FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT MENGOZZI – MÅL C‑122/16 P BRITISH AIRWAYS MOT KOMMISSIONEN

1. Begränsas unionsdomstolens befogenhet att ogiltigförklara rättsakter av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats (ultra petita) i fall där den ex officio prövar en grund avseende tvingande rätt? Eller får – eller kanske ska – unionsdomstolen i ett sådant fall, genom undantag från den principen, dra samtliga rättsliga slutsatser som följer av att talan bifalls på den aktuella grunden avseende tvingande rätt och således i förekommande fall gå utöver vad parterna har yrkat?

2. Detta är i allt väsentligt den grundläggande frågan i det aktuella målet, som rör ett överklagande varigenom British Airways plc (nedan kallat BA) har yrkat upphävande av Europeiska unionens tribunals dom av den 16 december 2015, British Airways/kommissionen (nedan kallad den överklagade domen).

3. Bakgrunden till målet är tämligen speciell. BA väckte talan vid tribunalen och yrkade delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2010) 7694 av den 9 november 2010, varigenom BA klandrades för att ha deltagit i konkurrensbegränsande samverkan inom sektorn för flygfrakt (nedan kallat det omtvistade beslutet). Tribunalen prövade emellertid ingen av de grunder som BA hade anfört i sin talan utan konstaterade ex officio att det omtvistade beslutet i sin helhet var otillräckligt motiverat. Eftersom tribunalen ansåg sig bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats, ogiltigförklarade den, såvitt avsåg BA, nämnda beslut endast inom de gränser som följde av BA:s yrkande om delvis ogiltigförklaring. I överklagandet har BA ifrågasatt detta tillvägagångssätt och gjort gällande att tribunalen borde ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet helt.

4. Det aktuella målet ger domstolen tillfälle att klargöra hur omfattande befogenheter unionsdomstolen har bland annat i fall där den i mål som rör rättsakters lagenlighet ex officio prövar en grund som avser tvingande rätt.

5. Genom detta mål tydliggörs spänningsförhållandet mellan två grundläggande krav som varje rättsordning måste uppfylla, men som ibland kan peka i motsatt riktning: å ena sidan kravet på lagenlighet, som ligger till grund för unionsdomstolens behörighet/skyldighet att ex officio pröva grunder avseende tvingande rätt, och å andra sidan kravet på stabila rättsförhållanden. De särskilda omständigheterna i det aktuella fallet gör att dessa båda krav ska betraktas mot bakgrund av de inskränkningar i unionsdomstolens befogenheter som följer av dispositionsprincipen – vilken principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats är en logisk följd av.

6. För att kunna besvara den grundläggande frågan i det aktuella målet – som dessutom föregås av ett antal frågor utan uppenbara svar om huruvida BA:s överklagande kan tas upp till prövning i sak – måste domstolen väga de olika berörda principerna mot varandra i syfte att hitta en lämplig jämvikt mellan dessa båda krav.

I. Bakgrunden till tvisterna och det omtvistade beslutet

7. Sedan bolag i Deutsche Lufthansa-koncernen år 2005 hade ansökt om immunitet inledde kommissionen en undersökning rörande förekomsten av konkurrensbegränsande åtgärder på marknaden för flygfrakt.

8. Undersökningen utmynnade i att kommissionen den 9 november 2010 antog det omtvistade beslutet, som riktade sig till 21 transportföretag, inbegripet BA.

9. I det beslutet fann kommissionen att BA och andra flygbolag, genom att medverka till samordning av vissa komponenter i priserna på flygfrakttjänster, hade överträtt artikel 101 FEUF, artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart, som undertecknades den 21 juni 1999 i Luxemburg och godkändes på gemensakpens vägnar genom rådets och kommissionens beslut 2002/309/EG, Euratom av den 4 april 2002 om ingående av sju avtal med Schweiziska edsförbundet (EGT L 114, 2002, s. 1). Kommissionen ålade med anledning av detta BA böter på 104040000 euro.

II. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

10. BA väckte den 24 januari 2011 talan vid tribunalen och yrkade delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Till stöd för talan anförde BA sju grunder. De övriga transportföretag som det omtvistade beslutet riktade sig till – med undantag för flygbolaget Qantas Airways Ltd – bestred också detta beslut inför tribunalen.

11. Som en processledningsåtgärd uppmanade tribunalen parterna att inkomma med yttranden om förekomsten av en eventuell motsägelse mellan skälen i det omtvistade beslutet och de fyra första artiklarna i slutet i nämnda beslut.

12. Den 16 december 2015 meddelade tribunalen den överklagade domen.

13. Tribunalen erinrade i nämnda dom inledningsvis om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen enligt fast rättspraxis innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF och utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen får, eller till och med ska, pröva ex officio.

14. Därefter slog tribunalen – utan att pröva någon av de sju grunder som BA hade åberopat – fast att det förelåg dels en motsägelse mellan skälen och slutet i det omtvistade beslutet, dels betydande interna motsägelser i skälen i nämnda beslut.

15. Avslutningsvis konstaterade tribunalen att de interna motsägelserna i det omtvistade beslutet dels hade äventyrat BA:s rätt till försvar, i så måtto att de hade gjort det omöjligt för BA att förstå arten och omfattningen av den eller de fastställda överträdelserna, dels hade hindrat tribunalen från att utföra sin prövning.

16. På grundval av detta fann tribunalen att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat.

17. Tribunalen ansåg emellertid att dess slutsats att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat i det aktuella fallet inte kunde föranleda en ogiltigförklaring av beslutet i dess helhet till den del som det avsåg BA, eftersom unionsdomstolen inte får döma utöver vad som har yrkats och således inte får meddela en mer omfattande ogiltigförklaring än vad sökanden har krävt.

18. I punkt 90 i den överklagade domen nämnde tribunalen att BA under den muntliga förhandlingen hade gjort gällande att tribunalen kunde ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet, med motiveringen att slutet inte avspeglade skälen. Tribunalen fann emellertid att två starka skäl talade mot den bedömningen, även om det var möjligt att anse att BA underförstått hade gett uttryck för en vilja att ändra sina yrkanden och att vid den muntliga förhandlingen kräva att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i sin helhet till den del som det rörde BA: dels att en ändring av ett yrkande måste uppfylla synnerligen högt ställda krav på tydlighet och innehåll och dessutom måste göras i formell ordning, dels att det omtvistade beslutets bristfälliga motivering framgick redan vid en genomläsning av nämnda beslut, varför detta inte kunde anses utgöra en rättslig eller faktisk omständighet som hade framkommit under det skriftliga förfarandet.

19. Mot bakgrund av detta ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet inom de gränser som följde av de yrkanden som angavs i den ansökan varigenom BA hade väckt talan.

20. Den 17 mars 2017 antog kommissionen ett nytt beslut rörande den konkurrensbegränsande samverkan som hade klandrats i det omtvistade beslutet. Såvitt avsåg BA innebar detta nya beslut att de aspekter av det omtvistade beslutet som hade ogiltigförklarats genom den överklagade domen fastslogs på nytt.

III. Parternas yrkanden

21. BA har yrkat att domstolen för det första ska upphäva den överklagade domen till den del som denna begränsar räckvidden för ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet till de yrkanden som BA framställde i första instans, för det andra upphäva punkt 1 i domslutet i den överklagade domen, för det tredje ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet och för det fjärde förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i det aktuella målet om överklagande.

22. Kommissionen har yrkat att domstolen ska avvisa eller i andra hand ogilla överklagandet och förplikta BA att ersätta rättegångskostnaderna.

IV. Bedömning

23. Till stöd för överklagandet har BA åberopat två grunder. Som första grund har BA hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg sig vara bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats. BA anser att tribunalen, med tanke på att den ex officio prövade en grund avseende tvingande rätt och därvid fann att det omtvistade beslutet i sin helhet var bristfälligt motiverat, borde ha ogiltigförklarat det beslutet i dess helhet. Den andra grunden, som BA har åberopat i andra hand, avser åsidosättande av den rätt till ett effektivt domstolsskydd som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna).

24. Kommissionen har inledningsvis framställt vissa invändningar med innebörden att överklagandet inte skulle kunna tas upp till prövning i sak. Dessa invändningar om rättegångshinder ska bedömas först.

A. Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning

1. Åsidosättande av kravet att den överklagade domen ska bifogas överklagandet

25. Kommissionen anser i första hand att överklagandet inte kan tas upp till prövning i sak på grund av att BA underlät att bifoga den överklagade domen till överklagandet, något som enligt kommissionen strider mot artikel 168.2 i domstolens rättegångsregler.

26. I domstolens tidigare rättegångsregler föreskrevs det uttryckligen att ”[d]et överklagade avgörandet från tribunalen sk[ulle] bifogas överklagandet”. Något sådant krav ställs emellertid inte längre uttryckligen i de rättegångsregler som trädde i kraft den 1 november 2012, utan där krävs endast – i artikel 168.1 b – att överklagandet ska innehålla ”[u]ppgift om det avgörande av tribunalen som överklagas”, så att domstolen entydigt kan identifiera detta avgörande.

27. I artikel 168.2 i rättegångsreglerna hänvisas till artikel 122.1 i dessa regler, som i sin tur innehåller en hänvisning till artikel 21 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Av de båda sistnämnda bestämmelserna framgår att ansökan (och således även överklagandet) ”i förekommande fall” ska åtföljas av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad (eller, som i det aktuella fallet, upphävd). Enligt min uppfattning ska uttrycket ”i förekommande fall” tolkas så, att det inte är nödvändigt att bifoga den angripna rättsakten till överklagandet i fall där domstolen lätt kan få tillgång till denna rättsakt, något som numera till följd av den tekniska utvecklingen alltid är fallet såvitt avser tribunalens domar och beslut.

28. Av detta följer att artikel 168.2 i domstolens rättegångsregler inte innebär något krav på att den överklagade domen ska bifogas överklagandet. Således kan kommissionen inte vinna bifall med sin första invändning om rättegångshinder.

