. Denna lag upphävdes genom ABPW. Samtidigt fastställdes övergångsbestämmelser för de personer som enligt Pensioenwet 1922 var berättigade till invaliditetspension. Till följd av dessa bestämmelser kunde anspråk göras i ytterligare fem år, fram till den 1 januari 1971. Inträdde arbetsoförmåga efter denna tidpunkt, kunde de berörda inte längre göra anspråk på invaliditetspension med stöd av dessa bestämmelser.

5. Olivieri-Coenen omfattades från den 1 september 1947 av Pensioenwet 1922. Hon var därför berättigad till en invaliditetspension enligt denna lag. Denna rätt bortföll emellertid vid utgången av den övergångstid som hade fastställts i ABPW.

6. Svaranden inför den nationella domstolen har vid beräkningen av den proportionella pension som skulle beviljas Olivieri-Coenen utgått från bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i den lydelse som var gällande den 1 februari 1982, det vill säga den tidpunkt då Olivieri-Coenen fick rätt till den italienska invaliditetspensionen. Det är inte nödvändigt att gå närmare in på de i detta mål tillämpliga bestämmelserna i avdelning III (”särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner”) i förordning 1408/71, eftersom parterna i målet inför den nationella domstolen är eniga i detta avseende och dessa bestämmelser inte är relevanta för svaret på frågan i begäran om förhandsavgörande. Det är därför tillräckligt att påpeka att de proportionellt beräknade förmånerna vid arbetsoförmåga, som svaranden i målet inför den nationella domstolen skulle utbetala till Olivieri-Coenen, skulle beräknas på grundval av artikel 46.2 i förordning nr 1408/71, genom en analog tillämpning.

7. Till denna artikel finns följande bestämmelse i bilaga V, punkt 4 a under avsnittet om Nederländerna, i den lydelse av förordningen som var gällande vid den aktuella tidpunkten:

”Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perioder av avlönat arbete och motsvarande perioder som fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967 också betraktas som försäkringsperioder enligt den nederländska lagstiftningen om försäkring mot arbetsoförmåga.”

8. Svaranden i målet inför den nationella domstolen har därför tagit hänsyn till den period av avlönat arbete som Olivieri-Coenen har fullgjort före den 1 februari 1947 vid beräkningen av den proportionella nederländska pensionen. Svaranden har emellertid vägrat att räkna in anställningsperioden från den 1 september 1947 till den 29 januari 1959, då hon omfattades, av Pensioenwet 1922. Svaranden har som motivering till detta hänvisat till att den lagen innehåller föreskrifter för statligt anställda och de personer som behandlas som sådana. Enligt artikel 4.4 i förordning 1408/71 gäller denna förordning emellertid inte ”särskilda system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana”.

9. Olivieri-Coenen har överklagat detta beslut. Hon har gjort gällande att detta beslut har fattats på grundval av en felaktig tolkning av bestämmelserna i förordning nr 1408/71. Arrondissementsrechtbank te Amsterdam har därför ställt följande fråga till domstolen:

”Skall avsnitt H, punkt 4 a i bilaga V till förordning nr 1408/71 i dess lydelse den 1 februari 1982, tolkas så att man med period av avlönat arbete skall förstå bland annat de perioder under vilka en person har utövat undervisningsverksamhet på grundval av ett anställningsavtal med en privat skola, även om denna person under denna period var försäkrad enligt ett särskilt system som gällde för statligt anställda och personer som behandlades som sådana?”

B — Ställningstagande

10. Innan jag går in på själva frågan i begäran om förhandsavgörande, anser jag det vara befogat att i korthet beröra frågan om vilken lydelse av den berörda bestämmelsen som skall läggas till grund för tolkningen. Det är ostridigt att den relevanta lydelsen är den som gällde den 1 februari 1982. När förordning nr 1408/71 antogs fanns punkt 4 a i avsnitt F i bilaga V till förordningen. Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets anslutning ledde till att nya avsnitt för de nya medlemsstaterna infördes i bilaga V till förordningen. Avsnitt F blev därför till avsnitt H, utan att innehållet i bestämmelsen ändrades därvid. En motsvarande anpassning skedde efter Greklands anslutning till gemenskaperna. Detta ledde till att avsnitt H blev till avsnitt I. Eftersom detta är den lydelse som var gällande den 1 februari 1982 kommer jag lägga denna till grund för min bedömning. För fullständighetens skull vill jag påpeka att de senare ändringarna av förordning 1408/71 är utan betydelse för det föreliggande målet. Detta gäller särskilt rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981, genom vilken bilaga V blev till bilaga VI och innehållet i avsnitt I ändrades i sak. Kommissionen har i sitt yttrande med rätta påpekat att denna förordning trädde i kraft först den 1 juh 1982, det vill säga efter den avgörande tidpunkten i detta fall.

