FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SZPUNAR – MÅL C‑133/16 FERENSCHILD

I. Inledning

1. Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons, Belgien) önskar genom förevarande begäran om förhandsavgörande få klarhet i huruvida bestämmelsen i artikel 5.1 andra meningen i direktiv 1999/44, enligt vilken preskriptionsfristen vid tvister som uppkommit till följd av bristande avtalsenlighet hos varan inte får löpa ut inom två år från tidpunkten för leveransen, även är tillämplig på konsumenthandel med begagnade varor.

2. Den hänskjutande domstolens fråga ger EU-domstolen möjlighet att klargöra om skydd föreligger och hur långt skyddet sträcker sig för en konsument som förvärvar begagnade varor. Den omständigheten att den preskriptionsfrist som avses i begäran om förhandsavgörande löpt ut kan leda till att rättigheten går förlorad eller till att den inte kan göras gällande. Om konsumenten har en rättighet men inte har möjlighet att verkställa den rättigheten kan detta medföra större nackdelar för denne än en fullständig avsaknad av en sådan rättighet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

3. I skälen 16 och 17 i direktiv 1999/44 anges följande:

(”16) På grund av begagnade varors specifika art är det vanligtvis omöjligt att byta ut dem. Konsumenten har därför vanligtvis inte bytesrätt när det gäller dessa varor. Medlemsstaterna får ge parterna möjlighet att komma överens om en förkortad ansvarstid för sådana varor.

(17) Det är lämpligt att begränsa den tid under vilken säljaren är ansvarig för sådan bristande avtalsenlighet som föreligger vid leveransen av varan. Medlemsstaterna får också meddela föreskrifter som innebär begränsning av den frist inom vilken konsumenten kan utöva sina rättigheter, under förutsättning att en sådan frist inte löper ut inom två år från leveransen. Om preskriptionsfristen enligt nationell lag inte börjar löpa när varan levereras, får preskriptionsfristens sammanlagda längd enligt nationell lag inte understiga två år från leveranstidpunkten.”

4. Artikel 2 i direktivet har rubriken ”Avtalsenlighet”. I artikel 2.1 stadgas följande:

”Säljaren skall vara skyldig att till konsumenten leverera varor som är avtalsenliga.”

5. Artikel 3 i direktiv 1999/44 har rubriken ”Konsumentens rättigheter”. Artikel 3.1 och 3.2 i nämnda direktiv som avser verkan av bristande avtalsenlighet hos varor har följande lydelse:

”1. Säljaren skall vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.

2. I fall av bristande avtalsenlighet skall konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte i enlighet med punkt 3 eller att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan, i enlighet med punkterna 5 och 6.”

6. Artikel 5 i direktivet har rubriken ”Tidsfrister”. I artikel 5.1 anges följande:

”Säljaren skall anses ansvarig enligt artikel 3 när den bristande avtalsenligheten visar sig inom två år efter leveransen av varan. Om de rättigheter som anges i artikel 3.2 enligt nationell lag är föremål för en preskriptionsfrist, skall den fristen inte löpa ut inom två år från tidpunkten för leveransen.”

7. Enligt artikel 7.1 i direktiv 1999/44 gäller följande:

”Avtalsvillkor eller överenskommelser som ingås med säljaren innan denna får kännedom om den bristande avtalsenligheten, och som direkt eller indirekt åsidosätter eller begränsar de rättigheter som följer av detta direktiv, skall enligt nationell lagstiftning inte vara bindande för konsumenten.

Medlemsstaterna får föreskriva att säljaren och konsumenten i fråga om begagnade varor får komma överens om vissa avtalsvillkor eller ingå överenskommelser med kortare ansvarstid för säljaren än den som föreskrivs i artikel 5.1. En sådan ansvarstid får inte understiga ett år.”

B. Belgisk rätt

8. Artikel 1649 quater i code civil (belgiska civillagen) som infördes i den belgiska rättsordningen genom lag av den 1 september 2004 utgör ett införlivande av artiklarna 3.1, 5.1 och 7.1 i direktiv 1999/44. I denna bestämmelse föreskrivs följande:

”§ 1. Säljaren ska vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras och som upptäcks inom två år efter leveransen.

…

Säljaren och konsumenten får, som ett undantag från första stycket, för begagnade varor avtala om en kortare frist än två år. Fristen får dock inte vara kortare än ett år.

…

§ 3. Konsumentens reklamationsrätt upphör ett år efter att denne upptäckt ett fel, dock inte tidigare än vid utgången av tvåårsfristen enligt § 1.”

III. Målet vid den nationella domstolen

9. Den 21 september 2010 köpte Christian Ferenschild en begagnad bil av märket Volvo av JPC Motor SA (nedan kallat JPC) för 14000 euro.

10. Den 22 september 2010 nekades Christian Ferenschild registrering av bilen, eftersom bilen var registrerad som stulen i Schengens informationssystem.

11. Det framkom emellertid att den bil som Christian Ferenschild hade köpt aldrig hade stulits. År 2007 hade dock handlingarna rörande bilen stulits för att ”dölja” en liknande bil med bedräglig bakgrund i Italien.

12. Den 7 januari 2011 kunde Christian Ferenschilds bil föras in i fordonsregistret.

13. Den 12 mars 2012 väckte Christian Ferenschild talan vid Tribunal de commerce de Mons (Handelsdomstolen i Mons, Belgien) och yrkade att JPC skulle betala honom 5499,83 euro, varav 2000,00 euro avsåg värdeminskning till följd av att ett för högt pris betalats för bilen, 2999,83 euro avsåg kostnad för hyra av en ersättningsbil under perioden den 21 september 2010–14 januari 2011 och 500 euro avsåg administrativa kostnader och övriga utgifter.

14. Tribunal de commerce de Mons (Handelsdomstolen i Mons) ogillade Christian Ferenschilds talan i dess helhet.

15. Christian Ferenschild överklagade den domen. Tribunal de commerce de Mons (Handelsdomstolen i Mons) fann att den sålda bilen var behäftad med ett fel i den mening som avses i bestämmelserna i den belgiska civillagen genom vilken direktiv 1999/44 införlivats. Den hänskjutande domstolen fann emellertid att detta fel föreföll ha lösts genom registreringen av bilen. Rätten beslutade samtidigt ex officio att återuppta handläggningen av målet för att ge parterna tillfälle att yttra sig över preskriptionen av talan och skadans storlek.

16. Den nationella domstolen hyser inom ramen för begäran om förhandsavgörande tvivel vad gäller preskriptionen av de anspråk som uppkom till följd av bristande avtalsenlighet hos den bil som Christian Ferenschild köpt.

17. Enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen hämtade Christian Ferenschild bilen den 21 september 2010, felet upptäcktes den 22 september 2010 och talan väcktes den 12 mars 2012.

