Förslag till avgörande av generaladvokat Bot – Målen C-175/17 och C-180/17 X och X och Y
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande i de båda målen avser i allt väsentligt samma sak. Därför lägger jag fram ett gemensamt förslag till avgörande för dessa båda mål, som ger domstolen möjlighet att lämna ett nytt bidrag när det gäller rätten till ett effektivt rättsmedel på asylområdet.
2. Den fråga som har uppkommit är huruvida unionsrätten – som garanterar rätten till ett effektivt rättsmedel – ska tolkas så, att suspensiv verkan automatiskt ska tillmätas de i de nationella rättsordningarna föreskrivna förfarandena för överklagande av domstolsavgöranden avseende beslut varigenom en ansökan om asyl har avslagits och en skyldighet att återvända har ålagts i fall där den berörda personen har åberopat en risk för att principen om ”non-refoulement” kan komma att åsidosättas. De aktuella målen ger domstolen anledning att yttra sig över tolkningen av artikel 39 i direktiv 2005/85/EG, artikel 13 i direktiv 2008/115/EG och artikel 46 i direktiv 2013/32/EU jämförda med artiklarna 4 och 18 samt 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
3. Efter att ha redogjort för min bedömning kommer jag att föreslå att domstolen ska slå fast att varken bestämmelserna i direktiv 2005/85, direktiv 2008/115 eller direktiv 2013/32 eller bestämmelserna i stadgan ålägger medlemsstaterna att föreskriva att suspensiv verkan automatiskt ska tillmätas ett överklagande av ett domstolsavgörande inom ramen för ett förfarande för att bestrida ett avslag på en asylansökan som innefattar ett beslut om återvändande, inte ens när den person vars ansökan har avslagits har åberopat en risk för att principen om ”non-refoulement” kan komma att åsidosättas. Rätten till ett effektivt rättsmedel, såsom den följer av ovannämnda bestämmelser, utgör emellertid hinder för att ett avslag på en asylansökan och ett beslut om återvändande får behålla sina rättsverkningar trots att avslaget och beslutet har upphävts av domstol i första instans, varför ett överklagande av avgörandet i första instans i en sådan situation automatiskt ska ha suspensiv verkan.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Folkrätt
1. Genèvekonventionen
4. I artikel 33.1 i Genèvekonventionen, under artikelrubriken ”Förbud mot utvisning och avvisning”, föreskrivs följande:
”Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.”
2. Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
5. I artikel 3 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, med artikelrubriken ”Förbud mot tortyr”, föreskrivs följande:
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
6. Artikel 13 i samma konvention, vars rubrik lyder ”Rätt till ett effektivt rättsmedel”, har följande lydelse:
”Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen utförts av någon i offentlig ställning.”
B. Unionsrätt
1. Direktiv 2005/85
7. I artikel 3.1 i direktiv 2005/85, under artikelrubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”Detta direktiv är tillämpligt på alla asylansökningar som lämnas in på medlemsstaternas territorium, inbegripet vid gränsen eller i deras transitzoner, samt på återkallande av flyktingstatus.”
8. Artikel 39 i samma direktiv, med rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna skall se till att asylsökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande beslut:
a) Ett beslut som fattats om en asylansökan … …
e) Ett beslut att återkalla flyktingstatus enligt artikel 38.
2. Medlemsstaterna skall fastställa tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till effektiva rättsmedel enligt punkt 1.
3. Medlemsstaterna skall vid behov fastställa föreskrifter i enlighet med sina internationella förpliktelser avseende
a) frågan huruvida rättsmedlet enligt punkt 1 skall medföra att sökandena får stanna i den berörda medlemsstaten i avvaktan på resultatet,
b) möjligheten till rättsmedel eller skyddsåtgärder om rättsmedlet enligt punkt 1 inte medför att sökandena får stanna kvar i den berörda medlemsstaten i avvaktan på resultatet. Medlemsstaten får också föreskriva rättsmedel på eget initiativ …
…”
2. Direktiv 2008/115
9. I artikel 13 i direktiv 2008/115, med rubriken ”Rättsmedel”, föreskrivs följande:
”1. Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inför en behörig rättslig myndighet eller förvaltningsmyndighet eller ett behörigt organ som består av opartiska ledamöter som åtnjuter garantier för sin oberoende ställning.
2. Den myndighet eller det organ som nämns i punkt 1 ska ha befogenhet att pröva sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inbegripet möjligheten att tillfälligt skjuta upp verkställigheten, om inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen.
…”
3. Direktiv 2013/32
10. Artikel 46 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:
a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut
i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd,
…
3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2011/95/EU [av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet], åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.
…
5. Utan hinder av punkt 6 ska medlemsstaterna låta sökande stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av omprövningen.
6. Vid beslut om
a) att anse en ansökan uppenbart ogrundad i enlighet med artikel 32.2 eller ogrundad efter prövning i enlighet med artikel 31.8, utom i fall där dessa beslut grundar sig på de omständigheter som avses i artikel 31.8 h,
b) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2 a, b eller d,
c) att vägra att återuppta prövningen av sökandens ärende efter att det har avbrutits i enlighet med artikel 28, eller
d) … att ansökan inte ska prövas eller inte ska prövas fullständigt enligt artikel 39,
ska en domstol eller tribunal ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökanden eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten upphör, och när i sådana situationer rätten att stanna kvar i medlemsstaten, i avvaktan på resultatet av prövningen, inte regleras i nationell rätt.