11. Frågan i det aktuella fallet är huruvida perioden från den 1 september 1947 till den 29 januari 1959, då Olivieri-Coenen arbetade som lärarinna i en privat nederländsk skola och också omfattades av bestämmelserna i Pensioenwet 1922, kan anses vara en period av avlönat arbete eller en motsvarande period på det sätt som avses i avsnitt I punkt 4 a i bilaga V till förordning nr 1408/71 i den lydelse som var gällande den 1 februari 1982.

12. Jag delar kommissionens åsikt, att denna fråga skall besvaras jakande. Enligt artikel 1 s i förordning nr 1408/71 skall beteckningen ”anställningsperioder” förstås som ”perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts samt alla perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med anställningsperioder”. Denna definition skall också läggas till grund för tolkningen av den bestämmelse som skall prövas här. Det beror således på om den verksamhet som käranden i målet inför den nationella domstolen har haft enligt nederländsk lag kan anses vara ”anställningsperiod” eller ”period som behandlas som sådan”. Om detta råder inget tvivel enligt min mening. Svaranden i målet inför den nationella domstolen har i sin inlaga själv påpekat att enligt nederländsk lag skall en person som är anställd på grundval av ett anställningsavtal anses vara en anställd. Den tid som en sådan person arbetar är därför enligt min mening att anse som en anställningsperiod (eller en period som behandlas som sådan) på det sätt som avses i den bestämmelse som är i fråga här.

13. Omständigheten att Olivieri-Coenen under den aktuella perioden omfattades av bestämmelserna i Pensioenwet 1922 förändrar inget i detta avseende. Det är visserligen riktigt att det såväl i denna lag som i ABPW rör sig om ”system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana”, system som enligt artikel 4.4 i förordning nr 1408/71 inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Av detta följer emellertid inte att perioden i fråga inte kan anses vara anställningsperiod eller period som behandlas som sådan på det sätt som avses i den bestämmelse som skall prövas här.

14. Svaranden i målet inför den nationella domstolen har åberopat domstolens dom i målet Lohmann som stöd för sin motsatta ståndpunkt. Denna dom handlade om en nederländsk medborgare, som tidigare hade varit statligt anställd och som senare uppbar en invaliditetspension enligt ABPW. Efter någon tid flyttade han till Belgien. Han ansökte om barnbidrag för sin dotter, som fortfarande bodde i Nederländerna, enligt nederländska bestämmelser, vilket dock avslogs. I den talan som Lohmann därefter förde inför nederländsk domstol uppstod frågan om huruvida käranden kunde stödja sitt anspråk på artikel 77.2 a i förordning nr 1408/71. Av denna bestämmelse framgår att en person som vid de tillfällen som anges däri uppbär en pension enligt endast en medlemsstats lagstiftning, är berättigad till familjeförmåner enligt denna medlemsstats lagstiftning. Käranden kunde därför endast stödja sig på denna bestämmelse för det fall den invaliditetspension som han uppbar enligt ABPW var en pension i den mening som avses i artikel 77.2 a. Domstolen besvarade denna fråga nekande. Den hänvisade till att enligt artikel 4.4 i förordning nr 1408/71 omfattas inte systemen för statligt anställda och personer som behandlas som sådana av förordningens tillämpningsområde. Domstolen slog därför fast att en pension som utges enligt ett sådant särskilt system inte kan anses vara en pension i den mening som avses i artikel 77.2 a. Detta är uppenbart. Eftersom förordning nr 1408/71 inte gäller system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana, kan den omständigheten, att en person enligt ett sådant system är berättigad till en förmån, inte i sig leda till att förordningen är tillämplig på honom.

15. De faktiska omständigheterna i detta mål kan dock inte jämföras med de som låg till grund för domen i målet Lohmann. Detta mål handlar inte om vilka följder det förhållandet har för frågan om förordning nr 1408/71 är tillämplig, att det finns anspråk enligt ett särskilt system för statligt anställda eller personer som behandlas som sådana. Det framgår tydligt att Olivieri-Coenen varken enligt Pensioenwet 1922 eller enligt ABPW kan göra anspråk på sådana förmåner. Målet handlar endast om den period under vilken käranden i målet inför den nationella domstolen omfattades av Pensioenwet 1922 kan anses vara en anställningsperiod på det sätt som avses i den bestämmelse som är i fråga och om den därmed skall räknas in vid beräkningen av den proportionella invaliditetspensionen enligt nederländsk rätt. Ett jakande svar på denna fråga strider på inget sätt mot artikel 4.4 i förordning nr 1408/71. Det måste än en gång påpekas att Olivieri-Coenen, efter utgången år 1971 av den övergångstid som föreskrevs i ABPW, inte längre hade något anspråk enligt det särskilda systemet för statligt anställda och personer som behandlas som sådana. Detta ger till resultat att käranden i målet inför den nationella domstolen befinner sig i samma läge som om hon aldrig hade omfattats av föreskrifterna i Pensioenwet 1922. Då detta resultat redan framgår av gällande föreskrifter, är det inte nödvändigt med en ändring av artikel 4.4 för att motivera detta, vilket svaranden i målet inför den nationella domstolen anser.