18. Enligt belgisk lag preskriberas konsumentens anspråk till följd av bristande avtalsenlighet i princip ett år efter att denne upptäckt den bristande avtalsenligheten hos varan (artikel 1649 quater § 3 i den belgiska civillagen).

19. Eftersom talan väcktes den 12 mars 2012, cirka 17 månader efter det att bristande avtalsenlighet hade fastställts, bör Christian Ferenschilds anspråk anses vara preskriberade.

20. I den ovan nämnda artikel 1649 quater § 3 i den belgiska civillagen föreskrivs in extenso att konsumentens reklamationsrätt till följd av bristande avtalsenlighet upphör ett år efter att denne upptäckt ett fel, dock inte tidigare än vid utgången av tvåårsfristen som föreskrivs i artikel 1649 quater § 1 i den lagen.

21. Detta skulle kunna leda till slutsatsen att det anspråk som avsågs i talan som väcktes den 12 mars 2012 ännu inte hade preskriberats. Den dagen hade tvåårsfristen räknat från leveransen av varan ännu inte löpt ut.

22. Vid införlivandet av artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 i artikel 1649 quater § 1 tredje stycket i den belgiska civillagen intog den belgiska lagstiftaren ståndpunkten att parterna i ett avtal om försäljning av begagnade varor kan avtala om en kortare ansvarstid för bristande avtalsenlighet. Ansvarstiden får dock inte understiga ett år.

23. I förevarande mål ingick parterna en sådan överenskommelse genom att utgå från att säljaren skulle vara ansvarig för bristande avtalsenlighet hos varan under ett år räknat från leveransen.

24. Den hänskjutande domstolen påpekade att om parterna, i enlighet med den tolkning mot bakgrund av vilken direktiv 1999/44 införlivats, avtalar om en ansvarstid som understiger två år (till exempel ett år), ska hänvisningen i artikel 1649 quater § 3 i den belgiska civillagen till § 1 i denna bestämmelse (”dock inte tidigare än vid utgången av tvåårsfristen enligt § 1”) förstås så att den avser ett år.

IV. Tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

25. Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons) har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 5.1 jämförd med artikel 7.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier tolkas på så sätt att de hindrar att en nationell bestämmelse förstås så, att den beträffande begagnade varor tillåter att preskriptionsfristen för konsumentens talerätt löper ut tidigare än fristen på två år räknat från leveransen av den icke avtalsenliga varan, när säljaren och konsumenten har avtalat om en kortare garantitid än två år?”

26. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 4 mars 2016.

27. Skriftliga yttranden har ingetts av Christian Ferenschild, den belgiska och den österrikiska regeringen samt kommissionen.

V. Bedömning

28. Den nationella domstolen önskar genom tolkningsfrågan få klarhet i om artikel 5.1 i direktiv 1999/44 och artikel 7.1 i samma direktiv utgör hinder för en sådan tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken den beträffande begagnade varor tillåter att preskriptionsfristen löper ut tidigare än fristen på två år räknat från leveransen av varan, när parterna har avtalat om att ansvarstiden för bristande avtalsenlighet, som i princip är två år räknat från varans leverans, ska minskas till ett år.

29. För att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen måste domstolen välja ett av två alternativ.

30. I det första alternativet utgås från att ansvarstiden för säljaren för bristande avtalsenlighet som avses i artikel 5.1 första meningen i direktiv 1999/44 anger den period före vilken ”preskriptionsfristen” som avses i artikel 5.1 andra meningen i direktiv 1999/44 inte kan löpa ut. Om den första av dessa tidsfrister minskas innebär detta att den andra minskas.

31. I det andra alternativet utgås från att bestämmelsen, enligt vilken ”preskriptionsfristen” för anspråk som uppkommer till följd av bristande avtalsenlighet inte under några omständigheter får löpa ut tidigare än vid utgången av tvåårsfristen från leveransen, är en del av det lägsta minimiskydd för konsumenter som följer av direktiv 1999/44, även när det gäller begagnade varor. Även om parterna avtalar om att säljarens ansvar, i fråga om begagnade varor, avser bristande avtalsenlighet som fastställts innan fristen på ett år efter leveransen har löpt ut, innebär detta inte att preskriptionsfristen kan löpa ut tidigare än vid utgången av tvåårsfristen från den tidpunkten.

A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

32. Innan någon vidare bedömning görs, vill jag göra några inledande anmärkningar. Med avseende på den särskilda karaktären av bristande avtalsenlighet som påstods föreligga i fråga om Christian Ferenschilds bil, kan det ifrågasättas om förevarande mål omfattas av direktiv 1999/44. Trots att det av de slutsatser som dras nedan i förevarande förslag till avgörande framgår att dessa betänkligheter inte är berättigade, kan de överväganden som görs avseende denna fråga vara av betydelse för den nationella domstolen om denna fastställer att direktivet, i vart fall direkt, inte reglerar sådana situationer som de faktiska omständigheterna i förevarande mål avser.

33. Den hänskjutande domstolen noterar att Christian Ferenschild för att förhindra en invändning om att talerätten är preskriberad, såsom enligt min mening framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande, åberopade bestämmelserna om ansvar för dolda fel (vice caché) först efter det att förfarandet återupptagits.

34. I vissa rättsystem, däribland det belgiska, föreskrivs utöver ansvar för bristande avtalsenlighet i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 1999/44 ansvar för så kallade dolda fel. Den nationella domstolen finner emellertid att även om Christian Ferenschilds anspråk skulle grundas på en sådan alternativ rättslig grund, har det gjorts gällande för sent.

35. Det bör överlämnas till den hänskjutande domstolen att bedöma verkningarna av de processuella åtgärder som vidtas av en part på grundval av nationella förfaranderegler. Den hänskjutande domstolen fann emellertid att domstolens svar är nödvändigt för att lösa tvisten vid den nationella domstolen. Enligt den hänskjutande domstolen leder inte den omständigheten att en annan rättslig grund åberopas till en sådan ändring av talan som inte tillåter att de bestämmelser genom vilka direktivet införlivats tillämpas. Den övriga delen av begäran om förhandsavgörande avser enbart tolkningen av bestämmelserna i direktivet.

36. Genom direktiv 1999/44 infördes inte en klar skillnad mellan ansvar till följd av åsidosättande av skyldigheten att leverera en vara i enlighet med avtalet och ansvar för åsidosättande av skyldigheten att leverera en vara som är fri från dolda fel. Inom ramen för det system som antogs i direktivet anses de båda kategorierna som fall av bristande avtalsenlighet i den mening som avses i artikel 3 i det direktivet.

