Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Mål C-233/18 Haqbin
I. Inledning
1. Arbeidshof te Brussel (Bryssels arbetsdomstol, Belgien) har bett domstolen att klargöra betydelsen av de bestämmelser som föreskrivs i artikel 20.4 i direktiv 2013/33/EU och därmed fastställa huruvida, och i förekommande fall på vilka villkor, en medlemsstat får dra in materiella mottagningsvillkor för ett ensamkommande barn på grund av att vederbörande har begått ett allvarligt brott mot de regler som gäller för förläggningarna eller har gjort sig skyldig till grovt våldsamt uppträdande.
2. Denna begäran om förhandsavgörande avser en tvist mellan Zubair Haqbin, ett ensamkommande barn av afgansk nationalitet, och den nationella myndigheten för mottagande av asylsökande (Federaal agentschap voor de opvang van asielzoekers), Belgien. Mot bakgrund av den allvarliga arten av de våldshandlingar som Zubair Haqbin hade begått, beslutade Fedasil om en sanktion mot honom och undantog honom därvid tillfälligt från de materiella mottagningsvillkoren. Denna sanktion innebar inte bara utestängning från förläggningen utan också från alla de tjänster som är knutna till denna.
3. Domstolen har, i enlighet med domarna av den 27 september 2012, Cimade och GISTI, och av den 27 februari 2014, Saciri m.fl., ombetts att fastställa på vilket sätt mottagarmedlemsstaten ska behandla en person som söker internationellt skydd när den sistnämnda är ett ensamkommande barn vars beteende har utsatt personalen och övriga boende på förläggningen för fara.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Enligt artikel 1 i direktiv 2013/33 har detta till syfte att fastställa normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd i medlemsstaterna.
5. I skälen 9, 14, 25 och 35 i direktivet anges följande:
(”(9) Vid tillämpningen av detta direktiv bör medlemsstaterna sträva efter att säkerställa att principerna om barnets bästa och familjens enhet följs fullt ut, i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna[], Förenta nationernas konvention från 1989 om barnets rättigheter[] samt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[].
…
(14) Mottagandet av personer med särskilda mottagandebehov bör vara en fråga av största vikt för nationella myndigheter i syfte att säkerställa att detta mottagande specifikt utformas för att möta deras särskilda mottagandebehov.
…
(25) Möjligheterna att missbruka mottagningssystemet bör minskas genom att det preciseras under vilka omständigheter de materiella mottagningsvillkoren för sökande får inskränkas eller dras in, samtidigt som en värdig levnadsstandard säkerställs för alla sökande.
…
(35) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i [stadgan]. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 4, 6, 7, 18, 21, 24 och 47 i stadgan, och måste genomföras i enlighet därmed.”
6. I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med
…
d) underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person under 18 år.
e) ensamkommande barn: en underårig som anländer till medlemsstaternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt den berörda medlemsstatens lag eller praxis ansvarar för honom eller henne, och så länge den underårige inte faktiskt tas om hand av en sådan person; det gäller även en underårig som lämnas utan medföljande vuxen efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorium.
f) mottagningsvillkor: samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv.
g) materiella mottagningsvillkor: mottagningsvillkor som omfattar inkvartering, mat och kläder och som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.
…
i) förläggning: varje anläggning som används för kollektiv inkvartering av sökande.
…”
7. I artikel 17.2 i direktiv 2013/33, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser om materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska se till att de materiella mottagningsvillkoren ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa.
Medlemsstaterna ska se till att kraven på levnadsstandard även uppfylls för utsatta personer i enlighet med artikel 21, och för personer som hålls i förvar.”
8. Artikel 20 i detta direktiv, vilken är den enda bestämmelsen i kapitel III och som har rubriken ”Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna får inskränka eller i vederbörligen motiverade undantagsfall dra in materiella mottagningsvillkor om en sökande
a) lämnar den bostadsort som fastställts av den behöriga myndigheten utan att meddela denna eller om begärt tillstånd inte har erhållits, eller
b) underlåter att uppfylla sin anmälningsplikt eller att följa uppmaningar att tillhandahålla information eller komma till en personlig intervju angående asylförfarandet under en rimlig period som fastställs i nationell rätt, eller
c) har lämnat in en efterföljande ansökan som avses i artikel 2 q i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2013/32/EU [av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd].
…
2. Medlemsstaterna får också inskränka materiella mottagningsvillkor när de kan fastställa att sökanden utan giltigt skäl inte har lämnat in en ansökan om internationellt skydd så snart det varit praktiskt möjligt efter ankomsten till den medlemsstaten.
3. Medlemsstaterna får inskränka eller dra in materiella mottagningsvillkor om en sökande har undanhållit ekonomiska tillgångar och därför utan rätt fått del av materiella mottagningsvillkor.
4. Medlemsstaterna får fastställa sanktioner för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande.
5. Beslut om inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor eller om sanktioner i enlighet med punkterna 1, 2, 3 och 4 i denna artikel ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och innefatta en motivering. Beslut ska grundas på den berörda personens speciella situation, särskilt när det gäller personer som omfattas av artikel 21, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Medlemsstaterna ska under alla omständigheter säkerställa tillträde till sjukvård i enlighet med artikel 19 och säkerställa värdiga levnadsvillkor för alla sökande.
