FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SZPUNAR – MÅL C‑8/14 BBVA

I – Inledning

1. Le Juzgado de Primera Instancia nr 4 de Martorell (förstainstansdomstol nr 4 i Martorell, Spanien) önskar i huvudsak få klarhet i huruvida likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen inom unionsrätten utgör hinder för en nationell övergångsbestämmelse i vilken för konsumenter föreskrivs en preklusionsfrist på en månad, från att den lag i vilken denna bestämmelse ingår offentliggörs i den berörda medlemsstatens officiella tidning, för att framställa en invändning grundad på den påstått oskäliga karaktären av avtalsbestämmelser inom ramen för en pågående utmätning.

2. Denna fråga ska läggas till den långa rad av frågor som har ställts inom ramen för begäran om förhandsavgöranden och har gällt huruvida olika spanska nationella bestämmelser avseende utmätning varit förenliga med unionsrätten och som inleddes med målet Aziz.

3. Förevarande mål bereder således tillfälle för domstolen att förtydliga sin praxis avseende rimliga tidsfrister på området konsumentskydd.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Unionsrätt

4. I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5. I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

B – Spansk rätt

6. Direktiv 93/13 införlivades med den spanska rättsordningen genom lag 7/1998 om allmänna avtalsvillkor (Ley 7/1998 sobre condiciones generales de la contratación), av den 13 april 1998 och genom kungligt lagstiftningsdekret nr 1/2007 genom vilket den konsoliderade versionen av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar godkändes (Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias), av den 16 november 2007.

7. Lag 1/2013 om åtgärder för att stärka skyddet för hypoteksgäldenärer, skuldkonvertering och subventionerat boende (Ley 1/2013, de medidas para reforzar la protección a los deudores hipotecarios, reestructuración de deuda y alquiler social), av den 14 maj 2013 (nedan kallad lag 1/2013), ändrade civilprocesslagen (Ley de enjuiciamiento civil) av den 7 januari 2000, vilken i sig ändrades genom lagdekret 7/2013 om brådskande skatte- och budgetåtgärder till främjande av forskning, utveckling och innovation (decreto-ley 7/2013 de medidas urgentes de naturaleza tributaria, presupuestarias y de fomento de la investigación, el desarrollo y la innovación), av den 28 juni 2013.

8. Den fjärde övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 (nedan kallad den fjärde övergångsbestämmelsen) rör de verkställighetsförfaranden som inletts före ikraftträdandet av lag 1/2013 och som ännu inte avslutats. Bestämmelsen har följande lydelse:

”1) De ändringar i civilprocesslagen som genomförs genom förevarande lag ska tillämpas på tvister som pågår vid den tidpunkt då ändringarna träder i kraft, och endast med avseende på de verkställighetsförfaranden som inte avslutats.

2) Under alla omständigheter har de parter som är föremål för ett verkställighetsförfarande vid den tidpunkt då förevarande lag träder i kraft där fristen för invändning på tio dagar enligt artikel 556.1 i civilprocesslagen löpt ut, rätt att inom en preklusionsfrist på en månad framställa en extraordinär invändning på de nya grunder för invändning som anges i artiklarna 557.1punkt 7 och 695.1 punkt 4 i civilprocesslagen. I enlighet med vad som föreskrivs i artikel 558 och följande artiklar samt artikel 695 i civilprocesslagen, börjar preklusionsfristen på en månad att löpa dagen efter det att förevarande lag träder i kraft och parternas ingivande av en invändning mot verkställigheten medför uppskov med verkställigheten till dess att nämnda ansökan prövats. Förevarande övergångsbestämmelse ska tillämpas på samtliga verkställighetsförfaranden där fastigheten ännu inte överlåtits till köparen i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 675 i civilprocesslagen.

3) Vad således beträffar verkställighetsförfaranden som pågår vid den tidpunkt då förevarande lag träder i kraft och där fristen för invändning på tio dagar enligt artikel 556.1 i civilprocesslagen redan har börjat löpa, har de parter som är föremål för verkställighetsförfarandet rätt att inom preklusionsfristen på en månad framställa en extraordinär invändning på någon av de grunder för invändning som anges i artiklarna 557 och 695 i civilprocesslagen.

4) Offentliggörandet av förevarande bestämmelse ska anses utgöra ett fullständigt och giltigt tillkännagivande som kan jämställas med en delgivning och fastställelse av de frister som anges i punkterna 2 och 3 i den artikeln. Det är inte i något fall nödvändigt att anta ett särskilt beslut i detta avseende. …”

9. Utmätningsförfarandet regleras i artiklarna 681 och 698 i civilprocesslagen. Utöver dessa särskilda bestämmelser är andra allmänna bestämmelser i civilprocesslagen relevanta för att väl förstå detta förfarande.

10. I artikel 556 i civilprocesslagen föreskrivs en frist på tio dagar räknad från delgivningen av den handling genom vilken verkställighet förordnas för svaranden att framföra invändningar mot denna. Denna frist är tillämplig på utmätningar, eftersom en hänvisning till nämnda frist förekommer i artikel 557 i civilprocesslagen, som rör förfarandet för invändningar mot verkställighet baserad på andra exekutionstitlar än domstolsavgöranden och skiljedomar (vilket bland annat omfattar officiella handlingar i samband med hypotekslån som utgör grund för utmätningar).

11. I artikel 557 i civilprocesslagen, såsom den är formulerad i lag 1/2013, föreskrivs följande:

”1. När rätten förordnar om verkställighet med stöd av sådana exekutionstitlar som avses i artikel 517.2 punkterna 4, 5, 6 och 7, eller med stöd av andra sådana exekutionstitlar som avses i artikel 517.2 punkt 9, får utmätningsgäldenären endast göra en invändning, inom den frist och i den form som föreskrivs i föregående artikel, om invändningen grundar sig på något av följande:

…

7°) Exekutionstiteln innehåller oskäliga villkor.

2. Om en invändning görs i enlighet med föregående stycke ställer domstolen in verkställigheten såsom en processledningsåtgärd.”

12. Artikel 695.1 punkt 4 i civilprocesslagen, även i dess lydelse enligt lag 1/2013, har följande lydelse:

”1. I de förfaranden som nämns i detta kapitel kan utmätningsgäldenären endast göra invändningar som grundar sig på följande omständigheter:

…

4. Ett avtalsvillkor som utgör grunden för utmätningen, eller som bestämmer det utmätta beloppet, är oskäligt.

2. Om en invändning enligt stycke 1 görs ska domstolen ställa in verkställigheten och kalla parterna till ett sammanträde vid den domstol som förordnat om verkställighet. Mellan kallelsen och nämnda sammanträde ska det gå minst femton dagar. Vid detta sammanträde ska rätten höra parterna och gå igenom de skriftliga inlagorna. Senast två dagar efter sammanträdet ska rätten meddela beslut i frågan.”

