Förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston – Mål C‑312/17 Bedi

1. I denna begäran om förhandsavgörande uppmanas domstolen att uttala sig om de bestämmelser om diskriminering av personer med funktionshinder som ingår i rådets direktiv 2000/78/EG och deras tillämpning på en arbetstagare som, efter att ha haft rätt till övergångsstöd enligt ett kollektivavtal som syftade till att ge arbetstagare som förlorat sitt arbete rimlig försörjning, förlorade sin rätt till sådant stöd på grund av att han fick rätt till förtidspension (till lägre belopp än full pension) på grund av sitt funktionshinder. Detta ledde till en väsentlig ekonomisk förlust för arbetstagaren.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF)

2. Enligt artikel 157.2 FEUF gäller:

”I denna artikel ska med ’lön’ förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen.”

Direktiv 2000/78

3. I artikel 1 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

4. Enligt artikel 2 i direktivet gäller, i den mån det är av betydelse för detta förslag till avgörande:

”1. I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2. Enligt punkt 1 skall

a) direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b) indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte

i) bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, eller

ii) när det gäller personer med ett visst funktionshinder, arbetsgivaren eller varje person eller organisation på vilken detta direktiv är tillämpligt är skyldig, enligt den nationella lagstiftningen, att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med principerna i artikel 5 [] för att undanröja de nackdelar som denna bestämmelse, detta kriterium eller förfaringssätt för med sig.

…”

5. Enligt artikel 3 i direktiv 2000/78 gäller, i den mån det är av betydelse för detta förslag till avgörande:

”1. Inom ramen för [Europeiska unionens] befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

c) Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.

…

3. Detta direktiv skall inte tillämpas på utbetalningar från offentliga system eller liknande, däribland offentliga system för social trygghet eller socialt skydd.

…”

6. I artikel 16 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att

a) lagar och andra författningar som strider mot principen om likabehandling upphävs,

b) bestämmelser som strider mot principen om likabehandling som finns i individuella avtal eller kollektivavtal, i interna regler för företag samt i regler för vinstdrivande eller icke-vinstdrivande föreningar, för fria yrkesutövare och för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer förklaras eller kan förklaras ogiltiga eller ändras.”

Nationell rätt

7. Tarifvertrag zur sozialen Sicherung der Arbeitnehmer bei den Stationierungsstreitkräften im Gebiet der Bundesrepublik Deutschland (kollektivavtal om socialt skydd för arbetstagare vid trupper stationerade i Förbundsrepubliken Tyskland) (nedan kallat kollektivavtalet) ingicks mellan denna medlemsstat och ett antal fackföreningar den 31 augusti 1971. Kollektivavtalet anger anställningsvillkoren för arbetstagare vid andra staters trupper som är stationerade på Förbundsrepubliken Tysklands territorium. En av dessa stater är Förenade kungariket.

8. 4 § i kollektivavtalet har titeln ”övergångsstöd”. Där behandlas sådant stöd som ska betalas utöver inkomst från annan anställning än vid de trupper som är stationerade på tyskt territorium. Samma bestämmelse innehåller en formel för beräkning av stödet, som ska grundas på den månadslön som betalas till mottagaren vid den tidpunkt då hans anställning vid trupperna avslutas.

9. Enligt 8 § i kollektivavtalet ska betalningar av stödet upphöra bland annat när arbetstagaren får rätt till förtidspension enligt de nationella lagarna om social trygghet.

Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan

10. Surjit Singh Bedi är född den 3 augusti 1954 och klassificeras som svårt funktionshindrad med en 50-procentig funktionsnedsättning. Han började arbeta för Förenade kungarikets trupper i Tyskland år 1978, först som civilanställd och senare som ordningsvakt vid basen i Münster (Tyskland). Som ett led i åtgärderna för stängning av basen blev han uppsagd till den 31 december 2013. Den 1 mars 2014 anställdes han av ett privat företag som ordningsvakt. Han är fortfarande anställd där och har sedan den 1 april 2016 arbetat enligt ett kontrakt som föreskriver att han ska arbeta ett varierande antal timmar varje månad med en lön som varierar efter antalet arbetstimmar.

11. Efter sin anställning vid den brittiska basen fick Surjit Singh Bedi övergångsstöd enligt 4 § i kollektivavtalet (nedan kallat övergångsstödet) från den 1 januari 2014 till ett belopp som slutligen uppgick till 1604,20 euro per månad. I skrivelse av den 23 mars 2015 underrättade emellertid de tyska myndigheterna honom om att övergångsstödet skulle upphöra från och med den 30 april 2015, eftersom han från och med den 1 maj 2015 hade rätt till sådan förtidspension som betalades till personer med svåra funktionshinder. Alltifrån den 1 maj 2015 fick Surjit Singh Bedi således rätt till förtidspension, som skulle utgå med 909,50 euro i månaden. Detta belopp sattes ned med 10,8 procent för att ta hänsyn till den period om 36 månader under vilken pensionen utbetalades i förtid. Dessutom skulle pensionsbeloppet minskas genom en rad trösklar som beräknades i relation till den arbetsinkomst som mottagaren kunde få rätt till. Dessa trösklar skulle eller kunde bli tillämpliga på Surjit Singh Bedi, vilket skulle medföra motsvarande inskränkningar av hans pension. I begäran om förhandsavgörande beskrivs Surjit Singh Bedis ekonomiska nettosituation, sedan han förlorat sin rätt till övergångsstöd, som väsentligt sämre, om alla omständigheter beaktades, än den skulle ha varit om han hade fortsatt att uppbära övergångsstödet till dess hans fulla ålderspension kunde betalats ut.

