FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SZPUNAR – MÅL C‑541/15 FREITAG

Inledning

1. Domstolen har än en gång ombetts att besvara en fråga avseende unionsmedborgarskapet i samband med efternamn. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser artiklarna 18 och 21 FEUF. Mer specifikt leder den tolkningsfråga som Amtsgericht Wuppertal (Distriktsdomstolen i Wuppertal, Tyskland) har ställt domstolen till att undersöka frågan huruvida en tysk medborgare som även är rumänsk medborgare kan vägras erkännande av ett namnbyte som gjorts på lagenligt sätt av den behöriga rumänska myndigheten.

2. Den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, nämligen 48 § i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (lag om införande av civilkoden) av den 21 september 1994 i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad EGBGB), vilken reglerar val av ett namn som förvärvats i en annan medlemsstat, antogs nyligen av den tyska lagstiftaren. Denna bestämmelse infördes till följd av domen Grunkin och Paul. I den domen angav domstolen att artikel 21 FEUF ”utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat, … med tillämpning av den nationella rätten beslutar att inte erkänna ett barns efternamn, såsom detta har fastställts och registrerats i en annan medlemsstat där detta barn är fött och sedan födseln bosatt, då barnet, i likhet med sina föräldrar, endast är medborgare i den första medlemsstaten”.

3. Det förefaller emellertid som om 48 § EGBGB inte helt uppfyller de krav som domstolen har ställt. Dess tillämpningsområde är nämligen begränsat dels på grund av att möjligheten att välja och registrera ett efternamn i Tyskland endast existerar när namnet lyder under tysk lag, dels på grund av att namnet måste ha förvärvats under en stadigvarande vistelse i en annan medlemsstat. Många situationer går således inte att lösa inom ramen för denna nya bestämmelse.

4. Den tyska regeringen har emellertid gjort gällande att det finns offentligrättsliga bestämmelser som tillåter sökanden i det nationella målet att inge en ansökan om namnbyte till en annan myndighet. Frågan i denna begäran om förhandsavgörande avser således huruvida den tyska bestämmelsen, som helhet, det vill säga med beaktande av de båda förfarandena i tysk rätt som har till syfte att göra det möjligt för en tysk medborgare att beviljas ett namnbyte till ett namn som lagligen erhållits i en annan medlemsstat, är förenlig med artiklarna 18 och 21 FEUF.

Tillämpliga bestämmelser

5. I Tyskland föreskrivs i 5 § EGBGB, med rubriken ”Personlig ställning”, punkt 1 första och andra meningen följande:

”När hänvisning görs till lagstiftningen i den medlemsstat i vilken en person är medborgare och denna person är medborgare i flera medlemsstater, ska tillämpning ske av lagstiftningen i den medlemsstat med vilken denna person har starkast band, särskilt där personen har sin hemvist eller har levt. Om personen i fråga även är tysk medborgare har denna rättsställning företräde.”

6. Punkt 1 i 10 § EGBGB, vilken har rubriken ”Namn”, har följande lydelse:

”En persons namn regleras av lagstiftningen i den stat i vilken personen är medborgare.”

7. I 48 § EGBGB, med rubriken ”Val av namn som förvärvats i en annan medlemsstat i unionen”, anges följande:

”Om tysk rätt är tillämplig vad gäller en persons namn kan denna person, genom ett tillkännagivande till folkbokföringsenheten, välja ett namn som förvärvats under en stadigvarande vistelse i en annan medlemsstat i Europeiska unionen och som är infört i folkbokföringsregistret där, såvitt detta inte är uppenbart oförenligt med grundläggande principer i tysk rätt. Namnvalet har retroaktiv verkan från den tidpunkt då det infördes i folkbokföringsregistret i den andra medlemsstaten, förutom i de fall då den berörda personen uttryckligen anger att namnvalet endast ska ha verkan för framtiden. Tillkännagivandet ska bevittnas…”

8. Som den tyska regeringen har angett i sitt skriftliga yttrande ska, när det inte finns namnbestämmelser i civilrätten, namnbyte regleras offentligrättsligt, närmare bestämt genom undantagsförfarandet för efternamnsbyte enligt lagen om ändring av efternamn och förnamn (Gesetz über die Änderung von Familiennamen und Vornamen) (NamÄndG)) av den 5 januari 1938 (RGBl. 1938 I, s. 9), senast ändrad genom 54 § lag av den 17 december 2008 (BGBl. 2008 I, s. 2586) (nedan kallad lagen om namnändring).

9. Enligt 1 § lagen om namnändring får efternamnet på en tysk medborgare som har sin hemvist eller sin stadigvarande vistelse i Tyskland ändras efter ansökan av denne. Ansökan om ändring av efternamn ska, enligt 5 § stycke 1 i denna lag, göras vid den lägre förvaltningsmyndigheten i den domkrets där sökanden har sin hemvist eller stadigvarande vistelse (nedan kallad den behöriga förvaltningsmyndigheten).

10. I enlighet med 3 § stycke 1 i lagen om namnändring, får ett efternamn endast ändras om ett viktigt skäl (”ein wichtiger Grund”) motiverar ändringen. Myndigheten ska enligt 3 § stycke 2 i denna lag på eget initiativ göra en bedömning av de omständigheter i det enskilda ärendet som är relevanta för huruvida beslutet ska bedömas ex officio. I detta hänseende ska, utöver de direkt berörda personerna, även den lokala behöriga polismyndigheten samt de personer vars rättigheter påverkas av den sökta namnändringen ges tillfälle att yttra sig.

11. I princip kan ett skäl som är avsett att motivera en namnändring anses vara viktigt när sökandens personliga intresse har företräde framför de principer som styr användningen av ett namn, däribland det allmänna intresset av att det aktuella namnet behålls, men även framför tredje mans intressen som förtjänar att skyddas.

