FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT MENGOZZI – FÖRENADE MÅLEN C‑247/15 P, C‑253/15 P OCH C‑259/15 P MAXCOM M.FL. MOT CHIN HAUR INDONESIA

1. Förevarande förslag till avgörande avser tre överklaganden inom ramen för vilka Maxcom Ltd, Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd har yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens dom av den 19 mars 2015, Chin Haur Indonesia/rådet (nedan kallad den överklagade domen), varigenom tribunalen ogiltigförklarade artikel 1.1 och 1.3 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 501/2013 (nedan kallad den omtvistade förordningen) i den del den avser företaget Chin Haur Indonesia, PT (nedan kallat Chin Haur), sökande vid tribunalen.

2. De tre förenade målen ger domstolen tillfälle att för första gången inom ramen för ett överklagande uttala sig om unionsbestämmelser om kringgående av antidumpningstull. Bestämmelsen i artikel 13 i förordning (EG) nr 1225/2009 (nedan kallad grundförordningen) möjliggör för institutionerna att under vissa omständigheter utvidga den antidumpningstull som de infört på import av en vara med ursprung i tredjeland till att omfatta import av liknande varor med ursprung bland annat i ett annat land för att förhindra ett kringgående av de antidumpningsåtgärder som ursprungligen införts.

3. Domstolen kommer närmare bestämt att ha tillfälle att ytterligare klargöra de beviskrav som ställs på kommissionen och rådet (nedan gemensamt kallade institutionerna) för att styrka ett kringgående. I rättspraxis ges redan viss vägledning vad gäller bevisbördan och beviskraven. Domstolen har emellertid gett nämnda vägledning i mål där de faktiska omständigheterna var specifika och institutionerna ställts inför situationen att samtliga berörda parter vägrat att samarbeta under den undersökning som syftade till att styrka kringgåendet. En sådan undersökning grundar sig på att de berörda tillverkarna och exportörerna samarbetar frivilligt.

4. I förevarande mål har domstolen ombetts att mot bakgrund av ovan anförda rättspraxis precisera de beviskrav som ställs på institutionerna för att styrka att ett kringgående föreligger i fall där omständigheterna skiljer sig åt, nämligen i en situation där inte samtliga berörda parter, utan enbart någon av de tillverkare/exportörer som omfattas av undersökningen, vägrat samarbeta.

I – Tillämpliga bestämmelser

5. Även om frågan om kringgående diskuterades inom ramen för WTO-GATT-förhandlingarna kunde inte någon överenskommelse nås. Antidumpningskodexen från 1994 innehåller följaktligen inte någon bestämmelse i denna fråga. Under dessa förhållanden införde Europeiska unionen ensidigt en egen lagstiftning rörande kringgående.

6. I artikel 13.1 första stycket tredje meningen i grundförordningen definieras kringgående av åtgärder som ”en förändring i handelsmönstret mellan tredjeland och [unionen], eller mellan enskilda företag i det land som omfattas av åtgärder och [unionen], som härrör från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka ingen annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering finns än införandet av antidumpningstullen, om det finns bevisning för skada eller för att verkningarna av denna tull undergrävs i fråga om priser på eller kvantiteter av den likadana produkten och om det finns bevisning för dumpning i förhållande till de normalvärden som tidigare, i förekommande fall i enlighet med bestämmelserna i artikel 2, fastställts för den likadana produkten.”

7. Artikel 13.1 andra stycket i grundförordningen innehåller en icke-uttömmande förteckning över det bruk, de processer eller den bearbetning som avses i första stycket till vilka bland annat ”sändning av den produkt som omfattas av åtgärder via tredjeländer”, och, ”under de omständigheter som anges i punkt 2, hopsättning av delar genom en hopsättningsverksamhet i [unionen] eller i ett tredjeland”, hör. I artikel 13.2 i grundförordningen definieras tre kumulativa villkor som måste vara uppfyllda för att en hopsättningsverksamhet i unionen eller i ett tredjeland ska anses kringgå gällande antidumpningsåtgärder.

8. Enligt artikel 13.3 i grundförordningen ska kommissionen inleda undersökningar, i allmänhet, på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat eller en berörd part på grundval av tillräcklig bevisning avseende de faktorer som anges i punkt 1 i samma artikel. Om det av de slutgiltigt fastställda omständigheterna framgår att en utvidgning av åtgärderna är berättigad, ska rådet på förslag av kommissionen fatta beslut om detta efter samråd med rådgivande kommittén.

9. Artikel 13.4 i grundförordningen gör det möjligt att bevilja vissa företag undantag från åtgärder mot kringgående. I denna bestämmelse föreskrivs att ”[i]mport från företag som omfattas av befrielse från tull … inte [ska] omfattas av … åtgärder. En väl underbyggd ansökan om befrielse från tull ska inges inom den tidsfrist som fastställs i kommissionens förordning om inledande av undersökningen. Om det bruk, den process eller den bearbetning som utgör kringgående äger rum utanför [unionen], får befrielse från tull beviljas sådana producenter av den berörda produkten vilka kan visa att de inte är någon producent som omfattas av åtgärder närstående och beträffande vilka det fastställs att de inte är involverade i kringgående i enlighet med definitionen i punkterna 1 och 2 i denna artikel... Denna befrielse från tull ska beviljas genom ett beslut av kommissionen … eller beslut av rådet om införande av åtgärder, och den ska vara giltig under den period och på de villkor som anges i beslutet. … [B]efrielse från tull [får] även beviljas efter slutförandet av den undersökning som ledde till utvidgningen av åtgärderna.”

10. Artikel 18 i grundförordningen, som har rubriken ”Bristande samarbete” har följande lydelse:

”1. I sådana fall där någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen enligt denna förordning eller väsentligen hindrar undersökningen kan preliminära eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden fattas på grundval av tillgängliga uppgifter.

…

3. Även om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är fullkomliga i varje avseende bör de inte lämnas utan beaktande, under förutsättning att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i god tid och är kontrollerbara och att parten har handlat efter bästa förmåga.

…

6. Om någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom undanhålls, kan resultatet utfalla mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat.”

II – Bakgrund till tvisterna och den omtvistade lagstiftningen

11. Bakgrunden till tvisterna anges i detalj i punkterna 1–28 i den överklagade domen till vilka jag hänvisar. Med avseende på förevarande mål kommer jag enbart att erinra om att unionen redan år 1993 införde en antidumpningstull på import till gemenskapen av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina. Denna tull var därefter föremål för översyn vid flera tillfällen och den slutliga antidumpingstullen infördes genom genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 och uppgick 48,5 procent.

12. År 2012 inledde kommissionen med anledning av ett klagomål en underökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som införts genom förordning nr 990/2011 på import av cyklar som bland annat avsänts från Indonesien. Inom ramen för den undersökningen ingav Chin Haur en ansökan om befrielse från tull enligt artikel 13.4 i grundförordningen. Kommissionen gjorde ett kontrollbesök i Chin Haurs lokaler i Indonesien och avslog slutligen Chin Haurs ansökan om befrielse från tull, eftersom de upplysningar som lämnats av bolaget inte varit tillförlitliga.

13. Den 29 maj 2013 antog rådet den omtvistade förordningen.

14. I den förordningen anförde kommissionen inledningsvis att bland de fyra indonesiska företag som ansökte om befrielse och som stod för 91 % av den totala importen från Indonesien till unionen, ansågs tre företag samarbetsvilliga, medan de uppgifter som skickades in av det fjärde företaget, nämligen Chin Haur, inte gick att kontrollera och inte var tillförlitliga så att de inte kunnat tas i beaktande. Rådet anförde därför i skäl 33 i nämnda förordning att undersökningsresultaten för Chin Haur grundades på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18 i grundförordningen.

15. Därefter påpekade rådet att samtliga villkor för att fastställa ett kringgående enligt artikel 13.1 i grundförordningen var uppfyllda.

16. Vad särskilt gäller kringgående i Indonesien undersökte rådet inledningsvis huruvida omlastningsverksamhet förekom. I detta avseende anges följande i punkterna 61–64 i den omtvistade förordningen.

(”(61) För tre av de fyra inledningsvis samarbetsvilliga företagen kunde undersökningen inte visa på någon omlastningsverksamhet.

(62) Vad gäller det fjärde företaget [nämligen Chin Haur], var tillämpning av artikel 18 i grundförordningen motiverad, enligt förklaringen i skälen 29–33. Undersökningen visade att företaget inte ägde tillräckligt med utrustning för att motivera exportvolymerna till unionen under referensperioden, och i avsaknad av annan motivering kan slutsatsen dras att företaget därför var inblandat i kringgående via omlastning.

(63) För den återstående exporten till unionen förekom inget samarbete …

(64) Sett till den förändring i handelsmönstret som fastställdes i skäl 58 mellan Indonesien och unionen i den mening som avses i artikel 13.1 i grundförordningen, resultaten för ett indonesiskt företag enligt skäl [62] och det faktum att inte alla indonesiska tillverkare/exportörer gav sig tillkänna och samarbetade kan det bekräftas att omlastning av produkter med kinesiskt ursprung via Indonesien förekommer.”

17. Därefter påpekade rådet att sammansättningsverksamhet i den mening som avses i artikel 13.2 i grundförordningen inte hade fastställts i Indonesien.

18. Under dessa förhållanden fastställde rådet dels att det förelåg ett kringgående genom omlastning via Indonesien och utvidgade den slutgiltiga antidumpningstull som föreskrivs i genomförandeförordning nr 990/2011 till att omfatta import av cyklar som avsänts från Indonesien, dels avslog rådet, till följd av att bristande verkligt samarbete konstaterats, Chin Haurs ansökan om befrielse från tull enligt artikel 13.4 i grundförordningen.

III – Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

19. Den 9 augusti 2013 väckte Chin Haur talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen.

20. Den 8 oktober 2013 biföll tribunalen Chin Haurs begäran om att tribunalen skulle pröva målet enligt förfarandet för skyndsam handläggning.

