FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT MENGOZZI – FÖRENADE MÅLEN C‑248/15 P, C‑254/15 P OCH C‑260/15 P MAXCOM MOT CITY CYCLE INDUSTRIES

Förevarande förslag till avgörande avser tre överklaganden inom ramen för vilka Maxcom Ltd, Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd har yrkat att domstolen ska upphäva tri

bunalens dom av den 19 mars 2015, City Cycle Industries/rådet

1. (nedan kallad den överklagade domen), varigenom tribunalen ogiltigförklarade artikel 1.1 och 1.3 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 501/2013 (nedan kallad den omtvistade förordningen) i den del den avser bolaget City Cycle Industries (nedan kallat City Cycle Industries), sökande vid tribunalen.

2. Det här förslaget till avgörande läggs fram samtidigt med mitt förslag till avgörande i målen C‑247/15 P, Maxcom/Chin Haur Indonesia, PT, C‑253/15, kommissionen/Chin Haur Indonesia, och C‑259/15 P, rådet/Chin Haur Indonesia (nedan kallade förslaget till avgörande i målen Chin Haur), rörande tre överklaganden från samma klagande avseende tribunalens dom i målet Chin Haur Indonesia/rådet som meddelades samma dag som den överklagade domen och som avser den omtvistade förordningen. Frågorna i dessa tre överklaganden liknar dem som uppkom i förevarande mål.

3. Samtliga mål ger domstolen tillfälle att klargöra de beviskrav som ställs på kommissionen och rådet (nedan gemensamt kallade institutionerna) för att styrka ett kringgående enligt artikel 13 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (nedan kallad grundförordningen) i en situation där någon av de tillverkare/exportörer som undersökningen rörande kringgående avser vägrar samarbeta.

I – Tillämpliga bestämmelser

4. För en mer ingående redogörelse för de tillämpliga bestämmelserna hänvisas till punkterna 5–10 i mitt förslag till avgörande i målen Chin Haur. Med avseende på detta förfarande ska det enbart erinras om att artikel 13 i grundförordningen under vissa omständigheter möjliggör för institutionerna att utvidga de antidumpningstullar som de infört på import av en vara med ursprung i tredjeland till att omfatta import av liknande varor med ursprung bland annat i ett annat tredjeland för att förhindra ett kringgående av de antidumpningsåtgärder som ursprungligen införts.

5. Av definitionen av begreppet kringgående i artikel 13.1 tredje meningen i grundförordningen framgår att fyra villkor måste vara uppfyllda för att det ska kunna fastställas att ett kringgående föreligger. Det rör sig om följande villkor: (i) det måste ha skett en förändring i handelsmönstret mellan tredjeland och unionen, (ii) förändringen ska härröra från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka ingen annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering finns än införandet av antidumpningstullen, (iii) det måste finnas bevisning för skada, och (iv) det måste finnas bevisning för dumpning. I förevarande mål har endast det andra av dessa rekvisit för kringgående bestritts.

6. Vidare kan en tillverkare/exportör av den berörda varan som har sitt ursprung i det land som avses i undersökningen rörande kringgående enligt artikel 13.4 i grundförordningen beviljas ett individuellt undantag från de införda tullarna mot kringgåendet om vederbörande, inom den föreskrivna tidsfristen, inger en väl underbyggd ansökan om befrielse från tull och, för det fall att kringgåendet sker utanför unionen, när följande två villkor är uppfyllda: För det första om vederbörande kan visa att den inte är närstående till någon tillverkare som omfattas av åtgärder och för det andra om det fastställs att tillverkaren inte är inblandad i ett kringgående.

7. I artikel 18.1 och 18.6 i grundförordningen med rubriken ”Bristande samarbete” föreskrivs att ”[i] sådana fall där någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen … eller väsentligen hindrar undersökningen kan preliminära eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden fattas på grundval av tillgängliga uppgifter” och ”[o]m någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom undanhålls, kan resultatet utfalla mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat.”

II – Bakgrund till tvisterna och den omtvistade lagstiftningen

8. Bakgrunden till tvisterna anges i detalj i punkterna 1–28 i den överklagade domen till vilka jag hänvisar. Med avseende på förevarande mål kommer jag enbart att erinra om att kommissionen år 2012 genom förordning nr 875/2012 inledde en undersökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som infördes genom förordning nr 990/2011 genom import av cyklar som avsänts bland annat från Sri Lanka.

9. Inom ramen för denna undersökning ingav City Cycle en ansökan om befrielse enligt artikel 13.4 i grundförordningen. Kommissionen gjorde ett kontrollbesök i City Cycles lokaler i Sri Lanka och avslog slutligen dess ansökan om befrielse från tull.

10. Den 29 maj 2013 antog rådet den omtvistade förordningen.

11. I skälen 35–42 i den omtvistade förordningen påpekade rådet inledningsvis att sex företag från Sri Lanka som stod för 69 procent av den totala importen till unionen från Sri Lanka under referensperioden hade ansökt om befrielse enligt artikel 13.4 i grundförordningen. Ett av företagen upphörde med cykeltillverkning i Sri Lanka och drog tillbaka sin ansökan om befrielse. Samarbetsviljan hos två andra företag, däribland City Cycles, befanns vara otillräcklig. De uppgifter som de lämnade in har följaktligen inte beaktats och undersökningsresultaten för dessa företag grundades därför i enlighet med artikel 18 i grundförordningen på tillgängliga uppgifter.

12. Vidare konstaterade rådet att samtliga krav som uppställts för att fastställa ett kringgående enligt artikel 13.1 i grundförordningen var uppfyllda.

13. Vad särskilt gäller kringgående i Sri Lanka undersökte rådet inledningsvis om omlastning förekom. I detta avseende anges följande i punkterna 77–79 i den omtvistade förordningen.

(”(77) De inledningsvis samarbetsvilliga företagen i Sri Lanka hade en export som uppgick till 69 % av den totala exporten från Sri Lanka till unionen under referensperioden. För tre av de sex inledningsvis samarbetsvilliga företagen kunde undersökningen inte visa på någon omlastningsverksamhet. För den återstående exporten till unionen förekom inget samarbete, enligt förklaringen i skälen 35–42.