…”
C. Nederländsk rätt
11. Enligt nederländsk rätt gäller att om ett asylbeslut av Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för säkerhets- och justitiefrågor, Nederländerna) överklagas till en rechtbank (distriktsdomstol, Nederländerna), i första instans, har detta överklagande automatiskt suspensiv verkan. En dom genom vilken en rechtbank (distriktsdomstol) fastställer ett beslut om avslag på en asylansökan och om skyldighet att återvända kan överklagas till appellationsdomstol, men detta överklagandeförfarande saknar automatisk suspensiv verkan. Det är emellertid möjligt att ansöka om inhibition hos en voorzieningenrechter (domare med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, Nederländerna) vid Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna), och om ansökan bifalls medför detta bland annat att utvisning inte får ske förrän överklagandet till appellationsdomstol har avgjorts. Själva inhibitionsansökan saknar automatisk suspensiv verkan. Såväl i första som i andra instans görs en fullständig prövning i sak.
III. Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12. Begäran om förhandsavgörande är i allt väsentligt identisk i de båda målen, men de bakomliggande faktiska omständigheterna skiljer sig åt och dessutom har den hänskjutande domstolen inte formulerat tolkningsfrågorna på samma sätt i de båda målen. Därför anser jag det lämpligt att på detta stadium av mitt förslag till avgörande behandla målen var för sig, även om min bedömning sedan kommer att vara gemensam för båda målen.
A. Målet X (C‑175/17)
13. X, som är irakisk medborgare, erhöll den 11 februari 2008, med hänvisning till att han var berättigad till asyl, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med retroaktiv verkan från dagen för ingivande av ansökan, det vill säga den 3 oktober 2007. Detta uppehållstillstånd beviljades med stöd av den kategoribaserade skyddspolitiken. Den 19 januari 2011 återkallade Minister voor Immigratie, Integratie en Asiel (ministern för immigrations-, integrations- och asylfrågor, Nederländerna) – som nu har ersatts av Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie – X:s uppehållstillstånd med hänvisning till att det kategoribaserade skyddet för personer från centrala Irak hade upphört att gälla, med retroaktiv verkan, den 22 november 2008. Beslutet av den 19 januari 2011 innefattade även ett beslut om återvändande i vilket X anmodades att lämna Nederländerna innan överklagandefristen löpte ut. X överklagade beslutet till Rechtbank Den Haag (Distriktsdomstolen i Haag, Nederländerna), som upphävde det med hänvisning till bristfällig motivering.
14. Den 1 juli 2011 återkallade ministern för immigrations-, integrations- och asylfrågor på nytt X:s uppehållsrätt och avslog därvid hans ansökan om att tillerkännas status som flykting eller alternativt skyddsbehövande. X överklagade beslutet. Genom dom av den 5 juni 2012 biföll Rechtbank Den Haag (Distriktsdomstolen i Haag) även denna gång talan och upphävde beslutet av den 1 juli 2011 men förordnade om att beslutet ändå skulle behålla sina verkningar, i överensstämmelse med nederländsk rätt, enligt vilken förvaltningsdomstolar får förordna om att ett upphävt beslut helt eller delvis ska behålla sina rättsverkningar.
15. X överklagade domen av den 5 juni 2012 men ingav inte någon inhibitionsansökan i syfte att se till att han inte skulle kunna utvisas förrän överklagandet hade avgjorts. Genom dom av den 25 februari 2013, som har vunnit laga kraft, ogillade Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen) X:s överklagande, vilket innebar att X sedan den 22 november 2008 saknat rätt att uppehålla sig i Nederländerna.
16. Parallellt med dessa förfaranden avseende uppehållsrätt ansökte X den 11 april och den 5 juni 2009 om hyres- och sjukvårdsbidrag. Genom beslut av den 29 december 2011 beviljade Belastingdienst/Toeslagen (skattemyndighetens bidragsavdelning, Nederländerna) honom förskott på de sökta bidragen för 2012. Genom beslut av den 12 april 2013 fastställde emellertid skattemyndighetens bidragsavdelning beloppen för de tidigare beviljade förskotten till 0 euro med hänvisning till att X sedan den 22 november 2008 hade saknat uppehållsrätt. Genom beslut av den 28 mars 2014 fastställde skattemyndighetens bidragsavdelning slutgiltigt beloppen för dessa förskott på hyres- och sjukvårdsbidrag till 0 euro.
