Förslag till avgörande av generaladvokat Bobek – Förenade målen C‑515/17 P och C‑561/17 P Uniwersytet Wrocławski mot REA

I. Inledning

1. Vem har rätt att företräda en icke privilegierad sökande i en direkt talan inför Europeiska unionens domstol? Vem kan, för att använda formuleringen i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, betraktas som en ”advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna”?

2. Det är inte ofta kontrollen av advokaters formella meriter, nödvändiga tillstånd samt behörighet att företräda en viss sökande har hamnat i (det juridiska) rampljuset. Kontrollen äger rum i skymundan och utan att några större händelser äger rum, som en rutinsak på kanslierna och diskuteras livligt endast av verkliga kännare och entusiaster vad gäller unionens processrätt. Detta kanske skulle ha varit fallet även i förevarande mål om det inte hade varit så att denna kontroll, som i vanliga fall utgör en ren formalitet, gradvis hade kommit att bli något helt annat.

3. Uniwersytet Wrocławski (Wrocławs universitet, Polen) väckte i tribunalen talan om ogiltigförklaring av ett beslut som hade antagits av Genomförandeorganet för forskning (nedan kallat REA) i vilket universitet ålades att betala tillbaka vissa medel som det tidigare hade beviljats.

4. Talan avvisades då sökandens talan inte fördes av en behörig juridisk företrädare. Enligt tribunalen uppfyllde företrädaren för Wrocławs universitet inte det krav på oberoende som är förknippat med begreppet ”advokat” i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Även om universitetets företrädare var advokat enligt polsk rätt och arbetade på en advokatbyrå, var han också extern lektor vid Wroclaws universitet och hade ingått ett civilrättsligt avtal med universitet i detta syfte. Enligt tribunalen medförde detta avtal att kravet på oberoende juridiskt företrädande inte kunde anses uppfyllt.

5. Inom ramen för förevarande överklagande av detta beslut kommer jag att föreslå att domstolen ska genomföra en dubbel omprövning av tribunalens praxis och tillvägagångssätt på detta område. För det första bör den materiella tolkningen av artikel 19 i stadgan föras tillbaka till vad som är skäligt och förutsägbart. För det andra, och kanske viktigaste, bör eventuella brister i företrädandet betraktas som ett processuellt fel i en ansökan, som den aktuella sökanden på vederbörligt sätt ska upplysas om och ges möjligheten att avhjälpa.

II. Tillämpliga bestämmelser

6. I artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan) anges följande:

”Medlemsstaterna och unionens institutioner ska vid domstolen företrädas av ett ombud som utses för varje ärende; ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat.

De andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Eftas övervakningsmyndighet enligt det avtalet ska företrädas på samma sätt.

Övriga parter ska företrädas av en advokat.

Endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får företräda eller biträda en part vid domstolen.

Ombud, rådgivare och advokater som uppträder inför domstolen ska på de villkor som ska anges i rättegångsreglerna ha de rättigheter och den immunitet som behövs för att de oavhängigt ska kunna fullgöra sina uppgifter.

Domstolen ska i enlighet med rättegångsreglerna gentemot de rådgivare och advokater som uppträder inför domstolen ha de befogenheter som domstolar normalt har.”

7. I artikel 53 i stadgan anges att ”[a]vdelning III ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen…”. Artikel 19 ingår i denna avdelning i stadgan.

8. Artikel 51 i Rättegångsregler för tribunalen (nedan kallade rättegångsreglerna) handlar om ”[s]kyldighet[en] att låta sig företrädas” i mål om direkt talan och har följande lydelse:

”1. En rättegångsdeltagare ska företrädas av ett ombud eller en advokat enligt villkoren i artikel 19 i stadgan.

2. En advokat som företräder eller biträder en rättegångsdeltagare ska till kansliet ge in en handling, av vilken framgår att han eller hon är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet.

3. Advokater ska till kansliet ge in en fullmakt från den rättegångsdeltagare som de företräder, om deltagaren är en privaträttslig juridisk person.

4. Om de handlingar som avses i punkterna 2 och 3 inte ges in, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för den berörda rättegångsdeltagaren inom vilken denne ska ge in handlingarna. Löper fristen ut utan att handlingarna har inkommit, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta detta formkrav utgör hinder mot att ta upp talan till prövning respektive mot att beakta den aktuella inlagan.”

III. Det överklagade beslutet

9. Den 25 mars 2016 väckte Wroclaws universitet talan vid tribunalen och yrkade, för det första, att REA:s beslut varigenom ett avtal om stöd till Wroclaws universitet upphävdes och universitetet förpliktades att återbetala beloppen 36508,37 euro, 58031,38 euro respektive 6286,68 euro samt betala skadestånd med 5803,14 euro skulle ogiltigförklaras och, för det andra, att REA skulle återbetala dessa belopp jämte upplupen ränta.

10. I svaromålet invände REA att talan inte kunde upptas till prövning på fem grunder. Enligt den första grunden uppfyllde företrädaren för Wroclaws universitet inte kravet på oberoende enligt stadgan och rättegångsreglerna. Anledningen till detta var, enligt REA, att advokaten som företrädde Wroclaws universitet var anställd på ett av universitetets forskningscenter.

11. I det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att företrädare för icke priviligierade sökande inför EU-domstolen måste uppfylla två villkor. För det första måste företrädaren vara en ”advokat”. För det andra måste denna advokat vara ”behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna…”. Det andra villkoret hänvisar visserligen till nationell rätt, men så är inte fallet angående det första villkoret, och detta måste i största möjliga utsträckning tolkas självständigt, utan hänvisning till nationell rätt.

12. Tribunalen förklarade vidare att advokatens roll i Europeiska unionens rättsordning, som bygger på gemensamma rättsliga traditioner i medlemsstaterna som ligger till grund för artikel 19 i stadgan, är den av en medarbetare i rättvisans tjänst som helt oberoende och i sakens övergripande intresse biträder klienten i enlighet med dennes behov. Begreppet advokatens oberoende ställning fastställs nämligen inte enbart positivt (genom en hänvisning till yrkesregler) utan också negativt (genom avsaknaden av ett anställningsförhållande).

13. Med hänvisning till målen avseende Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej, angav tribunalen att även om avsaknaden av en beroendeställning mellan Wroclaws universitet och dess juridiska företrädare formellt sett innebar att det inte förelåg något anställningsförhållande, så fanns det fortfarande en risk att den juridiska företrädaren påverkades av sin arbetsmiljö.

14. Mot bakgrund av dessa argument fann tribunalen, med stöd av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan och artikel 51.1 i rättegångsreglerna, att det var uppenbart att talan skulle avvisas.

IV. Förfarandet vid domstolen

15. Tribunalens beslut överklagades dels av Wroclaws universitet (C‑515/17 P) och dels av Republiken Polen (C‑561/17 P).

16. Överklagandena förenades enligt beslut av domstolens ordförande den 24 november 2017.

17. Wroclaws universitet har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Wroclaws universitet har, för det första, gjort gällande att artikel 19 i stadgan har åsidosatts och, för det andra, att artikel 119 i rättegångsreglerna har åsidosatts. Enligt den första grunden menar Wroclaws universitet att det var fel att tolka artikel 19 i stadgan så, att förhållandet att det finns ett avtal mellan Wroclaws universitet och dess juridiska företrädare medför att kravet på oberoende inte är uppfyllt. Det menar att även om begreppet oberoende i princip ska tolkas självständigt är det dock nödvändigt att beakta nationell rätt i förevarande mål. Avtalet i fråga är inte ett anställningsavtal och kan inte heller, enligt polsk rätt, jämställas med ett sådant. Ett civilrättsligt avtal av det slag som är aktuellt i förevarande mål karaktäriseras av jämställdhet mellan parterna och att ingen av parterna är underordnad den andra. Med avseende på den andra grunden har Wroclaws universitet invänt mot att vissa uttalanden i det överklagade beslutet är teoretiska och saknar hänvisning till omständigheterna i målet. Wroclaws universitet har yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet, fastställa att ansökan i tribunalen har ingetts på vederbörligt sätt och förplikta REA att betala rättegångskostnaderna.

18. Republiken Polen har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. För det första har den gjort gällande att det överklagade beslutet strider mot artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, för det andra att det strider mot rättssäkerhetsprincipen och för det tredje att motiveringsskyldigheten har åsidosatts. Mer specifikt har Republiken Polen angett att den rättspraxis som innebär att en advokat, när det föreligger ett anställningsförhållande, inte kan uppfylla kravet på oberoende, är uppenbart felaktig. Vidare har gränserna för denna praxis överskridits i det överklagade beslutet, då den har tillämpats på det tvistiga avtalet i förevarande mål. Republiken Polen har yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet och återförvisa målet till tribunalen. Medlemsstaten har också yrkat att domstolen ska förplikta parterna i mål C‑561/17 P att bära sina rättegångskostnader.

19. Republiken Tjeckien har, i enlighet med artikel 40 första stycket i stadgan, intervenerat till stöd för de yrkanden som har framställts av respektive klaganden som har yrkat att det överklagade beslutet ska upphävas.

20. Genom beslut av domstolens ordförande den 5 juli 2018, beviljades Krajowa Izba Radców Prawnych (Nationella kammaren för juridiska rådgivare, Polen) rätt att intervenera till stöd för Republiken Polens yrkande, nämligen att det överklagade beslutet ska upphävas.

21. I svarsskrivelsen har REA invänt mot respektive överklagande. REA har angett att vissa av klagandenas uttalanden är av faktisk natur, upprepar sig, är oprecisa eller innehåller nya uppgifter. REA har erinrat om att ”advokat” enligt unionsrätten är ett självständigt begrepp. Wroclaws universitets företrädare i det förfarande som ledde till det överklagade beslutet var beroende av universitetet i fråga, om än inte ekonomiskt så i alla händelser i fråga om sin yrkesmässiga ställning.

22. I repliken har Wroclaw Universitet invänt mot påståendet att dess argument är av faktisk natur och har betonat att de rör artikel 19 i stadgan. Universitetet har upprepat sitt argument att tidigare rättspraxis har getts en alltför extensiv tolkning i förevarande mål. Det är inte förenligt med artikel 19 i stadgan att koppla kravet på oberoende till en avsaknad av ett anställningsförhållande. Den juridiska företrädarens oberoende garanterades på två sätt, nämligen genom de etiska regler som var tillämpliga och genom hans ställning som universitetslektor.

23. Republiken Polen har i sin replik invänt mot REA:s påstående att dess argument är av faktisk natur. Republiken Polen har också anfört att man vid tolkningen av artikel 19 i stadgan inte kan bortse från de gemensamma traditionerna i medlemsstaterna som inte hindrar att en anställd advokat anses oberoende. Begreppet advokat ska inte tolkas enbart med hänvisning till nationell rätt, men lagstiftningen i de olika medlemsstaterna och de garantier om oberoende som finns i dessa måste beaktas, eftersom unionsrätten inte innehåller några bestämmelser i detta avseende. I det överklagade beslutet har tribunalen inte angett att den juridiska företrädaren i fråga inte var en tredje part i förhållande till sökanden. Tribunalen fastställde endast att företrädaren inte uppfyllde kravet på oberoende. Med avseende på det argument som REA har framställt i fråga om den fördel som den juridiska företrädaren erhåller till följd av sin ”ställning” som universitetslektor, är detta argument helt abstrakt och saknar anknytning till de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet.

24. I dupliken på dessa repliker har REA vidhållit att vissa av de faktiska uppgifterna i de handlingar som har lämnats in av Wroclaws universitet är nya, såsom de som rör företrädarens tidigare arbete och det faktum att han aldrig hade lämnat juridisk rådgivning om det finansiella stödet i fråga och det faktum att han företrädde Wroclaws universitet i enlighet med ett avtal som hade ingåtts med en advokatbyrå där han var delägare. REA menar att Wroclaws universitet felaktigt har påstått att tolkningen av artikel 19 i stadgan bygger på nationella bestämmelser. Med avseende på Republiken Polens replik har REA vidhållit att vissa av påståendena i dess överklagande är av faktisk natur och att tribunalen, i det överklagade beslutet, motiverade skälen för sitt beslut korrekt. Med avseende på artikel 19 i stadgan har Republiken Polen inte förklarat vad skillnaden är mellan att ta hänsyn till respektive nationell lagstiftning i detta avseende och att göra en tolkning som bygger på nationell rätt.

25. REA har i sitt svar på interventionerna också angett att de argument som har framställts i dessa inte kan upptas till sakprövning, är verkningslösa eller obefogade.

26. Wroclaws universitet, REA, Republiken Polen, Krajowa Izba Radców Prawnych (Nationella kammaren för juridiska rådgivare) och Republiken Tjeckien yttrade sig vid förhandlingen den 11 juni 2019.

V. Bedömning

27. Enligt den första grunden för överklagandet i mål C‑515/17 P och den första grunden för överklagandet i mål C‑561/17 P har respektive klagande i huvudsak gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av artikel 19 tredje stycket i stadgan.

28. Av de skäl som anges i detta förslag till avgörande anser jag att det finns stöd för dessa grunder. Det överklagade beslutet bör därför upphävas.

