FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA – MÅL C‑294/16 PPU JZ
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har hänskjutits inom ramen för ett mål avseende en ansökan från en person som dömts för brott om att från den totala tidsperioden för frihetsberövande i den medlemsstat som utfärdat en europeisk arresteringsorder (Republiken Polen) avräkna den period under vilken den medlemsstat som verkställt arresteringsordern (Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) hållit den berörda personen i husarrest under elektronisk övervakning jämte andra inskränkande åtgärder.
2. Genom sin begäran om förhandsavgörande söker Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź; Polen) klarhet i om de åtgärder som är aktuella i det nationella målet kan betecknas som ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslut 2002/584/RIF. Denna fråga föranleder domstolen att för första gången uttala sig om tolkningen av denna bestämmelse.
3. Även om man i första hand skulle kunna dra slutsatsen att begreppet ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet enbart omfattar sådana åtgärder som medför ett frihetsberövande i strikt mening, följer det av tolkningen av denna bestämmelse mot bakgrund av de grundläggande rättigheter som fastslås i artikel 6 FEU och som återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), att begreppet frihetsberövande kan omfatta åtgärder som innebär en inskränkning i friheten som med hänsyn till dess påträngande karaktär kan likställas med en frihetsberövande åtgärd.
4. Frågan huruvida de åtgärder som den verkställande staten har vidtagit i förevarande fall – till följd av deras kumulering, svårighetsgrad och varaktighet – utgör en inskränkning i friheten som är jämförbar med ett fängslande och således ska avräknas från den totala tidsperioden för frihetsberövande som ska avtjänas i den medlemsstat som utfärdat den Europeiska arresteringsordern, ska bedömas mot bakgrund av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
1. Fördraget om Europeiska unionen
5. I artikel 6 FEU föreskrivs följande:
”1. Unionen skall erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i … [stadgan] …, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.
Bestämmelserna i stadgan ska inte på något sätt utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen.
Rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges.
2. Unionen ska ansluta sig till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)). Denna anslutning ska inte ändra unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen.
3. De grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i [Europakonventionen] …, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer.”
6. Enligt artikel 1.1 i protokoll nr 30 om Polens och Förenade kungarikets tillämpning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ”innehåller avdelning IV i stadgan ingenting som medför rättigheter tillämpliga på Polen eller Förenade kungariket som kan bli föremål för rättslig prövning, utom i den mån Polen eller Förenade kungariket har föreskrivit sådana rättigheter i sin nationella lagstiftning”.
2. Stadgan
7. I artikel 6 i stadgan föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt till frihet och personlig säkerhet”.
8. I artikel 49.3 i stadgan föreskrivs att ”[s]traffets stränghet [inte] bör … vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen”.
9. I artikel 50 i stadgan föreskrivs att ”[i]ngen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen”.
3. Rambeslutet
10. Skäl 12 till rambeslut 2002/584 anger att det respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 FEU och återspeglas i stadgan, särskilt kapitel VI i denna.
11. I artikel 1.3 i rambeslutet anges att detta ”[inte] påverkar … skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen”.
12. I artikel 26 i rambeslutet, med rubriken ”Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten”, föreskrivs följande:
”Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.”
B – Polsk rätt
13. I artikel 63.1 i kodeks karny (strafflagen) av den 6 juni 1997 föreskrivs en skyldighet att avräkna det faktiska frihetsberövandet som den dömda personen ådömts i förfarandet från det fängelsestraff som utdömts.
14. Artikel 607f i kodeks postępowania karnego (lag om straffprocess) av den 6 juni 1997 införlivar artikel 26 i rambeslutet med polsk rätt. Dess lydelse är jämförbar med lydelsen i artikel 63.1 i strafflagen. Bestämmelsen är emellertid endast tillämplig på frihetsberövanden som sker i samband med verkställighet av en europeisk arresteringsorder.
II – Målet vid den nationella domstolen
15. År 2007 dömdes J. Z. till fängelse i tre år och två månader av en polsk domstol. Då J. Z. lämnade Polen utfärdade behörig domstol en europeisk arresteringsorder. Med verkställighet av denna arresteringsorder anhölls J. Z. den 18 juni 2014 av myndigheterna i Förenade kungariket.
16. Från den 19 juni 2014 till och med den 14 maj 2015 hölls J. Z. i husarrest (curfew condition) under elektronisk övervakning (electronic monitoring condition).
17. Den 14 maj 2015 överlämnades J. Z. till de polska myndigheterna. Den dömde ansökte därefter om att den hänskjutande domstolen skulle avräkna tiden för husarrest under elektronisk övervakning i Förenade kungariket från den totala tidsperioden för frihetsberövandet som skulle avtjänas i Polen.
