FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SAGGIO — MÅL C-266/97 P VBA MOT VGB M.FL.
synpunkter, är skyldig att beakta dessa. Det faktum att kommissionen inte har någon sådan skyldighet äventyrar nämligen den rätt för enskilda att tillhandahålla nya uppgifter om överträdelser av konkurrensreglerna, som redan har varit föremål för tidigare klagomål som kommissionen avskrivit, och skadar således den rätt att anmäla överträdelser av konkurrensreglerna som ges alla berörda genom artikel 3.2 i förordning nr 17.
Det faktum att det i det överklagade beslutet vad gäller motiveringen endast hänvisas till en tidigare rättsakt som uppenbarligen har karaktären av en icke-slutlig rättsakt räcker inte för att beslutet därigenom skall få karaktären av en bekräftande rättsakt. Det är nämligen fastslaget att motiveringen av en rättsakt kan baseras på sådana uppgifter som följer av det allmänna sammanhanget som just de uppgifter som framkommer av innehållet i de förberedande rättsakterna. Domstolen själv har uttryckt sig i den riktningen i en nyligen avkunnad dom i målet Ufex m.fl. mot kommissionen som avser ett beslut om avslag på ett klagomål om överträdelse av konkurrensreglerna. Domstolen, som bekräftade förstainstansrättens dom i samma tvist, har fastställt att kommissionen i ett beslut om slutgiltigt avslag på ett klagomål uttryckligen kan hänvisa till meddelandet enligt artikel 6 i förordning nr 99/63, eftersom ”motiveringen av en administrativ rättsakt kan innehålla hänvisningar till andra rättsakter, och särskilt ta hänsyn till lydelsen av en tidigare rättsakt, framför allt om rättsakten är konnex”. Medan kommissionen i det omtvistade beslutet i målet Ufex m.fl. mot kommissionen återgav innehållet i skrivelsen enligt artikel 6 nöjer den sig i förevarande mål med att hänvisa till den tidigare rättsakten utan att ens summariskt återge innehållet i denna. I vart fall finns det enligt min mening inget som förbjuder kommissionen att motivera en rättsakt som den antar genom att enbart återge innehållet i en annan rättsakt som antagits inom ramen för samma förfarande, i synnerhet om denna har karaktären av en förberedande rättsakt.
35. På grundval av dessa överväganden anser jag att denna första grund för upphävande av förstainstansrättens dom saknar grund.
Den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden för upphävande: diskriminering av utomstående leverantörer
36. Som andra, tredje, fjärde och femte grund för upphävande kritiserar VGB förstainstansrätten i huvudsak för att den har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, när den åberopar diskriminering av de utomstående företag som önskar sälja sina produkter på VBA:s område. Denna diskriminering, som förstainstansrätten sätter i förbindelse med skillnaden i nivån på de avgifter som åläggs utomstående företag för att dessa skall få tillgång till kooperativets lokaler och tjänster, existerar inte eftersom särbehandlingen avser företag som erbjuder olika tjänster och VBA inte har skyldighet att garantera dessa lika behandling. Det förekommer nämligen dels leverantörer som ombesörjer direktanskaffning till de företag som finns på kooperativets område, dels leverantörer med vilka handelsavtal har slutits. Förstainstansrätten har felaktigt fastställt att VBA inte har visat att det avtalsmässiga förhållandet med utomstående företag hade ett annat innehåll och att det följaktligen förekom en privilegierad behandling av de företag som hyrde lokaler av VBA. I förfarandet i första instans tillhandahöll emellertid VBA modeller för handelsavtalen av vilka det framgick att de företag som hade slutit sådana avtal var skyldiga att hyra lokaler av VBA, och således erlägga en hyra till kooperativet, och att de dessutom var skyldiga att förse VBA med en viss typ av produkter. Klaganden hävdar att förstainstansrätten, med utgångspunkt från denna felaktiga framställning av de faktiska omständigheterna, har åsidosatt bestämmelserna på konkurrensområdet och särskilt artikel 85.1 i fördraget, när den ansåg att de avtal som slutits av VBA var förbjudna avtal. Förstainstansrätten har dessutom åsidosatt samma ickediskrimineringsprincip när den har tillämpat kriterierna om likabehandling på avtal med olika innehåll, eftersom det är fastslaget att denna princip innebär ett förbud mot att behandla identiska transaktioner olika. Slutligen är det omtvistade beslutet baserat på en felaktig rättstillämpning, eftersom förstainstansrätten, när den kvalificerade kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna som oriktig, hänvisade till punkterna 192 och 193 i den dom som förstainstansrätten avkunnade samma dag i de förenade målen T-70/92 och T-71/92, trots att samma domstol i den domen konstaterade att det inte förelåg någon felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, utan snarare bristande motivering. Svarandena framför i huvudsak två synpunkter som stöd för sitt påstående om diskriminering. För det första är det i målet inte fråga om en diskriminering av två kategorier av avtal, som VBA hävdar, utan av olika kategorier av företag. Enligt VBA:s stadgar missgynnas med andra ord de företag som ombesörjer direktanskaffning som inte kontrolleras av kooperativet genom att de påförs en avgift som motsvarar 10 procent av det totala försäljningspriset, det vill säga en mycket högre avgift än den som åläggs leverantörer som är hyresgäster i lokaler på VBA:s område och som inte har slutit särskilda leveransavtal. Denna särbehandling innebär ett hinder för tillträdet till den nederländska blomstermarknaden för sådana företag som just avser att distribuera andra produkter än dem som säljs på VBA:s område och framför allt produkter som har sitt ursprung utanför Nederländerna. För det andra understryker svarandena att förstainstansrätten har beaktat samtliga kännetecken hos de två typerna av avtal, och att följaktligen dessa faktiska omständigheter har fastställts i förstainstansrättens dom och inte kan prövas inom ramen för överklagandet, där domstolen skall uttala sig endast om de felaktigheter som har begåtts vid tolkningen och tillämpningen av rättsreglerna.
