FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT KOKOTT – MÅL C-492/11 DI DONNA

I – Inledning

1. Denna begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område.

2. Tolkningsfrågorna föranleds av de italienska bestämmelser som infördes för att införliva nämnda direktiv. I dessa bestämmelser föreskrevs ett medlingsförfarande för vissa civilrättsliga tvister. Enligt italiensk rätt krävdes i dessa fall att medlingsförsök genomförts för att talan senare skulle kunna väckas. Vidare innehöll italiensk rätt bestämmelser om medlingsförfarandets verkningar för det senare domstolsförfarandet. Det var exempelvis möjligt för en domare att på grund av underlåtenhet att delta i det obligatoriska medlingsförfarandet beakta bevisning som var till förfång för den icke deltagande parten.

3. För den hänskjutande domstolen uppkom frågan om ett sådant system är förenligt med unionsrätten, i synnerhet med medlingsdirektivet.

4. Efter det att det skriftliga förfarandet vid domstolen avslutats meddelade dock den italienska författningsdomstolen en dom i vilken flera bestämmelser i DL 28/2010 förklarades vara oförenliga med konstitutionen, däribland bestämmelsen om skyldighet att genomföra ett medlingsförfarande. Därmed uppkommer frågan om begäran om förhandsavgörande har besvarats genom nämnda dom.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Unionsrätt

5. Den unionsrättsliga ramen i detta fall utgörs av direktiv 2008/52. Direktivets tillämpningsområde regleras i direktivets artikel 1, som bland annat innehåller följande bestämmelse:

”1. Syftet med detta direktiv är att underlätta tillgången till alternativ tvistlösning och att främja uppgörelser i godo genom att uppmuntra användningen av medling och genom att säkra ett väl avvägt samspel mellan medling och domstolsförfaranden.

…”

6. Artikel 3 i medlingsdirektivet har rubriken ”Definitioner” och innehåller följande bestämmelse:

”I detta direktiv avses med

a) medling: ett strukturerat förfarande, oavsett beteckning, genom vilket två eller flera parter i en tvist på egen hand frivilligt försöker nå en överenskommelse om lösning av tvisten med hjälp av en medlare. Förfarandet kan inledas av parterna, eller föreslås eller beslutas av domstol eller föreskrivas enligt en medlemsstats lagstiftning. Det omfattar sådan medling som utförs av en domare som inte ansvarar för handläggningen i domstol av tvisten i fråga. Det omfattar inte de försök att lösa en tvist som under handläggningen i domstol av tvisten i fråga görs av den eller de domare som har tilldelats målet. …”

B – Italiensk rätt

7. Medlingsdirektivet införlivades med italiensk rätt genom DL 28/2010. I artikel 5 däri föreskrivs att väckande av talan i vissa fall förutsätter ett föregående medlingsförfarande. Punkt 1 i artikeln har följande lydelse:

”Den som avser att väcka talan vid domstol avseende en tvist om samägande, sakrätter, uppdelning, arvskiften, familjerättsliga avtal, uthyrning, saklån, uthyrning av företag, skadestånd på grund av framförande av fordon och båtar, medicinskt ansvar och förtal genom tryckt skrift eller genom annat spridande till allmänheten, försäkringsavtal, bankavtal och finansiella avtal, är skyldig att först anlita ett sådant medlingsförfarande som avses i förevarande dekret ... Genomförandet av medlingsförfarandet är ett villkor för att talan ska kunna väckas vid domstol. Invändning om rättegångshinder måste resas av svaranden, vid äventyr av preklusion, eller ex officio av domstolen senast vid det första sammanträdet. Domstolen ska, när den noterar att medlingen redan inletts men inte är avslutad, fastställa datum för nästa sammanträde efter det att fristen enligt artikel 6 har löpt ut. Domstolen ska gå till väga på samma sätt när medling inte har skett och samtidigt fastställa en frist om femton dagar för parterna för att framställa en begäran om medling. ...”

8. I artikel 6 DL 28/2010 regleras medlingsförfarandets längd och däri föreskrivs följande:

”1. Det obligatoriska medlingsförfarandet ska vara avslutat inom fyra månader.

…”

9. I artikel 8 återfinns bestämmelser om förfarandets förlopp och i punkt 5 föreskrivs följande:

”5. Domstolen kan enligt artikel 116.2 i civilprocesslagen (Codice di procedura civile) i det påföljande domstolsförfarandet beakta bevis som är till förfång för en part som utan giltigt skäl har underlåtit att delta i ett obligatoriskt medlingsförfarande. Domstolen förpliktar den part som har ingett svaromål som, i de fall som anges i artikel 5, utan giltigt skäl har underlåtit att delta i förfarandet att betala ett belopp till staten motsvarande ansökningsavgiften för domstolsförfarandet.”