III – Tolkningsfrågan
18. Under dessa omständigheter beslutade Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 26.1 i … [rambeslutet] …, i förening med artikel 6.1 och 6.3 [FEU]… och artikel 49.3 i [stadgan] …, tolkas på så sätt att begreppet ’frihetsberövande’ även omfattar den verkställande statens åtgärder som består i elektronisk övervakning av den plats där den person som berörs av arresteringsordern uppehåller sig i samband med husarrest?”
19. Den hänskjutande domstolen har noterat att även om verkställighet av vissa frihetsberövande straff i form av husarrest under elektronisk övervakning inte är främmande för den polska rättsordningen föreskrivs det inte för alla straff. Dessutom är husarrest under elektronisk övervakning inte en säkerhetsåtgärd enligt polsk lagstiftning. Det framstår följaktligen som oklart huruvida det är möjligt att avräkna perioder då en sådan åtgärd vidtagits från den totala tidsperioden av frihetsberövande.
20. Det förefaller som om de nationella domstolarna har tolkat begreppet frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i nationell lagstiftning, det vill säga artikel 63.1 i strafflagen. Med hänsyn till att det uttryck som använts – ”det faktiska frihetsberövandet” – har en tämligen begränsad räckvidd, kan ett visst motstånd uppfattas hos de nationella domstolarna mot att avräkna tidsperioden för husarrest under elektronisk övervakning från frihetsberövandet. Den polska författningsdomstolen har likväl inte uteslutit den möjligheten i flera av sina avgöranden. Den har dock påpekat att utgången i förevarande mål är beroende av frågan huruvida villkoren för verkställande av en sådan åtgärd gör det möjligt att likställa den med ett faktiskt frihetsberövande.
21. Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till Europadomstolens rättspraxis avseende tolkningen av begreppet frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5 i Europakonventionen för att framhålla de olika synsätt internationella domstolar antagit vid tolkningen av detta begrepp. Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till bestämmelserna i stadgan, särskilt dess artikel 49.3, och undrar om det inte skulle utgöra ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen i den mening som avses i nämnda bestämmelse att ogilla talan i det nationella målet.
IV – Förfarandet vid domstolen och parternas ståndpunkter
22. Förevarande begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 25 maj 2016. Den polska regeringen och kommissionen inkom med skriftliga yttranden.
23. Förhandling hölls den 4 juli 2016, vid vilken de berörda parter som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, i synnerhet den polska regeringen och Förenade kungarikets regering, uppmanades att besvara följande frågor: Vilken betydelse har artikel 49.3 i stadgan för tolkningen av artikel 26.1 i rambeslutet? För det fall att sådana åtgärder som de som är aktuella i det nationella målet kan betecknas som frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet, har en rättslig myndighet i den utfärdande medlemsstaten enligt denna artikel ett utrymme för skönsmässig bedömning att (helt eller delvis) avräkna de perioder då sådana åtgärder vidtagits i den verkställande medlemsstaten? För det fall att denna fråga besvaras jakande, regleras omfattningen av hur sådana perioder ska beaktas av unionslagstiftningen eller av lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten? Ska den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten i detta sammanhang även beakta lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten?
24. Dessutom har Förenade kungarikets regering uppmanats att till domstolen lämna ytterligare upplysningar om bestämmelserna i den nationella lagstiftning som tillämpats i förevarande fall, samt om det exakta innehållet i de åtgärder som vidtagits gentemot J. Z..
25. Den polska och den tyska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen yttrade sig vid den muntliga förhandlingen.
26. Den polska regeringen har anfört att en bokstavstolkning av artikel 26.1 i rambeslutet inte utesluter att tillämpningsområdet för begreppet frihetsberövande, under vissa förutsättningar, även kan omfatta andra åtgärder än de klassiska formerna av frihetsberövande – såsom åtgärder bestående i elektronisk övervakning av den plats där den åtalade personen uppehåller sig i samband med husarrest.
27. Den polska regeringen har framhållit att tolkningen av rambeslutet ska ske med beaktande av de rättigheter och principer till vilka rambeslutet hänvisar, särskilt de som föreskrivs i artikel 6 FEU och som återspeglas i stadgan. Den polska regeringen har i detta sammanhang hänvisat till Europadomstolens rättspraxis rörande tolkningen av begreppet ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikel 5 i Europakonventionen. Den polska regeringen anser att det mot bakgrund av nämnda rättspraxis kan konstateras att artikel 26.1 i rambeslutet inte enbart avser anhållande, häktning i avvaktan på rättegång eller andra klassiska former av frihetsberövande. Begreppet frihetsberövande i denna bestämmelse ska ges en vidare tolkning så att det omfattar samtliga åtgärder som innebär ett faktiskt frihetsberövande.