37. Grunderna för upphävande av förstainstansrättens dom i vad avser prövningen i sak av talan som väckts i första instans grundar sig enligt min mening på en enda invändning, som avser den påstått felaktiga bedömningen av förstainstansrätten i fråga om diskrimineringen av olika leverantörer som inte är medlemmar i VBA. På grundval av detta argument om rättsstridighet åberopar VBA åsidosättande av artikel 85.1 i fördraget, åsidosättande och felaktig tilllämpning av den allmänna ickediskrimineringsprincipen och slutligen åsidosättande av artikel 190 i fördraget. Denna invändning avser dock uppenbarligen framställningen av de faktiska omständigheterna i de avsnitt av den överklagade domen, vari förstainstansrätten efter en jämförelse av utomstående leverantörers situation kommer fram till att det inte finns likheter mellan de olika företagens ställning i förhållande till kooperativet och på grundval av de faktiska omständigheter som den har konstaterat drar den slutsatsen att skillnaden i de belopp som tillämpas på dessa företag är omotiverad och således diskriminerande. Diskrimineringen ligger i skillnaden mellan den avgift som de leverantörer erlägger vilka levererar sina produkter direkt till VBA:s område, och som enligt svarandena uppgår till cirka 10 procent av produkternas bruttopris och den avgift om 3 procent av försäljningspriset som skall erläggas av de leverantörer som har slutit de nämnda ”handelsavtalen”. Förstainstansrätten påpekar i det avseendet att kommissionen i meddelandet från 1992 uttryckligen förklarar att ”efter att ha gjort en jämförelse av de ekonomiska bördor som VBA har ålagt näringsidkare som är parter i handelsavtalen och näringsidkare som inte har slutit sådana avtal” och drar slutsatsen att ”de förstnämnda var gynnade”. Förstainstansrätten tillägger därefter att innehavarna av handelsavtalen inte godtar ”sådana åtaganden gentemot VBA att det motiverar skillnaden mellan ordningen med 3 procent och nivån på nytt-jandeavgiften”. Under den förutsättningen fastslår förstainstansrätten att det omtvistade beslutet är ”behäftaft] med ett sakligt fel eller en oriktig bedömning i den mån som det däri konstaterades att nivåskillnaden mellan nyttjandeavgiften och den avgift om 3 procent som var tillämplig på handelsavtalen motiverades av sådana åtaganden” (punkterna 116—119). Invändningen avser således inte den rättsliga kvalificeringen av avtalet i fråga och därmed tillämpligheten i målet av artikel 85.1 d, utan avser i huvudsak förstainstansrättens prövning av möjligheten att på grundval av de uppgifter som framgår av det omtvistade beslutet anse att de tjänster som olika företag erbjuder är likvärdiga. En sådan bedömning hör till den framställning av de faktiska omständigheterna som ges i den dom som avkunnas av förstainstansrätten och kan följaktligen inte bli föremål för en omprövning inom ramen för överklagandet. VBA förefaller även åberopa en påstådd manipulation av bevisen från förstainstansrättens sida, när den hävdar att det av de avtalsformulär som ingetts i första instans framgår att företagen som slöt sådana avtal var skyldiga att iaktta en rad skyldigheter som just rättfärdigade skillnaden i nivån på avgifterna i fråga. Det framgår dock av domen att förstainstansrätten inte har underlåtit att beakta sådana omständigheter — förstainstansrätten hänvisar uttryckligen, i punkt 116, till den hyra som de leverantörer betalar som har slutit handelsavtal — och i frågan om diskriminering av VBA:s leverantörer har den grundat sin bedömning på en allmän och väl underbyggd prövning av förhållandet mellan de olika utomstående företagen och kooperativet. Vidare saknar den invändningen grund som VBA framför med avseende på den felaktiga rättstillämpning som förstainstansrätten skulle ha gjort sig skyldig till när den, för att visa att kommissionen har gjort en felaktig bedömning, uttryckligen hänvisar till vad den själv har fastslagit i punkterna 192 och 193 i domen i de förenade målen T-70/92 och T-71/92. Som jag redan tidigare har påpekat i förslaget till avgörande i målet VBA mot Florimex m.fl. (C-265/97 P), särskilt i punkterna 192 och 193, har förstainstansrätten företagit en gemensam prövning av de grunder avseende felaktig rättstillämpning och bristande motivering som båda har åberopats av Florimex för att få kommissionens beslut av den 2 juli 1992 ogiltigförklarat.
