FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT CRUZ VILLALÓN – MÅL C‑398/14 KOMMISSIONEN MOT PORTUGAL
1. Genom förevarande talan har kommissionen gjort gällande att republiken Portugal har åsidosatt artikel 4 i direktiv 91/271/EEG, och särskilt anfört att det inte räcker att enbart installera avloppsreningsverk för att följa bestämmelsen. Enligt kommissionen krävs också ett framgångsrikt genomförande av de kontroller som föreskrivs i punkt D i bilaga 1 till detta direktiv. Målet ger således domstolen tillfälle att uttryckligen analysera sambandet mellan artikel 4 i direktivet och den ovan nämnda punkten D i bilaga 1, utöver de enstaka uttalanden som den tidigare har gjort.
2. Under det administrativa förfarandet, och i sina skriftliga yttranden till domstolen, har både kommissionen och Republiken Portugal fokuserat på identifieringen av de konkreta tätbebyggelser som inte uppfyllt det krav i artikel 4 i direktiv 91/271 som åberopats av kommissionen.
3. Domstolen anmodade emellertid parterna, i enlighet med artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler, att under förhandlingen lämna synpunkter avseende efterlevnaden av villkoren i denna bestämmelse – särskilt frågan huruvida man ska utgå från tidpunkten då reningsverket började användas eller om det, med tillämpning av punkt D i bilaga 1 till direktiv 91/271 – enligt vilken det krävs av medlemsstaterna att de ska säkerställa att en övervakningsmetod används för att kontrollera utsläppens kvalitet – var nödvändigt att ett år skulle löpa från det att reningsverket började användas. Detta aktualiserar frågan huruvida det föreligger ett samband mellan nämnda punkt D och artikel 4.1 samt 4.3 i direktiv 91/271.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
4. Första, tredje, fjärde och åttonde skälen i direktiv 91/271 har följande lydelse:
”I rådets resolution av den 28 juni 1988 om skyddet av Nordsjön och andra vatten inom gemenskapen[] uppmanas kommissionen att lämna förslag till de åtgärder på gemenskapsnivå som behövs i fråga om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.
…
För att förhindra att miljön tar skada när otillräckligt renat avloppsvatten från tätbebyggelse släpps ut, bör i allmänhet sekundär rening ske av sådant avloppsvatten.
För känsliga områden är det nödvändigt att kräva en effektivare behandling, medan låggradig rening kan anses tillräcklig för vissa mindre känsliga områden.
…
Det är nödvändigt att övervaka reningsverk, recipienter och slamhanteringen, för att säkerställa att miljön skyddas från skadlig inverkan till följd av utsläpp av avloppsvatten.
…”
5. I artikel 1 i direktiv 91/271 föreskrivs följande:
”Detta direktiv gäller hopsamling, rening och utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse samt rening och utsläpp av avloppsvatten från vissa industrisektorer.
Syftet med direktivet är att skydda miljön från skadlig inverkan till följd av de nämnda utsläppen av avloppsvatten.”
6. Direktivets artikel 2 har följande lydelse:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
1. ’Avloppsvatten från tätbebyggelse’: spillvatten från hushåll eller en blandning av hushållsspillvatten och industrispillvatten eller dagvatten.
…
5. ’Ledningsnät’: ett system av ledningar för hopsamling och transport av avloppsvatten från tätbebyggelse.
6. ’1 pe (personekvivalent)’: den mängd nedbrytbart organiskt material som har en biokemisk syreförbrukning på 60 g löst syre per dygn under fem dygn (BOD5).
…
8. ’Sekundär rening’: rening av avloppsvatten från tätbebyggelse genom en process som vanligen innebär biologisk rening med sekundärsedimentering eller någon annan process som uppfyller de krav som anges i tabell 1 i bilaga 1.