2. Åsidosättande av artikel 56 i domstolens stadga och artiklarna 169 och 170 i domstolens rättegångsregler

29. I andra hand har kommissionen hävdat att överklagandet inte kan tas upp till prövning i sak på grund av att det inte uppfyller kraven enligt artikel 56 i domstolens stadga och artiklarna 169 och 170 i domstolens rättegångsregler. Innan dessa invändningar kan prövas är det emellertid nödvändigt att först pröva kommissionens invändning med innebörden att BA:s replik, som BA fick tillåtelse att inge i syfte att bemöta de förstnämnda invändningarna, inte i någon del kan tas upp till prövning i sak.

a) Huruvida repliken kan tas upp till prövning i sak

30. Kommissionen har gjort gällande att de argument som BA i repliken har anfört som svar på kommissionens invändningar om rättegångshinder utgör en ny grund som har åberopats under rättegången, varför repliken inte i någon del kan tas upp till prövning i sak. Enligt kommissionen hävdade BA nämligen i överklagandet att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte dra de rättsliga slutsatser som var påkallade med anledning av att tribunalen biföll talan på den grund avseende tvingande rätt som den hade prövat ex officio. I repliken ifrågasatte sedan BA, för första gången, tribunalens avslag på dess begäran om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i dess helhet, en begäran som framställdes under den muntliga förhandlingen vid tribunalen.

31. Här ska det erinras om att tribunalen under förfarandets gång uppmanade parterna att ta ställning till den grund avseende tvingande rätt som den avsåg att pröva ex officio, i syfte att få till stånd ett kontradiktoriskt förfarande såvitt avsåg denna grund.

32. Av punkt 90 i den överklagade domen framgår att BA vid den muntliga förhandlingen uttryckligen gjorde gällande, som ett led i sina argument rörande nämnda grund, att tribunalen kunde ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet.

33. I samma punkt i den överklagade domen avslog tribunalen uttryckligen nämnda begäran från BA:s sida, vilket betyder att tribunalen i allt väsentligt behandlade denna begäran som en ”underförstådd” begäran (vilket också är den term som tribunalen använde) om ändring av yrkanden. Därefter ogiltigförklarade tribunalen delvis det omtvistade beslutet inom de gränser som följde av de yrkanden som BA hade angett i ansökan.

34. I överklagandet har BA hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i det aktuella fallet anse sig bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats. BA anser att när unionsdomstolen ex officio prövar en grund avseende tvingande rätt, ska den ha befogenhet att dra de rättsliga slutsatser som är påkallade med anledning av att talan bifalls på den grunden, vilket i det aktuella fallet skulle innebära ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i dess helhet. Enligt BA kan unionsdomstolen utöva denna befogenhet oberoende av parternas yrkanden, vilket betyder att tribunalen i det aktuella fallet kunde ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet i dess helhet utan att det över huvud taget hade behövts framställas någon begäran om ändring av yrkanden.

35. Enligt BA borde tribunalen alltså, i och med att den biföll talan på den grund som den prövade ex officio, i alla händelser ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet i dess helhet. Därför är det logiskt att BA betraktar resonemanget i punkt 90 i den överklagade domen, där tribunalen avslog BA:s begäran om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i dess helhet, som felaktigt.

36. Under dessa omständigheter kan kommissionen inte med framgång göra gällande att BA, genom att i repliken framhålla att dess överklagande avser avslaget på nämnda begäran, skulle ha åberopat en grund som är att betrakta som ny i förhållande till den grund som BA anförde i överklagandet, nämligen felaktig rättstillämpning i tolkningen av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats. Således ska invändningen om att repliken inte skulle kunna tas upp till prövning i sak enligt min uppfattning lämnas utan bifall.

b) Huruvida överklagandet är förenligt med artikel 56 andra stycket i domstolens stadga

37. Kommissionen har till att börja med gjort gällande att överklagandet strider mot artikel 56 andra stycket i stadgan, därför att det enligt kommissionen inte är möjligt att anse att BA ”inte har vunnit bifall till sin talan” i den mening som avses i den bestämmelsen. Eftersom tribunalen ju biföll BA:s yrkanden såsom dessa framställdes i ansökan, vann BA fullständigt målet i första instans.

38. BA har invänt att bolaget inte vann bifall till sin talan. Vid förhandlingen gjorde bolaget, inom ramen för argumenten rörande den grund som tribunalen prövade ex officio, gällande att det omtvistade beslutet borde ogiltigförklaras i sin helhet, och i den överklagade domen tribunalen ogillade tribunalen det yrkandet. Den tolkning av förfarandereglerna som kommissionen förespråkar skulle enligt BA medföra att när tribunalen meddelar en dom på en grund som den har prövat ex officio, saknar en part som påverkas av den domen möjlighet att genom hänvändelse till domstolen erhålla ett effektivt domstolsskydd.

39. I artikel 56 andra stycket i domstolens stadga anges att ”[v]arje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan har rätt att överklaga [till domstolen]. …”

40. Det finns en skillnad mellan den franska språkversionen av artikel 56 andra stycket i stadgan och versionen på engelska, som är rättegångsspråk i det aktuella målet. För att en part ska få överklaga krävs det enligt den franska versionen att vederbörande ska ha ”succombé en ses conclusions” (”inte ska ha vunnit framgång med sina yrkanden”) medan det enligt den engelska versionen krävs att vederbörande ska ha varit ”unsuccessful … in its submissions” (”inte ska ha vunnit framgång med sina framställningar”). Den franska språkversionen använder således termen ”conclusions” (”yrkanden”), vilket är samma term som används i artiklarna 168.1 d, 169.1 och 170.1 i rättegångsreglerna, medan den engelska språkversionen däremot använder termen ”submissions” (”framställningar”), som inte motsvarar det uttryck ”form of order [sought]” (”yrkande”) som används i nämnda bestämmelser. Begreppet ”submissions” kan inbegripa inte endast själva yrkandena (petitum) utan även de rättsliga argument som framförs inför tribunalen. Skillnader finns även i andra språkversioner av artikel 56 andra stycket i domstolens stadga: i vissa av dem saknas hänvisning till det begrepp motsvarande den franska termen ”conclusions” som används i domstolens rättegångsregler.

41. Ingen av dessa språkversioner kan ges företräde. Därför ska artikel 56 andra stycket i stadgan tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de bestämmelser som rör överklagande.

42. Därvidlag ska det i synnerhet avgöras huruvida kommissionen har fog för sitt påstående att begreppet ”inte vinna bifall till talan” i den mening som avses i den bestämmelsen nödvändigtvis måste anses syfta på de yrkanden som har framställts i den ursprungliga ansökan eller åtminstone i en formell begäran om ändring av yrkanden.

43. Av domstolens praxis framgår att parternas yrkanden ska uppfylla högt ställda krav på tydlighet och i princip inte kan ändras. Det finns ett nära samband mellan den principiella omöjligheten att ändra yrkanden och kravet på att iaktta frister för väckande av talan.

44. Det är emellertid inte helt omöjligt att ändra yrkanden, även om de få undantag som finns är ytterst begränsade.

45. Domstolen har exempelvis ibland godtagit att de i ansökan framställda yrkandena har fått ändras under rättegången i fall där ändringen har föranletts av rättsliga eller faktiska omständigheter som har framkommit under det skriftliga förfarandet. Vidare är det numera – i kraft av artikel 86 i tribunalens nya rättegångsregler, som kodifierade en befintlig rättspraxis – möjligt att ändra yrkanden i fall där den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak. Därutöver har domstolen i några enskilda fall godtagit att yrkanden har fått preciseras under rättegången. De tydlighets- och innehållskrav som måste vara uppfyllda för att yrkanden ska få ändras är emellertid synnerligen högt ställda, och det finns dessutom vissa formkrav – även om det förvisso är möjligt att göra sådana ändringar även vid den muntliga förhandlingen.

46. När en sökande har framställt en begäran om att få ändra sina yrkanden och tribunalen uttryckligen har avslagit denna begäran i sin dom, är det emellertid inte möjligt att frånta sökanden möjligheten att bestrida avslagets lagenlighet enbart med hänvisning till att sökanden vann framgång med sina ursprungliga yrkanden såsom dessa framställdes i ansökan.

47. Det är nämligen uppenbart att sökanden då inte har vunnit bifall till sin begäran om att få ändra sina yrkanden. Om domstolen skulle finna att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den avslog nämnda begäran, skulle sökanden potentiellt kunna uppnå mer än vad den uppnådde genom att dess ursprungliga yrkanden bifölls. Därför måste en sådan sökande beredas möjlighet att bestrida lagenligheten av avslaget på dess begäran om att få ändra sina yrkanden.

48. Frågan huruvida tribunalen hade fog för ett beslut att avslå en begäran från en part om ändring av yrkanden rör för övrigt själva saken i målet, även om tribunalen avslog begäran med hänvisning till åsidosättande av formkrav.

49. Av detta följer enligt min uppfattning – i motsats till vad kommissionen har gjort gällande – att begreppet ”inte vinna bifall till talan” i den mening som avses i artikel 56 andra stycket i domstolens stadga inte strikt kan inskränkas till att avse enbart yrkanden som antingen anges i den ursprungliga ansökan eller har ändrats i överensstämmelse med de tillämpliga formkraven, utan i stället ska anses omfatta fall där en part inte har vunnit bifall till samtliga de krav som den har framställt inför tribunalen under loppet av det förfarande som är föremål för den överklagade domen från tribunalen.

50. En sådan tolkning av artikel 56 andra stycket i stadgan förefaller för övrigt ligga väl i linje med de olika språkversionerna av denna bestämmelse, där det genomgående hänvisas till begreppet ”inte vinna bifall till talan” men där detta begrepp däremot inte i samtliga fall knyts till de yrkanden som i formell ordning har framställts i den ursprungliga ansökan om väckande av talan.