(78) Sett till den förändring i handelsmönstret som fastställdes i skäl 58 mellan Sri Lanka och unionen i den mening som avses i artikel 13.1 i grundförordningen och det faktum att inte alla tillverkare/exportörer i Sri Lanka gav sig tillkänna och/eller samarbetade kan slutsatsen dras att exporten från dessa tillverkare/exportörer kan hänföras till omlastningsverksamhet.

(79) Förekomsten av omlastning av varor med kinesiskt ursprung via Sri Lanka bekräftas således.”

14. Därefter anförde rådet att undersökningen inte visade på någon sammansättningsverksamhet i Sri Lanka i den mening som avses i artikel 13.2 i grundförordningen.

15. Under dessa förhållanden fastställde rådet dels att det förelåg ett kringgående genom omlastning via Sri Lanka och utvidgade den slutgiltiga antidumpningstull som föreskrivs i genomförandeförordning nr 990/2001 till att omfatta import av cyklar som avsänts från Sri Lanka, dels avslog rådet ansökan om befrielse från tull enligt artikel 13.4 i grundförordningen för två icke samarbetsvilliga företag, däribland City Cycle.

III – Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

16. Den 9 augusti 2013 väckte City Cycle talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen.

17. Den 8 oktober 2013 biföll tribunalen City Cycles begäran om att tribunalen skulle pröva målet enligt förfarandet för skyndsam handläggning.

18. Genom beslut av den 11 november 2013 tillät tribunalens ordförande på sjunde avdelningen kommissionen att intervenera till stöd för rådets yrkanden. Kommissionen tilläts emellertid inte inkomma med en interventionsinlaga. Den 25 juni 2014 handlades målet skyndsamt och kommissionen ingav en ansökan om att få inkomma med en interventionsinlaga som en processledningsåtgärd. Tribunalen avslog denna begäran.

19. Maxcom tilläts interveniera genom beslut av den 16 juli 2014.

20. Till stöd för sin talan har City Cycle åberopat fem grunder. Särskilt den första grunden avser en överträdelse av artiklarna 13.1 och 18.1 grundförordningen. City Cycle har genom den första grunden bestritt rådets slutsats att det förelåg en förändring i handelsmönstret. Genom den första grundens andra del ifrågasatte City Cycle rådets slutsats i skäl 78 i den omtvistade förordningen avseende omlastning.

21. Under förhandlingen ifrågasatte kommissionen att talan i sin helhet kan tas upp till sakprövning och gjorde gällande att City Cycle inte är en tillverkare/exportörer i Sri Lanka, utan enbart en lokal leverantör som agerar för ett kinesiskt företags räkning.

22. Tribunalen fann i den överklagade domen att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den första grundens första del och övriga grunder. Däremot biföll den talan såvitt avsåg den första grundens andra del, bland annat den första invändningen om att bedömningen i skäl 78 i den omtvistade förordningen var felaktig.

23. Tribunalen analyserade i detta avseende för det första, i punkterna 82–97 i den överklagade domen, de uppgifter som City Cycle lämnat under undersökningen. Med anledning av denna analys drog tribunalen slutsatsen att dessa uppgifter inte kunde visa att City Cycle faktiskt var en exportör med ursprung i Sri lanka eller att bolaget uppfyllde de kriterier som föreskrivs i artikel 13.2 i grundförordningen.

24. För det andra fann tribunalen i punkt 98 i den överklagade domen att rådet inte förfogade över något indicium för att i skäl 78 i den omtvistade förordningen uttryckligen dra slutsatsen att City Cycle var inblandat i omlastning.

25. För det tredje fann tribunalen i punkt 99 i den överklagade domen att det inte kunde uteslutas att City Cycle, bland allt sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka ingen annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering fanns än införandet av den ursprungliga antidumpningstullen, i den mening som avses i artikel 13.1 andra stycket i grundförordningen, ägnade sig åt omlastningar. Tribunalen fann dock att rådet inte redan av den omständigheten att City Cycle inte kunnat visa att det faktiskt var en tillverkare från Sri Lanka eller uppfyllde villkoren i artikel 13.2 i grundförordningen kunde dra slutsatsen att City Cycle utfört omlastningar. Någon sådan möjlighet framgår nämligen på intet sätt av grundförordningen eller av rättspraxis.

26. Tribunalen fann därför att talan skulle bifallas såvitt avser den första grundens andra del. Det finns därmed inte anledning att pröva City Cycles övriga tre anmärkningar som anförts inom ramen för denna delgrund. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen.

IV – Parternas yrkanden

27. Maxcom, kommissionen och rådet har genom sina överklaganden yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogilla talan i första instans, och förplikta City Cycle att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen och rådet har i andra hand yrkat att målet ska återförvisas till tribunalen för förnyad prövning och låta frågan om rättegångskostnaderna i de två instanserna anstå.

28. City Cycle har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena av den överklagade domen i deras helhet och förplikta Maxcom, kommissionen och rådet att ersätta rättegångskostnaderna. City Cycle har i andra hand, för det fall att domstolen upphäver den överklagade domen, yrkat att domstolen ska avgöra dess talan i första instans, bifalla talan såvitt avser de tre övriga anmärkningar som City Cycle framfört vid tribunalen inom ramen för den första grundens andra del och delvis ogiltigförklara artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen i den del dessa bestämmelser innebär att den antidumpningtull som infördes på import av cyklar med ursprung i Kina utvidgas till att omfatta City Cycle och att företagets ansökan om befrielse från tull avslås.

V – Bedömning

29. Maxcom har anfört två grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden har åberopats i första hand och den andra i andra hand. Kommissionen har anfört fyra grunder och rådet har i sin tur anfört två grunder. De grunder som anförts till stöd för de tre överklagandena överlappar i stor uträckning varandra och kan indelas i fyra grupper.