12. Om Surjit Singh Bedi inte hade varit svårt funktionshindrad, skulle han inte ha haft rätt till en statlig ålderspension förrän vid 63 års ålder. Övergångsstödet skulle i så fall ha fortsatt att utbetalas åtminstone till den 1 september 2017.

13. Mot beslutet att avsluta utbetalningar av övergångsstödet väckte Surjit Singh Bedi talan vid Arbeitsgericht Münster (arbetsdomstolen i Münster) i Tyskland. Motpart var Förbundsrepubliken Tyskland, både för egen del som part i kollektivavtalet och som ställföreträdare för Förenade kungariket enligt artikel 56.8 i avtalet om komplettering av avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om deras styrkors ställning avseende utländska styrkor stationerade i Förbundsrepubliken Tyskland, undertecknat den 3 augusti 1959, i dess ändrade lydelse. Genom dom av den 11 februari 2016 ogillades hans talan.

14. Surjit Singh Bedi överklagade domen till Landesarbeitsgericht Hamm (Övre arbetsdomstolen i Hamm, Tyskland) och begärde samtidigt ett beslut om utbetalning av övergångsstödet för perioden från april till december 2016 till ett belopp av 3049,92 euro.

15. Eftersom det var osäkert om beslutet att upphöra med betalning av övergångsstödet till Surjit Singh Bedi utgjorde diskriminering på grund av funktionshinder, som är förbjuden enligt direktiv 2000/78, ställde den tyska domstolen följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 2.2 i [direktiv 2000/78] tolkas så att den utgör hinder mot en bestämmelse i ett kollektivavtal enligt vilken övergångsstöd – beviljat med ledning av grundlön enligt kollektivavtalet i syfte att säkerställa rimlig försörjning för arbetstagare som förlorat sina anställningar till dess de kan få ekonomiskt skydd genom rätt till pension enligt det lagstadgade pensionssystemet – upphör när arbetstagaren har rätt att få förtidspension på grund av funktionshinder?”

16. Skriftliga yttranden har getts in av Förbundsrepubliken Tyskland, både för egen del och som ställföreträdare för Förenade kungariket, och av Europeiska kommissionen. Ingen förhandling har begärts eller hållits.

Bedömning

17. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida avslutandet av övergångsstödet till Surjit Singh Bedi till följd av att han fått rätt till tidig men reducerad ålderspension på grund av funktionshinder utgör rättsstridig diskriminering vid tillämpning av direktiv 2000/78.

18. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att först undersöka direktivets tillämpningsområde och att sedan klargöra om eventuell diskriminering som Surjit Singh Bedi utsatts för utgör direkt eller indirekt diskriminering. Om diskrimineringen skulle utgöra indirekt diskriminering, blir undantagen i artikel 2.2 b i direktivet också av betydelse.

19. Jag kommer att behandla dessa frågor i tur och ordning.

Tillämpningsområdet för direktiv 2000/78: utgör övergångsstödet ”löner”?

20. Artikel 3 i direktiv 2000/78 (som har rubriken ”Tillämpningsområde”) är omfattande. I punkt 1 anges att direktivet ska tillämpas på ”alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ”, i fråga om bland annat ”[a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner”. En viktig inskränkning gäller emellertid enligt punkt 3, där det förklaras att direktivet inte ska tillämpas på ”utbetalningar från offentliga system eller liknande, däribland offentliga system för social trygghet eller socialt skydd”.

21. En viss vägledning för hur denna inskränkning ska tolkas ger skäl 13 i direktivet varav framgår att ett system för social trygghet och socialt skydd är ett system i vilket förmåner inte jämställs med lön vid tillämpningen av vad som nu är artikel 157 FEUF. Domstolen har bekräftat denna tolkning i sin praxis.

22. Frågan är nu om de förmåner som utbetalats till Surjit Singh Bedi enligt punkt 4 i kollektivavtalet faller in under inskränkningen i artikel 3.3 i direktivet.