…”
7. I artikel 3.1 i direktiv 91/271 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall säkerställa att det för alla tätorter finns ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse:
senast den 31 december 2000 för tätorter med mer än 15000 personekvivalenter (pe), och
senast den 31 december 2005 för tätorter med mellan 2000 och 15000 pe.
…”
8. I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening:
senast den 31 december 2000 om utsläppen härrör från tätorter med mer än 15000 pe,
senast den 31 december 2005 om utsläppen härrör från tätorter med mellan 10000 och 15000 pe,
senast den 31 december 2005 i fråga om utsläpp i sötvatten eller flodmynningar, om utsläppen härrör från tätorter med mellan 2000 och 10000 pe.
…
3. I fråga om sådana utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som avses i punkterna 1 och 2 skall tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I vara uppfyllda. … .
4. Belastningen uttryckt i pe skall beräknas på grundval av den maximala genomsnittliga veckobelastning som tillförs reningsverket under ett år. Hänsyn skall därvid inte tas till exceptionella förhållanden, exempelvis sådana som uppstår vid kraftig nederbörd.”
9. I artikel 15.1 i direktivet föreskrivs följande:
”De behöriga myndigheterna eller andra behöriga organ skall övervaka:
utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, för att kontrollera att dessa följer kraven i bilaga I B och tillämpar de kontrollförfaranden som fastställs i bilaga I D,
…”
10. I bilaga 1 till direktiv 91/271, under rubriken ”Krav som gäller avloppsvatten från tätbebyggelse”, återfinns följande fyra avsnitt: A. Ledningsnät, B. Utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse till recipienten, C. Industrispillvatten och D. Referensmetoder för övervakning och utvärdering.
11. I punkt B i bilaga I föreskrivs följande:
”1. Avloppsreningsverk skall utformas eller ändras så att representativa prover kan tas på inkommande vatten och på det renade vattnet före utsläpp i recipienten.
1. Om utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse omfattas av reningskrav enligt artikel 4 och 5, skall de krav som anges i tabell 1 vara uppfyllda. …”
12. I punkt D i bilaga I till direktivet föreskrivs följande:
”1) Medlemsstaterna skall säkerställa att en övervakningsmetod används som åtminstone uppfyller de krav som anges i det följande: Alternativ till de metoder som nämns i punkt 2, 3 och 4 får användas, om det kan visas att de alternativa metoderna ger motsvarande resultat. Medlemsstaterna skall till kommissionen lämna alla relevanta uppgifter om den metod som tillämpas. Om kommissionen anser att villkoren i punkt 2, 3 och 4 inte uppfylls, skall kommissionen lämna rådet ett förslag till lämpliga åtgärder.
2) Flödesproportionella eller tidsbaserade dygnsprover skall tas i samma, väldefinierade punkt i utflödet och vid behov i inflödet till reningsverket, för att kontrollera att de krav för utsläppt spillvatten som gäller enligt detta direktiv efterlevs. God internationell laboratoriesed skall iakttas för att motverka att proverna förändras under tiden mellan insamling och analys.
3) Det minsta antalet årliga prover skall fastställas med hänsyn till reningsverkets storlek. Proverna insamlas med jämna mellanrum under året enligt följande: – 2 000 till 9999 pe: 12 prover under första året, fyra prover under följande år om det kan visas att vattnet under det första året överensstämmer med kraven i detta direktiv. Om ett av fyra prover är negativt, måste 12 prover tas under det följande året. – 10 000 till 49999 pe 12 prover. – 50 000 pe eller mer 24 prover.
…”
13. Tabell 1 i bilaga I till direktiv 91/271 innehåller ”Krav avseende utsläpp från de reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som omfattas av artikel 4 och 5 i direktivet …”.