17. Genom dom av den 27 oktober 2015 – som har överklagats till Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen), det vill säga den hänskjutande domstolen – fann Rechtbank Amsterdam (Distriktsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) att X saknade rätt att erhålla hyres- och sjukvårdsbidrag för 2012, eftersom han hade uppehållit sig lagligt i Nederländerna endast under perioden från den 1 juli 2011 till den 5 juni 2012, då Rechtbank Den Haag (Distriktsdomstolen i Haag) meddelade sin ovannämnda dom, och att han således skulle återbetala dessa bidrag. Enligt Rechtbank Amsterdam (Distriktsdomstolen i Amsterdam) kunde X inte dra nytta av den ovan angivna perioden av laglig vistelse i samband med sin ansökan om hyres- och sjukvårdsbidrag, eftersom det enligt nederländsk rätt krävs att en sådan period av vistelse som är laglig av processuella skäl måste följa omedelbart på en period av vistelse som är laglig i kraft av ett uppehållstillstånd med begränsad eller obegränsad giltighetstid. Någon sådan omedelbart påföljande vistelse föreligger inte i det aktuella fallet. X uppehöll sig nämligen inte lagligen i Nederländerna mellan den 22 november 2008 och den 1 juli 2011, eftersom det uppehållstillstånd som han hade beviljats återkallades med retroaktiv verkan.
18. Det här aktuella nationella målet rör detta andra förfarande, inom ramen för vilket X vid den hänskjutande domstolen har överklagat domen där Rechtbank Amsterdam (Distriktsdomstolen i Amsterdam) fastställde hans skyldighet att återbetala de aktuella bidragen. Den hänskjutande domstolen anser att X inte är skyldig att återbetala de bidrag som han hade erhållit innan Rechtbank Amsterdam (Distriktsdomstolen i Amsterdam) meddelade sin dom i förfarandet rörande hans uppehållstillstånd, eftersom den automatiska suspensiva verkan av väckandet av talan vid den domstolen gör hans vistelse laglig och ger honom rätt till nämnda bidrag. Enligt den hänskjutande domstolen gäller vidare att om även det appellationsöverklagande som rörde återkallandet av uppehållstillståndet automatiskt hade suspensiv verkan, skulle X i det nationella systemet ha behållit sin rätt till dessa bidrag under förfarandet för appellationsöverklagandet.
19. Huruvida återbetalningsskyldighet föreligger enligt nationell rätt i det aktuella fallet beror enligt den hänskjutande domstolen på huruvida X:s appellationsöverklagande av domen i första instans, varigenom avslaget på hans asylansökan fastställdes, har eller saknar automatisk suspensiv verkan. Härvidlag har den hänskjutande domstolen angett att det förfarande varigenom X:s uppehållstillstånd återkallades utmynnade i ett beslut om en asylansökan i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2005/85 och att detta beslut även innefattar ett beslut om återvändande i den mening som avses i direktiv 2008/115.
20. Den hänskjutande domstolen anser att det inte vare sig enligt nationell rätt eller enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) rörande artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen krävs att ett överklagande av en dom i första instans varigenom ett avslag på en asylansökan fastställs och en skyldighet att återvända åläggs ska ha automatisk suspensiv verkan, men däremot undrar den hänskjutande domstolen huruvida unionsrätten i de båda här aktuella målen innebär krav på sådan automatisk suspensiv verkan, särskilt mot bakgrund av artikel 39 i direktiv 2005/85, artikel 13 i direktiv 2008/115 och artikel 46 i direktiv 2013/32 jämförda med artiklarna 4 och 18 samt 19.2 och 47 i stadgan.
21. Såvitt avser avslag på en ansökan om internationellt skydd anser den hänskjutande domstolen, med hänvisning till EU-domstolens dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf, att artikel 39 i direktiv 2005/85 inte innebär något krav på att det finns en möjlighet överklaga till appellationsdomstol. Enligt den hänskjutande domstolen utesluter detta emellertid inte att de skäl som gör att ett överklagande av ett beslut till en domstol i första instans automatiskt har suspensiv verkan kan motivera att en medlemsstat som väljer att erbjuda en möjlighet att överklaga i andra instans låter även detta rättsmedel ha en sådan automatisk suspensiv verkan, eftersom det inte förrän överklagandet i andra instans har avgjorts är möjligt att slå fast att sökanden vid återvändande till ursprungslandet inte löper någon sådan risk som avses i artikel 4 i stadgan.
22. Såvitt avser skyldigheten att återvända anser den hänskjutande domstolen att artikel 13 i direktiv 2008/115 visserligen inte innebär något krav på automatisk suspensiv verkan men att EU-domstolen har – i dom av den 18 december 2014, Abdida, och dom av den 17 december 2015, Tall – slagit fast att ett rättsmedel måste ha automatisk suspensiv verkan när det används mot ett beslut om återvändande vars verkställighet kan medföra att sökanden löper en allvarlig risk för att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling, så att det säkerställs att kraven i artiklarna 19.2 och 47 i stadgan iakttas. Att det inte krävs en möjlighet att överklaga till appellationsdomstol utesluter enligt den hänskjutande domstolen inte att förfarandet för överklagande till appellationsdomstol, i de fall där det i nationell lagstiftning föreskrivs att en sådan möjlighet ska finnas, ska ges automatisk suspensiv verkan.