23. Jag tror inte att den gör det.

24. Domstolen har ansett att begreppet ”lön” vid tillämpning av artikel 157 ska ges en vid tolkning. Det omfattar särskilt ”samtliga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner, aktuella eller framtida, som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen, vare sig det sker enligt anställningsavtal, enligt lag eller frivilligt”. Den omständigheten att vissa förmåner betalas ut efter anställningsförhållandets upphörande utesluter inte att de kan betraktas som ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF. Likaså kan kvalificeringen av sådana förmåner som lön inte ifrågasättas enbart av det skälet att de grundas på socialpolitiska överväganden. Domstolen har således fastställt att förmåner som beviljas enligt ett pensionssystem som i huvudsak hänger samman med den anställning som den berörda personen har innehaft anknyter till den lön som denna person har fått och omfattas av artikel 157.2 FEUF.

25. Som angetts i begäran om förhandsavgörande gör övergångsstödet det möjligt för äldre arbetstagare, som efter långvarig anställning har förlorat sin anställning, att åtnjuta ekonomiskt understöd efter anställningens upphörande. Syftet är att säkerställa deras försörjning och att kompensera de svårigheter som uppkommer genom att de kan få lägre lön i en ny anställning eller genom att de kan bli arbetslösa. Samtidigt är syftet att uppmuntra arbetstagare till fortsatt verksamhet i andra anställningar utanför den militära sektorn.

26. Enligt min uppfattning uppfyller därför övergångsstödet förutsättningarna för att utgöra vad domstolen beskrivit som ”lönens materiella innehåll” i den praxis som det hänvisats till i punkt 24 ovan. Det är emellertid, som kommissionen helt riktigt påpekar, också nödvändigt att bestämma om övergångsstödet gavs arbetstagaren på grund av dennes anställningsförhållande. Med andra ord måste det finnas ett orsakssamband mellan anställning och förmån för att förmånen ska falla inom tillämpningsområdet för artikel 157 FEUF. I det hänseendet har domstolen ansett att socialpolitiska hänsyn, hänsyn till den statliga organisationen, etiska hänsyn eller till och med budgetöverväganden som har eller som kan ha spelat en roll då den nationella lagstiftaren antog ett visst system, inte kan leda till att systemet utesluts från tillämpningsområdet för artikel 157 FEUF om systemet endast är av intresse för en särskild kategori anställda, om det står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av (den tidigare) tjänstemannens senaste lön.

27. De två målen som det hänvisas till i föregående punkt gällde rätten till återbetalning av kostnader vid sjukdom för registrerade partner till statliga tjänstemän respektive rätt till efterlevandepension enligt ett yrkesbaserat obligatoriskt försäkringssystem. Men rättspraxis är inte begränsad till dessa exempel. Domstolen har till exempel tillämpat dessa principer på övergångsstöd till arbetstagare som hade uppnått en viss ålder när de förlorade sin anställning, varvid domstolen fann att den omständigheten att ersättningsbeloppet skulle baseras på den slutliga månatliga bruttoinkomsten bekräftade att hjälpen var en förmån som beviljats de berörda arbetstagarna i samband med anställningsförhållandet.

28. Jag ser ingen anledning att inte tillämpa samma principer i detta mål. Övergångsstödet ska betalas enligt kollektivavtalet rörande anställningsförhållandet mellan personer som Surjit Singh Bedi och trupper stationerade på tyskt territorium. Detta avtal innehåller bestämmelser om anordningar i form av övergångsstödet, vilka uttryckligen tar sikte på avslutandet av anställningen. Det belopp som ska betalas som stöd ska (enligt 4 § i kollektivavtalet) beräknas på grundval av den lön som betalas när anställningsförhållandet avslutas. I begäran om förhandsavgörande anges att stödet endast ska betalas till dem som varit anställda ”under lång tid”. Det verkar därför klart att kravet på att beloppen ska vara direkt relaterade till hur länge anställningen varat också är uppfyllt. Den omständigheten att stödet betalas av Tyskland och finansieras med nationella skatter har, som kommissionen enligt min mening helt riktigt uttalat, ingen betydelse för denna fråga eftersom det är klart att Tysklands medverkan ingår i de interna arrangemangen mellan Tyskland och de stater som tidigare hade trupper stationerade på tyskt territorium. En av dessa stater var Förenade kungariket som var Surjit Singh Bedis tidigare arbetsgivare. Avgörande är om den senare medlemsstaten, som mottagarens ursprungliga arbetsgivare, hade vidtagit åtgärder för att försäkra sig om att betalningar skedde till dess tidigare anställda ”med avseende på deras anställning”.

29. Av alla dessa skäl anser jag att de belopp som betalas som övergångsstöd kan klassificeras som ”lön” enligt artikel 157 FEUF och att undantaget i artikel 3.3 i direktiv 2000/78 inte är tillämpligt i detta fall.

Den påstådda diskrimineringens karaktär

30. Enligt artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 ska direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation. En av dessa grunder är funktionshinder.

31. Vid tillämpning av denna bestämmelse kan en åtgärd som tillämpas på samma sätt på funktionshindrade och icke-funktionshindrade personer inte anses innefatta särbehandling som direkt grundas på funktionshinder. I det aktuella fallet finns ingenting som tyder på att kollektivavtalet tillämpas på olika sätt gentemot funktionshindrade personer och dem som inte är funktionshindrade. Begäran om förhandsavgörande gör det klart att de inskränkningar som följer av 8 § i kollektivavtalet är tillämpliga på flera kategorier av arbetstagare, av vilka de funktionshindrade endast är en grupp.