B. Nationell rätt
14. Direktiv 91/271 har införlivats i portugisisk rätt genom lagdekret nr 152/97 av den 19 juni 1997.
15. I artikel 5.2 i lagdekret nr 152/97 föreskrivs tidsfrister inom vilka de enheter som nämns i artikel 4 ska vidta nödvändiga åtgärder för att befintliga eller planerade avlopp ska vara föremål för en sekundär rening när lagdekretet träder i kraft. Datumet 31 december 2005 fastställs för tätbebyggelser med ett pe högre än 10000 och lägre eller lika med 15000 samt för tätbebyggelse med ett pe högre än 2000 och lägre eller lika med 10000 i fall utsläppen görs i sötvatten eller flodmynningar.
16. Enligt artikel 14 i lagdekret nr 152/97 utgör bristen på efterlevnad av bestämmelserna i artikel 15.2 en överträdelse som sanktioneras med böter.
II – Det administrativa förfarandet
17. Förfarandet som föregick denna talan inleddes 2009 och avsåg Republiken Portugals eventuella bristande efterlevnad av artiklarna 3, 4 och 10 i direktiv 91/271 avseende 186 tätbebyggelser.
18. Under det administrativa förfarandet uppfyllde Republiken Portugal delvis de krav kommissionen ställt, vilket ledde till att kommissionens talan slutligen avsåg bristande efterlevnad av artikel 4 i direktiv 91/271 avseende 52 tätbebyggelser.
III – Kommissionens talan och förfarandet vid domstolen
19. I sin ansökan har kommissionen anfört att det för efterlevnad av nämnda bestämmelse inte räcker att installera reningsverk (ett krav som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 91/271), utan det är nödvändigt att reningsverken fungerar och gör det på ett sådant sätt att det behandlade vattnet svarar mot de krav som föreskrivs i bilaga 1 till direktivet.
20. Enligt kommissionens uppfattning är det, för att avgöra om det behandlade vattnet uppfyller kraven i bilaga 1, nödvändigt att det under det första året är föremål för den uppföljning som föreskrivs i punkt D i bilaga 1.
21. Den portugisiska regeringen kommenterar inte ovanstående i sitt svaromål, utan fokuserar på omständigheten att det egentligen rör sig om 26 tätbebyggelser och att de arbeten som är nödvändiga för att uppfylla kraven har kommit mycket långt.
22. Såsom redan nämnts anmodade domstolen parterna att lämna synpunkter avseende efterlevnaden av villkoren i artikel 4 i direktiv 91/271 och att ta ställning till frågan huruvida det var tillräckligt att reningsverket började användas eller om det var nödvändigt – med tillämpning av punkt D i bilaga 1 till direktivet, i vilket det krävs att medlemsstaterna ska se till att det genomförs en kvalitetskontroll av utsläppen – att dessa kontroller genomfördes med framgång under det första året reningsverket var i bruk.
23. Under förhandlingen anförde kommissionen att det inte är tillräckligt att bygga ett reningsverk, utan att det också är nödvändigt att det fungerar korrekt, eftersom ändamålet med direktiv 91/271 är att garantera det behandlade vattnets kvalitet, inte blott byggandet av reningsverk. Enligt kommissionen kan ett reningsverks korrekta funktion enbart styrkas genom utförande av de kontroller som föreskrivs i punkt D i bilaga 1 till direktiv 91/271. Det är därvid nödvändigt att genomföra ett minsta antal årliga prover med hänsyn till reningsverkets storlek, i synnerhet under det första året det är i funktion.
24. Republiken Portugal anser däremot att den relevanta tidpunkten vad avser efterlevnaden av artikel 4 i direktivet är när reningsverket börjar användas, närmare bestämt tidpunkten vid vilken den första kvalitetskontrollen av utsläppen genomförs i samband med att reningsverket börjar användas.
IV – Bedömning
A – Inledning
25. Om en medlemsstat inte lämnar synpunkter avseende den brist på efterlevnad som kommissionen anklagar den för och som lett till att kommissionen väckt talan, utgör detta inte något hinder för domstolen att kontrollera om den tolkningen av unionsrätten är korrekt. I målet kommissionen/Sverige uttalade domstolen att ”[det åligger] domstolen vid en talan om fördragsbrott att fastställa huruvida det påstådda fördragsbrottet föreligger, även i den mån som medlemsstaten inte bestrider fördragsbrottet”.