21. Genom beslut av den 11 november 2013 tillät tribunalens ordförande på sjunde avdelningen att kommissionen intervenerade till stöd för rådets yrkanden. Kommissionen tilläts emellertid inte att inkomma med en interventionsinlaga. Den 25 juni 2014 handlades målet skyndsamt och kommissionen ingav en ansökan om att få inkomma med en interventionsinlaga som en processledningsåtgärd. Tribunalen avslog denna begäran.

22. Maxcom tilläts interveniera genom beslut av den 16 juli 2014.

23. Till stöd för sin talan har Chin Haur åberopat tre grunder. Den första grunden avser en överträdelse av artiklarna 13.1 och 18.1 grundförordningen. Chin Haur har genom den första grundens första del bestritt rådets slutsats att det förelåg en förändring i handelsmönstret. Genom den första grundens andra del ifrågasatte Chin Haur rådets slutsats i skäl 62 i den omtvistade förordningen att Chin Haur hade varit inblandat i omlastning. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 18 i grundförordningen, av proportionalitetsprincipen och av motiveringsskyldigheten. Den avsåg rådets konstaterande om bristande samarbete från Chin Haurs sida. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen och av likabehandlingsprincipen. Den avsåg rådets konstaterande att det förekommit dumpning.

24. Tribunalen fann i den överklagade domen att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den första grundens första del och den andra och den tredje grunden. Däremot biföll tribunalen talan såvitt avser den första grundens andra del, bland annat den första invändningen inom ramen för vilken Chin Haur bestred slutsatsen i skäl 62 i den omtvistade förordningen att företaget inte ägde tillräckligt med utrusning för att motivera exportvolymerna till unionen.

25. I detta avseende analyserade tribunalen för det första i punkterna 81–94 i den överklagade domen de uppgifter som Chin Haur lämnat under undersökningen och slog fast att det på grundval av dessa uppgifter inte visats att företaget faktiskt var en indonesisk exportör eller uppfyllde villkoren i artikel 13.2 i grundförordningen.

26. För det andra undersökte tribunalen i punkterna 95–103 i den överklagade domen de uppgifter som rådet innehade för att dra slutsatsen att Chin Haur ägnade sig åt omlastningar. Med anledning av denna analys fastställde tribunalen i punkt 104 i den överklagade domen att rådet på grundval av dessa uppgifter inte hade tillräckligt underlag för att styrka sin slutsats i skäl 62 i den omtvistade förordningen. I punkt 105 i den överklagade domen fann tribunalen dessutom att rådet inte av den omständigheten att Chin Haur inte kunnat visa att det var en indonesisk tillverkare eller uppfyllde villkoren i artikel 13.2 i grundförordningen kunde dra slutsatsen att Chin Haur utfört omlastningar. Någon sådan möjlighet framgår nämligen på intet sätt av grundförordningen eller av rättspraxis. Tribunalen biföll således talan såvitt avser den första grundens andra del. Det fanns därmed inte anledning att pröva Chin Haurs övriga två invändningar. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen ”i den mån den avser” Chin Haur.

IV – Parternas yrkanden

27. Maxcom, kommissionen och rådet har genom sina överklaganden yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogilla talan i första instans, och förplikta Chin Haur att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen och rådet har i andra hand yrkat att målet ska återförvisas till tribunalen för förnyad prövning och låta frågan om rättegångskostnader i de två instanserna anstå.

28. Chin Haur har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena av den överklagade domen i deras helhet och förplikta Maxcom, kommissionen och rådet att ersätta rättegångskostnaderna. Chin Haur har i andra hand, för det fall att domstolen upphäver den överklagade domen, yrkat att domstolen ska avgöra företagets talan i första instans, bifalla talan såvitt avser de två övriga invändningar som Chin Haur framfört vid tribunalen inom ramen för den första grundens andra del och delvis ogiltigförklara artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen i den del dessa bestämmelser innebär att den antidumpningstull som infördes på import av cyklar med ursprung i Kina utvidgas till att omfatta Chin Haur och att företagets ansökan om befrielse från tull avslås.

V – Bedömning

29. Maxcom har anfört två grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden har åberopats i första hand och den andra i andra hand. Kommissionen har åberopat tre grunder och rådet har i sin tur åberopat två grunder. De grunder som åberopats till stöd för de tre överklagandena överlappar i stor uträckning varandra och kan indelas i tre grupper.

30. För det första har Maxcom, kommissionen och rådet hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 13.1 i grundförordningen. För det andra har kommissionen och rådet anfört att den överklagade domen innehåller en bristande motivering och att motiveringen är motsägelsefull. Rådet har i detta sammanhang även gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna. Kommissionen har för det tredje gjort gällande att tribunalen har åsidosatt dess processuella rättigheter.

A – Grunderna avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen

1. Parternas argument

31. I den första gruppen grunder har Maxcom, kommissionen och rådet gjort gällande att det resonemang som förs i punkterna 95–105 i den överklagade domen på grundval av vilket tribunalen beslutade att ogiltigförklara den omtvistade förordningen innehåller olika fall av felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 13.1 i grundförordningen.

32. Maxcom har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde en uppenbart felaktig tillämpning av nämnda bestämmelse när den fann att rådet utifrån de uppgifter som den innehade inte kunde slå fast att Chin Haur hade varit delaktigt i omlastning.

33. Maxcom anser för det första att tribunalens resonemang inte beaktar den omständigheten att det är utrett att Chin Haur har importerat cykeldelar av en till företaget närstående kinesisk tillverkare och att företaget exporterade cyklar till unionen. Under dessa förhållanden konstaterade tribunalen att Chin Haur inte kunnat styrka att företaget var en indonesisk cykeltillverkare och att det utförde sammansättningsverksamhet som inte nådde upp till de tröskelvärden som fastställs i artikel 13.2 i grundförordningen och tribunalen borde därför ha kvalificerat den import-export verksamhet som Chin Haur utförde som omlastning.

34. För det andra anser Maxcom att de uppgifter som tribunalen grundade sig på i punkterna 95–102 i den överklagade domen när den slog fast att rådet inte hade tillräckligt underlag för att slå fast att Chin Haur inte var delaktigt i omlastning saknar relevans. I förevarande fall avser den centrala frågan Chin Haurs bristande samarbete vilket hindrat kommissionen från att göra sig en fullständig bild av den verksamhet som företaget utförde, så att slutsatser avseende företaget borde ha dragits på grundval av artikel 18.1 i grundförordningen. Den överklagade domen innebär att Chin Haur belönas för bristande samarbete och den strider mot såväl syftet med grundförordningen som rättspraxis. Dessutom är institutionerna inte skyldiga att specifikt visa att en viss form av kringgående förekommit. De ska enbart visa att förändringen i handelsmönstret följer av ett kringgående. Härav följer att ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen till följd av att institutionerna inte hade tillräckliga bevis för att fastställa förekomsten av omlastning utgör en uppenbart felaktig rättstillämpning.

35. Kommissionen och rådet har i andra hand gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen utgår från den underförstådda förutsättningen att det enligt artikel 13.1 i grundförordningen krävs att institutionerna visar att varje tillverkare/exportör i det land som är föremål för undersökning deltar i omlastning. En sådan tolkning är felaktig. För det första strider den mot skyldigheten att beakta villkoren i artikel 13.1 i grundförordningen med avseende på landet och inte med avseende på enskilda exportörer. För det andra innebär den att artikel 13.4 i grundförordningen förlorar sin verkan. För det tredje innebär den att begreppet kringgående förväxlas med en av dess yttringar, nämligen omlastning. Institutionerna är emellertid inte skyldiga att specifikt visa att en viss form av kringgående förekommer. För det fjärde har tribunalen vid bedömningen av olika grunder gjort en tolkning som strider mot begreppet kringgående.

36. För det tredje har Maxcom, kommissionen och rådet gjort gällande att även om rådet felaktigt konstaterat att Chin Haur var delaktigt i omlastning, så räcker inte detta fastställande i sig för att ogiltigförklara den omtvistade förordningen. Konstaterandet i punkt 64 i den omtvistade förordningen att omlastning via Indonesien förekommer grundade sig inte enbart på konstaterandet rörande Chin Haur, utan även på dels att de tillverkare som stod för 9 procent av exporten från Indonesien till unionen över huvud taget inte hade samarbetat i undersökningen, dels att Chin Haur som stod för 42 procent av nämnda export inte heller hade samarbetat. Även om konstaterandet avseende Chin Haurs omlastning var felaktigt borde rådet ha kunnat dra slutsatsen att omlastning ägde rum via Indonesien på grundval av en rad samstämmiga indicier, såsom krävs enligt rättspraxis, avseende andra indonesiska tillverkare/exportörer på grundval av tillgängliga uppgifter.

37. Chin Haur har bestritt alla de argument som klagandena anfört i överklagandet. Företaget har inledningsvis gjort gällande att de argument som avser tribunalens slutsats att det inte finns tillräckliga bevis för att Chin Haur varit delaktigt i omlastning avser bedömningen av faktiska omständigheter och att de således inte kan tas upp till sakprövning. Chin Haur har vidare för det första anfört att den aktuella problematiken avser bevisbördan rörande förekomsten av ett kringgående och särskilt omlastningar. Tribunalen har enbart medgett att bevisbördan åvilar institutionerna och att de i förevarande fall inte har fullgjort denna. Skillnaden mellan bedömningen av kringgåendet på landsnivå och på enskilda exportörens nivå stöds inte av grundförordningens ordalydelse och saknar relevans i förevarande fall, eftersom rådet självt har slagit samman de två kriterierna i den omtvistade förordningen. Tribunalen har inte heller vid något tillfälle hävdat att institutionerna ska fastställa att varje enskild tillverkare/exportör har deltagit i omlastningar. Klagandena har skapat förvirring mellan bevisbördan som åvilar institutionerna och beviskravet som kan sänkas vid bristande samarbete enligt artikel 18 i grundförordningen. Till skillnad från vad som emellertid var fallet i målet Simon, Evers & Co. förfogar institutionerna i förevarande fall dels inte över en rad samstämmiga indicier för att fastställa att omlastning förekom, dels samarbetade vissa företag i undersökningen.