6. Medlemsstaterna ska se till att materiella mottagningsvillkor inte inskränks eller dras in förrän ett beslut har fattats i enlighet med punkt 5.”
9. Kapitel IV i direktiv 2013/33, som har rubriken ”Utsatta personer”, omfattar bland annat artiklarna 21–24.
10. I artikel 21 i direktivet, som har rubriken ”Allmän princip”, föreskrivs att medlemsstaterna i nationell rätt vid genomförande av detta direktiv ska beakta den speciella situationen för utsatta personer, såsom underåriga, ensamkommande barn.
11. I artikel 22 i direktiv 2013/33, som har rubriken ”Bedömning av utsatta personers särskilda mottagandebehov”, föreskrivs i punkt 1 tredje stycket och i punkt 3 följande:
”Medlemsstaterna ska se till att i det stöd som ges till sökande med särskilda mottagandebehov i enlighet med detta direktiv tas hänsyn till deras särskilda mottagandebehov under hela asylförfarandet, och att deras situation följs upp på lämpligt sätt.
…
3. Enbart utsatta personer i enlighet med artikel 21 får anses ha särskilda mottagandebehov och därigenom komma i åtnjutande av det specifika stöd som tillhandahålls i enlighet med detta direktiv.”
12. I artikel 23 i detta direktiv, som avser underåriga, föreskrivs följande:
”1. Barnets bästa ska vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna när de genomför bestämmelser som gäller underåriga i detta direktiv …
2. Vid bedömningen av ett barns bästa ska medlemsstaterna särskilt ta vederbörlig hänsyn till följande faktorer:
…
b) Den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, med särskild hänsyn till den underåriges bakgrund.
c) Säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns risk för att den underårige är offer för människohandel.
…”
13. Artikel 24 i detta direktiv, vilken rör ensamkommande barn, anger i dess punkt 2 följande:
”Ensamkommande barn som ansöker om internationellt skydd ska från den tidpunkt då de tillåts resa in på territoriet fram till dess att de måste lämna den medlemsstaten där ansökan om internationellt skydd gjordes eller prövas placeras
…
c) i förläggningar som utformats särskilt för underåriga, eller
d) i annan typ av inkvartering som är lämplig för underåriga.
…”
B. Belgisk rätt
14. Lagen av den 12 januari 2007 om mottagande av asylsökande och vissa andra kategorier av utlänningar (Wet betreffende de opvang van asielzoekers en van bepaalde andere categorieën van vreemdelingen), hade ännu inte ändrats i syfte att införliva direktiv 2013/33 vid tidpunkten för omständigheterna i målet.
15. I artikel 2.6 i lagen om mottagande av asylsökande definieras materiella mottagningsvillkor som ”mottagningsvillkor som tillhandahålls av [Fedasil] eller en samarbetspartner, på en förläggning, och som bland annat utgörs av måltider, kläder, hälsovård, socialt och psykiskt stöd samt beviljande av en dagersättning. De omfattar även tillgång till juridisk hjälp, tillgång till tjänster som tolkning och utbildning samt tillgång till ett program för frivilligt återvändande”.
16. I artikel 3 första stycket i denna lag föreskrivs att ”[a]lla asylsökande har rätt till ett mottagande som möjliggör för vederbörande att leva ett liv i överensstämmelse med mänsklig värdighet”.
17. I artikel 5 i denna lag preciseras att ”[m]ed förbehåll … för avdelning III, avsnitt III avseende ordnings- och sanktionsbestämmelser får de mottagarvillkor som beskrivs i denna lag inte under några omständigheter upphävas”.
18. I avdelning III, avsnitt III, i lagen om mottagande av asylsökande, som har rubriken ”Ordnings- och sanktionsbestämmelser”, föreskrivs i artikel 45:
”Om en person som bor på en förläggning gör sig skyldig till en allvarlig överträdelse av de regler och föreskrifter som avses i artikel 19 kan sanktioner utfärdas mot vederbörande. Vid valet av sanktion ska brottets allvar och omfattning beaktas, liksom de konkreta omständigheter under vilka det begåtts.
Endast följande sanktioner får beslutas:
…
7° Tillfällig indragning av de materiella mottagningsvillkoren på en förläggning under en period på högst en månad.
Sanktionerna beslutas av direktören eller den ansvarige på förläggningen. Den sanktion som avses i andra stycket 7° ska bekräftas av [Fedasils] verkställande direktör inom tre arbetsdagar från förläggningsdirektörens eller förläggningsansvariges beslut om sanktionen. I avsaknad av bekräftelse inom denna frist upphör indragningssanktionen tillfälligt.
Sanktionerna får begränsas eller avslutas under genomförandet av den myndighet som har beslutat om dem.
Ett beslut om en sanktion ska fattas på ett objektivt och opartiskt sätt samt motiveras.
