FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT BOBEK – MÅL C‑226/15 P APPLE AND PEAR AUSTRALIA OCH STAR FRUITS DIFFUSION MOT EUIPO
I – Inledning
1. Apple and Pear Australia Limited (nedan kallat APAL) och Star Fruits Diffusion (nedan gemensamt kallade klagandena) är gemensamt innehavare av tre gemenskapsvarumärken för Pink Lady-äpplen. Klagandena har inlett två olika förfaranden för att förhindra användningen av ordkännetecknet ”English pink” av C. BVBA (nedan kallat Carolus). Först invände de mot registreringen av ordtecknet ”English pink” som ett gemenskapsvarumärke som Carolus ansökt om hos Europeiska unionens immatrialrättsmyndighet (EUIPO), tidigare Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret). Sedan väckte de talan mot Carolus om intrång i deras gemenskapsordmärke ”Pink Lady” vid en domstol för gemenskapsvarumärken. Dessa förfaranden utmynnade i två olika beslut i fråga om risken för förväxling mellan det äldre gemenskapsordmärket ”Pink Lady” och ordkännetecknet ”English pink”.
2. I detta överklagande uppkommer bland annat en viktig principfråga: i vilken omfattning är EUIPO, när den ska meddela beslut i ett invändningsförfarande rörande registrering av ett gemenskapsvarumärke, bunden av en lagakraftvunnen dom i ett mål om intrång i ett äldre registrerat gemenskapsvarumärke som meddelats av en domstol för gemenskapsvarumärken?
II – Tillämpliga bestämmelser
3. I artikel 4.3 FEU föreskrivs att ”[e]nligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen”.
4. Skäl 16 och 17 i gemenskapsvarumärkesförordningen har följande lydelse:
(”(16) Det är absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i gemenskapsvarumärken får rättsverkan i och omfattar hela gemenskapen eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och byrån och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos gemenskapsvarumärkena. Bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område bör tillämpas i alla mål rörande gemenskapsvarumärken, om inte annat anges i den här förordningen.
(17) I mål mellan samma parter avseende samma sak rörande ett gemenskapsvarumärke och parallella nationella varumärken bör motstridiga avgöranden undvikas. När talan väcks i flera fall i en och samma medlemsstat bör därför medlen för att uppnå detta syfte sökas i de nationella rättegångsreglerna, vilka inte påverkas av denna förordning, men om talan väcks i flera fall i olika medlemsstater, synes de bestämmelser som bygger på bestämmelserna i förordning (EG) nr 44/2001 om litispendens och konnexitet vara lämpliga.”
5. I artikel 56.3 i gemenskapsvarumärkesförordningen föreskrivs att ”[e]n ansökan om upphävande eller om ogilighetsförklaring ska avvisas om ett mål mellan samma parter om samma sak har avgjorts av en domstol i en medlemsstat och detta avgörande har vunnit laga kraft”.
6. I artikel 94.1 i gemenskapsvarumärkesförordningen föreskrivs att ”[o]m inte annat anges i denna förordning ska förordning (EG) nr 44/2001 tillämpas i mål om gemenskapsvarumärken och på ansökningar om gemenskapsvarumärken samt i mål i samband med litispendens och konnexitet i fråga om gemenskapsvarumärken och nationella varumärken”.
7. Artikel 96 i gemenskapsvarumärkesförordningen har följande lydelse:
”Domstolarna för gemenskapsvarumärken ska ha exklusiv behörighet i fråga om:
a) talan om intrång och – om sådan talan är tillåten enligt nationell lag – talan om försök eller förberedelse till intrång i rätten till gemenskapsvarumärken,
…
d) genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke enligt artikel 100.”
8. Artikel 100 i gemenskapsvarumärkesförordningen har följande lydelse:
”…
2. En domstol för gemenskapsvarumärken ska avvisa ett genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring, om ett beslut av byrån i ett mål om samma sak mellan samma parter redan har vunnit laga kraft.
…
7. En domstol för gemenskapsvarumärken, vid vilken har anhängiggjorts ett genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring, får på ansökan av innehavaren av gemenskapsvarumärket, och efter att ha hört de övriga parterna, förklara målet vilande och förelägga svaranden att inom viss tid ansöka hos byrån om upphävande eller ogiltighetsförklaring. Om ansökan inte görs inom denna tid ska målet tas upp igen och genkäromålet anses ha återkallats. Artikel 104.3 ska tillämpas.”
9. Artikel 104 i gemenskapsvarumärkesförordningen har följande lydelse:
”1. En domstol för gemenskapsvarumärken, som ska avgöra ett sådant mål som avses i artikel 96, bortsett från fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång, ska om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet, antingen på eget initiativ efter att ha hört parterna, eller på begäran av någon part efter att ha hört övriga parter, förklara målet vilande, om gemenskapsvarumärkets giltighet är föremål för prövning på grund av genkäromål vid en annan domstol för gemenskapsvarumärken, eller om en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring redan gjorts hos byrån.