32. Under dessa förhållanden kan behandlingen av arbetstagare som Surjit Singh Bedi inte anses utgöra direkt diskriminering. Det blir därför nödvändigt att undersöka om den utgör indirekt diskriminering. Enligt artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 ska indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med, bland annat, ett funktionshinder jämfört med andra personer.

33. Jag har redan påpekat att den aktuella åtgärden framstår som neutral. När det sedan gäller frågan om den missgynnar funktionshindrade personer, var resultatet av att Surjit Singh Bedi fick rätt till en tidig men reducerad ålderspension att övergångsstödet upphörde. Icke funktionshindrade arbetstagare hade inte automatiskt möjlighet att få sin pension utbetald i förtid. Övergångsstödet skulle därför för dem fortsätta att betalas fram till dess personen i fråga nådde den normala pensionsåldern 63 år, då pensionen skulle utbetalas utan nedsättning. I begäran om ett förhandsavgörande görs klart att det ekonomiska nettoresultatet för den senare kategorin blir bättre än för Surjit Singh Bedi och att hans ställning vid en jämförelse blir väsentligt sämre till följd av detta. Han hade inte heller några valmöjligheter: övergångsstödet skulle upphöra även om han hade bestämt sig för att inte ta ut sin ålderspension före normal pensionsålder. Under sådana förhållanden anser jag att åtgärden verkligen missgynnar funktionshindrade arbetstagare som Surjit Singh Bedi.

34. När det slutligen gäller frågan om dessa arbetstagares situation är jämförbar med icke-funktionshindrade personers situation hävdar Tyskland (i det yttrande som ingavs för Tysklands egen del) att det saknas ett element. Tyskland gör i huvudsak gällande att en relevant bedömning kan göras vid två olika tidpunkter. Den första är den tidpunkt då arbetsförhållandet nått sitt slut. Vid den tidpunkten är både funktionshindrade och icke-funktionshindrade arbetstagare – det medger Tyskland – i en jämförbar situation. Den andra tidpunkten är den dag då personen i fråga får rätt att ta ut sin pension. Då kan enligt Tysklands mening de två grupperna inte anses vara i samma situation, eftersom deras behov av övergångsstöd skiljer sig åt, såtillvida som de som är funktionshindrade inte längre kommer att behöva sådant stöd, medan de icke-funktionshindrade fortfarande kommer att behöva stödet.

35. Till stöd för den senare bedömningen hänvisar Tyskland till domstolens praxis. Särskilt åberopar Tyskland (i) Burton, där frågan i målet gällde en frivillig nedskärningsplan i vilken manliga arbetstagare fick rätt till betalning senare än kvinnliga arbetstagare, eftersom den normala pensionsåldern för kvinnor inträffade tidigare än för män, men pension utgick med belopp som beräknats på samma grunder; (ii) Roberts, som gällde en övergångspension som betalades till arbetstagare som gick i förtidspension på grund av ohälsa och beräknades med en neutral metod men med betalningar till kvinnor som efter 60 års ålder var lägre än betalningar till män på grund av att kvinnor till skillnad från män hade rätt till statlig pension redan vid 60 års ålder; och (iii) Hlozek, där tvisten gällde övergångsstöd som betalades till arbetstagare som hade nått en viss ålder när de fick sluta sina anställningar som en åtgärd inom ramen för arbetsgivarföretagets omstrukturering, varvid kvinnor fick rätt till övergångsstödet fem år tidigare än män, eftersom kvinnor enligt lag gick i pension fem år tidigare än män.

36. Jag har dock ingen större nytta av denna rättspraxis. Domstolens resonemang i dessa mål var inte inriktat på den punkt då den påstådda diskrimineringen hade inletts. I stället genomgicks systemen översiktligt för att sedan i vart och ett av målen komma fram till att inte förelåg någon diskriminering. I Burton drogs denna slutsats genom ett erkännande av att den enda skillnaden mellan förmånerna för män och kvinnor berodde på att minimipensionsåldern enligt gällande nationell lag inte var densamma för män som för kvinnor. Stödet i fråga var emellertid beräknat på samma sätt oavsett arbetstagarens kön. Av detta följde att det inte var fråga om diskriminering. Denna uppfattning uttrycks ännu klarare i Roberts, där domstolen ansåg att metoden för att beräkna övergångspensionen var neutral, vilket med domstolens ord bekräftade ”frånvaron av all diskriminering”. I Hlozek resonerade domstolen på liknande sätt.

37. Vad som är avgörande i detta mål tycks mig emellertid vara att det system det nu är fråga om i det nationella förfarandet inte är neutralt.