Med förbehåll för den sanktion som avses i andra stycket 7°, får genomförandet av en sanktion, under alla omständigheter, inte medföra ett fullständigt upphävande av de materiella mottagningsvillkor som beviljats enligt denna lag, eller en begränsning av tillgången till hälsovård/medicinskt stöd. Den sanktion som avses i andra stycket 7° medför för den person som den avser ett hinder mot att åtnjuta varje annan form av mottagande förutom tillgång till sjukvård, såsom avses i artiklarna 24 och 25 i denna lag.
Den sanktion som avses i andra stycket 7° får endast föreskrivas i händelse av en mycket allvarlig överträdelse av förläggningens interna ordningsregler som medför en fara för förläggningens personal eller innebär en betydande risk för säkerheten eller upprätthållandet av allmän ordning vid förläggningen.
Den person som den tillfälliga indragningssanktionen avser ska höras före beslutet om denna.
…”
III. Bakgrund till målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
A. Bakgrund
19. Den 23 december 2015 väckte Zubair Haqbin, som är afgansk medborgare, talan om internationellt skydd vid de belgiska myndigheterna i egenskap av underårig utan medföljande vuxen. Han placerades på förläggningen i Sugny och därefter på förläggningen i Broechem (Belgien) och tilldelades, i enlighet med gällande nationell lagstiftning, en förmyndare med uppgift att företräda och bistå honom.
20. Den 18 april 2016 deltog Zubair Haqbin i våldshandlingar mellan boende av olika etniskt ursprung på förläggningen i Broechem. Polisen grep honom för att sedan släppa honom den 19 april 2016. Samma dag fattade direktören för denna förläggning mot vederbörande ett beslut om utfärdande av den disciplinära sanktion som föreskrivs i artikel 45 i lagen om mottagande av asylsökande. Denna sanktion innebär inte bara en tillfällig utestängning av den underårige från förläggningen, utan också från alla tjänster som är knutna till denna, såsom måltider, kläder, aktiviteter och, med förbehåll för akut sjukvård, upphörande av medicinskt, socialt och psykiskt stöd.
21. Detta beslut bekräftades den 21 april 2016 av Fedasils verkställande direktör, i enlighet med gällande nationell lagstiftning.
22. Det följer av beslutet om hänskjutande att den berörde hade tillbringat nätterna mellan den 19 och 21 april 2016 respektive mellan den 24 april och den 1 maj 2016 i Maximiliaanpark i Bryssel. Under denna period, den 25 april 2016, ansökte Zubair Haqbins förmyndare om uppskov med beslutet vid Arbeidsrechtbank te Antwerpen (Arbetsdomstolen i Antwerpen, Belgien). Ansökan avslogs med motiveringen att ärendet inte ansågs brådskande, eftersom Zubair Haqbin inte kunde styrka att han saknade logi.
23. Den 4 maj 2016 placerades Zubair Haqbin på förläggningen i Poelcapelle (Belgien).
24. Genom ansökan av den 5 juli 2016, väckte Zubair Haqbins förmyndare talan vid Nederlandstalige arbeidsrechtbank te Brussel (Nederländskspråkiga arbetsdomstolen, Bryssel, Belgien) mot besluten om utestängning av honom. Förmyndaren ansåg att Fedasil var skyldig att tillhandahålla Zubair Haqbin inkvartering eller säkerställa värdiga levnadsvillkor för honom under den period då han var utestängd från rätten till materiella mottagningsvillkor och yrkade att ersättning för ideell skada skulle utges med 1 euro.
25. Genom dom av den 21 februari 2017 ogillade Nederlandstalige arbeidsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga arbetsdomstolen, Bryssel, Belgien) talan som ogrundad. Denna domstol fann att Zubair Haqbin endast yrkade ersättning för ideell skada, vilken inte var styrkt.
26. Genom ansökan av den 27 mars 2017 överklagade Zubair Haqbins förmyndare domen till den hänskjutande domstolen.
B. Motiveringen till beslutet om hänskjutande
27. För det första önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en medlemsstat, enligt artikel 20.4 i direktiv 2013/33, får dra in eller inskränka mottagningsvillkoren i händelse av allvarligt brott mot förläggningens regler eller vid grovt våldsamt uppträdande. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende hänvisat till yttrandet från den kontaktkommitté som inrättats för att bistå medlemsstaterna vid införlivandet av direktiv 2013/33 samt yttrandet från FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). Dessa organ anser att artikel 20.1–20.3 fastställer en uttömmande förteckning över de skäl som berättigar en inskränkning eller indragning av mottagningsvillkoren och att artikel 20.4 således avser andra typer av sanktioner. Den hänskjutande domstolen har vidare hänvisat till det yttrande som avgetts av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), enligt vilket denna tolkning inte är den enda möjliga, mot bakgrund av lydelsen i och utformningen av artikel 20.4–20.6 i direktivet.
28. För det andra har den hänskjutande domstolen bett domstolen ange vilka åtgärder den behöriga nationella myndigheten konkret ska vidta för att, i den mening som avses i artikel 20.5 och 20.6 i direktiv 2013/33, säkerställa värdiga levnadsvillkor för alla sökande, inbegripet för en sökande som tillfälligt har utestängts från en förläggning.