…

3. Om rätten beslutar att bifalla en invändning som grundar sig på de omständigheter som anges i leden 1 och 3 i stycke 1 i denna artikel ska verkställigheten ställas in. Om rätten beslutar att bifalla en invändning som grundar sig på den omständighet som anges i led 2 i stycke 1 i denna artikel ska ett belopp fastställas för den fortsatta verkställigheten.

Om rätten finner att den omständighet som anges i led 4 i stycke 1 föreligger, ska den ställa in verkställigheten om avtalsvillkoret ligger till grund för verkställigheten. I annat fall ska verkställigheten fortsätta, men det oskäliga villkoret ska inte tillämpas.

… .”

III – Bakgrunden till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

13. BBVA SA, tidigare Unnim Banc SA (nedan kallat BBVA), inledde ett utmätningsförfarande mot Pedro Peñalva López, Clara López Durán och Diego Fernández Gabarro. Detta förfarande inleddes före ikraftträdandet av lag 1/2013, det vill säga den 15 maj 2013. Vid detta datum hade nämnda förfarande ännu inte avslutats.

14. Motparterna i det nationella målet gjorde en invändning mot verkställigheten av detta utmätningsförfarande genom ett särskilt överklagandeförfarande den 17 juni 2013, det vill säga efter utgången av den enmånadsfrist som föreskrivs i den fjärde övergångsbestämmelsen för att väcka talan, genom särskilt anslutningsöverklagande, om en invändning mot utmätningsförfarandet. De gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att fastställandet av en preklusionsfrist för att åberopa den oskäliga karaktären av villkor som förekommer i exekutionstiteln inte var förenlig med direktiv 93/13. Till stöd för detta påstående åberopade motparterna i det nationella målet EU-domstolens praxis och särskilt domen Cofidis.

15. Vidare anförde de att fristen på en månad, under alla omständigheter, är alldeles för kort och att det stora antalet berörda personer innebär att rättssystemet överbelastats och att samtliga fall inte kunnat prövas.

16. Den hänskjutande domstolen anser att det, för att den ska kunna avgöra målet, är nödvändigt att domstolen uttalar sig om företräde eller effekt av förfarandefrister för att åberopa eller framföra påståenden om att ett villkor i en exekutionstitel är oskäligt.

17. Det är under dessa förhållanden som Juzgado de Primera Instancia nr 4 de Martorell, genom ett beslut av den 28 oktober 2013 som inkom till domstolens kansli den 10 januari 2014, har beslutat att vilandeförklara målet och till domstolen ställa följande fråga:

”Ska artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 anses utgöra hinder för den frist på en månad som föreskrivs i den fjärde övergångsbestämmelsen … ?”

18. Skriftliga yttranden har avgivits av parterna i det nationella målet , den spanska regeringen och Europeiska kommissionen.

19. Parterna vid den hänskjutande domstolen, den spanska regeringen och kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 11 februari 2015.

IV – Rättslig bedömning

A – Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

20. BBVA har i sitt skriftliga yttrande ifrågasatt huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Bolaget har för det första gjort gällande att frågan är hypotetisk och att den inte är till nytta för den hänskjutande domstolen vid prövningen av tvisten. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte angett de aktuella avtalsvillkoren. BBVA anser för det andra att den hänskjutande domstolen, till följd av domen Aziz, kan bedöma de omtvistade villkoren ex officio. BBVA har för det tredje gjort gällande att de påstått oskäliga villkoren, som förekommer i det avtal av vilket verkställighet har begärts, redan har ifrågasatts två gånger vid den hänskjutande domstolen.

21. Jag anser att dessa argument ska underkännas. För det första har den efterfrågade tolkningen av unionsrätten, i motsats till vad BBVA har hävdat, ett samband med tolkningsfrågan. Vidare anser jag att den hänskjutande domstolen tydligt har angett varför den anser att en tolkning av unionsrätten var nödvändig för att meddela dom och att tolkningsfrågan kunde påverka utgången av målet vid den domstolen. Slutligen har inte den omständigheten att den hänskjutande domstolen, till följd av domen Aziz, har rätt att ex officio påtala förekomsten av sådana oskäliga villkor någon inverkan på rätten för parterna i det nationella målet att åberopa förekomsten av oskäliga avtalsvillkor i den exekutionstitel som verkställighetsförfarandet grundar sig på.

22. Det ska i detta hänseende erinras om att inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen under vissa särskilda förhållanden. Vidare ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen.

23. Jag anser således att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

B – Bedömning av tolkningsfrågan

24. Förevarande tolkningsfråga, såsom den har framförts av den hänskjutande domstolen, rör tolkningen av direktiv 93/13 inom ramen för ett avtal om hypotekslån av vilket verkställigheten pågick vid tidpunkten för ikraftträdandet av lag 1/2013.

25. Det ska inledningsvis erinras om att det inom ramen för samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte åligger det EU-domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den. Domstolen har härvid rätt att från samtliga de uppgifter som den nationella domstolen har tillhandahållit, särskilt skälen för begäran om förhandsavgörande, plocka fram de bestämmelser och principer i unionsrätten som den, med hänsyn till tvisteföremålet i det nationella målet, måste tolka.

26. I förevarande mål anser jag att Juzgado de Primera Instancia nr 4 de Martorell, genom sin tolkningsfråga, i realiteten har bett domstolen att tolka likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen inom ramen för genomförandet av artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13, i syfte att göra det möjligt för den att utvärdera huruvida den fjärde övergångsbestämmelsen är förenlig med unionsrätten.

27. Under dessa omständigheter ska tolkningsfrågan förstås så att den i huvudsak gäller huruvida artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell övergångsbestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som för konsumenter föreskriver en preklusionsfrist på en månad, räknad från dagen efter det att den lag som denna bestämmelse ingår i offentliggörs, för att framställa en invändning grundad på den påstått oskäliga karaktären av avtalsvillkor inom ramen för ett pågående utmätningsförfarande.

28. För att svara på denna fråga kommer jag att göra en bedömning i fyra steg. Inledningsvis kommer jag att ange det sammanhang i vilket förevarande mål ingår genom att anföra några överväganden avseende lag 1/2013 i allmänhet och dess fjärde övergångsbestämmelse i synnerhet. Vidare kommer jag, beträffande denna övergångsbestämmelse, att behandla domstolens relevanta praxis avseende likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, såsom de ska tillämpas på olika typer av frister. Därefter kommer jag att, mot bakgrund av denna rättspraxis, analysera särdragen hos den frist som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen och slutligen kommer jag att ge den hänskjutande domstolen användbar vägledning för att kunna avgöra huruvida unionsrätten utgör hinder för en sådan frist.