10. I artikel 11 regleras tvistlösning inom ramen för medling och där föreskrivs följande:

”1. Om en uppgörelse i godo har träffats ska medlaren upprätta ett protokoll till vilket texten till denna överenskommelse ska bifogas. När det inte har uppnåtts någon överenskommelse kan medlaren lämna ett förlikningsförslag. Medlaren ska under alla förhållanden lämna ett förlikningsförslag om parterna vid någon som helst tidpunkt under förfarandet gemensamt begär detta. Medlaren ska innan han lämnar förslaget underrätta parterna om eventuella följder enligt artikel 13.

2. Förlikningsförslaget meddelas skriftligen till parterna. Parterna lämnar skriftligt besked till medlaren inom sju dagar om att de accepterar eller förkastar förslaget. Om svar inte lämnas inom den fastställda tidsfristen anses förslaget ha förkastats. Om parterna inte överenskommer om annat får förslaget inte innehålla några hänvisningar till uttalanden som har gjorts eller uppgifter som har lämnats under förfarandet.

…

4. Om förlikningen misslyckas upprättar medlaren ett protokoll i vilket vederbörande anger sitt förslag. Protokollet skrivs under av parterna och medlaren, som bestyrker parternas underskrift eller anger att de är oförmögna att skriva under. I samma protokoll anger medlaren om en av parterna har underlåtit att delta i medlingsförfarandet.

5. Protokollet inges till organets kansli som kan utfärda kopia av protokollet till de parter som så begär.”

11. I artikel 13 föreskrivs följande angående kostnaderna för medlingsförfarandet:

”1. När avgörandet i målet helt motsvarar förslaget ska domstolen besluta att inte bevilja ersättning för de kostnader som den vinnande parten har haft om vederbörande har förkastat förslaget och kostnaderna kan hänföras till perioden efter det att förslaget lagts fram. Domstolen ska förplikta denna part att ersätta de kostnader som den tappande parten har haft för samma period samt att betala ett ytterligare belopp till staten motsvarande ansökningsavgiften. Artiklarna 92 och 96 i civilprocesslagen [Codice di procedura civile] förblir tillämpliga. Bestämmelserna i denna punkt ska dessutom gälla för den ersättning som lämnats till medlaren och för den ersättning som ska betalas till den sakkunnige enligt artikel 8.4.

2. När avgörandet i målet inte helt motsvarar förslaget kan domstolen om det föreligger allvarliga och exceptionella skäl dock besluta att inte bevilja ersättning för de kostnader som den vinnande parten har haft för den ersättning som utgetts till medlaren och för den ersättning som ska betalas till den sakkunnige enligt artikel 8.4. …”

C – Italienska författningsdomstolens dom

12. Italiens författningsdomstol meddelade den 24 oktober 2012 dom nr 272/2012 genom vilken delar av DL 28/2010 förklarades strida mot konstitutionen, särskilt artiklarna 5.1, 8.5 och 13 (med undantag för den i den bestämmelsen förekommande hänvisningen till artiklarna 92 och 96 i den italienska civilprocesslagen, vilken dock saknar relevans i förevarande mål).

III – Omständigheter i målet och tolkningsfrågorna

13. Det nationella målet avser en talan om utomobligatoriskt skadestånd. Ciro Di Donnas fordon skadades av en gaffeltruck tillhörande SIMSA srl på dess verkstadsområde. SIMSA har varken bestritt skadan på fordonet eller sitt ansvar för skadan, men anser att denna ska täckas av bolagets försäkring, varför någon betalning ännu inte har skett till Ciro Di Donna. Eftersom Ciro Di Donna inte kan väcka talan direkt mot försäkringsbolaget väckte han fullgörelsetalan mot SIMSA. SIMSA yrkade att det första sammanträdet skulle skjutas upp för att det skulle kunna väcka regresstalan mot sitt försäkringsbolag.

14. Den hänskjutande domstolen har förklarat att också väckande av regresstalan enligt artikel 5.1 DL 28/2010 måste föregås av ett medlingsförfarande mellan SIMSA och försäkringsbolaget. Därmed uppkommer frågan vilka frister som ska beaktas för fastställandet av tidpunkt för det första sammanträdet – enbart den i italiensk civilprocessrätt föreskrivna fristen på 45 dagar för regresstalans väckande, eller dessutom den i artikel 6 DL 28/2010 föreskrivna fyramånadersfrist som medlingsförfarandet inte får överskrida.