12. Allgemeine Verwaltungsvorschrift zum Gesetz über die Änderung von Familiennamen und Vornamen (NamÄndVwV) (allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen om ändring av efternamn och förnamn av den 11 augusti 1980, senast ändrad genom tillämpningsföreskrifterna av den 11 februari 2014 (BAnz., AT, av den 18 februari 2014, B2) (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna till lagen om namnändring) antogs i syfte att genomföra lagen om namnändring.

13. I punkt 27.1 i dessa tillämpningsföreskrifter föreskrivs följande: ”Personers namn regleras detaljerat och – i princip – uttömmande i de relevanta civilrättsliga bestämmelserna. En namnändring som omfattas av den offentliga rätten har till syfte att undanröja de skadliga verkningarna i ett specifikt fall. Den är av undantagskaraktär. …”

14. I punkt 33 och följande punkter i dessa föreskrifter uppräknas, som kriterier för bedömningen av det viktiga skälet för ett namnbyte, de typer av fall som oftast förekommer i praktiken.

15. I punkt 49 i nämnda förordning anges beträffande ”undanröjande av motstridighet avseende bärande av namn” följande:

”När en tysk medborgare, som även är medborgare i en annan stat, enligt lagstiftningen i den staten bär ett annat efternamn än det som vederbörande har skyldighet att bära enligt lag, inom det territorium där lagen är tillämplig, kan denna motstridighet avseende bärande av namn undanröjas genom att det efternamn som måste bäras inom det territorium där lagen är tillämplig byts ut mot det efternamn som ska bäras enligt den andra medlemsstatens lagstiftning. Om det är det andra efternamnet som överges ska däremot den berörde på nytt hänvisas till myndigheten i den andra stat i vilken vederbörande också är medborgare.”

16. Om den behöriga förvaltningsmyndigheten enligt delstatens lagstiftning anser att ansökan saknar grund ska den vägra namnbytet. Ett sådant beslut om vägran får överklagas till förvaltningsdomstol.

17. Om den enligt delstatens lagstiftning behöriga förvaltningsmyndigheten godtar ansökan om ändring av efternamn, ska den bland annat se till att detta namnbyte medför en uppdatering eller antecknas i födelseregistret.

Bakgrund till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

18. Mircea Florian Freitag föddes den 25 april 1986 i Rumänien. Vid födseln fick han efternamnet Pavel. Han är barn till Angela Freitag och Vica Pavel, vilka båda är rumänska medborgare.

19. Efter det att Angela Freitag och Vica Pavels äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad ingick Angela Freitag äktenskap med en tysk medborgare som har efternamnet Freitag. Den 21 maj 1997 adopterade han sökanden i det nationella målet, vilken därmed även blev tysk medborgare och sedan dess bär efternamnet Freitag.

20. Genom beslut som meddelades den 9 juli 2013 av distriktsrådet i Brașov (Rumänien) ändrades, på ansökan av Mircea Florian Freitag, hans efternamn tillbaka till Pavel. Under den tid som namnändringsförfarandet pågick i Rumänien hade Mircea Florian Freitag hemvist i Tyskland.

21. Under uppvisande av sitt nya rumänska pass som utställts i efternamnet Pavel ansökte Mircea Florian Freitag därefter hos folkbokföringsenheten i Wuppertal om att namnändringen skulle erkännas även i Tyskland och att uppgifterna i födelseregistret skulle kompletteras i det avseendet.

22. Folkbokföringsenheten i Wuppertal och den lägre tillsynsmyndigheten i folkbokföringsärenden ställde sig tveksamma till huruvida det var möjligt att göra en ändring i en ursprunglig uppgift i födelseregistret och hänsköt ärendet till Amtsgericht Wuppertal (domstol i första instans i Wuppertal).

23. Enligt den hänskjutande domstolen är det för att avgöra tvisten inte möjligt att direkt tillämpa den relevanta tyska bestämmelsen, nämligen 48 § EGBGB, eftersom rätten att välja ett namn som erhållits i en annan unionsmedlemsstat är underställd kravet att det aktuella namnet har erhållits under en stadigvarande vistelse i denna andra medlemsstat, vilket inte är uppfyllt i förevarande fall. Mircea Florian Freitag hade nämligen sin hemvist i Tyskland under förfarandet för namnbyte i Rumänien.

24. Den hänskjutande domstolen har preciserat att en analog tillämpning av 48 § EGBGB inte heller är möjlig. Det följer av handlingarna avseende lagstiftningsförfarandet att lagstiftaren bland annat ville genomföra de krav som följer av domen Grunkin och Paul och att den var medveten om att inte alla situationer med ett ”haltande” namnbruk omfattades av denna bestämmelse.

25. Följaktligen undrar den hänskjutande domstolen huruvida artiklarna 18 och 21 FEUF medför en skyldighet att erkänna ett namnbyte som sker i en annan medlemsstat när den berörda personen inte har sin hemvist i denna andra medlemsstat men har en annan anknytning till denna på grund av sin dubbla nationalitet.

26. Det är under dessa förhållanden som Amtsgericht Wuppertal (Distriktsdomstolen i Wuppertal, Tyskland), genom ett beslut av den 24 september 2015 som inkom till domstolens kansli den 16 oktober 2015, har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artiklarna 18 och 21 FEUF tolkas så, att myndigheterna i en medlemsstat är skyldiga att erkänna ett namnbyte som företagits av en medborgare i denna medlemsstat, när denna medborgare samtidigt är medborgare i en annan medlemsstat och i denna andra medlemsstat – genom ett namnbyte som inte har samband med ändrad familjerättslig status – har bytt (tillbaka) till det efternamn som vederbörande ursprungligen erhöll vid födseln trots att namnbytet inte gjordes under en stadigvarande vistelse i denna andra medlemsstat och skedde på ansökan av den berörda personen själv?”

27. Skriftliga yttranden har ingetts av Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Portugal samt av Europeiska kommissionen.

28. Förbundsrepubliken Tyskland och Rumänien samt kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 15 september 2016.