2. Byrån ska förklara en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring vilande, om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet, antingen på eget initiativ efter att ha hört parterna, eller på begäran av någon part efter att ha hört övriga parter, om gemenskapsvarumärkets giltighet är föremål för prövning på grund av genkäromål vid en domstol för gemenskapsvarumärken. Om en av parterna i målet vid domstolen för gemenskapsvarumärken begär det, kan dock domstolen efter att ha hört övriga parter förklara målet vilande. Byrån ska i så fall återuppta den vilandeförklarade ansökan.”
10. Artikel 109 i gemenskapsvarumärkesförordningen har följande lydelse:
”1. Om det väcks en talan om intrång mellan samma parter om samma sak vid domstolar i olika medlemsstater, i det ena fallet på grundval av ett gemenskapsvarumärke och i det andra på grundval av ett nationellt varumärke, ska följande gälla:
a) Den domstol som inte anhängiggjorts först, ska på eget initiativ förklara sig sakna behörighet till förmån för den domstol, vid vilken talan först har väckts, om varumärkena i fråga är identiska och gäller för identiska varor eller tjänster. Den domstol som ska förklara sig sakna behörighet får vilandeförklara målet om den andra domstolens behörighet bestrids.
b) Den domstol som inte anhängiggjorts först, får vilandeförklara målet om de berörda varumärkena är identiska och gäller för varor eller tjänster av liknande slag liksom om de berörda varumärkena liknar varandra och gäller för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag.
2. Den domstol, vid vilken en talan om intrång i ett gemenskapsvarumärke anhängiggjorts, ska avvisa talan, om en domstol har slutgiltigt avgjort ett mål mellan samma parter, om samma sak avseende ett identiskt nationellt varumärke som gäller för identiska varor eller tjänster.
3. Den domstol, vid vilken en talan om intrång i ett nationellt varumärke anhängiggjorts, ska avvisa talan, om en domstol har slutgiltigt avgjort ett mål mellan samma parter om samma sak avseende ett identiskt gemenskapsvarumärke som gäller för identiska varor eller tjänster.”
III – Faktiska omständigheter och förfaranden
11. Klagandena är gemensamt innehavare av tre gemenskapsvarumärken för Pink Lady-äpplen. Det ena är ett ordkännetecken och de andra två är figurkännetecken. Carolus är ett belgiskt företag som ansöker om registrering av ordkännetecknet ”English pink” som ett gemenskapsvarumärke för dess eget slag av äpplen. Alltsedan 2009 har English pink varit ett Beneluxmärke som innehafts av Carolus.
12. Den 13 oktober 2009 ingav Carolus ansökan om registrering av ordkännetecknet ”English pink” som ett gemenskapsvarumärke till EUIPO. Till följd av denna ansökan inledde klagandena två olika förfaranden mot Carolus för att skydda deras gällande gemenskapsvarumärken.
13. Först ingav klagandena den 20 april 2010 en invändning till EUIPO mot registreringen av ”English pink” med stöd av artikel 8.1 b och 5 i gemenskapsvarumärkesförordningen.
14. Därefter väckte klagandena talan, den 8 juni 2010, om intrång mot Carolus vid Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) i dess egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken. Klagandena gjorde gällande att användningen av ordkännetecknet ”English pink” inte var lagenlig på grund av att den medförde risk för förväxling med det äldre gemenskapsordmärket ”Pink Lady”. De yrkade därför upphävande av Beneluxmärket ”English pink” som innehades av Carolus.
15. Dessa två olika förfaranden utmynnade slutligen i två olika beslut av EUIPO respektive Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) rörande risken för förväxling mellan gemenskapsordmärket ”Pink Lady” och ordkännetecknet ”English pink”.
16. Å ena sidan avslog invändningsenheten vid EUIPO klagandenas invändning den 27 maj 2011. Den fann att det inte förelåg någon risk för förväxling mellan ordkännetecknet ”English pink” och gemenskapsordmärket ”Pink Lady”.
17. Å andra sidan fann Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) i dom den 28 juni 2012 att användningen av ordkännetecknet ”English pink” innebar en risk för förväxling med det äldre gemenskapsordmärket ”Pink Lady”. Till följd härav upphävde den Beneluxmärket ”English pink”, förpliktade Carolus att omgående upphöra med användningen av kännetecknet ”English pink” inom Europeiska unionen och tillerkände klagandena skadestånd på ett engångsbelopp på 5000 EUR som skulle utges av Carolus.
18. Under sommaren 2012 skickade klagandena flera brev till EUIPO med underrättelse om den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel).
19. Efter överklagande av invändningsenhetens beslut ogillade EUIPO:s fjärde överklagandenämnd den 29 maj 2013 klagandenas yrkanden utan att nämna den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel).
20. Klagandena förde sedan en talan om ogiltigförklaring av beslutet av EUIPO:s överklagandenämnd vid tribunalen. Deras förstahandsyrkande var att tribunalen skulle ändra det angripna beslutet så att deras invändning mot registrering av ”English pink” som ett gemenskapsvarumärke bifölls. I andra hand yrkade de att EUIPO:s överklagandenämnds beslut skulle ogiltigförklaras.