38. För det andra har Chin Haur vad avser anmärkningen att tribunalens konstateranden inte är tillräckliga för att ogiltigförklara den omtvistade förordningen gjort gällande att rådet i förordningen inte har konstaterat att andra indonesiska tillverkare än Chin Haur deltagit i omlastning. Det har i den omtvistade förordningen endast konstaterats att vissa av dessa tillverkare som står för en liten del av den sammanlagda produktionen inte samarbetat. Enligt domstolens rättspraxis får institutionerna inte nöja sig med att enbart av den omständigheten att enskilda tillverkare/exportörer inte samarbetat dra slutsatsen att omlastning förekommer.

2. Bedömning

a) Upptagande till sakprövning

39. Vad gäller den anmärkning om rättegångshinder som Chin Haur inledningsvis anfört (se punkt 37 i förevarande förslag till avgörande) ska det erinras om att tribunalen enligt rättspraxis är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna och, i princip, att bedöma den bevisning som den har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall att bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 256 FEUF behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav.

40. Klagandenas anmärkningar kan följaktligen inte godtas i den del de bestritt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, inklusive bedömningen i punkterna 96–102 i den överklagade domen.

41. Det kan emellertid konstateras att förevarande överklagande, såsom Chin Haur själv anfört inom ramen för anmärkningarna avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen, väcker frågor om bevisbördan och beviskraven för att fastställa förekomsten av ett kringgående. I den del ovannämnda anmärkningar inte avser tribunalens fastställande av faktiska omständigheter och värdering av bevisning, utan åsidosättande av tillämpliga bevisregler, vilket enligt rättspraxis är en rättsfråga, ska dessa anmärkningar godtas.

b) Unionsbestämmelser rörande kringgående mot bakgrund av rättspraxis

42. Innan jag prövar anmärkningarna avseende åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen ska jag kortfattat analysera unionsbestämmelserna rörande kringgående mot bakgrund av relevant rättspraxis. Denna lagstiftning syftar till att säkerställa effektiviteten av ursprungliga antidumpningsåtgärder och förhindra att de kringgås.

43. Av definitionen i artikel 13.1 tredje meningen i grundförordningen, som nämns i punkt 6 i förevarande förslag till avgörande, framgår att fyra villkor måste vara uppfyllda för att det ska kunna fastställas att ett kringgående föreligger. Det rör sig om följande villkor: (i) det måste ha skett en förändring i handelsmönstret mellan tredjeland och unionen, (ii) förändringen ska härröra från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka ingen annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering finns än införandet av antidumpningstullen, (iii) det måste finnas bevisning för skada, och (iv) det måste finnas bevisning för dumpning. I förevarande överklagande har endast det andra av dessa rekvisit för kringgående bestritts, medan förekomsten av de tre andra omständigheterna har fastställts slutgiltigt.

44. I domen Simon, Evers & Co. påpekade domstolen att nämnda definition av kringgående har formulerats i mycket allmänna ordalag och lämnar ett stort handlingsutrymme åt institutionerna. Erkännandet av ett sådant handlingsutrymme är dessutom förenligt med det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna enligt rättspraxis i allmänhet förfogar över på den gemensamma handelspolitikens område och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och rättsliga situationer som de ska bedöma. Det innebär dessutom att domstolsprövningen är begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det angripna valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

45. I domen Simon, Evers & Co. anförde domstolen dessutom att det av grundförordningen, särskilt av artikel 13.3 i denna framgår att bevisbördan för ett kringgående åligger institutionerna. När institutionerna beslutar att utvidga de antidumpingstullar som de infört på import med ursprung i ett visst land till att även omfatta ett annat land måste de visa att samtliga rekvisit för ett kringgående av dessa tullar som anges i artikel 13.1 tredje meningen i grundförordningen är uppfyllda.

46. När institutionerna väl har visat att de fyra villkoren är uppfyllda och att det följaktligen har visats att det föreligger ett kringgående i förhållande till det land som avses i undersökningen utvidgas de antidumpingstullar som tidigare införts till att omfatta all import med ursprung i det landet.

47. En tillverkare/exportör av den berörda varan som har sitt ursprung i det landet kan enligt artikel 13.4 i grundförordningen beviljas ett individuellt undantag från de införda tullarna mot kringgåendet om vederbörande, inom den föreskrivna tidsfristen, inger en väl underbyggd ansökan om befrielse från tull och, för det fall att kringgåendet sker utanför unionen, när följande två villkor är uppfyllda: För det första om vederbörande kan visa att den inte är närstående till någon tillverkare som omfattas av åtgärder och för det andra om det fastställs att tillverkaren inte är inblandad i ett kringgående.

48. Det framgår således av logiken och systematiken i unionsbestämmelsen rörande kringgående att syftet med den analys som syftar till att fastställa om de fyra villkoren i artikel 13.1 i grundförordningen är uppfyllda är att visa att det föreligger ett kringgående av antidumpingstullar som ursprungligen införts i det berörda landet i undersökningen rörande kringgående. Den särskilda situationen för enskilda tillverkare/exportörer beaktas däremot vid bedömningen enligt artikel 13.4 i grundförordningen. Uppbyggnaden av bestämmelserna rörande kringgående utgör emellertid inte hinder mot konstaterandet att en eller flera enskilda tillverkare/exportörer, såsom i förevarande fall, kan användas som underlag för slutsatser om rekvisiten för kringgående, bland annat förekomsten av det bruk som utgör kringgående enligt artikel 13.1 i grundförordningen, är uppfyllda.

49. Domstolen har i rättspraxis, särskilt i domarna Simon, Evers & Co. och APEX, gett vägledning vad gäller beviskraven för att fastställa att rekvisiten för ett kringgående enligt artikel 13.1 i grundförordningen är uppfyllda. Domstolen har i detta sammanhang betonat att institutionerna inom ramen för en undersökning avseende förekomsten av ett kringgående inte har rätt att hindra de tillverkare/exportörer som avses från att delta i undersökningen eller inkomma med upplysningar. Kommissionen är således beroende av att de berörda parterna samarbetar och lämnar nödvändiga upplysningar frivilligt. Av den anledningen föreskrivs i artikel 18.1 och 18.6 i grundförordningen att kommissionen vid bristande samarbete dels kan dra slutsatser ”på grundval av tillgängliga uppgifter” dels besluta på så sätt att resultatet för den part som inte samarbetar eller endast delvis samarbetar ”kan utfalla mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat”.

50. Domstolen har därav uttryckligen dragit slutsatsen att artikel 18.1 och 18.6 i grundförordningen vid bristande samarbete syftar till att betydligt lindra den bevisbörda för kringgående som åvilar institutionerna.

51. Domstolen preciserade att det inte varit unionslagstiftarens avsikt att i lag fastställa en presumtion för kringgående av åtgärder på grundval av bristande samarbete från berörda parters sida och därigenom befria unionens institutioner från alla krav vad avser bevisning.

52. Med beaktande av att det är möjligt att fatta avgöranden, till och med slutgiltiga, på grundval av tillgängliga uppgifter och att behandla parter som inte samarbetar eller som endast samarbetar i begränsad utsträckning mindre gynnsamt än om de hade samarbetat, påpekade domstolen att institutioner vid total avsaknad av samarbete har rätt att lägga en rad samstämmiga indicier till grundval för att fastställa ett kringgående i den mening som avses i artikel 13.1 i grundförordningen.

53. Lindringen av bevisbördan motiveras av behovet av att förhindra att unionens handelspolitiska skyddsåtgärders effektivitet äventyras så fort någon vägrar att samarbeta med unionens institutioner inom ramen för en undersökning som syftar till att fastställa ett kringgående.

54. Det ska i detta avseende emellertid påpekas att domarna Simon, Evers & Co. och APEX avsåg undersökningar avseende kringgående i en situation där ingen av de berörda parterna samarbetat. Den undersökning som det rör sig om i förevarande fall skiljer sig däremot, såsom framgår av punkt 14 i förevarande förslag till avgörande, på så sätt att vissa berörda företag samarbetat och att det med avseende på dessa företag konstaterats att de inte hade ägnat sig åt kringgående. Under dessa förhållanden uppkommer frågan i vilken mån principerna i rättspraxis som anförts i de två ovannämnda domarna i fråga om beviskravet för att fastställa ett kringgående kan överföras till ett fall där de faktiska omständigheterna är annorlunda.

c) Anmärkningarna avseende åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen

i) Inledande anmärkningar

55. Såsom redan anförts ifrågasätter anmärkningarna avseende åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen enbart analysen av det andra rekvisitet för kringgående, som anges i punkterna 6 och 43 i förevarande förslag till avgörande, nämligen att förändringen av handelsmönstret ska härröra från kringgåendet för vilket ingen annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering finns än införandet av antidumpningstullen. Innan jag tar ställning till dessa anmärkningar ska inledningsvis tre överväganden göras.

56. För det första, såsom framgår av punkt 16 i förevarande förslag till avgörande, grundar sig kommissionens slutsats att omlastning av kinesiska cyklar via Indonesien förekom (skäl 64 i den omtvistade förordningen), på tre uppgifter, däribland att Chin Haur deltog i omlastning (konstaterandet gjordes i skäl 62 i den omtvistade förordningen).

57. Under dessa förhållanden kan konstateras att fastställandet i nämnda förordning avseende en enskild tillverkare (Chin Haur) utgör en av de uppgifter som ligger till grund för slutsatsen att kringgående förekom i landet (Indonesien). Med andra ord, såsom Chin Haur med rätta betonat, har rådet för att styrka att det andra rekvisitet för kringgående är uppfyllt gjort en sorts ”sammanslagning” av analysen på landsnivå och analysen på individnivå som anges i punkt 48 i detta förslag till avgörande.