38. Tyskland förefaller acceptera att det finns andra relevanta aspekter av domstolens praxis. I det hänseendet har Tyskland hänvisat till Odar, som gällde ersättning när anställning avslutades till en svårt funktionshindrad arbetstagare enligt en social plan som gav honom mindre ersättning än han skulle ha haft rätt till om han inte varit funktionshindrad. Det var inte fråga om att utfallet enligt systemet var neutralt mellan de båda kategorierna av arbetstagare. Domstolen bedömde situationen med hänvisning till ”[a]rbetstagare som tillhör åldersgrupper som närmar sig pensionsåldern” och ansåg att de befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för andra arbetstagare som berördes av omställningsplanen, eftersom deras anställningsförhållande med arbetsgivaren upphörde av samma orsaker och under samma villkor. Den ”förmån” som svårt funktionshindrade beviljades och som bestod i att de kunde göra anspråk på ålderspension tre år tidigare än vid den pensionsålder som gällde för icke-funktionshindrade arbetstagare innebar inte att de befann sig i en situation som särskilde dem i förhållande till dessa arbetstagare.

39. Denna rättspraxis verkar för mig vara väsentligt mera relevant än de domar som diskuterats i punkterna 35 och 36 ovan. Frågan är emellertid om den direkt kan överföras till det aktuella fallet. Särskilt kan man fråga sig om det förhållandet att (i) omständigheterna i Odar gällde beräkning av ett totalbelopp som reducerades för svårt funktionshindrade arbetstagare för att ta hänsyn till deras tidigarelagda rätt till ålderspension, medan (ii) förmånerna i förevarande fall gäller fortlöpande betalningar enligt kollektivavtalet som avslutades när det uppkom en rätt till tidigarelagd betalning av ålderspension är tillräckligt för att särskilja de två situationerna.

40. Jag tror inte att så är fallet.

41. I båda fallen drabbades klaganden av en faktisk nedsättning av det belopp som utbetalades till honom med anledning av att hans anställning avslutats för att ta hänsyn till att han tidigare än andra fick rätt till utbetalning av ålderspension. I Odar inträffade denna nedsättning när totalbeloppet beräknades, men i Surjit Singh Bedis fall skedde den när betalningarna enligt kollektivavtalet upphörde. Nettoresultatet blev detsamma: vardera mottagaren fick mindre pengar därför att han var funktionshindrad. Syftet med vartdera systemet var att gynna arbetstagare i viss ålder som stod inför uppsägning på grund av förändrad verksamhet. Den omständigheten att övergångsstödet i detta fall betalades fortlöpande för att uppmuntra de berörda arbetstagarna att stanna kvar på arbetsmarknaden är enligt min mening inte en tillräcklig saklig skillnad för att motivera att de två situationerna behandlas på olika sätt.

42. Jag anser därför att bakgrunden till de två målen, i den mån den är av betydelse i detta förfarande, är i huvudsak likartad och att de principer som kan härledas från Odar kan tillämpas på Surjit Singh Bedis situation. I Odar ansåg domstolen att funktionshindrade arbetstagare som närmade sig pensionering befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för andra arbetstagare som omfattades av arrangemangen för betalning av totalbeloppet, eftersom deras anställningsrelation med arbetsgivaren avslutades av samma skäl och under samma förhållanden. Det är därför enligt min mening inte svårt att analogt utsträcka detta resonemang till det förevarande fallet.

Indirekt diskriminering: undantagen i artikel 2.2 b i direktiv 2000/78

43. De följande frågorna som ska behandlas är om åtgärden i fråga kan anses vara objektivt rättfärdigad av ett legitimt ändamål och om medlen för att uppnå detta ändamål är lämpliga och nödvändiga enligt artikel 2.2 b i) i direktiv 2000/78.

44. Tyskland hävdar (både i sitt eget yttrande och i sitt yttrande som ställföreträdare för Förenade kungariket) att åtgärden faktiskt har ett legitimt ändamål. I relevanta delar pekar Tyskland särskilt på att övergångsstödet betalas med statliga medel som definitionsmässigt är begränsade. Det finns ingen anledning att fortsätta med betalningar av stödet när mottagaren förses med medel för sitt uppehälle på annat sätt. Tyskland noterar att domstolen har ansett att en rimlig användning av statens resurser kan utgöra ett legitimt ändamål under sådana förhållanden.

45. Jag har inga invändningar mot dessa argument. Det är helt riktigt att statliga medel ska användas ansvarsfullt. Jag håller därför med om att detta ändamål är legitimt.

46. Kan det också anses vara lämpligt och nödvändigt?

47. När det gäller den första frågan framhåller Tyskland (både för egen del och som ställföreträdare för Förenade kungariket) särskilt att avtalets ändamål är att ge arbetstagare en tillfredsställande inkomst när de annars skulle komma i ekonomiska svårigheter, ett ändamål ”som, i fråga om funktionshindrade arbetstagare, kan sägas försvinna” när de får rätt till tidig utbetalning av sin ålderspension. Tyskland anser att ett sådant övervägande är lämpligt.