51. Med tanke på att tribunalen i det aktuella fallet (i punkt 90 i den överklagade domen) prövade – och avslog – BA:s ”underförstådda” begäran om att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i sin helhet, ska det därför anses att BA på den punkten inte vann bifall till sin talan i den mening som avses i artikel 56 andra stycket i stadgan. Således ska det inte i detta avseende anses föreligga hinder för att ta upp BA:s överklagande till prövning i sak.

c) Huruvida överklagandet är förenligt med artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler

52. Kommissionen har vidare gjort gällande att överklagandet inte är förenligt med artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler, eftersom det inte syftar till att domslutet i den överklagade domen ska upphävas utan i stället till att nämnda domslut ska kompletteras genom att den partiella ogiltigförklaring som BA yrkade i första instans och som tribunalen beviljade utökas till en fullständig ogiltigförklaring.

53. I artikel 169.1 i rättegångsreglerna anges att ”[y]rkandena i ett överklagande ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet eller av slutet i beslutet”.

54. Denna bestämmelse rör de yrkanden i ett överklagande som avser själva överklagandet (medan artikel 170 i rättegångsreglerna rör de yrkanden som framställs för det fall domstolen bifaller överklagandet). Den avspeglar bland annat en grundläggande princip i fråga om överklagande som innebär att ett överklagande ska riktas mot domslutet i tribunalens dom eller slutet i dess beslut och inte enbart får avse ändring av någon del av domskälen i domen eller skälen i beslutet.

55. I det aktuella fallet har BA, som framgår av punkt 21 i detta förslag till avgörande, framställt två yrkanden som avser själva överklagandet: dels att den överklagade domen ska upphävas ”till den del som denna begränsar räckvidden för ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet till de yrkanden som BA framställde i första instans”, dels att punkt 1 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas.

56. BA har således genom sitt första yrkande begärt att domstolen ska upphäva den del av domskälen i den överklagade domen som ligger till grund för punkt 1 i domslutet i så måtto att tribunalen därigenom endast delvis ogiltigförklarade det omtvistade beslutet. Närmare bestämt rör det sig dels om att tribunalen i det aktuella fallet ansåg sig vara bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats, dels om att tribunalen avslog den ”underförstådda” begäran om ändring av yrkanden som BA anser sig ha framställt under den muntliga förhandlingen. Av domstolens praxis följer att de domskäl i en överklagad dom som utgör den nödvändiga grunden för domslutet i denna dom inte kan skiljas från nämnda domslut och att domslutet i en dom ska tolkas mot bakgrund av dessa domskäl.

57. På grundval av detta har BA sedan genom sitt andra yrkande begärt att domstolen ska upphäva punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.

58. Domstolen har tidigare slagit fast att i den mån som den är behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av de grunder och argument som har framförts inför denna, måste den även vara behörig att pröva de rättsliga slutsatser som tribunalen har dragit med anledning av sin rättsliga bedömning, vilka även de utgör en rättsfråga – i annat fall skulle nämligen överklagandeinstitutet fråntas en viktig del av sin betydelse.

59. BA har i sitt överklagande bestritt räckvidden av den ogiltigförklaring som tribunalen meddelade med anledning av att den biföll talan på den grund som den hade prövat ex officio. Med andra ord har BA ifrågasatt de rättsliga slutsatser som tribunalen drog med anledning av att den biföll talan på nämnda grund.

60. Av det ovan anförda följer att kommissionen i det aktuella fallet inte kan vinna framgång med sitt argument om att BA:s överklagande inte skulle syfta till att domslutet i den överklagade domen ska upphävas, något som krävs enligt artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler.

d) Huruvida överklagandet är förenligt med artikel 170.1 i rättegångsreglerna

61. Avslutningsvis har kommissionen gjort gällande att överklagandet inte heller skulle vara förenligt med artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler. Den artikeln innebär enligt kommissionen att en klagande inte får framställa yrkanden som går utöver de yrkanden som den framställde i första instans och inte heller får hemställa om en åtgärd som är mer omfattande än vad den hemställde om inför tribunalen. Den begäran rörande ogiltigförklaringens räckvidd som BA framställde vid den muntliga förhandlingen i tribunalen (punkt 90 i den överklagade domen) kan enligt kommissionen inte anses ingå i saken i målet vid tribunalen.

62. I artikel 170.1 i rättegångsreglerna anges att ”[y]rkanden som framställs för det fall domstolen bifaller överklagandet ska avse helt eller delvis bifall till de yrkanden som framställts i första instans”, att ”[n]ya yrkanden [inte] är … tillåtna” och att ”[ö]verklagandet [inte] får … ändra saken i målet vid tribunalen”.

63. Att det finns en särskild artikel som ägnas åt sådana yrkanden som framställs för det fall domstolen bifaller överklagandet är en nyhet i de rättegångsregler som trädde i kraft den 1 november 2012. Denna artikel rör de slutsatser som domstolen bör dra med anledning av att den i förekommande fall finner att överklagandet är välgrundat. Den kommer logiskt efter artikel 169.1 i rättegångsreglerna, och syftet med den är att förhindra att klaganden framställer krav i domstolen som den inte framförde i tribunalen.

64. Det är i det aktuella fallet det tredje yrkandet, genom vilket BA har begärt att domstolen ska ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet, som har framställts för den händelse att domstolen skulle bifalla överklagandet.

65. Det ska därför undersökas huruvida denna begäran ska anses utgöra ett nytt yrkande och huruvida den är ägnad att ändra saken i målet i den mening som avses i artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler.

66. Den begäran som avspeglas i BA:s tredje yrkande motsvarar för det första exakt den ”underförstådda” begäran om ändring av yrkanden som tribunalen avslog i punkt 90 i den överklagade domen. Dessutom rör denna begäran en fråga som (vilket framgår av punkt 90 i den överklagade domen) togs upp inför tribunalen inom ramen för diskussionen om den grund som tribunalen avsåg att pröva ex officio, nämligen frågan om eventuell ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i dess helhet för den händelse att tribunalen skulle bifalla talan på den grunden.

67. Att en klagande, som framgår av övervägandena i punkterna 58 och 59 i detta förslag till avgörande, får ifrågasätta de rättsliga slutsatser som tribunalen har dragit med anledning av att den har bifallit en talan på en viss grund (i det aktuella fallet en grund som den har prövat ex officio) medför för det andra logiskt att klaganden också måste få begära att domstolen, för den händelse att denna bifaller överklagandet, själv drar de slutsatser som i kraft av själva lagen är påkallade med anledning av att tribunalen biföll talan på nämnda grund.

68. Därvidlag är det ställt utom allt tvivel att om domstolen biföll BA:s överklagande och fann att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning på det sätt som BA har gjort gällande, skulle detta nödvändigtvis medföra att det omtvistade beslutet måste ogiltigförklaras i sin helhet.

69. En fullständig ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet utgör således i det aktuella fallet en nödvändig rättslig konsekvens av ett eventuellt bifall till BA:s yrkanden avseende själva överklagandet (vilka nämns i punkterna 21 och 55 i detta förslag till avgörande) och följaktligen en nödvändig rättslig konsekvens av ett eventuellt upphävande av den överklagade domen.

70. Under dessa förhållanden, och mot bakgrund av de ytterst säregna omständigheter som kännetecknar det aktuella målet, tror jag inte att artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler utgör hinder för att överklagandet ska kunna tas upp till sakprövning.

71. Följaktligen kan BA:s överklagande enligt min uppfattning tas upp till prövning i sak.

B. Den första grunden: felaktig rättstillämpning till följd av feltolkning av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats

1. Kort sammanfattning av parternas argument

72. BA har som första grund för överklagandet hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse sig bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats när den efter prövning ex officio fann att det omtvistade beslutet i sin helhet uppvisade väsentliga brister som var att hänföra till tvingande rätt.

73. De begränsningar såvitt avser förhållandet mellan parterna (inter partes) som har samband med principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats är enligt BA inte tillämpliga när unionsdomstolen ex officio prövar en fråga avseende tvingande rätt. I ett sådant fall bör unionsdomstolen ha befogenhet att formulera domslutet efter eget gottfinnande, och dess utövande av denna befogenhet bör inte begränsas av vad någon part har yrkat.

74. Att det i ett mål som rör en fråga avseende tvingande rätt står unionsdomstolen fritt att avvika från de grunder som parterna har åberopat medför enligt BA av logiska skäl att det också bör stå unionsdomstolen fritt att på motsvarande sätt avvika från parternas yrkanden. Endast då kan unionsdomstolen utforma ett lämpligt domslut i sin dom och på ett verkningsfullt sätt avhjälpa de konstaterade åsidosättandena av tvingande rätt.

75. Följderna av att tribunalen ex officio prövar grunder avseende tvingande rätt kan inte vara avhängiga av parternas individuella intressen, och inte heller kan dessa följder vara beroende av huruvida parterna ändrar sina yrkanden under förfarandet. Detta skulle nämligen innebära att parterna fick inflytande över frågor avseende tvingande rätt.

76. BA har också gjort gällande att när tribunalen i den överklagade domen tog hänsyn till senare nationella förfaranden avseende ersättning för skada, gjorde den åtskillnad mellan situationen för BA (som endast beviljades en delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet) och situationen för de övriga flygbolag som också hade väckt talan mot det beslutet (med avseende på vilka beslutet ogiltigförklarades i sin helhet) på ett sätt som var godtyckligt med tanke på att samtliga parter som hade väckt talan mot beslutet befann sig i samma situation i förhållande till den bristande motivering av väsentlig art som tribunalen hade konstaterat vid sin prövning ex officio.

77. Avslutningsvis anser BA att tribunalens bedömning väcker farhågor för rättskipningen i så måtto att sökande får incitament att systematiskt ge sina yrkanden en omotiverat vittgående formulering, så att de kan erhålla en mer omfattande ogiltigförklaring för den händelse att unionsdomstolen ex officio prövar en grund avseende tvingande rätt.