1. Inledande anmärkningar

29. Den hänskjutande domstolen, parterna i målet vid den hänskjutande domstolen, den spanska regeringen och kommissionen har alla hänvisat till räckvidden av lag 1/2013 och dess fjärde övergångsbestämmelse.

a) Lag 1/2013

30. Det framgår av de handlingar som domstolen förfogar över att en konsument, före ikraftträdandet av lag 1/2013, inte med framgång kunde göra gällande att villkoren i ett låneavtal var oskäliga för att invända mot en utmätning. Huruvida sådana villkor var oskäliga kunde nämligen varken bedömas ex officio av exekutionsdomstolen eller på begäran av konsumenten. Konsumenten saknade således, såväl i det specifika utmätningsförfarande som var tillämpligt på intecknad eller pantsatt egendom som i det ordinarie verkställighetsförfarande som var tillämpligt på utomrättsliga exekutionstitlar, möjligheten att uppnå ett uppskjutande av nämnda förfarande av exekutionsdomstolen, när en sådan åtgärd var nödvändig för att garantera effektiviteten av det slutliga avgörandet.

31. Som framgår av beslutet om hänskjutande utvecklades denna situation till följd av att domen Aziz meddelades. Lag 1/2013 ändrade artiklarna i civilprocesslagen avseende, bland annat, förfarandet för utmätning av intecknad eller pantsatt egendom, i syfte att anpassa utmätningsförfarandet till denna rättspraxis. Närmare bestämt ändrade den spanska lagstiftaren civilprocesslagen, dels genom att tillåta verkställighetsdomaren att ex officio, när som helst under förfarandet, pröva huruvida sådana villkor är oskäliga, dels genom att lägga till en ny grund för invändning, avseende den oskäliga karaktären av ett avtalsvillkor som utgör grunden för verkställigheten eller som har gjort det möjligt att fastställa det verkställbara beloppet. Dessa ändringar har i doktrinen betraktats som en absolut nyhet i den spanska rättsordningen.

32. Det framgår vidare av handlingarna i målet att motpartens invändning grundad på att ett avtalsvillkor är oskäligt sedermera tillåter uppskov med ett utmätningsförfarande till dess att tvisten till följd av den invändning som gjorts genom anslutningsöverklagande har lösts. En sådan invändning är nämligen tillämplig på verkställighetsförfaranden, oavsett om det rör sig om ordinära sådana eller om utmätningsförfaranden, som har inletts efter ikraftträdandet av lag 1/2013 och ska göras inom en ordinarie frist på tio dagar räknat från dagen för delgivningen av förordnandet av utmätningen.

33. Däremot, beträffande utmätningsförfaranden som pågår på dagen för ikraftträdandet av lag 1/2013 i vilka fristen för invändning på tio dagar redan har börjat löpa eller har gått ut, har lagstiftaren föreskrivit den fjärde övergångsbestämmelsen. Denna bestämmelse inleder en preklusionsfrist på en månad räknad från dagen efter ikraftträdandet av denna lag för utmätningsgäldenären att göra en invändning genom anslutningsöverklagande grundat, bland annat, på att oskäliga villkor föreligger.

b) Den fjärde övergångsbestämmelsen

34. Syftet med den fjärde övergångsbestämmelsen hör samman med den retroaktiva verkan av den tolkning av artikel 3 i direktiv 93/13 som domstolen gjorde i domen Aziz, i den meningen att domstolens tolkning är den som ska gälla från det datum då den tolkade regeln trädde i kraft. Följaktligen hade den spanska lagstiftaren en skyldighet att föreskriva en mekanism som gjorde det möjligt att undvika att de beslut som skulle fattas i de pågående verkställighetsförfarandena, vilka hade inletts enligt den tidigare lagstiftningen och inte hade avslutats vid dagen för ikraftträdandet av lag 1/2013, skulle vara oförenliga med unionsrätten.

35. Det är just denna processbestämmelse i den fjärde övergångsbestämmelsen som den hänskjutande domstolens tolkningsfråga avser. I målet vid den hänskjutande domstolen framställdes invändningen grundad på den oskäliga karaktären av avtalsvillkoren – en ny grund för invändning som föreskrivs i denna lag – efter fristens utgång. Som framgår av punkt 27 i detta förslag till avgörande önskar den hänskjutande domstolen således få klarhet i huruvida den aktuella fristen strider mot unionsrätten.

36. Det är denna fråga som jag nu ska behandla genom att först undersöka domstolens relevanta praxis avseende likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, såsom de ska tillämpas på olika typer av frister.

2. Kort erinran om domstolens praxis

37. Den fråga som inledningsvis uppkommer är huruvida domstolens praxis avseende rimliga frister är relevant för att bedöma en frist som fastställts genom en övergångsbestämmelse i en nationell lag vars utgångspunkt beräknas utifrån dagen för offentliggörandet i den berörda medlemsstatens officiella tidning. Liksom kommissionen anser jag att detta är fallet och att denna praxis således ger mig användbara tolkningselement, även om den inte uttryckligen avser en sådan frist som den som är aktuell i det nationella målet.

38. Det ska inledningsvis erinras om att domstolen redan vid flera tillfällen har funnit att i avsaknad av harmonisering av de nationella processlagstiftningarna, ska denna fråga omfattas av de interna rättsordningarna i medlemsstaterna enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Domstolen har emellertid understrukit att dessa bestämmelser ska uppfylla det dubbla kravet att inte vara mindre förmånliga än de förfaranden som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen).

39. Beträffande likvärdighetsprincipen, förutsätter iakttagandet av denna att den aktuella bestämmelsen tillämpas på samma sätt på en talan som grundar sig på åsidosättande av unionsrätten som på en talan som grundar sig på åsidosättande av nationell rätt när föremålet och grunden för talan är likartade. Den nationella domstolen, som är ensam om att ha direkt kunskap om de interna processuella reglerna om att föra talan ska, vid kontrollen av huruvida likvärdighetsprincipen har iakttagits, pröva huruvida de processuella regler som i intern rätt syftar till att säkerställa iakttagandet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten är förenliga med denna princip samt undersöka såväl föremålet för talan som de väsentliga beståndsdelarna i en sådan på nationell rätt grundad talan som påstås vara likartad. Den nationella domstolen ska härvid göra en bedömning av likheten mellan talan i de berörda målen vad beträffar deras föremål, bakgrund och väsentliga beståndsdelar. För att avgöra om en nationell processuell regel är mindre förmånlig, ska den nationella domstolen beakta regelns ställning i förfarandet i dess helhet, förfarandets innehåll och bestämmelsernas särdrag.