15. Parterna har invänt mot den oproportionerliga förlängning av förfarandet som detta föranleder. Giudice di Pace di Mercato S. Severino beslutade därför att på yrkande av SIMSA, som betvivlar att DL 28/2010 är förenlig med medlingsdirektivet, hänskjuta följande frågor till domstolen: Utgör artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område, den allmänna unionsrättsliga principen om ett effektivt domstolsskydd samt unionsrätten i sin helhet rent generellt hinder för att det i någon av Europeiska unionens medlemsstater införs en lagstiftning såsom den som har införts i Italien genom lagstiftningsdekret nr 28/2010 och ministerdekret nr 180/2010, i dess lydelse enligt ministerdekret nr 145/2011, enligt vilken 1) domstolen i det påföljande domstolsförfarandet kan beakta bevis som är till förfång för en part som utan giltigt skäl har underlåtit att delta i ett obligatoriskt medlingsförfarande, 2) domstolen ska besluta att inte bevilja ersättning för de kostnader som den vinnande parten har haft om vederbörande har förkastat ett förlikningsförslag och kostnaderna kan hänföras till perioden efter det att förslaget lades fram, och domstolen ska förplikta denna part att ersätta de kostnader som den tappande parten har haft för samma period samt att betala en ytterligare avgift till staten motsvarande det belopp som redan har betalats som ansökningsavgift (enhetsavgift) om avgörandet i det mål som inletts efter det att det förkastade förslaget lagts fram helt motsvarar förslaget, 3) domstolen, om det föreligger allvarliga och exceptionella skäl, kan besluta att inte bevilja ersättning för de kostnader som den vinnande parten har haft för den ersättning som utgetts till medlaren och för den ersättning som ska betalas till den sakkunnige, även om avgörandet i målet inte helt motsvarar förslaget, 4) domstolen ska förplikta den part som utan giltigt skäl har underlåtit att delta i medlingsförfarandet att betala ett belopp till staten motsvarande ansökningsavgiften för målet, 5) medlaren kan, eller till och med ska, lägga fram ett förslag till förlikning även om det inte har uppnåtts någon överenskommelse mellan parterna och även om parterna har underlåtit att delta i förfarandet, 6) medlingsförsöket ska ha avslutats inom fyra månader, 7) talan kan väckas först när det av medlaren upprättade protokollet över det misslyckade förlikningsförsöket, innehållande uppgift om det förkastade förslaget, har inkommit till medlingsorganets kansli, även om det har gått längre tid än fyra månader från det att medlingsförfarandet inleddes, 8) det inte är uteslutet att medlingsförfarandena kan komma att mångdubblas – vilket medför att tvistlösningen tar längre tid ‐ lika många gånger som det framställs nya lagenliga yrkanden i ett och samma mål som redan har inletts, 9) kostnaderna för det obligatoriska medlingsförfarandet är minst dubbelt så höga som kostnaderna för det domstolsförfarande som medlingen avser att förhindra och den oproportionerliga skillnaden ökar exponentiellt allteftersom tvisteföremålets värde ökar (så att kostnaderna för medlingen till slut blir mer än sex gånger så höga som kostnaderna för domstolsförfarandet) eller ju mer komplicerad tvisten är (när det i sistnämnda fall är nödvändigt att utse en sakkunnig till vilken båda parterna i förfarandet ska betala ersättning och vilken hjälper medlaren i tvister som kräver särskilda tekniska kunskaper utan att det tekniska utlåtandet eller uppgifterna från den sakkunnige får användas i det påföljande domstolsförfarandet)?

IV – Förfarandet vid domstolen

16. Efter det att det skriftliga förfarandet vid domstolen avslutades har italienska författningsdomstolen meddelat dom nr 272/2012, som innebär att vissa bestämmelser i DL 28/2010, särskilt bestämmelsen om skyldighet att genomföra ett medlingsförfarande innan talan väcks, strider mot konstitutionen.

17. Mot denna bakgrund bad domstolen i skrivelse av den 14 december 2012 den hänskjutande domstolen att uppge hur den italienska författningsdomstolens dom inverkar på begäran om förhandsavgörande och det nationella domstolsförfarandet. Den hänskjutande domstolen besvarade skrivelsen den 17 januari 2013 med att den fortfarande önskade domstolens svar på sina tolkningsfrågor. Den utvecklade därvid inte i vilken mån den italienska författningsdomstolens dom har någon sådan inverkan och angav heller inte några skäl till varför den vidhåller sin begäran om förhandsavgörande.