78. Kommissionen har bestritt BA:s argument. I synnerhet anser kommissionen att BA:s synsätt strider mot de principer som har kommit till uttryck i den rättspraxis som bygger på domen kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. (nedan kallad målet AssiDomän). Skillnaden mellan målet AssiDomän och det här aktuella målet är enligt kommissionen endast en gradskillnad. I målet AssiDomän hade vissa av dem som ett beslut av kommissionen riktade sig till inte väckt talan mot det beslutet, medan BA i det här aktuella målet valde att vid tribunalen bestrida endast vissa aspekter av det omtvistade beslutet.

2. Bedömning

79. Gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i det aktuella fallet ansåg sig bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats? Kunde den – eller till och med borde den – ha dragit samtliga de rättsliga slutsatser som var påkallade med tanke på att det omtvistade beslutet i sin helhet var bristfälligt motiverat, vilket utgjorde ett fel som var att hänföra till tvingande rätt som tagits upp ex officio, och således ha ogiltigförklarat det beslutet i dess helhet, trots att BA:s yrkanden endast avsåg delvis ogiltigförklaring av nämnda beslut?

80. Som jag har påpekat i punkterna 5 och 6 i detta förslag till avgörande, tydliggör dessa frågor spänningsförhållandet mellan olika rättsliga krav som ibland kan peka i motsatta riktningar. Hur frågorna ska besvaras beror således på sambandet mellan dessa krav och på en avvägning mellan de principer som ligger till grund för dem.

81. Därför kommer jag i det följande att se närmare på räckvidden och existensberättigandet för dessa principer och krav innan jag med ledning därav föreslår ett svar på de ovannämnda frågorna.

a) Principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats, en logisk följd av dispositionsprincipen

82. Jag börjar med att beskriva principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats, en princip som enligt tribunalen i det aktuella fallet begränsar dess befogenhet att ogiltigförklara rättsakter.

83. Denna princip, som härrör från den latinska sentensen ne eat iudex ultra petita partium (”ej må domaren gå utöver parternas yrkanden”), innebär att en domstol som ska pröva en talan om ogiltigförklaring inte får gå utöver parternas yrkanden. Enligt fast rättspraxis får unionsdomstolen, eftersom den inte får döma utöver vad som har yrkats, inte meddela en ogiltigförklaring som är mer omfattande än vad sökanden har begärt.

84. Principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats är en logisk följd av dispositionsprincipen, som har central betydelse för förfarandet i mål vid unionsdomstolen som rör rättsakters lagenlighet. Dispositionsprincipen innebär att det är parterna som har initiativet i processen och som avgränsar saken i målet, medan domstolen således ska inskränka sig till att yttra sig över allt som har yrkats men enbart över vad som har yrkats (och alltså inte får döma utöver detta).

85. Dispositionsprincipen och den därav följande principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats betraktas i allmänhet som ett uttryck för individens självbestämmande. Huruvida och i vilken mån en enskild gör sina rättigheter gällande i domstol beror ju när allt kommer omkring på vederbörandes egen vilja. Detta synsätt är emellertid framför allt giltigt såvitt avser den civilrättsliga processen.

86. I offentligrättsliga processer har däremot dispositionsprincipen och principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats – liksom de därav följande inskränkningarna i domstolens befogenheter – ett annat tillämpningsområde. Närmare bestämt ska dessa principer betraktas mot bakgrund av att man inom unionsrätten har valt att låta lagenlighetsprövning ske endast i fall där talan har väckts.

87. Det framgår nämligen av artikel 263 andra till fjärde styckena FEUF att unionsdomstolen får granska lagenligheten av rättsakter antagna av unionens institutioner, organ och byråer endast om – och i den utsträckning som – talan har väckts vid den av något av de rättssubjekt som enligt dessa bestämmelser är behöriga att göra detta.

88. Har sådan talan inte väckts, saknar unionsdomstolen helt behörighet att ex officio granska lagenligheten av rättsakter antagna av unionens institutioner, organ och byråer.

89. Unionsdomstolens behörighet att granska lagenligheten av unionsinstitutionernas verksamhet beror med andra ord på förekomsten av, och räckvidden för, en talan om ogiltigförklaring som har väckts av något av de rättssubjekt som anges i artikel 263 FEUF. Har en sådan talan inte väckts vid unionsdomstolen, får denna inte träda in på de verksamhetsområden som är förbehållna unionens övriga institutioner och dess organ och byråer i syfte att ifrågasätta lagenligheten av de rättsakter som dessa har antagit.

90. Detta medför att de begränsningar i unionsdomstolens befogenheter som följer av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats – en princip som ju utgör ett uttryck för dispositionsprincipen – inte endast har samband med individens självbestämmande utan även med maktdelningsprincipen, en princip som kännetecknar varje rättsstats funktionssätt och som i fallet Europeiska unionen konkret avspeglar sig i principen om institutionell jämvikt, som innebär att varje institution vid utövandet av sina befogenheter ska respektera de övriga institutionernas befogenheter.

91. När det gäller principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats ska det också framhållas att denna princip, som framgår av dess latinska benämning (ne ultra petita), avser parternas petita, det vill säga vad de har krävt i sina yrkanden. Domstolen har emellertid ibland hänvisat till denna princip även i förhållande till grunder som parter har åberopat till stöd för sina anspråk. Närmare bestämt har domstolen gjort detta på tal om förbudet mot att pröva grunder som parterna inte har åberopat, där det finns ett undantag just för grunder som unionsdomstolen får, eller till och med ska, pröva ex officio.

92. Ur denna synvinkel kan en domstols prövning ex officio av en grund avseende tvingande rätt anses avspegla ett undantag från principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats, i vid bemärkelse (det vill säga inte endast själva yrkandena utan även de grunder som har åberopats till stöd för dessa). Att unionsdomstolen är behörig att ex officio pröva sådana grunder innebär emellertid inte nödvändigtvis att den, när den utövar denna behörighet, får meddela ett avgörande som går utöver vad parterna har yrkat. Detta är i själva verket två separata frågor.

b) Iakttagandet av frister för väckande av talan såsom ett krav hänförligt till tvingande rätt

93. Det finns en begränsning i tiden för de i artikel 263 FEUF angivna rättssubjektens möjlighet att begära att unionsdomstolen ska granska lagenligheten av en unionsrättsakt nämligen att talan måste väckas inom den frist som anges i sjätte stycket i den artikeln.

94. Om den som ett beslut riktar sig till inte har väckt talan mot beslutet inom den frist som anges i nämnda bestämmelse, vinner beslutet enligt domstolens praxis laga kraft i förhållande till denne.

95. Domstolen har framhållit att syftet med frister för väckande av talan och följden av att sådana frister löper ut, nämligen att beslut vinner laga kraft, är att skydda allmänintresset. Dessa frister utgör därför tvingande rätt. Varken parterna eller ens domstolen kan således råda över dessa frister, utan unionsdomstolen ska ex officio pröva huruvida de har iakttagits.

96. Denna rättspraxis grundar sig bland annat på tanken att syftet med frister för väckande av talan är att garantera rättssäkerheten genom att förhindra att unionsrättsakter som ger upphov till rättsverkningar kan bestridas i all oändlighet. En annan del av bakgrunden till denna rättspraxis har att göra med kravet på god rättskipning och god processekonomi.

97. De principer som kommer till uttryck i denna rättspraxis är tillämpliga inte endast i fall där det har yrkats att en rättsakt ska ogiltigförklaras i sin helhet, utan även i fall där endast delvis ogiltigförklaring har yrkats. När talan har väckts om delvis ogiltigförklaring av en rättsakt och fristen för väckande av talan har löpt ut, vinner de avskiljbara delar av denna rättsakt som inte har bestritts laga kraft, bland annat i förhållande till den som rättsakten riktar sig till.

98. De till tvingande rätt hänförliga kraven på iakttagande av frister för väckande av talan utgör dessutom – som jag har påtalat i punkt 43 i detta förslag till avgörande – bakgrunden till att parternas yrkanden i ett mål om ogiltigförklaring i princip inte kan ändras. Att fristen för väckande av talan löper ut innebär att yrkandena i princip får sin slutgiltiga form och således att saken i målet slutgiltigt avgränsas. Att låta sökanden utvidga räckvidden för sina yrkanden efter det att fristen för väckande av talan har löpt ut vore i allt väsentligt liktydigt med att låta sökanden kringgå nämnda frist och begära ogiltigförklaring av en annan rättsakt (eller en annan del av en rättsakt) trots att fristen för bestridande av dess lagenlighet har löpt ut och denna rättsakt (eller denna del av rättsakten) har vunnit laga kraft i förhållande till sökanden.

99. Avslutningsvis ska det framhållas att domstolen, med hänsyn tagen till de bakomliggande rättssäkerhetskraven, har tillämpat reglerna om frister för väckande av talan ytterst restriktivt och godtagit avsteg från dem endast under synnerligen exceptionella omständigheter.

c) Det krav på att slå vakt om lagenligheten som ligger till grund för prövning ex officio av grunder avseende tvingande rätt

100. Kravet på att slå vakt om lagenligheten innebär att unionsdomstolen när den fullgör sin grundläggande uppgift enligt artikel 19 FEU, det vill säga att säkerställa att unionsrätten iakttas, inte bör vara begränsad till en helt passiv roll, eftersom detta skulle kunna tvinga den att grunda sina avgöranden på felaktiga rättsliga överväganden. Genom vissa procedurregler och rättspraxis har unionsdomstolen därför tillerkänts en behörighet att ex officio pröva vissa rättsliga grunder, vilka betecknas som grunder avseende tvingande rätt, så att den kan gå utöver de grunder och argument som parterna har åberopat. Det rör sig både om vissa aspekter på förfarandet vid unionsdomstolen och om frågor som avser den angripna rättsaktens lagenlighet.