IV – Tribunalens överklagade dom och förfarandet i domstolen
21. I dom den 25 mars 2015 ogiltigförklarade tribunalen EUIPO:s fjärde överklagandenämnds beslut. Den ogillade talan i övrigt.
22. Tribunalen fann särskilt att den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) inte kunde anses ha rättskraft med avseende på det därpå följande beslutet av EUIPO:s överklagandenämnd. Tribunalen ansåg inte att saken och grunderna i förfarandet vid EUIPO och vid Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) var identiska. Överklagandenämnden var på grund härav inte bunden av den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel).
23. Tribunalen ogiltigförklarade emellertid överklagandenämndens beslut på grund av att den underlåtit att beakta den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) och att pröva den eventuella inverkan den domen kunde ha för utgången av invändningsförfarandet. Tribunalen avslog emellertid yrkandet om ändring av EUIPO:s beslut. Den anförde att den inte kunde avgöra vilket beslut som överklagandenämnden skulle ha meddelat på grund av fastlagda faktiska och rättsliga omständigheter. Den kunde därför inte ersätta EUIPO:s överklagandenämnds bedömning med sin egen.
24. Klagandena angriper i detta överklagande tribunalens dom på i huvudsak tre grunder.
25. Den första grunden innehåller sju delmoment. Dessa kan sammanfattas på följande sätt: Klagandena har gjort gällande att tribunalen tillämpade lagen felaktigt när den fann att den lagakraftvunna domen som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) inte i sig själv var bestämmande för vilket beslut överklagandenämnden borde ha meddelat. Klagandena anser att även om gemenskapsvarumärkesförordningen inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse därom var den dom som meddelats av domstolen för gemenskapsvarumärken bindande för EUIPO på grund av att den var ett domstolsbeslut. De har vidare påstått att de två olika förfarandena, det vill säga invändningsförfarandet vid EUIPO och intrångstalan vid Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) var identiska, eftersom där förekom samma grunder, samma sak och samma parter. Klagandena har gjort gällande att lagenligheten av EUIPO:s beslut inte endast skulle ha bedömts med utgångspunkt i gemenskapsvarumärkesförordningen utan först och främst utifrån de allmänna principerna i unionsrätten såsom principen om rättskraft.
26. I sin andra grund har klagandena påstått att slutsatsen att EUIPO inte var bunden av den lagakraftvunna dom som meddelats av en domstol för gemenskapsvarumärken står i strid med deras berättigade förväntningar och utgör ett åsidosättande av de allmänna principerna om rättssäkerhet och god förvaltningssed.
27. I den tredje grunden har klagandena påstått att tribunalen handlade i strid med artikel 65.3 i gemenskapsvarumärkesförordningen genom att inte ändra överklagandenämndens beslut.
V – Bedömning
28. Även om de har åberopats som särskilda grunder för överklagandet har den första och andra grunden ett nära samband. De angriper båda tribunalens slutsats att den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) inte hade rättskraft och därför inte var bindande för EUIPO:s överklagandenämnd. Jag kommer därför att behandla den första och den andra grunden för överklagandet tillsammans (avsnitt A) innan jag ägnar mig åt den tredje grunden (avsnitt B).
A – Den första och den andra grunden
29. Rättskraftsprincipen är en nödvändig organisatorisk princip inom varje sammanhängande rättssystem. En domstol (och i vissa fall även en förvaltningsmyndighet) vid vilken ett mål anhängiggörs beträffande vilket det redan har meddelats en lagakraftvunnen dom måste avsäga sig sin behörighet. För att ett sådant processuellt hinder ska uppkomma måste det emellertid föreligga identitet mellan det första och det andra målet. Det måste föreligga identitet mellan förfarandena i de två målen. I förevarande fall kan principen om rättskraft endast tillämpas om det förelåg identitet mellan intrångstalan vid Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) och invändningsförfarandet avseende registreringen vid EUIPO.
30. Den avgörande frågan i förevarande överklagande är således vad som menas med identitet mellan förfarandena enligt gemenskapsvarumärkesförordningen.
1. Identitet mellan förfaranden och rättskraft
31. Gemenskapsvarumärkesförordningen eftersträvar att förhindra att motstridiga beslut meddelas av domstolar för gemenskapsvarumärken, av nationella myndigheter eller av EUIPO varigenom det säkerställs att gemenskapsvarumärkets enhetliga karaktär inte undergrävs. Detta syfte kommer till uttryck i ett antal särskilda processuella bestämmelser i förordningen som syftar till att undvika eventuella oförenliga beslut.
32. Principen om rättskraft återges i artikel 56.3 och artikel 100.2 i gemenskapsvarumärkesförordningen. Dessa bestämmelser fastlägger kriterierna för vad som är identitet mellan förfaranden och följderna av om så är fallet.