23. Mot bakgrund av ovanstående har Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 13 i … direktiv 2008/115 … jämförd med artiklarna 4 [och] 18 [samt] 19.2 och 47 i [stadgan] tolkas så, att ett överklagande av ett domstolsavgörande – om det enligt nationell rätt är möjligt att tillgripa ett sådant rättsmedel mot ett beslut om återvändande i den mening som avses i artikel 3.4 i [det] direktiv[et] – enligt unionsrätten automatiskt ska ha suspensiv verkan om tredjelandsmedborgaren hävdar att verkställighet av beslutet om återvändande medför en allvarlig risk för att principen om ’non-refoulement’ åsidosätts? Ska utvisningen av den berörda tredjelandsmedborgaren med andra ord i så fall skjutas upp till dess att fristen för att inge ett överklagande har löpt ut eller, om ett sådant överklagande inges, till dess att överklagandet har avgjorts, utan att den berörda tredjelandsmedborgaren behöver inge göra en separat ansökan härom?
2) Ska artikel 39 i … direktiv 2005/85 … jämförd med artiklarna 4 [och] 18 [samt] 19.2 och 47 i [stadgan] tolkas så, att ett överklagande av ett domstolsavgörande – om det enligt nationell rätt är möjligt att tillgripa ett sådant rättsmedel vid avslag på en asylansökan i den mening som avses i artikel 2 i [det] direktiv[et] – enligt unionsrätten automatiskt ska ha suspensiv verkan? Ska utvisningen av den berörda asylsökanden med andra ord i så fall skjutas upp till dess att fristen för att inge ett överklagande har löpt ut eller, om ett sådant överklagande inges, till dess att överklagandet har avgjorts, utan att den berörda asylsökanden behöver göra en separat ansökan härom?”
B. Målet X och Y (C‑180/17)
24. X och Y, som är ryska medborgare, ansökte om asyl och hävdade därvid att de riskerade förföljelse i Ryska federationen på grund av sin homosexuella läggning. I två beslut av den 11 november 2016 avslog statssekreteraren för säkerhets- och justitiefrågor, som fann att de anförda argumenten i och för sig var trovärdiga, asylansökningarna med hänvisning till att de påstådda riskerna saknade samband med X:s och Y:s homosexuella läggning och således inte kunde motivera beviljandet av uppehållstillstånd av asylskäl. Dessa båda beslut innehöll även beslut om återvändande i vilka X och Y anmodades att frivilligt lämna Nederländerna innan fristen för överklagande av de ovannämnda besluten löpte ut. X och Y överklagade besluten av den 11 november 2016 till Rechtbank Den Haag (Distriktsdomstolen i Haag), som den 15 december 2016 ogillade båda överklagandena. X och Y överklagade domarna från Rechtbank Den Haag (Distriktsdomstolen i Haag) till Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen) och ingav även var sin inhibitionsansökan där de hemställde om att de inte skulle utvisas förrän överklagandet hade avgjorts.
25. Den 11 januari 2017 meddelade en voorzieningenrechter (domare med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder) vid Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen) beslut om X:s och Y:s inhibitionsansökningar och slog därvid fast att de inte fick utvisas förrän deras överklaganden hade avgjorts. Detta beslut motiverades bland annat genom hänvisning till en granskning som Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna), i ett avgörande av 20 december 2016, hade gjort av de följder som Europadomstolens dom av den 5 juli 2016 i målet A.M. mot Nederländerna skulle få för det nederländska systemet med suspensiv verkan på asylområdet. Ett av syftena med beslutet av den 11 januari 2017 var att se till X och Y inte utvisades innan EU-domstolen hade haft möjlighet att yttra sig om de tolkningsfrågor som behövde ställas för att det aktuella målet skulle kunna avgöras.
26. Utöver detta har den hänskjutande domstolen väsentligen fört samma resonemang som i sin begäran om förhandsavgörande i målet X (C‑175/17) – ett resonemang som har återgetts i punkterna 19–21 i detta förslag till avgörande.
27. Mot bakgrund av ovanstående har Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 13 i … direktiv 2008/115 … jämförd med artiklarna 4 [och] 18 [samt] 19.2 och 47 i [stadgan] tolkas så, att ett överklagande av ett domstolsavgörande – om det enligt nationell rätt är möjligt att tillgripa ett sådant rättsmedel mot ett beslut innehållande ett beslut om återvändande i den mening som avses i artikel 3.4 i [det] direktiv[et] – enligt unionsrätten automatiskt ska ha suspensiv verkan om tredjelandsmedborgaren hävdar att verkställigheten av beslutet om återvändande medför en allvarlig risk för att principen om ’non-refoulement’ åsidosätts? Ska utvisningen av den berörda tredjelandsmedborgaren med andra ord i så fall skjutas upp till dess att fristen för att inge ett överklagande har löpt ut eller, om ett sådant överklagande inges, till dess att överklagandet har avgjorts, utan att den berörda tredjelandsmedborgaren behöver göra en separat ansökan härom?
2) Ska artikel 46 i … direktiv 2013/32 … jämförd med artiklarna 4 [och] 18 [samt] 19.2 och 47 i [stadgan] tolkas så att, ett överklagande av ett domstolsavgörande – om det enligt nationell rätt är möjligt att tillgripa ett sådant rättsmedel vid avslag på en ansökan om internationellt skydd – enligt unionsrätten automatiskt ska ha suspensiv verkan? Ska utvisningen av den sökande med andra ord i så fall skjutas upp till dess att fristen för att inge ett överklagande har löpt ut eller, om ett sådant överklagande inges, till dess att överklagandet har avgjorts, utan att den sökande behöver göra en separat ansökan härom?