28. Ett motsatt synsätt skulle kunna leda till att vissa perioder av faktiskt frihetsberövande inte avräknades, vilket skulle strida mot proportionalitetsprincipen i artikel 49.3 i stadgan. Republiken Polen har i detta sammanhang även anfört att artikel 26.1 i rambeslutet är ett uttryck för proportionalitetsprincipen. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten ska avräknas från det totala frihetsberövandet, så att den åtalade personen inte drabbas av dubbla påföljder med samma verkan för ett och samma brott.
29. Det ankommer således på domstolen i den medlemsstat som utfärdat den europeiska arresteringsordern att bedöma huruvida ett faktiskt frihetsberövande föreligger till följd av att åtgärder av annan typ än de klassiska formerna för frihetsberövande har vidtagits. Det är alltid den domstolen som ska bedöma huruvida den åtgärd som vidtagits i den verkställande medlemsstaten är så påträngande och drabbar den berörda personen i tillräckligt hög grad för att kunna likställas med ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet och följaktligen ska avräknas från det utdömda straffet.
30. Mot bakgrund av det ovan anförda anser Republiken Polen att begreppet frihetsberövande även omfattar åtgärder som vidtagits av den verkställande medlemsstaten och som består i elektronisk övervakning av den plats där den person som avses i arresteringsordern uppehåller sig i samband med husarrest, förutsatt att dessa åtgärder är så påträngande och drabbar den berörda personen i tillräckligt hög grad att de utgör en åtgärd som kan jämföras med ett frihetsberövande.
31. Den tyska regeringen har betonat att åtgärder som består i elektronisk övervakning inte utgör frihetsberövande åtgärder i sig, utan medel för kontroll av huruvida ett sådant frihetsberövande har fullgjorts.
32. Vad gäller den hänskjutande domstolens fråga har den tyska regeringen anslutit sig till den ståndpunkt som kommissionen framfört i sitt skriftliga yttrande och som sammanfattas i punkt 42 i detta förslag till avgörande.
33. Vad gäller domstolens frågor har den tyska regeringen dels ifrågasatt att artikel 49.3 i stadgan har någon betydelse för tolkningen av artikel 26.1 i rambeslutet, dels gjort gällande att artikel 26.1 i rambeslutet inte ger något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om avräkning av perioder då sådana åtgärder som de som är aktuella i det nationella målet vidtagits i den utfärdande medlemsstaten.
34. Förenade kungarikets regering anser att begreppet ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet i princip endast omfattar frihetsberövande åtgärder i strikt mening. Denna slutsats följer av själva ordalydelsen av nämnda artikel, det legislativa sammanhang rambeslutet ingår i (varvid det ska hänvisas till artikel 12) och unionsrätten (bland annat rambeslut 2009/829/RIF), samt artikel 6 i stadgan.
35. Enligt Förenade kungarikets regering saknar artikel 49.3 i stadgan betydelse för tolkningen av artikel 26.1 i rambeslutet och det finns inget utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller avräkning av perioder då sådana åtgärder som de som är aktuella i det nationella målet har vidtagits i den utfärdande medlemsstaten, om man kan komma till slutsatsen att dessa åtgärder utgör ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet.
36. Kommissionen har i sin tur påpekat att artikel 26.1 i rambeslutet ska förstås och tolkas mot bakgrund av systemet för det överlämnandeförfarande som instiftats genom rambeslutet. Kommissionen är av uppfattningen att det framgår av detta system att överlämnandeförfarandet och verkningarna av den Europeiska arresteringsordern bygger på samarbete mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter, vilket kräver en enhetlig tolkning av sådana centrala begrepp som ”frihetsberövande”, vilket förefaller avgörande för utgången i förevarande mål.
37. Eftersom begreppet frihetsberövande inte definieras uttryckligen vare sig i rambeslutet eller i någon annan tillämplig unionsrättslig bestämmelse, ska det tolkas med beaktande av lydelsen, systematiken och syftet med den aktuella bestämmelsen inom rambeslutets systematik.
38. Kommissionen anser att om det följer av en bokstavstolkning av begreppet ”frihetsberövande” att det enbart omfattar sådana åtgärder där den berörda personen berövas friheten att förflytta sig fritt till följd av arrestering eller fängslande i en fängelseanläggning, följer det av en systematisk tolkning av artikel 12 i rambeslutet att en åtskillnad ska göras mellan dels ”frihetsberövande”, dels ”kvarhållande i häkte” jämte åtgärder som krävs ”för att förhindra att den berörda personen avviker”. I denna bestämmelse görs således en åtskillnad mellan åtgärder som berövar en person friheten att förflytta sig fritt (frihetsberövande) och åtgärder som inte berövar en person friheten, men som likväl, i förekommande fall, inskränker denna frihet för att förhindra att den berörda personen avviker.