18. Den italienska, den franska och den österrikiska regeringen liksom Europeiska kommissionen har yttrat sig i målet vid domstolen.

V – Rättslig bedömning

19. Det är oklart om begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har gjort sannolikt att vissa av tolkningsfrågorna är av hypotetisk karaktär. Det framgår nämligen inte i vilken mån sätten för ett medlingsförfarande, exempelvis beträffande kostnaderna, är av betydelse för avgörandet i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har på förfrågan av domstolen beträffande vikten av den hänskjutande domstolens frågor för målets avgörande endast förklarat att den har att besluta om tidpunkt för sammanträdet och därvid avgöra huruvida den tid som medlingsförfarandet pågår ska beaktas vid beräkningen av fristen.

20. Frågan huruvida begäran om förhandsavgörande av detta skäl – åtminstone delvis – någonsin skulle ha kunnat tas upp till sakprövning kan emellertid här lämnas obesvarad. De uppgifter som domstolen förfogar över visar nämligen att tolkningsfrågorna, åtminstone efter avkunnandet av den italienska författningsdomstolens dom, är av hypotetisk natur.

21. Enligt domstolens fasta praxis ankommer det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 EG – uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten/unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

22. EU-domstolen kan dock i undantagsfall undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande. Den samarbetsanda som bör råda vid behandlingen av förhandsavgöranden innebär nämligen att den hänskjutande domstolen för sin del ska ta hänsyn till den uppgift som har anförtrotts EU-domstolen, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att yttra sig avseende allmänna eller hypotetiska frågor.

23. På förfrågan har den hänskjutande domstolen i stora drag uppgett att den fortfarande har ett intresse av att domstolen besvarar dess begäran om förhandsavgörande. Den har dock därvid inte närmare angett varför svaret på de frågor som omfattas av nämnda begäran fortfarande är av betydelse för utgången i det nationella målet efter det att den italienska författningsdomstolen meddelat sin dom. Enligt de uppgifter som domstolen förfogar över gäller snarare att de hänskjutna frågorna endast är av hypotetisk karaktär. De tar nämligen antingen direkt sikte på bestämmelser i DL 28/2010, vilka har förklarats strida mot konstitutionen, eller så är de inte längre av betydelse för utgången i det nationella målet eftersom skyldigheten att genomföra ett medlingsförfarande innan talan väcks har avskaffats. Det saknas stöd för att de aktuella bestämmelserna fortfarande har relevans för det nationella målet trots att de förklarats strida mot konstitutionen. I enlighet därmed återkallades en jämförbar begäran om förhandsavgörande från en annan italiensk domstol, som också avsåg medlingsdirektivet mot bakgrund av de italienska bestämmelser som numera har upphävts av den italienska författningsdomstolen.

Första till fjärde tolkningsfrågorna

24. Den hänskjutande domstolen har ställt sina första fyra tolkningsfrågor för att få klarhet i huruvida vissa åtgärder som den kan vidta enligt DL 28/2010 är förenliga med medlingsdirektivet och med övrig unionsrätt. Frågorna avser därvid uteslutande bestämmelser som förklarats strida mot konstitutionen. Frågan huruvida de i de fyra första frågorna nämnda åtgärderna är förenliga med unionsrätten är därmed enbart av hypotetisk karaktär och behöver inte längre besvaras av domstolen.

25. Den första tolkningsfrågan avser således möjligheten för nationell domstol att i talan som väcks efter ett medlingsförfarande beakta bevisning som är till förfång för en part, om denna part utan giltigt skäl underlåtit att delta i ett obligatoriskt medlingsförfarande. Denna möjlighet föreskrevs i artikel 8.5 första stycket DL 28/2010, vilken förklarats strida mot konstitutionen.

26. Den andra tolkningsfrågan avser artikel 13.1 DL 28/2010, i vilken det föreskrevs att den behöriga domstolen kan förplikta vinnande part att ersätta rättegångskostnaderna om parten förkastat ett erbjudande som överensstämmer med det slutliga domstolsavgörandet. Även artikel 13.1 förklarades emellertid strida mot konstitutionen.

27. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida det är förenligt med unionsrätten att nationell domstol, om det föreligger allvarliga och exceptionella skäl, kan besluta att inte bevilja ersättning för de kostnader som den vinnande parten har haft för den ersättning som utgetts till medlaren och för den ersättning som betalats till den sakkunnige, trots att det avgörande som avslutar domstolsförfarandet inte helt överensstämmer med innehållet i medlarens förslag. Detta föreskrevs i artikel 13.2 DL 28/2010, vilken också förklarades strida mot konstitutionen.