101. Allmänt ankommer det på unionsdomstolen att ex officio pröva ett åsidosättande av en regel tillhörande unionens rättsordning i fall där regeln framstår som så betydelsefull att den kan anses utgöra tvingande rätt och att det kan anses motiverat att ex officio beivra ett åsidosättande av den. När en sådan regel befinns ha åsidosatts är det oväsentligt huruvida rättsakten även uppvisar de brister som sökanden har åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, eftersom skyddet av unionens rättsordning medger – eller till och med kräver – att unionsdomstolen i mål som rör lagenlighet slår fast att rättsakten är behäftad med ett fel som i alla händelser medför att den ska ogiltigförklaras.

102. Domstolen har aldrig vare sig gett en exakt definition av begreppet ”grund avseende tvingande rätt” eller angett på en mer abstrakt nivå vilka kriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en grund avser tvingande rätt. Det går emellertid att av rättspraxis utläsa vissa upplysningar som gör det möjligt att med ett visst mått av precision ringa in dessa kriterier, såvitt avser unionens rättsordning.

103. Som jag redan har haft anledning att framhålla vid flera tillfällen, ansluter jag mig härvidlag till det synsätt som generaladvokaten Jacobs förordade i sitt förslag till avgörande i målet Salzgitter/kommissionen ( C‑210/98 P, EU:C:2000:172). Således anser jag att en grund avser tvingande rätt när två rekvisit är uppfyllda. För det första ska den åsidosatta bestämmelsen vara avsedd att tjäna ett grundläggande syfte eller värde i unionens rättsordning och spela en väsentlig roll för förverkligandet av detta syfte eller värde. För det andra ska den åsidosatta bestämmelsen ha antagits för att skydda tredje man eller allmänheten i stort och inte endast för att skydda direkt berörda personer.

104. Vad som motiverar unionsdomstolens behörighet/skyldighet att ex officio pröva grunder avseende tvingande rätt, även utöver de grunder som parterna inför unionsdomstolen har åberopat till stöd för sina yrkanden, är således ett lagenlighetskrav som skulle kunna betecknas som ”utökat” i och med att det avser iakttagandet av ”tvingande rätt”, det vill säga skyddet av värden som har grundläggande betydelse för unionens rättsordning och ligger i tredje mans eller allmänhetens intresse.

d) Räckvidden av unionsdomstolens befogenhet att ogiltigförklara rättsakter i samband med prövning ex officio av en grund avseende tvingande rätt

105. Kan ett sådant ”utökat” lagenlighetskrav med koppling till skyddet av grunderna för rättsordningen, som alltså förklarar unionsdomstolens behörighet att ex officio pröva rättsliga grunder, även motivera en utvidgning av unionsdomstolens befogenhet att ogiltigförklara rättsakter så att denna befogenhet går utöver vad sökanden har yrkat? Innebär detta krav att unionsdomstolen får pröva de delar av ett beslut som inte har angripits och således har vunnit laga kraft i förhållande till sökanden?

106. Svaret på dessa frågor beror i slutändan på vilket av de ovan beskrivna kraven som ska ges företräde.

107. Därvidlag förefaller det mig som om domstolen väsentligen har tre möjligheter att välja mellan. Av dessa är det emellertid endast den tredje som jag – av skäl som kommer att framgå i det följande – finner övertygande.

108. Den första möjligheten skulle innebära att BA vann gehör för sina synpunkter i så måtto att det ”utökade” lagenlighetskravet gavs företräde och unionsdomstolen tillerkändes befogenhet att gå utöver parternas yrkanden vid prövning ex officio av en grund avseende tvingande rätt. Det kan inte förnekas att det finns en viss logik i ett sådant synsätt. Om den regel som har åsidosatts är så betydelsefull att den hänför sig till tvingande rätt och att dess åsidosättande kan prövas ex officio, bör unionsdomstolen nämligen ges möjlighet att oberoende av parternas yrkanden avhjälpa den rättsstridighet som följer av åsidosättandet. Detta synsätt ligger väl i linje med unionsdomstolens behörighet att ex officio pröva grunder avseende tvingande rätt, en behörighet som – i enlighet med vad jag har påpekat i punkterna 91 och 92 i detta förslag till avgörande – utgör ett undantag från principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats, i vid bemärkelse. Det finns också visst stöd för detta synsätt i rättspraxis, men det rör sig om underförstådd, isolerad och äldre praxis som dessutom förefaller inskränka sig till personalmål.

109. En andra möjlighet vore att låta parterna anpassa sina yrkandens räckvidd utifrån den grund som unionsdomstolen avser att pröva ex officio, i samband med att de tar ställning till den grunden (vilket de enligt den kontradiktoriska principen måste ges tillfälle att göra).

110. Den tredje möjligheten – den som tribunalen valde och som kommissionen har förordat, och som även jag är benägen att föredra – innebär att de krav som är knutna till principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats och till rättssäkerheten (i samband med iakttagandet av frister för väckande av talan) ges företräde, varvid unionsdomstolens befogenhet att ogiltigförklara rättsakter begränsas till vad parterna har yrkat.

111. I detta sammanhang bedömer jag följande överväganden som relevanta.

112. För det första är det lämpligt att se närmare på målet AssiDomän, vars relevans parterna har diskuterat. I domen i det målet, som också rörde lagligheten av ett beslut som avsåg konkurrensbegränsande samverkan, fann domstolen att den omständigheten att ett beslut genom en dom hade ogiltigförklarats till den del som det avsåg en viss sökande inte påverkade giltigheten av ett annat – identiskt eller snarlikt – beslut som var behäftat med samma fel men riktade sig till en annan adressat, vilken inte hade angripit detta beslut inom fristen för väckande av talan. Denna lösning motiverade domstolen med hänvisning till principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats och till de rättssäkerhetskrav som fristerna för väckande av talan är avsedda att tillgodose.

113. Det finns förvisso vissa skillnader mellan det här aktuella målet och målet AssiDomän. Till att börja med var det i målet AssiDomän inte ett åsidosättande av en regel avseende tvingande rätt som var orsaken till att kommissionens beslut var rättsstridigt. Vidare rörde målet AssiDomän en situation där vissa bolag inte hade angripit ett beslut som riktade sig till dem men sedermera, efter det att fristen för att väcka talan hade löpt ut, begärde omprövning av detta beslut och därvid yrkade att även de skulle omfattas av det konstaterande med innebörden att beslutet var rättsstridigt som domstolen hade gjort inom ramen för en talan som hade väckts av en annan av beslutets adressater. I det här aktuella målet väckte BA däremot talan – inom den föreskrivna fristen – och bestred lagenligheten av det omtvistade beslutet, eller noga räknat lagenligheten av enbart en del av detta.

114. Dessa skillnader till trots anser jag emellertid att målet AssiDomän är relevant för prövningen av det här aktuella målet i så måtto att domstolen där gjorde ett tydligt val: i avvägningen mellan kravet på att slå vakt om lagenligheten och kravet på rättssäkerhet lät domstolen det sistnämnda kravet väga tyngst.

115. Det finns nämligen beröringspunkter mellan problematiken i det här aktuella målet och problematiken i målet AssiDomän. Även här råder ett motsatsförhållande mellan å ena sidan kravet på att slå vakt om lagenligheten (som i det aktuella målet har samband med tvingande rätt) och å andra sidan kravet på rättssäkerhet (som också det avser tvingande rätt) i den bemärkelsen att de delar av det omtvistade beslutet som BA inte angrep inom tvisten för väckande av talan torde ha vunnit laga kraft i förhållande till BA. Därutöver finns emellertid i det aktuella målet ytterligare en aspekt som saknades i målet AssiDomän, nämligen den begränsning av unionsdomstolens befogenhet att ogiltigförklara rättsakter som följer av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats såsom jag har beskrivit denna princip i punkterna 82–90 i detta förslag till avgörande.

116. För det andra har domstolen i sin praxis beskrivit en situation där de krav på lagenlighet som utgör tvingande rätt faktiskt ska ges företräde framför kraven på rättssäkerhet (liksom framför de krav som har samband med principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats).

117. Det rör sig om fall där en rättsakt är behäftad med fel som är så uppenbart grova att de inte kan tolereras av unionens rättsordning, varför denna rättsakt i rättsligt hänseende ska betraktas som en nullitet. Domstolen har angett att unionsdomstolen i ett sådant fall får slå fast att rättsakten helt saknar rättsverkan, även när den har angripits efter det att fristen för väckande av talan har löpt ut. Det finns goda skäl att anta att unionsdomstolen i ett sådant extremt undantagsfall – även om domstolen förvisso ännu inte har haft tillfälle att uttryckligen klargöra att så verkligen är fallet – får göra undantag från principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats och således har befogenhet att förklara den angripna rättsakten i dess helhet som en nullitet, även om den därigenom går utöver parternas yrkanden.

118. Domstolen har emellertid uttryckligen framhållit att följderna av att en rättsakt från en unionsinstitution förklaras vara en nullitet är så allvarliga att det förutsätts att detta av rättssäkerhetsskäl sker endast i ytterst extrema fall där den berörda rättsakten är behäftad med särskilt allvarliga och uppenbara fel.

119. Det är således endast i sådana extremfall som kravet på att slå vakt om lagenligheten kan motivera – vilket det alltså inte kunde i målet AssiDomän – att unionsdomstolen överskrider gränserna enligt de regler som inskränker dess uppdrag i fråga om lagenlighetsprövning, gränser som bland annat är avsedda att tillgodose det krav på att slå vakt om rättsförhållandenas stabilitet som nämns i punkterna 94–98 i detta förslag till avgörande och det krav på institutionell jämvikt som nämns i punkt 90 i detta förslag till avgörande.

120. Att det konstateras att ett beslut som riktar sig till en viss adressat är bristfälligt motiverat kan som jag ser saken inte – inte ens om den bristfälliga motiveringen utgör en allvarlig rättsstridighet som kan påverka den angripna rättsakten i dess helhet – anses utgöra ett sådant extremfall där det enligt domstolen kan vara motiverat att överskrida de ovannämnda gränserna, såvida inte rekvisiten för att rättsakten ska kunna förklaras vara en nullitet är uppfyllda.