Rättslig bedömning

29. Den hänskjutande domstolen önskar genom sin tolkningsfråga i huvudsak få klarhet i huruvida artiklarna 18 och 21 FEUF utgör hinder för att en medlemsstats behöriga myndigheter vägrar att erkänna ett namnbyte som skett i en annan medlemsstat när den berörda personen, även om denne inte hade sin hemvist i denna andra medlemsstat när namnbytesförfarandet ägde rum, trots detta har en anknytning till denna på grund av sin dubbla nationalitet.

30. Det ska inledningsvis erinras om att det inom ramen för samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte åligger det EU-domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den.

31. För det fall domstolen delar min uppfattning att Mircea Florian Freitags situation omfattas av tillämpningsområdet för unionsrättens bestämmelser, ska den – mot bakgrund av att det i den tyska lagstiftningen, beroende på den berörda personens situation, föreskrivs två olika förfaranden för namnändring – omformulera den hänskjutande domstolens fråga.

32. Mot denna bakgrund anser jag att tolkningsfrågan ska förstås så, att den i huvudsak avser huruvida artiklarna 18 och 21 FEUF utgör hinder för att en medlemsstats myndigheter vägrar att erkänna ett namnbyte på grundval av en nationell bestämmelse som ger rätt att välja ett namn som erhållits i en annan medlemsstat under förutsättning att namnet erhållits under en varaktig vistelse i denna andra medlemsstat, och trots att andra nationella bestämmelser tillåter sökanden att ansöka om namnändring vid en annan myndighet.

33. I syfte att besvara denna tolkningsfråga kommer jag inledningsvis att redovisa det aktuella nationella målets bakgrund och redogöra för några överväganden angående de båda tyska förfaranden som har till syfte att tillåta en tysk medborgare att uppnå ett byte av sitt namn till förmån för ett namn som lagligen erhållits i en annan medlemsstat. Därefter kommer jag att behandla frågan huruvida Mircea Florian Freitags situation omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde. Slutligen kommer jag att, efter att ha erinrat om relevant rättspraxis, till domstolen ange användbara anvisningar för att hjälpa den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida unionsrätten utgör hinder för den i det nationella målet aktuella tyska bestämmelsen, en bedömning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

De tyska förfarandena i syfte att tillåta en tysk medborgare att uppnå ett namnbyte till förmån för ett namn som lagligen har erhållits i en annan medlemsstat

34. Det ska för det första påpekas att den tyska bestämmelse som enligt den hänskjutande domstolen är avgörande för det nationella målet är 48 § EGBGB.

35. I detta hänseende har den tyska regeringen visserligen erkänt att de uppgifter som Mircea Florian Freitag, lämnat till folkbokföringsenheten i enlighet med 48 § EGBGB inte tillåter honom att uppnå det önskade namnbytet, men har gjort gällande att det i tysk rätt emellertid föreskrivs två olika förfaranden för att genomföra ett namnbyte, nämligen det i det nationella målet aktuella privaträttsliga förfarandet avseende val av det namn som erhållits i en annan medlemsstat enligt 48 § EGBGB och det förvaltningsrättsliga förfarandet som föreskrivs i lagen om namnändring.

Förfarandet för val av namn som erhållits i en annan medlemsstat enligt 48 § EGBGB

36. Det framgår av motiveringen till förbundsregeringens förslag till lag om anpassning av vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser till förordning (EU) nr 1259/2010 och om ändring av vissa andra internationellt privaträttsliga bestämmelser (nedan kallat förslaget till 48 § EGBGB) att antagandet av denna bestämmelse är resultatet av den tyska regeringens vilja att rätta sig efter domen Grunkin och Paul, samtidigt som den understrukit en önskan att bevara enhetligheten i det tyska systemet, grundad på namnets anknytning till innehavarens nationalitet.

37. Enligt den tyska doktrinen gällde, för att genomföra skyldigheten till följd av domen Grunkin och Paul, ”diskussionen i Tyskland i huvudsak tre alternativ som avsåg lagstiftning och förvaltningspraxis, materiell civilrätt, respektive lagval”. Slutligen antog den tyska lagstiftaren 48 § EGBGB, vilken är en materiell civilrättslig bestämmelse som har en komponent med utländsk anknytning, nämligen varaktig vistelse i en annan unionsmedlemsstat.

38. Det följer av den tyska regeringens skriftliga yttrande att den tyska lagstiftarens önskan, enligt skälen till artikel 48 EGBGB, var att i de tyska bestämmelser som reglerar personers namn erbjuda en rättslig grund för att möjliggöra registrering av ett namn som erhållits i en annan unionsmedlemsstat och skrivits in i folkbokföringsregistret i den medlemsstaten. Denna bestämmelse skulle således tillåta den berörda personen att, genom tillkännagivande inför den civilregisteransvarige, besluta att bära det namn som vederbörande erhållit i en annan medlemsstat i stället för det som fastställts enligt de tyska bestämmelser som reglerar personnamn. Denna artikel skulle emellertid endast vara tillämplig när namnbytet uppnåtts vid en varaktig vistelse i en annan medlemsstat.

39. Således är dess syfte inte att på ett uttömmande sätt lösa problemet med namnbyten. Utöver det aktuella fallet, det vill säga när en tysk medborgare även är medborgare i en annan medlemsstat men aldrig varaktigt har vistats i denna sistnämnda stat, omfattas inte de situationer som inte lyder under tysk lagstiftning, utan under en annan medlemsstats lagstiftning, av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse. Detta gäller exempelvis fallet med en fransk medborgare med hemvist i Tyskland, som bytt namn under en varaktig vistelse i Spanien och som önskar få denna namnändring erkänd i Tyskland.