16. Även om det skulle antas att den åsikt som här uttrycks inte skulle vara förenlig med artikel 4.4 i förordningen, skulle resultatet inte bli annorlunda enligt min mening. Enligt domstolens rättspraxis finns det ingen ”rangordning” mellan bestämmelserna i förordning nr 1408/71 å ena sidan och de i bilaga VI (tidigare bilaga V) å andra sidan. Samtliga dessa bestämmelser har nämligen antagits på grundval av artikel 51 i EG-fördraget. De skall därför ”tolkas i ljuset av denna artikels syfte, som är att genomföra största möjliga grad av fri rörlighet för arbetstagare, vilket är en av gemenskapens grundprinciper”. På grundval av detta är följaktligen inte artikel 4.4 i förordning nr 1408/71 till hinder för den här anförda tolkningen. Frågan om förhållandet mellan artikel 4.4 i förordning nr 1408/71 och artikel 48.4 i EG-fördraget är därför utan betydelse för detta mål.

17. Såsom kommissionen med rätta har påpekat är denna tolkning också rimlig. Eftersom den rätt till pension som käranden i målet inför den nationella domstolen hade enligt Pensioenwet 1922 bortföll år 1971, skulle en motsatt uppfattning leda till att anställningsperioden mellan september 1947 och januari 1959 överhuvud taget inte skulle beaktas. Detta skulle innebära att Olivieri-Coenen hamnade i en sämre situation, medan ett beaktande av denna period inte skulle leda till ett sammanträffande av förmåner.

18. Avslutningsvis skall det påpekas att också svaranden i målet inför den nationella domstolen, i sitt både välgrundade och användbara yttrande, har ansett att den här anförda uppfattningen är tänkbar. Svaranden verkar dock med rätta ha varit av den uppfattningen att de tvivel som föreligger skall avlägsnas genom en dom av domstolen.

C — Förslag till avgörande

19. Jag föreslår därför att frågan i begäran om förhandsavgörande från Arrondissementsrechtbank te Amsterdam, skall besvaras enligt följande: Avsnitt I punkt 4 a i bilaga V till förordning (EEG) nr 1408/71, i den lydelse som var gällande den 1 februari 1992, skall tolkas på så sätt att perioder av avlönat arbete och motsvarande perioder, på det sätt som avses i denna bestämmelse, vilka har fullgjorts före den 1 juli 1967 också omfattar perioder under vilka en person har arbetat som lärarinna på grundval av ett anställningsavtal som ingåtts med en privat skola, även om denna person under denna period var försäkrad enligt ett särskilt system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana.

1 Originalspråk: tyska.

2 Dessa frågor behandlades av generaladvokat Tesauro ī förslag till avgörande i målet Drake (dom av den 20 september 1994, C-12/93, Rec. s. I-4337).

3 EGT nr L 149, s. 2.

4 Se artikel 29 i akt om anslutningsvillkoren och anpassningarna av fördragen (EGT nr L 73, 1972, s. 14 och 112)

5 Se artikel 21 i akt om anslutningsvillkoren för Hellenska republiken och anpassningarna av fördragen (EGT nr L 291, 1979, s. 17 och 101).

6 Bestämmelsens ordalydelse återges ovan i punkt 7.

7 EGT nr L 143, s 1.

8 Se artikel 4 i förordning nr 1390/81 och artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 3795/81 av den 8 december 1981 (EGT nr L 378, s. 1).

9 I den lydelse som var gällande den 1 februari 1982.

10 I den tyska språkversionen används uttrycket ”Beschäfti-gungszeiten” i båda dessa bestämmelser, medan det i andra språkversioner används delvis något annorlunda uttryck. Î den nederländska språkversionen av artikel 1 s används till exempel uttrycket ”tijdvakken van arbeid” och i den franska språkversionen ”périodes d'emploi”. Detta innebär dock ingen materiell skillnad.

11 Dom av den 8 mars 1979, Lohmann (129/78, Rec. s. 853).

12 Ibidem (fotnot 10), punkt 6.

13 Dom av den 20 september 1994, Drake (C-12/93, Rec. s. I-4337, punkt 20).

14 Domstolen kommer sannolikt fa tillfälle att fördjupa sig i frågan i det mål som för närvarande är anhängigt Vougioukas (C-443/93). Se i detta hänseende generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande av den 1 juni 1995.

15 Det är intressant att Olivieri-Coenen —som ombudet för svaranden i målet inför den nationella domstolen har förklarat för domstolen under förhandlingen —enligt nederländsk lag skulle ha haft rätt till en högre invaliditetspension om hon hade stannat i Nederländerna (och fortsatt med samma arbete där).