30. För det första har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att ex officio pröva huruvida talan som väckts av City Cycle ska avvisas. För det andra har Maxcom, kommissionen och rådet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 13.1 i grundförordningen. För det tredje har kommissionen och rådet anfört att den överklagade domen innehåller en bristande motivering och att motiveringen är motsägelsefull. Rådet har i detta sammanhang även gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna. Kommissionen har för det fjärde gjort gällande att tribunalen har åsidosatt dess processuella rättigheter.

31. Kommissionens fjärde grund för överklagandet avseende åsidosättande av dess processuella rättigheter är ur såväl faktisk som juridisk synvinkel identisk med den tredje grunden som anförts av den institutionen i mål C‑253/15 P, kommissionen/Chin Haur Indonesia med avseende på vilket förslaget till avgörande läggs fram samtidigt som mitt förslag till avgörande i förevarande mål. Under dessa förhållanden hänvisar jag för en redogörelse av kommissionens argument och skälen till varför jag anser att denna grund inte kan godtas till punkterna 102–111 i mitt förslag till avgörande i målen Chin Haur.

A – Den första grunden som kommissionen anfört i mål C‑254/15 P att tribunalen felaktigt underlåtit att ex officio pröva huruvida City Cycles talan ska avvisas

1. Parternas argument

32. Kommissionen bestrider analysen i punkterna 42–44 i den överklagade domen genom vilken tribunalen avslog kommissionens invändning om rättegångshinder under förhandlingen mot City Cycles talan. Kommissionen gjorde särskilt gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att ex officio pröva huruvida talan ska avvisas.

33. För det första har kommissionen anfört att tribunalens beslut att inte pröva huruvida talan ska tas upp till sakprövning strider mot domstolens rättspraxis, enligt vilken frågan om talan kan tas upp till sakprövning ska prövas ex officio av unionsdomstolen. För det andra är den omständigheten att kommissionen först under förhandlingen kunnat göra en invändning om rättegångshinder resultatet av tribunalens beslut att inte tillåta kommissionen att inge en interventionsinlaga. För det tredje har kommissionen gjort gällande att handlingarna innehöll tillräckliga uppgifter för att fastställa att det förelåg allvarliga tvivel, och att det inte enbart var osäkert, om City Cycles talan kunde tas upp till sakprövning. Dessutom slog tribunalen själv fast att City Cycle inte hade visat att företaget var en tillverkare eller exportör av cyklar.

34. City Cycle bestrider kommissionens argument.

2. Bedömning

35. I punkterna 41–45 i den överklagade domen avslog tribunalen den invändning om rättegångshinder som kommissionen framförde under förhandlingen. Tribunalen anförde inledningsvis att i den mån rådet inte hade gjort gällande en invändning om rättegångshinder hade kommissionen, i egenskap av intervenient, enligt rättspraxis inte rätt att framställa en sådan invändning. Därefter fastställde tribunalen att kommissionen i vilket fall som helst under förhandlingen enbart hade gjort antaganden i ett synnerligen sent skede av det rättsliga förfarandet, utan att förebringa ny bevisning till stöd för sin invändning om rättegångshinder.

36. Enligt fast rättspraxis kan inte en intervenient framställa en invändning om rättegångshinder som inte uttryckts i svarandens yrkanden och unionsdomstolen är följaktligen inte skyldig att pröva en sådan invändning.

37. Frågan huruvida en talan om ogiltigförklaring ska avvisas av det skälet att sökanden inte har talerätt utgör en grund avseende tvingade rätt vilken som sådan ska prövas ex officio av unionsdomstolen.

38. Det ska i förevarande fall konstateras att tribunalen, tvärtemot vad kommissionen gjort gällande, har prövat frågan om talan kan tas upp till sakprövning mot bakgrund av de argument som kommissionen framfört under förhandlingen. I punkt 44 i den överklagade domen drog tribunalen slutsatsen att argumenten avseende City Cycles relation med det kinesiska företaget som kommissionen ifrågasatt inte hade styrkts av nya bevis som hade kunnat ifrågasätta om City Cicles talan kunde tas upp till sakprövning.

39. I vart fall deltog City Cycle, såsom företaget framhållit, i den aktuella undersökningen rörande kringgåendet, företaget omnämns individuellt i den omtvistade förordningen i egenskap av exportör av cyklar från Sri Lanka till Unionen, och det har individuellt förvägrats förmånen att samarbeta och få ansökan om befrielse från tull beviljad i genomförandeförordningen. Under dessa förhållanden anser jag att det inte kan ifrågasättas att företaget direkt och individuellt påverkas av den omtvistade förordningen.

40. Av detta följer att kommissionen inte kan göra gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ogillade den invändning om rättegångshinder som kommissionen gjorde under förhandlingen. Jag anser därför att den första grunden som anförts av den institutionen i mål C‑254/15 P ska underkännas.

B – Grunderna avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen

1. Parternas argument

41. Maxcom, kommissionen och rådet har gjort gällande att det resonemang som förs i punkterna 98 och 99 i den överklagade domen på grundval av vilket tribunalen beslutade att ogiltigförklara den omtvistade förordningen innehåller olika fall av felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 13.1 i grundförordningen.

42. Maxcom har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde en uppenbart felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen när den fann att rådet utifrån slutsatsen att City Cycle inte var en faktisk exportör från Sri Lanka och inte utförde sammansättningsverksamhet som nådde upp till de tröskelvärden som fastställs i artikel 13.2 i den förordningen inte kunde slå fast att City Cycle var delaktig i omlastning. Maxcom anser därför att domstolen ska ogiltigförklara tribunalens slutsatser avseende den första grundens andra del.

43. För det första har Maxcom gjort gällande att bedömningen i punkterna 98 och 99 i den överklagade domen grundar sig på en helt felaktig uppfattning av artikel 13.1 i grundförordningen och innebär att City Cycle belönas för att inom ramen för undersökningen ha lämnat uppgifter som är ofullständiga, motstridiga och inte kan prövas i efterhand. Enligt lydelsen i den artikeln kan under sådana förhållanden som de i förevarande mål där City Cycle importerat delar med kinesiskt ursprung och exporterat cyklar till unionen utan att visa att företaget är en tillverkare eller att dess sammansättningsverksamhet överstiger de tröskelvärden som anges i artikel 13.2 i grundförordningen slås fast att omlastningsverksamhet föreligger. Vidare är tribunalens bedömning varken förenlig med syftet med grundförordningen, nämligen att skydda unionsindustrin mot dumpad import från tredjeländer eller fast rättspraxis enligt vilken unionens institutioner har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för antidumpningsundersökningar.