121. Det lagenlighetskrav som jag har betecknat som ”utökat” på grund av att det har samband med den överträdda regelns karaktär av tvingande rätt kan förvisso motivera att unionsdomstolen ex officio slår fast att en sådan rättsstridighet föreligger. Däremot motiverar detta krav enligt min uppfattning inte att unionsdomstolen ska få bortse från gränserna för sina befogenheter såsom dessa konkret framgår av det krav på domstolsskydd som en sökande har framställt i sina yrkanden och därigenom ska få undergräva den laga kraft, som de av sökanden inte angripna delarna av beslutet, har vunnit i förhållande till denne.

122. I detta sammanhang ska det framhållas att det är den som det berörda beslutet riktar sig till som själv, genom att i sina yrkanden specificera omfattningen av sitt behov av domstolsskydd, konkret har bestämt gränserna för domstolens möjligheter att vidta åtgärder.

123. Mot den bakgrunden förefaller det som om inte heller den omständigheten att unionsdomstolen ex officio prövar en grund avseende tvingande rätt kan motivera en justering av dessa gränser under rättegången. Till att börja med framgår det av den rättspraxis som jag har erinrat om i punkt 95 i detta förslag till avgörande att unionsdomstolen inte kan råda över fristerna för väckande av talan. Vidare kan en grund som sökanden mycket väl själv kunde ha åberopat inte anses utgöra en sådan ny omständighet som skulle kunna motivera en ändring av yrkanden. Det är av dessa skäl som jag inte finner den ovannämnda andra möjligheten (se punkt 109 i detta förslag till avgörande) övertygande.

124. I alla händelser har BA i det aktuella fallet, som tribunalen också konstaterade, inte uppfyllt de formella kraven för att yrkanden ska få ändras, vilka, som framgår av punkt 45 i detta förslag till avgörande och av punkt 90 i den överklagade domen, är synnerligen strikta.

125. Av detta följer att tribunalen enligt min uppfattning inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i samband med att den drog slutsatser med anledning av sitt konstaterande att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat, gjorde bedömningen att dess befogenheter begränsades av de yrkanden som BA hade framställt i ansökan.

126. I ett fall som det här aktuella, där två av rättsordningens grundläggande principer ställs mot varandra och den ena måste ges företräde framför den andra, är det omöjligt att finna en lösning som är helt tillfredsställande. Den lösning som domstolen valde i målet AssiDomän resulterade i att ett beslut som var rättsstridigt men hade vunnit laga kraft kom att behålla sin rättsverkan, och resultatet i det här aktuella målet blir analogt: den del av det omtvistade beslutet som inte angreps kommer trots sin rättsstridighet att behålla sin rättsverkan. På motsvarande sätt som i målet AssiDomän är detta resultat emellertid uteslutande en följd av BA:s val att inte ifrågasätta den berörda delen av det omtvistade beslutet.

127. Avslutningsvis ska också en kortfattad bedömning göras av BA:s övriga argument. Noteras ska att dessa argument inte påverkar min föreslagna lösning.

128. Till att börja med tror jag inte att tribunalens tillvägagångssätt medförde att principen om likabehandling åsidosattes. Det är ställt utom allt tvivel att BA inte befann sig i samma situation som de övriga transportföretag som hade angripit det omtvistade beslutet, i förhållande till vilka tribunalen ogiltigförklarade det beslutet i dess helhet. Till skillnad från BA hade dessa företag nämligen samtliga i sina yrkanden begärt att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i sin helhet.

129. När det sedan gäller frågan om mål vid nationella domstolar rörande ersättning för skada, som tribunalen nämnde i punkterna 39–42 i den överklagade domen, tror jag inte att hänsyn till sådana mål på något sätt kan motivera att unionsdomstolen ska få döma utöver vad som har yrkats. Att en sökande eventuellt kan komma att åläggas civilrättsligt skadeståndsansvar för skador orsakade av dess konkurrensbegränsande handlingar är nämligen i princip inte en omständighet som ska ha betydelse när unionsdomstolen utövar de befogenheter som härrör från artikel 263 FEUF.

130. Avslutningsvis anser jag inte heller att BA:s argument rörande omsorgen om god rättskipning (som nämns i punkt 77 i detta förslag till avgörande) kan motivera ett undantag från de begränsningar som gäller för unionsdomstolens befogenhet att döma utöver vad som har yrkats. Om en part framställer yrkanden som helt saknar stöd i de grunder som parten åberopar i ansökan, kommer nämligen dessa yrkanden helt enkelt att lämnas utan bifall. Vidare bestäms ett yrkande av räckvidden för det berörda kravet (och således omfattningen av den begärda ogiltigförklaringen), oberoende av huruvida unionsdomstolen sedermera finner att talan kan bifallas på de grunder som har åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring. Detta betyder att i ett fall där unionsdomstolen inte anser sig kunna bifalla en begäran om ogiltigförklaring på de åberopade grunderna, är det ändå fullt möjligt för den att ogiltigförklara den angripna rättsakten, inom de gränser som följer av yrkandet, om den ex officio prövar en grund avseende tvingande rätt som är ägnad att föranleda ogiltigförklaring av nämnda rättsakt.

131. Följaktligen ska BA:s överklagande enligt min uppfattning lämnas utan bifall såvitt avser den första grunden.

C. Den andra grunden: Åsidosättande av den princip om ett effektivt domstolsskydd som anges i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna

1. Kort sammanfattning av parternas argument

132. BA har som andra grund hävdat att tribunalen, genom att begränsa ogiltigförklaringens räckvidd till de yrkanden som BA hade framställt i ansökan, åsidosatte den princip om ett effektivt domstolsskydd som anges i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Därvid har BA gjort gällande att så är fallet även om domstolen skulle finna att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den hänvisade till principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats – en princip som är underordnad principen om ett effektivt domstolsskydd.

133. Enligt BA framgår det av såväl Europadomstolens som EU-domstolens praxis att denna princip innebär att ett beslut genom vilket kommissionen ålägger påföljder för handlingar som strider mot konkurrensreglerna ska bli föremål för en fullständig prövning avseende både de rättsliga och de faktiska omständigheterna, varvid den domstol som företar prövningen ska ha befogenhet att ogiltigförklara beslutet.

134. BA har påpekat att tribunalen i den överklagade domen dels konstaterade att det fanns inkonsekvenser i det omtvistade beslutet, dels slog fast att dessa inkonsekvenser hade äventyrat BA:s rätt till försvar och försvårat unionsdomstolens prövning. Enligt BA underlät tribunalen emellertid att i domslutet i den överklagade domen dra de slutsatser som var påkallade mot bakgrund av dessa konstateranden. BA anser att tribunalen därigenom åsidosatte principen om ett effektivt domstolsskydd. De aktuella inkonsekvenserna ger enligt BA upphov till särskilt allvarliga problem i samband med nationella förfaranden avseende ersättning för skada med koppling till konstaterandena i det omtvistade beslutet.

135. Kommissionen har hävdat att BA inte kan vinna framgång med sin andra grund.

2. Bedömning

136. Domstolen har funnit att den i fördragen föreskrivna granskningen av beslut varigenom kommissionen ålägger böter för konkurrensbegränsande handlingar – en granskning som består i en sådan lagenlighetsprövning som föreskrivs i artikel 263 FEUF jämte möjligheten att pröva bötesbeloppet genom utövande av obegränsad behörighet med stöd av artikel 31 i förordning (EG) nr 1/2003 – inte strider mot de krav som följer av den princip om ett effektivt domstolsskydd som anges i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

137. Domstolen har emellertid framhållit att denna princip förutsätter att unionsdomstolen utför en fullständig prövning av kommissionens beslut med avseende på såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att den har befogenhet att bland annat ogiltigförklara detta beslut.

138. Vidare har domstolen betonat att förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt och att det ankommer på sökanden att åberopa grunder mot det angripna beslutet och förete bevisning till stöd för dessa grunder, utom när det gäller sådana grunder avseende tvingande rätt som unionsdomstolen är skyldig att pröva ex officio, exempelvis att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat.

139. Dessutom har domstolen funnit att den omständigheten att det angripna beslutet inte ex officio prövas i sin helhet inte innebär något åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Unionsdomstolen är visserligen skyldig att bemöta de grunder som har åberopats och att pröva såväl rättsliga som faktiska omständigheter, men principen om ett effektivt domstolsskydd innebär däremot inte något krav på att unionsdomstolen ex officio ska företa en ny och uttömmande granskning av handlingarna i målet.

140. Avslutningsvis framgår det också av domstolens praxis att rätten till ett effektivt domstolsskydd inte påverkas av en strikt tillämpning av unionens föreskrifter om processrättsliga tidsfrister, vilka tillgodoser kravet på rättssäkerhet och behovet av att förhindra diskriminering och godtycke i rättskipningen. De ovannämnda rättssäkerhetsskälen motiverar nämligen att fristen för väckande av talan utgör en naturlig inskränkning i rätten att få sin sak prövad i domstol.

141. Av nyss nämnda praxis framgår att den princip om ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna förvisso innebär att när lagenligheten av ett beslut varigenom kommissionen ålägger böter för konkurrensbegränsande handlingar har ifrågasatts, ska unionsdomstolen utföra en fullständig prövning av detta beslut med avseende på såväl rättsliga som faktiska omständigheter, men att denna domstolsprövning emellertid kan anses vara effektiv trots att dess utförande regleras av vissa processrättsliga bestämmelser som uppfyller olika principiella krav.