58. För det andra, såsom framgår av punkterna 24–26 i förevarande förslag till avgörande, ogiltigförklarade tribunalen i den överklagade domen delvis den omtvistade förordningen ”i den mån den avser” Chin Haur när den biföll talan såvitt avser den första grunden och när den fann att konstaterandet i skäl 62 i den omtvistade förordningen avseende det företaget saknade tillräckligt underlag.

59. Tribunalen har i de relevanta punkterna i den överklagade domen inte uttryckligen anfört vilka bestämmelser i grundförordningen som rådet enligt tribunalens uppfattning åsidosatt. Eftersom den första grunden i den talan som väckts vid tribunalen avsåg åsidosättande av artiklarna 13.1 och 18.1 i grundförordningen är det uppenbart att tribunalen ogiltigförklarade den omtvistade förordningen till följd av åsidosättande av de två bestämmelserna.

60. Ogiltigförklaring på grund av åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen kräver emellertid att det felaktigt konstaterats att ett av rekvisiten för kringgående, som föreskrivs i denna bestämmelse, är uppfyllt. Härav följer att tribunalen i den överklagade domen, även om detta inte fastställts uttryckligen, fann att slutsatsen i den omtvistade förordningen avseende det andra rekvisitet för kringgående var felaktigt.

61. I den omtvistade förordningen återfinns slutsatsen att det andra rekvisitet är uppfyllt, särskilt slutsatsen att kringgående förekommit i Indonesien, i skäl 64 i den omtvistade förordningen. Tribunalen konstaterade emellertid en felaktighet vad gäller fastställandet att Chin Haur varit inblandat i omlastning (konstaterandet återfinns i skäl 62 i den omtvistade förordningen).

62. Under dessa förhållanden måste tribunalen när den grundade ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen på ett åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen med nödvändighet implicit ha ansett att den konstaterade felaktigheten avseende fastställandet vad gäller Chin Haur medför en oåterkallelig ogiltigförklaring av slutsatsen avseende det andra rekvisitet för kringgående, i synnerhet slutsatsen att kringgående via Indonesien förekom. Med andra ord fann tribunalen att den konstaterade felaktigheten vad gäller skäl 62 i den omtvistade förordningen leder till att den allmänna slutsatsen i skäl 64 i den förordningen ”faller”.

63. För det tredje är det utrett att Chin Haur skickat in uppgifter som inte kunde kontrolleras och var otillförlitliga och att det följaktligen med rätta ansågs att företaget inte hade samarbetat i undersökningen. Det var således riktigt att grunda slutsatserna i den omtvistade förordningen avseende Chin Haur på tillgängliga uppgifter enligt artikel 18.1 i grundförordningen.

ii) Anmärkningarna avseende tribunalens slutsatser att Chin Haur varit inblandat i omlastningen

64. Inledningsvis ska klagandenas argumentation prövas att tribunalen i punkterna 95–105 i den överklagade domen tillämpat artikel 13.1 i grundförordningen felaktigt.

65. I ovannämnda punkter i den överklagade domen fann tribunalen att rådet utifrån upplysningarna i handlingarna i ärendet inte hade tillräckligt underlag för att, i skäl 62 i den angripna förordningen, slå fast att Chin Haur saknade tillräcklig produktionskapacitet, sett till de volymer som exporterades till unionen, och följaktligen inte heller att företaget var delaktigt i omlastning. För att komma fram till den slutsatsen analyserade tribunalen för det första i punkterna 96–101 i den överklagade domen de konstateranden som kommissionens utsända gjorde vid kontrollbesöket i Chin Haurs lokaler och slog fast att inget av de konstaterandena räcker, vart och ett för sig eller gemensamt, för att bevisa omlastning av varor. För det andra anförde tribunalen i punkt 102 i den överklagade domen dels att flertalet av konstaterandena i rapporten från kommissionens utsända som rådet grundade sig på har bestritts av Chin Haur, dels att andra fotografier som rådet hänvisat till inte innehöll någon information om huruvida omlastning förekom. För det tredje anförde tribunalen i punkt 103 i den överklagade domen att rådet även grundade sitt resonemang på att Chin Haur aldrig visat att företaget var en indonesisk cykeltillverkare eller uppfyllde villkoren i artikel 13.2 i grundförordningen och fann att det dock inte, i sig, visar att Chin Haur deltog i omlastningar.

– Bevisföremålet och beviskravet i de fall där några av de berörda tillverkarna/exportörerna inte samarbetar i undersökningen om kringgående

66. Klagandenas argumentation ger inledningsvis upphov till frågan om det ankommer på institutionerna att visa och vilka beviskrav de måste uppnå för att kunna dra slutsatsen att det andra rekvisitet för kringgående är uppfyllt, såsom fastställs i punkterna 43 och 55 i förevarande förslag till avgörande, i en undersökning inom ramen för vilken inte samtliga tillverkare/exportörer, utan enbart vissa av dem, underlåtit att samarbeta.

67. Frågan är närmare bestämt om det ankommer på institutionerna att förete bevis för att en viss form av kringgående förekom, såsom det som på ett icke-uttömmande sätt anges i artikel 13.1 andra stycket i grundförordningen, eller om det är tillräckligt att institutionerna, på grundval av en rad samstämmiga indicier, visar att förändringen i handelsmönstret härrör från kringgåendet, utan att dock behöva visa att en viss form av bruk förekommit.

68. Det har i detta sammanhang för det första redan anförts att institutionerna, när de beslutar att införa antidumpningstull, måste visa att vart och ett av de fyra rekvisiten för kringgående är uppfyllda. De kan således inte enbart visa att det föreligger en förändring i handelsmönstret, utan de ska enligt ordalydelsen i artikel 13.1 tredje stycket i grundförordningen styrka att förändringen härrör från sådant bruk (sådana processer eller sådan bearbetning) för vilka ingen annan tillräcklig grund finns än införandet av antidumpningstullen.

69. För det andra vad gäller beviskravet anser jag att syftet med den tolkning som domstolen gjorde i domarna Simon, Evers & Co. och APEX vid bristande samarbete, nämligen att inte äventyra unionens handelspolitiska skyddsåtgärders effektivitet även gäller i ett sådant fall som det förevarande där de företag som inte samarbetat i undersökningen står för en övervägande andel av importen av den berörda varan till unionen. I det fall där bristen på samarbetsvilja är så betydande anser jag att institutionerna har rätt att lägga en rad samstämmiga indicier till grund för att i erforderlig utsträckning styrka att det föreligger omständigheter som påvisar ett kringgående och vidare att förändringen i handelsmönstret härrör från ett kringgående. För att kunna dra den slutsatsen kan de i ett sådant fall visserligen inte underlåta att beakta att det har konstaterats att en mer eller mindre betydande andel av tillverkarna/exportörerna inte ägnade sig åt sådant bruk.

70. För det tredje anser jag vad gäller frågan om det ankommer på institutionerna att visa att en viss form av kringgående förekommer tror jag att domen Simon, Evers & Co kan ge relevant vägledning. I den domen vilken, såsom anförts ovan, avsåg total brist på samarbete, bekräftade domstolen, inom ramen för analysen av det andra rekvisitet för kringgående, giltigheten av slutsatsen i den omtvistade förordningen, varvid den bland annat grundade sig på konstaterandet att rådet bland de samstämmiga indicier som stöder denna slutsats förfogade över indicier som tydde på att vissa former av kringgående förekom.

71. Härav följer att institutionerna, när det föreligger en total brist på samarbete och en rad överensstämmande indicier som talar för att förändringen i handelsmönstret härrör från kringgående, även om det inte är nödvändigt att de visar att en viss form av kringgående förekommer, i vart fall ska förfoga över uppgifter som tyder på att sådant bruk förekommer. Av de skäl som anges ovan i punkt 69 i förevarande förslag till avgörande anser jag att ett sådant tillvägagångssätt kan tillämpas i ett sådant fall som det förevarande där tillverkare/exportörer som står för en övervägande andel av importen av den berörda produkten inte har samarbetat i undersökningen.

72. I förevarande fall framgår varken av den omtvistade förordningen eller av handlingarna i ärendet att institutionerna med undantag för konstaterandet att Chin Haur varit inblandat i omlastning har haft tillgång till andra uppgifter som tyder på att kringgående förekom.

73. Dessutom anser jag i vilket fall som helst att i de fall där institutionerna, såsom i förevarande fall, beslutar att lägga förekomsten av en viss form av bruk till grund för sin slutsats att det andra rekvisitet för kringgående är uppfyllt, ankommer det på dem att styrka sina slutsatser.

74. Under dessa förhållanden är frågan huruvida det finns stöd för rådets slutsats att Chin Haur var delaktigt i omlastningsverksamheten i förevarande fall avgörande för prövningen av lagenligheten av den institutionens slutsats att det andra rekvisitet för kringgående är uppfyllt.

– Bevis för att Chin Haur var delaktigt i omlastning

75. När institutionerna, såsom i förevarande fall, avser att grunda sina slutsatser om huruvida det andra rekvisitet för kringgående är uppfyllt – vilket, såsom anförts ovan, ska visas på landsnivå – på konstateranden avseende en enskild exportörs/tillverkares inblandning i kringgåenden, framgår av den rättspraxis som anges i punkt 45 ovan i förevarande förslag till avgörande att bevisbördan för dessa konstateranden åvilar dem.

76. Enligt artikel 18.1 och 18.6 i grundförordningen får institutionerna vid bristande samarbete emellertid fatta sina avgöranden på grundval av tillgängliga uppgifter. De har i det fallet, såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkterna 49–52 i förevarande förslag till avgörande, betydligt lindrigare bevisbörda och har rätt att fatta avgöranden på grundval av en rad samstämmiga indicier.

77. Det ska i detta avseende påpekas att domstolen i domarna Simon, Evers & Co. och APEX, fastställde denna tolkning av artikel 18.1 och 18.6 med hänvisning till förekomsten av kringgående i allmänhet. I domen Simon, Evers & Co. tillämpade domstolen denna tolkning konkret på rekvisiten för kringgående och särskilt på det andra av dessa rekvisit. Domstolen har däremot aldrig tillämpat denna tolkning på konstateranden avseende ett enskilt företag.