33. Artikel 56.3 i gemenskapsvarumärkesförordningen föreskriver att en ansökan vid EUIPO om upphävande eller ogiltighetsförklaring ska avvisas om ett mål mellan sammma parter om samma sak har avgjorts av en domstol i en medlemsstat.
34. Artikel 100 i gemenskapsvarumärkesförordningen syftar på samma sätt till att undvika situationer i vilka både EUIPO och en domstol för gemenskapsvarumärken skulle kunna bli ombedda att pröva giltigheten av samma gemenskapsvarumärke. Artikel 100.2 föreskriver i synnerhet att en domstol för gemenskapsvarumärken ska avvisa ett genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring, om ett beslut av EUIPO i ett mål om samma sak mellan samma parter redan har vunnit laga kraft.
35. Det är tydligt att inte någon av dessa bestämmelser är tillämplig på detta mål. De erbjuder emellertid en användbar definition av vad som är identitet mellan förfaranden enligt gemenskapsvarumärkesförordningen. Identitet som medför rättskraft har tre beståndsdelar: samma sak, samma grunder och samma parter.
36. Denna innebörd av begreppet identitet mellan förfaranden är inte begränsad till gemenskapsvarumärkesförordningen. Den föreligger även på andra områden i unionsrätten som exempelvis i förordningen om gemenskapsformgivning eller, av större vikt, i förordning (EG) nr 44/2001.
37. Vad gäller följderna av att identitet föreligger mellan förfaranden enligt gemenskapsvarumärkesförordningen är det det första lagakraftvunna beslutet som meddelats antingen av en domstol eller av EUIPO som har verkan som rättskraft. Följaktligen ska därpå följande yrkanden mellan samma parter rörande samma sak och samma grunder antingen avvisas eller ogillas.
38. Det bör emellertid tilläggas att gemenskapsvarumärkesförordningen inte endast reglerar situationer i vilka samtliga tre beståndsdelar av identiteten föreligger (samma sak, samma grunder och samma parter) och således innebär att rättskraft föreligger. Förordningen innehåller också flera andra bestämmelser som syftar till att förhindra att motstridiga beslut meddelas inom gemenskapens varumärkessystem även när samtliga tre beståndsdelar av identiteten faktiskt inte är för handen.
39. Artikel 104 i gemenskapsvarumärkesförordningen, med rubriken ”Särskilda regler för konnexa mål”, föreskriver att domstolar för gemenskapsvarumärken och EUIPO ska, såvida det inte föreligger särskilda skäl att fortsätta förfarandet, vilandeförklara sina mål när frågan om giltigheten av ett gemenskapsvarumärke redan väckts vid en annan domstol för gemenskapsvarumärken på grund av ett genkäromål eller vid EUIPO genom en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring.
40. Det förefaller framgå både av rubriken till och innehållet i artikel 104 i gemenskapsvarumärkesförordningen att den reglerar situationer i vilka det inte föreligger identitet mellan förfaranden i den mening som beskrivits ovan. Denna bestämmelse gäller uttryckligen ”konnexa mål” och inte identiska mål. Den formuleringen ger vid handen att de mål som avses är olika även om det är fråga om ogiltigheten av ett gemenskapsvarumärke i båda slagen av förfaranden.
41. Artikel 109 i förordningen behandlar konnexa mål i fall där talan väckts samtidigt eller successivt på grundval av gemenskapsvarumärken eller nationella varumärken. Den föreskriver att när talan om intrång väckts mellan samma parter på samma grunder vid domstolar i olika medlemsstater, i det ena fallet på grund av ett gemenskapsvarumärke och i det andra fallet på grund av ett nationellt varumärke, ska den domstol där talan inte väcktes först förklara att den inte är behörig eller vilandeförklara målet beroende på situationen. Om en lagakraftvunnen dom meddelats efter saklig prövning på samma grunder för talan och mellan samma parter, ska den domstol som prövar en talan om intrång på grundval av det nationella varumärket eller gemenskapsvarumärket avvisa talan.
42. Enligt artikel 109 är det således inte möjligt för en missnöjd part att driva en process i samma fråga en andra gång mot samma motpart, även om det inte är fråga om samma sak, eftersom den nya talan formellt sett avser gemenskapsvarumärket i stället för det nationella varumärket eller omvänt.
43. Båda de nu anförda artiklarna ger vid handen att gemenskapsvarumärkesförordningen, utöver fall där (full) identitet föreligger mellan förfaranden i vilka det är fråga om samma sak, samma grunder för talan och samma parter, även gäller situationer i vilka samtidiga eller på varandra följande tvister avseende gemenskapsvarumärken i avsevärd materiell utsträckning överlappar varandra. Förordningen bekräftar således det inbördes rättsliga förhållandet mellan gemenskapsvarumärken, å ena sidan, och nationella varumärken, å den andra.