40. Vad beträffar tillämpningen av effektivitetsprincipen har domstolen tidigare slagit fast att varje fall där frågan gäller huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av den ställning som denna bestämmelse har inom förfarandet i dess helhet, förfarandets förlopp och dess särdrag vid de olika nationella domstolarna. Domstolen anser att i förekommande fall ska grundläggande principer i det nationella rättegångssystemet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och iakttagandet av förfarandets riktiga förlopp, beaktas.

41. Vidare har domstolen erkänt att fastställande av skäliga talefrister vid äventyr av preskription är förenligt med unionsrätten. Enligt dess praxis medför sådana tidsfrister nämligen inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. Domstolen har även slagit fast att det ankommer på medlemsstaterna att, med avseende på nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, fastställa tidsfrister som, bland annat, speglar den betydelse ett beslut kommer att ha för de berörda, förfarandenas och den tillämpliga lagstiftningens grad av komplexitet, antalet personer som kan komma att beröras av beslutet samt andra allmänna eller enskilda intressen som ska beaktas. Domstolen har dessutom preciserat att tidsfristerna ska vara i praktiken tillräckliga för att förbereda och väcka en effektiv domstolstalan.

42. Domstolen har även uttalat sig i mål avseende övergångsbestämmelser motsvarande dem som är aktuella i det nationella målet. Den anser att om medlemsstaterna förkortar tidsfristen för att ansöka om återbetalning av belopp som betalats i strid med unionsrätten, gäller detta dock på villkor inte bara att den nya fastställda tidsfristen är skälig, utan också att det i den nya lagstiftningen föreskrivs en övergångsperiod som ger enskilda en tillräcklig tidsfrist, efter det att lagstiftningen antagits, för att kunna göra de ansökningar om återbetalning som de hade rätt att göra när den gamla lagstiftningen gällde.

43. Det ska till sist påpekas att det enligt domstolens fasta rättspraxis inte är domstolens uppgift att uttala sig om tolkningen av nationell rätt. Detta ankommer uteslutande på den hänskjutande domstolen, vilken i förevarande fall måste ta ställning till huruvida de relevanta nationella bestämmelserna uppfyller kraven på likvärdighet och effektivitet. Domstolen kan emellertid när den avger ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar som kan tjäna som vägledning för den nationella domstolen vid dess bedömning.

44. Efter att kort ha beskrivit denna allmänna bakgrund i rättspraxis avseende likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, såsom de ska tillämpas på olika typer av frister, gör jag nu en analys av särdragen beträffande den frist som är aktuell i det nationella målet innan jag prövar huruvida denna är förenlig med nämnda unionsrättsliga principer.

3. Analys av särdragen beträffande den frist som är aktuell i det nationella målet

45. Den frist som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen har två väsentliga särdrag, nämligen längden på en månad och den tidpunkt från vilken fristen löper, det vill säga dagen efter offentliggörandet av lag 1/2003 i Boletín Oficial del Estado (nedan kallad BOE).

a) Fristens längd

46. Jag anser att en förfarandefrist på en månad är tillräcklig för att göra en invändning mot ett utmätningsförfarande. Denna bedömning står enligt min uppfattning i överensstämmelse med domstolens praxis. Domstolen har nämligen ofta godtagit kortare förfarandefrister, bland annat på 14 och 15 dagar. Således har domstolen, angående en ansökan om erkännande av flyktingstatus genom ett påskyndat förfarande, funnit att en frist på 15 dagar var tillräcklig för att förbereda samt väcka en effektiv domstolstalan. Domstolen har även ansett en frist på 14 dagar vara skälig för att bestrida en administrativ påföljd som ett kommersiellt bolag ålagts på grund av underlåtenheten att offentliggöra räkenskapshandlingar.

47. Följaktligen innebär inte längden på en månad, enligt min uppfattning, något problem beträffande huruvida den fjärde övergångsbestämmelsen överensstämmer med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

48. Det återstår dock att undersöka den tidpunkt vid vilken fristen börjar löpa.

b) Den tidpunkt vid vilken fristen börjar löpa

49. I punkt 2 andra stycket i den fjärde övergångsbestämmelsen föreskrivs att den i målet vid den hänskjutande domstolen aktuella fristen börjar löpa från dagen efter ikraftträdandet av lag 1/2013. I detta hänseende föreskrivs i den fjärde slutliga bestämmelsen i denna lag att denna träder i kraft den dag då den offentliggörs i BOE. Vidare preciseras i punkt 4 i den fjärde övergångsbestämmelsen att detta offentliggörande ”ska anses utgöra ett fullständigt och giltigt tillkännagivande som kan jämställas med en delgivning och fastställelse av de frister som anges i punkterna 2 och 3 [i denna övergångsbestämmelse]. Det är inte i något fall nödvändigt att anta ett särskilt beslut i detta avseende.”

50. Uttryckt i enklare termer innebär detta att den spanska lagstiftaren har likställt offentliggörande av lag 1/2013 i BOE med en processuell delgivning.

51. Det ska understrykas att det är just den omständigheten att den frist som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen börjar löpa från offentliggörandet av lag 1/2013 i BOE, utan att den har delgivits svarandena i målet vid den hänskjutande domstolen, som i förevarande mål kan ifrågasättas med hänsyn till likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

i) Iakttagande av likvärdighetsprincipen

52. BBVA och den spanska regeringen anser att det inte finns någon omständighet som gör det möjligt att dra slutsatsen att den aktuella fristen är mindre gynnsam än andra liknande frister i spansk rätt. För det första har BBVA hänvisat till fristen för att väcka talan vid Tribunal Constitucional (konstitutionsdomstolen) om överträdelser av grundläggande rättigheter som har sitt omedelbara och direkta ursprung i domstolshandlingar. Denna frist löper från delgivningen av domstolsavgörandet. Vidare har den spanska regeringen jämfört den frist som är aktuell i det nationella målet med andra förfarandefrister i spansk rätt, såsom fristen för att svara på en ansökan i ett ordinarie materiellt förfarande, vilken börjar löpa när ansökan inges. Kommissionen har för sin del påpekat att den frist som är aktuell i det nationella målet uttryckligen har till syfte att ge ett övergångsskydd, under perioden mellan den tidigare och den nya lagen, av konsumenternas rättigheter enligt lag 93/13. Följaktligen är inte de rättigheter som grundar sig på unionsrätten underställda mindre förmånliga villkor.