29. Mot bakgrund av min bedömning av den första grunden för respektive överklagande anser jag inte att det är nödvändigt att pröva klagandenas övriga grunder för respektive överklagande, vilka avser en överträdelse av motiveringsskyldigheten (i fråga om Republiken Polen) och rättssäkerhetsprincipen. Enligt min uppfattning rör dessa grunder i princip samma problem som har tagits upp i den första grunden för respektive överklagande. De fokuserar bara på särskilda aspekter eller följder av detta problem. Om det är svårt att förutse vilka kriterier som ska tillämpas för att pröva en advokats oberoende är det naturligt att bedömningen i ett visst mål kommer att ge upphov till frågor rörande rättssäkerheten. På liknande sätt är det, om dessa kriterier inte är tydliga, osannolikt att tillämpningen av dessa kriterier i det enskilda fallet skulle uppfylla kravet att skälen ska anges på ett sätt som gör att en icke priviligierad sökande kan förstå varför dennes juridiska företrädare inte anses oberoende och således inte kan uppträda inför unionsdomstolen. Då så är fallet kommer jag att behandla den påstådda osäkerheten i fråga om formuleringen och tillämpningen av kriterierna för oberoende vidare nedan, i samband med bedömningen av den första grunden för respektive överklagande.

30. Bedömningen av den första grunden för respektive överklagande är upplagd på följande sätt: Jag kommer först att undersöka vad som har lett till nuvarande tolkning av artikel 19 tredje stycket i stadgan och avgränsa de problem som tolkningen ger upphov till (A). Därefter kommer jag att ange alternativen för en ändrad tolkning av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan samt erinra om det bakomliggande motivet för juridiskt företrädande, vilket bör utgöra en inspirationskälla för denna tolkning (B). Efter detta kommer jag att föreslå ändrade kriterier för tolkningen av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, inbegripet en justering av såväl det materiella innehållet i de bestämmelserna som de processuella följderna av en överträdelse (C). Slutligen kommer jag, genom att tillämpa min tolkning av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan på förevarande mål, fastställa att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av dessa bestämmelser (D).

A. Ursprung och aktuella problem

31. Begreppet advokat i domstolens praxis avseende artikel 19 i stadgan tillkom inte särskilt i syfte att tolka denna bestämmelse. Det är snarare så, att begreppet ”överfördes” från praxis på ett annat område i unionsrätten och ett annat sammanhang (1). Denna ”överföring”, tillsammans med bristen på tydlighet i fråga om de villkor som skulle tillämpas och de relativt stränga konsekvenserna av en överträdelse, kom gradvis att ge upphov till ett antal problem (2).

1. Utvecklingen av domstolens praxis avseende artikel 19 tredje stycket i stadgan

32. I artikel 19 i stadgan anges att icke priviligierade sökande vid Europeiska unionens domstol ska företrädas av en ”advokat” (tredje stycket) och att ”[e]ndast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna … får företräda eller biträda en part vid domstolen” (fjärde stycket).

33. Innebörden av det fjärde stycket har inte lett till några särskilda svårigheter. Som man kanske kan förvänta sig har juridiska företrädare ansetts inte uppfylla denna bestämmelse om de inte har varit medlemmar i ett nationellt advokatsamfund och därför inte varit behöriga att uppträda inför domstol i en medlemsstat.

34. När det gäller tolkningen av det tredje stycket i artikel 19 i stadgan är praxis emellertid mer komplicerad.

35. Begreppet ”advokat” i detta stycke har ansetts vara ett självständigt begrepp i unionsrätten vars avgörande egenskap, enligt praxis, är ”oberoende”. Kravet på oberoende har således utvecklats som ett villkor som, även om det kanske motsvarar det traditionella synsättet i fråga om advokatyrket, inte har formulerats, och än mindre förklarats, i de processuella bestämmelserna för unionsdomstolen.

36. Innebörden av begreppet oberoende preciserades emellertid första gången av domstolen i samband med att den definierade vilka dokument som skyddas av advokatsekretess i konkurrensutredningar (a). Det var endast senare som det ”överfördes” som stöd för en viss tolkning av begreppet ”advokat” i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan. Denna tolkning har sedan tillämpats på en relativt vidsträckt mängd faktiska situationer. I samband med detta har emellertid kopplingen till det ursprungliga motivet för och syftet med begreppet oberoende gått förlorad (b).

a) Konkurrensrättens ursprung

37. I domen i målet AM & S Europe, fastställde domstolen att den bestämmelse som låg till grund för ett beslut av kommissionen var ogiltig, då den ålade sökanden att lägga fram handlingar som omfattades av advokatsekretess. Vid tolkningen av tillämpningsområdet för kommissionens undersökningsbefogenhet enligt förordning nr 17, fann domstolen, i princip, att brevväxlingen mellan en advokat och dennes klient skyddades av sekretess ”i den mån det å ena sidan rör sig om brevväxling inom ramen för klientens rätt till försvar och i dennes intresse och, å andra sidan att den utgår från en oberoende advokat, dvs. en advokat som inte är knuten till klienten genom ett anställningsförhållande”.

38. Det andra villkoret, och den åtskillnad som därigenom har gjorts mellan en intern (anställd) och en extern (”oberoende”) advokat, ”härrör från uppfattningen om advokatens roll såsom medarbetare i rättvisans tjänst och att han helt oberoende och i sakens övergripande intresse skall biträda klienten i enlighet med dennes behov. Motsvarigheten till detta skydd är reglerna om god advokatsed som fastställs och övervakas i det allmännas intresse av de för detta ändamål bemyndigade institutionerna”. Domstolen lade till att en sådan uppfattning ”återspeglar de gemensamma rättsliga traditionerna i medlemsstaterna och återfinns också i gemenskapens rättsordning, vilket framgår av artikel 17 i protokollen till EEG-stadgarna och Euratom-stadgarna för domstolen samt också av artikel 20 i EKSG-stadgarna för domstolen”.

39. Samma resonemang tillämpades senare i domen i målet Akzo Nobel, ett annat konkurrensrättsligt mål som bland annat avsåg frågan huruvida advokatsekretessen skulle gälla för två e‑postmeddelanden som hade skickats mellan det aktuella företaget och dess bolagsjurist. Även i detta mål gjorde domstolen, när den bedömde frågan om advokaters oberoende i syfte att fastställa omfattningen av advokatsekretessen, åtskillnad mellan de positiva och negativa aspekterna av en advokats oberoende och angav att detta begrepp ”fastställs … inte enbart positivt, till exempelvis genom en hänvisning till yrkesregler, utan även negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande. En bolagsjurist åtnjuter trots sitt medlemskap i advokatsamfundet och den därmed förbundna skyldigheten att iaktta yrkesreglerna inte samma oberoende i förhållande till sin arbetsgivare som en advokat som utövar verksamhet på en extern advokatbyrå åtnjuter i förhållande till sina klienter. Under dessa förutsättningar är det svårare för en intern advokat än för en extern advokat att lösa eventuella slitningar mellan de yrkesmässiga skyldigheterna och klientens målsättningar”.

40. Det framgår således att kravet på att en advokat ska vara oberoende, när det först utvecklades i domarna i målen AM & S Europe och Akzo Nobel, tillämpades i syfte att fastställa vilka handlingar som omfattades av advokatsekretess. I detta syfte gjordes åtskillnad mellan interna och externa advokater, vilket medförde att frågan om anställningsavtal och det beroendeförhållande som dessa innebar kom att stå i förgrunden. Syftet med denna praxis var att fastställa gränserna för kommissionens undersökningsbefogenhet och att väga denna mot behovet av att skydda företagens rätt inom ramen för konkurrensmål.

b) ”Överföringen” av kravet på oberoende till artikel 19 tredje stycket i stadgan

41. Gradvis började man hänvisa till de krav som hade formulerats i den praxis som byggde på domarna i målen AM & S Europe och Akzo Nobel och åberopa dessa i samband med tolkningen av artikel 19 tredje stycket i stadgan. Den rättspraxis som rör artikel 19 tredje stycket i stadgan är relativt kasuistisk, men skulle kanske kunna sägas i stora drag omfatta följande tre grupper.

42. För det första innebär skyldigheten för icke priviligierade sökande att låta sig företrädas att dessa är förhindrade att föra sin egen talan.

43. För det andra har förbudet mot att föra sin egen talan också fastställts i fråga om juridiska personer i olika situationer där den juridiska företrädaren hade särskilda kopplingar till sökanden. På grund av dessa kopplingar ansågs de berörda juridiska företrädarna inte uppfylla villkoret att vara en tredje part i förhållande till sökanden. Dessa kopplingar gällde en VD, direktör, förvaltare,styrelseordförande, andra funktioner på en ”hög företagsledande nivå” respektive ett aktieinnehav på 10 procent i sökandebolaget.

44. För det tredje har kravet på juridiskt företrädande inte ansetts uppfyllt i mål där den juridiska företrädaren var anställd av sökanden.

45. I domen i målet Prezes Urzędu Komunikacji Elektroniczne, som bland annat hänvisar till den praxis som bygger på domarna i målen AM & S Europe and Akzo Nobel, angav tribunalen särskilt att ”anställningsförhållandet” mellan den juridiska företrädaren och en part som hade kopplingar till sökanden ”tyder på en lägre grad av oberoende än vad en juridisk rådgivare eller advokat, vilka utövar verksamhet på en extern advokatbyrå, åtnjuter i förhållande till sina klienter”.

46. Tribunalens dom överklagades men fastställdes av domstolen. I detta sammanhang uppkom en diskussion om huruvida begreppet advokat bör tolkas som ett självständigt begrepp i unionsrätten eller med hänvisning till nationell rätt (med tanke på att det i artikel 19 fjärde stycket i stadgan finns en hänvisning till nationell rätt). Domstolen godtog inte argumentet att begreppet skulle tolkas med hänvisning till nationell rätt utan förklarade att artikel 19 fjärde stycket i stadgan, då denna föreskriver att endast en advokat som är behörig att uppträda inför en domstol i en av medlemsstaterna har rätt att företräda en part vid domstolen, uppställer ett nödvändigt krav som emellertid inte är ett tillräckligt krav. Det finns inte någon automatisk koppling mellan en rätt att uppträda inför en domstol i en av medlemsstaterna och en rätt att uppträda inför unionsdomstolen. Begreppet advokat i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan ”genomförs … på ett objektivt sätt som nödvändigtvis är oberoende av de nationella rättsordningarna”.

47. På liknande sätt som i domen i målet Akzo Nobel undersökte domstolen i målet Prezes Urzędu Komunikacji Elektroniczne huruvida det var möjligt för en juridisk företrädare med ett anställningsförhållande att uppträda inför unionsdomstolen mot bakgrund av kravet på oberoende.

48. I ett senare mål fann tribunalen att en advokat och en av grundarna av en advokatbyrå inte kunde företrädas av en annan advokat från samma byrå. Tribunalen angav uttryckligen att den inte kunde godta argumentet att detta kunde likställas med att föra sin egen talan, då sökanden helt enkelt skilde sig från den juridiska företrädaren. Det faktum att advokaten inte kunde uppträda inför tribunalen berodde i stället på att han inte var oberoende och, i synnerhet, på att sökanden i realiteten hade ett kontrollerande inflytande över den advokatbyrå där advokaten var delägare.

49. Slutligen verkar förevarande mål i huvudsak höra hemma i den tredje gruppen av mål som rör advokater som är anställda av sökanden. Detta mål tar dock logiken bakom dessa mål ett steg längre.

50. I förevarande mål tillhandahöll den juridiska företrädaren inte juridisk rådgivning till Wroclaws universitet såsom anställd av universitetet. Den juridiska företrädarens avtal med universitetet hade ett annat syfte, nämligen undervisning. Icke desto mindre drog tribunalen slutsatsen att det under dessa omständigheter förelåg en risk att den juridiska företrädarens uppfattning skulle påverkas av hans eller hennes arbetsmiljö, trots att det inte fanns något anställningsavtal angående tillhandahållande av juridiska tjänster.

2. Problemet med ”överföringen” och de processuella följderna

51. Det är riktigt att begreppet ”oberoende” har prövats i rättspraxis avseende såväl advokatsekretess som artikel 19 fjärde stycket i stadgan. Problemet är att begreppet oberoende, i dessa två grenar av praxis, används i relativt olika sammanhang och med olika mål och syfte. Det är därför svårt att göra en enkel textuell överföring av detta begrepp från den ena grenen till den andra (a). Kriterierna för att bedöma en advokats oberoende och de krav som ställs på personer som företräder icke priviligierade sökande, vilka har uppkommit till följd av denna överföring, är enligt min uppfattning inte helt tydliga (b). Denna otydlighet får ännu större betydelse med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som en överträdelse av dessa (otydliga) kriterier kan medföra för icke privilegierade sökande (c).

a) Sammanhanget

52. Det är inte bara unionsrätten som utvecklas genom sådan ”överföring av rättspraxis”. En princip eller ett begrepp som ursprungligen tolkades i ett lagstiftningssammanhang eller rättsligt sammanhang kan överföras på ett annat sammanhang. Det är inget som hindrar en sådan överföring. Tvärtom främjar det rättssystemets förutsägbarhet och enhetlighet som helhet.