142. Att förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt och att det inte är nödvändigt att ex officio utföra en uttömmande prövning av det angripna beslutet i dess helhet för att iaktta den rättighet som garanteras genom artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna innebär således att ett system för domstolskontroll som grundar sig på dispositionsprincipen, där det ankommer på parterna att avgränsa saken i målet och domstolen saknar möjlighet att gå utöver de gränser som parterna har dragit upp, är förenligt med den ovannämnda rättigheten. Det strider följaktligen inte mot principen om ett effektivt domstolsskydd att den fullständiga prövning som unionsdomstolen är skyldig att utföra, inom ramen för vilken den har befogenhet att ogiltigförklara det angripna beslutet, begränsas av de krav som parterna har framställt i sina yrkanden.

143. Vidare är det, med tanke på att rätten till ett effektivt domstolsskydd inte påverkas av en strikt tillämpning av reglerna om frister för väckande av talan, inte heller nödvändigt för iakttagandet av denna rättighet att unionsdomstolen ska vara skyldig att – i syfte att garantera parterna ett effektivt domstolsskydd – genom undantag från nämnda regler utöka räckvidden för parternas krav utöver vad dessa har angett i sina yrkanden, och därigenom utvidga räckvidden för sin prövning utöver det mål som har anhängiggjorts vid den, inte ens i fall där unionsdomstolen ex officio prövar en grund avseende tvingande rätt och/eller slår fast att rätten till försvar har åsidosatts.

144. Av det ovan anförda följer att principen om ett effektivt domstolsskydd i det aktuella fallet inte innebar att tribunalen var skyldig att gå utöver BA:s yrkanden. Således ska BA:s överklagande lämnas utan bifall såvitt avser den andra grunden.

145. Under dessa omständigheter anser jag att BA:s överklagande ska ogillas i sin helhet.

V. Rättegångskostnader

146. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

147. Om domstolen ställer sig bakom mina bedömningar rörande BA:s överklagande, kommer BA att tappa målet. Jag föreslår att domstolen ska förplikta BA att ersätta rättegångskostnaderna i det aktuella målet om överklagande, eftersom kommissionen har yrkat detta.

VI. Förslag till avgörande

148. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande: Överklagandet ogillas. British Airways plc ska ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: franska.

2 T‑48/11, ej publicerad, EU:T:2015:988.

3 Kommissionens beslut K(2010) 7694 slutlig av den 9 november 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende COMP/39258 – Luftfrakt).

4 Ansökan om immunitet ingavs med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3).

5 De åtgärder som kommissionen kritiserade utgjordes av konkurrensbegränsande kontakter som rörde en ”tilläggsavgift för bränsle” och en ”tilläggsavgift för säkerhet” samt betalning av provision på tilläggsavgifterna (se punkt 5 i den överklagade domen).

6 Närmare bestämt yrkade BA inom ramen för sin talan vid tribunalen att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras till den del som det i detta fastställdes dels att BA hade medverkat till underlåtenheten att betala provision, dels att BA hade medverkat till överträdelsen av konkurrensreglerna mellan den 22 januari 2001 och den 1 oktober 2001, dels att överträdelsen hade avsett Hongkong, Japan, Indien, Thailand, Singapore, Sydkorea och Brasilien samt till den del som BA genom nämnda beslut ålades att betala böter.

7 Samma dag som den överklagade domen meddelade tribunalen även dom i de mål där de övriga kritiserade transportföretagen hade bestritt det omtvistade beslutet. I samtliga dessa övriga domar ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet i dess helhet till den del som det avsåg det flygbolag som hade väckt talan (se, exempelvis, dom av den 16 december 2015, Air Kanada/kommissionen, T‑9/11, ej publicerad, EU:T:2015:994).

8 Punkt 29 i den överklagade domen.

9 Se punkterna 41–70 i den överklagade domen. Närmare bestämt framhöll tribunalen att det i skälen i det omtvistade beslutet beskrevs en enda, fortlöpande överträdelse avseende samtliga av kartellen omfattade flyglinjer som samtliga kritiserade transportföretag skulle ha deltagit i, medan slutet i nämnda beslut kunde tolkas på två olika sätt (se, för utförligare upplysningar, punkt 61 i den överklagade domen).

10 Punkterna 71–74 i den överklagade domen.

11 Punkterna 76–85 i den överklagade domen.

12 Punkterna 87 och 88 i den överklagade domen.

13 Punkt 92 i domskälen och punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.

14 I artikel 168.2 i rättegångsreglerna föreskrivs bland annat att artikel 122.1 i dessa regler ska tillämpas på överklaganden. I artikel 122.1 anges att ”[a]nsökan … i förekommande fall [ska] åtföljas av de handlingar som anges i artikel 21 andra stycket i stadgan [för Europeiska unionens domstol]”. I artikel 21 andra stycket i stadgan föreskrivs att ansökan ”i förekommande fall [ska] åtföljas av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad”.

15 Se artikel 112.2 i domstolens rättegångsregler av den 19 juni 1991, som var i kraft till och med den 31 oktober 2012.

16 Artiklarna 190.1 och 127.1 i domstolens rättegångsregler.

17 Se punkterna 72–75 i detta förslag till avgörande.

18 Några exempel, utan anspråk på fullständighet: I vissa språkversioner finns det liksom på franska en terminologisk koppling mellan artikel 56 andra stycket i domstolens stadga och de relevanta artiklarna i domstolens rättegångsregler. I samtliga dessa bestämmelser används exempelvis termen ”Anträgen” på tyska, termen ”conclusioni” på italienska, termen ”pretensiones” på spanska, termen ”nõue” på estniska och termen ”prasījumi” på lettiska. I andra språkversioner finns det däremot ingen sådan språklig koppling, utan lydelsen av artikel 56 andra stycket i stadgan saknar uttrycklig hänvisning till den i rättegångsreglerna använda motsvarigheten till den franska termen ”conclusions”. För att ange att en part inte ska ha vunnit bifall till talan används exempelvis i den nederländska versionen av artikel 56 andra stycket i stadgan inte termen ”conclusies”, i den danska versionen inte termen ”påstande”, i den grekiska versionen inte termen ”αιτήματα”, i den svenska versionen inte termen ”yrkanden” och i den portugisiska versionen inte termen ”pedidos”.

19 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 25 mars 2010, Helmut Müller ( C‑451/08, EU:C:2010:168, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

20 Enligt fast rättspraxis ska yrkandena i den ansökan varigenom talan väcks vara tydligt utformade, så att det kan förhindras att unionsdomstolen dömer utöver vad som har yrkats eller att en anmärkning inte blir prövad. Se, bland annat, dom av den 26 januari 2017, Mamoli Robinetteria/kommissionen ( C‑619/13 P, EU:C:2017:50, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

21 Det följer således av fast rättspraxis att en part i princip inte kan ändra själva saken i målet under rättegången och att prövningen av huruvida en talan är välgrundad i princip ska göras med hänsyn tagen endast till yrkandena i den ansökan varigenom talan väcktes. Se, bland annat, dom av den 11 november 2010, kommissionen/Portugal ( C‑543/08, EU:C:2010:669, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1979, GEMA/kommissionen ( 125/78, EU:C:1979:237, punkt 26).

22 Se punkt 98 i detta förslag till avgörande.

23 Se dom av den 3 mars 1982, Alpha Steel/kommissionen ( 14/81, EU:C:1982:76, punkt 8), dom av den 8 juli 1965, Krawczynski/kommissionen ( 83/63, EU:C:1965:70, punkt 2), och dom av den 14 juli 1988, Stahlwerke Peine-Salzgitter/kommissionen ( 103/85, EU:C:1988:398, punkt 11). Att domstolen meddelar en dom kan utgöra en sådan ny omständighet (se dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkterna 15–20).

24 En rättsakt som hade antagits efter väckandet av talan och som rörde samma sak som den angripna rättsakten ansågs enligt denna praxis utgöra en ny omständighet som gav sökanden rätt att anpassa sina yrkanden och grunder (se dom av den 3 mars 1982, Alpha Steel/kommissionen, 14/81, EU:C:1982:76, punkt 8, och dom av den 14 juli 1988, Stahlwerke Peine-Salzgitter/kommissionen, 103/85, EU:C:1988:398, punkt 11).

25 Exempelvis godtog domstolen i dom av den 2 juni 1976, Kampffmeyer m.fl./EEG ( 56/74 till 60/74, EU:C:1976:78, punkterna 6–9), att yrkanden framställdes vid en senare tidpunkt så att omfattningen av den aktuella skadan kunde fastställas.

26 Se dom av den 14 december 1962, Compagnie des hauts fourneaux de Chasse/Höga myndigheten ( 33/59, EU:C:1962:43, s. 736), och dom av den 14 december 1962, Meroni/Höga myndigheten ( 46/59 och 47/59, EU:C:1962:44, s. 803). Se även punkt 90 i den överklagade domen.

27 Se, exempelvis, dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkterna 15–20).

28 Se punkt 40 och fotnot 18 i detta förslag till avgörande.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al‑Aqsa/rådet och Nederländerna/Al‑Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 43–45).

30 Dessa bedömningar redovisas i punkterna 87, 88, 90 respektive 91 i den överklagade domen. I detta sammanhang är det odiskutabelt att tribunalen, med tanke på att det omtvistade beslutet i sin helhet var bristfälligt motiverat (något som framgår av att tribunalen såvitt avsåg de övriga flygbolag som hade bestritt det omtvistade beslutet ogiltigförklarade detta beslut i dess helhet med hänvisning till samma bristfälliga motivering som den konstaterade såvitt avsåg BA), skulle ha ogiltigförklarat detta beslut i dess helhet om den inte hade ansett sig vara bunden av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats och inte hade avslagit BA:s begäran om ändring av yrkanden, och detta skulle ha påverkat punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.

31 Se dom av den 1 juni 2006, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen ( C‑442/03 P och C‑471/03 P, EU:C:2006:356, punkt 44), och dom av den 15 november 2012, Al‑Aqsa/rådet och Nederländerna/Al‑Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1978, Bosch ( 135/77, EU:C:1978:75, punkt 4), och dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen ( 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 27).