78. Mot bakgrund av lydelsen av bestämmelserna i artikel 18.1 och 18.6 i grundförordningen i vilka det hänvisas till ”berörd part” i singular, anser jag att nämnda tolkning är tillämplig på de konstateranden som institutionerna kan göra inom ramen för en undersökning rörande kringgående avseende ett enskilt företag som inte har samarbetat i undersökningen.

79. Härav följer att institutionerna i förevarande fall till följd av att Chin Haur inte samarbetat hade lindrad bevisbörda och kunde grunda sig på en rad samstämmiga indicier för att styrka sin slutsats att företaget var inblandat i kringgående.

80. Det kan emellertid konstateras att tribunalen i den detaljerade analys som den gjorde i punkterna 95–105 i den överklagade domen av de uppgifter som rådet förfogade över för att i skäl 62 i den överklagade domen fastställa att Chin Haur varit inblandat i omlastning inte beaktat de rättsliga följderna av att det i undersökningen hade konstaterats att Chin Haur inte hade samarbetat. Det rörde sig emellertid, såsom Maxcom gjort gällande, om en viktig del av analysen som dessutom bekräftats av tribunalen. Det bristande samarbetet hade en betydande inverkan på det beviskrav som rådet ska uppfylla för att styrka sina slutsatser avseende Chin Haur, som i sin tur stödde den allmänna slutsatsen att kringgående i Indonesien förekom.

81. Vid en läsning av de relevanta punkterna i den överklagade domen visar det sig däremot att tribunalen, även om den använt begreppet underlag, i själva verket kräver att rådet snarare tillämpar ett strikt beviskriterium. Detta framgår klart när tribunalen anför att rådet borde ha ”visat att [Chin Haur] hade omlastat varor” på grundval av omständigheter ”som räcker” för att bevisa att omlastningen förelåg..

82. I de relevanta punkterna i den överklagade domen anges konsekvenserna av Chin Haurs bristande samarbete enbart i punkt 103 där tribunalen drog slutsatsen att den omständigheten att Chin Haur aldrig lagt fram någon bevisning ens för att företaget var en indonesisk tillverkare eller uppfyllde villkoren i artikel 13.2 i grundförordningen inte i sig visar att företaget deltog i omlastningar. Även om bristande samarbete i sig inte kan grunda en presumtion för kringgående, hindrade Chin Haurs bristande samarbete i undersökningen institutionerna från att med säkerhet fastställa om företaget deltagit i någon egentlig tillverkning av cyklar.

83. Det är uppenbart att konstaterandet att ett företag verkligen tillverkar den produkt som den exporterar är en nödvändig förutsättning för att eventuellt kunna dra slutsatsen att exporten inte är ett resultat av kringgående. Tvärtom utgör den omständigheten att det inte är möjligt att visa att företaget inte är en tillverkare ett bevis på att de varor som företaget exporterar inte är resultatet av verklig tillverkning.

84. Under dessa förhållanden anser jag att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen när den underlät att beakta de rättsliga följderna av att Chin Haur inte samarbetat i undersökningen i den analys som föranledde tribunalen att dra slutsatsen att rådet inte hade tillräckligt underlag för att slå fast att Chin Haur var delaktigt i omlastning. Denna felaktighet påverkade tribunalens underförstådda konstaterande som motiverade ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen att slutsaten i skäl 64 i den omtvistade förordningen att omlastning av produkter med kinesiskt ursprung via Indonesien förekommer till följd av denna brist var felaktig. Härav följer att den överklagade domen enligt min mening ska upphävas.

iii) Övriga anmärkningar som framförts inom ramen för grunden avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen

85. För fullständighetens skull vill jag även med avseende på de övriga invändningar som framförts inom ramen för grunderna avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen framföra följande överväganden.

86. Vad avser de anmärkningar som framförts av institutionerna enligt vilka den ståndpunkt som tribunalen intagit leder till att de måste visa att varje tillverkare/exportör i det land som undersökningen avser är delaktig i omlastning, anser jag att de grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen och av den omtvistade förordningen. Chin Haur har enligt min mening rätt i att tribunalen inte någonstans i denna dom har anfört att institutionerna ska visa att varje enskild tillverkare/exportör är inblandad i omlastning. Såsom jag redan anfört ovan i punkterna 56 och 57 i förevarande förslag till avgörande har rådet i förevarande fall slagit samman analysen på landsnivå och analysen på individnivå genom att använda konstateranden beträffande en enskild tillverkare/exportör till stöd för sina slutsatser på landsnivå. Samtliga anmärkningar som institutionerna anfört som grundar sig på detta antagande ska följaktligen underkännas.

87. Anmärkningarna att tribunalens slutsatser inte räcker för att ogiltigförklara den omtvistade förordningen ska enligt min mening också underkännas. Såsom tribunalen fann i den överklagade domen var slutsatsen att Chin Haur var inblandat i omlastning antingen felaktig eller hade inte styrkts i tillräcklig grad, medan konstaterandet att kringgående förekom i Indonesien enbart grundade sig på två övriga omständigheter som nämndes i skäl 64 i den omtvistade förordningen. Den första av de två övriga omständigheterna, nämligen att det skett en förändring i handelsmönstret, utgör det första rekvisitet för kringgående. Det kan således inte som sådant betraktas som ett indicium för att det andra av dessa rekvisit är uppfyllt, eftersom institutionerna måste visa att alla rekvisit är uppfyllda. Vad gäller det andra av de två övriga omständigheterna, nämligen att de tillverkare/exportörer som står för 9 procent av exporten till unionen inte hade samarbetat, framgår av den rättspraxis som nämns i punkt 51 ovan i detta förslag till avgörande att det på grundval av bristande samarbete inte kan presumeras att ett kringgående föreligger. Det kan således inte i sig utgöra ett indicium på att det andra rekvisitet för kringgående är uppfyllt.

88. Härav följer, i motsats till vad klagandena har hävdat i förevarande fall, att om tribunalen haft rätt i att slutsatsen avseende Chin Haur var felaktig, så hade detta kunnat motivera en ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

B – Grunderna avseende bristfällig motvering, motsägelsefull motivering och missuppfattning av de faktiska omständigheterna

1. Parternas argument

89. Genom en andra grupp grunder har institutionerna ifrågasatt motiveringen i den överklagade domen. Rådet har även gjort gällande att de faktiska omständigheterna har missuppfattats.

90. Institutionerna har i första hand gjort gällande att det i den överklagade domen inte förklaras varför rådet skulle ha åsidosatt artikel 13.1 i grundförordningen. För det första anges inte i den överklagade domen om det fel som rådet begått enbart var en felaktig bedömning eller en uppenbart felaktig bedömning. För det andra har tribunalen inte förklarat varför den stöder sig på den omständigheten att Chin Haur inte hade tillräcklig produktionskapacitet, medan det i skäl 62 i den omtvistade förordningen anges att företaget inte hade tillräcklig utrustning. För det tredje grundade tribunalen sin slutsats att bevisningen för att omlastning ägt rum var otillräcklig på sin analys av kontrollbesöket, men motiverade inte varför rådet inte förfogade över tillräcklig bevisning för att fastställa att omlastning skett på grundval av den skriftliga information som Chin Haur lämnat innan besöket.

91. Kommissionen har i andra hand anfört att motiveringen i den överklagade domen är motsägelsefull. Kommissionen frågar sig i detta avseende, mot bakgrund av punkt 94 i den överklagade domen, för det första hur den bevisning som Chin Haur åberopat inte kunnat visa att även det företaget var inblandat i omlastning om den tyder på att företaget deltog i kringgåenden genom sammansättningsverksamhet. Kommissionen har för det andra hävdat att tribunalen motsade sig själv dels när den anförde att den enda bevisning som rådet förfogade över bestod av rapporten avseende kontrollbesöket, dels när den i punkt 138 i den överklagade domen fann att en mängd tillgängliga uppgifter gjorde det möjligt att dra slutsatsen att Chin Haur deltagit i ett kringgående.

92. Rådet har i andra hand gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de fastställda omständigheterna. Eftersom det i vederbörlig ordning har visats att omlastning ägt rum på landsnivå och Chin Haurs ansökan om att beviljas befrielse från tull saknar grund kunde tribunalen på grundval av tillgängliga uppgifter enbart dra slutsatsen att Chin Haur var delaktigt i omlastning.

93. Chin Haur har ifrågasatt kommissionens argument.

2. Bedömning

94. Vad för det första beträffar anmärkningarna avseende bristande motivering ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis av motiveringen till tribunalens dom klart och tydligt ska framgå hur denna har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövning. Den motiveringsskyldighet som åvilar tribunalen enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är uppfylld när motiveringen, även om den är implicit, ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att den behöriga domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.

95. Av punkterna 58–62 i förevarande förslag till avgörande framgår emellertid att även om tribunalen i den överklagade domen inte i detalj redogjort för det resonemang som föranledde den att dra slutsatsen att den omtvistade förordningen ska ogiltigförklaras delvis ”i den mån den avser” Chin Haur, så kan detta resonemang entydigt härledas ur nämnda dom, vilket möjliggör för domstolen att utöva sin kontroll. Ur detta perspektiv kan den överklagade domen följaktligen enligt min mening inte anses vara bristfälligt motiverad.

96. Övriga anmärkningar, för det första anmärkningen att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, eftersom den inte klarlägger om rådet enbart har gjort sig skyldig till en felaktig bedömning eller en uppenbart felaktig bedömning, kan enligt min mening inte godtas. Även om det säkerligen är önskvärt att tribunalen i sina domar anger det kriterium för domstolsprövning som används kan en dom inte anses vara bristfälligt motiverad enbart av det skälet att tribunalen inte uttryckligen anfört det kriterium för domstolsprövning som använts. Eftersom institutionen inte har bestritt användningen av ett felaktigt kriterium för domstolsprövning i sak, utan enbart framfört anmärkningar avseende bristfällig motivering, är frågan om det kriterium som konkret tillämpades i den överklagade domen var felaktigt eller inte inte föremål för förevarande överklaganden.