44. För det andra har Maxcom anfört att slutsatserna i punkterna 98 och 99 i den överklagade domen motsägs av tribunalens slutsatser avseende den andra grunden för City Cycles talan varigenom tribunalen dels anförde att de uppgifter som City Cycle lämnat var bristfälliga, dels underkände anmärkningen att rådet hade åsidosatt artikel 18 i grundförordningen, proportionalitetsprincipen och motiveringsskyldigheten vad avser konstaterandet att City Cycle inte hade samarbetat.

45. För det andra har kommissionen och rådet gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen implicit utgått från att det enligt artikel 13.1 i grundförordningen krävs att institutionerna visar att varje tillverkare/exportör i det land som är föremål för undersökningen är delaktig i omlastning. En sådan tolkning är felaktig. För det första strider den mot skyldigheten att beakta villkoren i artikel 13.1 i grundförordningen med avseende på landet och inte med avseende på enskilda exportörer. För det andra innebär den att artikel 13.4 i grundförordningen förlorar sin verkan. För det tredje innebär den att begreppet kringgående förväxlas med en av dess yttringar, nämligen omlastning. Institutionerna är emellertid inte skyldiga att specifikt visa att en viss form av kringgående förekommer. För det fjärde har tribunalen vid bedömningen av olika grunder gjort en tolkning som strider mot begreppet kringgående.

46. För det tredje har Maxcom, kommissionen och rådet gjort gällande att tribunalens slutsatser i punkterna 98 och 99 rättsligt sett inte är tillräckliga för att slå fast att artikel 13.1 i grundförordningen åsidosatts. Även om rådet har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning genom att, såsom anges i den överklagade domen, slå fast att City Cycle var delaktigt i omlastning, så hade nämnda institution emellertid rätt att på grundval av bevisningen avseende andra tillverkare/exportörer från Sri Lanka och förändringen i handelsmönstret dra slutsatsen att omlastning hade skett via Sri Lanka. Den omständigheten att rådet konstaterat att flera tillverkare/exportörer som inte hade samarbetat i Sri Lanka var delaktiga i omlastning skulle vara rättsligt giltig även om konstaterandet bedöms vara felaktigt för en av dem. Genom att anse att slutsatsen att en tillverkare varit delaktig i omlastning skulle ha lett till att en rad indicier som ligger till grund för slutsaten att omlastning förekom i landet hade blivit olaglig har tribunalen missuppfattat innebörden av skäl 78 i den omtvistade förordningen och åsidosatt artikel 13.1 i grundförordningen.

47. City Cycle bestrider Maxcoms, kommissionens och rådets argumentation.

2. Bedömning

a) Erinran om principerna i rättspraxis avseende unionslagstiftningen avseende kringgående

48. Jag har i punkterna 42–54 i mitt förslag till avgörande i målen Chin Haur gjort en ingående analys av unionslagstiftningen om kringgående mot bakgrund av domstolens praxis till vilken jag hänvisar. Med avseende på förevarande mål vill jag inledningsvis bara erinra om att det av rättspraxis framgår att bevisbördan för att ett kringgående föreligger, särskilt för att de fyra rekvisit som anges i artikel 13.1 tredje meningen i grundförordningen och nämns i punkt 5 i förevarande förslag till avgörande är uppfyllda, åvilar institutionerna.

49. I ovannämnda förslag till avgörande anförde jag att det framgår av logiken och systematiken i unionsbestämmelsen rörande kringgående att syftet med den analys som syftar till att fastställa om de fyra villkoren i artikel 13.1 i grundförordningen är uppfyllda är att visa att det föreligger ett kringgående av antidumpningstullar i det berörda landet i undersökningen rörande kringgående. Den särskilda situationen för enskilda tillverkare/exportörer beaktas däremot vid bedömningen enligt artikel 13.4 i grundförordningen.

50. I samma förslag till avgörande anförde jag att det av domarna i målen Simon, Evers & Co. och APEX framgår att det beviskrav för kringgående som åvilar institutionerna lindras betydligt för det fall att ingen av de parter som berörs av undersökningen om kringgående samarbetar. Domstolen erkände en sådan lindring med hänsyn till den möjlighet som föreskrivs i artikel 18.1 och 18.6 i grundförordningen att dra slutsatser, även slutgiltiga, på grundval av tillgängliga uppgifter och behandla en part som inte samarbetar eller endast delvis samarbetar mindre gynnsamt än om denne hade samarbetat. Institutionerna har i liknande fall rätt att lägga en rad samstämmiga indicier till grund för att fastställa ett kringgående i den mening som avses i artikel 13.1 i grundförordningen.

51. I samma domar preciserade domstolen även att det inte har varit unionslagstiftarens avsikt att i lag fastställa en presumtion för kringgående av åtgärder på grundval av ett bristande samarbete från berörda parters sida och att därigenom befria unionens institutioner från alla krav vad avser bevisning.

52. I punkt 69 i mitt förslag till avgörande i målen Chin Haur fann jag även att syftet med den tolkning som domstolen gjorde i domarna Simon, Evers & Co. och APEX vid bristande samarbete, nämligen att inte äventyra unionens handelspolitiska skyddsåtgärders effektivitet, även gäller i ett sådant fall som det förevarande där de berörda företag som inte samarbetat i undersökningen står för en övervägande del av importen av den berörda varan till unionen.