48. Jag hyser dock vissa tvivel när det gäller Tysklands resonemang i denna del. Framför allt är dess inställning grundad på premissen att ändamålet att bistå arbetstagare i ekonomiska svårigheter kan anses försvinna när mottagaren av förmånen blir berättigad till en pension. Detta förutsätter att pensionen är tillräckligt hög för att tillgodose det ekonomiska behovet. Medan nivån på statliga ålderspensioner kan variera från en medlemsstat till en annan, kan det inte antas att dessa pensioner, även när de betalas fullt ut, i alla fall kommer att vara tillräckliga för att mottagaren ska kunna leva på dem i någon grad av bekvämlighet. När beloppet reduceras för att ta hänsyn till tidig utbetalning, ökar sannolikheten för att det mottagna beloppet inte kommer att utgöra en tillfredsställande inkomst. I ett sådant fall kan det inte sägas att mottagarens ekonomiska behov ”kan anses försvinna”. Jag kommer därför fram till att ändamålet att ge arbetstagare i en sådan situation som den som Surjit Singh Bedi befinner sig i en tillfredsställande inkomst kan anses försvinna – och att åtgärden därför kan anses lämplig – endast om skillnaden mellan det pensionsbelopp de är berättigade till och det övergångsstöd de går miste om inte är sådan att dessa arbetstagare försätts i eller riskerar att försättas i en sådan situation av ekonomiska svårigheter som övergångsstödet var avsett att motverka. Om det föreligger en sådan situation eller inte blir en fråga som den nationella domstolen har att pröva.

49. I fråga om nödvändighetskravet fäster samma medlemsstat stor vikt vid det utrymme för skönsmässighet som domstolen har tillerkänt medlemsstaterna vid utformningen av åtgärder för att nå ett särskilt mål inom socialpolitiken eller arbetsmarknadspolitiken. Så är enligt Tysklands uppfattning i än högre grad fallet när åtgärden i fråga har fastlagts av arbetsmarknadens parter i ett kollektivavtal. Medlemsstaten noterar att domstolen har accepterat att dessa parter har ett ”stort utrymme för skönsmässig bedömning” i detta sammanhang och vill göra vad den anser vara en grundläggande skillnad mellan denna situation och det sociala system som det var fråga om i Odar. Nationell rätt ger ett avsevärt mycket mindre handlingsutrymme i det senare fallet, eftersom parterna i systemet är skyldiga att ta hänsyn till de omständigheter som råder efter det att anställningsförhållandet avslutats.

50. Jag accepterar att domstolen ska vara försiktig med att ingripa i beslut som arbetsmarknadens parter fattat vid utformningen av sådana avtal som det som det är i fråga om i det nationella förfarandet. Men det handlingsutrymme som detta förutsätter hindrar inte att det fortfarande finns behov av att respektera principen att åtgärder ska vara både lämpliga och nödvändiga. I det hänseendet noterar jag först domstolens uttalande i Hennigs och Mai, vid dess överväganden om arbetsmarknadsparternas handlingsutrymme vid ingående av kollektivavtal, att ”skillnaden i behandling på grund av ålder är lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål”. För det andra vill jag påpeka att artikel 16 b i direktiv 2000/78 kräver att medlemsstaterna säkerställer att alla bestämmelser som strider mot likabehandlingsprincipen i, bland annat, kollektivavtal ska eller kan förklaras ogiltiga eller ändras.

51. För att besluta i denna fråga är det enligt min mening av stor vikt att beakta den situation i vilken svårt funktionshindrade arbetstagare som Surjit Singh Bedi befinner sig och särskilt de speciella svårigheter och risker de utsätts för. Hela syftet med direktiv 2000/78 vid dess tillämpning på funktionshindrade arbetstagare är ju att hindra diskriminering av dessa arbetstagare och att på så sätt stärka deras ställning på arbetsmarknaden. I detta ingår att se till att de får så goda möjligheter som möjligt på denna marknad och att de inte missgynnas ekonomiskt. Det är dessutom sannolikt att dessa arbetstagare har större svårigheter att få anställning än icke-funktionshindrade personer och dessa svårigheter tenderar att öka när de närmar sig pensionsåldern. Det är viktigt att erinra om att rätten till arbete erkändes av domstolen för så länge sedan som 1974 i dess dom i Nold/kommissionen och nu har införts i artikel 15 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

52. Det är också viktigt att notera att övergångsstöd som betalas till personer som Surjit Singh Bedi upphör automatiskt när de blir berättigade till tidig utbetalning av ålderspension även om de kanske inte önskar ta ut pensionen vid den tidpunkten. De önskar kanske, till exempel, vara kvar i sin anställning och vänta med att ta ut pensionen tills de nått normal pensionsålder, då de kommer att få full pension.