26. I förevarande fall lämnade Republiken Portugal inledningsvis, i sina skriftliga yttranden, synpunkter på kommissionens bedömning avseende den bristande efterlevnaden av artikel 4 i direktiv 91/271 avseende flera tätbebyggelser, men utan att ifrågasätta tolkningen av den nämnda bestämmelsen på vilken kommissionen grundat sin bedömning att Republiken Portugal åsidosatt en av de förpliktelser som åligger den enligt fördragen (artikel 258 FEUF).
27. Oberoende av Republiken Portugals invändningar ”åligger det domstolen … att fastställa huruvida det påstådda fördragsbrottet föreligger”. Såsom redan påpekats anmodades därför parterna att lämna synpunkter angående tolkningen av artikel 4 i direktiv 91/271 jämförd med punkt D i bilaga I till direktivet. Vid förhandlingen ifrågasatte Republiken Portugal kommissionens tolkning av bestämmelsen och gjorde gällande att ett åsidosättande av bestämmelsen endast kan anses ha ägt rum i fall där reningsverket inte har börjat användas vid det föreskrivna datumet. Det är därvid inte nödvändigt att den tid löper som behövs för utförandet av de kontroller som föreskrivs i punkt D i bilaga I.
28. Det ska således prövas huruvida kommissionens tolkning av artikel 4 i direktiv 91/271 är förenlig med unionsrätten. Detta är nämligen avgörande för frågan huruvida det åsidosättande som kommissionen gjort gällande ska anses föreligga.
B – Domstolens praxis angående sambandet mellan artikel 4 och punkt D i bilaga I till direktiv 91/271
29. I artikel 4.1 i direktiv 91/271 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening”. Detta krav ska vara uppfyllt före den 31 december 2000 eller den 31 december 2005, beroende på typen av tätbebyggelse.
30. I artikel 4.3 föreskrivs följande: ”I fråga om sådana utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som avses i punkterna 1 och 2 skall tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I vara uppfyllda. … .”
31. I första punkten i avsnitt B i bilaga I föreskrivs att ”[a]vloppsreningsverk skall utformas eller ändras så att representativa prover kan tas på inkommande vatten och på det renade vattnet före utsläpp i recipienten”. I andra punkten föreskrivs följande: ”Om utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse omfattas av reningskrav enligt artikel 4 och 5, skall de krav som anges i tabell 1 vara uppfyllda.”
32. Artikel 4 i direktiv 91/271 nämner emellertid inte avsnitt D i bilaga I. Enligt punkt 1 i avsnitt D ska ”[m]edlemsstaterna … säkerställa att en övervakningsmetod används som åtminstone uppfyller de krav som anges i det följande”. Enligt punkt D i avsnitt 2 ska ”[f]lödesproportionella eller tidsbaserade dygnsprover … tas i samma, väldefinierade punkt i utflödet och vid behov i inflödet till reningsverket, för att kontrollera att de krav för utsläppt spillvatten som gäller enligt detta direktiv efterlevs”. I punkt 3 föreskrivs dessutom ett ”minsta [antal] årliga prover … med hänsyn till reningsverkets storlek” och skyldigheten att insamla dem ”med jämna mellanrum under året”.
33. Domstolen har redan haft möjlighet att uttala sig om frågan avseende det eventuella sambandet mellan artikel 4 och avsnitt D i bilaga I till direktiv 91/271. Ett exempel är målet kommissionen/Italien, där domstolen delade kommissionens bedömning att det förelåg ett samband mellan artikel 4 och avsnitt D i bilaga I till direktiv 91/271 genom att fastslå att den omständigheten att det förfarande med provtagningar som föreskrivs i avsnitt D i bilaga I i direktiv 91/271 hade följts, visade att artikel 4 i direktivet hade iakttagits.
