Förslag till avgörande av generaladvokat Wahl – Mål C‑635/17 E.

I. Inledning

1. Kan en nationell myndighet avslå en ansökan om familjeåterförening från en person som beviljats internationellt skydd om personen inte har lämnat rimliga förklaringar till varför denne inte kan lämna folkbokföringshandlingar som styrker familjebanden?

2. Det är i huvudsak tolkningsfrågan som Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem, Nederländerna) ställt till domstolen i ett förfarande om familjeåterförening avseende ett underårigt barn med eritreanskt medborgarskap, vars släktskapsförhållande till referenspersonen inte kan bevisas genom de folkbokföringshandlingar som krävs.

3. Det aktuella nationella målet ger domstolen anledning att uttala sig om de särskilda bestämmelser som gäller för personer som beviljats internationellt skydd, för att de ska kunna utöva sin rätt till familjeåterförening och, i synnerhet, bevisbördan och beviskraven för att styrka att familjeband föreligger i enlighet med artikel 11.2 i direktiv 2003/86.

4. Domstolen har särskilt att bedöma i vilken utsträckning referenspersonen och behörig nationell myndighet har en skyldighet att samarbeta för att fastställa familjeband. Domstolen ska vidare, i synnerhet, göra en välavvägd bedömning av samtliga inblandade intressen med beaktande av dels de särskilda svårigheter som en person som beviljats internationellt skydd kan ha att på grund av sin ställning och situation lämna eller införskaffa officiella handlingar från ursprungslandet, dels risken att förfarandet om familjeåterförening utnyttjas för att på ett sätt som utgör missbruk ge en tredjelandsmedborgare en laglig rätt att resa in och uppehålla sig i en medlemsstat.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. Direktiv 2003/86 fastställer villkoren för utövande av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

6. Skälen 2 och 8 i direktivet har följande lydelse:

(”(2) Åtgärderna avseende familjeåterförening bör antas i överensstämmelse med den skyldighet att skydda familjen och att respektera familjelivet som har stadfästs i en rad folkrättsliga instrument. Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i artikel 8 [i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950] och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

…

(8) Situationen för flyktingar bör ges särskild uppmärksamhet med anledning av de skäl som tvingat dem att fly från sitt land och hindrar dem från att leva ett normalt familjeliv där. Deras rätt till familjeåterförening bör därför regleras av förmånligare villkor.”

7. I kapitel III i nämnda direktiv behandlas inlämnande och prövning av ansökningar om familjeåterförening. I artikel 5.2 och 5.5 i detta kapitel stadgas följande:

”2. Ansökan skall åtföljas av skriftliga bevis för familjebanden och för att villkoren i artiklarna 4 och 6 och, i förekommande fall, artiklarna 7 och 8 är uppfyllda, samt bestyrkta kopior av familjemedlemmarnas resehandlingar.

Om det är lämpligt för att styrka familjebanden, får medlemsstaterna hålla samtal med referenspersonen och dennes familjemedlemmar och göra de utredningar som bedöms nödvändiga.

…

5. Vid prövningen av ansökan skall medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till att minderåriga barns bästa skall komma i främsta rummet.”

8. Kapitel V i direktiv 2003/86 rör familjeåterförening för flyktingar. I artikel 10.2 i detta kapitel föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får tillåta familjeåterförening för andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4, om de är beroende av flyktingen för sin försörjning.”

9. Artikel 11 i direktivet, som är den bestämmelse som domstolen ombetts att tolka i målet, anger följande:

”1. Vad gäller inlämnandet och prövningen av ansökan skall artikel 5 tillämpas, med förbehåll för punkt 2 i den här artikeln.

2. Om en flykting inte kan styrka sina familjeband med offentliga handlingar, skall medlemsstaten beakta andra bevis för att sådana band föreligger enligt nationell lagstiftning. Ett beslut om avslag på ansökan får inte uteslutande bygga på avsaknad av skriftlig bevisning.”

10. Kapitel VII i direktivet rör påföljder och rättsmedel. Artikel 17 i detta kapitel har följande lydelse:

”Om en ansökan om familjeåterförening avslås, om ett uppehållstillstånd återkallas eller inte förnyas, eller om det beslutats att referenspersonen eller dennes familjemedlemmar skall utvisas, skall medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till arten och stabiliteten av den berörda personens familjeband och varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet.”

B. Nederländsk rätt

11. Direktiv 2003/86 har införlivats med nederländsk rätt genom Wet tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet (lag om översyn av utlänningslagen) av den 23 november 2000.

12. Enligt artikel 29.2 i denna lag har en underårig rätt till familjeåterförening för att förenas med en nära släkting som beviljats internationellt skydd, förutsatt att ansökan om familjeåterförening lämnats in inom tre månader från det att nämnda skydd beviljades. Denna bestämmelse gäller om den underårige står under förmyndarskap och referenspersonen har faktiska familjeband med den underårige.

13. Den praktiska tillämpningen av lagstiftningen avseende bevis på familjeband preciseras i Vreemdelingencirculaire 2000 (2000 års cirkulärskrivelse om utlänningar) och i Werkinstructie 2014/9 (interna arbetsföreskrifter nr 2014/9) antagen av Immigratie- en Naturalisatiedienst (Invandrings- och naturaliseringsmyndigheten, Nederländerna).

14. Enligt nationell rätt ska referenspersonen visa att personen för vilken familjeåterförening begärs verkligen varit en familjemedlem före sin inresa till Nederländerna och att detta familjeband inte brutits. För att göra det ska referenspersonen lämna officiella handlingar, identitetshandlingar för personen som begäran om familjeåterförening avser (pass, identitetshandling, medborgarskapsbevis, militärtjänstgöringsintyg etcetera) och visa att ett verkligt och faktiskt familjeband föreligger mellan referenspersonen och den som ansökan gäller (exempelvis vigselbevis, födelsebevis, familjeregister, dödsfallsintyg etcetera) samt att det gäller ett barn vars släktskap bygger på biologiskt föräldraskap, eller att det är fråga om ett adoptivbarn eller ett barn för vilket referenspersonen är förmyndare. Referenspersonen uppmanas även att, vid den tidpunkt då ansökan lämnas in, tillhandahålla varje annan handling som bevisar förekomsten av familjeband.