39. Kommissionen har påpekat att samma synsätt framgår av rambesluten 2008/947/RIF och 2008/909/RIF som avser dömda personer, samt rambeslut 2009/829 som avser misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden, varvid det kan konstateras att åtgärder för kontroll och övervakning som elektronisk övervakning återfinns bland icke frihetsberövande åtgärder.
40. Kommissionen har vidare anfört att kumuleringen, svårighetsgraden och varaktigheten av åtgärder för kontroll och övervakning kan medföra att ”kvantitet omvandlas till kvalitet”, så att de inskränkningar i friheten att förflytta sig fritt som följer av dessa sammantagna åtgärder, på grund av deras svårighetsgrad, ska likställas med en frihetsberövande åtgärd.
41. Vad gäller den teleologiska tolkningen har kommissionen gjort gällande att artikel 26 i rambeslutet syftar till att åtgärda en brist i den tidigare gällande multilaterala utlämningsordningen, vari, såsom bekräftades i förslag till rambeslut KOM(2001) 0522 slutlig, ”möjligheten att vid verkställighet av påföljd räkna av den tid en person suttit frihetsberövad i väntan på utlämning [inte alltid garanteras]”. Artikel 26 i rambeslutet medför således en skyldighet för den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att från påföljden avräkna det totala frihetsberövandet i den verkställande medlemsstaten. Mot denna bakgrund och med hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande ska artikel 26 i rambeslutet tolkas i ljuset av utvecklingen av alternativa åtgärder till frihetsberövande i begreppets sedvanliga bemärkelse.
42. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att begreppet ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikel 26 i rambeslutet omfattar frihetsberövande åtgärder som vidtagits av den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten för att verkställa en europeisk arresteringsorder. Utöver fängslande i en fängelseanläggning, ska även åtgärder för kontroll och övervakning av den plats där den person som avses i den europeiska arresteringsordern uppehåller sig likställas med frihetsberövande åtgärder, när dessa åtgärder till följd av deras kumulering, svårighetsgrad och varaktighet innebär att den berörda personen berövas friheten att röra sig fritt på ett sätt som kan likställas med ett fängslande. Det ankommer på den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att bedöma om det förhåller sig så med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet på grundval av de uppgifter som den verkställande rättsliga myndigheten lämnat.
V – Bedömning
43. Enligt den hänskjutande domstolen anhölls J. Z. den 18 juni 2014 i Förenade kungariket och var frihetsberövad till den 19 juni 2014 då han släpptes mot borgen på 2000 brittiska pund (GBP), och ålades att mellan klockan 22.00 och 07.00 uppehålla sig på den adress han angivit, vilket kontrollerades genom elektronisk övervakning. Den dömde ålades dessutom att inställa sig på en polisstation mellan klockan 10.00 och 12.00, inledningsvis sju gånger i veckan och efter tre månader tre gånger per vecka, förbud att ansöka om handlingar för resa till utlandet, och en skyldighet att alltid hålla sin mobiltelefon påslagen och laddad. Dessa åtgärder tillämpades till och med den 14 maj 2015, då han överlämnades till de polska myndigheterna.
44. Det är mot denna bakgrund som Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź) inom ramen för en begäran om förhandsavgörande söker klarhet i huruvida de inskränkningar som J. Z. ålades från och med den 19 juni 2014 till och med den 14 maj 2015 utgör ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet.
A – Begreppet frihetsberövande i rambeslutet
45. Som så ofta är fallet inom unionsrätten är det endast möjligt att använda sig av kategorier som ska tillämpas i samtliga nationella rättsordningar om de kan reduceras till ett enhetligt och likvärdigt begrepp för samtliga medlemsstater.
46. Såsom framhållits av den hänskjutande domstolen följer av domstolens fasta rättspraxis att ”såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten, som av likhetsprincipen att en unionsrättslig bestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det med bestämmelserna i fråga eftersträvade målet”.
47. Innebörden av begreppet ”frihetsberövande” i rambeslutet ska grundas på respekt för de grundläggande rättigheterna och med iakttagande av de principer som slås fast i artikel 6 FEU och återspeglas i stadgan, utan att förglömma att de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ”ska ingå i unionsrätten som allmänna principer” enligt artikel 6.3 FEU.
48. Denna principiella ståndpunkt utgör själva kärnan i rambeslutet, vari artikel 1.3 erinrar om att rambeslutet, vars syfte är att införa ett förenklat och mer effektivt system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, ”inte [ska] påverka skyldigheten att respektera grundläggande rättigheter”.
49. Detta gäller i än högre grad i fråga om artikel 26.1 i rambeslutet eftersom syftet med denna bestämmelse är att den person som avses i den europeiska arresteringsordern ska bibehålla sin rätt till frihet, då den föreskriver att det frihetsberövande som redan avtjänats i den verkställande medlemsstaten för att verkställa en europeisk arresteringsorder ska avräknas från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten.