53. En överföring av detta slag måste dock vara rimlig i det nya sammanhanget. Något som inte skulle duga är automatisk ”kopiering av text”, där en text överförs från ett rättsfall till ett annat genom en samling citat utan att det tas någon särskild hänsyn till det nya sammanhanget eller syftet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle sannolikt ge upphov till fler problem än lösningar.

54. Mot denna bakgrund måste jag medge att det förefaller problematiskt att stödja sig på den praxis som bygger på domarna i målen AM & S Europe och Akzo Nobel som den viktigaste aspekten vid tolkningen av artikel 19 tredje stycket i stadgan.

55. Som jag redan har förklarat, rörde den praxis som bygger på domarna i målen AM & S Europe och Akzo Nobel omfattningen av advokatsekretessen inom ramen för unionens konkurrensrätt. I detta särskilda sammanhang uppkom frågan om intern respektive extern juridisk rådgivning, som ledde till frågan om anställningsavtal för advokater och deras oberoende, allt i syfte att garantera att det fanns ett visst utrymme för konfidentiella kontakter med kommissionen. En avvägning gjordes mellan behovet av att skydda företagens rättigheter i förhållande till kommissionen och kommissionens undersökningsbefogenhet, å ena sidan, och behovet för kommissionen att kunna skydda och förbättra konkurrensen i unionen, å andra sidan. Detta ledde till att en viss definition av advokaters oberoende antogs, vilken hade anpassats till detta lagstiftningssammahang och lagstiftningssyfte.

56. Kan den avvägning som gjordes i detta särskilda sammanhang emellertid göras om till ett allmänt kriterium för advokaters oberoende i ett annat sammanhang med andra aktörer som har andra intressen, och i slutändan användas, inte i syfte att skapa utrymme för konfidentiella kontakter, utan för att i praktiken frånta icke privilegierade sökande deras möjlighet att väcka talan vid unionsdomstolen?

57. Jag anser inte det. Om vi börjar med något relativt uppenbart så har ordet ”oberoende” över huvud taget inte använts i artikel 19 tredje stycket i stadgan. Det finns dock ett ännu allvarligare strukturellt problem. Begreppet ”oberoende” i den mening som avses i den praxis som bygger på domarna i målen AM & S Europe och Akzo Nobel gäller helt enkelt ett annat ämne än artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan. Problemen avseende juridiskt företrädande i det senare fallet går mycket längre än bara frågan om en bolagsjurists anställningsförhållande. Tolkningen av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan bör följa logiskt av syftet med juridiskt företrädande som sådant och de vidare hänsyn som kännetecknar advokatyrket. En advokats uppträdande, inbegripet beslutet huruvida denne ska företräda en part trots vissa kopplingar med denna part, får inte strida mot någon av de skyldigheter som advokaten har gentemot den part han företräder och vars intressen han tjänar och inte heller de skyldigheter som han har gentemot de domstolar som han uppträder inför samt inför sina kollegor.

58. Artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan kan knappast heller tolkas isolerat från andra bestämmelser. Dessa stycken kompletteras av yrkesregler, som definieras i nationell lagstiftning, och av självreglerande branschorganisationer. Även om det, såsom Republiken Polen rätteligen har påpekat, inte finns några sådana regler på unionsnivå, måste unionsdomstolarna (på samma sätt som andra domstolar) kunna säkerställa att nödvändiga skyddsbestämmelser iakttas i de mål som har anhängiggjorts vid dem, om ett problem skulle uppstå i detta avseende.

b) Kriteriernas otydlighet

59. Den otydlighet som råder i fråga om nuvarande kriterier, såsom dessa har tillämpats av tribunalen, har delvis att göra med den begreppsförvirring som uppkommit genom att denna praxis har överförts från ett sammanhang till ett annat. Det är svårt att överföra de snäva uttalanden som har gjorts angående bolagsjurister inom ramen för undersökningar i konkurrensmål, på artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, som har ett vidare tillämpningsområde och eftersträvar ett annat syfte.

60. Till att börja med har begreppet ”advokat” i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan i praxis tolkats mot bakgrund av begreppet oberoende. Det är dock oklart vad detta begrepp egentligen innebär och vilka kriterier som ska tillämpas för att bedöma det. Detta är i synnerhet fallet, eftersom många frågor verkar ha sammanförts under rubriken ”oberoende”, inbegripet ställning som tredje part gentemot sökanden. Däremot har en fråga som normalt skulle anses omfattas av begreppet oberoende, nämligen avsaknaden av externa påtryckningar, knappast alls diskuterats i denna praxis.

61. Det råder också oklarhet i fråga om avgränsningen av var och en av dessa grupper. Exempelvis har mål där den juridiska företrädaren innehade olika positioner i sökandebolaget sagts handla om möjligheten att föra sin egen talan, medan situationen med anställda advokater i viss utsträckning, eller helt och hållet, har ansetts vara fristående från frågan om att föra sin egen talan och har prövats under rubriken oberoende, vilket advokaten ansågs sakna på grund av den inverkan advokatens arbetsmiljö hade på dennes yrkesmässiga uppfattning.

62. Även om man skulle godta att det är riktigt att behandla alla dessa frågor, begreppsmässigt, under rubriken ”oberoende”, är det ändå svårt att fastställa exakt vilka regler som egentligen gäller genom att bedöma enskilda mål. Således är det exempelvis fortfarande oklart huruvida varje medverkan i ett sökandebolags struktur, när det gäller juridiska personer, kan göra att en juridisk företrädare anses falla utanför begreppet ”advokat” eller om detta bara är fallet när denne ingår i bolagsorgan som utövar kontroll (eller annat inflytande) över sökanden. Med avseende på anställningsförhållanden är det också oklart vilka bakomliggande principer som medger att det görs åtskillnad mellan förhållandet mellan, å ena sidan, en bolagsjurist och dennes arbetsgivare och, å andra sidan, en advokat och dennes (eventuellt enda eller huvudsakliga) klient.

63. Bristen på tydliga kriterier för bedömningen av huruvida den juridiska företrädaren uppfyller artikel 19 tredje stycket i stadgan leder till bristande förutsägbarhet för icke priviligierade sökande (och deras juridiska företrädare) när det gäller frågan hur denna bestämmelse ska tolkas när det finns vissa kopplingar mellan sökanden och dennes advokat.

64. Jag ska villigt erkänna att unionsdomstolen ofrånkomligen bedömer en mängd faktiska situationer som avser särskilda kopplingar som kan föreligga mellan en juridisk företrädare och en sökande. I detta avseende har tribunalen korrekt angett att det måste göras en prövning av den juridiska företrädarens oberoende i varje enskilt fall.

65. Det är dock inte korrekt att påstå att det på grund av att så många olika situationer kan förekomma är omöjligt att uppställa kriterier så att de potentiella följderna av valet av juridisk företrädare är förutsebara för de sökande.

66. Det faktum att det för närvarande inte är möjligt för sökande att förutsäga vilka kriterierna är för oberoende och hur dessa ska tillämpas stöds också av förhållandet att varken artikel 19 i stadgan eller rättegångsreglerna ger någon vägledning om hur begreppet ”advokat” ska tolkas. Inte heller säger dessa processuella bestämmelser något om villkoren för oberoende. Såsom Republiken Polen mycket riktigt anmärkte vid förhandlingen anges inte några sådana krav eller villkor över huvud taget i de praktiska anvisningarna till parterna i mål vid domstolen.

67. Om det enda som återstår i detta läge är en föreställning om att varje advokat som vill företräda sin klient inför unionsdomstolen först måste gå igenom mängder av ej publicerade förfarandebeslut, som endast är tillgängliga på ett begränsat antal språk, i syfte att fastställa hur begreppet ”oberoende” för närvarande ska tolkas, så är jag böjd att hålla med Republiken Polen om att det finns brister i förutsägbarheten.

c) Följderna av överträdelser

68. Slutligen, och kanske mest förvånande, åtminstone enligt min uppfattning, är vad tribunalen har uppfattat som följden av en överträdelse av kravet på en oberoende juridisk företrädare enligt artikel 19 tredje stycket i stadgan. Enligt tribunalen är det problem som således har identifierats med sökandens juridiska företrädare, såsom tribunalen också fann i förevarande mål, ett materiellt fel i en ansökan som inte kan avhjälpas, vilket endast kan leda till att ansökan uppenbart ska avvisas.

69. I artikel 51.2 i rättegångsreglerna anges att ”[e]n advokat som företräder eller biträder en rättegångsdeltagare ska till kansliet ge in en handling, av vilken framgår att han eller hon är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet”.

70. Om sökanden skulle underlåta att ge in en sådan handling framgår det av artikel 51.4 i rättegångsreglerna att detta fel kan avhjälpas. I bestämmelsen anges att ”justitiesekreteraren [ska] fastställa en skälig frist för den berörda rättegångsdeltagaren inom vilken denne ska ge in [handlingen]. Löper fristen ut utan att [den] har inkommit, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta detta formkrav utgör hinder mot att ta upp talan till prövning respektive mot att beakta den aktuella inlagan”.

71. Tribunalen verkar ha tolkat artikel 51.4 i rättegångsreglerna så, att endast överträdelser av kravet i artikel 19 fjärde stycket, angående advokaters behörighet att uppträda inför nationella domstolar, kan avhjälpas. Med andra ord verkar bestämmelsen ha tolkats så, att sökanden har rätt att bevisa att dess juridiska företrädare faktiskt är medlem i ett nationellt advokatsamfund om det aktuella intyget avseende detta inte har lämnats in. Den verkar inte ha tolkats så, att den ger sökanden rätt att blir informerad om att det föreligger ett problem med dennes juridiska företrädare eller att utse en ny juridisk företrädare, om tribunalen skulle komma fram till att den juridiska företrädaren inte kan betraktas som en ”advokat” enligt artikel 19 tredje stycket i stadgan.

72. Jag måste erkänna att jag finner en sådan tolkning något förbryllande. Jag ska för tillfället bortse från frågan huruvida ett problem med en parts juridiska företrädare någonsin kan anses vara ett materiellt fel i en ansökan som inte kan avhjälpas, vilket automatiskt skulle leda till vad som i praktiken är en påföljd mot sökanden själv (snarare än en påföljd i efterhand mot den advokat som eventuellt har brutit mot de etiska reglerna). En sådan ”sökande-vänlig” tolkning av rättegångsreglerna förtjänar under alla omständigheter att nämnas.

73. Rättegångsregler innehåller oftast en uppräkning av allvarliga, materiella, brister i en ansökan (såsom att ansökan är helt obegriplig, att föremålet för ansökan inte har angetts, att det inte har gjorts något yrkande, att grundläggande bevisning inte har framlagts till stöd för talan, och så vidare) som inte kan avhjälpas och som mycket riktigt skulle göra att ansökan måste avvisas. Till skillnad från detta skulle andra eventuella brister i en ansökan, som inte är så allvarliga att de ingår i denna uppräkning, i allmänhet brister av processuell natur (att huvuddelen av texten i ansökan eller bilagorna inte har framställts i en viss form eller ett visst format, att det inte har styrkts att domstolsavgifterna har betalats, aspekter rörande juridiska företrädare, med mera), då betraktas som processuella brister som kan avhjälpas efter ett meddelande till parten från den relevanta domstolen.

74. För att tillträde till domstol ska vara en rättighet och inte bara tomma ord måste den grundläggande tolkningsprincipen för att skilja mellan dessa typer av brister sannolikt vara följande: Om det inte är ett materiellt fel som ingår i listan över fel som inte kan rättas till, bör det kunna avhjälpas. Om det inte finns en sådan lista måste bedömningen av vad som utgör ett materiellt fel som inte kan avhjälpas tolkas restriktivt och endast omfatta allvarliga problem som verkligen gör att det inte går att förstå eller behandla en ansökan på rätt sätt.

75. Den tolkning som tribunalen har gjort verkar bygga på det motsatta antagandet: Bara de aspekter som uttryckligen har angetts i artikel 51.4 i rättegångsreglerna och tolkas restriktivt kan avhjälpas. Allt annat som rör juridiskt företrädande anses tydligen inte kunna avhjälpas. Vad som är ännu mer förbryllande är att artikel 51.4 i rättegångsreglerna rör kraven i artikel 19 fjärde stycket i stadgan, vilka har angetts tydligt i stadgan. Detta innebär att en underlåtelse att uppfylla krav som har angetts relativt tydligt kan avhjälpas. Däremot skulle en underlåtelse att uppfylla ett krav som inte har angetts uttryckligen i förfarandereglerna, nämligen kravet att en advokat ska vara ”oberoende” enligt artikel 19 tredje stycket i stadgan, innebära att talan ska avvisas, eftersom tribunalen betraktar förhållandet att den juridiska företrädaren inte är oberoende som ett absolut hinder för att uppta talan till prövning.