3) Har det för ovannämnda krav på automatisk suspensiv verkan någon betydelse huruvida den ansökan om internationellt skydd som överklagandet till domstol i första instans och det efterföljande appellationsöverklagandet handlade om avslogs på en av de grunder som anges i artikel 46.6 i [direktiv 2013/32]? Eller gäller kravet för alla kategorier av asylbeslut som avses i det direktivet?”
IV. Rättslig bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
28. Inledningsvis anser jag att EU-domstolen ska avvisa de invändningar rörande möjligheten att ta upp tolkningsfrågorna till sakprövning som den belgiska regeringen har framställt. Den belgiska regeringen har i detta sammanhang gjort gällande att de bestämmelser som den hänskjutande domstolen önskar få tolkade inte är tillämpliga på de aktuella nationella målen och att införandet av en möjlighet att överklaga domstolsavgöranden uteslutande omfattas av medlemsstaternas behörighet.
29. Härvidlag föreslår jag att EU-domstolen ska ta i beaktande att begäran om förhandsavgörande i båda fallen avser just räckvidden för den rätt att överklaga som föreskrivs i direktiven 2005/85 och 2008/115 samt att dessa båda direktiv mot bakgrund av stadgans bestämmelser utgör själva grunden för de yrkanden som har framställts i de nationella målen. Således måste EU-domstolen anses vara behörig att yttra sig över de tolkningsfrågor som har ställts.
B. Prövning i sak
30. Den hänskjutande domstolen har genom sina tolkningsfrågor uppmanat EU-domstolen att yttra sig om huruvida ett i nationell rätt föreskrivet förfarande för överklagande av domstolsavgöranden i fall där en asylansökan har avslagits och en skyldighet att återvända har ålagts automatiskt ska ha suspensiv verkan när rätten till ”non-refoulement” har åberopats.
31. Inledningsvis ska det erinras om att de förfaranden som införs genom direktiv 2005/85 utgör miniminormer och att medlemsstaterna i flera hänseenden förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att genomföra dessa bestämmelser med beaktande av bland annat särskilda förhållanden i nationell rätt. Vidare är syftet med nämnda direktiv att slå fast en gemensam ram av skyddsregler som gör det möjligt att säkerställa att Genèvekonventionen efterlevs fullständigt och att de grundläggande rättigheterna – inbegripet rätten till ett effektivt rättsmedel – iakttas fullt ut.
32. I detta sammanhang måste det emellertid konstateras att det inte finns någon unionsrättsregel som innebär krav på att det ska finnas möjlighet till domstolsprövning i två instanser av beslut varigenom en asylansökan avslås och/eller en skyldighet att återvända åläggs. Det enda som föreskrivs i unionsrätten är att de som berörs av sådana beslut ska ha tillgång till ett rättsmedel mot avslaget på asylansökan, vilket har tolkats som att det endast innebär att de ska ha möjlighet att till domstol i första instans överklaga de förvaltningsbeslut som fattas avseende dem.
33. EU-domstolen har redan – i dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf – slagit fast att de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel endast innebär ett det ska finnas möjlighet att överklaga till domstol. Vad principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd enligt denna praxis garanterar den enskilde är således endast tillgång till prövning i en domstol, inte tillgång till prövning i flera instanser.
34. I formell mening avser denna praxis visserligen endast artikel 39 i direktiv 2005/85, men den kan även tillämpas på artikel 13 i direktiv 2008/115, som väsentligen syftar till att på liknande sätt garantera rätten till ett effektivt domstolsskydd för personer som berörs av en åtgärd i fråga om avlägsnande, oavsett om denna åtgärd har samband med ett avslag på en asylansökan eller inte.
35. Eftersom det saknas unionsrättsliga regler på området, omfattas således införandet av en möjlighet till domstolsprövning i andra instans och den eventuella automatiska suspensiva verkan av en sådan prövning helt och hållet av den processuella autonomi som medlemsstaterna åtnjuter, varvid dessa – som framgår av lydelsen av de bestämmelser vilkas tolkning har efterfrågats – förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.
36. Enligt artikel 39.3 i direktiv 2005/85 ska medlemsstaterna själva fastställa föreskrifter i enlighet med sina internationella förpliktelser när det gäller huruvida asylsökande ska få stanna inom deras territorium i avvaktan på resultatet av den i artikel 39.1 föreskrivna domstolsprövningen av ett beslut om avslag på asylansökan. Det föreskrivs således endast en rätt för en asylsökande att stanna i den berörda medlemsstaten fram till dess att ett beslut om avslag på ansökan meddelas.
37. I artikel 13.2 i direktiv 2008/115 föreskrivs att den myndighet eller det organ som har befogenhet att pröva beslut om återvändande ska ha möjlighet att tillfälligt skjuta upp verkställigheten av ett överklagat beslut, såvida inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen. Denna bestämmelse innebär således inte något krav på att medlemsstaterna ska föreskriva att det rättsmedel som avses i artikel 13.1 ska ha suspensiv verkan.