37. Det finns enligt min mening inte heller andra skäl att anta att begäran om förhandsavgörande inte avser unionsrätten. Även om man skulle utgå från att direktiv 1999/44 inte avser rättsliga fel – som ett sådant fel kan utlämnandet av en bil till köparen och handlingarna rörande bilen som använts för att ”kamouflera” en liknande bil betraktas – skulle begäran om förhandsavgörande enligt min mening fortfarande kunna tas upp till sakprövning.

38. I vissa medlemsstater kan utöver faktiska fel en specifik form av felaktigheter i fråga om den sålda varan urskiljas som betecknas som ett rättsligt fel (”défaut juridique”, ”Rechtsmängel”). Lagstiftarna har i vissa fall emellertid inte knutit någon rättsverkan till denna uppdelning, vilket medför att det är svårt att dra gränsen mellan faktiska fel och rättsliga fel. Det förekommer att denna åtskillnad enbart är dogmatisk. I vart fall rör det sig om ett rättsligt fel när den sålda varan ägs av tredje man eller när varan belastas av en rätt som tillkommer tredje man.

39. Jag är inte övertygad om att det i förevarande fall rör sig om ett sådant rättsligt fel. Jag är dessutom tveksam till om direktivet inte avser rättsliga fel i den mening som begreppet definieras ovan.

40. Jag instämmer emellertid i den ståndpunkt som intagits av den hänskjutande domstolen att det i förevarande fall rör sig om bristande avtalsenlighet hos varan i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 1999/44. Enligt direktivet åligger det säljaren att leverera varor som är avtalsenliga. Härmed avses även leverans av saker i ett sådant skick att de kan användas för avsett ändamål. Den omständigheten att bilen inte kan registreras innebär i princip att den inte kan användas för de ändamål för vilka bilar vanligen används.

41. Även om det emellertid antas att bilen i förevarande fall var behäftad med ett rättsligt fel och detta inte omfattas av begreppet bristande avtalsenlighet hos varan i den mening som avses i direktiv 1999/44, bör domstolen fortfarande förklara sig vara behörig att besvara den nationella domstolens fråga. Den belgiska lagstiftaren hade kunnat välja en lösning som föreskrivs i direktivet för att fastställa konsumenternas rättigheter även i sådana fall som inte avses i direktivet. Behovet av att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten, oberoende av de omständigheter som den är tillämplig på, talar enligt den rättspraxis som slogs fast i domstolens dom i målet Dzodzi för att förevarande begäran om förhandavgörande kan tas upp till sakprövning.

42. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att den begäran om förhandsavgörande som framställts av Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons) kan tas upp till sakprövning. Jag kan därför gå vidare, men innan dess vill jag göra några inledande anmärkningar som möjliggör för domstolen att göra en mer komplett analys av förevarande mål.

B. Inledande anmärkningar

43. Säljarens ansvar för bristande avtalsenlighet hos varor som föreskrivs i direktiv 1999/44 utgör en väsentlig beståndsdel i unionens system för konsumentskydd.

44. Trots att direktivet grundar sig på ett system för minimiharmonisering, har det bidragit till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå i samtliga medlemsstater. På så sätt har det möjliggjort att uppfylla ett av unionens viktigaste politiska mål.

45. I artikel 3.1 i direktiv 1999/44 jämförd med artikel 2.1 i det direktivet kommer principen pacta sunt servanda till uttryck. I dessa bestämmelser föreskrivs att säljaren ska vara ansvarig för bristande avtalsenlighet hos varan som föreligger vid tidpunkten för leveransen av varan. Detta ändras inte av att felet upptäcks senare. Den avgörande tidpunkten för bedömningen av huruvida bristande avtalsenlighet föreligger är tidpunkten för leverans av varan.

46. Inom ramen för de bestämmelser som avser säljarens ansvar kan två olika begrepp som sammanhänger med den tid som förflutit urskiljas. Det rör sig om ansvarstiden för bristande avtalsenlighet och den frist inom vilken det är möjligt att göra gällande rättigheter till följd av bristande avtalsenlighet, som även kallas preskriptionsfrist (”délai de prescription”, ”Verjährungsfrist”, ”limitation period”).

47. Den tidsfrist som avses i artikel 5.1 första meningen i direktiv 1999/44 anger den tidsram inom vilken den bristande avtalsenligheten måste visa sig. Fel som fastställts efter det att den fristen löpt ut medför inte ansvar för säljaren.

48. Preskriptionsfristen som avses i artikel 5.1 andra meningen i direktiv 1999/44 anger emellertid den tidsfrist inom vilken en konsument kan göra gällande de rättigheter som tillkommer honom gentemot säljaren till följd av bristande avtalsenlighet hos varan.

49. Bestämmelser i vilka början och slutet av ansvarstiden fastställs ger således svar på frågan när den bristande avtalsenligheten måste visa sig för att köparen ska kunna göra gällande de rättigheter som tillkommer honom i detta avseende gentemot säljaren. I de bestämmelser som avser preskriptionsfrister fastställs den tidpunkt vid vilken en konsument senast kan göra gällande de anspråk som uppkommit under ansvarstiden.

C. Åtskillnaden mellan ansvarstiden och preskriptionsfristen inom ramen för det system för konsumentskydd som fastställs i direktiv 1999/44

50. Enligt bestämmelserna i direktiv 1999/44 eftersträvas olika ändamål med säljarens ansvarstid för bristande avtalsenlighet hos varan och den frist som avses i artikel 5.1 andra meningen i direktivet.

51. I artikel 5.1 första meningen i direktiv 1999/44 föreskrivs att ”[s]äljaren skall anses ansvarig … när den bristande avtalsenligheten visar sig inom två år efter leveransen av varan”. I artikel 5.1 andra meningen har emellertid en regel om preskriptionsfrister införts som har följande lydelse: ”Om de rättigheter som anges i artikel 3.2 enligt nationell lag är föremål för en preskriptionsfrist, skall den fristen inte löpa ut inom två år från tidpunkten för leveransen.”

52. Enligt direktiv 1999/44 ska minst en tvåårsfrist föreskrivas för säljarens ansvar för bristande avtalsenlighet. Samtidigt ges de nationella lagstiftarna rätt att besluta om att begränsa möjligheten för konsumenter att göra gällande rättigheter i samband med sådana brister i tiden genom att införa preskriptionsfrister. I direktivet föreskrivs inte hur långa dessa frister ska vara. Om sådana frister emellertid fastställs får de enligt artikel 5.1 andra meningen i direktiv 1999/44 inte löpa ut inom två år från tidpunkten för leveransen.