15. Då referenspersonen ansöker om familjeåterförening för ett barn som står under förmyndarskap ska banden dem emellan bedömas i synnerhet med hänsyn till anledningarna till att barnet togs emot i familjen. Om referenspersonen inte kan lämna officiella handlingar kräver den nationella lagstiftaren att referenspersonen på ett rimligt sätt visar att avsaknaden av handlingarna inte beror på honom eller henne.

16. Om den behöriga nationella myndigheten, med beaktande av de förklaringar som referenspersonen gett, godtar att denne är oförmögen att få tillgång till officiella handlingar som styrker faktiskt familjeband ska myndigheten göra sin bedömning på grundval av andra bevis som lämnats av referenspersonen, såsom foton, diplom, vaccinationskort eller intyg från ett religiöst organ. Om det anses nödvändigt kan fördjupade undersökningar ske, såsom samtal med frågor som syftar till att fastställa identiteten eller DNA-provtagningar utförda vid nederländska konsultat.

17. Om behörig nationell myndighet däremot anser att referenspersonen inte har lämnat någon rimlig förklaring till varför denne inte förfogar över officiella handlingar som bevisar familjeband och myndigheten dessutom bedömer att övriga bevishandlingar som referenspersonen lämnat in är otillräckliga, är myndigheten inte skyldig att vidta ytterligare undersökningsåtgärder och kan då avslå ansökan om familjeåterförening.

III. Omständigheterna och förfarandet i det nationella målet samt tolkningsfrågorna

18. Referenspersonen har eritreanskt medborgarskap och bor med sin dotter i Nederländerna. Den 11 mars 2015 beviljade nederländska myndigheter referenspersonen ställning som subsidiärt skyddsbehövande samt ett därtill knutet uppehållstillstånd.

A. Statssekreterarens prövning av ansökan om familjeåterförening

19. Referenspersonen lämnade den 16 april 2015 in en ansökan om familjeåterförening till förmån för sökanden, ett underårigt barn med eritreanskt medborgarskap, fött den 1 juli 2003 i Eritrea. Referenspersonen hävdade att den underårige var son till hennes syster och att han sedan föräldrarnas död, då han var fem år gammal, stod under hennes tillsyn. Referenspersonen ska år 2013 ha flytt från Eritrea till Sudan tillsammans med sin dotter och nämnda barn. På grund av brist på pengar var hon dock tvungen att överge barnet i Sudan när hon flydde till Nederländerna. Den underårige, i dag femton år gammal, lämnades hos en bekant i Sudan.

20. Det står i förevarande mål klart att referenspersonen inte lämnade officiella handlingar som styrkte den underåriges identitet, att dennes föräldrar var döda eller att referenspersonen var förmyndare för honom. Expertutlåtandet som lämnades angående bevisvärdet av ett intyg härom från Eritreanska befrielsefronten gav vid handen att intyget utfärdats av en obehörig myndighet. Den nederländska regeringen hävdade vid förhandlingen att det var fråga om en förfalskad handling.

21. Det står även klart att Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreterare med ministerlika befogenheter med ansvar för frågor rörande säkerhet och rättsväsendet, Nederländerna) genom hela förfarandet framhöll skälen till att familjeband inte ansågs vara styrkta och att statssekreteraren begärt att referenspersonen detaljerat och utförligt skulle ange skälen till att hon inte förfogade över nödvändiga officiella handlingar.

22. Statssekreteraren anförde att det inte fanns någon rimlig förklaring till avsaknaden av handlingar som styrkte den underåriges identitet, eftersom Eritrea, enligt en rapport om situationen i detta land från Europeiska stödkontoret för asylfrågor(Easo), får utfärda identitetshandlingar, intyg om skolgång, studentlegitimation och intyg om bosättning. Efter det att referenspersonen framförde sina argument angående detta invände statssekreteraren inte längre angående avsaknaden av dessa handlingar.

23. Statssekreteraren ställde emellertid en rad kompletterande frågor till referenspersonen för att fastställa orsakerna till och beskaffenheten av de band som förenade henne med den underårige. Referenspersonen besvarade frågorna genom en organisation som företrädde henne.

24. Statssekreteraren vidhöll däremot sin ståndpunkt att ingen rimlig förklaring givits till avsaknaden av officiella handlingar som visade att den underåriges biologiska föräldrar hade avlidit och att referenspersonen var förmyndare för den underårige. Enligt statssekreteraren framgick det även av rapporten från Easo att Eritrea utfärdar dödsfalls- och förmyndarskapsintyg. I enlighet med tillämplig nationell rätt ansågs det således inte nödvändigt att vidta ytterligare utredningsåtgärder, såsom att genomföra ett samtal med frågor som syftade till att fastställa identiteten. Ansökan om familjeåterförening avslogs därför i ett beslut meddelat den 12 maj 2016. Statssekreteraren meddelade vidare ett beslut den 27 oktober 2016, enligt vilket referenspersonens begäran om omprövning av beslutet av den 12 maj 2016 inte föranledde någon ändring av avslagsbeslutet.

25. Referenspersonen överklagade därefter detta beslut till den nationella domstolen.

B. Målet vid den hänskjutande domstolen

26. Statssekreteraren hävdade vid den hänskjutande domstolen att det förfarande som tillämpats var förenligt med artikel 11.2 i direktiv 2003/86, särskilt med beaktande av de uttryck som unionslagstiftaren använt i den första delen av artikeln. Statssekreteraren menade att uttrycket ”om en flykting inte kan styrka sina familjeband med offentliga handlingar” innebar att referensperson måste ge en rimlig förklaring till avsaknaden av sådana handlingar. Statssekreteraren anförde således att ”om officiella bevishandlingar kan krävas och flyktingen inte förfogar över dem och inte framlägger en rimlig förklaring till detta [ska behörig nationell myndighet inte vara] skyldig att beakta andra bevis eller genomföra ett samtal med frågor som syftar till att fastställa identiteten”.