53. Nämnda rättspraxis är enligt min mening således tillämplig på ett sådant fall som det i förevarande mål där de tillverkare/exportörer som faktiskt samarbetat i undersökningen stod för 25 procent av den totala importen av den berörda varan från Sri Lanka till unionen. I det fall där bristen på samarbetsvilja är så betydande anser jag således att institutionerna har rätt att lägga en rad samstämmiga indicier till grund för att styrka att rekvisiten för ett kringgående är uppfyllda, och närmare bestämt för att fastställa att förändringen i handelsmönstret härrör från ett kringgående.

b) Åsidosättande av artikel 13.1 grundförordningen

54. Tribunalen biföll i den överklagade domen i förevarande fall City Cycles talan såvitt avser den första grundens andra del avseende åsidosättande av artikel 13.1 och artikel 18.1 i grundförordningen. Även om tribunalen i de relevanta punkterna i den överklagade domen inte uttryckligen har anfört vilka bestämmelser som enligt tribunalens uppfattning hade åsidosatts av rådet i den omtvistade förordningen, har tribunlen ogiltigförklarat den förordningen på grundval av ett åsidosättande av nämnda bestämmelser.

55. Närmare bestämt slog tribunalen i punkt 98 i ovannämnda dom fast att rådet inte hade underlag för att i punkt 78 i den omtvistade förordningen uttryckligen slå fast att City Cycle var inblandat i omlastningar.

56. Som framgår av punkt 13 i förevarande förslag till avgörande slog rådet i skäl 78 i den omtvistade förordningen på grundval av två omständigheter fast att exporten från de tillverkare/exportörer som inte samarbetat i undersökningen kunde hänföras till omlastningsverksamhet, nämligen dels till följd av att slutsatsen att det förelåg en förändring i handelsmönstret mellan Sri Lanka och unionen, dels på grund av ”det faktum att inte alla tillverkare/exportörer från Sri Lanka gav sig tillkänna och samarbetade”. Rådet slog i skäl 79 i den omtvistade förordningen enbart på grundval av slutsatsen i skäl 78 nämnda förordning fast att ”[f]örekomsten av omlastning av varor med kinesiskt ursprung via Sri Lanka bekräfta[de]s således.”

57. Mot bakgrund av skälen 78 och 79 vill jag framföra följande två synpunkter.

58. För det första kan det konstateras att rådet, till skillnad från vad som gjordes i samma förordning avseende Indonesien, det vill säga det land som det rörde sig om i målen avseende Chin Haur, med hänsyn till Sri Lanka inte grundade sin slutsats att omlastningsverksamhet förekom i landet enligt artikel 13.1 i grundförordningen på ett konstaterande avseende en enskild tillverkare.

59. Skäl 78 i den omtvistade förordningen innehåller inte några uttryckliga konstateranden, såsom det i skäl 62 i samma förordning, enligt vilket rådet på grundval av en individuell analys slog fast att ett specifikt företag var inblandat i kringgående via omlastning. I nämnda skäl 78 anges enbart att sådan verksamhet hänför sig till företag som vägrat samarbeta och förekomsten av den verksamheten slås fast på grundval av två omständigheter som anges i punkt 56 i förevarande förslag till avgörande, dels slutsatsen att det förelåg en förändring i handelsmönstret, dels bristande samarbete av en övervägande del av tillverkare/exportörer från Sri Lanka.

60. Det ska för det andra konstateras att det på grundval av de två omständigheter som rådet lade till grund för sin slutsats, var och en för sig eller gemensamt, varken är möjligt att fastställa att en enskild aktör deltagit i ett kringgående, särskilt omlastningsverksamhet, eller att sådant bruk förekommer i landet. Rådet kunde således inte enbart på grundval av dessa två omständigheter slå fast att det andra villkoret för att fastställa ett kringgående – nämligen att det förelåg en förändring i handelsmönstret som härrörde från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka det inte fanns någon annan tillräcklig grund eller ekonomisk motivering än införandet av tullen – var uppfyllt.

61. Den första av de två omständigheterna, nämligen att det föreligger en förändring i handelsmönstret, utgör enbart det första villkoret för att kunna fastställa ett kringgående. Det kan således inte som sådant betraktas som ett indicium för att det andra av dessa villkor är uppfyllt, eftersom institutionerna måste visa att alla villkor för att kunna fastställa ett kringgående är uppfyllda.

62. Vad gäller den andra av dessa två omständigheter, nämligen att de tillverkare/exportörer som står för 75 procent av exporten till unionen inte hade samarbetat, framgår av den rättspraxis som nämns i punkt 51 ovan i detta förslag till avgörande att ett kringgående, i avsaknad av andra omständigheter, inte kan presumeras föreligga på grundval av bristande samarbete. Rådet kan följaktligen inte direkt enbart på grundval av bristande samarbete av någon av de berörda tillverkarna/exportörerna, inte heller en övervägande del av dessa, dra slutsatsen att dessa var inblandade i kringgående.

63. Såsom framgår av punkterna 50, 52 och 53 i förevarande förslag till avgörande är den bevisbörda som åvilar institutionerna betydligt lindrad i ett sådant fall som det förevarande där de berörda parter som inte samarbetat i undersökningen står för en övervägande andel av importen av den berörda varan till unionen. Även om det under sådana förhållanden inte är nödvändigt att institutionerna visar att en viss form av kringgående förekommer, ska de i vart fall förfoga över vissa uppgifter som tyder på att sådant bruk förekommer.

64. I förevarande mål framgår det varken av den omtvistade förordningen eller av handlingarna i målet att institutionerna, förutom de två omständigheter som anges i skäl 78 i den omtvistade förordningen (förändringen i handelsmönstret och bristande samarbete) förfogade över andra uppgifter som pekade på att kringgående och särskilt omlastning förekom. Tvärtom bekräftade kommissionen efter en fråga från domstolen uttryckligen att institutionerna enbart grundade slutsatsen att ett kringgående förekom i Sri Lanka på dessa två omständigheter.

65. Under dessa omständigheter anser jag att Maxcom, kommissionen och rådet inte med giltig verkan kan göra gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att rådet hade åsidosatt artikel 13.1 i grundförordningen och av det skälet ogiltigförklarade den omtvistade förordningen.