76. Med denna tolkning liknar frågan närmast något som påminner om en blandning av en bok av Kafka och en udda omskrivning av en bön till den drunknade guden i Game of Thrones. De (processuella) krav som har uttryckts tydligt (och som man därför kan förvänta sig att en normalt omdömesgill advokat ska iaktta) kan avhjälpas, medan de (lika processuella) krav som inte har uttryckts tydligt (och som man därför med svårighet kan förvänta sig att ens en normalt omdömesgill advokat ska iaktta) inte kan avhjälpas. Förvisso, vad som är dolt kan aldrig avhjälpas.

77. Till detta kommer att sökanden, i sistnämnda fall, inte på något sätt får någon förvarning om att ansökan kommer att avvisas. Sökanden ges således inte någon möjlighet att rätta till situationen. I praktiken får sökanden – vars advokat, som mot bakgrund av artikel 19 fjärde stycket har stött sig på nationella bestämmelser om vederbörligt företrädande, inte hade någon större anledning att anta att han eller hon inte hade rätt att företräda sin klient – endast flera månader, eller till och med år, efter det att alla tidsfrister har löpt ut, ett beslut om att ansökan uppenbart ska avvisas, vilket naturligtvis innebär att sökanden aldrig kan uppnå en materiell prövning av sin talan.

78. Mot bakgrund av detta resultat, kan jag inte annat än hålla med de båda intervenienterna som har anfört att den uppkomna situationen strider mot artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och den däri föreskrivna rätten att få sin sak prövad i domstol. Jag anser därför att inställningen till och tolkningen av artikel 19 tredje stycket i stadgan bör ändras betydligt.

B. Alternativ och variabler

79. Innan jag går vidare och förklarar hur jag anser att artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan bör (om)tolkas, ska två ytterligare inledande frågor klargöras. Den första frågan är varifrån kommer kraven på ställningen hos den advokat som företräder icke priviligierade sökande inför unionsdomstolen – från nationell rätt, unionsrätten eller båda dessa rättssystem? (1) Därefter är det, för att kunna göra en lämplig avvägning mellan de intressen som är aktuella vid tolkningen av dessa bestämmelser, nödvändigt att erinra sig motivet bakom bestämmelserna och kraven på juridiskt företrädande (2).

1. Alternativen

80. Två typer av frågor måste bedömas av unionsdomstolen när den avgör huruvida en viss juridisk företrädare uppfyller kraven i artikel 19 i stadgan.

81. För det första måste den kontrollera det relativt formella och allmänna kravet i artikel 19 fjärde stycket i stadgan, nämligen behörigheten att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna (eller EES-medlemsstaterna). Är den aktuella juridiska företrädaren behörig att företräda klienter i sådana typer av mål enligt nationell rätt?

82. För det andra är det nödvändigt att kontrollera huruvida företrädaren, som har en allmän behörighet att företräda klienter enligt nationell rätt, också är behörig att företräda den specifika klienten i det enskilda målet. Detta är en annan form av bedömning, som är fokuserad på omständigheterna i det enskilda fallet. Uppkommer det, i det specifika målet, några problematiska frågor angående företrädarens och klientens identitet, förhållandet mellan dem eller deras förhållande till andra parter eller föremålet för tvisten?

83. Med avseende på båda dessa typer av bedömning är frågan i vilken rättsordning man bör söka de tillämpliga bestämmelserna. Det finns, åtminstone teoretiskt sett, tre möjliga alternativ.

84. För det första skulle man kunna tänka sig att reglerna för såväl de allmänna som de för målet specifika aspekterna av en advokats förmåga att företräda en sökande bör hämtas från bestämmelserna i den aktuella medlemsstaten. Om detta är fallet bör artikel 19 tredje och fjärde stycket tolkas tillsammans, varvid hänvisningen till nationell rätt i fjärde stycket bör tolkas så, att det klargör begreppet ”advokat” som anges i det tredje stycket.

85. För det andra kan man tänka sig att båda regeluppsättningarna bygger på självständiga begrepp i unionsrätten. Det är ju trots allt så, att de gäller förfarandet inför unionsdomstolen och inte de nationella domstolarna. Artikel 19 fjärde stycket i stadgan skulle då tolkas mycket restriktivt, så att den endast avser de lämpliga intyg och bevis som ska läggas fram för att styrka att en viss företrädare är behörig att uppträda inför de nationella domstolarna. Alla andra tillämpliga regler, inbegripet yrkesregler, skulle emellertid endast utgöras av självständiga unionsrättsliga regler.

86. För det tredje skulle artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan kunna tolkas mot bakgrund av såväl nationella som unionsrättsliga bestämmelser. Artikel 19 fjärde stycket skulle tolkas som en hänvisning till nationell rätt, medan tredje stycket skulle utgöra en unionsrättsligt självständig, om än minimalistisk, skyddsbestämmelse, för bedömningen av den juridiska företrädarens lämplighet i det enskilda fallet.

a) Artikel 19 fjärde stycket i stadgan

87. Om inte artikel 19 fjärde stycket i stadgan, som innehåller en otvetydig hänvisning till behörigheten att uppträda inför en domstol i någon av medlemsstaterna, ska fråntas allt innehåll kan det andra alternativet helt enkelt inte godtas. Artikel 19 fjärde stycket hänvisar uppenbart till nationell rätt, vilket ingen av parterna i förevarande mål har bestritt. En juridisk företrädares allmänna förmåga att företräda en part inför domstol måste alltså prövas enligt de tillämpliga bestämmelserna i den relevanta medlemsstaten.

88. Detta aktualiserar omedelbart frågan vilka yrkesregler som ska tillämpas.

89. Enligt min uppfattning bör de aktuella nationella bestämmelserna och yrkesreglerna fortfarande gälla i ett mål inför unionsdomstolen. Advokater som är behöriga i en medlemsstat kan inte bortse från sådana nationella regler bara för att de uppträder inför unionsdomstolen. Emellertid ankommer det på det behöriga nationella (yrkes-)organet att, i händelse av en fråga i detta avseende, i efterhand bedöma huruvida dessa regler har iakttagits eller inte.

90. Efter att ha fastställt att det andra alternativet inte är tillämpligt, hur ser det då ut i fråga om det första och det tredje alternativet? För att besvara denna fråga är det nödvändigt att bedöma ordalydelsen i och logiken bakom artikel 19 tredje stycket i stadgan, vilket är något mer komplicerat.

b) Artikel 19 tredje stycket i stadgan

91. Enligt det första alternativet medför hänvisningen till nationell rätt i artikel 19 fjärde stycket i stadgan att de respektive nationella yrkesreglerna ska tillämpas, vilka inte kan ersättas genom unionsrätten, eller utan vilka unionsrättens gränser i alla händelser inte kan fastställas. Således ska beslutet avseende vem som är behörig att företräda icke priviligierade sökande inför unionsdomstolen fattas med hänsyn till nationella regler.

92. Om man tar detta argument till sin logiska ytterlighet skulle detta innebära att såväl det tredje som det fjärde stycket i artikel 19 i stadgan ska tolkas så, att det där uteslutande hänvisas till nationella bestämmelser och nationell praxis. Jag håller med om att detta vid första påseendet framstår som en elegant och enkel lösning. Vid närmare bedömning ger den dock upphov ett antal strukturmässiga problem.

93. För det första regleras skyldigheten att låta sig företrädas på olika sätt i olika medlemsstater. Vidare kan det finnas olika bestämmelser till och med inom en och samma medlemsstat beroende på den relevanta domstolens instans. Man kan också tänka sig ytterligare undantag enligt nationell rätt eller praxis. Artikel 19 fjärde stycket i stadgan hänvisar endast till en ”domstol i någon av medlemsstaterna” utan att precisera vilken ”instans” som bör utgöra normen. Är det den högsta nationella domstolen som avses? Eller är det alla domstolar som avses, inbegripet domstolarna i lägsta instans, till och med om parterna kan föra sin egen talan i dessa?

94. Denna brist på precision i fråga om vad som menas med en ”domstol i någon av medlemsstaterna” är inte ett problem inom ramen för förhandsavgöranden, eftersom det i artikel 97.3 i domstolens rättegångsregler anges att domstolens nivå och de tillämpliga bestämmelserna ska fastställas av den aktuella hänskjutande domstolen. Vidare är det, till skillnad från vad som är fallet i fråga om förfaranden om förhandsavgörande, inte heller möjligt för unionsdomstolen i en direkt talan som har anhängiggjorts av en icke priviligierad sökande att kontrollera, hos en viss nationell domstol, huruvida de yrkesregler som gäller för en viss advokat är uppfyllda. Inte heller finns det någon form av samarbetsförfarande som skulle göra det möjligt för unionsdomstolen att samråda med det relevanta nationella advokatsamfundet.

95. För det andra skulle en ren och okvalificerad hänvisning till nationella bestämmelser i en direkt talan också innebära att nationella bestämmelser gäller i fråga om juridiska företrädare för olika organ och enheter i medlemsstaterna som anses vara icke priviligierade sökande. Detta skulle emellertid strida mot den övergripande logiken i artikel 19 i stadgan, framför allt första stycket i denna. Det framgår relativt tydligt av artikel 19 första stycket i stadgan att syftet var att skilja mellan priviligierade sökande (medlemsstaterna och unionsinstitutionerna), som kan utse en företrädare efter eget skön, och alla övriga icke priviligierade sökande som inte har denna möjlighet och därför bör företrädas av en tredje part. Om det i artikel 19 fjärde stycket skulle göras en okvalificerad hänvisning till medlemsstatens regler om juridiskt företrädande måste man fråga sig om det då skulle vara godtagbart att andra icke priviligierade sökande som är juridiska personer och kan föra sin egen talan enligt nationella bestämmelser inte kan göra det i en direkt talan inför unionsdomstolen.

96. Svaret på denna fråga är uppenbart nej, eftersom det skulle innebära att den skillnad som unionslagstiftaren avsåg att göra mellan priviligierade och icke priviligierade sökande tas bort. Ur denna synvinkel är det fortfarande relevant huruvida den juridiska företrädare som en icke priviligierad sökande har utsett är en tredje part i förhållande till sökanden eller inte. Denna gränsdragning härrör dock inte från domarna i målen AM & S Europe och Akzo Nobel, utan snarare från skillnaden mellan första och tredje stycket i artikel 19 i stadgan.

97. För det tredje är det så, att om man skulle tillämpa olika normer på sökande som anhängiggör samma eller en liknande talan beroende på deras advokaters ”nationella” ursprung, skulle dessa sökande dessutom bli föremål för olika villkor och behandling. Det skulle inte bara vara svårt för unionsdomstolen att hantera ett system med 28 olika ordningar (eller ännu fler med tanke på att det i många medlemsstater finns mer än ett advokatsamfund och mer än en uppsättning regler), utan också medföra tveksamheter i fråga om sökandenas jämlikhet.

98. För det fjärde skulle en ren och okvalificerad hänvisning till enbart nationella regler och nationell praxis innebära att unionsdomstolen inte bara skulle behöva känna till och kontrollera reglerna i varje nationellt system, utan också att den skulle vara bunden av innehållet i dessa. Skulle detta också frånta unionsdomstolen all, även resterande, möjlighet att pröva innehållet i dessa regler och hur de ska tillämpas, inbegripet i samband med mål om direkt talan inför unionsdomstolen, där målet inte över huvud taget prövas i de nationella domstolarna? Vad skulle gälla om kraven i de tillämpliga nationella reglerna skulle vara alltför höga (till exempel genom att de på något sätt göra det omöjligt för en advokat, som vid varje rimlig tolkning av yrkesreglerna normalt skulle ha rätt att uppträda inför domstol, att företräda en part) eller alltför låga?

99. För det femte och slutligen vill jag ta upp (olämpligheten av) analogin med de regler som gäller juridiskt företrädande i förfaranden om förhandsavgörande. Det är riktigt att artikel 19 i stadgan är tillämplig på alla förfaranden inför domstolen. Det är också riktigt att artikel 97.3 i domstolens rättegångsregler reglerar ett system som uppenbart bygger på en okvalificerad hänvisning till de regler om företrädande inför domstol som gäller i det nationella målet inför den hänskjutande domstolen.

100. Trots det sagda är de särskilda bestämmelserna för förfarandet om förhandsavgörande, om något, relevanta motsatsvis snarare än analogt, till följd av struktur- och systemskillnaderna mellan förfaranden om förhandsavgörande och förfaranden om direkt talan inför unionsdomstolen. I motsats till förfaranden om förhandsavgörande, där regler och praxis om juridiskt företrädande omfattas av den nationella domstolens behörighet, måste unionsdomstolen kunna göra en viss kompletterande prövning av den juridiska företrädarens lämplighet i det enskilda fall den har att pröva, särskilt vad avser eventuella intressekonflikter.

101. Alla dessa överväganden leder till slutsatsen att en riktig tolkning av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan måste inbegripa en blandning av båda tillsynsnivåerna. Således bör den allmänna behörigheten att uppträda inför domstol kontrolleras enligt nationella bestämmelser och praxis, medan frånvaron av frågor som påverkar kvaliteten hos den juridiska företrädaren inom ramen för det enskilda fallet bör kontrolleras enligt den självständiga unionsrättsliga föreställningen om vad det innebär att företrädas av en advokat.