44. Sådan reglering är dock återigen inte unik för gemenskapsvarumärkesförordningen utan förekommer även på andra områden inom unionsrätten. Det finns bestämmelser om vilandeförklaring eller till och med om avvisning av talan även i förordning nr 44/2001 till vilken skälen 16 och 17 tillsammans med artikel 94 i gemenskapsvarumärkesförordningen uttryckligen hänvisar. Den tidigare förordningen kan således erbjuda den närmast till hands liggande likheten med gemenskapsvarumärkesförordningen avseende rättskraft och konnexa förfaranden.
45. I artikel 27 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”1.[o]m talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig. 2. [n]är det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, ska övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”
46. I artikel 28 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande: ”1. Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila. … 3. Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”
47. Artikel 27 och artikel 28 i förordning nr 44/2001 gör en klar uppdelning av domstolarnas behörighet. När det föreligger identitet mellan förfaranden ska varje annan domstol än den vid vilken talan väckts först avsäga sig sin behörighet till förmån för den domstolen. När det gäller andra förfaranden som inte är identiska men som har ett nära samband överlämnas till domstolarnas egen bedömning att besluta huruvida de ska låta handläggningen vila medan förfarandet vid den domstol där talan anhängiggjorts först fortsätter.
48. Sammanfattningsvis kan två situationer urskiljas enligt gemenskapsvarumärkesförordningen beroende på vilket samband förfarandena har med varandra. För det första finns de situationer som beskrivs i artikel 56.3 och artikel 100 i gemenskapsvarumärkesförordningen (och analogt även i artikel 27 i förordning nr 44/2001). Det är fråga om fall där det är identitet mellan förfarandena, det vill säga fall där de tre beståndsdelarna som krävs för identitet är för handen: samma sak, samma grunder och samma parter. Om dessa delar föreligger samtidigt kan det innebära rättskraft. Detta medför att varje annat judiciellt eller administrativt organ, som till exempel EUIPO, än det organ vid vilket målet anhängiggjordes först är skyldigt att avsäga sig sin behörighet eller låta handläggningen vila.
49. Utöver fall där det föreligger full identitet mellan förfarandena finns det för det andra mål mellan vilka råder ett lösare samband såsom de situationer som anges i artikel 104, artikel 109.1 b och artikel 109.2 och 109.3 i gemenskapsvarumärkesförordningen (och återigen analogt i artikel 28 i förordning nr 44/2001). I sådana situationer kan den beslutande myndigheten efter egen bedömning låta handläggningen vila i avvaktan på beslut av den myndighet vid vilken talan först väcktes.
2. Identitet mellan förfarandena i förevarande mål
50. Mot bakgrund av vad ovan anförts ska jag nu övergå till att bedöma ifrågavarande mål.
51. Förevarande mål rör en speciell processuell situation som inte omfattas av någon av bestämmelserna i gemenskapsvarumärkesförordningen: samspelet mellan en intrångstalan vid en domstol för gemenskapsvarumärken avseende ett äldre gemenskapsvarumärke och ett nationellt varumärke, å ena sidan, och ett invändningsförfarande vid EUIPO gällande samma gemenskapsvarumärke och samma kännetecken som det nationella varumärket för vilket registering sökts på gemenskapsnivå, å andra sidan.
52. Även vid avsaknad av en särskild bestämmelse som behandlar denna situation i gemenskapsvarumärkesförordningen krävs det identitet mellan intrångstalan och invändningsförfarandet för att rättskraft ska föreligga.
53. Så är emellertid inte fallet här. Enligt min uppfattning kom tribunalen till rätt slutsats när den fann att de två förfarandena inte var identiska och att EUIPO följaktligen inte var bunden av den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel).
54. I punkt 65 i den överklagade domen anförde tribunalen att ”saken – det vill säga yrkandena – i målet vid [Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel)] respektive i ärendet vid EUIPO inte är densamma. Målet om varumärkesintrång vid den belgiska domstolen gällde ogiltigförklaring av Beneluxvarumärket ’English pink’ och förbud mot att använda detta varumärke i unionen, medan förfarandet vid EUIPO gällde en invändning mot registreringen av gemenskapsvarumärket ’English pink’”.
55. Dessutom anförde tribunalen därefter i punkt 66 att ”grunderna – det vill säga de rättsliga grunderna för yrkandena – i de olika förfarandena är inte heller desamma. Grunderna för sökandenas yrkande i förfarandet vid Tribunal de commerce de Bruxelles om ett förbudsföreläggande i syfte att hindra intrång i …gemenskapsvarumärkena var artikel 9.1 b och c i förordning nr 207/2009. Grunderna för yrkandet om ogiltigförklaring av Beneluxvarumärket ’English pink’ var artikel 2.3 och artikel 2.28.3 b i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter … Tribunal de commerce de Bruxelles fann att det förelåg intrång i de ovannämnda gemenskapsvarumärkena. Den ogiltigförklarade därför Beneluxvarumärket ’English pink’ och utfärdade ett förbud mot användning av detta kännetecken i unionen. I förfarandet vid EUIPO däremot, invände sökandena mot registrering av ett nytt gemenskapsvarumärke och grundade sig härvid på andra bestämmelser i förordning nr 207/2009, närmare bestämt på artikel 8.1 b och 8.5.”