53. Enligt min mening framgår redan av ordalydelsen i artikel 5.1 andra meningen i direktivet att det inte finns något samband mellan dessa tidsfrister. I denna bestämmelse kopplas inte preskriptionsfristen till ansvarstiden som avses i artikel 5.1 första meningen, utan till en frist på två år från leveranstidpunkten. I artikel 5.1 andra meningen i direktiv 1999/44 hänvisas inte på något sätt till den första meningen i denna bestämmelse som avser ansvarstiden för säljaren för bristande avtalsenlighet.

54. Denna uppfattning bekräftas även av skäl 17 i direktivet, där fristen på två år i fråga om preskriptionsfrister nämns två gånger; för det första i ett mer allmänt sammanhang, där det bekräftas att sådana frister kan föreskrivas i nationell lag, och för det andra för de fall där den nationella lagstiftaren fastställt att denna frist ska börja löpa vid en annan tidpunkt än vid tidpunkten för leveransen.

55. Jag är medveten om att överensstämmelsen mellan den minimala tiden för ansvar och den minimala fristen för preskription som i princip inte ska löpa ut inom två år från tidpunkten för leveransen kan leda till slutsatsen att det finns ett nära samband mellan de två fristerna.

56. Det bör dock noteras att säljarens ansvarstid på två år för bristande avtalsenlighet utgjorde en kompromiss för att förena olika lösningar som i detta avseende valts i olika medlemsstater. Det antogs emellertid att fristen, trots att den är betydligt kortare än de frister som fyller liknande funktioner som föreskrivs i vissa medlemsstaters lagstiftning, med hänsyn till den minimiharmonisering som valts, räcker för att fastställa den konsumentskyddsnivå som krävs.

57. Ansvarstidens längd som avses i artikel 5.1 första meningen i direktiv 1999/44 fastställdes utifrån bestämmelserna i Förenta Nationernas konvention angående avtal om internationella köp av varor av den 11 april 1980. I artikel 39.2 i denna konvention föreskrivs följande: ”I alla händelser förlorar köparen rätten att åberopa fel i varan om han inte reklamerar till säljaren om felet senast inom två år från den tidpunkt då varan faktiskt överlämnades till köparen, såvida inte denna tidsfrist är oförenlig med en avtalad garantitid.”

58. Konventionen som utgjorde inspiration för den europeiska lagstiftaren grundas inte på antagandet att köparens talerätt inte kan preskriberas tidigare än vid utgången av ansvarstiden.

59. Jag anser inte heller att den europeiska lagstiftaren strävade efter att sammanlänka dessa tidsfrister och utgick från att anspråk inte kan preskriberas innan ansvaret upphör. Mellan ansvarstiden och preskriptionsfristen finns emellertid endast den typen av samband att anspråket måste ha uppkommit under ansvarstiden för att kunna vara föremål för preskription. Det finns däremot ingen förklaring för det omvända förhållandet. Ett sådant föreskrivs inte heller i bestämmelserna i direktivet.

60. För att förklara den tidsfrist som föreskrivs i direktiv 1999/44 inom vilken anspråk inte kan preskriberas, kan enbart antas att tidsfristen på två år ansågs räcka för att säkerställa en lägsta konsumentskyddsnivå.

61. Mot bakgrund av vad som anförts ovan är jag övertygad om att den bestämmelse enligt vilken konsumentens talerätt till följd av bristande avtalsenlighet hos varan inte kan preskriberas tidigare än vid utgången av fristen på två år efter leverans av varan ingår i det konsumentskydd som garanteras i unionsrätten.

D. Tolkning av artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 som en undantagsbestämmelse

62. Jag är övertygad om att bestämmelsen i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44, där det föreskrivs att ansvarstiden kan minskas med avseende på begagnade varor, inte motiverar en annan tolkning.

1. Räckvidden av hänvisningen i artikel 7.1 andra meningen i direktiv 1999/44

63. Av avgörande betydelse för förevarande begäran om förhandsavgörande är artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44, enligt vilken ”[m]edlemsstaterna får föreskriva att säljaren och konsumenten i fråga om begagnade varor får komma överens om vissa avtalsvillkor eller ingå överenskommelser med kortare ansvarstid för säljaren än den som föreskrivs i artikel 5.1” och att ”[e]n sådan ansvarstid … inte [får] understiga ett år.”

64. Kommissionen påpekade i sitt skriftliga yttrande att det visserligen är olyckligt att det i artikel 7.1 andra stycket hänvisas till den ”tid” som föreskrivs i artikel 5.1, eftersom det inte uttryckligen anges vilken tid som avses. Det är oklart om det rör sig om den tid inom vilken den bristande avtalsenligheten måste visa sig (artikel 5.1 första meningen) eller om den tid som avser preskription (artikel 5.1 andra meningen).

65. I vissa av direktivets språkversioner föreskrivs i artikel 7.1 andra stycket att ansvarstiden för säljaren kan förkortas (”la responsabilité du vendeur”, ”liability of the seller”, ”responsabilità del venditore”). Samma begrepp har använts i artikel 5.1 första meningen i direktivet med avseende på de frister inom vilka den bristande avtalsenligheten hos varan måste visa sig. Jag betvivlar inte heller att artikel 7.1 andra stycket i direktivet enbart avser ansvarstider som det rör sig om i artikel 5.1 första meningen, men inte preskriptionsfrister som avses i artikel 5.1 andra meningen.

66. En sådan tolkning stöds även av en analys av det lagstiftningsförfarande som ledde till antagandet av direktiv 1999/44. Enligt domstolens fasta rättspraxis kan tillblivelsen av en unionsrättslig bestämmelse vara relevant för tolkningen av densamma.

67. Det ursprungliga förslaget till direktiv innehöll inte några bestämmelser om handel med begagnade varor.

68. I detta skede fastställdes en enhetlig ansvarstid för säljaren på två år, vilken avsåg samtliga varor som omfattades av direktivets tillämpningsområde.

69. Under det fortsatta lagstiftningsarbetet påpekade den ekonomiska och sociala kommittén att en ansvarstid på två år för säljaren i vissa fall kan vara för lång med hänsyn till den sålda varans beskaffenhet (”la nature particulière du bien vendu”). Kommittén föreslog att parterna, med avvikelse från den tvååriga tidsfristen, skulle kunna minska ansvarstiden (”la durée de cette garantie”) till ett år.

70. Inom ramen för rådets och parlamentets gemensamma ståndpunkt förespråkades den lösningen enligt vilken det med avseende på begagnade varor är tillåtet att avtala om en kortare frist än den som fastställs i artikel 5.1 i direktivet, förutsatt att en sådan möjlighet föreskrivs i nationell lag. Den fristen får emellertid inte understiga ett år (artikel 7.1 andra stycket). Såväl i förarbetena som i skäl 16 i den text i direktiv 1999/44 som antogs motiverades detta undantag med begagnade varors särdrag (”tenir compte de leur spécificité”).