102. Innan jag övergår till de särskilda kriterier som ska tillämpas vid denna prövning är det viktigt att erinra sig exakt vad syftet är med denna kompletterande ”kvalitetskontroll” av den juridiska företrädaren och vilka intressen som ska beaktas.

2. Syftet med att företrädas inför domstol

103. Det är riktigt att juridiska företrädare, i allmänhet, har en viktig roll när det gäller god rättskipning. Utan en behörig juridisk företrädare är det kanske inte möjligt för sökanden att framställa, och för domstolen att förstå, alla nödvändiga argument som anförs till sökandens förmån.

104. Detta är emellertid inte det enda syfte och intresse som eftersträvas med bestämmelserna om juridiskt företrädande. Det huvudsakliga målet med juridiskt företrädande är att skydda och försvara klientens intressen, samtidigt som man naturligtvis ska förhålla sig inom ramen för vad som är lagligt och etiskt tillåtet. Syftet med juridiskt företrädande är således att säkerställa att sökandenas intressen så långt som möjligt respekteras och således att sökanden har möjlighet att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel.

105. Enligt min uppfattning är det därför naturligt att det primära intresse som eftersträvas med juridiskt företrädande är privat. Genom att skydda privata klienters intressen främjas även det allmännas intresse av god rättskipning.

106. Det överklagade beslutet, särskilt punkt 18, verkar utgå från en annan förutsättning. Advokatens roll har beskrivits som en medarbetare till domstolen vars uppdrag är att i rättvisans övergripande intresse biträda klienten i enlighet med dennes behov. Till stöd för denna beskrivning av den juridiska företrädarens roll har tribunalen åberopat gemensamma traditioner i medlemsstaterna. En advokat anses därmed primärt handla i allmänhetens intresse av rättskipning, varvid detta intresse har företräde framför privata intressen.

107. Såsom Republiken Tjeckien korrekt har angett bygger tribunalens sätt att beskriva advokatens roll på en åtskillnad mellan advokatens och klientens intressen som inte överensstämmer med verkligheten. Dessutom är jag mycket tveksam till att ett sådant synsätt skulle återspegla några gemensamma traditioner i medlemsstaterna.

108. Även om man gärna skulle vilja se advokater som romantiska, osjälviska hjältar som agerar i rättvisans nobla intressen, i strid med sina klienters och resten av världens önskningar om detta skulle behövas, är verkligheten sådan att juridiskt företrädande framför allt är en tjänst. Visst måste denna reglerade tjänst tillhandahållas i enlighet med ett antal villkor och normer, men den tillhandahålls inte primärt i rättvisans övergripande intresse, utan i en viss klients intresse.

109. Därefter verkar jämförande bevisning bekräfta två saker. För det första förefaller olika omständigheter motivera att man ingriper i förhållandet mellan en advokat och dennes klient till förmån för god rättskipning. På en mer teoretisk nivå verkar två situationer emellertid ha särskild relevans i detta sammanhang: Frånvaro av externa påtryckningar på den juridiska företrädaren och frånvaro av interna faktorer som skulle ge upphov till en intressekonflikt mellan advokaten och klienten. Om en intressekonflikt skulle uppkomma kan advokaten inte tillhandahålla sina tjänster i det särskilda fallet.

110. För det andra följer det emellertid av praxis i medlemsstaterna att juridiska ingripanden, till och med i sådana fall, endast sker minimalt och i andra hand. Så är fallet, för det första, eftersom varje advokat är skyldig att bedöma huruvida dennes oberoende skulle kunna påverkas av att företräda en viss part. Det är advokatens skyldighet att avstå från att lämna juridiskt bistånd om detta är fallet. För det andra är advokatyrket till största delen självreglerande och en överträdelse av reglerna för advokatyrket hanteras av berörda disciplinorgan.

111. Om det finns någon röd tråd i min (uppenbart begränsade) vetskap om rättspraxis i medlemsstaterna är det att juridiskt företrädande i huvudsak är en fråga om ett privat val och (bilateral) avtalsfrihet. Klienten har frihet att välja advokat och advokaten har frihet att, i princip, välja sina klienter. Förhållandet bygger på förtroende. Ett ingrepp i ett sådant förhållande måste grunda sig på allvarliga skäl vilket visar att det föreligger ett uppenbart och trängande skäl att ”skydda sökanden från dennes advokat”. Vidare skulle det vara lämpligare att eventuella problem som uppkommer hanteras av tillsynsorganen i disciplinära eller andra förfaranden.

112. Sammanfattningsvis anför jag i detta avsnitt att det syfte och den intresseavvägning som bör ligga till grund för tolkningen av de villkor som bygger på artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan i viss mån skiljer sig från vad tribunalen har angett. Juridiskt företrädande är inte något som väljs och sedan utövas i första hand i rättvisans nobla intresse och till förmån och bistånd för en domstol, utan i klientens intresse och i enlighet med dennes val. Därmed följer att huvudregeln är att detta val, även om det är ett dåligt val, måste respekteras. Det är bara i undantagsfall som allmänintresset bör kunna ges företräde framför denna huvudregel om det privata intresset.

113. I annat fall skulle något som normalt sett är en begränsad juridisk tillsyn i dessa frågor – som normalt gäller situationer med uppenbara brister i fråga om den juridiska företrädaren och där dessa kan antas uppgå till en så allvarlig brist att det skulle påverka hela domstolsprocessen – ersättas av en sträng domstolsövervakning som är svår att förutsäga eller motivera. Detta skulle leda till allt fler ingripanden i något som huvudsakligen bör vara ett privat val, där man bortser från andra lika giltiga intressen och värderingar som också bör ingå i den totala bilden, såsom friheten att välja sin juridiska företrädare, kontinuitet i det juridiska företrädandet, eller de kostnader som ett byte av juridisk företrädare nödvändigtvis skulle ge upphov till, eftersom den nya advokaten kommer att behöva extra tid för att läsa in sig på ett pågående mål.

C. Ändrade kriterier

114. Det är med dessa mer allmänna överväganden i åtanke som jag vill föreslå en justering av den tolkning som tidigare gjorts av artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, såsom framgår av det överklagade beslutet. Denna justerade tolkning har två dimensioner, av vilka den ena är materiell (1) och den andra processuell (2).

1. Den materiella dimensionen

115. Den materiella dimensionen rör villkoren för att företräda en part inför en domstol i en av medlemsstaterna (a) samt det dubbla villkoret att en advokat måste vara oberoende och ha ställning som tredje part, i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan (b).

a) Behörighet att uppträda inför nationell domstol

116. Det första steget i prövningen är att bedöma huruvida den juridiska företrädaren är behörig att uppträda inför en domstol i någon av medlemsstaterna (eller EES-medlemsstaterna), det vill säga, i praktiken om han eller hon är medlem i ett nationellt advokatsamfund eller ett annat yrkesorgan och har rätt att uppträda inför domstol. Såsom jag har angett ovan, ska denna kontroll göras med hänvisning till respektive nationell lagstiftning och förbli formell (kontroll av intyg).

117. Såsom jag också har anmärkt bör unionsdomstolens kontroll av huruvida den nationella lagstiftningen har uppfyllts stanna vid detta. Den bör inte sträcka sig till en kontroll av huruvida nationella yrkesbestämmelser har uppfyllts. Denna uppgift bör fortsatt ligga hos de nationella (yrkes-)myndigheterna, i det fall det uppkommer några frågor om överträdelser.

b) Advokatens ställning – en oberoende tredje part i förhållande till sökanden

118. Som ett andra steg bör unionsdomstolen kontrollera huruvida den juridiska företrädaren har ställning som tredje part i förhållande till sökanden (1) och huruvida han eller hon uppfyller kraven på oberoende, det vill säga att det inte verkar utövas något yttre inflytande över företrädaren och att det inte är sannolikt att en intressekonflikt skulle uppstå (2).

1) En tredje part

119. Med avseende på att företrädaren ska ha ställning som tredje part i förhållande till sökanden bör detta krav, som härrör från såväl tredje som fjärde stycket i artikel 19 i stadgan, tolkas så, att det utesluter juridiska företrädare som är identiska med sökanden.

120. När det gäller fysiska personer verkar detta villkor självklart. Det hindrar också att advokater som har vederbörlig kompetens och är medlemmar i sitt nationella advokatsamfund för sin egen talan.

121. Det är inte lika självklart att detta villkor måste vara uppfyllt när det gäller juridiska personer. För att kravet på att företrädaren ska ha ställning som tredje part ska ha någon mening i detta sammanhang och för att se till att bestämmelserna om juridiskt företrädande tillämpas enhetligt verkar det nödvändigt att tolka detta krav så, att det innebär att enheter som inte omfattas av artikel 19 första stycket i stadgan inte kan företrädas av anställda advokater i ett visst fall.

122. Detta är dock en helt annan fråga än den om oberoende, såsom angavs uttryckligen i domen i målet Akzo Nobel eller, mer nyligen, i domen i målet Prezes Urzędu Komunikacji Elektroniczne. Mot bakgrund av det särskilda systemet med juridiskt företrädande i unionsdomstolen, ska kravet om ställning som tredje part snarare tolkas e contrario som ett villkor som bygger på den explicit erkända möjligheten för sökande att föra sin egen talan enligt artikel 19 första och andra stycket i stadgan.

123. Jag håller med om att frågan rörande anställda advokater också kan bedömas utifrån frågan om advokatens oberoende. Det är riktigt att det kan sägas att en anställd advokat befinner sig i en beroendeställning som påverkar hans eller hennes bedömningsfrihet och, till följd av detta, hans eller hennes juridiska råd. En anställd advokats förhållande till den företrädda parten grundar sig inte på ett avtal som har ingåtts med avseende på ett förfarande, utan på ett anställningsavtal (eller liknande avtal) som också omfattar juridiskt biträde. Förhållandet är således inte resultatet av ett val av advokaten att företräda parten i förfarandet, utan en följd av advokatens anställningsavtal.

124. Det finns emellertid åtminstone två goda skäl till att betrakta frågan om advokater som är anställda av en juridisk person som en fråga om ställning som tredje part och inte om oberoende.

125. För det första är bedömningen av om en fysisk person är anställd hos och således en del av en juridisk person eller en tredje part som uppträder på den senares vägnar, huvudsakligen en strukturell, formell fråga. Om detta inte vore fallet och frågan om ställning som tredje part var beroende av omfattningen av advokatens faktiska oberoende vid beslutsfattande, skulle det upphöra att vara en formell fråga och i stället kräva en materiell undersökning. Det skulle också innebära att det inte längre var förutsägbart för externa tredje parter, eftersom det är osannolikt att de skulle känna till alla (interna) arrangemang mellan advokaten och klienten, för att inte säga det faktiska tillvägagångssättet vid dessa arrangemang. Således, medan vissa anställda advokater kanske har så stort oberoende att de materiellt sett vore att anse som tredje parter, skulle andra (formella) tredje parter, som i praktiken är beroende av den juridiska personen i ekonomiskt eller annat hänseende, betraktas som en del av denna juridiska person.

126. Skulle, med tillämpning av denna logik, advokater som är anställda av ett bolag som ger dem full frihet i fråga om hur de bistår och företräder detta bolag plötsligt bli ”oberoende advokater”? Skulle en enskild advokat, som är medlem i ett advokatsamfund och uppträder i eget namn, men endast har en större klient som han eller hon i praktiken är ekonomiskt beroende av, upphöra att vara en ”oberoende advokat” och behandlas som ”anställd”?

127. Det är precis den typ av sammanblandning av den formella bedömningen av organisationens ställning (tredje part) och den materiella undersökningen av beroendeförhållande genom anställning (oberoende) som ger upphov till oförutsägbarhet i fråga om de kriterier som i praktiken tillämpas i förevarande bedömning.

128. För det andra är detta kanske också skälet till att frågan om anställda advokater, nationellt, i allmänhet (och som framgår i huvudsak), behandlas inom ramen för strukturella oförenligheter med advokatyrket, snarare än en brist på oberoende i ett särskilt fall.

129. Det finns olika system i detta avseende i de olika medlemsstaterna. Bedömningen av om utövandet av advokatyrket är förenligt med anställning kan betraktas från två sidor. För det första kan bedömningen avse frågan huruvida det är möjligt att kombinera utövandet av advokatyrket (som medlem av ett advokatsamfund) med ett annat yrke eller en offentlig funktion (som anställd). För det andra kan bedömningen avse frågan huruvida en advokat kan utöva sitt yrke (som medlem i ett advokatsamfund) endast i en ”oberoende” ställning (som egenföretagare) eller om han eller hon kan vara anställd som advokat (av andra advokater, en byrå eller annan sammanslutning av advokater eller av en annan enhet) utan att behöva säga upp sitt medlemskap i advokatsamfundet.

130. För att ta ett exempel avseende det senare synsättet kan yrket som juridisk företrädare (radca prawny) som det rör sig om i förevarande mål, utövas såväl inom ramen för ett anställningsförhållande som utanför ett sådant förhållande. Vidare verkar rollerna som anställd respektive ”oberoende” advokat, i en del av medlemsstaterna, vara föremål för utveckling och viss diskussion.