56. Som tribunalen riktigt framhöll förelåg det således inte identitet mellan saken och grunderna.
57. Vad först gäller saken har intrångstalan och invändningsförfarande något olika syften. Å ena sidan kan en intrångstalan väckas vid en domstol för gemenskapsvarumärken av innehavaren av ett äldre gemenskapsvarumärke mot den som använder ett kännetecken som riskerar att förväxlas med gemenskapsvarumärket i syfte att erhålla ett förbud mot sådan skadlig användning i unionen. Å andra sidan gäller ett invändningsförfarande registreringen vid EUIPO av ett kännetecken som ett gemenskapsvarumärke. Detta förfarande syftar till att hindra registrering som är ett förvaltningsbeslut. Så även om de olika förfarandena tveklöst har flera gemensamma särdrag, är de inte identiska.
58. Detta framgår också i förevarande mål vad gäller framställda yrkanden. Det särskilda syftet med sökandenas yrkande vid Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) var upphävande av två Beneluxvarumärken. Syftet med invändningsförfarandet vid EUIPO var emellertid att hindra registreringen av ett nytt gemenskapsvarumärke.
59. Vad sedan gäller grunderna för talan tillämpar domstolar för gemenskapsvarumärken och EUIPO olika regler. Medan de förra i detta mål tillämpade gemenskapsvarumärkesförordningen men även nationell/Beneluxrätt vid upphävande av Beneluxvarumärket ”English pink”, tillämpade den senare endast gemenskapsvarumärkesförordningen.
60. Härutöver tillämpade inte EUIPO och Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) samma bestämmelser i själva gemenskapsvarumärkesförordningen. Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) tillämpade artikel 98 och 102 i förordningen medan EUIPO tillämpade artikel 8.1 b och 5, artikel 41 och artikel 42.
61. Samtidigt som bedömningen av förväxlingsrisken ingår som ett moment i både ett invändningsförfarande och i ett intrångsmål har domstolen redan uttalat att denna bedömning skiljer sig åt beroende på vilket slag av förfarande det rör sig om. Bedömningen blir med nödvändighet återblickande och mer konkret i mål om förbud mot användning av ett kännetecken, i vilket fall ”vid bedömningen endast omständigheter beaktas som kännetecknar nämnda användning, och det saknas anledning att undersöka huruvida även annan användning av samma kännetecken som skett under andra omständigheter skulle kunna ge upphov till förväxling”. Omvänt blir bedömningen med nödvändighet framåtblickande och mer generell i ett invändningsförfarande. Domstolen har således uttalat att ”eftersom [de] kan förändras med tiden och beror på inställningen hos innehavarna av de motanförda märkena är det olämpligt att beakta [de särskilda faktiska] omständigheterna i den framåtblickande bedömningen av risken för förväxling mellan dessa märken”.
62. I avsaknad av identitet mellan grunderna för talan och saken kan rättskraft således inte uppkomma i detta mål.
63. Jag anser därför att tribunalen inte tillämpade lagen felaktigt när den fann att EUIPO inte var bunden av den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles.
3. Vid sidan om formell identitet: lojalt samarbete inom gemenskapsvarumärkessystemet
64. Bedömningen av identitet mellan förfaranden, som är det enda som kan föranleda tillämpning av principen om rättskraft, är per definition formell och snäv till omfattningen. Detta är logiskt, eftersom principen förutsätter klarhet och förutsebarhet. Dess tillämpning måste vara förutsägbar och ganska snäv med fast fokus på bedömningen av om samtliga tre däri ingående beståndsdelar föreligger. Som emellertid redan framgått av ovanstående bedömning är skyldigheten för både nationella och europeiska myndigheter som verkar inom gemenskapsvarumärkessystemet inte begränsad till att förhindra formellt motstridiga beslut. Som framgår av skäl 17 i förordningen samt av artikel 4.3 FEU vad gäller primärrätten är samma myndigheter skyldiga att vidta åtgärder för att förhindra att beslut meddelas som även om de inte är identiska är svåra att förena i materiellt hänseende.
65. Mycket skulle kunna sägas i detta avseende i förevarande mål. Även om det inte föreligger formell identitet mellan förfarandena kan man inte bortse från den avsevärda materiella överlappningen mellan EUIPO:s överklagandenämnds beslut och den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel). Det är helt klart fråga om mål som har samband med varandra och denna omständighet var uppenbarligen känd för de båda beslutsfattande myndigheterna i fråga.
66. Som tribunalen påpekade i punkterna 30–34 i domen, hade EUIPO:s överklagandenämnd vederbörligen informerats om den dom som tidigare meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel). Den underlät emellertid att på något sätt beakta den i sitt därefter meddelade beslut i strid med artikel 75 i gemenskapsvarumärkesförordningen.