27. Sökanden menade däremot att förfarandet inte var förenligt med artikel 11.2 i direktiv 2003/86. Med beaktande av särskilt den andra meningen i nämnda bestämmelse, kunde en medlemsstat nämligen inte avslå en ansökan om familjeåterförening enbart på den grunden att referenspersonen inte tillhandahållit officiella handlingar som styrker familjebanden. I ett sådant fall borde medlemsstaten beakta andra bevis för att det föreligger familjeband, vilket skulle innefatta att genomföra samtal med frågor som syftar till att fastställa identiteten. Sökanden ifrågasatte dessutom statssekreterarens tolkning att den omständigheten att ordet ”kan” används skulle innebära att referenspersonen ska ge en rimlig förklaring till varför han eller hon inte förfogar eller har förfogat över nämnda bevishandlingar eller kan få tillgång till dessa. Sökanden underströk slutligen att, för det fall domstolen skulle anse att statssekreterarens tolkning är riktig, förklaringarna till varför dödsfallsintyg för den underåriges biologiska föräldrar inte tillhandahållits i förevarande var fall rimliga.

28. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om tolkningen av artikel 11.2 i direktiv 2003/86, i synnerhet det första ledet i meningen ”om en flykting inte kan styrka sina familjeband med offentliga handlingar”. Den hänskjutande domstolen påpekar i detta avseende att unionslagsstiftaren inte uttryckligen fastställt en rimlighetsprövning och inte heller gett utrymme för medlemsstaternas skönsmässiga bedömning. Den undrar dock huruvida ordet ”kan” inte förutsätter att flyktingen ger en rimlig förklaring till det faktum att flyktingen inte har förfogat över och fortfarande inte kan få tillgång till officiella handlingar som styrker dessa band. Den hänskjutande domstolen hänvisar i detta sammanhang till de principer som gäller för prövning av en ansökan om internationellt skydd enligt vilka man vid en sådan prövning kan beakta att sökanden verkligen gjort ansträngningar för att lämna uppgifter som ger stöd för ansökan och gett en tillfredsställande förklaring till avsaknaden av handlingar genom att visa att det föreligger en risk för förföljelse eller allvarlig skada i personens ursprungsland.

C. Tolkningsfrågor

29. Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag, zittingplaats Haarlem (Domstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Är EU-domstolen, med hänsyn till artikel 3.2 c i rådets direktiv 2003/86/EG (1) och domen i målet Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638), behörig att besvara tolkningsfrågor från nederländsk domstol som gäller tolkningen av bestämmelser i detta direktiv i ett mål beträffande uppehållsrätt för en familjemedlem till en alternativt skyddsbehövande, för det fall detta direktiv i nederländsk rätt, på ett direkt och ovillkorligt sätt, har förklarats vara tillämpligt på alternativt skyddsbehövande?

2) Ska artikel 11.2 i direktiv 2003/86 tolkas så att den utgör hinder mot att avslå en ansökan om familjeåterförening inlämnad av en flykting, enbart på grund av att denne inte i samband med ansökan lämnar officiella handlingar som styrker familjebanden, eller ska artikel 11.2 i direktiv 2003/86 tolkas så att den utgör hinder mot att avslå en ansökan om familjeåterförening inlämnad av en flykting, enbart på grund av avsaknad av officiella handlingar som styrker familjebanden, endast om sökanden har gett en rimlig förklaring till att nämnda bevishandlingar inte lämnats och till att sökanden alltjämt inte kan få tillgång till dessa handlingar?”

30. Såväl sökanden, tillsammans med referenspersonen, som Nederländerna och Europeiska kommissionen har avgett skriftliga och muntliga yttranden.

31. Det ska emellertid erinras om att domstolen, efter det att denna begäran om förhandsavgörande kommit in, har haft tillfälle att besvara en fråga som är identisk med den första frågan, i domen av den 7 november 2018, K och B ( C‑380/17, EU:C:2018:877), och då förklarat sig inte vara behörig att besvara denna.

IV. Bedömning

32. Före bedömningen av den andra frågan som hänskjutits till domstolen ska det erinras om att den har ifrågasatts av den nederländska regeringen.

33. I sitt yttrande gör den nederländska regeringen gällande att antagandet som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande är felaktigt. Den anser i synnerhet att frågan inte återspeglar det verkliga förfarandet i det nationella målet. I motsats till vad som anges i tolkningsfrågan har statssekreteraren inte avslagit referenspersonens ansökan enbart på den grunden att hon inte tillhandahållit officiella handlingar och inte heller gett rimliga förklaringar till avsaknaden av nämnda handlingar. Innan statssekreteraren avslog ansökan hade denne nämligen vidtagit olika utredningsåtgärder, med beaktande av andra bevis, såsom intyget från Eritreanska befrielsefronten samt genom att ställa kompletterande frågor till referenspersonen för att fastställa skälen till och beskaffenheten av de band som förenar henne med den underårige.

34. Referenspersonen gör i målet vid den hänskjutande domstolen, liksom i målet vid EU-domstolen, i själva verket gällande att statssekreteraren, med tillämpning av tillämplig nationell rätt, har avslagit hennes ansökan om familjeåterförening utan att först ha bifallit hennes begäran om att hålla samtal med frågor som syftar till att fastställa identiteten. Detta utgör en sådan kompletterande utredningsåtgärd som avses i artikel 5.2 i direktiv 2003/86.

35. Jag anser mot denna bakgrund att den andra fråga som den hänskjutande domstolen har ställt i huvudsak syftar till att det ska fastställas huruvida en behörig nationell myndighet, vid en ansökan om familjeåterförening framställd av en person som har internationellt skydd men som inte kan lämna några officiella handlingar som styrker familjebanden, kan avslå en sådan ansökan enligt artikel 11.2 i direktiv 2003/86 utan att vidta kompletterande utredningsåtgärder, om sökanden inte kan lämna någon rimlig förklaring till varför han eller hon inte kan lämna nämnda handlingar.