29. Den hänskjutande domstolen har avfärdat Fedasils argument att förmyndarens ansvar räcker för att uppfylla denna skyldighet. Med hänvisning till de nationella bestämmelserna om förmyndare för ensamkommande barn har den hänskjutande domstolen påpekat att förmyndaren inte har någon juridisk skyldighet att själv tillhandahålla logi för det ensamkommande barnet och uteslutit att förmyndaren skulle ha gjort sig skyldig till någon försummelse.
30. Däremot har den hänskjutande domstolen uttryckt tvivel beträffande vilka åtgärder som den behöriga nationella myndigheten ska vidta. Den har påpekat att en sådan skyldighet, enligt motiveringen till lagförslaget som gav upphov till lagen om ändring av lagen av den 12 januari 2007 om mottagande av asylsökande och vissa andra kategorier av utlänningar av den 6 juli 2016, är uppfylld då Fedasil till sitt beslut om utestängning har fogat en förteckning över förläggningar för hemlösa personer som sökanden skulle kunna få tillgång till. Det är endast för det fall det skulle visa sig att sökanden i själva verket inte kan få utnyttja dessa som Fedasil i efterhand skulle tvingas hitta en alternativ lösning.
31. Den hänskjutande domstolen undrar huruvida ett sådant förfarande gör det möjligt att uppfylla den skyldighet som avses i artikel 20.5 i direktiv 2013/33 eller om uppfyllandet av denna skyldighet kräver att den behöriga nationella myndigheten säkerställer logi för sökanden innan denne utestängs från förläggningen.
32. För det tredje önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida, för det fall domstolen skulle finna att de sanktioner som avses i artikel 20.4 i direktiv 2013/33 kan omfatta en utestängning från de materiella mottagningsvillkoren, sådana sanktioner mot bakgrund av artikel 20.5, artiklarna 21–23 och artikel 24.2 i detta direktiv, får åläggas en underårig och särskilt ett ensamkommande barn. Den har tillagt att det, i detta sammanhang, även uppkommer en fråga om huruvida dessa sanktioner som åläggs underåriga är förenliga med artiklarna 1, 3, 4 och 24 i stadgan, som nämns i skäl 35 i direktivet.
C. Tolkningsfrågorna
33. Under dessa omständigheter beslutade Arbeidshof te Brussel (Arbetsdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 20.1–20.3 i direktiv [2013/33] tolkas så, att de materiella mottagningsvillkoren endast kan inskränkas eller dras in i de fall som fastställs i dessa punkter, eller följer det av artikel 20.4 och 20.5 i [direktivet] att indragningen av rätten till materiella mottagningsvillkor även kan ske som en sanktion för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande?
2) Ska artikel 20.5 och 20.6 i [direktivet] tolkas så, att medlemsstaterna, före antagandet av ett beslut om inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor eller om sanktioner, inom ramen för dessa beslut måste vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa värdiga levnadsvillkor under utestängningsperioden, eller kan kraven enligt dessa bestämmelser uppfyllas genom ett system där det först efter beslutet om inskränkning eller indragning av ett materiellt mottagningsvillkor, undersöks huruvida den person som beslutet riktar sig till har värdiga levnadsvillkor och det då vid behov vidtas åtgärder för att komma till rätta med situationen?
3) Ska artikel 20.4, 20.5 och 20.6 [i direktiv 2013/33], jämförd med artiklarna 14, 21, 22, 23 och 24 [i direktivet] och med artiklarna 1, 3, 4 och 24 i [stadgan], tolkas så, att det är – eller inte är – tillåtet med åtgärder eller sanktioner innebärande tillfälligt (eller permanent) utestängande från rätten till materiella mottagningsvillkor som riktar sig mot en underårig, närmare bestämt mot ett ensamkommande barn?”
IV. Bedömning
34. Den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att ange räckvidden av de bestämmelser som föreskrivs i artikel 20 i direktiv 2013/33 när en sökande gör sig skyldig till ett allvarligt brott mot reglerna för en förläggning eller gör sig skyldig till grovt våldsamt uppträdande. Medan den första och den andra tolkningsfrågan gäller den behandling som föreskrivs beträffande alla sökande, oavsett ålder och situation, är den tredje tolkningsfrågan mer detaljerad och avser specifikt situationen beträffande Zubair Haqbin, det vill säga ett ensamkommande barn.
35. Jag anser att dessa frågor ska behandlas enbart med avseende på situationen gällande ett ensamkommande barn. Målet vid den nationella domstolen rör nämligen, i första hand, mottagningsvillkoren i en medlemsstat för ett ensamkommande barn. Barnets situation kräver ett specifikt skydd och lämpliga mottagningsvillkor, varför tolkningen av artikel 20 i direktiv 2013/33 bygger på utformningen av särskilda bestämmelser som inte bara föreskrivs i detta direktiv utan även i stadgan.
36. Jag föreslår därför en undersökning av dessa tolkningsfrågor med fokus på den specifika situationen avseende ett ensamkommande barn.