97. För det andra kan inte heller anmärkningen avseende bristen på förklaring avseende skillnaden mellan begreppet tillräcklig produktionskapacitet och begreppet tillräckligt med utrustning godtas. De två begreppen har använts med avseende på samma idé, nämligen Chin Haurs produktionsverksamhet beträffande vilken rådet enligt tribunalens uppfattning inte styrkt sin slutsats att den inte kunde motivera Chin Haus exportvolymer.

98. För det tredje ska enligt min mening även anmärkningen att tribunalen underlåtit att förklara varför rådet inte förfogade över tillräcklig bevisning för att fastställa att omlastning skett på grundval av den skriftliga information som Chin Haur lämnat underkännas. Av rättspraxis framgår att det inte ankommer på domstolen att kräva att tribunalen motiverar varje val när den till stöd för sitt avgörande endast godtar vissa bevis. Motsatt ståndpunkt skulle återigen medföra att domstolen skulle ersätta tribunalens bedömning av bevisningen med sin egen. Detta har den inte behörighet att göra.

99. Vad beträffar, för det andra, anmärkningarna avseende motsägelsefull motivering, anser jag att kommissionens första invändning grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tribunalen har i punkt 94 i den överklagade domen inte anfört att de bevis som åberopats av Chin Haur tyder på att företaget deltog i ett kringgående genom sammansättningsverksamhet. Den andra påstådda motsägelsen som kommissionen framhållit kan inte heller anföras som stöd för anmärkningen avseende motsägelsefull motivering. I punkt 138 i den överklagade domen räknade tribunalen enbart upp de uppgifter som rådet lagt till grund för sin slutsats att samtliga rekvisit för ett kringgående är uppfyllda specifikt för att bemöta argumentet att rådet inte klargjort arten av de tillgängliga uppgifterna. Jag ser inte någon motsättning till uttalandet i punkterna 96 och 102 i samma dom att rådet beträffande de konstateranden om faktiska omständigheter på grundval av vilka det drog slutsatsen att Chin Haur var inblandat i omlastning i hög grad grundade sig på rapporten från kommissionens utsända.

100. För det tredje, vad beträffar, rådets anmärkning avseende missuppfattning av de faktiska omständigheterna ska det erinras om att det av rättspraxis följer att en sådan missuppfattning ska framgå uppenbart av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. Rådets argumentation grundar sig emellertid på antagandet att konstaterandet att omlastning förekom på landsnivå har styrkts, trots att slutsatsen att Chin Haur deltagit i omlastning inte är felaktig. Såsom anförts i punkt 85 i förevarande förslag till avgörande förhåller det sig inte på det sättet enligt min mening. I den överklagade domen slog tribunalen endast fast att rådet mot bakgrund av handlingarna i målet inte kunde dra slutsatsen att Chin Haur varit inblandat i omlastning. Tribunalen har härigenom inte missuppfattat de faktiska omständigheterna, men har enligt min mening gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att beakta den viktiga omständigheten att Chin Haur inte hade samarbetat i undersökningen, vilket hade en avgörande inverkan på det beviskrav som institutionerna ska fullgöra för att kunna visa att företaget varit inblandat i nämnda kringgående.

101. Av det ovan anförda följer enligt min mening att överklagandena varken kan vinna bifall på den andra grunden för kommissionens överklagande i mål C‑253/15 P, eller på den andra grunden för rådets överklagande i mål C‑259/15 P.

C – Den tredje grunden för kommissionens överklagande i mål C‑53/15 P avseende åsidosättande av dess processuella rättigheter

1. Parternas argument

102. Kommissionen har genom den tredje grunden gjort gällande att tribunalen har åsidosatt dess processuella rättigheter genom att inte tillåta kommissionen att inkomma med en interventionsinlaga. Tribunalens beslut att pröva ansökan enligt förfarandet för skyndsam handläggning som enligt artikel 76a.2 andra stycket i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet vid tribunalen innebär att kommissionen inte får intervenera skriftligt är inte motiverat. Beslutet att avslå en senare ansökan av kommissionen av den 25 juni 2014 om att få inkomma med en interventionsinlaga som en processledningsåtgärd är inte heller motiverat. Tribunalens beslut att inte tillåta kommissionen att inkomma med skriftligt yttrande motiverades inte heller av behovet av att påskynda handläggningen av målet, vilket framgår av den omständigheten att tribunalen tog 19,3 månader på sig att meddela dom, medan genomsnittstiden för ett förfarande vid tribunalen var 23,4 månader år 2014. Tribunalens slutsatser som enligt kommissionen utgör felaktig rättstillämpning anknyter till undersökningen och särskilt till betydelsen av rapporten från kommissionens utsända som upprättades vid kontrollbesöken. Andra slutsatser hade dragits om kommissionen hade haft rätt att uttrycka sin ståndpunkt före förhandlingen.

103. Chin Haur bestrider kommissionens argument.

2. Bedömning

104. Även om institutionerna är privilegierade intervenienter och inte behöver visa att de har ett berättigat intresse av tvistens utgång, omfattas de av de bestämmelser som föreskrivs i rättegångsreglerna för unionsdomstolarna.

105. Det ska i förevarande fall först påpekas att det av handlingarna i målet framgår att kommissionen framställde sin interventionsansökan den 17 oktober 2013, det vill säga efter det att tribunalen biföll Chin Haurs begäran och beslutade att pröva ansökan enligt förfarandet för skyndsam handläggning.

106. Enligt artikel 116.3 i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet i den domstolen måste intervenienten godta målet sådant det föreligger vid tidpunkten för dennes intervention. Härav följer att kommissionen i vart fall inte kan ifrågasätta ett beslut om att en ansökan ska prövas enligt förfarandet för skyndsam handläggning som antagits innan dess interventionsansökan bifallits.

107. Av artikel 76a.2 andra stycket i tribunalens rättegångsregler framgår vidare att intervenienten, för det fall att en ansökan prövas enligt förfarandet för skyndsam handläggning, får inkomma med en interventionsinlaga endast om tribunalen tillåter detta inom ramen för åtgärder för processledning enligt artikel 64 i nämnda rättegångsregler.

108. När det gäller tribunalens avslag på parts begäran om åtgärder för processledning, framgår av fast rättspraxis att tribunalen i princip är ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål.

109. I detta sammanhang ankommer det på tribunalen att avgöra huruvida det föreligger ett behov av att använda sig av befogenheten att förordna om åtgärder för processledning för att komplettera den information som den har tillgång till. Frågan huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde ingår i tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av domstolens prövning i mål om överklagande, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid tribunalen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga.

110. Kommissionen har i förevarande fall för det första varken åberopat att bevisningen har missuppfattats eller att de av tribunalen fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga. För det andra angav kommissionen i sin begäran av den 25 juni 2014 om att få inkomma med en interventionsinlaga som en åtgärd för processledning inte de handlingar eller objektiva precisa uppgifter som nödvändigtvis borde ha upprättats i skriftlig form med följd att en muntlig framställning inte hade varit tillräcklig för att möjliggöra för kommissionen att anföra sina argument. För det tredje hade kommissionen möjlighet att yttra sig fullt ut vid förhandlingen i tribunalen. I kommissionens överklagande anges inte på vilket sätt den omständigheten att den enbart kunnat utveckla sin ståndpunkt vid förhandlingen kunnat inverka på tribunalens slutsatser på så sätt att dessa hade varit annorlunda om kommissionens begäran om att få inkomma med en interventionsinlaga hade beviljats.

111. Under dessa förhållanden anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall på den tredje grunden som kommissionen framfört.

112. Det framgår av analysen ovan, och särskilt av den slutsats som jag dragit i punkt 84 i detta förslag till avgörande, att Maxcoms, kommissionens och rådets överklaganden ska bifallas och att den överklagade domen följaktligen ska ogiltigförklaras.

VI – Prövning av talan vid tribunalen

113. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Såsom Chin Haur påpekat anser jag att det förhåller sig så i förevarande fall.

114. Under dessa förhållanden ska de tre anmärkningar som Chin Haur framfört inom ramen för den andra delen av den första grunden i sin talan vid tribunalen analyseras. Det ska i detta avseende erinras om att unionsdomstolens kontroll, såsom anförts ovan i punkt 44 i förevarande förslag till avgörande, enligt rättspraxis, är begränsad på sätt som anförts i ovannämnda punkt.

115. Vad gäller den första av de tre anmärkningarna rör det sig om den anmärkning som tribunalen godkände i den överklagade domen på grundval av en analys som enligt min mening är felaktig. Den första anmärkningen handlar om att rådet felaktigt i skäl 62 i den omtvistade förordningen dragit slutsatsen att Chin Haur inte hade tillräckligt med utrusning för att motivera exportvolymerna till unionen.

116. I detta avseende framgår av den rättspraxis som anförts ovan i punkterna 49–52 i förevarande förslag till avgörande och av de överväganden som gjorts i punkterna 75–79 i samma förslag till avgörande att institutionerna i en sådan situation som den i förevarande fall med anledning av Chin Haurs bristande samarbete hade en lindrad bevisbörda och kunde grunda sig på en rad samstämmiga indicier för att styrka sina slutsatser att företaget varit inblandat i kringgåenden.

117. Under dessa förhållanden anser jag att dels den omständigheten att Chin Haur exporterade stora volymer cyklar till unionen vars ursprung inte kunnat fastställas dels avsaknaden av bevis för att Chin Haur var en verklig tillverkare av cyklar, i brist på andra uppgifter, utgjorde indicier som gjorde det möjligt för institutionerna att på grundval av ett logiskt och rimligt samband dra slutsatsen att Chin Haur var inblandat i omlastning. Dessa indicier stöds dessutom av olika uppgifter som ger upphov till tvivel angående Chin Haurs faktiska verksamhet. Om det fanns en annan rimlig motivering för dess verksamhet än att undkomma antidumpningstullen, hade det ankommit på Chin Haur att inkomma med bevisning för denna.