A. Inledande synpunkter

36. Före tolkningen av den nämnda bestämmelsen vill jag framföra några inledande synpunkter avseende de särskilda svårigheter som detta fall uppvisar.

37. Unionslagstiftaren definierar inte ordet ”familj” såsom det används i direktiv 2003/86.

38. Skäl 9 och artikel 4.1 i direktivet anger att familjeåterförening under alla omständigheter syftar på kärnfamiljen, det vill säga make/maka och underåriga barn, innefattande adopterade barn i enlighet med ett beslut fattat av behörig myndighet i medlemsstaten i fråga, eller ett beslut som är automatiskt verkställbart i kraft av internationella åtaganden.

39. Vad närmare gäller familjeåterförening för personer med internationellt skydd följer det av artikel 10.2 i direktiv 2003/86 att medlemsstaterna kan bevilja återförening för ”andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4, om de är beroende av flyktingen för sin försörjning”. Nederländsk rätt tillåter i detta avseende familjeåterförening för barn som står under förmyndarskap och som har faktiska familjeband till referenspersonen.

40. Eftersom begreppet familj med nödvändighet inbegriper att det ska finnas familjeband, vilket utgör ett särskilt rättsförhållande, är rätten till familjeåterförening beroende av att förekomsten av familjeband kan styrkas samt, vad gäller barn som står under förmyndarskap, av att faktiska familjeband kan styrkas. Detta familjeband styrks i princip genom officiella handlingar utfärdade av behöriga myndigheter i ursprungslandet.

41. Det är i detta hänseende som det nationella målet innebär svårigheter, eftersom referenspersonen inte tillhandahöll några officiella handlingar som kunde styrka förekomsten av ett faktiskt familjeband med den underårige, trots att det är ett krav enligt direktiv 2003/86. Det ”förmyndarskap” över barnet som referenspersonen hävdade förefaller i verkligheten snarare röra sig om ett frivilligt åtagande enligt sedvänja att ta hand om underhåll, utbildning och skydd av barnet som medlem av den utvidgade familjen. För att på bästa sätt tillvarata barnets intressen och undvika risk för missbruk eller utnyttjande är det emellertid i denna typ av situation nödvändigt att försäkra sig om att barnets biologiska föräldrar faktiskt har avlidit och att barnet upprätthållit ett faktiskt familjeband med referenspersonen.

42. Efter att de särskilda omständigheterna i förevarande fall har framhållits är det nu lämpligt att pröva tillämpliga bestämmelser och principer om styrkande av att det finns familjeband i den mening som avses i artikel 11.2 i direktiv 2003/86.

B. Tillämpliga bestämmelser och principer avseende styrkandet av att det finns familjeband i den mening som avses i artikel 11.2 i direktiv 2003/86

43. Unionslagstiftaren skiljer mellan två olika ordningar för att bevisa familjeband i ett förfarande om familjeåterförening enligt direktiv 2003/86.

44. Den första är en allmän ordning avsedd för tredjelandsmedborgare där de materiella kraven anges i artikel 5.2 i nämnda direktiv.

45. Enligt artikel 5.2 krävs det att referenspersonens ansökan åtföljs av skriftliga bevis för familjebanden. Behörig nationell myndighet kan emellertid göra bedömningen att bevisen inte är tillräckliga för att uppvisa att familjeband föreligger och således besluta om att hålla samtal med referenspersonen och dennes familjemedlemmar, samt göra varje annan undersökning som den anser nödvändig. I konsekvens med de bestämmelser som anges i artikel 16 i direktiv 2003/86 vill unionslagstiftaren med denna bestämmelse motverka ansökningar om familjeåterförening genom bedrägeri eller missbruk, exempelvis på grundval av skenäktenskap, bedrägliga eller fiktiva faderskapserkännanden. Utöver bedömning av tillhandahållna officiella handlingar kan nationell myndighet således besluta om att kompletterande undersökningar ska göras för att bedöma om det föreligger ett verkligt och faktiskt familjeband eller inte.

46. Den andra är en särskild ordning som riktar sig till de som har internationellt skydd. De materiella krav som gäller enligt denna ordning anges i artikel 11 i direktiv 2003/86.

47. Denna ordning tjänar till att garantera att rätten till ett normalt familjeliv får full verkan genom att sammanföra medlemmar av en familj som, på grund av omständigheter i deras ursprungsland, flytt undan förföljelse eller allvarlig skada och blivit åtskilda i samband med en tvångsförflyttning eller flykt.

48. Med beaktande av de särskilda svårigheter som dessa har, i fråga om att ge in eller införskaffa officiella handlingar från sina ursprungsländer, uppställs genom denna ordning, i enlighet med skäl 8 i direktiv 2003/86 och praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, villkor för styrkandet av familjeband som med nödvändighet är ”förmånligare” för utövandet av denna rättighet.

49. Således, om en person med internationellt skydd lämnar in en ansökan om familjeåterförening ska de allmänna bestämmelserna i artikel 5 i direktiv 2003/86 vara tillämpliga, med förbehåll för de särskilda bestämmelser som följer av artikel 11.2 i direktivet.

50. Artikel 11.2 fastställer särskilda regler ”om en flykting inte kan styrka sina familjeband med offentliga handlingar”.

51. Det följer av artikel 11.2 första meningen i direktiv 2003/86 att medlemsstaterna är skyldiga att beakta ”andra bevis” för att familjeband finns. Bevisen ska bedömas enligt nationell rätt. Medlemsstaternas utrymme för en skönsmässig bedömning får emellertid inte användas på ett sätt som skulle riskera att strida mot syftet med direktiv 2003/86, vilket är att anpassa beviskraven till de särskilda svårigheter som personer med internationellt skydd kan möta. Följaktligen bör beviskraven vara realistiska och anpassade till den konkreta situation som de berörda personerna befinner sig i.