A. Prövning av den första tolkningsfrågan
37. Genom den första och den tredje tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen i huvudsak bett domstolen att klargöra huruvida artikel 20.4 i direktiv 2013/33 utgör hinder för en nationell lagstiftning som möjliggör indragning av materiella mottagningsvillkor för ett ensamkommande barn, på grund av att vederbörande har begått ett allvarligt brott mot reglerna för den förläggning där han placerats eller har gjort sig skyldig till ett grovt våldsamt uppträdande.
38. Den hänskjutande domstolen önskar således få klarhet i arten och räckvidden av de ”sanktioner” som mottagarmedlemsstaten får fastställa på grundval av artikel 20.4 i detta direktiv.
39. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att ange lydelsen och systematiken i artikel 20 i detta direktiv samt syftet med denna bestämmelse.
1. Lydelsen och systematiken i artikel 20 i direktiv 2013/33 samt syftet med denna artikel
40. Arten och räckvidden av de ”sanktioner” som avses i artikel 20.4 i direktiv 2013/33 väcker tvivel eftersom artikel 20 har rubriken ”Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor” och utgör den enda artikeln i kapitel III, som har samma rubrik. Formuleringen av artikel 20.4 skiljer sig tydligt från den som har valts i artikel 20.1–20.3, eftersom unionslagstiftaren inte uttryckligen har angett att mottagarmedlemsstaten får inskränka eller dra in de materiella mottagningsvillkoren. Den har endast preciserat att medlemsstaterna ”får fastställa sanktioner” för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande.
41. Denna formulering och det utrymme för skönsmässig bedömning som den ger mottagarmedlemsstaten är motiverade med hänsyn till arten av de syften som unionslagstiftaren eftersträvat.
42. I motsats till de skäl som avses i artikel 20.1–20.3 i direktiv 2013/33, hänför sig ”allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna” samt ”grovt våldsamt uppträdande” till gärningar som inte bara kan störa ordningen och säkerheten på förläggningen, utan även utgöra ett brott. Unionslagstiftaren har således avsett handlanden vars art och allvar endast kan bedömas av de behöriga nationella myndigheterna, mot bakgrund av mottagarmedlemsstatens lagar och förordningar. Denna lagstiftare har även avsett handlanden som, enligt rättssystemet och gällande lagstiftning i denna medlemsstat, medför vidtagandet av en åtgärd eller särskild sanktion av disciplinär art, som kan gå utöver inskränkning eller indragning av de materiella mottagningsvillkoren.
43. I motsats till de skäl som avses i artikel 20.1–20.3 i direktiv 2013/33, kräver det skäl som avses i artikel 20.4 att mottagarmedlemsstaten tillskrivs ett utrymme för skönsmässig bedömning. Detta tillåter den att bedöma i vilken mån den sökande som har begått ett allvarligt brott mot de regler som gäller för förläggningarna eller gjort sig skyldig till ett grovt våldsamt uppträdande ska sanktioneras med beaktande av gärningens art och allvar. Detta utrymme för skönsmässig bedömning tillåter även mottagarmedlemsstaten att beakta de konkreta omständigheter under vilka det aktuella brottet har begåtts, samt gärningsmannens ålder, situation och specifika behov.
44. Medlemsstatens utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende är emellertid begränsat.
45. För det första ska medlemsstaten iaktta de grundläggande rättigheterna, vilket följer av skäl 35 i direktiv 2013/33. Följaktligen ska artikel 20 i detta direktiv läsas och tolkas bland annat mot bakgrund av respekten för den mänskliga värdigheten och barns rättigheter som stadgas i artiklarna 1 och 24 i stadgan.
46. Vidare ska mottagarmedlemsstaten respektera de skyldigheter som avses i artikel 20.5 och 20.6 i direktivet.
47. Enligt artikel 20.5 i direktiv 2013/33 ska beslutet om inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor eller om sanktioner för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande uppfylla flera materiella krav och formkrav.
48. För det första ska detta beslut eller denna sanktion antas på objektiv och opartisk grund och innefatta en motivering.
49. För det andra ska sådana beslut och sanktioner vara proportionerliga och antas efter en individuell bedömning, med beaktande av utsatta personers särskilda behov.
50. För det fall gärningen har begåtts av ett ensamkommande barn, har mottagarmedlemsstaten en skyldighet att fästa största vikt vid frågan om barnets bästa när de genomför bestämmelser som gäller underåriga i detta direktiv, såsom anges i artikel 23 i direktiv 2013/33 och artikel 24.2 i stadgan. Den ska särskilt beakta den underåriges välbefinnande och sociala utveckling samt säkerhets- och trygghetshänsyn, i synnerhet i avsaknad av en vårdnadshavares omhändertagande. Medlemsstaten ska vidare säkerställa att sanktionen inte fråntar den underåriga personen säkerställandet av skydd för dennes intressen och uppfyllandet av hans eller hennes särskilda behov.