71. I detta sammanhang hänvisades enligt min mening till det yttrande som avgavs av kommittén som motiverade införandet av en motsvarande bestämmelse med behovet av olika ansvarstider med hänsyn till vissa varors särskilda karaktär. Jag är dessutom övertygad om att bestämmelsen i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 avser den ansvarstid som avses i artikel 5.1 första meningen i direktivet i enlighet med de ändringar som initierades i den ekonomiska och sociala kommitténs förslag som avsåg ansvarstider för säljaren (”la durée de … garantie”).

72. I detta skede av resonemanget kan dessutom konstateras att nationella lagstiftare på grundval av artikel 7.1 andra stycket i direktivet kan införa bestämmelser som med avseende på försäljning av begagnade varor möjliggör för parterna att enbart minska den ansvarstid som avses i artikel 5.1 första meningen i direktivet till ett år.

2. Tolkning av artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44

73. Mot bakgrund av artikel 5.1 första meningen i direktiv 1999/44 utgör ansvarstiden för säljaren på två år för bristande avtalsenlighet en viktig del i den lägsta konsumentskyddsnivå som garanteras i unionsrätten. Parterna får inte begränsa eller göra undantag från den tiden, vilket framgår av artikel 7.1 första stycket i direktivet.

74. Undantagsvis har medlemsstaterna emellertid befogenhet att införa bestämmelser i den nationella lagstiftningen enligt vilka parterna får komma överens om en kortare ansvarstid för säljaren när det gäller begagnade varor. En sådan ansvarstid får dock inte understiga ett år (artikel 7.1 andra stycket).

75. Artikel 7.1 andra stycket, enligt vilket det är möjligt att införa kortare ansvarstider för säljaren vid bristande avtalsenlighet i form av en undantagsbestämmelse, ska således tolkas restriktivt och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med bestämmelsen.

76. Eftersom den nationella lagstiftaren undantagsvis har getts möjlighet att bemyndiga parterna att komma överens om en kortare ansvarstid, kan denna behörighet inte utvidgas till att även omfatta möjligheten att ingripa i regleringen avseende preskriptionstiden som avses i artikel 5.1 andra meningen i direktivet. Den nationella lagstiftningen kan inte heller tillåta parterna i köpeavtalet att göra undantag från den bestämmelse enligt vilken preskriptionsfristen för konsumentens rättigheter inte får löpa ut inom två år från leveransen.

77. Jag anser att direktivet även utgör hinder för andra lösningar som medför liknande resultat. Framför allt utgör kravet att artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 ska tolkas restriktivt hinder mot att sammanlänka den tidpunkt vid vilken preskriptionsfristen kan löpa ut med ansvarstiden, eftersom sistnämnda kan minskas till ett år av parterna.

78. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att undantagskaraktären av artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 utgör hinder mot en sådan tolkning av bestämmelser i den nationella lagstiftningen som innebär att preskriptionsfristen kan löpa ut inom två år från leveransen av varan.

E. Syftet med undantaget i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44

79. Jag anser inte att det mål som eftersträvas med bestämmelsen kräver att det görs en annan tolkning, som är vidare än den ovan anförda, av undantaget i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44.

1. Undantaget i artikel 7.1 andra stycket i direktivet och balans i avtalsförhållanden

80. Av de överväganden som gjordes i punkterna 69–70 ovan i förevarande förslag till avgörande framgår att det enligt artikel 7.1 andra meningen i direktivet är möjligt att beakta de begagnade varornas särdrag vid konsumenthandel.

81. Härmed försöker man enligt min mening framför allt att göra en avvägning mellan säljarens och köparens intressen för att säljarens ansvar inte ska bli oproportionerligt med hänsyn till begagnade varors beskaffenhet. Vid prövningen av skäl 17 i direktivet kan slutsatsen dras att införandet av en ansvarstid på två år motiverades av oron för att säljaren skulle få ett alltför omfattande ansvar. Samma argument var enligt min mening avgörande för den lösning som valdes för begagnade varor som möjliggjorde mer omfattande begränsningar av säljarens ansvar.

82. Dessutom är syftet med undantaget i artikel 7.1 andra meningen i direktiv 1999/44 enligt min mening inte att säkerställa att de begagnade varornas särdrag beaktas, utan snarare att möjliggöra för parterna att hantera avtalsrisken. Det rör sig om att möjliggöra för parterna att, trots att avtal ingåtts om en begagnad vara, göra undantag från vissa direktivbestämmelser. Om parterna skulle åläggas en skyldighet att iaktta samtliga krav som uppställs i direktivet, skulle detta kunna hindra utvecklingen av marknaden för begagnade varor. Bibehållandet av en hög konsumentskyddsnivå medför förhållandevis höga kostander för handeln. Detta kan avskräcka företag från att delta i denna typ av verksamhet. Om dessa kostander skulle inräknas i priset och övervältras på konsumentera skulle marknaden för begagnade varor förlora sin väsentliga karaktär, nämligen att erbjuda konsumenter prisvärda varor.

83. Vid bibehållandet av en hög konsumentskyddsnivå är det viktigt att beakta att den inre marknadens utveckling kräver att balansen mellan intressena hos parterna i ett försäljningsavtal upprätthålls. Det är i denna anda som domstolen, som vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 1999/44 beaktat behovet av att skydda säljarens ekonomiska intressen, argumenterat.

84. Frågan uppkommer om strävan efter att uppnå önskad balans mellan intressena hos parterna i ett försäljningsavtal talar för en sådan lösning enligt vilken fastställandet av en kortare ansvarsperiod medför att tvåårsfristen, inom vilken preskriptionsfristen inte får löpa ut, blir kortare.

85. Den frågan bör enligt men mening besvaras nekande.

86. Direktiv 1999/44 innehåller en rad lösningar som är ett uttryck för strävan efter att uppnå balans i avtalsförhållanden. Utöver ansvarstiden på två år för bristande avtalsenlighet som nämnts ovan bör bland dessa, såsom domstolen erinrade om i domen Quelle, möjligheten i artikel 3.3 i direktivet att inte byta ut varan anges, eftersom denna form av ersättning för skada medför orimliga kostnader för säljaren. Domstolen kompletterade denna förteckning i domen Gebr. Weber och Putz genom att klargöra att säljaren enligt artikel 4 i direktivet har en regressrätt gentemot tillverkaren, en säljare i tidigare led eller någon annan mellanhand.

87. Även om det i direktivet eftersträvas att upprätthålla balans i avtalsförhållanden är åtgärder som leder till att konsumenten berövas allt rättsligt skydd den sista utvägen, vilken den europeiska lagstiftaren försöker att undvika.

88. En analys av dessa bestämmelser i direktivet som avser begagnade varor leder till identiska slutsatser.

89. I samma direktiv finns utöver möjligheten att fastställa en kortare ansvarstid ytterligare två exempel på lösningar som kan vara av betydelse i fråga om begagnade varor.