Det offentligrättsliga förfarandet för ansökan om namnändring

40. Den tyska regeringen har i sitt yttrande förklarat att lagen om namnändring, såsom offentligrättslig reglering, är tillämplig på tyska medborgare i den mån rätten till namnet inte regleras i civilrätten, vilket är fallet med Mircea Florian Freitag, med beaktande av att han, även om 48 § EGBGB är tillämplig på honom, inte uppfyller det villkor om varaktig vistelse i en annan medlemsstat som ställs i denna bestämmelse. Följaktligen har denna regering gjort gällande att förfarandet för namnbyte, för vilket ansökan ska lämnas in till den behöriga myndigheten med stöd av delstatens lag, eventuellt kan tillåta Mircea Florian Freitag att uppnå rätten att bära det namn som han erhållit enligt rumänsk rätt.

41. Enligt den tyska regeringen var det, mot bakgrund av detta förfarande för namnändring, således inte nödvändigt att införa kompletterande bestämmelser i 48 § EGBGB i syfte att komma till rätta med en icke enhetlig användning av namn i fråga om personer som är både tyska medborgare och medborgare i en annan medlemsstat. Enligt 3 § punkt 1 i lagen om namnändring får ett efternamn endast ändras om det är motiverat av ett viktigt skäl. Undanröjandet av en icke enhetlig användning av namn är enligt denna regering ett ”viktigt skäl” i den mening som avses i 3 § i lagen om namnändring, jämförd med punkt 49 i förordningen angående denna lag.

42. Det bör emellertid understrykas att det följer av lydelsen av de bestämmelser som är tillämpliga med stöd av lagen om namnändring särskilt punkt 27.1 i tillämpningsföreskrifter till lagen om namnändring att detta offentligrättsliga förfarande endast är av undantagskaraktär. I denna bestämmelse föreskrivs i huvudsak att de tyska bestämmelserna beträffande efternamn och förnamn i princip är fullständigt reglerad av de relevanta privaträttsliga bestämmelserna och att det administrativa förfarandet för namnbyte utgör ett ”undantag”. Jag återkommer till detta nedan.

43. Nedan ska Mircea Florian Freitags situation prövas mot bakgrund av unionsrätten.

Unionsrättens tillämpningsområde

44. Det ska inledningsvis undersökas huruvida Mircea Florian Freitags situation omfattas av det materiella tillämpningsområdet för unionsrätten och då särskilt av de bestämmelser som reglerar en unionsmedborgares utövande av sin rätt att röra sig fritt och sin rätt att inte bli utsatt för diskriminering.

45. I detta hänseende är alla rättegångsdeltagare som inkommit med skriftliga och muntliga yttranden överens om att det ska anses att situationen för sökanden i det nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

46. Det ska för det första påpekas att artikel 20 FEUF ger varje person som är medborgare i en medlemsstat ställning som unionsmedborgare. I förevarande fall är Mircea Florian Freitag medborgare i två medlemsstater och har således ställning som unionsmedborgare.

47. Som domstolen upprepade gånger har slagit fast är ställningen som unionsmedborgare avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare, så att de medborgare som befinner sig i samma situation behandlas lika i rättsligt hänseende vid tillämpningen av EUF-fördragets materiella bestämmelser, oberoende av nationalitet och med förbehåll för de uttryckliga undantag som föreskrivs i det avseendet.

48. Domstolen har även erinrat om att till de situationer som omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde (ratione materiae) hör de som avser utövandet av de grundläggande friheter som följer av fördraget, och särskilt utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt artikel 21 FEUF.

49. Det följer i detta hänseende av fast rättspraxis att även om bestämmelser om införande av en persons för- och efternamn i folkbokföringshandlingar, enligt nuvarande rättsläge i unionen, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att utöva denna befogenhet med iakttagande av unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

50. Det kan i det nationella målet konstateras att Mircea Florian Freitag är rumänsk medborgare och vistas i Förbundsrepubliken Tyskland. Följaktligen råder det enligt min uppfattning inget tvivel om att Mircea Florian Freitags situation har anknytning till unionsrätten. En sådan anknytning föreligger, enligt fast rättspraxis, ”beträffande personer, som … är medborgare i en medlemsstat och vistas lagligt i en annan medlemsstat”.

51. Vidare utgör, liksom domstolen har angett i sin praxis, den omständigheten att Mircea Florian Freitag även är tysk medborgare inte något hinder för denna anknytning till unionsrätten. Domstolen har nämligen slagit fast att ”[e]n medlemsstat … inte [har] rätt att genom sin lagstiftning inskränka verkningarna av att en person har erhållit medborgarskap i en annan medlemsstat, genom att ställa ytterligare villkor för att detta medborgarskap ska erkännas när det gäller utövandet av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget”.

52. Av detta följer enligt min uppfattning att Mircea Florian Freitags situation omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

53. Det ska emellertid fastställas huruvida den tyska myndighetens vägran att bifalla Mircea Florian Freitags ansökan om att ändringen av hans namn ska erkännas i tysk rätt och skrivas in i födelseregistret inskränker hans rätt till fri rörlighet enligt artikel 21 FEUF.

54. Det är den frågan som jag nu kommer att undersöka närmare. Inledningsvis kommer jag därvid att erinra om domstolens relevanta praxis i detta hänseende.

Skyldigheten att i en medlemsstat erkänna ett efternamn som erhållits i en annan medlemsstat

Domstolens praxis till dags dato

55. Flera mål avseende situationer angående europeiskt medborgarskap i samband med efternamn förtjänar att uppmärksammas.

56. När det gäller målet som ledde fram till domen Garcia Avello, ska det erinras om att domstolen kom att uttala sig angående den belgiska myndighetens avslag på en ansökan om namnbyte som lämnats in av barn med hemvist i Belgien med dubbelt belgiskt och spanskt medborgarskap, vilka önskade ersätta sitt efternamn med ett annat ”[med hänvisning till] den sedvänja som kodifierats i spansk rätt”. Domstolen ansåg, liksom generaladvokaten Jacobs, att ”det [står] klart att en sådan situation med olika efternamn kan ge upphov till avsevärda problem både yrkesmässigt och privat. Problemen kan bland annat bero på att en medlemsstat där personerna i fråga är medborgare inte tillerkänner handlingar rättsverkan om de har upprättats med användande av ett efternamn som är erkänt i en annan medlemsstat där personerna i fråga också är medborgare”.