67. Jag kan inte annat än dela denna uppfattning. EUIPO:s överklagandenämnder är skyldiga att beakta alla nya bevis och omständigheter som de får del av. De genomför inte en begränsad rättslig prövning av beslutet i första instans, utan de ska göra en ny fullständig prövning i sak på grund av den funktionella samhörigheten mellan den första och andra instansen inom EUIPO (nytt överklagande). De är skyldiga att i sina beslut beakta alla faktiska och rättsliga omständigheter som parterna åberopat antingen i första instans eller efter överklagande. Följaktligen skulle den fjärde överklagandenämnden ha beaktat domen från Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) i sin motivering.
68. Detta innebär på inget sätt ett undergrävande av EUIPO:s självständighet. Gemenskapsvarumärkesförordningen förblir den avgörande måttstocken vad gäller registrering av ett gemenskapsvarumärke. Ett beslut av en domstol för gemenskapsvarumärken som behandlar samma fråga materiellt, det vill säga risken för förväxling mellan samma två kännetecken, är ändå en relevant omständighet vid tillämpningen av gemenskapsvarumärkesförordningen. Detta har ännu större relevans mot bakgrund av att det är möjligt att föreställa sig att samma domstol för gemenskapsvarumärken på grund av dess behörighet skulle kunna få i uppgift att bedöma risken för förväxling mellan ordmärkena ”English pink” och ”Pink Lady” en andra gång. EU-domstolen uttalade nyligen att en innehavare av ett äldre gemenskapsvarumärke kan föra intrångstalan även mot innehavaren av ett gemenskapsvarumärke som registrerats senare.
69. Det bör tydligt tilläggas att skyldigheten att ta i beaktande inte innebär att vara bunden av den materiella bedömningen och följaktligen vara skyldig att komma till samma slutsats i materiellt hänseende. Den olustiga men logiska slutsatsen av denna åtskillnad är att EUIPO skulle kunna komma till en annan materiell slutsats vad gäller risken för förväxling mellan två kännetecken vid registreringen av ett gemenskapsvarumärke än den en domstol för gemenskapsvarumärken kom till avseende upphävandet av ett tidigare nationellt varumärke.
70. Denna slutsats är oroande på grund av att den alls inte är önskvärd. Inom ramen för den rådande processuella ordningen är det emellertid möjligt. Det bör emellertid framhållas att om det inte föreligger identitet mellan målen när de bedöms i materiellt hänseende, kan det logiskt sett inte heller föreligga identitet mellan följderna i ett senare skede. I det konkreta fallet innebär det att ett förbud mot att använda ett kännetecken som nationellt varumärke inte förhindrar att samma kännetecken registreras och används som ett gemenskapsvarumärke.
71. Det bör framhållas att den lagakraftvunna domen meddelad av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) naturligtvis inte berörs av förevarande mål. På ett mer allmänt plan kan det emellertid tilläggas att det skulle vara välbetänkt av en domstol för gemenskapsvarumärken, som befinner sig i en situation som liknar den som Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) befann sig i, att låta handläggningen vila och avvakta EUIPO:s beslut i ärendet. I avsaknad av en särskild bestämmelse i detta avseende i gemenskapsvarumärkesförordningen kunde en nationell domstol i egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken förvisso med stöd av sin egen bedömning vilandeförklara förfarandet enligt nationella processuella regler med hänvisning till analog tillämpning av artiklarna 100.7, 104 och 109.1 i gemenskapsvarumärkesförordningen. Den kunde till och med ha förordnat om interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder under den tid som förfarandet vilade enligt artikel 104.3 och artikel 109.4 i förordningen.
72. Sammanfattningsvis är förevarande mål förvisso inte ett bra exempel på lojalt samarbete inom unionen i allmänhet och särskilt inte inom gemenskapsvarumärkessystemet – såvida inte principen om ömsesidigt samarbete ska ersättas av principen om ömsesidigt åsidosättande. Även om det saknas en särskild processuell bestämmelse i själva gemenskapsvarumärkesförordningen och det inte föreligger identitet mellan förfarandena som kan föranleda tillämpning av den allmänna principen om rättskraft i de två ifrågavarande förfarandena anser jag emellertid att det föreliggande systemet, om det tas på allvar, redan erbjuder en lösning på dessa situationer. Både EUIPO och domstolar för gemenskapsvarumärken är nämligen skyldiga att beakta konnexa förfaranden eller beslut av den andra myndigheten och att behandla denna omständighet i sitt agerande och slutliga beslut i saken.
B – Den tredje grunden
73. Vad gäller den tredje grunden för överklagandet rörande åsidosättande av artikel 65.3 i gemenskapsvarumärkesförordningen anser jag att tribunalen inte tillämpade lagen felaktigt genom att inte själv avgöra målet.
74. Tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut innebär inte att tribunalen får ersätta överklagandenämndens bedömning med sin egen. Inte heller får tribunalen vidta bedömningar i frågor där överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Tribunalen har således i princip endast behörighet att ändra beslut i fall där den, efter att ha kontrollerat överklagandenämndens bedömning, på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan fastställa vilket beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta.