52. Det framgår uttryckligen av artikel 11.2 andra meningen i direktivet att ”ett beslut om avslag på ansökan får inte uteslutande bygga på avsaknad av skriftlig bevisning”. Jag anser det otvetydigt att unionslagstiftaren här avser officiella handlingar. Nämnda artikel överensstämmer med föregående punkt i detta förslag till avgörande. Den stadgar ett uttryckligt och ovillkorligt förbud mot att, på grund av avsaknad av skriftlig bevisning som styrker familjeband, avslå en ansökan om familjeåterförening då detta i sig inte utgör en grund för avslag. Bestämmelsen överensstämmer likaså med raden av rekommendationer från Europarådet och Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR).

53. Förevarande mål gäller frågan huruvida en medlemsstat, vid en ansökan om familjeåterförening som inte åtföljs av någon officiell handling som bevisar att familjeband föreligger, kan ställa som villkor för att genomföra kompletterande undersökningar enligt artikel 5.2 i direktiv 2003/86, att referenspersonen kan lämna en rimlig förklaring till varför denne inte kan lämna officiella handlingar.

C. Referenspersonens skyldighet att ge en rimlig förklaring till avsaknaden av officiella handlingar som styrker familjeband

54. Domstolen har funnit att det inte finns någon personlig rättighet för familjemedlemmar att beviljas inresa till en medlemsstats territorium och att medlemsstaterna, enligt direktiv 2003/86, har visst bedömningsutrymme vid prövning av ansökningar om familjeåterförening och får ställa villkor för utövande av nämnd rättighet.

55. Domstolen har dock fastställt att denna befogenhet ska tolkas restriktivt, eftersom beviljande av familjeåterförening utgör huvudregeln, och att nämnda befogenhet inte får användas av medlemsstaterna på ett sätt som skulle strida mot syftet med direktiv 2003/86.

56. Det krav som ställs i den nu aktuella lagstiftningen framgår visserligen inte uttryckligen av direktiv 2003/86, men det stämmer väl överens med det samarbete som ska etableras mellan referenspersonen och den behöriga nationella myndigheten vid prövningen av en ansökan om familjeåterförening som lämnats in utan att åtföljas av officiella handlingar. Kravet gör det möjligt att, förutsatt att förfarandekraven i direktivet vederbörligen uppfylls, uppnå syftet med direktivet utan att för den skull åsidosätta den särskilda ordning som gäller för de som har internationellt skydd.

1. Skyldigheten i fråga bygger på referenspersonens förpliktelse att samarbeta vid prövningen av en ansökan om familjeåterförening som lämnats in utan styrkande officiella handlingar

57. Såsom framgår av artikel 5.2 och 11.2 i direktiv 2003/86 ligger bevisbördan i första hand på sökanden. Det är sökanden som inlett förfarandet för att åtnjuta en rättighet. Det är även sökanden som själv förfogar över officiella handlingar för att styrka sina uppgifter och bevisa påstådda familjeband, vilka slutligen avgör utfallet i förfarandet.

58. Unionslagstiftaren ålägger likaså medlemsstaterna en samarbetsplikt. Det framgår av nämnda bestämmelser att, för det fall den som har internationellt skydd är oförmögen att tillhandahålla officiella handlingar för att bevisa familjeband, medlemsstaten är skyldig att enligt artikel 11.2 i direktiv 2003/86 beakta andra bevis för att familjeband föreligger. Medlemsstaten kan dessutom, med tillämpning av artikel 5.2 i direktivet, besluta om kompletterande undersökningar såsom att hålla samtal med referenspersonen och familjemedlemmar samt varje annan utredningsåtgärd som den anser nödvändig.

59. Det är inom ramen för detta samarbete som behörig nationell myndighet enligt min åsikt, för att samarbetet ska fungera väl, kan begära att referenspersonen förklarar anledningarna till att denne inte kan tillhandahålla någon folkbokföringshandling för att styrka familjebanden. Den nationella myndigheten kan enligt min åsikt särskilt beakta rimligheten i lämnad förklaring.

60. Bevisreglerna i artikel 11.2 i direktiv 2003/86 syftar visserligen till att mildra beviskraven för styrkande av familjeband för de som har internationellt skydd, men medför även skyldigheter för den som har internationellt skydd. Skyldigheterna syftar till att, i enlighet med artikel 16 i direktivet, förhindra att förfarandet om familjeåterförening används på ett bedrägligt sätt eller ett sätt som utgör missbruk i syfte att kringgå reglerna för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare i en medlemsstat, eller för att med ont uppsåt utsätta barn för risk för övergrepp, utnyttjanden eller människohandel.

61. Om den som har internationellt skydd beslutar sig för att inleda ett förfarande om familjeåterförening, trots avsaknad av officiella handlingar som styrker familjeband, ska bevisbördan som vilar på denne innefatta att vid prövningen av ansökan förklara anledningarna till oförmågan att lämna in sådana handlingar.

62. Det går inte att kräva att behörig nationell myndighet som prövar ansökan ska genomföra kompletterande undersökningar för det fall referenspersonen inte har tillhandahållit någon folkbokföringshandling för att styrka ett familjeband och referenspersonen, trots åtgärder som myndigheten vidtagit och resurser som den ställt till förfogande, inte har lämnat någon tillräcklig förklaring.

63. Även om referenspersonen inte är skyldig att bevisa faktiska familjeband genom officiella handlingar ska denne likväl anstränga sig för att, på ett tillräckligt detaljerat och utförligt sätt, förklara skälen till oförmågan att få tillgång till dessa handlingar. Detta ger referenspersonen möjlighet att visa att ansökan fortfarande är befogad, trots avsaknaden av nämnda handlingar, och att prövningen av ansökan gör samarbetet med behörig nationell myndighet nödvändigt för att kunna beakta samtliga uppgifter som är ägnade att styrka dessa band.