53. Just detta förhållande ligger, som jag ser det, till grund för de svårigheter som de omtvistade nationella arrangemangen i detta mål skapar. Det kan utan tvivel finnas många helt lovvärda skäl till att funktionshindrade personer som Surjit Singh Bedi ska ha rätt till tidig utbetalning av ålderspension, låt vara till lägre belopp, om de önskar utnyttja denna förmån. De kan, som Tyskland påpekar, befinna sig i en situation där de har mindre möjligheter att få en anställning och där de därför är tacksamma för det ekonomiska stöd som erbjuds dem. Men arrangemangen ger dessa arbetstagare inget verkligt val om de skulle vilja fortsätta att arbeta och ha möjlighet att göra detta.

54. I stället avbryts övergångsstödet så snart som den funktionshindrade arbetstagaren uppnår den ålder då han blir berättigad att uppbära en tidigarelagd pension till lägre belopp. Om han stannar kvar i arbetet, blir han lidande eftersom han har förlorat övergångsstödet. Om han beslutar sig för att ta ut pensionen, kommer han ändå sannolikt att lida en förlust, det vill säga såvida inte pensionsbeloppet är högre än hans lön jämte övergångsstödet, vilket i praktiken är osannolikt. Vad som inte är tillgängligt för honom är den tredje möjligheten, nämligen att välja att inte ta ut den tidiga ålderspensionen och i stället stanna kvar i sitt arbete och uppbära övergångsstödet. Ändå är denna tredje möjlighet just vad som automatiskt tillkommer hans icke-funktionshindrade arbetskamrater.

55. I detta perspektiv har systemet som skapats genom kollektivavtalet enligt min mening medfört att, med domstolens formulering i Odar, berättigade intressen hos funktionshindrade arbetstagare som Surjit Singh Bedi skadats på ett orimligt sätt.

56. Efter att ha nått denna slutsats vill jag tillägga att jag inte tror att Tyskland kan få framgång med sitt argument att effekten av rättsstridig diskriminering i grunden är en fråga som kan lösas i samband med tillämpningen av det nationella pensionssystemet. Om de som är ansvariga för att förvalta och tillämpa kollektivavtalet ska respektera kraven i direktiv 2000/78, måste de göra detta på ett sätt som inte utgör rättsstridig diskriminering. Ett tydligt första steg i ett fall som detta blir att begära ökad finansiering för att eliminera problemet. Eftersom det kanske för närvarande är relativt få personer som är i Surjit Singh Bedis situation, kan det mycket väl tänkas att nödvändiga medel kommer att tillhandahållas. Skulle detta inte vara fallet eller skulle det endast finnas medel som täcker en del av bristen, blir den alternativa, men givetvis mindre tillfredsställande, lösningen att justera förmånerna i kollektivavtalet så att systemet som helhet uppfyller kraven.

57. Jag anser alltså att de nationella reglerna som saken gäller inte kan anses uppfylla nödvändighetskravet och att de därför inte motsvarar vad som krävs i artikel 2.2 b i) i direktiv 2000/78.

58. Det har inte gjorts gällande att det ytterligare undantaget i artikel 2.2 b ii) i direktivet, som endast gäller funktionshindrade personer och inte de andra personkategorier som direktivet är avsett att skydda, är relevant i detta mål, och jag ska därför inte kommentera det vidare.

59. Jag drar alltså slutsatsen att artikel 2.2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så att den utgör hinder för en bestämmelse i ett kollektivavtal, enligt vilken mottagande av övergångsstöd, beräknat med utgångspunkt i en grundlön i kollektivavtalet och avsett att tillhandahålla medel för rimlig försörjning till arbetstagare som efter långvarig anställning förlorat sina arbeten, upphör i fråga om funktionshindrade arbetstagare som blivit berättigade att uppbära en tidigarelagd men reducerad ålderspension, om (i) icke-funktionshindrade arbetstagare kan fortsätta att motta stödet till dess de får rätt att uppbära ålderspension vid normal pensionsålder och denna pension utbetalas i sin helhet, medan (ii) den funktionshindrade arbetstagaren inte erbjuds möjlighet att välja fortsatt utbetalning av stödet fram till normal pensionsålder för att på så sätt kunna fortsätta att delta i arbetsmarknaden på samma sätt som hans icke- funktionshindrade arbetskamrater utan i stället åsamkas en betydande ekonomisk förlust om han vill förbli tillgänglig för anställning fram till dess han kan uppbära sin oreducerade pension.

Förslag till avgörande

60. Med hänsyn till vad som sagts i det föregående föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Landesarbeitsgericht Hamm (Hamm högre arbetsdomstol, Tyskland) på följande sätt: Artikel 2.2 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling vid anställning och sysselsättning ska tolkas så att den utgör hinder för en bestämmelse i ett kollektivavtal enligt vilken mottagande av ett övergångsstöd, beräknat med utgångspunkt i en grundlön i kollektivavtalet och avsett att ge rimlig försörjning åt långvariga arbetstagare som förlorat sina arbeten, upphör i fråga om funktionshindrade arbetstagare när arbetstagaren blivit berättigad att uppbära en tidigarelagd reducerad ålderspension, om (i) icke-funktionshindrade arbetstagare kan fortsätta att motta stödet till dess de får rätt att uppbära ålderspension vid normal pensionsålder och denna pension utbetalas i sin helhet, medan (ii) den funktionshindrade arbetstagaren inte erbjuds möjlighet att välja fortsatt utbetalning av stödet fram till normal pensionsålder för att på så sätt kunna fortsätta att delta i arbetsmarknaden på samma sätt som hans icke- funktionshindrade arbetskamrater utan i stället åsamkas en betydande ekonomisk förlust om han vill förbli tillgänglig för anställning fram till dess han kan uppbära sin oreducerade pension.