118. Av vad som anförts ovan följer att rådet inte gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den i skäl 62 i den omtvistade förordningen drog slutsatsen att Chin Haur varit inblandat i omlastning. Jag anser därför att den första anmärkningen i den första grundens andra del som Chin Haur framfört i första instans ska underkännas.

119. Chin Haur har med avseende på den andra anmärkningen som anfördes inom ramen för den första grundens andra del i första instans vid tribunalen gjort gällande att rådet gjorde en felaktig rättstillämpning genom att dra slutsatsen att omlastning förelåg uteslutande redan på grund av förändringen i handelsmönstret. Rådet lade inte fram några bevis för denna omlastning och visade inte heller på ett orsakssamband mellan nämnda omlastningar och den påstådda förändringen i handelsmönstret.

120. Det stämmer i detta avseende, såsom framgår av skäl 64 i den omtvistade förordningen, att rådet hänvisade till förändringen i handelsmönstret som en av de omständigheter med stöd av vilken slutsatsen kunde dras att omlastningar i Indonesien förekom. Såsom jag emellertid anfört i punkt 87 i förevarande förslag till avgörande utgör förekomsten av en förändring i handelsmönstret det första rekvisitet för ett kringgående. Förändringen i handelsmönstret kan således inte i sig betraktas som ett indicium för att ett kringgående förekom.

121. Det kan emellertid, tvärtemot vad Chin Haur hävdat vid tribunalen, konstateras att rådet inte enbart grundade sig på denna omständighet i punkt 64 i den omtvistade förordningen. Rådet grundande sig nämligen på två andra omständigheter, dels på fastställandet att Chin Haur – som stod för en stor del (42 procent) av importen av cyklar till unionen – var inblandat i omlastning, dels på det förhållandet att de berörda parter som stod för 9 procent av nämnda import inte hade samarbetat i undersökningen. Såsom anförts ovan kunde visserligen inte det bristande samarbetet i sig ge stöd för antagandet att omlastning förekom. Mot bakgrund av den avsevärda ökningen av importen av cyklar från Indonesien till Unionen som ägde rum omedelbart efter höjningen av antidumpningstullen på import med ursprung i Kina och de uppgifter som framkom i fastställandet avseende Chin Haur om att omlastningar via Indonesien förekom, kunde det bristande samarbetet utgöra ytterligare ett indicium till stöd för slutsatsen att sådant bruk förekom. Under dessa förhållanden förfogade rådet över tillräckligt många samstämmiga indicier enligt rättspraxis för att motivera slutsatsen att kringgående via Indonesien förekom i förevarande fall.

122. Med avseende på argumentet att rådet begick ett fel när det underlät att fastställa ett orsaksamband mellan omlastningen och förändringen i handelsmönstret ska följande påpekas. För det första framgår att rådet inte begick något fel när det med avseende på denna verksamhet fastställde att det inte fanns någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering för omlastningen än att man ville undvika antidumpningsåtgärderna. För det andra påpekade rådet att undersökningen inte visade på en ökning av förbrukningen av cyklar i Indonesien, vilket hade kunnat utgöra ett incitament för tillverkare att öka produktionskapaciteten. Av undersökningen framgick dessutom att de tre indonesiska företag som hade befriats från tull snarare fokuserade på den inre marknaden än på exportmarknader. För det tredje kan konstateras att det inte har förebringats någon bevisning till stöd för Chin Haurs påståenden att förändringen i handelsmönstret kunde ha skett till följd av en ökning av produktionskapaciteten i Indonesien, en omlokalisering av kinesiska tillverkare i Indonesien med anledning av höjningen av antidumpningstullar eller på grund av att de indonesiska tillverkarna utnyttjade minskningen av exporten från Kina till unionen för att öka deras andel av marknaden i unionen.

123. Av vad som anförts ovan följer enligt min mening att den första grundens andra del som Chin Haur anfört i första instans inte heller kan godtas.

124. Vad beträffar den tredje anmärkningen i den första grundens andra del som anförts vid tribunalen har Chin Haur gjort gällande att de uppgifter som företaget lämnat, i avsaknad av annan bevisning, hade kunnat utgöra en tillgänglig uppgift i den mening som avses i artikel 18.1 i grundförordningen på grundval av vilken rådet hade kunnat fastställa att omlastning inte förekom.

125. Denna anmärkning kan inte heller godtas. Tribunalen har i den överklagade domen dels konstaterat att de upplysningar som tillhandahölls av Chin Haur var självmotsägande, ofullständiga och inte kunde prövas i efterhand, dels att det framgår av analysen av den första och den andra anmärkningen ovan att rådet förfogade över tillräckliga indicier för att i förevarande fall mot bakgrund av relevant rättspraxis fastställa att omlastning förekom.

126. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden anser jag att Chin Haurs talan om ogiltigförklaring ska avvisas.

VII – Rättegångskostnaderna

127. När överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, ska domstolen enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna. Enligt punkt 1 i artikel 138 i samma rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i samma regelverk ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

128. Om domstolen instämmer i min bedömning av de tre överklagandena ska Chin Haur anses ha tappat målet. Maxcom, rådet och kommissionen har yrkat att Chin Haur ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Jag föreslår därför att Chin Haur ska förpliktas att ersätta såväl rättegångskostnaderna i första instans som de kostnader som uppkommit för Maxcom, kommissionen och rådet i förevarande överklaganden.

VIII – Förslag till avgörande

129. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar enligt följande: 1) Den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 19 mars 2015, Chin Haur Indonesia/rådet ( T‑412/13, EU:T:2015:163) upphävs. 2) Den talan om ogiltigförklaring som väckts av Chin Haur Indonesia PT ogillas. 3) Chin Haur Indonesia PT ska ersätta rättegångskostnaderna i första instans samt de kostnader som uppkommit för Maxcom Ltd, Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd i förevarande överklaganden.

1 Originalspråk: franska.

2 T‑412/13, EU:T:2015:163.

3 Rådets genomförandeförordning (EU) nr 501/2013 av den 29 maj 2013 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som infördes genom genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 om import av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av cyklar som avsänts från Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien eller inte (EUT L 153, 2011, s. 1).

4 Det här förslaget till avgörande läggs fram samtidigt med mitt förslag till avgörande i målen C‑248/15 P, Maxcom/City Cycle Industries, C‑254/15, kommissionen/City Cycle Industries och C‑260/15 P, rådet/City Cycle Industries, rörande tre överklaganden från samma klagande som avser en dom som tribunalen meddelade samma dag som den överklagade domen och samma omtvistade förordning. Frågorna i de tre överklagandena liknar dem som uppkom i förevarande mål.

5 Rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51, rättelse EUT L 7, 2010, s. 22, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1168/2012 av den 13 juni 2012 (EUT L 237, 2012, s. 1).

6 Avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 105), vilket hör till bilaga 1A till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, vilket godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3).

7 Se skäl 22 i grundförordningen och punkt 10 i generaladvokat Bots förslag till avgörande i mål Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:261).

8 För hänvisningar till den unionslagstiftning rörande kringgående som var i kraft innan grundförordningen antogs se punkt 9 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i mål Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:261).

9 Närmare bestämt anses en hopsättningsverksamhet enligt denna bestämmelse som ett kringgående av gällande åtgärder när: a) verksamheten påbörjades eller väsentligt utvidgades efter det att antidumpningsundersökningen inleddes eller omedelbart dessförinnan och de berörda delarna kommer från det land som omfattas av åtgärderna, b) delarna utgör 60 procent eller mer av det sammanlagda värdet av delarna i den sammansatta produkten; dock ska kringgående inte i något fall anses ske när ökningen av de införda delarnas värde genom sammansättningsverksamheten eller färdigställandet överstiger 25 procent av tillverkningskostnaden, och c) tullens positiva verkningar undergrävs i fråga om priser eller kvantiteter av den hopsatta likadana produkten och det finns bevis för dumpning i förhållande till tidigare fastställda normalvärden för den likadana produkten eller liknande produkter.

10 Rådets genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 av den 3 oktober 2011 på import av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina, efter en översyn vid utgången av giltighetstiden för de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 11.2 i förordning (EG) nr 1225/2009 (EUT L 261, 2009, s. 2). Avseende hänvisningar till tidigare gällande lagstiftning se punkterna 2–6 i den överklagade domen.

11 Kommissionens förordning (EU) nr 875/2012 av den 25 september 2012 om inledande av en undersökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som infördes genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 på import av cyklar som avsänts från Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien eller inte, och om registrering av sådan import (EUT L 258, 2012, s. 21). Denna undersökning inleddes till följd av en begäran från Europeiska federationen av cykeltillverkare (EBMA), på bland annat Maxcoms vägnar. Se punkterna 10–13 i det omtvistade beslutet och punkterna 8 och 9 i den överklagade domen.

12 Se i detta hänseende för ytterligare detaljer punkterna 8–18 i den överklagade domen.

13 Se skälen 28–32 i den omtvistade förordningen.

14 Se skälen 45–58 och 59–67 i den omtvistade förordningen, och skäl 92 (avseende avsaknad av tillräcklig grund eller annan ekonomisk motivering än att man ville undvika gällande antidumpningsåtgärder), 93–96 (avseende ett undergrävande av de positiva verkningarna av dessa åtgärder) och 99–102 (avseende förekomsten av dumpning i förhållande till de normalvärden som tidigare fastställts) i den omtvistade förordningen.

15 Se skälen 65–67 i den omtvistade förordningen.

16 Se skälen 115–117 och artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen.

17 Se skäl 120 och artikel 1.1 i den omtvistade förordningen.

18 Se artikel 76a i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet vid tribunalen.

19 Detta beslut antogs med beaktande av artikel 76a.2 andra stycket i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet vid tribunalen.