66. Denna slutsats påverkas inte av de olika argument som har anförts i överklagandena.

67. För det första har Maxcom gjort gällande att, under sådana förhållanden som de i förevarande mål, slutsatsen kan dras att City Cycle var inblandat i omlastning. Jag har i detta avseende i punkterna 58 och 59 i förevarande förslag till avgörande anfört att rådet, till skillnad från vad som var fallet med Indonesien, med avseende på Sri Lanka inte grundade sin slutsats att kringgående förekom i landet, i den mening som avses i artikel 13.1 tredje meningen i grundförordningen (specifikt förekomsten av omlastning i Sri Lanka), på konstaterandet avseende en enskild tillverkare/exportör (specifikt City Cycle). Rådet grundande slutsatsen att sådant bruk förekom enbart på två omständigheter – som anges i punkterna 56 och 59 i förevarande förslag till avgörande – vilka, såsom anförts ovan, i sig inte kunde motivera en sådan slutsats. Av det ovan anförda följer att rådet, även om det på grundval av uppgifterna i handlingarna antas att det teoretiskt sätt var möjligt att slå fast att City Cycle var inblandat i omlastning, inte grundade sin slutsats att kringgående förekom i landet på ett sådant konstaterande. Eftersom rådets slutsats inte grundar sig på tillräckliga bevis, kan tribunalen under sådana omständigheter inte klandras för att ha konstaterat att institutionen gjort sig skyldig till ett åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen.

68. Maxcom har vidare framfört argument avseende den påstådda förekomsten av motsägande punkter i den överklagade domen. Den omständigheten att de upplysningar som City Cycle tillhandahöll i undersökningen var otillräckliga och inte återspeglade en verklig samarbetsvilja, så att tribunalen fastställde rådets beslut att avslå City Cycles ansökan om befrielse från tull enligt artikel 13.4 i grundförordningen, motsäger inte konstaterandet i punkterna 60–65 i förevarande förslag till avgörande att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig bedömning när den slog fast att rådet hade åsidosatt artikel 13.1 i grundförordningen.

69. För det andra, ska kommissionens och rådets argument som har sammanfattats i punkt 45 i förevarande förslag till avgörande underkännas. Härvid räcker det att påpeka att de grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen och således på en felaktig förutsättning. Tribunalen har nämligen inte i någon punkt i den domen anfört att institutionerna ska fastställa att varje enskild tillverkare/exportör är inblandad i omlastning.

70. För det tredje, vad avser de anmärkningar som sammanfattats i punkt 46 i förevarande förslag till avgörande, inom ramen för vilka det bestrids att tribunalens slutsatser är tillräckliga för att ogiltigförklara den omtvistade förordningen, framgår det av övervägandena i punkterna 60–65 i förevarande förslag till avgörande att de ska underkännas.

71. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att de grunder som anförts av Maxcom, kommissionen och rådet om att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen ska underkännas.

C – Grunderna avseende bristfällig motvering, motsägelsefull motivering och missuppfattning av de faktiska omständigheterna

1. Parternas argument

72. Kommissionen och rådet har ifrågasatt motiveringen i den överklagade domen inom ramen för sin tredje respektive sin andra grund. Rådet har även gjort gällande att de faktiska omständigheterna har missuppfattats.

73. Institutionerna har i första hand gjort gällande att det i den överklagade domen inte förklaras varför rådet skulle ha åsidosatt artikel 13.1 i grundförordningen. För det första anges inte i den överklagade domen om det fel som rådet begått enbart utgjorde en felaktig bedömning eller en uppenbart felaktig bedömning. För det andra har tribunalen inte förklarat varför det på grundval av den bevisning som förebringats vid den domstolen, inbegripet de tillgängliga uppgifterna, inte är möjligt att dra slutsatsen att City Cycle var inblandat i omlastning.

74. Kommissionen har i andra hand anfört att motiveringen i den överklagade domen är motsägelsefull. Institutionen har i detta avseende anfört att det av punkt 97 i den överklagade domen framgår att den bevisning som City Cycle åberopat inte kunnat visa att företaget var en exportör från Sri Lanka eller att det uppfyllde villkoren i artikel 13.2 i grundförordningen. Kommissionen frågar sig i detta avseende hur den bevisningen, om den tyder på att City Cycle varit inblandat i ett kringgående genom sammansättningsverksamhet, inte kunnat visa att företaget även är inblandat i omlastning.

75. Rådet har i andra hand gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de fastställda omständigheterna. Rådet har för det första, eftersom det i vederbörlig ordning har visats att omlastning ägt rum i landet och City Cycles ansökan om befrielse från tull saknar grund, anfört att tribunalen på grundval av de faktiska omständigheterna enbart kunde dra slutsatsen att City Cycle var delaktigt i omlastning. Tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den kom till en annan slutsats. För det andra framgår denna missuppfattning även av de slutsatser som dragits i den överklagade domen avseende City Cycles ansökan om befrielse från tull, som utesluter att City Cycle har uppfyllt villkoren för att hopsättningen i det land som avses i undersökningen ska ge varorna ett lokalt ursprung.

2. Bedömning

76. Vad för det första beträffar anmärkningarna avseende bristande motivering ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis av motiveringen till tribunalens dom klart och tydligt ska framgå hur denna har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövning. Den motiveringsskyldighet som åvilar tribunalen enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är uppfylld när motiveringen, även om den är underförstådd, ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att den behöriga domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.

77. Av punkterna 54 och 55 i förevarande förslag till avgörande framgår emellertid att även om tribunalen i den överklagade domen inte i detalj redogjort för det resonemang som föranledde den att dra slutsatsen att den omtvistade förordningen delvis ska ogiltigförklaras i den mån den avser City Cycle, så kan detta resonemang entydigt härledas ur nämnda dom, vilket möjliggör för domstolen att utöva sin kontroll. Ur detta perspektiv kan den överklagade domen följaktligen enligt min mening inte anses vara bristfälligt motiverad.