75. I förevarande mål har inte EUIPO:s överklagandenämnd tagit den dom som meddelats av Tribunal de commerce de Bruxelles (handelsdomstolen i Bryssel) i beaktande, vilket skulle ha haft betydelse. Bedömningen i den domen kan inte ersättas av tribunalen.
76. Om tribunalen inte kan ersätta EUIPO:s bedömning med sin egen under sådana omständigheter gäller detsamma i ännu högre grad för EU-domstolen. Domstolen kan inte i förevarande mål ersätta överklagandenämndens bedömning med sin egen och meddela en dom i anledning av invändningen enligt artikel 61 i stadgan för EU-domstolen. Följaktligen bör målet återförvisas till överklagandenämnden.
77. Av dessa skäl föreslår jag att överklagandet inte kan bifallas på den tredje grunden.
VI – Kostnader
78. Klagandena har inte haft framgång i deras överklagande. Med tillämpning av artikel 138.1 i rättegångsreglerna bör de bära sina egna rättegångskostnader och ersätta EUIPO:s rättegångskostnader. Det går emellertid inte att bortse från att denna tvist delvis har sin grund i avsevärda brister i EUIPO:s beslut. Därför förefaller det vara skäligt att varje part bär sin rättegångskostnad med tillämpning av artikel 138.3 i rättegångsreglerna.
VII – Förslag till avgörande
79. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen skall: 1) ogilla överklagandet, och 2) förordna att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.
1 Originalspråk: engelska.
2 Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1).
3 Dom i målet Apple and Pear Australia och Star Fruits Diffusion mot harmoniseringskontoret – Carolus C. (English pink) ( T–378/13, EU:T:2015:186).
4 Se skäl 16 i gemenskapsvarumärkesförordningen. Beträffande den enhetliga karaktären hos gemenskapsvarumärkessystemet i allmänhet, se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet DHL Express ( C‑235/09, EU:C:2010:595, punkterna 18–26).
5 Det bör påpekas att de begrepp som används för de olika enskilda beståndsdelarna av rättskraft skiljer sig något åt mellan de olika språkversionerna och kan därför orsaka viss förvirring. I synnerhet använder den engelska versionen av gemenskapsvarumärkesförordningen begreppet ”subject matter” (saken) medan den franska versionen använder begreppet ”l’objet” (föremålet) för att beskriva samma beståndsdel. I detta förslag behåller jag den terminologi som finns i den engelska versionen av förordningen, trots att ordens naturliga betydelse kan vara något avvikande. När det gäller förevarande mål använder jag begreppet ”grunderna för talan” som beteckning för de omständigheter och de rättsliga bestämmelser som åberopas som grund för talan och ”saken” som både det resultat som käranden syftar till och det som är det särskilda föremålet för talan.
6 Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, s. 1). Se särskilt artiklarna 52.3 och 86.5.
7 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, s. 1). Denna förordning omarbetades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1). Se, vid tillämpning av Brysselkonventionen av den 27 september 1968, dom Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkterna 14–17), dom Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkterna 38–45), dom Drouot assurances ( C‑351/96, EU:C:1998:242, punkt 19), dom Gantner Electronic ( C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 24–32), dom Gasser ( C‑116/02, EU:C:2003:657, punkt 41) och dom Mærsk Olie & Gas ( C‑39/02, EU:C:2004:615, punkterna 34-39). Se, vid tillämpning av förordning nr 44/2001, dom Nipponkoa Insurance Co. (Europe) ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkterna 42–44) och dom Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkterna 43–46).
8 Enligt den omarbetade förordningen har artiklarna 27 och 28 blivit artiklarna 29 och 30. De ändringar som genomfördes har inte någon betydelse för förevarande bedömning.
9 Se ovan fotnot 5.
10 Återigen, se beträffande en vidare analogi i samband med Brysselkonventionen, dom Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkterna 15–17), dom Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkterna 41–44) och dom Mærsk Olie & Gas ( C‑39/02, EU:C:2004:615, punkterna 35–36). Se också, i ett annat sammanhang men med liknande överväganden, dom kommissionen/Tomkins ( C‑286/11 P, EU:C:2013:29, punkt 43) och Total/kommissionen ( C‑597/13 P, EU:C:2015:613, punkterna 39–41).
11 Se, i allmänhet, beslut Emram/harmoniseringskontoret ( C‑354/11 P, EU:C:2012:167, punkt 92 och följande punkter) och dom Alcon/harmoniseringskontoret ( C‑412/05 P, EU:C:2007:252, punkt 65).
12 Dom O2 Holdings & O2 (UK) ( C‑533/06, EU:C:2008:339, punkt 67).
13 Dom T.I.M.E. ART/harmoniseringskontoret ( C‑171/06 P, EU:C:2007:171, punkt 59).
14 Dom harmoniseringskontoret/Kaul ( C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkt 57).
15 Dom Fédération Cynologique Internationale ( C‑561/11, EU:C:2013:91).
16 Dom Edwin/harmoniseringskontoret ( C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 72).