57. Domstolen prövade därefter de skäl som angetts av den belgiska regeringen, samt av den danska och den nederländska regeringen, för att motivera den belgiska myndighetens praxis och fann att den belgiska myndighetens avslag var oproportionerligt och slog fast att ”artiklarna [18 och [21 FEUF] ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats förvaltningsmyndigheter att … avslå en ansökan om byte av efternamn för minderåriga barn som är bosatta i denna stat och som är medborgare både i denna stat och i en annan medlemsstat, när ansökan syftar till att ge barnen rätt att bära det namn som de skulle ha givits enligt lagstiftningen och traditionen i den andra medlemsstaten”.

58. Detta synsätt bekräftades därefter genom domen Grunkin och Paul i vilken domstolen skulle uttala sig beträffande en tysk myndighets vägran att erkänna ett barns efternamn såsom det hade fastställts och registrerats i Danmark där barnet, som var tysk medborgare, var fött och bosatt sedan födseln. Skälet till denna vägran var grundat på den omständigheten att en persons efternamn, enligt 10 § EGBGB regleras av lagen i den medlemsstat där denne är medborgare och att tysk rätt inte tillåter att ett barn bär ett dubbelt efternamn bestående av faderns och moderns efternamn.

59. Domstolen fann än en gång att förekomsten av ”allvarliga olägenheter” var knuten till mångfalden av efternamn och att artikel 21 FEUF ”utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat, under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, med tillämpning av den nationella rätten beslutar att inte erkänna ett barns efternamn, såsom detta har fastställts och registrerats i en annan medlemsstat där detta barn är fött och sedan födseln bosatt, då barnet, i likhet med sina föräldrar, endast är medborgare i den första medlemsstaten”.

60. Det är intressant att konstatera att domstolen sedan tillämpade samma resonemang beträffande förekomsten av en inskränkning av unionsmedborgarnas fria rörlighet och vistelse i målen som ledde till domarna Sayn-Wittgenstein och Bogendorff von Wolffersdorff, men likväl erkände att en sådan inskränkning kunde vara motiverad av skäl hänförliga till medlemsstaternas allmänna ordning.

61. Mot bakgrund av denna rättspraxis ska jag nu behandla frågan huruvida det föreligger en inskränkning av den fria rörligheten enligt artikel 21 FEUF.

Huruvida det föreligger en inskränkning av den fria rörligheten: artikel 21 FEUF

62. Det ska inledningsvis påpekas att en persons namn är en del av dennes identitet och privatliv, som ska skyddas enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

63. Det följer av fast rättspraxis att en nationell lagstiftning som missgynnar vissa medborgare i den berörda medlemsstaten endast på grund av att de har utnyttjat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, utgör en begränsning av de friheter som tillkommer varje unionsmedborgare enligt artikel 21.1 FEUF. Domstolen har även slagit fast att den omständigheten, att en person som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat är skyldig att i den stat i vilken han är medborgare bära ett annat namn än det som han redan erhållit och registrerat i den medlemsstat i vilken han är född och bosatt, kan utgöra ett hinder för utövandet av den i artikel 21 FEUF stadgade rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna.

64. Som följer av ovan i punkt 56 citerad rättspraxis kan en ”situation med olika efternamn … ge upphov till avsevärda problem”. I förevarande mål kan den omständigheten att sökanden i det nationella målet bär två olika efternamn, nämligen namnen Pavel och Freitag ge upphov till problem för honom ”såväl administrativt och yrkesmässigt som privat”. Det finns utan tvivel en konkret risk för att en person som är medborgare i två medlemsstater, såsom är fallet med Mircea Florian Freitag, kan bli tvungen att undanröja tvivel beträffande sin identitet, äktheten av de framlagda handlingarna eller tillförlitligheten hos de uppgifter som de innehåller, vilket, liksom domstolen har slagit fast, ”kan utgöra hinder för utövandet av den rättighet som följer av artikel 21 FEUF”.

65. Således skulle den tyska myndighetens avslag på Mircea Florian Freitags ansökan om namnändring som avser erkännandet av namnet ”Pavel”, såsom det fastställts och registrerats i Rumänien, medlemsstat i vilken han också är medborgare, enbart på grundval av 48 § EGBGB, i vilken föreskrivs rätten att välja ett namn som erhållits i en annan medlemsstat under förutsättning att detta erhållits under en varaktig vistelse i denna andra medlemsstat, kunna utgöra en inskränkning av de friheter som erkänns i artikel 21 FEUF.

66. Den tyska regeringen har i detta hänseende erkänt att denna bestämmelse i den tyska rätten inte har till syfte att på ett uttömmande sätt lösa problemet med namnbyte. Den har emellertid understrukit att eftersom den tyska rätten innehåller andra rättsliga grunder för att genomföra namnändringen på den berörda personens begäran, nämligen de relevanta bestämmelserna i namnändringslagen, innebär inte dessa bestämmelser något hinder för den fria rörligheten för personer som skulle kunna uppkomma genom en motstridighet i användningen av namnet.

67. Jag kommer nedan att analysera frågan huruvida denna möjlighet är relevant.

Huruvida möjligheten till namnbyte enligt lagen om namnbyte är relevant

68. Den tyska regeringen har gjort gällande att den avgörande omständigheten för skyldigheten till ”erkännande” i den mening som avses i domstolens praxis är huruvida beslutet i de respektive nationella förfarandena överensstämmer med unionsrätten. Följaktligen medför inte artikel 21 FEUF, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, någon skyldighet att formellt och automatiskt i tysk rätt erkänna det efternamn som Mircea Florian Freitag bär enligt rumänsk rätt, utan att utnyttja den tyska rättens förfarande, nämligen det som föreskrivs i lagen om namnändring. Denna regering har bland annat påpekat att det ankommer på den nationella rätten att fastställa det förfarande enligt vilket namnbyten kan göras och fastställa den i detta avseende behöriga myndigheten.