38. På grundval av alla dessa synpunkter anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall på de fyra grunder för upphävande som VBA har åberopat.
Överklagandet av den andra parten
39. Svarandena har ingett ett överklagande mot den del i förstainstansrättens dom i vilken deras yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut avseende bedömningen av ”Cultra-avtalens” lagenlighet avslås. De anser att avslaget på deras yrkande om ogiltigförklaring grundas på en felaktig bedömning av sagda avtal av den anledningen att förstainstansrätten har uttalat sig om verkningarna av dessa avtal och prövat dem oberoende av kooperativets övriga interna föreskrifter, med den följden att den har fastställt kommissionens bedömning att sådana avtal är utan verkan på den gemensamma marknaden, och att artikel 85.1 i EG-fördraget således inte är tillämplig på dem. Förstainstansrätten har inte beaktat det faktum att på köpcentrumet sker inte endast de små detaljhandlarnas transaktioner utan även de stora företagens transaktioner och att där även sker försäljning av produkter avsedda för export. Dessa invändningar avser enligt min mening framställningen och inte bedömningen av de faktiska omständigheterna, eftersom de av svarandena åberopade argumenten rör marknadseffekterna av de transaktioner som genomförs inom Cultra-centrumet och det rent ekonomiska förhållandet mellan dessa transaktioner och de transaktioner som i allmänhet genomförs på kooperativets område. Jag anser följaktligen att överklagandet av den andra parten skall ogillas, eftersom det just grundas på grunder som inte kan åberopas inom ramen för överklagandet.
Rättegångskostnader
40. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Med hänsyn till att svarandena uttryckligen har framställt ett sådant yrkande föreslår jag att domstolen skall förplikta klaganden att ersätta företagens rättegångskostnader med undantag för de kostnader som är knutna till överklagandet av den andra parten. Jag föreslår dessutom att domstolen skall förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 69.4 i rättegångsreglerna.
Förslag till avgörande
41. Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall 1) ogilla överklagandet, 2) ogilla överklagandet av den andra parten som ingetts av Vereniging van Groothandelaren in Bloemkwekerijprodukten, Florimex BV, Inkoop Service Aalsmeer BV och M. Verhaar BV, och 3) förplikta Coöperatieve Vereniging De Verenigde Bloemenveilingen Aalsmeer BA (VBA) att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans till förmån för Vereniging van Groothandelaren in Bloemkwekerijprodukten, Florimex BV, Inkoop Service Aalsmeer BV och M. Verhaar BV, med undantag för de rättegångskostnader som följer av överklagandet av den andra parten.
1 I det avseendet se ovannämnda dom i målet GEMA mot kommissionen, punkterna 17 och 18. I fråga om möjligheten att återuppta det administrativa förfarandet i de fall då nya omständigheter har inträffat som kan påverka kommissionens ställningstagande beträffande en eventuell anmäld överträdelse och som kan innebära ett återkallande eller en ändring av kommissionens beslut, med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 17, se förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1993 i mål T-83/92, Zunis Holding m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. II-1169; svensk specialutgåva, volym 14) och av den 8 juni 1995 i mål T-7/93, Langnese-Iglo mot kommissionen (REG 1995, s. II-1533), samt domstolens dom av den 1 oktober 1998 i mål C-279/95 P, Langnese-Iglo mot kommissionen (REG 1998, s. I-5609).
2 Dom av den 4 mars 1999 i mål C-119/97 P, Ufex m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I-1341), särskilt punkterna 55—58.