64. Det är således utifrån referenspersonens förklaringar, och i förekommande fall övrig bevisning som getts in till den behöriga nationella myndigheten, som myndigheten ska avgöra huruvida ansökan direkt bör avslås därför att den är uppenbart ogrundad eller utgör bedrägeri eller missbruk, eller huruvida det är lämpligt att bistå referenspersonen genom kompletterande undersökningsåtgärder, eftersom det finns goda skäl att tro att denne inte har laglig möjlighet att få tillgång till officiella handlingar.

65. Det är uppenbart att kraven som ställs på de förklaringar som referenspersonen ger ska vara proportionerliga, så att de inte utgör en oskälig belastning i förhållande till vad som är nödvändigt för att bevisa denna oförmåga.

66. Kraven som ställs ska följaktligen bero på arten och omfattningen av de svårigheter som referenspersonen konkret möter att tillhandahålla officiella handlingar. Även om den behöriga nationella myndigheten således kan begära detaljerade och utförliga förklaringar om det framgår att referenspersonen kan erhålla nämnda handlingar, anser jag att myndigheten ska sänka kraven för det fall det står klart att det är omöjligt att erhålla nämnda handlingar, exempelvis på grund av att det i referenspersonens ursprungsland inte finns någon folkbokföring eller denna har omfattande brister.

67. Det ska understrykas att en skyldighet som den som framgår av nationell rätt i förevarande mål är en skyldighet som är tillämplig vid en prövning av en ansökan om internationellt skydd.

2. Skyldigheten i förevarande fall bygger på sökandens skyldigheter vid prövning av en ansökan om internationellt skydd

68. Förfarandet vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd och det som gäller vid prövningen av en ansökan om familjeåterförening har olika syften. Det förstnämnda har som mål att erkänna ställning som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande för den som är utsatt för förföljelse eller risk för allvarlig skada i sitt ursprungsland. Det andra förfarandet har som mål att återförena familjemedlemmar till den som har internationellt skydd, vilka har blivit åtskilda i samband med en tvångsförflyttning eller flykt.

69. Nämnda förfaranden har emellertid gemensamma drag som har samband med sökandens identitet och den mycket speciella situation som denne befinner sig i. Det förklarar otvivelaktigt att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, för att bedöma bevisbördan och vilka krav som ställs för att bevisa familjeband (ansökan om familjeåterförening), hänvisar till sin praxis i fråga om bevis för att en risk för förföljelse föreligger vid återresa till ursprungslandet (ansökan om internationellt skydd).

70. I båda förfarandena har samarbetet mellan sökanden och behörig nationell myndighet samma utgångspunkt, nämligen att den som ansöker om eller har beviljats internationellt skydd inte kan få tillgång till officiella handlingar som styrker i synnerhet sökandens identitet, medborgarskap eller förekomsten av familjeband och att det har sin grund i att sökanden varit tvungen att fly från sitt ursprungsland.

71. Domstolen har dock i ett mål angående en ansökan om internationellt skydd fastställt att sökanden, i enlighet med artikel 13.1 i direktiv 2013/32/EU, är skyldig att samarbeta med behörig nationell myndighet, särskilt i syfte att fastställa sökandens identitet, medborgarskap och skälen som motiverar ansökan. Domstolen anser att det inbegriper att, i den utsträckning som det är möjligt, tillhandahålla begärda bevis och i förekommande fall begärda förklaringar och upplysningar. Det rör sig här om väsentliga och nödvändiga upplysningar för prövning av ansökan.

72. Nämnda skyldighet har koppling till den som anges i artikel 4.5 i direktiv 2011/95/EU, avseende den bedömning av fakta och omständigheter som behörig nationell myndighet ska göra i syfte att pröva en sådan ansökan. Nämnda artikel anger att för det fall sökandens uppgifter i vissa delar inte blivit styrkta av skriftliga handlingar, eller på annat sätt, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om sökanden verkligen gjort en genuin ansträngning att finna stöd för sin ansökan, lagt fram alla relevanta faktorer och gett en ”tillfredsställande” förklaring till varför andra relevanta faktorer saknas. Sökandens uppgifter ska vara sammanhängande, rimliga och inte strida mot tillgänglig och för ansökan relevant specifik eller allmän information.

73. På grundval av ovanstående anser jag följaktligen att artikel 11.2 i direktiv 2003/86 kan tolkas så att en behörig nationell myndighet har rätt att begära att referenspersonen ger en rimlig förklaring till varför denne inte kan lämna in officiella handlingar för att styrka familjeband.

74. Det är likväl lämpligt att begränsa den möjlighet till skönsmässig bedömning som myndigheten har vid sin prövning av ansökan.

D. Skyldigheter som åligger behörig nationell myndighet vid prövning av om referenspersonens förklaringar är rimliga

75. Den nationella myndigheten har ensam befogenhet att, under nationella domstolars kontroll, bedöma referenspersonens förklaringar. Myndigheten ska dock uppfylla denna skyldighet med iakttagande av de krav som ställs på förfarandet enligt direktiv 2003/86, i synnerhet de krav som avses i dess artikel 17.

76. Även om referenspersonen är skyldig att lämna en rimlig förklaring till varför denne inte har möjlighet att lämna officiella handlingar för att styrka familjeband, ska behörig nationell myndighet således för sin del göra en lämplig bedömning av de förklaringar som referenspersonen lämnat.

77. Den nationella myndigheten ska särskilt, i enlighet med artikel 17 i direktiv 2003/86, göra en individuell bedömning och beakta inte enbart relevant allmän och särskild information om situationen i referenspersonens ursprungsland, utan också information om vederbörandes personlighet, hans eller hennes konkreta situation och särskilda svårigheter som denne möter.

78. Denna metod gör det möjligt att sätta ramarna för en bedömning som har subjektiva inslag, trots att den baseras på faktauppgifter.