69. Jag delar den tyska regeringens uppfattning att en bedömning bör göras av de båda förfaranden som föreskrivs i tysk rätt mot bakgrund av artikel 21 FEUF. Det nationella målet karaktäriseras nämligen av den omständigheten att 48 § EGBGB har ett begränsat tillämpningsområde och att det i den tyska lagstiftningen finns andra bestämmelser som tillåter en sådan person som sökanden i det nationella målet att lämna in en ansökan om namnändring till en annan nationell myndighet.

70. Under dessa omständigheten har det, som kommissionen med rätta har påpekat, i princip ingen betydelse att ur ett unionsrättsligt perspektiv veta med stöd av vilken bestämmelse eller vilket nationellt administrativt förfarande sökanden kan göra gällande sina rättigheter avseende sitt namn. Jag anser emellertid, liksom kommissionen, att för att de samlade tyska bestämmelserna ska vara förenliga med unionsrätten får inte det förfarande för namnändring som avses i lagen om namnändring göra det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra de rättigheter som föreskrivs i artikel 21 FEUF.

71. Således ska det, i avsaknad av unionsbestämmelser vad gäller ändring av efternamn, i varje medlemsstats rättsordning anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

72. Den aktuella frågan är således följande: Ska möjligheten att ansöka om namnändring med stöd av 1 § i lagen om namnändring anses vara förenlig med effektivitetsprincipen?

73. Jag är tveksam till detta.

74. Som jag har angett i punkt 41 i detta förslag till avgörande, följer det av lydelsen i punkt 27.1 i tillämpningsföreskrifterna till lagen om namnändring att förfarandet för namnbyte, som är offentligrättsligt, är av undantagskaraktär. I 3 § stycke 1 i lagen om namnändring föreskrivs att byte endast är möjligt om det är motiverat av ett viktigt skäl. Även om den tyska regeringen har understrukit att undanröjandet av en motstridighet vid användningen av namnet skulle utgöra ett viktigt skäl i den mening som avses i denna bestämmelse, följer det av punkt 31 i tillämpningsföreskrifterna till lagen om namnändring att detta viktiga skäl, om det fastställs, inte ger rätt till ett namnbyte, eftersom den behöriga myndigheten fortfarande förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning.

75. Den tyska regeringen gjorde emellertid gällande att den omständigheten att den behöriga tyska myndigheten, med stöd av dessa bestämmelser, förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avslå det sökta namnbytet inte negativt kan påverka utövandet av sökandens rättigheter med stöd av artiklarna 18 och 21 FEUF. Enligt den tyska förvaltningsrätten ska nämligen en offentlig myndighet alltid uppfylla sin skyldighet att skyndsamt handlägga ett ärende i utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning och får inte åsidosätta de gränser som följer av lag, bland annat unionsrätten. Följaktligen kan en myndighet, om den beslutar att inte bevilja ett namnbyte i strid med villkoren i artiklarna 18 och 21 FEUF, bli föremål för en kontroll av sin fulla prövningsrätt i Tyskland. Således ska tolkningen av begreppet ”viktigt skäl” inom ramen för lagen om namnändring enligt den tyska regeringen göras med iakttagande av artiklarna 18 och 21 FEUF.

76. I detta sammanhang skulle effektivitetsprincipen ha iakttagits, om den tyska behöriga myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning, såsom den tyska regeringen har gjort gällande, utplånas på grund av artiklarna 18 och 21 FEUF och det administrativa förfarande som föreskrivs i lagen om namnändring följaktligen inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra de rättigheter som föreskrivs i dessa artiklar. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så är fallet.

77. Jag föreslår således att domstolen ska svara den hänskjutande domstolen att artikel 21 FEUF inte utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat beslutar att inte erkänna ett namnbyte på grundval av en nationell bestämmelse i vilken föreskrivs en rätt att välja ett namn som erhållits i en annan medlemsstat under förutsättning att detta har erhållits under en varaktig vistelse i denna andra medlemsstat, under förutsättning att dels andra bestämmelser inom den nationella rätten tillåter sökanden att lämna in en ansökan om namnbyte till en annan myndighet, dels att dessa bestämmelser inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra de rättigheter som föreskrivs i artikel 21 FEUF.

Förslag till avgörande

78. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Amtsgericht Wuppertal (Distriktsdomstolen i Wuppertal, Tyskland) enligt följande: Artikel 21 FEUF utgör inte hinder för att en myndighet i en medlemsstat beslutar att inte erkänna ett namnbyte på grundval av en nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs en rätt att välja ett namn som erhållits i en annan medlemsstat på villkor att namnet ska ha erhållits under en varaktig vistelse i denna andra medlemsstat, under förutsättning att dels andra nationella bestämmelser tillåter sökanden att lämna in en ansökan om namnbyte till en annan behörig myndighet, dels dessa bestämmelser inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att genomföra de rättigheter som föreskrivs i artikel 21 FEUF.

1 Originalspråk: franska.

2 BGBl. I s. 2494, rättelse i BGB1. 1997 I s. 1061.

3 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

4 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 31).

5 Artikel 48 EGBGB infördes genom lag av den 23 januari 2013 om anpassning av vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser till förordning (EU) nr 1259/2010 och om ändring av vissa andra internationellt privaträttsliga bestämmelser (Gesetz zur Anpassung der Vorschriften des Internationalen Privatrechts an die Verordnung (EU) Nr. 1259/2010 und zur Änderung anderer Vorschriften des Internationalen Privatrechts), vilken trädde i kraft den 29 januari 2013.