50. Såsom framgår av dess rubrik är syftet med artikel 26 i rambeslutet helt klart. Det rör sig om ”[a]vräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten”, särskilt av ”tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder” (artikel 26.1). Med ”frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder” avses samma frihetsberövande som det som anges i artikel 11 i rambeslutet avseende den eftersöktes rättigheter och, i detta sammanhang, ”[gripande] för att en europeisk arresteringsorder skall kunna verkställas” (artikel 11.2 i rambeslutet).
51. Mot bakgrund av det betydelsemässiga sambandet mellan dels, artikel 26.1, dels artiklarna 11 och 12 i rambeslutet, saknar de skillnader som föreligger mellan de olika språkversionerna av den förstnämnda av dessa bestämmelser enligt min mening betydelse för förståelsen av den.
52. För upphovsmannen till rambeslutet är begreppen ”gripande för att en europeisk arresteringsorder skall kunna verkställas” och ”frihetsberövande” likvärdiga. I artikel 12 i rambeslutet föreskrivs nämligen att ”[o]m en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte”, varvid alternativet till ”kvarhållande i häkte” är att ”tillfälligt försätta personen på fri fot”, vilket ”alltid [är] möjligt” enligt artikel 12.
53. Frihetsberövande är således enbart en förlängning av ”berövandet av friheten”, som är en naturlig följd av gripandet. Dessutom är syftet med artikel 26.1 i rambeslutet att avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.
54. Begreppet frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet omfattar således, enligt min mening, enbart de fall som innebär att friheten berövas och utesluter i princip sådana situationer där friheten enbart inskränks.
55. Denna tolkning bekräftas av andra unionsrättsliga bestämmelser, såsom rambeslut 2009/829 som har ”som mål att … främja användningen av icke frihetsberövande åtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande”, där artikel 8 föreskriver följande åtgärder som åtgärder av denna typ (”övervakningsåtgärder”): ”a) Skyldighet för personen att meddela den behöriga myndigheten … varje byte av bosättning …, b) Skyldighet att inte besöka vissa ställen, orter eller fastställda områden …, c) Skyldighet att stanna kvar på anvisad ort, i tillämpliga fall under angivna tider., d) Skyldighet som innebär begränsningar av möjligheten att lämna den verkställande statens territorium., e) Skyldighet att vid bestämda tidpunkter anmäla sig hos en viss myndighet., f) Skyldighet att undvika kontakt med vissa personer …”.
56. Till följd av likvärdigheten mellan ”gripande” och ”frihetsberövande” som jag anfört i föregående punkter, kan det medges att det berövande som anges i artikel 26.1 i rambeslutet är en åtgärd som består i att en person som gripits ställs inför domstol och/eller myndighet, permanent och långvarigt, det vill säga internering av vederbörande i en offentlig anläggning under sådana förhållanden som väsentligen inskränker den berörda personens personliga självbestämmanderätt.
57. Begreppet inskränkning i friheten skiljer sig visserligen från begreppet frihetsberövande snarare i fråga om grad än i fråga om karaktär eller innehåll. Det rör sig även om inskränkningar i den personliga självbestämmanderätten som likväl inte är så allvarliga som de som drabbar personer som sitter i häkte eller i fängelse.
B – Stadgans och Europakonventionens betydelse i målet
58. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till Europadomstolens rättspraxis och har gjort gällande att domarna avseende artikel 5 i Europakonventionen från den domstolen ger tolkningsvägledning som kan vara användbar i förevarande mål.
59. Snarare än användbar vägledning ger ovannämnda rättspraxis i själva verket konkreta kriterier för tolkning av artikel 5 i Europakonventionen och följaktligen av artikel 6 i stadgan, mot bakgrund av vilken artikel 26.1 i rambeslutet ska tolkas.
60. Genom införandet av artikel 26 har unionslagstiftaren avsett att fullgöra sin allmänna skyldighet att beakta grundläggande rättigheter inom ramen för rambeslutet, bland annat den grundläggande rätten till frihet som garanteras i artikel 6 i stadgan, varvid underlåtenhet att beakta denna i viss mån kan innebära ett åsidosättande av principen om att påföljder ska vara proportionerliga (artikel 49.3 i stadgan) och även principen om att inte bli straffad två gånger för samma brott (artikel 50 i stadgan).
61. Tolkningen av begreppet ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet ska följaktligen vara förenlig med artikel 6 i stadgan, vars rättigheter, som enligt förklaringarna till stadgan vederbörligen ska beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar för att ge vägledning vid tolkningen av stadgan (artikel 52.7 i stadgan), ”motsvarar … de rättigheter som garanteras i artikel 5 i Europakonventionen, och enligt artikel 52.3 i stadgan har rättigheterna samma innebörd och räckvidd”.