79. Förklaringarna till referenspersonens oförmåga att lämna officiella handlingar som bevisar familjebandet ska bedömas på ett objektivt sätt med hänsyn till allmän och särskild information om situationen i ursprungslandet. Det ska röra sig om relevant, objektiv, tillförlitlig, korrekt och aktuell information som kan framgå av rapporter sammanställda av nationella och internationella myndigheter, i synnerhet Europarådets eller FN:s organ, men även internationella domstolsavgöranden såsom domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. För det fall en ansökan om familjeåterförening inte åtföljs av någon officiell handling som visar att familjeband föreligger ska ovan nämnd information som nationella myndigheter har fullständig tillgång till göra det möjligt att bedöma den verksamhet som folkbokföringsorganet i ursprungslandet utför, och särskilt huruvida det finns brister beträffande antingen vissa platser i landet eller vissa befolkningsgrupper.

80. Denna metod har antagits av unionslagstiftaren för prövning av en ansökan om internationellt skydd.

81. I enlighet med artikel 4.3 a i direktiv 2011/95 ska medlemsstaten således göra en individuell bedömning av ansökan med beaktande av samtliga relevanta fakta om ursprungslandet, inbegripet lagar och förordningar i landet och hur de tillämpas. Enligt artikel 4.5 c i direktiv 2011/95 ska dessutom rimligheten och samstämmigheten i sökandens uppgifter bedömas med beaktande av tillgänglig och för ansökan relevant allmän och särskild information.

82. För att behöriga nationella myndigheter på en daglig basis ska kunna uppfylla dessa krav, och för att uppnå en harmonisering av förfarandena för prövning av ansökningar om internationellt skydd i medlemsstaterna har Easo fått i uppdrag att utarbeta informationsrapporter innehållande ämnesindelade analyser av situationen i det land eller den region som den person som ansöker om internationellt skydd kommer från. Rapporterna sammanställs på grundval av ”användbar, tillförlitlig, korrekt och uppdaterad” information om ursprungsländerna, inhämtad från relevanta informationskällor, särskilt statliga, icke-statliga och internationella organisationer.

83. I det aktuella målet har statssekreteraren vid sin prövning hänvisat till avsnittet rörande ”officiella folkbokföringshandlingar” i Easo:s informationsrapport om Eritrea.

84. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att nämnda informationsrapport ger tillräcklig information för prövningen och ger tillförlitliga och exakta slutsatser om hur folkbokföringen verkligen fungerar på landsbygden och/eller i regionen där referenspersonen har sitt ursprung såsom utfärdande av dödsfalls- och förmyndarskapsintyg och i vilken utsträckning referenspersonen, med tillämpning av nationell rätt, i praktiken kan begära ut folkbokföringshandlingar i sitt ursprungsland eller från dess diplomatiska beskickningar.

85. Referenspersonens förklaringar till sin oförmåga att lämna en officiell handling som visar familjebandet ska, i enlighet med artikel 17 i direktiv 2003/86 och domstolens praxis, bedömas med hänsyn till personens individuella ställning och personliga situation. Informationsrapporten från Easo får inte ersätta en individuell prövning av ansökan för att bedöma vilka möjligheter som referenspersonen förfogar över.

86. Referenspersonens ålder och, i synnerhet, omyndighet, kön, utbildningsnivå, ursprung och sociala ställning, men även skälen till att internationellt skydd beviljades och de trauman som personen genomlevt kan således utgöra faktorer som ska beaktas för att bedöma skälen till att han eller hon inte förfogar över officiella handlingar samt omfattningen av de svårigheter som denne kan möta.

87. Med beaktande av samtliga överväganden ovan finner jag att artikel 11.2 i direktiv 2003/86 inte utgör hinder mot en nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet, förutsatt att behörig nationell myndighet gör en lämplig prövning av de förklaringar som referenspersonen lämnat, varvid myndigheten inte enbart ska beakta relevant allmän och särskild information om situationen i referenspersonens ursprungsland, utan även ta hänsyn till den särskilda situation som denne befinner sig i.

V. Förslag till avgörande

88. Mot bakgrund av de ovan anförda övervägandena föreslår jag att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan från Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Distriktsdomstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem, Nederländerna) enligt följande: Artikel 11.2 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot nationell lagstiftning enligt vilken den som har beviljats internationellt skydd har en skyldighet att, i samband med prövningen av dennes ansökan om familjeåterförening, lämna en rimlig förklaring till varför denne inte kan lämna officiella handlingar som styrker ett familjeband, under förutsättning att den behöriga nationella myndigheten vid bedömningen av dessa förklaringar inte enbart beaktar relevant allmän och särskild information om situationen i sökandens ursprungsland, utan även tar hänsyn till den särskilda situation som denne befinner sig i.

1 Originalspråk: franska.

2 Artikel 2 c i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EGT L 251, 2003, s. 12) definierar ”referensperson” på följande sätt: ”en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i en medlemsstat och som ansöker om familjeåterförening eller vars familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening för att förenas med honom/henne”.

3 Stb. 2000, nr 495.

4 Dessa föreskrifter har ersatts av Werkinstructie 2016/17 (interna arbetsföreskrifter nr 2016/17).

5 2000 års cirkulärskrivelse om utlänningar preciserar i punkt C2/4 att den underårige också kan vara ett barn som står under förmyndarskap med vilken referenspersonen har faktiska familjeband.

6 Se i detta avseende invandrings- och naturaliseringsmyndighetens förklaringar ”The family reunification procedure for holders of an asylum residence permit ”, tillgängliga på följande Internetadress: https://ind.nl/Documents/GHA_Engels.pdf (p. 6, part 1, step 3).

7 Redogörelsen för omständigheterna i detta förslag bygger även på uppgifter som lämnats i det nationella målet och som EU-domstolen har tillgång till.

8 Nedan kallad statssekreteraren.

9 Rapport med information om ursprungsland, Eritrea, landstudie, maj 2015: https://coi.easo.europa.eu/administration/easo/PLib/Easo-Eritrea-Country-Focus-FR.pdf ENGELSK https://coi.easo.europa.eu/administration/easo/PLib/Easo-Eritrea-CountryFocus_EN_May2015.pdf. Statssekreteraren har uttryckligen hänvisat till denna rapport i skrivelser som skickats till referenspersonen. Skrivelserna har bifogats yttrandet till EU-domstolen. Se, beträffande inrättandet av Easo, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (EUT L 132, 2010, s. 11).