131. Med avseende på anställda advokater i medlemsstaterna där ”oberoende” och ställning som anställd anses strukturellt oförenliga ska nämnas att dessa advokater inte skulle uppfylla kravet i artikel 19 fjärde stycket i stadgan. Vad gäller, exempelvis, advokater från medlemsstater där sådan oförenlighet inte föreligger är det logiskt att deras ställning som anställda inte anses vara ett problem i deras hemjurisdiktioner.

132. För att undvika förvirring i denna fråga, liksom onödigt ingripande i den nationella uppfattningen om advokatyrket, och i syfte att säkerställa att reglerna är desamma för alla parter inför unionsdomstolen, är det mitt förslag att frågan rörande anställda advokater ska bedömas utifrån synvinkeln ”tredje part”. Anställda advokater får inte företräda icke priviligierade sökande, eftersom dessa inte uppfyller det självständiga unionsrättsliga villkoret om ställning som tredje part i förhållande till klienten och därför inte kan ”företräda” den parten i den mening som avses i artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan.

133. En anställd advokat, som tillhandahåller juridiskt bistånd till en arbetsgivare på grundval av ett anställningsavtal och därför befinner sig i en beroendeställning i fråga om tillhandahållandet av dessa juridiska tjänster, kan inte, vid en självständig tolkning av artikel 19 tredje stycket i stadgan, betraktas som en ”tredje part” i förhållande till klienten.

2) En oberoende part

134. Om jag nu övergår till kravet på oberoende verkar dess externa aspekt, det vill säga avsaknaden av tecken på externa påtryckningar som en annan part utövar på advokaten, inte heller ha varit ett problem i förevarande mål, eller i något av de tidigare målen.

135. Jag ska därför direkt övergå till frågan rörande frånvaro av interna påtryckningar, det vill säga frånvaro av intressekonflikter.

136. Detta krav ska, enligt min uppfattning och genom att erinra om den mängd olika alternativ som finns på nationell nivå, inte tolkas så, att det hindrar varje koppling som advokaten kan ha till sökanden, utan endast sådana kopplingar som uppenbart ifrågasätter advokatens förmåga att uteslutande ge råd i klientens bästa intresse.

137. Dessa ”diskvalificerande” kopplingar bör därför endast vara av sådan art och grad att det är uppenbart att advokaten, även om denna formellt är en tredje part i förhållande till sökanden, har ekonomiska eller personliga kopplingar till antingen föremålet för tvisten eller en av parterna som ger upphov till rimligt tvivel om dennes förmåga att genuint försvara klientens intresse och inte sina egna eller någon annans intressen.

138. Jag ska beredvilligt erkänna den stora mängd potentiella faktiska situationer som föreligger, vilket gör det omöjligt att tillhandahålla en uttömmande lista på situationer där sådana abstrakt formulerade konflikter kan uppkomma. Vad som är viktigt i detta läge är emellertid inte vilka dessa situationer kan vara, utan hur sådana potentiella intressekonflikter bör fastställas.

139. Fastställandet av vilka situationer som uppgår till en intressekonflikt bör ha formen av en skälig hypotes, men bör vara begränsad till fall med uppenbara konflikter.

140. Intressekonflikten måste kunna identifieras som en skälig (men motiverad) hypotes, baserat på den särskilda typen av (nuvarande eller tidigare) förhållande. Samtidigt måste den vara uppenbar vad avser denna typ av förhållande, det vill säga att det troligen skulle råda samstämmighet om att klientens och advokatens intressen med nödvändighet skulle kollidera när det finns en sådan typ av förhållande eller koppling.

141. I linje med det allmänna argument som har angetts ovan, som uppmanar till försiktighet i fråga om alltför omfattande domstolsingripanden i vad som huvudsakligen är privata förhållanden mellan en klient och dennes advokat, är det inte domstolens roll att i förebyggande syfte spekulera kring vem som skulle kunna påverkas av vem och under vilka förhållanden. Antingen är intressekonflikten uppenbar och så allvarlig att den medför att domstolen, till förmån för god rättskipning, åsidosätter advokatens privata val, eller så är den inte det, i vilket fall eventuella bristfälligheter måste lösas senare antingen genom ett disciplinärt förfarande mot den advokat som överträdde etikreglerna eller genom en privaträttslig skadeståndstalan som klienten väcker mot sin advokat.

142. Det finns också praktiska argument till förmån för en sådan tolkning och tillämpning av artikel 19 i stadgan. En expansiv och förebyggande inställning till kravet på oberoende skapar endast felaktiga incitament för att inleda rättegångar som har begränsat praktiskt syfte. Vidare sätter den också icke priviligierade parters juridiska företrädare i en svår sits: Hur ska en juridisk företrädare eller sökandeklient styrka att det inte finns någon risk för att det skulle uppkomma några frågor till följd av deras val av juridisk företrädare? Hur ska man bevisa, rent praktiskt, avsaknaden av något i framtiden?

143. Alla dessa överväganden får mig att föreslå att domstolen åter ska sätta begreppet ”advokaters oberoende”, i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan, i proportion. För det första skiljer sig detta oberoende, såväl externt som internt, från uppfattningen om tredjepartsställning. För det andra bör den interna dimensionen av detta oberoende, det vill säga frånvaron av intressekonflikter i ett visst mål, endast gälla mål med uppenbara och lätt identifierade konflikter, vilka bör bedömas på grundval av erfarenheten av olika typer av förhållanden där konflikter sannolikt kommer att uppstå, men inte förutsättas i förebyggande syfte eller noggrant utredas av domstol.

144. Sammanfattningsvis måste en sökande, för att uppfylla artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, företrädas av en advokat som har vederbörlig behörighet att uppträda inför en nationell domstol i någon av medlemsstaterna, vilket stöds av vederbörliga intyg, och är en tredje part i förhållande till sökanden. Dessutom får advokaten inte hindras från att agera inom ramen för det enskilda fallet, antingen på grund av att det föreligger yttre påtryckningar i form av en annan intressekonflikt, eller på grund av en annan intressekonflikt som uppenbart kan identifieras som en skälig hypotes baserat på typen av (nuvarande eller tidigare) förhållande mellan advokaten och den företrädda parten.

2. Den processuella dimensionen

145. Jag ska till sist ta upp frågan om de processuella följderna av eventuella brister hos icke priviligierade sökandes juridiska företrädande enligt artikel 19 i stadgan.

146. Såsom redan har angetts ovan följer det av tribunalens praxis att bristande oberoende hos den juridiska företrädaren enligt artikel 19 tredje stycket i stadgan utgör ett materiellt fel i ansökan som inte kan avhjälpas och som leder till att ansökan uppenbart ska avvisas.

147. Jag måste erkänna att av alla olika aspekter i förevarande överklagande anser jag att detta resonemang är det mest problematiska. Så är fallet framför allt av två skäl.

148. För det första innehåller den rättspraxis där artikel 19 i stadgan har tolkats (inbegripet det överklagade beslutet), ett antal hänvisningar till de villkor som gäller för icke priviligierade sökandes juridiska företrädare, vilka utgår från medlemsstaternas gemensamma traditioner. Vad gäller de processuella följderna av en advokats bristande uppfyllelse av sina yrkesregler eller etiska regler, särskilt de som gäller intressekonflikter, verkar nationella regler och nationell praxis (åtminstone de som jag känner till) skilja sig betydligt från vad som anses härröra från dem enligt unionsrätten.

149. Å ena sidan brukar brister hos den juridiska företrädaren i medlemsstaterna ses som processuella fel, vilka uppenbart kan avhjälpas. Om den berörda domstolen upptäcker sådana fel underrättar den således sökanden i fråga och ber denne avhjälpa situationen och förklarar vad konsekvenserna skulle bli om felet inte avhjälps.

150. Å andra sidan verkar det också finnas en tydlig tendens i medlemsstaterna att inte, till klientens nackdel, ifrågasätta giltigheten av processuella handlingar som en advokat har lämnat in till domstolen när det föreligger en konflikt mellan advokaten och klienten. Även här kan advokaten, efter meddelande från domstolen, bli uppmanad att upphöra att agera, eller så kan sökanden uppmanas att utse en annan advokat. Jag kan dock inte se något i de olika besluten i medlemsstaterna som tyder på att det finns en praxis där en domstol, i mål där det finns uppfattade eller verkliga fel i fråga i fråga om yrkesmässig etik, tar på sig rollen som ”disciplinär kammare” och antar omedelbara sanktioner och sedan inte utdömer dessa sanktioner på advokaten utan på sökanden genom att förklara att dennes ansökan uppenbart ska avvisas.

151. För det andra anser jag att en sådan tolkning och domstolspraxis uppenbart inte är förenlig med garantierna i artikel 47 första stycket i stadgan eller, närmare bestämt, rätten att få sin sak prövad inför domstol och till ett effektivt rättsmedel.

152. Jag kan därför inte godta tribunalens tolkning och praxis, trots att den har fastställts av denna domstol, såtillvida att brister i oberoende juridiskt företrädande för en sökande anses utgöra ett fel i en ansökan som inte kan avhjälpas.

153. Jag skulle i stället vilja påstå att eventuella fel i juridiskt företrädande ska anses utgöra processuella fel i en ansökan som kan avhjälpas. Vidare bör unionsdomstolen, när den upptäcker ett fel i juridiskt företrädande, underrätta sökanden om detta och ge den en möjlighet att avhjälpa felet. Jag kan inte godta ett resonemang där unionsdomstolen, i en sådan situation, bara kan fastställa att ansökan uppenbart ska avvisas, vilket därmed i praktiken sätter definitivt stopp för talan.

154. Detta skulle i praktiken innebära att tribunalen, varje gång den upptäcker ett eventuellt avsteg från de krav som gäller för en ”advokats” ställning i den mening som avses i artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, är skyldig att underrätta sökanden om detta, i linje med artikel 51.4 i rättegångsreglerna.

155. Kravet i denna bestämmelse att rättegångsdeltagaren ska ”ge in handlingarna … [inom den angivna] fristen” kan inte tolkas strikt så, att det endast avser handlingar rörande advokatens medlemskap i det nationella advokatsamfundet, när det verkliga bakomliggande problemet med partens juridiska företrädare och de konsekvenser som kan uppkomma om felet inte avhjälps inte har identifierats och meddelats den relevanta parten, vilket gör att denna part måste gissa sig till vad domstolen har uppfattat att problemet egentligen är. En sådan tolkning skulle inte bara vara formell, för att inte säga formalistisk, utan skulle också bortse från logiken bakom den gradvisa utvecklingen av unionsdomstolens rättegångsregler, och, framför allt, den grundläggande garantin om en effektiv rätt att få sin sak prövad.

156. Det meddelande som enligt artikel 51.4 i rättegångsreglerna tillställs en part ska därför inte bara informera sökanden om att det krävs att ytterligare handlingar lämnas in, utan även om orsaken till att dessa handlingar ska lämnas in och ange eventuella frågor som domstolen har angående partens juridiska företrädare. Om sökanden måste byta juridisk företrädare ska domstolen underrätta sökanden om detta och om varför detta är nödvändigt, och därvid tydligt förklara vilka processuella konsekvenser som skulle bli följden om kraven i meddelandet inte uppfylls. Vidare ska justitiesekreteraren, såsom anges i bestämmelsen, fastställa en skälig frist för sökanden att rätta till situationen. Självklart börjar och slutar en sådan tidsfrist som fastställs av justitiesekreteraren enligt artikel 51.4 i rättegångsreglerna att löpa oberoende av den ursprungliga tidsfristen för att anhängiggöra talan.

157. Det är bara om parten inte agerar inom den angivna tidsfristen som tribunalen kan gå vidare och fastställa huruvida detta gör att talan inte kan upptas till prövning såsom anges i artikel 51.4 andra meningen i rättegångsreglerna.

158. Slutligen vill jag, för fullständighetens skull, anmärka att ett eventuellt byte av juridisk företrädare inte innebär att sökanden har rätt att inkomma med nya inlagor i målet. På liknande sätt som när en ny advokat utses, efter att ett ombud, en rådgivare eller advokat har avstängts från det fortsatta förfarandet vid tribunalen, måste den nyutnämnda advokaten ta över talan i det skick den är vid den berörda tidpunkten i förfarandet.

D. Förevarande mål

159. Vid tillämpningen av de kriterier som jag har föreslagit ovan på förevarande mål ska först anmärkas att det inte verkar ha ifrågasatts att kravet i artikel 19 fjärde stycket i stadgan är uppfyllt. Wroclaws universitets juridiska företrädare i det förfarande som ledde till det överklagade beslutet verkar ha haft vederbörlig behörighet att uppträda inför de polska domstolarna.

160. För det andra har det inte heller bestritts, då sökanden är en juridisk person, att den juridiska företrädaren inte agerade i egenskap av anställd advokat vid Wroclaws universitet i förfarandet vid tribunalen. Han var därför uppenbart en tredje part i förhållande till sin klient. Det är vidare klarlagt att det omtvistade avtalet mellan advokaten och Wroclaws universitet avsåg undervisning och inte tillhandahållande av juridiska tjänster inför tribunalen. Vad som är viktigt är således, helt oberoende av om undervisningsavtalet innebär att den juridiska företrädaren har en underordnad ställning eller beroendeställning i förhållande till universitetet, att avtalets föremål helt enkelt inte har något att göra med frågan om juridiskt företrädande i det aktuella målet.