62. I detta sammanhang ska Europadomstolens dom av den 6 november 1980, Guzzardi/Italien, omnämnas – där domstolen påpekade att eftersom skillnaden mellan ”berövande” och ”inskränkning i friheten” avser intensiteten och inte karaktären, ”kan en klassificering i den ena eller andra kategorin ibland vara svår av det skälet att det i vissa marginella fall rör sig om en ren bedömningsfråga”. I det målet fastställde Europadomstolen att vid bedömningen av huruvida en person har berövats friheten ska ”den konkreta situation i vilken den berörda personen befinner sig och samtliga kriterier som den berörda åtgärdens art, varaktighet, effekter och former för verkställande … beaktas”. Europadomstolen fann härvid att även om det inte kan vara tal om ett frihetsberövande om var och en av ovannämnda faktorer beaktas för sig, uppkommer vid en kumulering av dessa faktorer frågan om artikel 5 i Europakonventionen eventuellt kan vara tillämplig. Domstolen i Strasbourg jämförde klagandens vistelse på ön Asinara med internering i en öppen fängelseanstalt eller en disciplinär anläggning och drog slutsatsen att den behandling som klaganden utsattes för utgjorde ett frihetsberövande.
63. I dom av den 2 november 2006, Dacosta Silva/Spanien, drog Europadomstolen även slutsatsen att en officer i Guardia Civil som på grund av tjänstefel hållits i husarrest i sex dagar av sin överordnade utgjorde ett frihetsberövande, eftersom husarresten innebar en skyldighet att stanna i hemmet varvid vederbörande endast kunde gå ut för att köpa läkemedel och andra förnödenheter, samt för att delta i gudstjänster.
64. Begreppet frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet ska följaktligen tolkas i enlighet med Europadomstolens ovannämnda rättspraxis, vilket innebär att utgångspunkten är den konkreta situation i vilken den berörda personen befinner sig och att samtliga omständigheter kring genomförandet av de frihetsinskränkande åtgärder som vidtagits i den verkställande medlemsstaten i syfte att verkställa den europeiska arresteringsordern ska beaktas.
C – Den nationella domstolens bedömning
65. Det ankommer i princip på den hänskjutande domstolen att granska huruvida de åtgärder som ålagts klaganden i det nationella målet i den verkställande medlemsstaten faktiskt utgör åtgärder för frihetsberövande och, om denna fråga besvaras jakande, att avräkna dem från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten.
66. I artikel 26.2 i rambeslutet föreskrivs att ”den verkställande rättsliga myndigheten … [ska] översända alla uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad på grundval av den europeiska arresteringsordern”, vilket möjliggör för den utfärdande rättsliga myndigheten att även granska karaktären av och omständigheterna kring den konkreta situation i vilken den person som eftersöks av myndigheterna i den verkställande medlemsstaten befinner sig under ”frihetsberövandet.”
67. Den nationella domstolen ska mot bakgrund av dessa uppgifter pröva huruvida frihetsberövande åtgärder i strikt mening, å ena sidan, och de åtgärder som vidtagits gentemot klaganden i det nationella målet, å andra sidan, är likvärdiga, för att avgöra huruvida sistnämnda åtgärder medfört en situation som i materiellt hänseende är jämförbar med den situation som förstnämnda åtgärder medför.
68. För att kunna ge den nationella domstolen (och indirekt övriga domstolar i medlemsstaterna) ett svar som är användbart för att lösa tvisten i målet vid den nationella domstolen, anser jag att EU-domstolen ska uttala sig om hur de åtgärder som vidtagits gentemot J. Z. sedan han släppts på fri fot i Förenade kungariket ska klassificeras enligt artikel 26 i rambeslutet. Jag föreslår att frågan ska besvaras så att de, enligt de uppgifter som Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź) och Förenade kungarikets regering har lämnat under förhandlingen, inte ska klassificeras som frihetsberövande åtgärder.
69. Den mest inskränkande av dessa åtgärder var skyldigheten att mellan klockan 22.00 och 07.00 uppehålla sig på den adress han angivit under elektronisk övervakning. Andra mindre påträngande åtgärder bestod i skyldigheten att inställa sig på en polisstation mellan klockan 10.00 och 12.00, inledningsvis sju gånger per vecka och efter tre månader tre gånger per vecka, och ett förbud att ansöka om handlingar för resa till utlandet. Dessa åtgärder tillämpades från och med den 19 juni 2014 till och med den 14 maj 2015, då han överlämnades till de polska myndigheterna.