10 Skäl 10 och artikel 4.2 och 4.3 i direktivet anger att medlemsstaterna kan bevilja familjeåterförening för släktingar i rakt uppstigande led, ogifta myndiga barn, ogift eller registrerad partner, vid polygami, samt under vissa omständigheter underåriga barn till en annan maka eller till referenspersonen.

11 Det framgår av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening, (COM(2014) 210 final) (nedan kallad riktlinjerna) att varje ansökan ska åtföljas av skriftliga bevis samt att ”nödvändigheten” av att hålla samtal eller genomföra andra undersökningar ska bedömas från fall till fall vid en individuell bedömning av ansökan (punkt 3.2, s. 10).

12 Enligt artikel 16.1 b och c i direktivet får medlemsstaterna avslå en ansökan om rätt till inresa och uppehållstillstånd för familjeåterförening om referenspersonen och dennes familjemedlemmar inte har, eller inte längre har, ett faktiskt äktenskaps- eller familjeliv eller om det konstateras att referenspersonen eller den ogifta partnern visar sig vara gift eller har en stadigvarande relation med en annan person. I enlighet med punkt 2 i denna bestämmelse får ansökan likaså avslås om det fastställs att falska eller vilseledande uppgifter givits, bedrägliga eller förfalskade handlingar har använts, bedrägeri eller annan olaglig handling är för handen eller äktenskapet, partnerskapet eller adoptionen har ägt rum enbart för att göra det möjligt för berörd person att resa in eller bosätta sig i en medlemsstat.

13 Se angående detta kommissionens grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86), (KOM(2011) 735 slutlig), särskilt punkt 4.2 ”Andra frågor med anknytning till asyl” (s. 7) och riktlinjerna, särskilt punkt 6.1.2. (s. 23 och 24). Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 10 juli 2014, Mugenzi mot Frankrike (CE:ECHR:2014:0710JUD005270109, § 54).

14 Detta krav ligger även i linje med praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna; se Europadomstolen den 10 juli 2014, Tanda-Muzinga mot Frankrike (CE:ECHR:2014:0710JUD000226010, § 79).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkterna 42 et 45).

16 Enligt artikel 5.2 i direktiv 2003/86 får medlemsstaterna hålla samtal med referenspersonen och familjemedlemmarna samt genomföra varje annan undersökning som de anser nödvändig. Kommissionen understryker i punkt 6.1.2. i riktlinjerna att ”andra bevis” för familjeband kan bestå av sökandens skriftliga eller muntliga uttalanden, samtal med familjemedlemmar eller utredningar av situationen utomlands. Uttalandena kan därefter verifieras med hjälp av annan bevisning såsom audiovisuellt material, fysiska handlingar såsom examensbevis eller bevis på penningförsändelser. Kommissionen understryker att för det fall allvarliga tvivel kvarstår efter bedömning av andra bevis, eller det finns tydliga indikationer på en avsikt att vilseleda, får DNA-provtagning användas som en sista utväg. DNA-provtagningar kan inte bekräfta relationen mellan personer i en utvidgad familj eller för en person för vilken vederbörande, särskilt vid adoption, har försörjningsansvar (s. 23).

17 Se angående detta rekommendation nr R(99)23 från Europarådets ministerkommitté om familjeåterförening för flyktingar och andra personer som har behov av internationellt skydd, antagen den 15 september 1999.

18 Se i detta avseende förklaring nr 24 från flyktingkommissariatets exekutiva programkommitté, antagen vid det 32:a mötet, tillgänglig på följande internetadress: http://www.unhcr.org/publications/legal/41b041534/compilation-conclusions-adopted-executive-committee-international-protection.html (s. 43).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 59) och dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 79).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

21 Kommissionen har i riktlinjerna för övrigt preciserat att i samhällets och de legitima sökandenas intresse är det nödvändigt att medlemsstaterna vidtar strikta åtgärder mot missbruk eller bedrägeri avseende rättigheter som ges enligt direktiv 2003/86 (se i synnerhet punkt 7.3 ”Missbruk och vilseledande”, s. 27).

22 Domstolen har fastställt att det kan det vara lättare för en medlemsstat än för den sökande att få tillgång till vissa typer av handlingar (se angående detta, dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 66).

23 Se i detta hänseende dom meddelad av Europadomstolen, den 10 juli 2014, Tanda-Muzinga mot France (CE:ECHR:2014:0710JUD000226010, § 69).

24 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

25 Se dom av den 14 september 2017, K. ( C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 38).

26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

27 Se dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28 Se i detta avseende punkterna 6.1.2. och 7.4. i riktlinjerna från kommissionen.

29 Se dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117) där domstolen ansett att artikel 17 i direktiv 2003/86 utgör hinder mot nationell lagstiftning som ger behörig nationell myndighet befogenhet att avslå en ansökan om familjeåterförening utan att göra en konkret bedömning av sökandens situation. Domstolen slår fast att det står i strid med direktivet att införa nationell lagstiftning som fastställer en lägsta inkomstnivå och som innebär att ansökningar om familjeåterförening avslås om inkomsten understiger den nivån, ”oberoende av en konkret prövning av varje sökandes situation” (punkt 48).

30 Jag hänvisar i detta avseende, genom en analog tillämpning, till kriterier fastställda av domstolen i dom av den 5 april 2016, Aranyosi et Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), avseende information som nationella myndigheter ska grunda sig på för att bedöma brister inom kriminalvården i en medlemsstat. Dessa kriterier förefaller av desto större anledning (a fortiori) tillämpliga om det rör sig om att bedöma den verksamhet som en stats folkbokföringsmyndighet utför.

31 Artikel 4.5 c i direktiv 2011/95 anger att ”när medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om … sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och [inte] strider … mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende” (min kursivering).

32 Se artikel 4 a och b i förordning nr 439/2010.

33 Se hänvisning till denna rapport i fotnot 9 ovan.