78. Övriga anmärkningar, för det första anmärkningen att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, eftersom det inte förklaras om rådet enbart har gjort sig skyldigt till en felaktig bedömning eller en uppenbart felaktig bedömning, kan enligt min mening inte godtas. Även om det säkerligen är önskvärt att tribunalen i sina domar anger det kriterium för domstolsprövning som används kan en dom inte anses vara bristfälligt motiverad enbart av det skälet att tribunalen inte uttryckligen anfört det kriterium för domstolsprövning som använts. Eftersom institutionen inte har bestritt användningen av ett felaktigt kriterium för domstolsprövning i sak, utan enbart framfört anmärkningar avseende bristfällig motivering, är frågan om det kriterium som konkret tillämpades i den överklagade domen var felaktigt eller inte inte föremål för förevarande överklaganden.

79. För det andra kan inte heller anmärkningen att tribunalen underlåtit att förklara varför det på grundval av den bevisning som förebringats vid tribunalen, inbegripet de tillgängliga uppgifterna, inte är möjligt att slå fast att City Cycle var inblandat i omlastningsverksamhet godtas. Av rättspraxis framgår nämligen att det inte ankommer på domstolen att kräva att tribunalen motiverar varje val när den till stöd för sitt avgörande endast godtar vissa bevis. Motsatt ståndpunkt skulle återigen medföra att domstolen skulle ersätta tribunalens bedömning av bevisningen med sin egen. Detta har den inte behörighet att göra.

80. Vad, för det andra, beträffar anmärkningarna avseende motsägelsefull motivering, anser jag att de grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tribunalen har i punkt 97 i den överklagade domen inte angett att de bevis som åberopats av Chin Haur tyder på att företaget deltog i ett kringgående genom sammansättningsverksamhet.

81. För det tredje, vad beträffar, rådets anmärkning avseende missuppfattning av de faktiska omständigheterna ska det erinras om att det av rättspraxis följer att en sådan missuppfattning ska framgå på ett uppenbart sätt av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.

82. Rådets argumentation grundar sig på antagandet att det har visats att omlastning förekom i landet enligt artikel 13.1 grundförordningen. Av punkterna 60–65 i förevarande förslag till avgörande framgår emellertid enligt min mening att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att det inte förhöll sig på det sättet. Härav följer att antagandet i rådets anmärkning är felaktigt, vilket innebär att tribunalen inte har missuppfattat de faktiska omständigheterna, tvärtemot vad rådet anfört.

83. Av vad som anförts ovan framgår enligt min mening att kommissionens överklagande i mål C‑254/15 P inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden och att rådets överklagande i C‑260/15 P inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

84. Under dessa förhållanden anser jag att Maxcoms, kommissionens och rådets överklaganden ska ogillas i sin helhet.

VI – Rättegångskostnaderna

85. När överklagandet avvisas eller ogillas ska domstolen enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna. Enligt punkt 1 i artikel 138 i samma rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i samma regelverk ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

86. Om domstolen instämmer i min bedömning av de tre överklagandena, ska Maxcom, kommissionen och rådet anses ha tappat målet. City Cycle har yrkat att de ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Maxcom, kommissionen och rådet ska därför ersätta rättegångskostnaderna i första instans och de kostnader som uppkommit för City Cycle i förevarande överklaganden.

VII – Förslag till avgörande

87. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar enligt följande: 1) Överklagandena ogillas. 2) Maxcom Ltd, Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna i första instans och de kostnader som uppkommit för City Cycle Industries i förevarande överklaganden.

1 Originalspråk: franska.

2 T‑413/13, EU:T:2015:164.

3 Rådets genomförandeförordning (EU) nr 501/2013 av den 29 maj 2013 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som infördes genom genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 om import av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av cyklar som avsänts från Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien eller inte (EUT L 153, 2013, s. 1).

4 T‑412/13, EU:T:2015:163.

5 För enkelhetens skulle kommer jag i förevarande förslag till avgörande vid flera tillfällen att hänvisa till den mer detaljerade analysen i mitt förslag till avgörande i målen Chin Haur.

6 Rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51, rättelse EUT L 7, 2010, s. 22), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1168/2012 av den 13 juni 2012 (EUT L 237, 2012, s. 1).

7 I förevarande mål har förekomsten av de tre övriga omständigheterna definitivt fastställts i den överklagade domen och har inte ifrågasatts i förevarande mål.

8 Kommissionens förordning (EU) nr 875/2012 av den 25 september 2012 om inledande av en undersökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som infördes genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 på import av cyklar som avsänts från Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Indonesien, Malaysia, Sri Lanka och Tunisien eller inte, och om registrering av sådan import (EUT L 258, 2012, s. 21).

9 Rådets genomförandeförordning (EU) nr 990/2011 av den 3 oktober 2011 på import av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina, efter en översyn vid utgången av giltighetstiden för de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 11.2 i förordning (EG) nr 1225/2009 (EGT L 261, 2011, s. 2). Avseende hänvisningar till tidigare gällande lagstiftning se punkterna 2–6 i den överklagade domen.

10 Se i detta hänseende för ytterligare detaljer punkterna 8–18 i den överklagade domen.

11 Se skälen 45–58 och 77–79 i den omtvistade förordningen, och skäl 92 (avseende avsaknad av tillräcklig grund eller annan ekonomisk motivering än att man ville undvika de gällande antidumpningsåtgärderna), 93–96 (avseende ett undergrävande av de positiva verkningarna av dessa åtgärder) och 107–110 (avseende förekomsten av dumpning i förhållande till de normalvärden som tidigare fastställts) i den omtvistade förordningen.

12 Se skälen 80–82 i den omtvistade förordningen.

13 Se skälen 115–117 och artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen.

14 Se skäl 126 och artikel 1.1 i den omtvistade förordningen.

15 Se artikel 76a i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet.

16 Detta beslut antogs med beaktande av artikel 76a.2 andra stycket i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet vid tribunalen.

17 Enligt artikel 76a.2 andra stycket i tribunalens rättegångsregler som var i kraft vid tidpunkten för förfarandet vid tribunalen får intervenienten, för det fall att ett mål handläggs skyndsamt, inkomma med interventionsinlaga endast om tribunalen tillåter detta inom ramen för åtgärder för processledning i enlighet med artikel 64 i nämnda förordning. Kommissionens begäran grundade sig på sistnämnda bestämmelse.