34. I målet kommissionen/Belgien gjorde den belgiska regeringen gällande att det inte är nödvändigt att följa förfarandet i avsnitt D i bilaga I till direktiv 91/271 om de första resultaten efter det att reningsverket börjat användas uppfyller de kvalitetskrav som föreskrivs i tabell 1 i bilaga I. Kommissionen anser att denna tolkning underkändes av domstolen när den prövade målet i sak. Det är emellertid så, att domstolen i det fallet inte hade tillfälle att uttala sig särskilt om den bestämmelsen. Det som då var avgörande var det faktum att den belgiska regeringen hade erkänt att de två berörda tätbebyggelserna inte ens hade tillgång till reningsverk. Det kan därför inte hävdas att domstolen i detta mål bekräftade det kriterium som användes för att avgöra målet kommissionen mot Italien.
35. Det kan således konstateras att domstolen endast en gång har haft tillfälle att uttala sig om sambandet mellan artikel 4 och avsnitt D i bilaga I till direktiv 91/271, och då under särskilda omständigheter. Detta förklarar varför domstolen i förevarande mål anmodat parterna att lämna synpunkter avseende denna fråga.
C – Tolkningen av artikel 4 i direktiv 91/271
36. Av en analys av direktiv 91/271 i dess helhet följer att sambandet mellan artikel 4 och punkt D i bilaga I leder till en motsättning med artikel 3 i direktivet.
37. Om det är nödvändigt att genomföra det förfarande som föreskrivs i punkt D i bilaga I för att efterleva artikel 4, borde reningsverken ha installerats ett år innan det datum som fastställs i artikel 3 för behandling av avloppsvatten i tätbebyggelse, eftersom förfarandet i punkt D, enligt den tolkning som kommissionen förespråkar, ska pågå under ett år.
38. Datumen som föreskrivs i artikel 3 i direktivet för att alla tätbebyggelser ska ha tillgång till ledningsnät är emellertid desamma som de som föreskrivs i artikel 4.1 för behandling i enlighet med de villkor som anges i artikel 4.3. Att tolka artikel 4 på det sätt som kommissionen gjort – och som domstolen godtagit i målet kommissionen/Italien – skulle oundvikligen innebära att artikel 3 skulle förlora sin verkan.
39. En bokstavlig tolkning av artikel 3 och 4 i direktiv 91/271 gör det enligt min bedömning möjligt att undvika den nämnda motsättningen och finna en lösning som är förenlig med systematiken i direktivet.
40. I detta avseende bör det för det första noteras att artikel 4 inte på något sätt hänvisar till punkt D i bilaga I. Bilagan i fråga nämns uttryckligen endast i den tredje punkten i bestämmelsen, i vilken det föreskrivs att ”[i] fråga om sådana utsläpp … som avses i punkterna 1 och 2 ska tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I vara uppfyllda”. Dessa krav avser utsläppens kvalitet.
41. Punkt D i bilaga I hänvisar å sin sida till ”[r]eferensmetoder för övervakning och utvärdering”, det vill säga att de förfaranden som måste följas för att det ska kunna visas att utsläppen fortlöpande efterlever de kvalitetskrav som anges i direktivet.
42. Sådana ”[r]eferensmetoder för övervakning och utvärdering” ska tillämpas så snart reningsverken används permanent. Faktum är att artikel 15.1 i direktiv 91/271 föreskriver att myndigheterna ska kontrollera utsläppen för ”att kontrollera att dessa följer kraven i bilaga 1 B och tillämpar de kontrollförfaranden som fastställs i bilaga 1 D”.