70. Det rör sig således om åtgärder vars innehåll och räckvidd motsvarar dem som föreskrivs i rambeslut 2009/829, till vilka jag hänvisat i punkt 55 i detta förslag till avgörande och som enligt unionslagstiftaren utgör åtgärder som inte innebär ett frihetsberövande. Den situation som klaganden i det nationella målet befann sig i kan enligt min mening inte ens mot bakgrund av Europadomstolens rättspraxis klassificeras som likvärdig med ett frihetsberövande.
71. Jämfört med de fall Europadomstolen har uttalat sig om innebar de åtgärder som ålades klaganden i det nationella målet inte sådana begränsningar som kan kvalificeras som inskränkningar i hans frihet, eftersom han kunde uppehålla sig på den adress han själv angivit, och inte berövades friheten att resa inom Förenade kungariket. Han hade visserligen skyldighet att uppehålla sig hemma mellan klockan 22.00 och 07.00, att inställa sig på en polisstation, inledningsvis sju gånger per vecka och under större delen av den berörda perioden tre gånger per vecka, och alltid ha mobiltelefon. Enligt min mening rör det sig om ”begränsningar” som, även om de betraktas kumulerat, inte går att jämföra med dem som ålades klagandena i Europadomstolens ovannämnda domar. I vilket fall som helst anser jag inte att de medförde en begränsning av J. Z.:s personliga frihet som var så allvarlig att den ledde till att hans självbestämmanderätt avsevärt minskade.
72. Det ska emellertid påpekas att denna slutsats endast avser skyldigheten, som följer av tillämpningen av artikel 26.1 i rambeslutet i förevarande fall, att göra avräkningar. Inget hindrar den nationella domstolen från att, med stöd av nationell rätt, från det frihetsberövande som ska verkställas avräkna de tidsperioder i den verkställande medlemsstaten som inte utgör frihetsberövande, men likväl frihetsinskränkande, åtgärder.
73. Enklare uttryckt föreligger det enligt unionsrätten på detta område enbart en skyldighet som kan betecknas som minimal, nämligen att avräkna tiden för ”frihetsberövandet” i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet, varvid det ankommer på den nationella domstolen att granska om de åtgärder som vidtagits gentemot klaganden i den verkställande medlemsstaten utgör verkliga frihetsberövande åtgärder. Om den domstol som ska verkställa straffet kvalificerar dessa åtgärder som ett frihetsberövande (med beaktande av de kriterier som fastställts i Europadomstolens rättspraxis), så ska domstolen beakta dessa för att avräkna dem från det frihetsberövande som avtjänats i den utfärdande medlemsstaten i enlighet med artikel 26.1 i rambeslutet.
74. Däremot kan även andra åtgärder än de som innebär ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslutet beaktas av den nationella domstolen för att förkorta tidsperioden för det frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten eller mildra villkoren för verkställandet av detta, om en sådan följd föreskrivs i den nationella lagstiftningen.
VI – Förslag till avgörande
75. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens frågor på följande sätt: 1. Artikel 26.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/RIF, ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att med stöd av kriteriet likvärdighet mellan frihetsberövande åtgärder i strikt mening å ena sidan, och de åtgärder som vidtagits gentemot klaganden i det nationella målet å den andra sidan, avgöra om dessa medför en situation som i materiellt hänseende är jämförbar med den situation som förstnämnda åtgärder medför och, om denna fråga besvaras jakande, avräkna dessa från tiden för frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten. 2. Det kan under sådana förhållanden som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen uteslutas att de omtvistade åtgärderna kan kvalificeras som frihetsberövande åtgärder i den mening som avses i artikel 26.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets beslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).
3 Dz. U. nr 88, punkt 553.
4 Dz. U. nr 89, punkt 555.
5 Rådets rambeslut av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 2009, s. 20).
6 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102).
7 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).
8 Skälen, s. 16.
9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2012, Flachglas Torgau ( C‑204/09, EU:C:2012:71, punkt 37), och dom av den 19 december 2013, Fish Legal och Shirley ( C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 42).
10 Protokoll 30 som bifogats Lissabonfördraget möjliggör inget undantag i detta avseende, eftersom ”[a]rtikel 1.1 i protokoll[et] … utgör … en förklaring av artikel 51 i stadgan, som handlar om stadgans tillämpningsområde. Syftet med artikel 1.1 är varken att befria Republiken Polen och Förenade kungariket från skyldigheten att respektera bestämmelserna i stadgan, eller att förhindra att en domstol i en av dessa medlemsstater kontrollerar att bestämmelserna efterlevs” (dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl., C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 120).
11 I den spanska, tyska, franska och portugisiska språkversionen används olika begrepp för att hänvisa till den tidsperiod som ska avräknas (detención, Haft, détention, detenção) och den period som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten (privación de libertad, Freiheitsentzug, privation de liberté, privação da liberdade). I den engelska och den nederländska versionen används däremot samma ord för de två perioderna (detention, vrijheidsbeneming).