90. I skäl 16 i direktiv 1999/44 påpekas att begagnade varors specifika art i princip gör det omöjligt att byta ut dem. I bestämmelserna i direktivet kommer detta till uttryck i artikel 3.3 enligt vilken säljaren kan underlåta att byta ut varan om detta inte är möjligt.

91. Dessutom föreskrivs i artikel 5.3 i direktiv 1999/44 en möjlighet att överge presumtionen om att den brist som visar sig inom sex månader från leveransen av varan förelåg vid tidpunkten för leveransen, när denna presumtion är oförenlig med varans art. Innan fristen för införlivande av direktivet löpte ut påpekades i doktrinen att bestämmelsen kan tillämpas på begagnade varor. Även den belgiska lagstiftaren har utnyttjat denna möjlighet. I artikel 1649 quater § 4 i den belgiska civillagen preciserades villkoret ”oförenlig med varans … art” redan i den nationella lagen genom att det tillades att det vid bedömningen av oförenligheten ska beaktas om det rör sig om nya eller begagnade varor.

92. I vart fall är inte syftet med att säkerställa att begagnade varors specifika art beaktas att beröva konsumenten det skydd som garanteras, utan enbart att begränsa de rättigheter som tillkommer konsumenten (artikel 3.3 i direktiv 1999/44) och att begränsa bevislättnader (artikel 5.3).

93. Om en sådan lösning väljs, enligt vilken det utgås från att fastställandet av en kortare ansvarstid innebär att den frist inom vilken preskriptionsfristen inte får löpa ut minskas, kan detta emellertid medföra att konsumenter helt och hållet berövas rättsligt skydd redan tidigare än vid utgången av tvåårsfristen från leveranstidpunkten.

94. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att behovet av att beakta intressena hos båda parterna i försäljningsavtalet inte gör det möjligt att göra undantag från bestämmelsen enligt vilken konsumentens anspråk inte kan preskriberas inom två år från tidpunkten för leveransen.

2. Beaktande av begagnade varors specifika art som ett mål som direkt eftersträvas med undantaget i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44

95. Syftet med undantaget i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 var att, som nämnts ovan, möjliggöra att beakta begagnade varors specifika art.

96. Den österrikiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande anfört att eftersom detta mål eftersträvas i artikel 7.1 andra stycket i direktivet, ska den kortare ansvarstiden för bristande avtalsenlighet sammanlänkas med den frist inom vilken konsumentens rättigheter inte får preskriberas. Vid utvecklingen av det argumentet påpekades att, med hänsyn till beskaffenheten hos begagnade varor som redan har använts, sannolikheten för att bristande avtalsenlighet, som redan föreligger då varan levereras, uppkommer är större samt att det med tiden kan visa sig vara svårare att visa att en bristande avtalsenlighet fanns just vid den tidpunkten.

97. Jag anser emellertid inte att det ovan anförda motiverar uppfattningen att den frist som avses i artikel 5.1 andra meningen i direktiv 1999/44 ska sammanlänkas med ansvarstiden för bristande avtalsenlighet.

98. Vad gäller den ökade sannolikheten att den bristande avtalsenligheten visar sig, beaktas – redan genom begränsningen av säljarens ansvar på så sätt att det enbart avser fel som har visats inom ett år från den tidpunkt då varan levereras – i tillräcklig stor utsträckning den specifika beskaffenheten hos varor som redan tidigare saluförts. Detta ansvar, i vart fall med avseende på att sannolikheten för att felet visar sig ökar med tiden, utvidgas emellertid inte endast genom längre preskriptionsfrister. Endast de rättigheter som uppkom under ansvarstiden kan nämligen preskriberas. En annan fråga avser emellertid om säljaren måste finna sig i denna osäkerhet om konsumenten kommer att utnyttja det rättsliga skydd som tillkommer denne.

99. Jag anser inte heller att det argument som avser bevissvårigheter på grund av den tid som förflutit är övertygande.

100. I förevarande mål rör det sig om relativt korta tidsfrister. Detta framgår av omständigheterna i det nationella målet där årsfristen, räknad från den tidpunkt då varan levererades, överskreds med mindre än sex månader.

101. Jag anser även att denna typ av hinder vad gäller bevisningen som den österrikiska regeringen uppmärksammat inte skadar säljarens intressen. Med tiden uppkommer enbart bevissvårigheter för konsumenten när det gäller att visa att en bristande avtalsenlighet redan förelåg vid den tidpunkt då varan levererades. Med avseende på begagnade varor kan konsumenten ändå påträffa denna typ av bristande avtalsenlighet. Till exempel kan varans begagnade karaktär medföra att konsumenten inte kommer att kunna göra gällande presumtionen om att en bristande avtalsenlighet redan förelåg vid leveransen av varan, inte ens om bristen visar sig inom sex månader från leveransen.

102. Jag anser dessutom att strävan efter att upprätthålla balans mellan parterna i försäljningsavtalet inte motiverar en sådan tolkning av bestämmelserna i direktiv 1999/44, enligt vilken den tidsfrist som avses i artikel 5.1 andra meningen i det direktivet är beroende av tidsfristen i artikel 5.1 första meningen när den sistnämnda minskas av parterna till ett år.

103. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att den bestämmelse enligt vilken konsumenten inom två år från leveranstidpunkten inte får berövas möjligheten att göra gällande rättigheter som tillkommer honom gentemot säljaren till följd av bristande avtalsenlighet är en del av det lägsta konsumentskydd som följer av direktiv 1999/44.

VI. Förslag till avgörande

104. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons, Belgien) har ställt på följande sätt: Enligt artikel 5.1 andra meningen i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier är den bestämmelse enligt vilken konsumenten inom två år från leveranstidpunkten inte får berövas möjligheten att göra gällande rättigheter som tillkommer denne gentemot säljaren till följd av bristande avtalsenlighet en del av det lägsta konsumentskydd som följer av unionsrätten, även i fråga om begagnade varor.

1 Originalspråk: polska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12). Direktivet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter (EUT L 304, 2011, s. 64). Det är emellertid enbart tillämpligt på avtal som ingåtts efter den 13 juni 2014 (artikel 28.2). Ändringarna avser inte heller frågor som är av avgörande betydelse för förevarande begäran om förhandsavgörande.