43. Det verkar sålunda stå klart att punkt D i bilaga I avser ett fortlöpande krav som handlar om att försäkra sig om att utsläppen fortlöpande uppfyller de kvalitetskrav som ska ha uppfyllts från det att reningsverket började användas. Slutsatsen att ett reningsverk endast kan anses användas på det sätt som avses i artikel 4 i direktiv 91/271 om dess utsläpp har uppvisat en viss kvalitet under ett år – vilket är den tolkning som kommissionen gör gällande när den anför att artikel 4 endast kan efterlevas om förfarandet i punkten D i bilaga I har följts – synes mig inte övertygande.
44. Den omständigheten som kommissionen anfört under förhandlingen – att erfarenheten visar att det inte är ovanligt att reningsverk börjar användas på ett sådant sätt som inte garanterar att de kvalitetsnivåer som krävs enligt direktiv 91/271 uppnås – kan inte motivera slutsatsen att reningsverk som börjat användas inom de frister som anges i artikel 3 i direktivet endast kan anses ha börjat fungera när det slagits fast att de undersökta proven under ett år uppfyller kraven i punkt B i bilaga I och att de kontrollförfaranden som fastställs i punkt D i bilaga I tillämpas. Mot denna bakgrund är det lämpligaste tillvägagångssättet snarast att redan från början fastslå om reningsverket uppfyller de nödvändiga villkoren för att det ska börja användas, det vill säga om reningsverket vid den tidpunkten uppfyller kraven i punkt B i bilaga I. Detta kräver inte ett genomförande av de kontrollförfaranden som avses i punkt D i bilaga I. Såsom tidigare nämnts föreskrivs dessa förfaranden för att säkerställa att det behandlade vattnets kvalitet fortfarande är sådan som den ska ha varit sedan reningsverket började användas.
D – Tillämpningen av den föreslagna tolkningen av artikel 4 i direktiv 91/271 på omständigheterna i förevarande mål
45. I enlighet med det tidigare anförda, kan kommissionens talan endast vinna bifall vad avser de tätbebyggelser som inte hade tillgång till ett ledningssystem som var i funktion det datum som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 91/271 i överensstämmelse med de krav som anges i punkt B i bilaga I i direktivet. Däremot ska talan ogillas i den del den avser tätbebyggelserna som vid det datumet hade tillgång till ett ledningssystem i funktion i överrensstämmelse med de krav som anges i punkt B i bilaga I. Det är därvid inte nödvändigt att ledningssystemen med tillfredsställande resultat genomgått de kontroller som föreskrivs i punkt D i bilaga I för det första året då reningsverket är i funktion.
V – Rättegångskostnader
46. I enlighet med artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler föreslår jag att domstolen ska förplikta vardera parten att bära sina rättegångskostnader.
VI – Förslag till avgörande
47. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande: 1. Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktiv 91/271/EEG avseende de tätbebyggelser som inte hade tillgång till ett ledningssystem i funktion, vid det datum som föreskrivits därför, i överrensstämmelse med kraven i punkt B i bilaga I till direktivet. 2 Talan ogillas vad avser de tätbebyggelser som vid det datumet hade tillgång till ett ledningssystem i funktion i överensstämmelse med de krav som anges i punkt B i bilaga I. Det är därvid inte nödvändigt att ledningssystemet med tillfredsställande resultat genomgått de kontroller som föreskrivs i punkt D i bilaga I för det första året då ledningssystemet är i funktion. 3. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (EGT L 135, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 93) (nedan kallat direktiv 91/271).
3 EGT L C 209, s. 3.
4 Diario oficial portugués, serie I-A, nr 139, s. 2959.
5 Mål C‑438/07, EU:C:2009:613, punkt 53.
6 Mål C‑565/10, EU:C:2012:476, punkterna 37-39.
7 Mål C‑395/13, EU: C:2014:2347.
8 Mål C‑395/13, EU:C:2014:2347, punkt 48.
9 Mål C‑565/10, EU:C:2012:476.
10 Mål C‑565/10, EU:C:2012:476, punkt 37–39.
11 Min kursivering.