20 Enligt artikel 76a.2 andra stycket i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet vid tribunalen får intervenienten, för det fall att ett mål handläggs skyndsamt, inkomma med interventionsinlaga endast om tribunalen tillåter detta inom ramen för åtgärder för processledning i enlighet med artikel 64 i nämnda förordning. Kommissionens begäran grundade sig på sistnämnda bestämmelse.

21 Första och andra grunden för Maxcoms överklagande i mål C‑247/15 P, och första grunden för kommissionens och rådets överklaganden i målen C‑253/15 P och C‑259/15 P.

22 Andra grunden för kommissionens och rådets överklaganden i målen C‑253/15 P och C‑259/15 P.

23 Tredje grunden för kommissionens överklagande i mål C‑253/15 P.

24 Dom av den 4 september 2014 ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

25 Se bland annat dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP ( C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkterna 64–65 och där angiven rättspraxis).

26 Se bland annat dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala ( C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 30 maj 2013, Quinn Barlo m.fl./kommissionen ( C‑70/12 P, EU:C:2013:351, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Domstolen har vid ett flertal tillfällen i mål om överklagande analyserat frågor avseende åsidosättande av reglerna om beviskrav (se bland annat dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 54 och följande punkter, och dom av den 6 oktober 2009, GlaxoSmithKline Services m.fl./kommissionen m.fl. ( C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, EU:C:2009:610, punkt 77 och följande punkter).

27 Avseende syftet med unionsbestämmelsen rörande kringgående se skäl 19 i grundförordningen och dom av den 6 juni 2013, Paltrade ( C‑667/11, EU:C:2013:368, punkt 28) och tribunalens dom av den 26 september 2000, Starway/rådet ( T‑80/97, EU:T:2000:216, punkterna 85 och 113).

28 Dom av den 4 september 2014 ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

29 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 48). Se även generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:261, punkt 87).

30 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

31 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

32 Dom av den 4 september 2014 ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

33 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 35).

34 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:261, punkt 4). Kravet att institutionerna ska visa att samtliga omständigheter som anges i artikel 13.1 tredje meningen i grundförordningen föreligger bekräftas inte enbart av ordalydelsen i bestämmelsen, utan även av den ståndpunkt som domstolen intog i dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154). I den domen analyserade domstolen giltigheten av de aktuella bestämmelserna i förhållande till vart och ett av de villkor som den hänskjutande domstolen ifrågasatt (bland annat det första och andra villkoret som anges i punkt 43 i förevarande förslag till avgörande, se punkt 39 och följande punkter respektive punkt 50 och följande punkter i nämnda dom) för sig.

35 Parterna är inte eniga om vem som har bevisbördan för att tillverkaren/exportören inte är inblandad i ett kringgående för att beviljas den ansökan som föreskrivs i artikel 13.4 i grundförordningen. Kommissionen och rådet har gjort gällande att bevisbördan åvilar tillverkaren/exportören som enligt denna bestämmelse ska inge en ”väl underbyggd” ansökan om befrielse från tull. Chin Haur har däremot gjort gällande att en sådan tolkning av bevisbördan strider mot bestämmelsens ordalydelse där det genom användningen av uttrycket ”fastställs” förutsätts att bevisbördan åvilar institutionerna. I detta avseende anser jag att det ankommer på den part som verkligen samarbetar och som önskar att befrias från tull att lämna alla de uppgifter som möjliggör för institutionerna att göra en fullständig bedömning av huruvida vederbörande var inblandad i kringgående. Ett sådant tillvägagångssätt är berättigat särskilt med hänsyn till den omständigheten att institutionerna, såsom anges i punkt 49 i förevarande förslag till avgörande, i undersökningar avseende förekomsten av ett kringgående är beroende av att de berörda parterna samarbetar frivilligt. Det ska i detta sammanhang emellertid påpekas att även om den frågan i förevarande fall sammanhänger med frågan om fastställande av kringgående enligt artikel 13.1 i grundförordningen (se sista meningen i punkt 48 i detta förlag till avgörande och hänvisningarna i följande fotnot) så är den inte avgörande för utgången av förevarande mål. Det har slutgiltigt fastställts att Chin Haur inte kunde beviljas befrielse från tull enligt artikel 13.4 i grundförordningen (se punkt 63 och fotnot 46 i detta förslag till avgörande).

36 I fråga om bevisbördan i ett sådant fall se punkterna 57 och 75 i detta förslag till avgörande.

37 Dom av den 4 september 2014 ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

38 Dom av den 17 december 2015 ( C‑371/14, EU:C:2015:828).

39 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkterna 32–34) och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkterna 64–66).

40 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 35, och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 67.

41 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 36, och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 68.

42 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 36, och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 68.

43 Dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 37, och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 69.

44 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkterna 39 och 56) och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 71).

45 Se punkterna 95 och 104 i den överklagade domen.

46 I den överklagade domen bekräftade tribunalen dels att de upplysningar som tillhandahölls var självmotsägande, ofullständiga och inte kunde prövas i efterhand (se punkterna 81–94 och punkterna 110–120 i den överklagade domen), dels slog den fast att talan inte kan bifallas såvitt avser den del av de andra grunder som avser felaktigheter beträffande konstaterandet att Chin Haur inte hade samarbetat (se punkterna 110–120 i den överklagade domen). Chin Haur har inte bestritt nämnda punkter i den överklagade domen.

47 Se ovan punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.

48 Se ovan punkt 53 i förevarande förslag till avgörande.

49 Av handlingarna i ärendet framgår att Chin Haurs import uppgick till 42 procent av importen av cyklar till unionen med ursprung i Indonesien och att andelen av den återstående importen som kunde hänföras till importörer som inte hade samarbetat, som anges i skäl 63 i den omtvistade förordningen, uppgick till 9 procent.

50 Bland annat förekomsten av en betydande sammansättningsverksamhet (se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co., C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 53).

51 Detta gäller i än högre grad för den omständigheten att, såsom jag kommer att anföra i punkt 87 i förevarande förslag till avgörande, de två övriga rekvisiten som låg till grund för denna slutsats i sig inte räckte för att styrka en sådan slutsats.

52 För det fall att den berörda tillverkaren/exportören har ingett en ansökan om befrielse från tull enligt artikel 13.4 i grundförordningen kan institutionerna grunda sig på de uppgifter som lämnats av denna. Detta hindrar inte att det alltid ankommer på institutionerna att visa att rekvisiten för kringgående enligt artikel 13.1 i grundförordningen är uppfyllda (avseende bevisbördan inom ramen för analysen i artikel 13.4 i grundförordningen, se däremot fotnot 35 i förevarande förslag till avgörande).

53 Se nedan punkterna 49–53.

54 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkterna 50–56).

55 Se punkterna 97 och 100 i den överklagade domen.

56 Se ovan punkt 51 i förevarande förslag till avgörande.

57 Se punkterna 60–62 ovan i förevarande förslag till avgörande.

58 Se i detta avseende även punkterna 48 och 75 i förevarande förslag till avgörande.

59 Särskilt de anmärkningar som anförts i punkt 35 i detta förslag till avgörande avseende den ändamålsenliga verkan av artikel 13.4 i grundförordningen och förväxlingen mellan begreppet kringgående och ett av dess yttranden har upptagits i det föregående resonemanget.

60 Se ovan punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.

61 Se, för ett liknande resonemang bland annat, dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen ( C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkterna 54 och 55).

62 Det ska påpekas att kommissionen inom ramen för sin första grund avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen anförde att den överklagade domen inte är tillräckligt motiverad vad avser skälen till varför den omtvistade förordningen utgör ett åsidosättande av denna bestämmelse, och därefter anförde att den omständigheten att ”i den överklagade domen inte ens normen för domstolsprövning anges, och framför allt att det inte preciseras om rådet har gjort en felbedömning eller en uppenbart felaktig bedömning” utgör felaktig rättstillämpning. Kommissionen har i detta sammanhang emellertid inte utvecklat någon argumentation avseende denna invändning utan nöjt sig med att ”för en noggrannare analys” uttryckligen hänvisa till sin andra grund avseende bristfällig motivering. Enbart den omständigheten att det anförts att det förhållandet att tribunalen inte angett tillämpligt kriterium för sin domstolsprövning utgör en felaktig rättstillämpning, utan att påståendet stöds av några argument eller har utvecklats vidare annat än en generell hänvisning till grunden avseende bristande motivering, kan enligt min mening inte tolkas som en självständig anmärkning om att tribunalen har överskridit erforderlig domstolskontroll och därigenom åsidosatt det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns institutionerna enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 44 i förevarande förslag till avgörande. Under dessa förhållanden sammanfaller kommissionens anmärkning med anmärkningen avseende bristfällig motivering som jag analyserade i föregående punkt. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det av artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler framgår att det ankommer på klagandena att tillräckligt utveckla de argument de åberopat till stöd för sina överklaganden.

63 Se dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP ( C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 161).

64 Se punkt 129 i den överklagade domen.

65 Se dom av den 2 juni 2016, Photo USA Electronic Graphic/rådet ( C‑31/15 P, EU:C:2016:390, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

66 Dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet ( 138/79, EU:C:1980:249, punkt 21).

67 Se bland annat dom av den 9 juni 2016, PROAS/kommissionen ( C‑616/13 P, EU:C:2016:415, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

68 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, Heli-Flight/AESA ( C‑61/15 P, EU:C:2016:59, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

69 Se punkt 118 i den överklagade domen.

70 Domstolen har använt begreppet ”logiskt och rimligt samband” i punkt 52 i dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

71 Tribunalen har själv framhållit dessa uppgifter. Se punkt 100 i den överklagade domen och övervägandena i den första meningen i punkt 105 i samma dom.

72 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 56, i slutet).

73 Se punkterna 51, 82 och 87 i förevarande förslag till avgörande.

74 Se punkt 46 i den omtvistade förordningen och punkt 52 i domen Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

75 Se, för ett liknande resonemang, punkt 54 i dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154) som är analogt tillämplig till följd av övervägandena i punkt 69 i förevarande förslag till avgörande.

76 Se punkt 92 i den omtvistade förordningen.