53. Jag övertygas inte av dessa argument. De frister som BBVA och den spanska regeringen har nämnt motsvarar inte enligt min uppfattning den frist som är aktuell i det nationella målet. Även om jag hyser tvivel beträffande huruvida likvärdighetsprincipen iakttas genom den aktuella fristen, finner jag det svårt att identifiera jämförbara förfarandefrister som skulle göra det möjligt att med säkerhet fastställa att den fjärde övergångsbestämmelsen, grundad på unionsrätten, är mindre förmånlig än andra liknande bestämmelser avsedda att inom spansk rätt säkerställa att motsvarande rättigheter för enskilda beaktas, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

ii) Iakttagande av effektivitetsprincipen

54. Som jag kommer att visa i följande punkter finns det däremot flera aspekter som tillåter mig att anse att den frist som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen har gjort det omöjligt eller överdrivet svårt att utöva de rättigheter som föreskrivs i direktiv 93/13.

55. För det första framgår det av de handlingar som domstolen förfogar över att det, i spansk rätt, är ovanligt att en förfarandefrist börjar löpa från dagen för offentliggörandet i BOE, utom när det gäller en talan i första instans mot en rättsakt med allmän räckvidd. Kommissionen har påpekat att beträffande processuella rättsakter i ett pågående förfarande börjar fristerna normalt sett att löpa från mottagandet av de olika delgivningar som skickats av den behöriga domstolen, vilket garanterar att den behöriga eller dess lagliga representanter fullt ut har nytta av fristerna.

56. Det ska vidare erinras om att de förfarandefrister som domstolen har analyserat i sin praxis skiljer sig från den i det nationella målet aktuella övergångsfristen, genom att de började löpa från och med en konkret processuell delgivning. Detta innebär att enskilda eller deras lagliga representanter, så snart de hade erhållit den delgivning som var riktad till dem, förfogade över hela fristen för att förbereda sitt försvar och agera. I motsats härtill börjar den frist som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen att löpa dagen efter offentliggörandet av lag 1/2013, vilket inte garanterar detta fulla förfogande över fristen, som är beroende av att de behöriga känner till att den fjärde övergångsbestämmelsen existerar.

57. I detta hänseende ska det påpekas att domstolen har uttalat sig emot en preklusionsfrist beträffande åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa för gravida arbetstagare, på grund av att nämnda frist började löpa, inte vid mottagandet av skrivelsen med uppsägningen, utan från att den lämnats till posten. Således kunde flera dagar av nämnda frist förflyta innan den gravida kvinnan kunde skaffa sig lämplig rådgivning och göra sina rättigheter gällande vid domstol.

58. Det står således enligt min uppfattning klart att den frist som är aktuell i det nationella målet kan ha fått till följd att en stor del av den, eller hela, såsom är fallet i det nationella målet, har förflutit utan att konsumenterna har kunnat skaffa sig lämplig rådgivning eller väcka sådan talan som krävs för att göra sina rättigheter gällande.

59. För det andra framgår det även av handlingarna i målet att ett ingripande av en advokat och av ett ombud i den spanska rättsordningen är nödvändigt för att bestrida en handling om förordnande av verkställighet. Kommissionen har emellertid påpekat att vid en stor majoritet av utmätningarna sker verkställigheten utan att svarandeparterna inställer sig eller framställer någon invändning. Den svåra ekonomiska situation i vilken dessa parter befinner sig, svårigheten att bestrida verkställigheten och kostnaden för verkställighetsförfarandet är omständigheter som missgynnar konsumenterna, vilka i allmänhet avstår från att ingripa i detta förfarande. I detta sammanhang är det enligt min uppfattning obestridbart att de berörda konsumenterna, generellt, var starkt utsatta för risken att inte kunna framställa en invändning mot utmätningen. Enligt min uppfattning är denna risk antingen knuten till den potentiellt avskräckande kostnaden för invändningen (skyldighet att anlita en advokat och ett ombud), eller till den omständigheten att dessa konsumenter inte kände till sina rättigheter då de inte fått kännedom om offentliggörandet av lag 1/2013 och av den fjärde övergångsbestämmelsen, eller, om de fått kännedom om dessa, att detta skett för sent, när den extra fristen redan börjat löpa.

60. Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen har funnit att en situation som kännetecknas av betydande osäkerhet i rättsligt hänseende kan utgöra ett åsidosättande av effektivitetsprincipen och understrukit nödvändigheten av att med rimlig säkerhet avgöra vilken preskriptionstid som ska tillämpas. I målet vid den hänskjutande domstolen medförde den omständigheten att övergångsfristen börjat löpa från offentliggörandet av lag 1/2013 i BOE, som jag har angett i punkterna 58–69 i detta förslag till avgörande, en mycket hög nivå av rättslig osäkerhet för svarandeparterna i målet vid den hänskjutande domstolen, vilket enligt min uppfattning är oacceptabelt inom ett sådant område som skydd för konsumenter. Enligt min mening var inte denna frist lämplig för att förbereda och väcka en effektiv domstolstalan.

61. Slutligen ankommer det, som jag har erinrat om i punkt 41 i detta förslag till avgörande, på medlemsstaterna att, med avseende på nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, fastställa frister som, bland annat, speglar den betydelse som ett beslut kommer att ha för de berörda, förfarandenas och den tillämpliga lagstiftningens grad av komplexitet, antalet personer som kan komma att beröras av beslutet samt andra allmänna eller enskilda intressen som ska beaktas.

62. När det för det första gäller den betydelse som de beslut som ska fattas kommer att ha för de berörda, är det enligt min uppfattning uppenbart att dessa beslut, eftersom de kan leda till en oåterkallelig förlust för de berörda konsumenternas av deras fasta egendom, är av särskilt stor betydelse för dem.

63. När det för det andra gäller förfarandenas och den tillämpliga lagstiftningens grad av komplexitet, är det även uppenbart att uppdelningen mellan verkställighetsförfarandet, det materiella förfarandet och hypotekslagstiftningen utgör en mycket komplex juridisk ram, särskilt för konsumenterna.

64. Beträffande, för det tredje, det antal personer som kan beröras av den övergångsbestämmelse som är aktuell i det nationella målet, följer det av de yttranden som svarandeparterna i målet vid den nationella domstolen och kommissionen har inkommit med att det vid tidpunkten för ikraftträdandet av lag 1/2013 pågick hundratusentals utmätningsförfaranden. Kommissionen har, med hänvisning till siffror ur en rapport från Consejo General del Poder Judicial, påpekat att år 2013 inleddes 82680 utmätningsförfaranden.