18 Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 18 i grundförordningen, av proportionalitetsprincipen och av motiveringsskyldigheten. Den avsåg rådets slutsats att City Cycle inte hade samarbetat. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av omsorgsprincipen, principen om god förvaltningssed och av artikel 18.4 i grundförordningen och City Cycles rätt till försvar. Den syftade till att visa att rådet dels inte hade underättat City Cycle i tillräcklig grad om att det avsåg att avslå dess ansökan om befrielse från tull, dels att rådet inte hade gett City Cycle fullständig tillgång till handlingarna. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Den femte grunden avsåg åsidosättande av artikel 13.1 i grundförordningen och likabehandlingsprincipen och rådets konstaterande att dumpning förekom.

19 Se punkterna 100 och 185 i den överklagade domen.

20 Kommissionens första grund för överklagandet i mål C‑254/15 P.

21 Maxcoms första och andra grund för överklagandet i mål C‑248/15 P, kommissionens andra grund för överklagandet i mål C‑254/15 P och rådets första grund för överklagandet i mål C‑260/15 P.

22 Kommissionens tredje grund för överklagandet i mål C‑254/15 P och rådets andra grund för överklagandet i mål C‑260/15 P.

23 Kommissionens fjärde grund för överklagandet i mål C‑254/15 P.

24 Dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl. ( C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

25 Se bland annat dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen ( C‑298/00 P, EU:C:2004:240 punkt 35), och beslut av domstolens ordförande av den 24 mars 2009, Cheminova m.fl./kommissionen ( C‑60/08 P(R), icke offentliggjort, EU:C:2009:181, punkt 31).

26 Se dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen ( C‑313/90, EU:C:1993:111, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Det ska i det avseendet erinras om att det i artikel 150 i domstolens rättegångsregler anges att domstolen när som helst på eget initiativ får besluta att pröva om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Enligt domstolens fasta praxis ankommer det dessutom på unionsdomstolen att ex officio pröva grunder avseende tvingande rätt (se, bland annat, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France ( C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67), dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑272/09 P, EU:C:2011:810 och dom av den 19 december 2013, Siemens m.fl./kommissionen ( C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, EU:C:2013:866, punkt 321). I detta avseende se även generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Philips Lighting Poland och Philips Lighting/rådet ( C‑511/13 P, EU:C:2015:206, punkt 56).

27 Se, i detta avseende dom av den 18 september 2014, Valimar ( C‑374/12, EU:C:2014:2231, punkt 30 och där angiven rättspraxis). För en översikt av domstolens praxis avseende rätten att väcka talan mot beslut i fråga om antidumpningsåtgärder i allmänhet se punkt 92 och följande punkter i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Philips Lighting Poland och Philips Lighting/rådet ( C‑511/13 P, EU:C:2015:206).

28 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 35) och punkt 45 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

29 Se punkterna 46–48 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

30 Dom av den 4 september 2014 ( C‑21/13, EU:C:2014:2154).

31 Dom av den 17 december 2015 ( C‑371/14, EU:C:2015:828).

32 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkterna 30–37) och dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkterna 62–69), se punkterna 49, 50 och 52 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

33 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 36) och dom APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 68), se punkt 51 i mitt förslag till avgörande i målen Chin Haur.

34 Se dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 37) och dom APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 69).

35 Den uppgiften framgår inte av den omtvistade förordningen, utan lämnades av kommissionen under förhandlingen.

36 Se punkt 69 i mitt förslag till avgörande avseende målen Chin Haur.

37 Se ovan punkt 49 i förevarande förslag till avgörande.

38 Se skälen 62 och 64 i den omtvistade förordningen och punkterna 56, 57 och 75 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

39 I detta avseende, se även analysen i punkt 87 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

40 Se punkt 48 i förevarande förslag till avgörande och hänvisningarna i fotnot 28.

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 53) och, för en mer ingående redogörelse punkterna 70 och 71 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

42 Se ovan punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

43 Avseende förhållandet mellan punkterna 1 och 4 i artikel 13 i grundförordningen, se punkt 49 i förevarande förslag till avgörande. Se även punkt 48 och fotnot 36 i förslaget till avgörande i målen Chin Haur.

44 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen ( C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkterna 54 och 55).

45 Kommissionen anförde inom ramen för sin andra grund avseende felaktig tillämpning av artikel 13.1 i grundförordningen att den överklagade domen inte är tillräckligt motiverad vad avser skälen till varför den omtvistade förordningen utgör ett åsidosättande av denna bestämmelse, och därefter att den omständigheten att ”i den överklagade domen inte ens normen för domstolsprövning anges, och framför allt att det inte preciseras om rådet har gjort en felaktig bedömning eller en uppenbart felaktig bedömning” utgör felaktig rättstillämpning. Kommissionen har i detta sammanhang emellertid inte utvecklat någon argumentation avseende denna invändning utan nöjt sig med att uttryckligen hänvisa ”för en noggrannare analys” till sin andra grund avseende bristfällig motivering. Enbart den omständigheten att det anförts att tribunalen inte angett tillämpligt kriterium för sin domstolsprövning utgör en felaktig rättstillämpning, utan att påståendet stöds av några argument eller har utvecklats vidare annat än som en generell hänvisning till grunden avseende bristande motivering, kan enligt min mening inte tolkas som en självständig anmärkning om att tribunalen har överskridit den domstolskontroll som krävs enligt rättspraxis och därigenom åsidosatt det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns institutionerna enligt rättspraxis (dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co. ( C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Under dessa förhållanden sammanfaller kommissionens anmärkning med anmärkningen avseende bristfällig motivering som jag analyserade i föregående punkt. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det av artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler framgår att det ankommer på klagandena att tillräckligt utveckla de argument de åberopat till stöd för sina överklaganden.

46 Se dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP ( C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 161).

47 Se dom av den 2 juni 2016, Photo USA Electronic Graphic/rådet ( C‑31/15 P, EU:C:2016:390, punkt 52 och där angiven rättspraxis).