6 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

7 Se, bland annat, dom av den 19 september 2013, Betriu Montull ( C‑5/12, EU:C:2013:571, punkt 40).

8 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

9 Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande understrukit att 48 § EGBGB är tillämplig med stöd av 10 § punkt 1 EGBGB, jämförd med 5 § punkt § 1 EGBGB, eftersom den berörda personen även är tysk medborgare och har sin närmaste anknytning till Förbundsrepubliken Tyskland på grund av sin varaktiga vistelse i denna medlemsstat. Se punkt 5 i detta förslag till avgörande. Det framgår dessutom av de handlingar i målet som domstolen har tillgång till att det enligt 10 § punkterna 2 och 3 EGBGB är möjligt att välja att tysk lag ska vara tillämplig vid fastställandet av någons namn, bland annat när den berörda personen är stadigvarande bosatt i Förbundsrepubliken Tyskland.

10 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

11 Det första alternativet, ”det minst inkräktande i förhållande till den nationella rätten, var att tillåta en namnändring inom ramen för det förvaltningsrättsliga förfarande som föreskrivs i [lagen om namnändring]”, medan det andra alternativet ”avsåg att införa en materiell bestämmelse som skulle tillåta att uppnå det föreskrivna resultatet”. Se Kohler, C., ”Towards the Recognition of Civil Status in the European Union”, Yearbook of Private International Law, Vol. 15, 2013/2014, Sellier European Law Publishers, s. 13–30, särskilt s. 21.

12 Det tredje alternativet ”bestod i att ändra konfliktregeln till lagvalsbestämmelsen avseende namn, det vill säga artikel 10 EGBGB, så att den tillät det berörda barnets förälder att som tillämplig lag vid fastställandet av barnets namn fastställa lagen i den medlemsstat där en av föräldrarna har sin hemvist. För att göra detta skulle det ha räckt att ”bilateralisera” bestämmelsen i punkt 3.2 i denna bestämmelse som i dess aktuella lydelse tillåter att välja tysk lag om en av föräldrarna har sin hemvist i Tyskland”. Se Kohler, C., loc. cit., s. 22. Som följer av skälen till artikel 48 EGBGB, avsåg den tyska lagstiftaren emellertid inte att vidga de redan föreskrivna möjligheterna till lagval, då möjligheten att ”bilateralisera” valet av tysk lag vid hemvist i Tyskland hade avfärdats formellt.

13 Denna bestämmelse ”infördes inte i kapitlet 'Internationell privaträtt' [i EGBGB], utan i därefter följande kapitel, med rubriken 'Anpassning’, i vilket den lagts till 47 § EGBGB, vilken rör ändring av en persons namn som hade erhållits med stöd av en utländsk lag men som sedermera regleras av tysk rätt”. Målet med 47 § EGBGB är att ”göra det möjligt att till tyska språket och tysk tradition, om den berörda personen begär det, anpassa innehåll eller grammatisk form av ett namn som utformats på ett utländskt språk eller enligt utländsk lag eller utländska traditioner”. Se Kohler, C., loc. cit., s. 22.

14 Se punkt 66 i förevarande förslag till avgörande.

15 Det understryks i doktrinen att ”visserligen tillåter de möjligheter som ges i 10 § punkt 3 EGBGB att välja vilken lag som ska tillämpas på barnets namn att förebygga sådana situationer i många fall. Det finns likväl ingen lösning när barnet inte är tysk medborgare och de namn som det erhållit i den medlemsstat där det har sin varaktiga vistelse skiljer sig från det som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Följaktligen kan den tyska lagstiftarens reaktion, genom att upphöra halvvägs, inte uppfylla EU-domstolens rättspraxis i ett icke oansenligt antal fall …”. Se Kohler, C., loc. cit., s. 22.

16 Se, i detta hänseende, även informationsmeddelandet från tyska diplomatiska och konsulära uppdrag i Frankrike avseende det administrativa förfarandet för namnbyte.

17 Se, i detta hänseende, punkterna 8 och 13 i detta förslag till avgörande.

18 Dom av den 11 juli 2002, D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 27), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 59), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 28).

19 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkterna 60 och 61), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkterna 29 och 30).

20 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 33), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 62), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 31).

21 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 25), dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 16), dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkterna 38 och 39), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 63), samt dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 32).

22 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 27).

23 Dom av den 7 juli 1992, Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 10), och dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 28).

24 Dom av den 2 oktober 2003 ( C‑148/02, EU:C:2003:539).

25 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 15). Vid tidpunkten för händelserna i målet ”[skulle] ett barns efternamn [bestå] av faderns första efternamn följt av moderns första efternamn när föräldrarna var gifta”.

26 Se punkt 56 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:311).

27 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 36).

28 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 45).

29 Dom av den 14 oktober 2008 ( C‑353/06, EU:C:2008:559).

30 Barnet hade, med stöd av den danska rätten, erhållit det dubbla efternamnet ”Grunkin-Paul” bestående av faderns och moderns namn, vilket även hade skrivits in i dess danska födelsebevis.

31 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 7).

32 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 39). Däremot fastställde domstolen i målet som ledde till domen Runevič-Vardyn och Wardyn, gränser för begreppet ”allvarliga olägenheter” och slog fast att ”det – i en situation som den nu aktuella – inte utgör en begränsning av friheterna i artikel 21 FEUF som tillerkänns varje unionsmedborgare när behöriga myndigheter i en medlemsstat, i enlighet med tillämpliga nationella bestämmelser, vägrar att ändra vigselbeviset för en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat så, att nämnda medborgares förnamn i beviset transkriberas med diakritiska tecken, såsom de har transkriberats i de folkbokföringshandlingar som utfärdats av dennes ursprungsmedlemsstat och i enlighet med stavningsreglerna för det officiella nationalspråket i den sistnämnda staten”. Dom av den 12 maj 2011 ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 82).

33 Dom av den 22 december 2010 ( C‑208/09, EU:C:2010:806). Detta mål rörde ett beslut att erkänna en österrikisk medborgares efternamn, såsom det hade fastställts i hemviststaten Tyskland i samband med att personen adopterades av en tysk medborgare och då efternamnet innehöll en adelstitel som inte var tillåten i Österrike enligt dess konstitutionella rätt.