65. Går det således, på grundval av samtliga ovan angivna omständigheter, fortfarande att anse att den frist som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen är en skälig frist? Tillåt mig att tvivla på detta.

66. Jag anser, i det processuella sammanhang som undersökts, att den spanska lagstiftarens beviljande av en skälig frist som gör det möjligt för konsumenten att framställa en invändning mot utmätningen och således att få användningen av oskäliga villkor att upphöra är oundviklig för ett adekvat och effektivt utövande av dessa konsumenters rättigheter enligt direktiv 93/13. Jag är övertygad om att detta mål inte har uppnåtts genom den fjärde övergångsbestämmelsen.

67. Jag drar således slutsatsen att det, i slutändan, är på grund av att den frist som är aktuell i det nationella målet började löpa vid offentliggörandet av lag 1/2013 som den inte kan anses skälig och som den har gjort det överdrivet svårt att utöva de rättigheter som föreskrivs i direktiv 93/13.

4. Slutliga överväganden

68. Det ska inledningsvis erinras om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå.

69. Domstolen har även upprepade gånger understrukit att, för att säkerställa det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13, kan den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna. Detta faktiska ingripande omfattar bland annat prövning ex officio, av den behöriga domstolen, av huruvida oskäliga villkor föreligger.

70. Inom ramen för det spanska utmätningsförfarandet existerade ingen sådan prövning före meddelandet av domen Aziz. Som framgår av punkterna 31 och 32 i detta förslag till avgörande har de nationella domstolarna, till följd av den domen, fått behörighet att ex officio påtala förekomsten av sådana villkor. Även om denna prövning ex officio är nödvändig, är den dock inte tillräcklig för att fullständigt och effektivt skydda konsumenternas rättigheter enligt direktiv 93/13. Således är jag, liksom kommissionen, övertygad om att ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna även ska omfatta frister som är tillräckliga för att konsumenterna ska kunna göra gällande sina rättigheter på ett effektivt sätt.

71. Jag vill också påpeka att på området konsumenträtt är likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, som gräns för medlemsstaternas processuella autonomi, särskilt viktiga, varför domstolen ska se till att de iakttas strikt.

72. Slutligen är det enligt min uppfattning uppenbart att en övergångsbestämmelse som föreskriver en extraordinär preklusionsfrist för konsumenterna som börjar löpa vid offentliggörandet av en lag i den berörda medlemsstatens officiella tidning inte uppfyller skyldigheten att upplysa konsumenterna om möjligheten att inge ett bestridande grundat på att de avtalsvillkor som verkställandet grundar sig på är oskäliga. Det är således enligt min uppfattning avgörande att konsumenterna personligen upplyses om den frist som de förfogar över för att kunna skaffa lämplig rådgivning och väcka den talan som krävs för beaktandet av de rättigheter som de har enligt direktiv 93/13. Det ska i detta hänseende erinras om att principen att okunskap inte utgör grund för frihet från påföljd (adage ignorancia iuris nocet) inte kan tillämpas, eller åtminstone enbart under förutsättning att den tillämpas skäligt på området skydd för konsumenter.

73. Alla dessa överväganden talar för en frist som ska delges de berörda personligen. Med andra ord ska den åtgärda det fel som gjorts i delgivningen till parterna genom samma medel som det som används inom nationell rätt för att delge svarandeparterna att ett verkställandeförfarande har inletts mot dem. Följaktligen anser jag, liksom kommissionen, att den spanska lagstiftaren borde ha föreskrivit en delgivning till alla svarandeparter, i sådana verkställighetsförfaranden, av möjligheten att framställa en invändning genom ett särskilt överklagandeförfarande inom en frist på en månad räknad från denna delgivning. Detta hade kunnat ske genom de domstolar som är behöriga för att pröva utmätningar, antingen genom parternas lagliga representanter, eller genom delgivning till deras bostad, om dessa parter inte hade inställt sig under utmätningsförfarandet.

74. Följaktligen anser jag, mot bakgrund av de ovan angivna omständigheterna, att artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 utgör hinder för en sådan nationell övergångsbestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken för konsumenter föreskrivs en preklusionsfrist på en månad – räknat från dagen efter offentliggörandet av den lag i vilken denna bestämmelse ingår – för att i ett pågående förfarande angående utmätning av intecknad egendom framställa en invändning grundad på att avtalsvillkoren är oskäliga, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

V – Förslag till avgörande

75. Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter föreslår jag att domstolen ska besvara Juzgado de Primera Instancia nr 4 de Martorells tolkningsfråga enligt följande: Mot bakgrund av effektivitetsprincipen utgör artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal hinder för en sådan nationell övergångsbestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken för konsumenter föreskrivs en preklusionsfrist på en månad – räknat från dagen efter offentliggörandet av den lag i vilken denna bestämmelse ingår – för att i ett pågående förfarande angående utmätning av intecknad egendom framställa en invändning grundad på att avtalsvillkoren är oskäliga, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

1 Originalspråk: franska.

2 _ Dom C-415/11, EU:C:2013:164.

3 _ Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95 s. 29).

4 _ BOE nr 89, av den 14 april 1998, s. 12304.

5 _ BOE nr 287, av den 30 november 2007, s. 49181.

6 _ BOE nr 116, av den 15 maj 2013, s. 36373.

7 _ BOE nr 7, av den 8 januari 2000, s. 575.

8 _ BOE nr 155, av den 29 juni 2013, s. 48767.

9 _ C‑473/00, EU:C:2002:705.

10 _ C‑415/11, EU:C:2013:164.

11 _ C‑415/11, EU:C:2013:164.

12 _ Dom Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne ( C‑41/11, EU:C:2012:103, punkt 35).

13 _ Se, bland annat, dom Rosado Santana ( C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 32).

14 _ Se, bland annat, dom Krüger ( C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23), Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 57), och Efir ( C‑19/12, EU:C:2013:148, punkt 19).

15 _ Se, för ett liknande resonemang, dom Redmond ( 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26) och Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 58).

16 _ Exempelvis officiella handlingar eller affärsavtal såsom bankavtal.

17 _ C‑415/11, EU:C:2013:164. Det ska erinras om att domstolen i det målet angav att direktiv 93/13 ”ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan lagstiftning i en medlemsstat som innebär att samtidigt som det inom ramen för ett förfarande för utmätning av intecknad egendom inte finns någon möjlighet att till grund för ett bestridande åberopa att ett avtalsvillkor som legat till grund för en exekutionstitel är oskäligt, får den domstol som dömer i målet rörande huvudsaken, och som är behörig att pröva huruvida ett sådant avtalsvillkor är oskäligt, inte förordna om interimistiska åtgärder, som till exempel uppskov med verkställigheten av nämnda utmätningsförfarande, när ett sådant förordnande behövs för att säkerställa att dess slutliga avgörande får full verkan”.