51. Dessa bestämmelser medför följaktligen att mottagarmedlemsstaten, för det fall det ensamkommande barnets beteende visar att villkoren för barnets utbildning och utveckling inskränks, har en skyldighet att tillämpa de allmänrättsliga bestämmelserna om skydd av barn för att organisera ett omhändertagande som är anpassat till barnets behov. Denna åtgärd är enligt min uppfattning oundviklig beträffande ett ensamkommande barn, som är en särskilt utsatt person på grund av dennes migrationsbakgrund som ibland är lång och traumatiserande samt dennes prekära situation, på grund av avsaknaden av familjestöd och egna medel.
52. Slutligen preciseras för det tredje i artikel 20.5 i direktiv 2013/33 att medlemsstaterna vid beslutet om inskränkning eller indragning av de materiella mottagningsvillkoren eller sanktionen ”under alla omständigheter” ska säkerställa tillgång till sjukvård och värdiga levnadsvillkor för alla sökande.
53. Denna bestämmelse har till syfte att säkerställa ett kontinuerligt omhändertagande med respekt för sökandens värdighet efter en sanktion som mottagarmedlemsstaten fastställt.
54. Detta omhändertagande är motiverat i den mån fastställandet av en sådan sanktion inte innebär att rätten till mottagande lagligen har upphört. Så länge den underåriga personen har rätt att stanna kvar i mottagarmedlemsstaten medan ansökan prövas och med förbehåll för att vederbörande inte har egna medel för att tillgodose sina grundläggande behov, ska denna medlemsstat säkerställa mottagningsvillkor som ger honom eller henne tillgång till hälsovård och en möjlighet till ett värdigt liv. Även om unionslagstiftaren inte har preciserat vilka åtgärder mottagarmedlemsstaten är skyldig att vidta för att säkerställa värdiga levnadsvillkor, ska dessa åtgärder omfatta de mest grundläggande rättigheterna när sökanden inte har tillgång till några medel, nämligen att ha tak över huvudet, att äta, och klä sig.
55. I enlighet med skäl 35 i direktiv 2013/33 styrs den princip som avses i artikel 20.5 i detta direktiv av den omständigheten att detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och särskilt syftar till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten.
56. Denna princip har till syfte att säkerställa ett effektivt skydd för sökanden inom mottagarmedlemsstatens territorium och bidrar således till att begränsa den risk för marginalisering som sökanden är utsatt för och ”sekundära förflyttningar” som vederbörande skulle lockas av.
57. Iakttagandet av denna princip gör det möjligt för sökanden att utöva sin asylrätt och delta i förfarandet för prövningen av dennes ansökan om internationellt skydd, i enlighet med dennes rättigheter och skyldigheter enligt direktiven 2011/95/EU och 2013/32. Dessa rättigheter skulle sakna reell verkan och dessa skyldigheter sakna ändamålsenlig verkan om de inte åtföljdes av ett kontinuerligt tillgodoseende av sökandens mest grundläggande behov. Detta omhändertagande gör det även möjligt för mottagarmedlemsstaten att genomföra en noggrann undersökning av ansökan om internationellt skydd, eftersom denna medlemsstat, trots den fastställda sanktionen, är i stånd att lokalisera sökanden för att delge denne olika kallelser och information om möten.
58. Den princip som avses i artikel 20.5 i direktiv 2013/33 kompletteras av de processrättsliga bestämmelserna i artikel 20.6 i detta direktiv, vars räckvidd jag kommer att ange inom ramen för prövningen av den andra tolkningsfrågan.
59. Mot bakgrund av dessa faktorer ska jag nu undersöka frågan huruvida och, i förekommande fall, på vilka villkor mottagarmedlemsstaten får besluta om indragning av de materiella mottagningsvillkoren under sådana omständigheter som dem som är aktuella i målet.
2. Arten av de åtgärder som är tillämpliga inom ramen för artikel 20.4 i direktiv 2013/33
a) Betydelse och räckvidd av indragning av materiella mottagningsvillkor inom ramen för artikel 20.1 och 20.3 i direktiv 2013/33
60. Indragning av materiella mottagningsvillkor är ett beslut som unionslagstiftaren har reglerat strikt i artikel 20 i direktiv 2013/33, eftersom detta beslut leder till att sökanden som är helt beroende av offentligt stöd fråntas den tillgång till logi, mat, kläder och dagersättning som han har rätt till.
61. Unionslagstiftaren har tillåtit mottagarmedlemsstaten att fatta ett sådant beslut i två hypotetiska situationer.
62. Den första situationen är den som avses i artikel 20.1 i direktiv 2013/33 och omfattar förekomsten av ett missbruk av rättigheter. Indragning får ske i vederbörligen motiverade undantagsfall när sökanden har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i samband med prövningen av dennes ansökan om internationellt skydd, för att han eller hon har lämnat den bostadsort som fastställts av den behöriga myndigheten, har underlåtit att uppfylla sin anmälningsplikt eller när sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan enbart i syfte att beviljas mottagningsvillkor.