1 Originalspråk: engelska.

2 Direktiv av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16).

3 Artikel 5 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder”. Den ålägger arbetsgivare att vidta lämpliga åtgärder för rimlig anpassning av personer med funktionshinder under vissa förhållanden.

4 I den fullständiga listan ingår trupper från Belgien, Kanada, Frankrike, Förenade kungariket och Förenta Staterna.

5 Se dom av den 6 december 2012, Dittrich m.fl., C‑124/11, C‑125/11 och C‑143/11, EU:C:2012:771, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

6 Se dom av den 6 december 2012, Dittrich m.fl., C‑124/11, C‑125/11 och C‑143/11, EU:C:2012:771, punkt 35 och där angiven rättspraxis.

7 Se dom av den 1 april 2008, Maruko, C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 44.

8 Se dom av den 2 juni 2016, C, C‑122/15, EU:C:2016:391, punkt 22 och där angiven rättspraxis. Se också, analogt och e contrario, dom av den 22 november 2012, Elbal Moreno, C‑385/11, EU:C:2012:746, punkt 19 och följande punkter, och mitt förslag till avgörande i Espadas Recio, C‑98/15, EU:C:2017:223, punkt 33 och följande punkter.

9 Se dom av den 2 juni 2016, C, C‑122/15, EU:C:2016:391, punkt 23 och där angiven rättspraxis.

10 Se dom av den 6 december 2012, Dittrich m.fl., C‑124/11, C‑125/11 och C‑143/11, EU:C:2012:771, punkt 35.

11 Se dom av den 6 december 2012, Dittrich m.fl., C‑124/11, C‑125/11 och C‑143/11, EU:C:2012:771, punkt 37 och där angiven rättspraxis samt punkt 39.

12 Se, på denna punkt, dom av den 1 april 2008, Maruko, C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 48.

13 I målet Dittrich m.fl.

14 I målet Maruko.

15 Se dom av den 9 december 2004, Hlozek, C‑19/02, EU:C:2004:779, punkt 38.

16 Dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 72.

17 Se punkt 31 ovan.

18 Se punkt 11 ovan.

19 Dom av den 16 februari 1982, 19/81, EU:C:1982:58.

20 Dom av den 9 november 1993, C‑132/92, EU:C:1993:868.

21 Dom av den 9 december 2004, C‑19/02, EU:C:2004:779.

22 Se, i detta hänseende, punkterna 15 och 16 i dom av den 16 februari 1982, 19/81, EU:C:1982:58.

23 Se punkt 23 i dom av den 9 november 1993, C‑132/92, EU:C:1993:868.

24 Se punkt 49 i dom av den 9 december 2004, C‑19/02, EU:C:2004:779.

25 Dom av den 6 december 2012, C‑152/11, EU:C:2012:772.

26 Se punkterna 61 och 62 i domen.

27 Se punkt 61 i domen.

28 Tyskland åberopar ytterligare två grunder genom att hänvisa till punkterna 29 och 44 i dom av den 12 oktober 2010, Ingeniørforeningen i Danmark, C‑499/08, EU:C:2010:600. Dessa punkter gäller legitima ändamål som domstolen anser vara av betydelse enligt artikel 6 i direktiv 2000/78, som innehåller några speciella bestämmelser om särbehandling på grund av ålder. Det målet gäller inte diskriminering på sådan grund. Därför kommer jag inte vidare att behandla dessa tilläggsgrunder.

29 Se, bland annat, dom av den 6 december 2012, Odar, C‑152/11, EU:C:2012:772, punkt 43.

30 Tyskland hänvisar i detta hänseende till domar av den 6 december 2012, Odar, C‑152/11, EU:C:2012:772, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och av den 8 september 2011, Hennigs och Mai, C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 65 och där angiven rättspraxis.

31 Se, i detta hänseende, dom av den 31 maj 1995, Royal Copenhagen, C‑400/93, EU:C:1995:155, punkt 46.

32 Dom av den 8 september 2011, C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 65.

33 Se, i detta hänseende, dom av den 6 december 2012, Odar, C‑152/11, EU:C:2012:772, punkt 67.

34 Dom av den 14 maj 1974, 4/73, EU:C:1974:51, punkterna 12–14.

35 EUT C 83, 2010, s. 389.

36 Se dom av den 6 december 2012, C‑152/11, EU:C:2012:772, punkt 70.