33 Dom av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret ( C‑295/07 P, EU:C:2008:707, punkterna 97 och 98).

34 Såsom ett nytt skadeståndskrav (se, exempelvis, dom av den 18 mars 1993, parlamentet/Frederiksen, C‑35/92 P, EU:C:1993:104, punkterna 34–36) eller ett krav på ogiltigförklaring av andra rättsakter än den angripna rättsakten (se, exempelvis, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑273/99 P, EU:C:2001:126, punkterna 18–20).

35 Se fotnot 30 i detta förslag till avgörande.

36 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407).

37 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2015:482, punkt 35).

38 Se, bland många andra, dom av den 19 januari 2006, Comunità montana della Valnerina/kommissionen ( C‑240/03 P, EU:C:2006:44, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

39 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Alrosa ( C‑441/07 P, EU:C:2009:555, punkt 146) och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Total/kommissionen ( C‑597/13 P, EU:C:2015:207, punkterna 58 och 59). Dispositionsprincipen kommer till uttryck i olika bestämmelser som reglerar förfarandet vid unionsdomstolarna, bland annat i artikel 21 i domstolens stadga, artikel 120 c i domstolens rättegångsregler och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler, där det i samtliga fall slås fast att en ansökan (inbegripet ett överklagande) bland annat ska innehålla uppgifter om saken och yrkandena samt en kortfattad framställning av de grunder som åberopas.

40 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Vedial/harmoniseringsbyrån ( C‑106/03 P, EU:C:2004:457, punkt 28). Se även dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen ( C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkterna 20 och 21). Det har också framhållits att dispositionsprincipen även är avsedd att skydda rätten till försvar och säkerställa förfarandets riktiga förlopp, i synnerhet genom att den hindrar att förfarandet försenas till följd av att nya grunder ska bedömas (se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Duarte Hueros, C‑32/12, EU:C:2013:128, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

41 Det har redan tidigare påpekats att dispositionsprincipen och regeln att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats kan ha olika tillämpningsområde i civilrättsliga och offentligrättsliga processer. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2015:482, punkt 36).

42 Unionsdomstolen får förvisso även granska lagenligheten av en unionsrättsakt inom ramen för prövningen av en begäran om förhandsavgörande som avser den rättsaktens giltighet eller prövningen av en invändning om rättsstridighet, men detta är inte förfaranden som unionsdomstolen kan inleda ex officio.

43 I linje med detta synsätt är det vedertaget i rättspraxis att unionsrättsakter i princip ska presumeras vara lagenliga och således har rättsverkan även om de är felaktiga, så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga till följd av att en talan om ogiltigförklaring har vunnit bifall eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller en invändning om rättsstridighet. Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

44 Se artikel 13.2 FEU. Se även dom av den 28 juli 2016, rådet/kommissionen ( C‑660/13, EU:C:2016:616, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

45 Se dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑272/12 P, EU:C:2013:812, punkterna 27 och 28 samt där angiven rättspraxis).

46 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Salzgitter/kommissionen ( C‑210/98 P, EU:C:2000:172, punkt 150).

47 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

48 Se, bland många andra, dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen ( C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

49 Dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 61).

50 Delvis ogiltigförklaring avseende delar av en rättsakt som inte kan avskiljas från återstoden av rättsakten är en omöjlighet, varför ett yrkande med den innebörden inte kan tas upp till prövning i sak. Se dom av den 24 maj 2005, Frankrike/parlamentet och rådet ( C‑244/03, EU:C:2005:299, punkterna 20 och 21).

51 Dessa principer kan emellertid inte i det aktuella fallet föranleda slutsatsen att det inte skulle vara möjligt att till sakprövning uppta det yrkande som BA har framställt för det fall domstolen bifaller dess överklagande, ett yrkande som motsvarar den begäran om ändring av yrkanden som tribunalen uttryckligen avslog i den överklagade domen och som avser en nödvändig rättslig konsekvens av ett eventuellt bifall för BA:s överklagande (se punkterna 66–70 i detta förslag till avgörande).

52 Exempelvis – i enlighet med artikel 45 andra stycket i domstolens stadga – i fall av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Se, bland många andra, beslut av den 12 juli 2016, Vichy Catalán/EUIPO ( C‑399/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:546, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

53 Till exempel får domstolen enligt artikel 53.2 i sina rättegångsregler ex officio slå fast att det är uppenbart att den inte är behörig att pröva ett mål eller uppenbart att en talan inte kan tas upp till prövning i sak (se även artikel 181 i rättegångsreglerna), och enligt artikel 150 i rättegångsreglerna får domstolen ex officio pröva huruvida det föreligger rättegångshinder som inte kan avhjälpas.

54 Enligt domstolens praxis får unionsdomstolen bland annat pröva ex officio huruvida den som har antagit en rättsakt saknade befogenhet att göra detta (se dom av den 13 juli 2000, Salzgitter/kommissionen, C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkt 56), huruvida en väsentlig formföreskrift har åsidosatts, det vill säga huruvida det föreligger fel som dels påverkar rättsaktens form eller det förfarande som har tillämpats, dels undergräver rättigheter tillhörande tredje man eller personer som rättsakten riktar sig till eller kan påverka innehållet i nämnda rättsakt, exempelvis underlåtenhet att ombesörja ett korrekt bestyrkande (dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay ( C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkt 55)), huruvida en rättsakt har delgetts (dom av den 8 juli 1999, Hoechst/kommissionen, C‑227/92 P, EU:C:1999:360, punkt 72) och huruvida en rättsakt är bristfälligt motiverad (se, bland många andra, dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 34 och 35).

55 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet kommissionen/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:298, punkt 64). Härvidlag ska det emellertid påpekas att generaladvokaten Bot några punkter dessförinnan, med hänvisning till att det är parterna som bestämmer och avgränsar saken i målet, klargör att unionsdomstolen ”inte [får] gå utöver parternas yrkanden” (se punkt 59).

56 Se mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3, punkt 67 och följande punkter samt där angiven rättspraxis).

57 Se punkterna 141 och 142.

58 I en dom i ett personalmål fann domstolen, på tal om huruvida en talan om delvis ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning i sak, att domstolen ”genom att ogiltigförklara rättsakten i dess helhet skulle döma utöver vad som har yrkats (ultra petita) trots att den grund som har åberopats till stöd för talan mot det angripna beslutet inte avser tvingande rätt” (dom av den 28 juni 1972, Jamet/kommissionen, 37/71, EU:C:1972:57, punkt 12). Generaladvokaten Tesauro utgick från den domen i sitt förslag till avgörande i målet TWD/kommissionen ( C‑355/95 P, EU:C:1996:483, punkt 24) och gjorde därvid bedömningen att om domstolen i målet TWD/kommissionen ex officio prövade en grund avseende tvingande rätt, nämligen att de omtvistade besluten var otillräckligt motiverade, skulle den kunna ogiltigförklara dessa beslut trots att detta skulle gå utöver det yrkande om delvis ogiltigförklaring som klaganden hade framställt.

59 Dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 50–62).

60 Se, bland annat, punkterna 52–62 i dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:407).

61 Att det beslut av kommissionen som var i fråga i målet AssiDomän ogiltigförklarades berodde på ett flertal åsidosättanden av rätten till försvar och på underlåtenhet att styrka vissa konkurrensbegränsande handlingar (se dom av den 31 mars 1993, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen ( C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–C‑129/85, EU:C:1993:120, punkterna 52, 127, 138, 147, 154 och 167). På tal om varför iakttagandet av rätten till försvar inte är en fråga som avser tvingande rätt, se mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3, punkt 60 och följande punkter, särskilt punkt 93).

62 Annorlunda uttryckt, i de mer ”livfulla” ordalag som generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer lånade av Goethe i sitt förslag till avgörande av den 28 januari 1999 i målet kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl. ( C‑310/97 P, EU:C:1999:36), föredrog domstolen ”orättvisa” framför ”oordning” (se punkt 1 i nämnda förslag).

63 Se dom av den 26 februari 1987, Consorzio Cooperative d’Abruzzo/kommissionen ( 15/85, EU:C:1987:111, punkt 10), och dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. ( C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 49). För en konkret tillämpning av dessa principer, se dom av den 10 december 1969, kommissionen/Frankrike ( 6/69 och 11/69, ej offentliggjord, EU:C:1969:68, punkterna 11–13), där domstolen prövade huruvida den angripna rättsakten kunde anses utgöra en nullitet trots att fristen för väckande av talan hade löpt ut.

64 Dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. ( C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 50).

65 Se, bland annat, dom av den 11 oktober 2016, kommissionen/Italien ( C‑601/14, EU:C:2016:759, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

66 Vad som närmare bestämt inte är uppfyllt i det aktuella fallet är uppenbarhetsrekvisitet, något som framgår av att BA inte lade märke till att motiveringen var bristfällig och inte tog upp detta i sin talan vid tribunalen. Situationen skulle ha varit en annan om rättsakten helt hade saknat motivering; se dom av den 10 december 1957, Société des usines à tubes de la Sarre/Höga myndigheten ( 1/57 och 14/57, EU:C:1957:13, s. 220).

67 Se punkt 45 i detta förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.

68 Europadomstolen, 27 september 2011, Menarini Diagnostics Srl mot Italien, nr 43509/08.

69 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815), och dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑389/10 P, EU:C:2011:816).

70 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

71 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 67), och dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 63).

72 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 67), och dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑389/10 P, EU:C:2011:816, punkterna 133 och 136).

73 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 64), och dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑389/10 P, EU:C:2011:816, punkt 131). Se även dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 61).

74 Dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 66).

75 Beslut av den 22 oktober 2010, Seacid/parlamentet och rådet ( C‑266/10 P, EU:C:2010:629, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

76 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 september 2013, Ellinika Nafpigeia och 2. Hoern/kommissionen ( C‑616/12, ej publicerat, EU:C:2013:884, punkt 31).

77 Se ovan punkterna 43 och 98.