38. Enligt artikel 46.5 i direktiv 2013/32 ska medlemsstaterna låta asylsökande stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslutet om avslag på deras asylansökan har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av överklagandet av beslutet. Det är endast när det enligt nationell rätt ska finnas ett förfarande för appellationsöverklagande eller kassationsöverklagande av ett domstolsavgörande i första instans och asylsökanden på grund av detta har rätt att stanna i landet under det förfarandets gång som ett förfarande för avlägsnande inte kan inledas mot denne.
39. Av Europeiska kommissionens förslag av den 13 juli 2016 till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32 framgår visserligen att rätten till ett effektivt rättsmedel ska innefatta en automatisk suspensiv verkan, men det anges uttryckligen att en sådan verkan inte ska gälla för förfaranden som avser överklagande av domstolsavgöranden. I artikel 54.5 i förslaget till förordning anges nämligen att en sökande som lämnar in ett ytterligare överklagande mot ett första eller efterföljande överklagandebeslut inte ska ha rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium om inte en domstol fattar något annat beslut på begäran av sökanden eller ex officio.
40. Huruvida det föreligger en rätt till domstolsprövning i andra instans beror således uteslutande på vilket förfarande som föreskrivs i nationell rätt. Det är därför inte möjligt att anse att rätten till domstolsprövning i andra instans måste vara knuten till en automatisk suspensiv verkan.
41. Till yttermera visso ger varken lydelsen av eller den allmänna systematiken i direktiven 2005/85 och 2008/115 vid handen att unionslagstiftaren skulle ha ställt ett krav med innebörden att om en medlemsstat föreskriver en möjlighet till domstolsprövning i andra instans av de aktuella besluten, måste denna prövning i ha automatisk suspensiv verkan för att uppfylla de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel.
42. Medlemsstaterna får således föreskriva om en möjlighet till domstolsprövning i två instanser ska finnas eller ej, och de får föreskriva att en sådan prövning ska ha eller inte ha suspensiv verkan.
43. När medlemsstaterna gör detta måste de emellertid förvissa sig om att de iakttar principerna om likvärdighet och effektivitet liksom de grundläggande rättigheter som garanteras genom stadgan.
44. Av EU-domstolens praxis framgår att det rättsmedel som finns mot ett beslut om återvändande automatiskt ska ha suspensiv verkan om beslutet kan medföra att den berörda personen löper reell risk att utsättas för behandlingar som strider mot artikel 19.2 i stadgan jämförd med artikel 33 i Genèvekonventionen. Ett rättsmedel måste nämligen ha suspensiv verkan när det används mot ett beslut om återvändande vars verkställighet kan medföra att den berörda tredjelandsmedborgaren riskerar att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling, så att det kan säkerställas att kraven i artiklarna 19.2 och 47 i stadgan iakttas såvitt avser honom eller henne.
45. Denna praxis, som grundar sig på Europadomstolens praxis rörande artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen, är emellertid endast tillämplig på beslut om återvändande som meddelas i kraft av direktiv 2008/115. Den är inte tillämplig på beslut om avslag på en asylansökan som meddelas med stöd av direktiv 2005/85, inte ens om ett avslagsbeslut även innefattar en åtgärd i fråga om avlägsnande.
46. Dessutom framgår det av Europadomstolens praxis rörande artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen att de stater som är parter i nämnda konvention saknar skyldighet att i sin nationella rätt föreskriva en möjlighet till domstolsprövning i två instanser. Europadomstolen har visserligen – i den dom av den 5 juli 2016, A.M. mot Nederländerna, som den hänskjutande domstolen hänvisat till – slagit fast att det förfarande för överklagande av domstolsavgöranden till appellationsdomstol som föreskrivs i nederländsk rätt inte utgör ett effektivt rättsmedel och således inte kan beaktas vid bedömningen av huruvida kravet enligt artikel 35.1 i Europakonventionen på att alla nationella rättsmedel ska ha uttömts är uppfyllt. Den omständigheten att det överklagande till en andra domstolsinstans som den nationella rätten ger möjlighet till saknar automatisk suspensiv verkan kan inte anses utgöra ett åsidosättande av den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras genom artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen, med tanke på att det finns ett rättsmedel i form av överklagande till en första domstolsinstans som faktiskt har automatisk suspensiv verkan.
47. Vidare kan inte heller denna praxis tolkas så, att den innebär ett krav på automatisk suspensiv verkan i flera domstolsinstanser. Det är således inte möjligt att anse att automatisk suspensiv verkan ska gälla för samtliga rättsmedel som enligt nationell rätt kan användas mot ett avslag på en asylansökan som innefattar ett beslut om återvändande, inte ens om asylsökanden vid appellationsdomstolen åberopar en reell risk att utsättas för behandling som strider mot stadgan och Europakonventionen.