3 Fotnoten avser endast den polska versionen av detta förslag till avgörande.

4 I detta sammanhang parafraseras E. Łętowska som betonade att skyddet för konsumenter som är den svagare parten i avtalsförhållanden inte enbart kan begränsas till att omfatta lagstiftningsåtgärder. Man bör även säkerställa att konsumenter har tillgång till effektivt rättsligt skydd, eftersom ”att ha en (teoretisk) rättighet och inte kunna hävda denna är ett betydligt allvarligare berövande än en total avsaknad av en rättighet (förlust av förhoppningar till följd av hjälplöshet)”. Łętowska, E., ”Wirtualizacja sądowej ochrony słabszych”, i: ”Ochrona strony słabszej stosunku prawnego”. Księga jubileuszowa ofiarowana Profesorowi Adamowi Zielińskiemu, red. Boratyńska, M., Warszawa, Wolters Kluwer SA, 2016, s. 73.

5 Lagen trädde i kraft efter det att domstolen i dom av den 19 februari 2004, kommissionen/Belgien, C‑312/03, EU:C:2004:116, slagit fast att Belgien underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen genom att inte införliva direktiv 1999/44 till den 1 januari 2002.

6 Det ska endast i förbigående nämnas att ansvarstiden på två år, enligt den ståndpunkt som den hänskjutande domstolen intog i beslutet om hänskjutande, inte löpte före den 7 januari 2011, eftersom fordonet först då kunde registreras. Den hänskjutande domstolen konstaterade även att Christian Ferenschild hävdade att fristen inte heller löpte under de följande månaderna efter den dagen, eftersom parterna skulle föra förhandlingar om den bristande avtalsenligheten. Den hänskjutande domstolen underlät att beakta dessa omständigheter när den ställde tolkningsfrågan och avser inte att erhålla vägledning avseende inverkan av ovannämnda omständighet på preskriptionsfristen. I direktiv 1999/44 uppställs inte heller några särskilda krav avseende uppskjutande av preskriptionsfristen. I skäl 18 i direktivet anges enbart att ”medlemsstaterna får meddela föreskrifter om uppskjutande och avbrytande av den tidsperiod under vilken alla slag av bristande avtalsenlighet måste visa sig, och av preskriptionsfristen, om detta är tillämpligt och i enlighet med deras nationella lagar, i fall av reparation, utbyte eller förhandlingar mellan säljaren och konsumenten för att åstadkomma en uppgörelse i godo.”

7 Angående införlivandet av direktiv 1999/44, se Boden, D., ”Le retard pris par la Belgique pour transposer la directive 1999/44/CE ’sur certains aspects de la vente et des garanties des biens de consommation’”, Zeitschrift für Gemeinschaftsprivatrecht, volym 4, 2003–2004, s. 192; A. Pinna, La transposition en droit français, European Review of Private Law, volym 9, nr 2, 2001, s. 224–231.

8 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig –96/0161 (COD), s. 11.

9 Verkningarna av antagandet av ett enhetligt begrepp ”bristande avtalsenlighet hos varan” mildras i viss grad av artikel 2.3 i direktivet enligt vilken bristande avtalsenlighet inte ska anses föreligga om konsumenten vid tidpunkten för avtalets ingående kände till eller inte rimligen kunde vara okunnig om den bristande avtalsenligheten. Se Pelet, S., ”L’impact de la directive 99/44/EC relative à certains aspects de la vente et des garanties des biens de consommation sur le droit français”, Revue européenne de droit de la consommation, volym 1, 2000, s. 49–50.

10 Till exempel enligt 435 § Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen) är en sak fri från rättsliga fel om en tredje man inte kan göra gällande några rättigheter gentemot köparen med avseende på saken eller enbart kan göra gällande sådana rättigheter i den omfattning som anges i köpeavtalet. I 923§ i Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (den österrikiska civillagen) anges försäljning av saker som tillhör en annan och undanhållande av information för köparen om att saken är belastad eller tillhandahållande av felaktig information om att saken är fri från belastningar bland de omständigheter som medför ansvar för säljaren. Enligt Förenade kungarikets Sale of Goods Act 1979 (1979 års lag om försäljning av varor) som gällde tills nyligen var säljaren enligt 12 § i den lagen ansvarig för att han hade rätt att förfoga över saken (eller att denna rättighet skulle tillkomma honom vid den tidpunkten då ägandeätten skulle övergå till köparen) och för att saken vid försäljningen var fri från belastningar och att den skulle fortsätta att vara fri från sådana belastningar när äganderätten skulle övergå till köparen. I dag regleras denna fråga i vart fall med avseende på konsumentavtal på liknande sätt i 17 § punkt 2 Consumer Rights Act 2015 (2015 års lag om konsumenträttigheter). Enligt artikel 5563 i kodeks cywilny (den polska civillagen) är säljaren ansvarig gentemot köparen om den sålda varan ägs av tredje man eller om den belastas av rättigheter som tillkommer tredje man. Slutligen föreskrivs i artikel 41 i Förenta nationernas konvention av den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor som utgjorde en källa för inspiration för den europeiska lagstiftaren inom ramen för upprättandet av direktiv 1999/44, vilket även kommer att diskuteras nedan i förevarande förslag till avgörande, att ”[s]äljaren skall avlämna en vara som inte belastas av någon rätt för eller något krav från tredje man”. Dessa regler återspeglas i modellregleringen av den europeiska privaträtten (Draft Common Frame of Reference), som utarbetades bland annat genom en komparativrättslig metod. Enligt artikel 2:305 första meningen jämförd med artikel 2:301 d som återfinns i volym 4 del A i den lagstiftningen anses i de fall där en vara belastas av någon rätt för eller något krav från tredje man bristande avtalsenlighet hos varan föreligga (”The good must be free from any right or reasonably well founded claim of a third party”). Se ”Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR)”. Outline Edition, Von Bar, Ch., Clive, E., Schulte-Nölke m.fl. (red.), München, Sellier European Law Publishers, 2009, s. 282.

11 Se artikel 2.2 c i direktiv 1999/44.

12 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi, C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 38–41.

13 Se dom av den 17 juli 1997, Giloy, C‑130/95, EU:C:1997:372, punkt 28, och dom av den 7 januari 2003, BIAO, C‑306/99, EU:C:2003:3, punkterna 18–20 och 92–94.

14 Se skäl 1 i direktiv 1999/44 där det hänvisas till artikel 153 EG, som ersatts av artikel 169 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vars betydelse i dag även bekräftas i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

15 Min kursivering.

16 Motiveringen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 12.

17 Se motiveringen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 9 och 16.

18 Motiveringen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror, KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 13. Unionslagstiftarens källa till inspiration vid utarbetandet av direktiv 1999/44 har även beaktats i doktrinen. Se även Magnus, U., ”The CISG’s Impact on European Legislation”, i ”The 1980 Uniform Sales Law: Old Issues Revisited in the Light of Recent Experiences”, red. Ferrari, F., Sellier European Law Publishers, 2003, s. 135–141, Montfort, C., ”A la recherche d’une notion de conformité contractuelle. Etude comparée de la Convention de Vienne, de la directive 1999/44 et de certaines transpositions nationales”, European Review of Private Law, volym 4, 2006, s. 499.