34 Dom av den 2 juni 2016 ( C‑438/14, EU:C:2016:401). Detta mål rörde den tyska myndighetens beslut att inte erkänna namnet på en person som var både tysk och brittisk medborgare och som i Förenade kungariket hade erhållit ett namn som vederbörande själv hade valt och som innehöll flera adliga delar, vilka inte var tillåtna enligt tysk rätt.

35 Det ska påpekas att den i tyska lagstiftning som var aktuell i målet som ledde till domen av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401) skilde sig från de österrikiska bestämmelser som domstolen prövade i målet som ledde till domen av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806) så till vida att det inte i den föreskrevs något strikt förbud mot användning och överföring av adelstitlar, vilka kunde bäras som en del av namnet. Domstolen fann emellertid att det, i det förstnämnda målet, även fanns skäl att erkänna att den tyska lagstiftningen, såsom en del av en medlemsstats nationella identitet som avses i artikel 4.2 FEU, kunde beaktas som en motivering för att begränsa den rätt till fri rörlighet för personer som fastställs genom unionsrätten. Dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 64).

36 Det ska erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att eftersom artikel 21 FEUF inte bara innehåller rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna utan också ett förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet, ska situationen för sökanden i det nationella målet prövas enbart i förhållande till denna bestämmelse. Se, analogt, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 65), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 34).

37 Se dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 52 och där angiven rättspraxis), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 66), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 35).

38 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 21), dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 53), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 68), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 36).

39 Dom av den 14 oktober 2008, Grunkin och Paul ( C‑353/06, EU:C:2008:559, punkt 22) och dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 54).

40 Se, för liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 76), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 38).

41 Se dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 70) Se även dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 40).

42 Se även punkt 39 ovan. Det ska i detta hänseende påpekas att artikel 48 EGBGB, enligt tysk doktrin, utgör ett ”minimisvar” av den tyska lagstiftaren på de krav som följer av EU-domstolens praxis. Det framgår av förarbetena till denna bestämmelse att Bundesrat (Förbundsrådet, Tyskland), i sitt ställningstagande, hade ifrågasatt den federala regeringens förslag och understrukit att EU-domstolens praxis krävde en reaktion inom den internationella privaträtten och inte inom den materiella rätten. Intresset av att undvika ”haltande” situationer och uppnå en lagstiftning som kan genomföras på ett korrekt sätt av de civilrättsliga myndigheterna skulle leda till att finna en lösning inom ramen för artikel 10 EGBGB. Vidare skulle Förbundsrådet göra en inventering av de frågor som lämnats öppna genom den lösning som den federala regeringen föreslagit. Se, i detta hänseende, Kohler, C., ”La reconnaissance de situations juridiques dans l’Union européenne: le cas du nom patronymique”, La reconnaissance des situations en droit international privé, under ledning av Paul Lagarde, Actes du colloque international de la Haye du 18 janvier 2013, Éditions Pedone, 2013, s. 75.

43 Mircea Florian Freitag uppmanades i detta hänseende att till domstolen ange huruvida han hade lämnat in en ansökan om namnändring enligt lagen om namnändring och, i förekommande fall, hur denna ansökan hade mottagits. Mircea Florian Freitag besvarade denna fråga nekande och förklarade att han, vid ett möte på folkbokföringsenheten i Wuppertal, hade blivit upplyst om att förfarandet för namnbyte inte var möjligt i hans fall, på grund av att han hade erhållit namnet Freitag genom ett rumänskt rättsligt avgörande (se civilrättslig dom nr 458/s, Distriktsdomstolen i Brașov, av den 21 maj 1997). Ett administrativt beslut kan således inte ogiltigförklara ett rättsligt avgörande. Vid förhandlingen uttryckte den tyska regeringen sina tvivel beträffande huruvida den information som Mircea Florian Freitag mottagit var relevant. Enligt denna regering är den omständigheten att ett namn som bärs i en annan medlemsstat är en följd av en familjerättslig förklaring, ett administrativt förfarande, ett rättsligt avgörande eller en statlig rättsakt till ursprung inte relevant för huruvida en ansökan ska godtas enligt lagen om namnändring.

44 I doktrinen erinras om att begreppet ”erkännande”, såsom det följer av domstolens praxis, inte ska förstås så att det exempelvis avser erkännande av rättsliga avgöranden. Däremot avser detta begrepp ”det förfarande genom vilket mottagarmedlemsstaten godtar efternamnet såsom det existerar i en annan medlemsstat (ursprungsmedlemsstaten) och avstår från att själv ta ställning till huruvida detta namn är lagligt. Föremålet för erkännandet är följaktligen den situation som, i en annan medlemsstat, avser en persons namn”. Se Kohler, Ch., loc. cit., s. 71. Se även, i detta hänseende, Mayer, P., ”La reconnaissance: notions et méthodes”, La reconnaissance des situations en droit international privé, op. cit., s 27–33.

45 Se, i detta hänseende, punkt 41 ovan.

46 Det ska erinras om att det i 48 § EGBGB föreskrivs att ”[n]amnvalet har retroaktiv verkan från den tidpunkt då det infördes i folkbokföringsregistret i den andra medlemsstaten, förutom i de fall då den berörda personen uttryckligen anger att namnvalet endast ska ha verkan för framtiden. Tillkännagivandet ska bevittnas …” Däremot är, såsom den tyska regeringen bekräftade vid förhandlingen, det namnbytesförfarande som avses i lagen om namnbyte inte av retroaktiv karaktär, vilket, liksom kommissionen även erinrade om vid förhandlingen, inte strider mot unionsrätten eftersom det inte av den följer någon retroaktivitetsskyldighet.

47 Se, exempelvis, analogt, dom av den 12 september 2006, Eman och Sevinger ( C‑300/04, EU:C:2006:545, punkt 67).