48. Med tanke på att det framgår av både EU-domstolens och Europadomstolens praxis att bedömningen av huruvida rätten till ett effektivt rättsmedel har iakttagits ska göras utifrån den berörda medlemsstatens administrativa och rättsliga system som helhet, kan den omständigheten att överklagandet av ett domstolsavgörande saknar automatisk suspensiv verkan dessutom inte i sig medföra att det system för domstolsskydd som föreskrivs i den nationella lagstiftningen är oförenligt med rätten till ett effektivt rättsmedel.
49. Rätten till ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses såväl i unionsrätten som i den rätt som härrör från Europakonventionen, innebär således inte något krav på att det ska finnas en möjlighet till domstolsprövning i två instanser, utan det är tillräckligt att kraven enligt unionsrätten och enligt Europakonventionen uppfylls av åtminstone en av de domstolsinstanser som föreskrivs i nationell lagstiftning.
50. I det aktuella fallet torde detta villkor vara uppfyllt, eftersom överklagandet till en rechtbank (distriktsdomstol), i första instans, enligt nederländsk rätt automatiskt får suspensiv verkan och eftersom nederländsk rätt också medger att en asylsökande i samband med överklagande av ett domstolsavgörande meddelat i första instans kan ansöka om inhibition och därmed hemställa om att det beslut om avlägsnande avseende honom eller henne som meddelades samtidigt som beslutet om avslag på asylansökan inte ska få verkställas förrän överklagandet har avgjorts.
51. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att den suspensiva verkan av överklagandet av beslutet till en domstol i första instans inte omintetgörs genom att den domstolen utnyttjar sin möjlighet att upphäva det angripna beslutet men ändå låta det behålla sina verkningar. Om så sker kan nämligen den berörda personen bli föremål för en åtgärd i fråga om avlägsnande trots att han eller hon har vunnit målet. Den som inte är medveten om den processuella egenheten att appellationsöverklagandet av ett domstolsavgörande inte har suspensiv verkan, trots att det överklagande som föranledde det avgörandet hade suspensiv verkan, hamnar då i en lika obegriplig situation som X hamnade i.
52. Vad som hände i målet X (C‑175/17) var ju att domstolen i första instans, trots att den upphävde det angripna beslutet om avslag på X:s asylansökan (vilket innefattade ett beslut om avlägsnande), i enlighet med nationell rätt beslutade att det beslutet skulle behålla sina verkningar. Under dessa omständigheter kan förfarandet i det nationella målet inte anses ha uppfyllt de krav som enligt de här aktuella bestämmelserna och enligt EU-domstolens och Europadomstolens praxis följer av rätten till ett effektivt rättsmedel.
53. Att domstolen vidmakthåller det upphävda beslutets konsekvenser innebär nämligen att klagandens talan förlorar sin verkan trots att den bifalls. Detta betyder att klaganden inte har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. För att det nationella processuella systemet ska uppfylla de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel måste därför ett överklagande av ett domstolsavgörande ha automatisk suspensiv verkan i fall där det upphävda beslutets rättsverkningar har bibehållits.
54. När det gäller huruvida de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel är uppfyllda under sådana omständigheter som är för handen i målet X (C‑175/17) är det således påkallat att göra ett viktigt förbehåll i syfte att se till att den som vid domstolsprövning i första instans får till stånd ett upphävande av det angripna beslutet inte kan bli föremål för en åtgärd i fråga om avlägsnande när han eller hon överklagar domstolsavgörandet just för att undvika att det upphävda beslutet verkställs.
55. Avslutningsvis ska det tilläggas att den tolkning som jag förespråkar i detta förslag till avgörande är ägnad att främja uppnåendet av målet att ansökningar om internationellt skydd ska handläggas snabbt och målet att politiken för avlägsnande och återsändande ska vara effektiv, vilka båda anges i de aktuella direktiven, med tanke på att det motsatta resonemanget skulle medföra att den som hade blivit föremål för ett beslut om avslag på asylansökan och/eller ett beslut om avlägsnande skulle kunna överklaga gång på gång i syfte att lägga hinder i vägen för verkställigheten. Det är något som skulle fördröja processen för avlägsnande av personer som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd.
56. Av det ovan anförda följer att jag föreslår att EU-domstolen ska slå fast att artikel 39 i direktiv 2005/85, artikel 13 i direktiv 2008/115 och artikel 46 i direktiv 2013/32 jämförda med artiklarna 4 och 18 samt 19.2 och 47 i stadgan inte ska tolkas så, att ett appellationsöverklagande av ett domstolsavgörande – om det enligt nationell rätt är möjligt att tillgripa ett sådant rättsmedel mot ett beslut om återvändande – enligt unionsrätten automatiskt ska ha suspensiv verkan, inte ens om den berörda tredjelandsmedborgaren hävdar att verkställighet av beslutet om återvändande skulle medföra en allvarlig risk för att principen om ”non-refoulement” åsidosätts. Rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som följer av de ovannämnda bestämmelserna utgör emellertid hinder mot att rättsverkningarna av ett beslut om avslag på en asylansökan och ett beslut om återvändande vidmakthålls trots att dessa beslut har upphävts efter domstolsprövning i första instans, varför det i en sådan situation krävs att ett appellationsöverklagande automatiskt har suspensiv verkan.