63. Den andra hypotetiska situationen är den som avses i artikel 20.3 i direktiv 2013/33 och gäller när sökanden har undanhållit ekonomiska tillgångar och i själva verket kan försörja sig själv. Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av artikel 17.3 i detta direktiv, i vilken det fastställs att mottagarmedlemsstaten får ställa som villkor för att bevilja samtliga eller några av de materiella mottagningsvillkoren samt hälso- och sjukvård att de sökande inte har tillräckliga medel för att säkerställa en levnadsstandard som täcker deras behov i fråga om hälsa och uppehälle.
64. Unionslagstiftaren har således visat sig försiktig när det gäller hypotetiska situationer där mottagarmedlemsstaten får dra in materiella mottagningsvillkor.
65. Samma försiktighet bör iakttas inom ramen för artikel 20.4 i direktiv 2013/33, eftersom sökanden, i motsats till i de båda ovannämnda hypotetiska situationerna, i princip fortfarande åtnjuter mottagningsvillkoren och inte förfogar över några egna medel för att tillgodose sina grundläggande behov. Dessa omständigheter kräver således att åtgärden avseende indragning av de materiella mottagningsvillkoren omfattas av strikta villkor, med beaktande inte bara av allvaret i handlandet utan också av det ensamkommande barnets ålder, situation och särskilda behov.
b) Betydelse och räckvidd av indragningen av de materiella mottagningsvillkoren inom ramen för artikel 20.4 i direktiv 2013/33
66. Alla sökande har skyldigheter i förhållande till den medlemsstat i vilken de söker ett internationellt skydd. Dessa skyldigheter innebär i synnerhet att de respekterar denna stats lagar och förordningar och att de iakttar varje åtgärd som har till syfte att upprätthålla säkerheten och den allmänna ordningen. Det är således legitimt att mottagarmedlemsstaterna vidtar åtgärder för att säkerställa den fysiska och psykiska säkerheten för personal och boende på förläggningen, bland annat när det brott mot reglerna som har begåtts utgör en väsentlig risk för deras säkerhet och för upprätthållandet av den allmänna ordningen inom denna struktur.
67. Detta regelbrott medför fastställandet av en sanktion, men vittnar i synnerhet om behovet av att organisera ett annat omhändertagande än det som erbjudits på förläggningen, särskilt när beteendet är våldsamt och har upprepats. Oavsett vilken situation den berörda underåriga personen befinner sig i och hur allvarligt brott mot reglerna vederbörande har gjort sig skyldig till berättigar nämligen hans ålder att han skyddas.
68. En inskränkning av de materiella mottagningsvillkoren kan vara en åtgärd som inte är anpassad till denna underåriga persons situation eller motsvarar dennes specifika behov.
69. Anpassningen av dessa villkor kan också vara en åtgärd som inte är lämplig. De kombinerade bestämmelser som föreskrivs i artikel 18.9 a och artikel 22.1 och 22.3 i direktiv 2013/33 riktar sig främst till personer vars utsatthet kan öka med hänsyn till deras tillstånd, såsom gravida kvinnor, personer som lider av allvarliga sjukdomar eller psykiska störningar, eller vidare offer för våldtäkt eller människohandel. Dessa bestämmelser är enligt min uppfattning inte tillämpliga när situationen avser ett ensamkommande barn, beträffande vilket det, mot bakgrund av de upprepade våldshandlingar som det har begått, kan antas att förutsättningarna för dess utbildning eller utveckling kan ifrågasättas.
70. Under dessa omständigheter är indragningen av de materiella mottagningsvillkoren ett beslut som kan vara nödvändigt eftersom det ensamkommande barnet ska omfattas av ett omhändertagande som, på grund av de medel som det kräver och de syften som det eftersträvar, inte kan omfattas av de mottagningsbestämmelser som föreskrivs i artikel 2013/33.
71. Beslutet om indragning av de materiella mottagningsvillkor som ursprungligen beviljats får således endast utvidgas i den mån stödorgan och/eller domstol som är behörig i frågor som rör skydd för barn kontaktas i samband med detta. De sistnämnda är bäst lämpade för att bedöma denna underåriga persons särskilda behov och besluta bland annat om stödåtgärder som genomförs av kvalificerad personal på en anpassad förläggning.
72. Denna analys-mall är i än högre grad tillämplig när handlandet i strid med mottagarmedlemsstatens lagar och förordningar utgör ett brott. En överträdelse eller kriminell handling medför nämligen i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) att domstolarna med ansvar för skydd av barn kopplas in, att placering eller förvar av den underåriga personen i en anpassad struktur sker och, samtidigt, att de materiella mottagningsvillkoren dras in. Denna indragning sker här inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som kan säkerställa alla den underåriga personens rättigheter och det åtföljs, således, av de åtgärder av utbildningskaraktär och tvingande karaktär som den underåriga personens situation och brottets allvar motiverar.
B. Den andra tolkningsfrågan
73. Genom den andra och den tredje tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i vilka åtgärder som den behöriga nationella myndigheten konkret måste vidta på grundval av artikel 20.5 och 20.6 i direktiv 2013/33, i syfte att säkerställa en värdig levnadsstandard för det ensamkommande barn som tillfälligt uteslutits från förläggningen.