161. För det tredje ska anmärkas, såvitt avser kravet på oberoende, att det inte har påståtts att den juridiska företrädaren hade utsatts för någon form av externt tryck. Med avseende på en eventuell intressekonflikt framgår det att tribunalen antog att det förelåg en sådan konflikt då den angav att det civilrättsliga avtalet mellan den juridiska företrädaren och Wroclaws universitet medförde en risk för att hans yrkesmässiga uppfattning åtminstone delvis skulle påverkas av hans arbetsmiljö.

162. Mot bakgrund av mitt resonemang ovan i punkterna 139 och 140 avseende hur frågan om en intressekonflikt bör hanteras kan jag inte dela denna uppfattning. Det berörda avtalet avsåg undervisning (tydligen på deltid) i kurser i internationell privaträtt. Förutom förekomsten av detta avtal, samt en tidigare koppling med universitetet (både som student och därefter som föreläsare) har det inte framkommit några finansiella eller andra kopplingar mellan Wroclaws universitet och den juridiska företrädaren som skulle kunna ge upphov till rimliga tvivel med avseende på om den juridiska företrädaren agerade i annat intresse än i Wroclaws universitets intresse.

163. Under dessa omständigheter gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av begreppet advokat i artikel 19 tredje stycket i stadgan och, samtidigt enligt artikel 51.1 i rättegångsreglerna, genom att föreslå att en sådan koppling skulle kunna äventyra den aktuella advokatens oberoende.

164. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att den första grunden för överklagandet i mål C‑515/17 P och den första grunden för överklagandet i mål C‑561/17 P bör godtas. Det överklagade beslutet bör upphävas.

VI. Rättegångskostnaderna

165. Eftersom jag föreslår att det överklagade målet C‑515/17 P ska återförvisas till tribunalen för ny prövning bör beslutet om rättegångskostnaderna i det målet anstå.

166. Med avseende på överklagandet i mål C‑561/17 P, samt med hänsyn till artikel 184.3 i domstolens rättegångsregler, föreslår jag att domstolen ska förplikta parterna i detta mål att bära sina kostnader.

167. I enlighet med artikel 140.1 och 140.3 i domstolens rättegångsregler, jämförd med artikel 184.1, bör Republiken Tjeckien och Krajowa Izba Radców Prawnych bära sina rättegångskostnader.

VII. Förslag till avgörande

168. Jag föreslår att domstolen ska upphäva beslutet av den 13 juni 2017, Uniwersytet Wrocławski/Genomförandeorganet för forskning ( T‑137/16, ej publicerat, EU:T:2017:407), återförvisa mål C‑515/17 P till tribunalen och besluta att frågan om rättegångskostnaderna i det målet ska anstå, förplikta parterna i mål C‑561/17 P att bära sina rättegångskostnader, förplikta Republiken Tjeckien och Krajowa Izba Radców Prawnych att bära sina rättegångskostnader.

1 Originalspråk: engelska.

2 Beslut av den 13 juni 2017, Uniwersytet Wrocławski/Genomförandeorganet för forskning ( T‑137/16, ej publicerat, EU:T:2017:407).

3 Beslut av den 13 juni 2017, Uniwersytet Wrocławski/Genomförandeorganet för forskning ( T‑137/16, ej publicerat, EU:T:2017:407).

4 Punkterna 16 och 17 i det överklagade beslutet.

5 Punkt 18 i det överklagade beslutet.

6 Punkt 19 i det överklagade beslutet.

7 Dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553).

8 Punkt 20 i det överklagade beslutet.

9 Punkterna 21 och 22 i det överklagade beslutet.

10 Se, exempelvis, beslut av den 20 februari 2008, Communidad Autonoma de Valencia – Generalidad Valenciana/kommissionen, ( C‑363/06 P, ej publicerat, EU:C:2008:99), beslut av den 9 september 2004, Alto de Casablanca/harmoniseringskontoret – Bodegas Chivite (VERAMONTE) ( T-14/04, EU:T:2004:258, punkt 11), beslut av den 5 juli 2006, Comunidad Autónoma de Valencia - Generalidad Valenciana/kommissionen ( T-357/05, EU:T:2006:188). Se, även, beslut av den 9 december 2013, Brown Brothers Harriman/harmoniseringskontoret (TRUST IN PARTNERSHIP) ( T-389/13, ej publicerat, EU:T:2013:691, punkt 14), och beslut av den 14 november 2016, Neonart svetlobni in reklamni napisi Krevh/EUIPO (neonart) ( T‑221/16, ej publicerat, EU:T:2016:673, punkt 8).

11 Se, exempelvis, Stadgan om grundläggande principer för europeiska advokater och etiska regler för europeiska advokater, Rådet för de europeiska advokatsamfunden, 2019. Artikel 2 gäller allmänna principer som är ”gemensamma för de nationella och internationella bestämmelser som reglerar juristyrket” (se sidorna 1 och 6). Oberoende är den princip som räknas upp först.

12 Dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen ( 155/79, EU:C:1982:157).

13 Rådets förordning av den 6 februari 1962: första förordningen om tillämpning av [artiklarna 101 och 102 FEUF] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva; område 8, volym 1, s. 8).

14 Dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen ( 155/79, EU:C:1982:157, punkterna 21 och 22).

15 Ovan anfört arbete, punkt 24. Dessa bestämmelser är de rättsliga föregångarna till vad som nu är artikel 19 i stadgan. Ordalydelsen i dessa var något annorlunda och definierade enkelt den juridiska företrädare som kunde företräda icke priviligierade sökande inför domstolen som ”en advokat som är medlem i advokatsamfundet i en av medlemsstaterna”.

16 Dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen ( C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 28).

17 Dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen ( C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 42, 43 och 45). Min kursivering.

18 Se, exempelvis, beslut av den 5 december 1996, Lopes/domstolen ( C‑174/96 P, EU:C:1996:473), beslut av den 5 december 2013, Martínez Ferríz/Spanien ( T‑564/13, ej publicerat, EU:T:2013:650), beslut av den 8 maj 2018, Spieker/EUIPO (Science for a better skin) ( T-92/18, ej publicerat, EU:T:2018:289), nu överklagat som mål C‑455/18 P, och beslut av den 27 september 2018, Sógor/rådet m.fl. ( T-302/18, ej publicerat, EU:T:2018:621).

19 Beslut av den 4 december 2017, Nap Innova Hoteles/SRB ( T-522/17, ej publicerat, EU:T:2017:881, punkt 8).

20 Beslut av den 8 december 1999, Euro-Lex/harmoniseringskontoret (EU-LEX) ( T‑79/99, EU:T:1999:312, punkterna 28 och 29), beslut av den 19 november 2009, EREF/kommissionen ( T-94/07, ej publicerat, EU:T:2009:451, punkt 17), och beslut av den 21 mars 2011, Milux/harmoniseringsbyrån (REFLUXCONTROL) ( T‑139/10, T-280/10–T-285/10 och T-349/10–T-352/10, ej publicerat, EU:T:2011:98, punkt 22).

21 Beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet ( C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564) och beslut av den 6 september 2011, ClientEarth/rådet ( T-452/10, ej publicerat, EU:T:2011:420)..

22 Beslut av den 31 maj 2013, Codacons/kommissionen ( T-120/13, ej publicerat, EU:T:2013:287, punkt 11).

23 Beslut av den 18 november 2014, Justice & Environment/kommissionen ( T‑221/14, ej publicerat, EU:T:2014:1002, punkterna 10–14).

24 Beslut av den 20 november 2017, BikeWorld/kommissionen ( T-702/15, EU:T:2017:834).

25 Beslut av den 23 maj 2011, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( T-226/10, EU:T:2011:234, punkt 21).

26 Dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkterna 33–34). Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 november 2014, Justice & Environment/kommissionen ( T-221/14, ej publicerat, EU:T:2014:1002), beslut av den 14 november 2016, Dimos Athinaion/kommissionen ( T-360/16, ej publicerat, EU:T:2016:694), och beslut av den 8 april 2019, Electroquimica Onubense/ECHA ( T-481/18, EU:T:2019:227).

27 Dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis). Beslut av den 23 maj 2011, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( T-226/10, EU:T:2011:234, punkterna 16, 17 och 21).

28 Beslut av den 30 maj 2018, PJ/EUIPO – Erdmann & Rossi (Erdmann & Rossi) ( T‑664/16, EU:T:2018:517), som för närvarande har överklagats genom de två målen PJ/EUIPO (C‑529/18 P) och PC/EUIPO (C‑531/18 P).

29 Ovan anfört arbete, punkt 59.

30 Beslut av den 13 juni 2017, Uniwersytet Wrocławski/REA ( T-137/16, ej publicerat, EU:T:2017:407, punkt 20).

31 Se ovan i detta förslag punkterna 37–40.

32 Se, exempelvis, Stadgan om grundläggande principer för europeiska advokater och etiska regler för europeiska advokater, Rådet för de europeiska advokatsamfunden, 2019, citerad ovan i fotnot 11, s. 7 (punkt 6) och s. 9 (principerna h) and i) angående respekt för yrkeskollegor respektive rättsstatsprincipen och god rättskipning.)

33 Jämför särskilt dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis) med beslut av den 23 maj 2011, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( T-226/10, EU:T:2011:234, punkterna 16, 17 och 21), och beslut av den 30 maj 2018, PJ/EUIPO – Erdmann & Rossi (Erdmann & Rossi) ( T-664/16, EU:T:2018:517).

34 Som jag har nämnt ovan (punkt Error! Reference source not found.), har detta problem att göra med Wroclaws universitets andra grunder för båda överklagandena och Republiken Polens andra och tredje grund för överklagandet.

35 Se, exempelvis, beslut av den 20 november 2017, BikeWorld/kommissionen ( T‑702/15, EU:T:2017:834, punkt 35).

36 Praktiska anvisningar till parterna i mål vid domstolen (EUT L 31, 2014, s. 1). Se, särskilt, avsnitt I, Allmänna bestämmelser, punkt 2 om ”Företrädande av parterna vid domstolen”. I punkt 2 i dessa anvisningar anges, i stort sett genom en återgivning av ordalydelsen i artikel 19 fjärde stycket i stadgan, att icke priviligierade sökande ska företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna och att ”[e]n handling, av vilken framgår att advokaten är behörig att uppträda inför domstol, ska på begäran kunna uppvisas under hela förfarandet”.

37 Se, exempelvis, beslut av den 14 oktober 2010, Varga och Haliu/rådet ( T-296/10, ej publicerat, EU:T:2010:435), och beslut av den 13 november 2012, Hârsulescu/Rumänien ( T-400/12, ej publicerat, EU:C:2012:595).

38 En fråga som jag kommer att återkomma till nedan, i punkterna 149–153 i detta förslag till avgörande.

39 Se, exempelvis, beslut av den 20 november 2017, BikeWorld/kommissionen ( T‑702/15, EU:T:2017:834, punkt 30). Trots detta verkar denna praxis medge vissa undantag, såsom framgår av domstolens beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet ( C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkterna 21 och 22). Tribunalen hade tidigare beslutat att avvisa talan, då sökandens juridiska företrädare var en av dess sju förvaltare. I överklagandet fastställde domstolen detta beslut men angav samtidigt att tribunalen inte hade beaktat förhållandet att den juridiska företrädaren hade underrättat tribunalen om att sökanden hade bytt företrädare. Denna underlåtelse påverkade dock inte domstolens huvudsakliga bedömning, ”trots att en sådan ändring i besluten av den 9 november 2011 i målen T‑120/10 ClientEarth m.fl./kommissionen respektive T-449/10 ClientEarth m.fl./kommissionen underförstått hade ansetts avhjälpa ett fel i den mening som avses i artikel 44 i tribunalens rättegångsregler”. Artikel 44 var den rättsliga föregångaren till vad som nu är artikel 51 i rättegångsreglerna.

40 Dessutom, om artikel 19 fjärde stycket i stadgan ska tolkas ordagrant, som en ren och okvalificerad renvoi till nationella bestämmelser och nationell praxis, utan någon hänvisning till ”företrädande” av en oberoende tredje part som har angetts tydligare i artikel 19 tredje stycket, skulle exempelvis det faktum att en advokat kan föra sin egen talan i en medlemsstat också vara tillräckligt för att låta denne föra sin egen talan inför unionsdomstolen?

41 Ovan, punkterna 37–40.

42 Se, Stadgan om grundläggande principer för europeiska advokater och etiska regler för europeiska advokater, Rådet för de europeiska advokatsamfunden, som citerades ovan i fotnot 11, s. 7, punkt 6, där advokaten bland annat beskrivs som ”en oundgänglig deltagare i god rättskipning”. Se även s. 9, princip i) ”Respekt för rättssäkerhetsprincipen och god rättskipning”.

43 Se, även, artikel 47 andra stycket andra meningen i stadgan: ”Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.”

44 Med stöd av domen av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen ( 155/79, EU:C:1982:157) och efterföljande rättspraxis.