19 I den konventionen regleras inte frågan om preskription av anspråk som härrör från avtal om internationella köp av varor. Underlåtenheten att reglera denna fråga i den lagstiftingen utgör en så kallad yttre lucka, det vill säga en lucka med avseende på vilken en lösning ska sökas i den lagstiftning som anges genom bestämmelser i den internationella privaträtten. Magnus, U., ”CISG vs. CESL”, i ”CISG vs. Regional Sales Law Unification: With a Focus on the New Common Sales Law”, red. Magnus, U., München, 2012, s. 112–113. Frågan om preskription av anspråk som härrör från avtal som omfattas av konventionen regleras slutligen i den nationella lagstiftningen. Det är dock inte på sin plats att här ange olika regleringar som antagits i olika medlemsstater. Det råder dock ingen tvekan om att olika lösningar har valts i detta avseende. Frågan om preskription regleras även i en separat konvention som har antagit formen av en konvention om preskription vid internationella köp av varor som undertecknades i New York den 14 juni 1974. Jag vill här inte närmare gå in på hur konventionen kan tillämpas. Den kan i vart fall tillämpas i stället för den nationella lagstiftningen vid bedömningen av om anspråk som härrör från avtal som omfattas av 1980 års konvention har preskriberats. Enligt konventionen gäller enligt artikel 8 en preskriptionsfrist på fyra år. Detta är relevant, eftersom ett av de skäl som angavs till att frågan om preskription inte reglerades i 1980 års konvention var att det i detta avseende är möjligt att anpassa bestämmelserna i konventionen om preskription på så sätt att dessa bestämmelser kompletterar varandra. Kruisinga, SA, ”What consumer and commercial sales law have in commmon? A comparaison of the EC Directive on consumer sales law and the UN Convention on contracts for the international sale of goods”, European Review of Private Law, volym 9, nr 2, 2001, s. 185.

20 I artikel 7.1 andra stycket i den franska språkversionen av direktiv 1999/44 hänvisas till artikel 5.1 med tillämpning av begreppet ”délai”, som används i andra meningen i denna bestämmelse inom ramen för uttrycket ”délai de prescription”. På motsvarande sätt hänvisas i den engelska språkversionen av artikel 7.1 i direktivet till tid (”period”) i artikel 5.1, där i den andra meningen med avseende på preskriptionsfrister uttrycket ”limitation period” används. Den polska översättningen av direktivet där det i artikel 7.1 andra stycket hänvisas till de tider (”okresów”) som föreskrivs i artikel 5.1 är inte heller klar i detta avseende. I sistnämnda bestämmelse förekommer begreppet tid (”okresu”) enbart för att ange bestämmelser om preskriptionsfrister (”okresów przedawnienia”). I artikel 7.1 andra stycket i den spanska språkversionen av direktivet hänvisas till artikel 5.1 genom uttrycket ”plazo de responsabilidad por parte del vendedor menor que el establecido en el apartado 1 del artículo 5”. I artikel 5.1 förekommer dock enbart begreppet plazo för att beteckna preskriptionsfrister (”plazo de prescripción”). Den italienska språkversionen av direktivet kan ge upphov till tvekan. I artikel 7.1 andra stycket hänvisas till artikel 5.1 genom uttrycket ”periodo di tempo”. Detta begrepp förekommer dock inte i artikel 5.1 där det rör sig om ansvar för säljaren vid bristande avtalsenlighet som visar sig inom två år från leveranstidpunkten (artikel 5.1 första meningen: ”il difetto di conformità si manifesta entro il termine di due anni”) och verkan av preskriptionen (artikel 5.1 andra meningen ”… prescrizione, questa non può intervenire …”). Det bör noteras att hänvisningen i artikel 7.1 i direktiv 1999/44 i vissa språkversioner inte medför denna typ av tolkningssvårigheter. Till exempel talas i artikel 7.1 andra stycket i den litauiska språkversionen om den ansvarstid som föreskrivs i artikel 5.1 i det direktivet (”trumpesnis pardavėjo atsakomybės laikotarpis nei tas, kuris nurodytas 5 straipsnio 1 dalyje”), medan den litauiska versionen av artikel 5.1 andra meningen hänvisar till preskriptionsfrister genom begreppet ”senaties terminas”.

21 I den tyska versionen av direktivet kan ordalydelsen i artikel 7.1 andra stycket i direktiv 1999/44 ge ytterligare vägledning. Trots att det redan i artikel 7.1 andra stycket första meningen anges att kortare tidsfrister än de som gäller för säljaren enligt artikel 5.1 i direktivet kan fastställas (”der Verkäufer weniger lange haftet als in Artikel 5 Absatz 1 vorgesehen”), klargörs i artikel 7.1 andra stycket andra meningen att ansvarstiden (”Haftungsdauer”), inte får understiga ett år.

22 Se dom av den 2 september 2015, Surmačs, C‑127/14, EU:C:2015:522, punkt 28.

23 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror (KOM(95) 520 slutlig, 96/0161 (COD), s. 17 och följande sidor).

24 Yttrande från den Ekonomiska och sociala kommittén om förslaget till direktiv om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT C 66, 1997, s. 8 och 10).

25 Se rådets och Europaparlamentets gemensamma ståndpunkt av den 24 september 1998 om antagande av direktiv om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, nr 51/98 (EGT C 333, 1998, s. 50 och 54).

26 Se dom av den 1 mars 2012, González Alonso, C‑166/11, EU:C:2012:119, punkt 26 och där angiven rättspraxis.

27 Dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 42, och dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 58. Se även generaladvokaten V. Trstenjaks förslag till avgörande i målet Quelle, C‑404/06, EU:C:2007:682, punkt 48 och synpunkterna i fotnot 32, och generaladvokaten J. Mazákas förslag till avgörande i målet Gebr. Weber, C‑65/09, EU:C:2010:274, punkterna 30, 85 och 86.

28 Dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 42.

29 Dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 58.

30 Det har emellertid påpekats att undantaget från presumtionen i denna bestämmelse kan avse denna typ av bristande avtalsenlighet som följer av användningen av varan och inte, såsom jag anser, av all bristande avtalsenlighet som sådan. Staudenmayer, D., ”The Directive on the Sale of Consumer Goods and Associated Guarantees – A Milestone in the European Consumer and Private Law”, European Review of Private Law, volym 4, 2000, s. 561.

31 I det nationella målet med avseende på vilket den nationella domstolen framställde en begäran om förhandsavgörande väcktes talan den 12 mars 2012, bilen hämtades den 21 september 2010 och felet fastställdes den 22 september 2010.

32 Se punkt 91 i detta förslag till avgörande.