18 _ Se skälen 13 och 16 i lag 1/2013.

19 _ Se artikel 552.1 i civilprocesslagen. Denna artikel förekommer bland de allmänna bestämmelser som är tillämpliga på varje verkställighetsförfarande. Följaktligen avser domstolens ex officio-prövning såväl ordinarie verkställighetsförfaranden som utmätningsförfaranden. Det ska emellertid inte förglömmas att det i det första stycket i den fjärde övergångsbestämmelsen föreskrivs att de ändringar av civilprocesslagen som infördes genom nämnda lag ska tillämpas på tvister som pågår vid den tidpunkt då ändringarna träder i kraft, och endast med avseende på de verkställighetsförfaranden som inte avslutats. Enligt kommissionen framgår det inte tydligt av den spanska lagstiftningen huruvida det, under de senare delarna av utmätningsförfarandet (till exempel vid den tidpunkt då anbudet eller avhysningen organiseras) fortfarande är möjligt att göra en sådan ex officio-prövning av de oskäliga villkoren. Se mål Banco Primus (C‑421/14), som pågår vid domstolen, i vilket en liknande fråga behandlas.

20 _ Vad gäller utmätningsförfarandet, se artikel 695 stycke 1 punkt 4 i civilprocesslagen. Beträffande det ordinarie verkställighetsförfarandet, se artikel 557 stycke 1 punkt 7 i civilprocesslagen. Villkoret om uppsägning med förtida betalning som infogats i ett försäkringsavtal ”utestående belopp och ränta” utgör ett exempel på avtalsvillkor som utgör grund för verkställighet.

21 _ Se, bland annat, Cordero Lobato, E., «Control judicial sobre cláusulas abusivas y ejecuciones hipotecarias», Revista Aranzadi Doctrinal, 2, 2013, s. 205–212, och Sánchez González, M. P., Revista de Derecho Comunitario Europeo, 2013, s. 327–344.

22 _ Se artikel 695 stycke 1 punkt 4 i civilprocesslagen.

23 _ I lag 1/2013 har emellertid inte föreskrivits någon möjlighet för den domstol som prövar målet i sak att som en säkerhetsåtgärd skjuta upp utmätningsförfarandet fram till dess att den meddelat sitt avgörande genom vilket den fastställer att de villkor i exekutionstiteln som utgör grunden för verkställigheten är oskäliga. I artikel 698 i civilprocesslagen, vilken inte ändrades genom lag 1/2013, föreskrivs nämligen att ”[d]e invändningar som gjorts av gäldenären, tredje man som förvärvat intecknad egendom eller andra berörda personer och som inte omfattas av ovanstående artiklar, såsom invändningar avseende exekutionstitelns ogiltighet, skuldens förfallotid, säkerhet, upphörande eller storlek, prövas i ett särskilt förfarande, vilket inte kan leda till att det verkställighetsförfarande som föreskrivs i detta kapitel skjuts upp eller hindras”. Således blir den slutliga försäljningen till tredje man på auktion av intecknad egendom alltid oåterkallelig, förutom i det fallet att konsumenten har låtit göra en anteckning i fastighetsregistret avseende ansökan om ogiltigförklaring av hypoteket före marginalnoteringen. Se dom Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkterna 55–59) och dom Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 42). I detta hänseende har domstolen slagit fast att ”[a]vsaknaden av en sådan möjlighet [till uppskjutande] innebär nämligen, i samtliga de fall där utmätningen av den intecknade fastigheten har genomförts innan den domstol som dömer i målet om fastställelse har meddelat ett avgörande med innebörd att det avtalsvillkor som låg till grund för hypoteket är oskäligt och utmätningsförfarandet således ogiltigt, att domstolsavgörandet enbart kan ge konsumenten rättsligt skydd i efterhand i form av en ren skadeersättning, ett skydd som är ofullständigt och otillräckligt och som inte utgör ett lämpligt eller effektivt medel för att hindra fortsatt användning av villkoret, vilket strider mot bestämmelsen i artikel 7.1 i direktiv 93/13”. Se dom Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 60) och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Aziz ( EU:C:2012:700, punkt 50). Se även dom Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 50). Enligt en del av doktrinen är den spanska lagstiftarens val att, inte till den domstol som prövar målet i sak, utan till exekutionsdomstolen, ge möjlighet att skjuta upp förfarandet knutet till iakttagandet av syftet med utmätningsförfarandet. Se, bland annat, Benaloche Palao, J., ”Cláusulas abusivas y suspensión de la ejecución hipotecaria: una práctica equivocada”, La Ley, nr 86, 2014, s. 1–6.

24 _ Se artikel 556.1 i civilprocesslagen.

25 _ Artikel 695 stycke 1 punkt 4 i civilprocesslagen avser ”oskäliga avtalsvillkor som har legat till grund för verkställigheten eller har tillåtit att fastställa det belopp som ska utmätas”.

26 _ C‑415/11, EU:C:2013:164.

27 _ Se, bland annat, dom Kempter ( C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

28 _ De utmätningsförfaranden som hade avslutats före ikraftträdandet av lag 1/2013 omfattas inte av tillämpningsområdet för denna lag. I den fjärde övergångsbestämmelsen föreskrivs att den är tillämplig på ”alla utmätningsförfaranden som inte har lett till att förvärvaren tar fastigheten i besittning”. Således har domstolen funnit att beträffande rättssäkerhetsprincipen och principen om rättskraft som utgör grund för det nationella domstolssystemet, kan deras eventuella olaglighet i princip inte motivera att förfarandet åter inleds. Se, för ett liknande resonemang, dom Eco Swiss ( C‑126/97, EU:C:1999:269, punkterna 46 och 47) och dom Kapferer ( C‑234/04, EU:C:2006:178, punkt 21): ”En nationell domstol är följaktligen inte skyldig enligt [unions]rätten att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner laga kraft, även om ett sådant beslut skulle kunna avhjälpa ett åsidosättande av [unions]srätten”. Det ska i detta hänseende erinras om att medlemsstaterna enligt unionsrätten ska reparera all skada som enskilda orsakats och som kan tillskrivas medlemsstaterna. Se även dom Impresa Pizzarotti ( C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 59).

29 _ Se, bland annat, dom Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom Peterbroeck ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 12) och dom Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 44–46). Se även dom Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 50) och Barclays Bank ( C‑280/13, EU:C:2014:279, punkt 37).

30 _ Se, bland annat, dom Rosado Santana ( C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 90).

31 _ Dom Peterbroeck ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 14) och Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 39).