28. Inte heller föremålet för den fjärde tolkningsfrågan är längre aktuellt. Denna fråga avser artikel 8.5 andra stycket DL 28/2010, som också förklarats strida mot konstitutionen. I denna bestämmelse föreskrevs att den part som utan giltigt skäl underlät att delta i medlingsförfarandet skulle betala ett belopp till staten som motsvarade enhetsavgiften för domstolsförfarandet.

Femte till nionde tolkningsfrågorna

29. Inte heller svaren på övriga tolkningsfrågor är efter den dom som den italienska författningsdomstolen meddelade av betydelse för avgörandet i det nationella målet. Femte till nionde tolkningsfrågorna avser nämligen sätten för genomförande och avslutande av ett medlingsförfarande, den tid som förfarandet pågår samt kostnaderna för medlingsförfarandet, och frågorna utgår därvid ifrån ett obligatoriskt medlingsförfarande. Det förefaller dock inte troligt att något medlingsförfarande verkligen kommer att äga rum i förevarande fall.

30. Parterna är till följd av att artikel 5.1 DL 28/2010 förklarats strida mot konstitutionen inte längre skyldiga att delta i något medlingsförfarande. Som framgår av begäran om förhandsavgörande har de inte heller något intresse av att genomföra något sådant förfarande på frivillig väg. De har snarare invänt mot den oproportionerliga förlängning av förfarandetiden som en medling för med sig. Av de uppgifter som domstolen förfogar över framgår att ett medlingsförfarande endast skulle äga rum om parterna vore förpliktade därtill enligt italiensk rätt.

31. Domstolen har således att göra med en begäran om förhandsavgörande som på grund av förändrade rättsförhållanden inte längre är aktuell. Domstolen bör därför fastställa att nämnda begäran inte längre behöver besvaras. Därigenom beaktas den omständigheten att det inte redan från början var omöjligt att ta upp tolkningsfrågorna till sakprövning, utan att de förlorade sitt föremål först efter det att begäran om förhandsavgörande hänskjutits till domstolen, dock utan att den hänskjutande domstolen därvid återkallade nämnda begäran.

VI – Förslag till avgörande

32. Mot bakgrund av vad som redovisats ovan föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Giudice di Pace di Mercato S. Severino enligt följande: Begäran om förhandsavgörande behöver inte längre besvaras.

1 Originalspråk: tyska.

2 EUT L 136, s. 3 (nedan kallat medlingsdirektivet).

3 _ Decreto legislativo nr 28 av den 4 mars 2010 om genomförande av artikel 60 i lag nr 69 av den 18 juni 2009 om medling på privaträttens område (nedan kallat DL 28/2010).

4 Ovan fotnot 3.

5 Nedan kallat SIMSA.

6 Dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punkt 38, av den 23 april 2009 i mål C-544/07, Rüffler (REG 2009, s. I-3389), punkt 36, av den 19 november 2009 i mål C-314/08, Filipiak (REG 2009, s. I-11049), punkt 40, av den 7 juli 2011 i mål C-310/10, Agafiţei m.fl. (REU 2011, s. I-5989), punkt 25, och av den 15 januari 2013 i mål C-416/10, Križan m.fl., punkt 53.

7 Domarna i de ovannämnda målen PreussenElektra (ovan fotnot 6), punkt 39, Rüffler (ovan fotnot 6), punkt 38, Filipiak (ovan fotnot 6), punkt 42, Agafiţei m.fl. (ovan fotnot 6), punkt 27, och Križan m.fl. (ovan fotnot 6), punkt 54.

8 Domarna i de ovannämnda målen PreussenElektra (ovan fotnot 6), punkt 39, Rüffler (ovan fotnot 6), punkt 37, och Filipiak (ovan fotnot 6), punkt 41.

9 Dom av den 20 januari 2005 i mål C-225/02, García Blanco, REG 2005, s. I-523, punkt 28, av den 8 september 2010 i mål C-409/06, Winner Wetten (REU 2010, s. I-8015), punkt 38, av den 26 februari 2013 i mål C-617/10, Åkerberg Fransson, punkt 42.

10 Se domstolens avskrivningsbeslut av den 8 februari 2013 i mål C-464/11, Galioto.

11 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande av den 28 oktober 2004 i mål C-225/02, García Blanco (REG 2005, s. I-523), punkt 36.