45 Eller en konflikt mellan flera klienter och samma advokat. Se det polska exempel som åberopades av Universitetet i Wrocław, Republiken Polen, och Krajowa Izba Radców Prawnych, nämligen artikel 7.2 i Kodeks Etyki Radcy Prawnego (Etiska regler för juridiska rådgivare): ”Den juridiska rådgivaren måste utöva sina yrkesaktiviteter utan att låta sig påverkas av personliga intressen, externt tryck eller ingripande från någon part av någon anledning. Advokatens råd i ett mål får inte påverkas av anvisningar som lämnas av någon person, uppfattningar eller instruktioner som begränsar dennes oberoende.” Se även, exempelvis, Stadgan om grundläggande principer för europeiska advokater och etiska regler för europeiska advokater, Rådet för de europeiska advokatsamfunden, som citerades ovan i fotnot 11, särskilt artikel 2.1. Se, även, Thomas de Carranza Méndez de Vigo, Santiago, ”Principios fundamentales en el ejercicio de la profesión de abogado”, i Vila Ramos, Beatriz (samordnare), Deontología profesional del abogado, Dickinson, Madrid, 2013, s. 35–50, s. 37 och 38, eller Sánchez Stewart, Nielson, Manual de Deontología para Abogado, La Ley, Madrid, 2012.

46 I artikel 30.1 i Etiska regler för juridiska rådgivare anges följande: ”En juridisk rådgivare ska inte företräda en klient inför domstol när det, i det aktuella målet eller ett därmed sammanhängande mål, föreligger en intressekonflikt mellan klienten och den juridiska rådgivaren eller finns en risk att en sådan intressekonflikt kan uppkomma, eller när den yrkesmässiga verksamheten gäller den juridiska rådgivarens egen person eller egendom eller en närståendes person eller egendom, om inte denna verksamhet gäller anspråk, mål eller intressen som är gemensamma med klientens.”

47 Exempelvis i Frankrike kan en domare, i fall där ett disciplinärt förfarande inte har inletts i förhållande till en särskild advokat, ombes förelägga advokaten att upphöra att företräda en klient i ett visst fall (Cour de cassation, Frankrike, dom av den 27 mars 2001, no 98–16.508). I Spanien kan en domare varna en advokat om att det kan vara lämpligt för denne att träda tillbaka från sitt uppdrag som klientens företrädare. Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), dom av den 18 november 2013, no 841/2013, RJ 2014/3061.

48 Se även, Stadgan om grundläggande principer för europeiska advokater och etiska regler för europeiska advokater, Rådet för de europeiska advokatsamfunden, som citerades ovan i fotnot 11, särskilt s. 8.

49 Se punkt 87 i detta förslag till avgörande.

50 Även om det uppenbart inte är föremålet i förevarande mål, ska anmärkas att en relativt restriktiv tolkning har gjorts av vilka nationella enheter som omfattas av artikel 19 första stycket i stadgan. Denna bestämmelse hänvisar till ”medlemsstaterna”, utan någon ytterligare kvalificering eller definition. Tribunalens tillvägagångssätt, som har erkänts av denna domstol, verkar vara att tolka begreppet ”medlemsstat” mycket restriktivt, och i praktiken utesluta offentliga enheter, såsom oberoende centrala organ och kommuner eller regioner från möjligheten att utse ett ombud i ett mål. Se, exempelvis, beslut av den 20 februari 2008, Communidad Autonoma de Valencia – Generalidad Valenciana/kommissionen ( C‑363/06 P, ej publicerad, EU:C:2008:99, dom av den 5 juli 2006 Comunidad Autónoma de Valencia – Generalidad Valenciana/kommissionen ( T-357/05, EU:T:2006:188). Se, vidare, beslut av den 18 november 2014, Justice & Environment/kommissionen ( T-221/14, ej publicerat, EU:T:2014:1002), och beslut av den 14 november 2016, Dimos Athinaion/kommissionen ( T-360/16, ej publicerat, EU:T:2016:694). Jag måste erkänna att jag inte anser en sådan begränsad tolkning är särskilt användbar i praktiken. Ett antal offentliga organ skulle sannolikt ha kompetent administrativ personal eller juristavdelningar som, liksom de olika ministerierna, kan företräda det offentliga organet utan att ge upphov till onödiga kostnader för allmänheten genom att behöva anlita externa advokater. Dessutom finns det en vidare, allmän fråga. I många avseenden har ”medlemsstat” i unionsrätten getts en svepande, bred definition när det kommer till att införa skyldigheter och förpliktelser som följer av unionsrätten, vilket framgår, exempelvis, av vad som utgör en ”förlängning av staten” (se dom av den 12 juli 1990, Foster m.fl. ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkterna 17–20 och där angiven rättspraxis), dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkterna 24–29 och där angiven rättspraxis), samt dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 45 och där angiven rättspraxis) eller av vilka organ, förutom Stater i egentlig mening, som kan ansvara för överträdelser av unionsrätten (se dom av den 4 juli 2000, Haim ( C‑424/97, EU:C:2000:357, punkt 27–28 och där angiven rättspraxis), men en förvånansvärt snäv definition när det gäller eventuella förmåner och privilegier som beviljas ”medlemsstater” enligt unionsrätten. Naturligtvis skiljer sig områden med materiell eller institutionell unionsrätt från tolkningen av artikel 19 första stycket i stadgan. Men finns det något särskilt syfte med denna skillnad? Såsom detta överklagande som helhet visar kan tillvägagångssätt och definitioner i rättspraxis i övrigt överföras på andra områden i unionsrätten utan några större svårigheter.

51 Se även ovan, punkt 96.

52 Dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen ( C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 47och 48).

53 Ovan, punkterna 59–67 i detta förslag till avgörande.

54 Det framgår att praxis skiljer sig åt mellan medlemsstaterna i fråga om huruvida anställda advokater har rätt att utöva reglerad juristverksamhet, företräda sina arbetsgivare i förfaranden, bibehålla sitt medlemskap i det nationella advokatsamfundet eller ha juridiska privilegier. Se, exempelvis, Marchandise, Phillippe, Jammaers, Christian, Macours, Kristof och Vandoorne, Lieve, Déontologie et organisation générale de la profession de juriste d’entreprise. Théorie et cas pratiques de réflexion, Institut de Juristes d’Entreprise, Bryssel, juni 2018, s. 85, med en översikt över var och en av de 28 medlemsstaterna på sidorna 86–94.

55 Dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkterna 10–12).

56 Detta verkar ha varit situationen med den juridiska företrädare som företrädde Wroclaws universitet i det förfarande som ledde till det överklagade beslutet. En liknande dubbel möjlighet verkar finnas, exempelvis, i Irland med avseende på advokater som måste uppfylla Guide to Good Professional Conduct for Solicitors och vars yrke regleras genom Solicitors Acts 1954–2015.

57 Se, exempelvis, med avseende på Frankrike, dom från Cour de cassation no 1497 av den 16 september 2015 (14–17.842), eller, med avseende på Irland, section 212 i Legal Services Regulation Act 2015 som, när den har inletts, kommer att tillåta att en anställd advokat vars namn är upptaget på förteckningen över verksamma advokater tillhandahåller juridiska tjänster till sin arbetsgivare, inbegripet genom att uppträda på arbetsgivarens vägnar inför en domstol, tribunal eller skiljedomstol.

58 Jag kan inte annat än erkänna att diskussionen om egenskaperna för rollen och yrket som extern advokat, å ena sidan, och som anställd bolagsjurist, å andra sidan, är komplicerad. Se, exempelvis, Haeri, Kami, L’avenir de la profession d’avocat, Rapport confié par Monsieur Jean-Jacques Urvoas, Garde des Sceaux, Ministre de la Justice à Monsieur Kami Haeri, Avocat au Barreau de Paris, februari 2017, s. 72 och 73.

59 Ovan i detta förslag punkterna 103–113.

60 Som huvudregel skulle en rationellt beräknande unionsinstitution eller myndighet troligen inleda sitt försvar genom att ifrågasätta, närhelst det är möjligt, med stöd av vilken som helst information som kan inhämtas, att den advokat som företräder den icke priviligierade sökanden kan betraktas som oberoende. På detta sätt är det sannolikt att alltfler mål kommer att avgöras på denna punkt, vilket ytterligare skulle utvidga målen med ”bristande oberoende” till nya faktiska situationer, vilket naturligtvis ger upphov till fler och fler sådana invändningar om avvisning, vilket i sin tur får domstolen att göra detaljerade utläggningar om fakta och frågor som knappast utgör dess centrala verksamhet, och gradvis ersätta ett system med materiell domstolsprövning med ett cirkelresonemang som verkligen måste avvisas.

61 Ovan, punkterna 68–78.

62 Punkt 18 i det överklagade beslutet.

63 Se, exempelvis, domarna från Tribunal Constitucional (Constitutional Court, Spanien) 199/2001 av den 4 oktober (ES:TC:2001:199), och 213/1990, av den 20 december (ES:TC:1990:213), och beslut från Ústavní soud (Constitutional Court, Republiken Tjeckien) Pl. ÚS-st. 42/15 av den 8 oktober 2015 (CZ:US:2015:Pl.US-st.42.15.1). Se även IV. ÚS 3638/15 av den 28 februari 2018 (CZ:US:2017:4.US.3638.15.1).

64 Se, exempelvis, ovannämnda exempel från Frankrike eller Spanien i fotnot 47.

65 Se även, ovan, punkterna 72–78 i detta förslag till avgörande. I detta sammanhang anser jag det inte nödvändigt att göra en bedömning av eventuella begränsningar enligt artikel 52.1 i stadgan, eftersom ett sådant tillvägagångssätt helt enkelt utsläcker kärnan i rätten till ett effektivt rättsmedel. Det ska också anmärkas att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har funnit att en alltför sträng tolkning av nationella processuella bestämmelser om obligatoriskt juridiskt företrädande stred mot artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) och, närmare bestämt, rätten att få sin sak prövad inför domstol när en talan som hade anhängiggjorts av en sökande – en verksam advokat – avvisades och därmed hindrade att sökandens talan prövades fullständigt i sak. Se Europadomstolen, 11 februari 2014, Maširević mot Serbien, CE:ECHR:2014:0211JUD003067108, 47–51 §.

66 Se beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet ( C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564), som har diskuterats ovan i fotnot 39.

67 En liknande skyldighet skulle också gälla domstolen, med vederbörande ändringar, enligt artikel 119 i domstolens rättegångsregler.

68 Vilket gör den tolkningslogik som redan har beskrivits ovan (i punkterna 72–78) ännu mer slående och farlig. Återigen frågar jag mig om det inte är relativt logiskt att de processuella bestämmelserna inte föreskriver en möjlighet till avhjälpande av överträdelser av kriterier som inte har specificerats i nämnda bestämmelser?

69 Samtidigt som den också i betydande utsträckning gör avsteg från synsättet ”sak framför form” som domstolen vanligtvis tillämpar i fråga om tolkningen av artikel 47 i stadgan eller principen om ett effektivt domstolsskydd såsom dessa principer tillämpas i förhållande till medlemsstaternas domstolar, varvid dessa uppmanas att tolka de berörda nationella processuella bestämmelserna på ett sätt som garanterar, snarare än utesluter, tillträde till domstol. Se, exempelvis, dom av den 12 juni 2014, Peftiev m.fl. ( C‑314/13, EU:C:2014:1645, punkt 29), dom av den 15 september 2016, Star Storage m.fl. ( C‑439/14 och C‑488/14, EU:C:2016:688, punkterna 49–63), och dom av den 27 september 2017, Puškár ( C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 76). Europadomstolen har i sin tur anmärkt att ”’överdriven formalism’ kan strida mot kravet på att tillförsäkra en praktisk och effektiv rätt att få sin sak prövad enligt artikel 6.1 i [Europakonventionen]. Detta uppkommer normalt i mål där en särskilt sträng tolkning har gjorts av en processuell bestämmelse, som hindrar att sökandens talan prövas i sak, med den därmed förknippade risken att sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd överträds.” Europadomstolen, 5 april 2018, Zubac mot Kroatien, CE:ECHR:2018:0405JUD004016012, 97‑99 § och där angiven rättspraxis.

70 Se, för ett liknande resonemang, artikel 119.4 i domstolens rättegångsregler.

71 Enligt artikel 55.3 i rättegångsreglerna. Det ska endast tilläggas att artikel 55 i rättegångsreglerna som helhet, i vilken det föreskrivs en möjlighet att avstänga ett ombud, en rådgivare eller en advokat från förfarandet, ger ytterligare stöd för att nuvarande tolkning av artikel 51.4 i rättegångsreglerna är tveksam. Om det är möjligt att ersätta en avstängd advokat när som helst under förfarandet, varför skulle det då vara begreppsmässigt omöjligt att ersätta en juridisk företrädare när det blir uppenbart att denne inte uppfyller kriterierna i artikel 19 i stadgan redan från början (det vill säga vid det tillfälle när ansökan lämnades in)?

72 Ovan, punkt 144.

73 Punkt 20 i det överklagade beslutet.