32 _ Se dom Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom Marks & Spencer ( C‑62/00, EU:C:2002:435, punkt 35), dom Grundig Italiana ( C‑255/00, EU:C:2002:525, punkt 34), och dom Kempter ( C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 35).

33 _ Se, för ett liknande resonemang, dom Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 40) och dom Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 48).

34 _ Se dom Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 66) och dom Texdata Software ( C‑418/11, EU:C:2013:588, punkt 80).

35 _ Se dom Marks & Spencer ( C‑62/00, EU:C:2002:435, punkt 38), dom Grundig Italiana ( C‑255/00, EU:C:2002:525, punkt 37), och dom Test Claimants in the Franked Investment Income Group Litigation ( C‑362/12, EU:C:2013:834, punkt 37).

36 _ Se dom Angelidaki m.fl. ( C‑378/07 - C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 163) och dom Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 49).

37 _ Se dom Haim ( C‑424/97, EU:C:2000:357, punkt 58), dom Marrosu och Sardino ( C‑53/04, EU:C:2006:517, punkt 54), dom Vassallo ( C‑180/04, EU:C:2006:518, punkt 39) och dom Fiamingo m.fl. ( C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 66).

38 _ Se dom Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkterna 67 och 68).

39 _ Se dom Texdata Software ( C‑418/11, EU:C:2013:588, punkt 81). Domstolen angav emellertid, i ett mål avseende en frist för att göra en invändning i ett förfarande för betalningsföreläggande, att en frist på 20 dagar – från delgivningen av föreläggandet genom beslut av den behöriga nationella domstolen – för att en konsument ska kunna bestrida verkställigheten var ”mycket kort”. Se dom Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 54). Se även Półtorak, N., European Union Rights in National Courts, Wolters Kluwer, 2015, s. 266.

40 _ Se artikel 404 i civilprocesslagen.

41 _ I detta hänseende har kommissionen gjort en jämförelse med systemet i artikel 263 sista stycket FEUF och med artikel 50 i domstolens rättegångsregler.

42 _ I artikel 133.1 i civilprocesslagen föreskrivs att ”[f]risterna börjar löpa på dagen efter datumet för den kungörelsehandling som avgör fristens utgångspunkt, och beräknas med inkluderande av den dag då fristen går ut, vilket sker vid midnatt”. I artiklarna 149 och 168, vilka avser domstolarnas delgivningsakter, föreskrivs att processuella meddelanden delges parternas representanter eller parterna själva om de inte har någon representant eller, om det gäller en första formell underrättelse eller kallelse, genom skrivelse till bostaden (artikel 155 i civilprocesslagen). Om det inte är möjligt att fastställa svarandens bostad, kan delgivning ske genom offentliggörande (artikel 164 i civilprocesslagen) i undantagsfall. I denna bestämmelse preciseras att ”[e]ndast på begäran av en part, och på dennes bekostnad, ska delgivningen offentliggöras i distriktets eller regionens offentliga tidning, i [BOE], eller i en nationell eller regional dagstidning”.

43 _ Se dom Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkterna 67 och 68), dom Texdata Software ( C‑418/11, EU:C:2013:588, punkt 81), och dom Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 54).

44 _ Rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 348, s. 1).

45 _ Se dom Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkterna 62–65). I det målet uttalade sig domstolen mot nämnda preklusionsfrist, bland annat mot bakgrund av den situation i vilken en kvinna befinner sig i början av en graviditet.

46 _ Se artiklarna 23 och 31 i civilprocesslagen. För en icke uttömmande förteckning över omständigheter som ska beaktas för att fastställa huruvida en viss frist är förenlig med effektivitetsprincipen, se generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Recheio – Cash & Carry ( C‑30/02, EU:C:2003:666, punkterna 29 och 32).

47 _ Denna risk bekräftas av den statistik som kommissionen har framlagt i sitt skriftliga yttrande. Enligt dessa siffror har svarandeparterna nämligen, efter ikraftträdandet av lag 1/2013, endast inställt sig och framställt ett bestridande i 19,79 procent av utmätningsförfarandena. Före antagandet av denna lag var procentantalet lägre än 5 procent (uppgifter från avdelningen för domstolsstatistik vid Consejo General del Poder Judicial (högsta domstolsrådet)). Kommissionen har understrukit att dessa uppgifter är partiella. Även om justitieministeriets förteckning inte omfattar vissa autonoma regioner (Andalusien, Baskien, Kanarieöarna, Katalonien, Madrid, Navarra och Valencia), ger den dock en uppfattning om det begränsade antal utmätningar som har gett upphov till ett bestridande. Således motsvarade år 2013 de bestridanden som gjordes 19,79 procent av utmätningarna som registrerats (3826 bestridanden för 19330 utmätningar som registrerats) år 2012 4,92 procent (1078 bestridanden för 21896 utmätningar) och år 2001 3,84 procent (700 bestridanden för 18201 utmätningar).

48 _ Se dom Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 54).

49 _ Se, bland annat, dom Danske Slagterier ( C‑445/06, EU:C:2009:178, punkt 33).

50 _ Se, för ett liknande resonemang, dom Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 40) och dom Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 48).

51 _ Den fasta egendom som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen är en parkering. Vid förhandlingen gjorde emellertid motparterna i målet vid den hänskjutande domstolen gällande att de inte hade kunnat framställa någon invändning mot verkställandeförfarandet avseende deras bostad eftersom detta utmätningsförfarande hade ägt rum före ikraftträdandet av lag 1/2013. När det gäller deras parkering hade invändningen grundad på att avtalsvillkoren var oskäliga – en ny grund för invändning som föreskrivs i nämnda lag – såsom framgår av punkt 35 i detta förslag till avgörande getts in efter fristens utgång.

52 _ För föregående år anges i denna rapport 91622 utmätningar år 2012, 77854 år 2011, 96636 år 2010 och 93319 år 2009.

53 _ Se dom Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 25), dom Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 25), dom Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 29), dom Barclays Bank ( C‑280/13, EU:C:2014:279, punkt 32), dom Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 44), och dom Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 22).

54 _ Se dom Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 27), dom Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 26), dom Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 31), och dom Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 41).

55 _ C‑415/11, EU:C:2013:164.

56 _ Se även artikel 27 i lag 3/2014om omarbetning av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar (Ley 3/2014, de 27 de marzo, por la que se modifica el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias), av den 27 mars 2014.

57 _ Se, analogt, dom RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180) och dom Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 29).

58 _ Se Mikłaszewicz, P., Obowiązki informacyjne w umowach z udziałem konsumentów na tle prawa unii europejskiego, Biblioteka Sądowa, Warszawa, 2008, s. 46, 185, 272 och 317.