12 Min kursivering. I den nederländska versionen används begreppen ”aangehouden” för ”gripande” och ”in hechtenis blijft” för ”hålla kvar en person i häkte”. I den engelska versionen talas om ”detention” i båda fallen.
13 Min kursivering. I den engelska versionen används uttrycket ”released” medan uttrycket ”in voorlopige vrijheid worden gesteld” används i den nederländska versionen.
14 Skäl 4 i rambeslut 2009/829. Min kursivering. I den engelska språkversionen talas om ”non-custodial mesures” och om ”provisional detention”, i den spanska versionen om ”medidas no privativas de libertad” och om ”prisión provisional”, i den tyska versionen om ”Maßnahmen ohne Freiheitsentzug” och om ”Untersuchungshaft”, och i den italienska versionen om ”misure non detentive” och om ”detenzione cautelare”. Följande uttryck används i den portugisiska språkversionen ”medidas não privativas de liberdade” och ”prisão preventiva”.
15 På motsvarande sätt betecknas i artikel 4 i rambeslut 2008/947 som ”alternativa påföljder och övervakningsåtgärder”, utöver dem som nämns i artikel 8 i rambeslut 2009/829, till exempel d) ”[a]nvisningar rörande beteende, bostad, utbildning, fritidssysselsättningar eller som innehåller begränsningar av eller bestämmelser för bedrivande av förvärvsverksamhet”, g) ”[e]n skyldighet att undvika att befatta sig med vissa angivna föremål”, eller k) ”[e]n skyldighet att genomgå terapeutisk behandling eller avvänjningskur”.
16 Utan bestämmelsen i artikel 26.1 i rambeslutet skulle en frihetsberövande åtgärd som påförts i den verkställande medlemsstaten kunna bli oproportionerlig av det skälet att den inte förkortats med beaktande av det frihetsberövande som redan avtjänats för att verkställa den europeiska arresteringsordern som utfärdats med anledningen av överträdelsen av den berörda strafflagen.
17 På motsvarande sätt, i materiellt hänseende, kan en underlåtenhet att beakta ett frihetsberövande som redan avtjänats för att verkställa en europeisk arresteringsorder utgöra en sorts andra bestraffning. Visserligen är ett frihetsberövande i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder inte ett straff, utan en skyddsåtgärd för att säkerställa ett effektivt överlämnande av den person som är föremål för lagföring. En och samma överträdelse skulle emellertid leda till två frihetsberövanden, dels i samband med det brott som ligger till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, dels i syfte att verkställa ovannämnda arresteringsorder.
18 CE:ECHR:1980:1106JUD000736776.
19 Guzzardi /Italien (punkt 93).
20 Guzzardi/Italien (punkt 92).
21 För klagandens situation redogörs på följande sätt i punkt 95 i målet Gurdazzi/Italien:”Det utrymme inom vilket klaganden kunde röra sig fritt var visserligen betydligt större än en fängelsecell och avgränsades inte av en fysisk inhägnad, men det omfattade enbart en liten del av en ö som var svår att nå, varav det territorium som fången uppehöll sig på omfattade cirka nio tiondelar av den delen av ön. Guzzardi vistades i ett område i byn Cala Reale som huvudsakligen bestod av gamla eller nedgångna byggnader, en före detta vårdinrättning, en polisstation, en skola och ett kapell. Han var framför allt omgiven av personer som var föremål för samma åtgärder och av polismän. Nästan hela den fasta befolkningen i Asinara bodde i Cala d’Oliva, dit han inte kunde bege sig och han utnyttjade knappt sin rätt att förflytta sig till Cala Reale. Han hade följaktligen få tillfällen till social kontakt, utöver den kontakt han hade med de personer som befann sig i hans närhet, det vill säga de personer som var föremål för samma åtgärder eller personal med övervakade funktion. Övervakningen var strikt och praktiskt taget konstant. Den berörda personen kunde till exempel inte lämna det utrymme som stod till hans förfogande mellan klockan 22.00 och klockan 7.00, utan att i god tid underrätta myndigheterna. Han var tvungen att infinna sig hos sistnämnda två gånger per dag och ange namn, nummer och samtalspart när han önskade ringa. Han var tvungen att inhämta deras samtycke för varje resa inom Sardinien eller till kontinenten. Sådana resor företogs sällan och de skedde under sträng poliskontroll. Han riskerade att gripas om han underlät att fullgöra sina skyldigheter. Mer än 16 månader förflöt mellan hans ankomst till Cala Reale och hans avresa till Force.”
22 CE:ECHR:2006:1102JUD006996601.
23 Borgen på 2000 brittiska pund (GBP) och skyldigheten att alltid hålla sin mobiltelefon påslagen och laddad påverkar inte rörelsefriheten.