57. Eftersom jag anser att de båda första frågorna i respektive begäran om förhandsavgörande ska besvaras enligt ovan, är det inte nödvändigt att pröva den tredje fråga som den hänskjutande domstolen har ställt till EU-domstolen i målet X och Y (C‑180/17).
V. Förslag till avgörande
58. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (Avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) enligt följande: Artikel 39 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och artikel 46 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd jämförda med artiklarna 4 och 18 samt 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska inte tolkas så, att ett appellationsöverklagande av ett domstolsavgörande – om det enligt nationell rätt är möjligt att tillgripa ett sådant rättsmedel mot ett beslut om återvändande – enligt unionsrätten automatiskt ska ha suspensiv verkan, inte ens om den berörda tredjelandsmedborgaren hävdar att verkställighet av beslutet om återvändande skulle medföra en allvarlig risk för att principen om ”non-refoulement” åsidosätts. Rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som följer av de ovannämnda bestämmelserna utgör emellertid hinder mot att rättsverkningarna av ett beslut om avslag på en asylansökan och ett beslut om återvändande vidmakthålls trots att dessa beslut har upphävts efter domstolsprövning i första instans, varför det i en sådan situation krävs att ett appellationsöverklagande automatiskt har suspensiv verkan.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets direktiv av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).
5 Nedan kallad stadgan.
6 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, kompletterad genom det protokoll angående flyktingars rättsliga ställning som ingicks i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).
7 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
8 EUT L 337, 2011, s. 9.
9 Den kategoribaserade skyddspolitiken är en ordning genom vilken det utpekas vissa länder eller regioner där våldet är blint, allmänt förekommande, allestädes närvarande och så grovt att det anses saknas grund för att överväga möjligheten att asylsökande, eller en viss grupp av asylsökande, därifrån ska återvända dit. För irakier från centrala Irak tillämpades en kategoribaserad skyddspolitik i Nederländerna från den 2 april 2007 till den 21 november 2008.
10 C‑69/10, EU:C:2011:524.
11 C‑562/13, EU:C:2014:2453.
12 C‑239/14, EU:C:2015:824.
13 CE:ECHR:2016:0705JUD002909409.
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2017, X och X ( C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkterna 35–37).
15 Dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkterna 29 och 61), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 43).
16 C‑69/10, EU:C:2011:524.
17 I singularis.
18 Punkt 69 i domen.
19 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkterna 58 och 59).
20 Dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 44).
21 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkt 88).
22 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkt 91).
23 COM(2016) 467 final (nedan kallat förslaget till förordning).
24 Se s. 20 och 21 samt artikel 54.5 i förslaget till förordning.
25 Något sådant krav följer inte heller – i motsats till vad X har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande – av domstolens dom av den 8 april 1976, Royer ( 48/75, EU:C:1976:57).
26 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:343, punkt 48), där domstolen slog fast att det tydligt framgår av lydelsen av, systematiken i och syftet med direktiven 2005/85 och 2008/115 att en asylsökande, oavsett om uppehållstillstånd har beviljats eller inte, har rätt att stanna i den berörda medlemsstaten åtminstone till dess att hans eller hennes ansökan har avslagits en första gång. Detta innebär inte att en asylsökande som överklagar ett domstolsavgörande skulle få rätt att stanna i den berörda medlemsstaten under förfarandets gång och således inte heller att asylsökanden på grund av nämnda överklagandes eventuella suspensiva verkan inte skulle kunna bli föremål för avlägsnande.
27 Dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 51), och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 41).
28 Dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 41), dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 50), dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 42), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 50).
29 Dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 52 och 53), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 58).
30 Se Europadomstolen, 26 april 2007, Gebremedhin [Gaberamadhien] mot Frankrike (CE:ECHR:2007:0426JUD002538905, § 66), och Europadomstolen, 23 februari 2012, Hirsi Jamaa m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2012:0223JUD002776509, § 200).
31 CE:ECHR:2016:0705JUD002909409.
32 Europadomstolen, 5 juli 2016, A.M. mot Nederländerna (CE:ECHR:2016:0705JUD002909409, § 70). Se även Europadomstolen, 14 februari 2017, Allanazarova mot Ryssland (CE:ECHR:2017:0214JUD004672115, § 98).
33 Dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 46), och dom av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 102). Se även Europadomstolen, 5 februari 2002, Čonka mot Belgien (CE:ECHR:2002:0205JUD005156499, § 75), och Europadomstolen, 26 april 2007, Gebremedhin [Gaberamadhien] mot Frankrike (CE:ECHR:2007:0426JUD002538905, § 53); i den sistnämnda domen slog Europadomstolen fast att ”de rättsmedel som en nationell rättsordning erbjuder tillsammans kan uppfylla kraven i artikel 13 även om inget av dem på egen hand helt uppfyller dessa krav.
34 Se, analogt, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 54), och dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 31).
35 Se dom av den 17 juli 2014, Pham ( C‑474/13, EU:C:2014:2096, punkt 20), dom av den 23 april 2015, Zaizoune ( C‑38/14, EU:C:2015:260, punkt 30), och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 75 och 76).