74. Den hänskjutande domstolen har särskilt bett domstolen att klargöra huruvida a) den skyldighet som avses i artikel 20.5 i detta direktiv är uppfylld när den behöriga nationella myndigheten till sitt beslut om utestängning från förläggningen har bifogat en förteckning över de förläggningar för hemlösa personer som sökanden skulle kunna kontakta eller b) det tvärtom är nödvändigt att denna myndighet finner en alternativ logi-lösning innan ett sådant beslut antas.
75. Svaret på denna fråga följer av artikel 20.6 i direktiv 2013/33, enligt vilken ”[m]edlemsstaterna ska se till att materiella mottagningsvillkor inte inskränks eller dras in förrän ett beslut har fattats i enlighet med punkt 5 [i denna artikel]”, och ska motsvara det direktivets allmänna systematik och syfte.
76. Artikel 20.6 i direktiv 2013/33 utgör framför allt en processrättslig bestämmelse som gör det möjligt att, till följd av en sanktion som mottagarmedlemsstaten har fastställt, säkerställa en kontinuerlig placering som överensstämmer med sökandens värdighet, i enlighet med de krav som avses i artikel 20.5 i detta direktiv.
77. Principen om en kontinuerlig placering följer även av artikel 8 i direktivet, i vilken föreskrivs att detta bör vara ”tillämpligt under alla stadier och på alla typer av förfaranden som avser ansökningar om internationellt skydd, på alla platser och anläggningar där sökande tas emot och så länge som de får uppehålla sig på medlemsstaternas territorium i egenskap av sökande”.
78. Denna princip har inte bara till syfte att garantera iakttagandet av sökandens grundläggande rättigheter, utan även att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktiv 2013/33. Som jag redan har påpekat skulle sökandens rättigheter och skyldigheter enligt direktiven 2011/95 och 2013/32 sakna reell verkan om de inte åtföljdes av ett omhändertagande av hans mest grundläggande behov, även under en mycket kort period, särskilt när sökanden är ett ensamkommande barn.
79. Domstolen hade redan formulerat denna princip i domen av den 27 februari 2014, Saciri m.fl. avseende tolkningen av artikel 13 i direktiv 2013/9/EG. Domstolen fann att ”[d]en allmänna systematiken och syftet med direktiv 2003/9 samt iakttagande av grundläggande rättigheter, i synnerhet kravet i artikel 1 i [stadgan] att människans värdighet ska respekteras och skyddas, utgör hinder mot att en asylsökande fråntas skydd för de miniminormer som föreskrivs i detta direktiv, även under en tillfällig period, efter det att en asylansökan ingetts”.
80. Denna princip återfinns även i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I domen Winterstein m.fl. mot Frankrike, som rörde lagligheten av ett förfarande för utvisning av resandefolk, fann den domstolen att konsekvenserna av utvisningen och sökandenas utsatthet ska beaktas av myndigheterna innan utvisningsförfarandet inleds.
81. Artikel 20.6 i direktiv 2013/33 tillåter således inget avbrott i kontinuiteten i omhändertagandet av den underåriga personen, eftersom den föreskriver att denna person, även under en mycket kort period, inte får sakna de garantier som artikel 20.5 medför.
82. Iakttagandet av dessa krav innebär att mottagarmedlemsstaten, redan innan antagandet av ett beslut om inskränkning eller indragning av de materiella mottagningsvillkoren eller en sanktion enligt artikel 20.4 i direktiv 2013/33, ska säkerställa att sökandens grundläggande behov tillgodoses, så att hans försörjning och en värdig levnadsstandard som är lämplig för hans hälsa garanteras, genom att bland annat göra det möjligt för honom att få tak över huvudet, äta och klä sig samt, i förekommande fall, beakta hans särskilda behov.
83. När det gäller utestängning av ett ensamkommande barn från en förläggning ska den behöriga nationella myndigheten, före antagandet av beslutet om utestängning, koppla in de stödorgan och/eller domstolar som ansvarar för skydd av barn, så att dessa kan placera den underåriga personen i en struktur som är anpassad till dennes behov samt, om de faktiska omständigheterna och den underåriga personens situation kräver det, förordna om stödåtgärder.
84. Det räcker således inte, såsom Fedasil har antytt, att till beslutet om utestängning bifoga en förteckning över härbärgen för hemlösa personer som det ensamkommande barnet eller dess förmyndare skulle kunna kontakta.
85. Ett sådant förfarande uppfyller inte kravet på att tillgodose barnets bästa. Det medför en risk för avbrott i kontinuiteten i omhändertagandet av den underåriga personen, vilket det aktuella målet illustrerar. Att av honom förvänta sig att han, även med hjälp av sin förmyndare, ska finna logi utifrån förteckningen över härbärgen är en riskfylld chansning, eftersom det även om logi-möjligheter existerar krävs att dessa platser är lediga och anpassade för situationen avseende ett ensamkommande barn. Dessa härbärgen för hemlösa gör det inte möjligt att säkerställa att denna underåriga person kommer att få logi, mat och kläder under hela utestängningsperioden och gör det inte heller möjligt att uppfylla de särskilda behov som hans ålder, ställning och situation medför.
86. Den tolkning som Fedasil har gjort i målet vid den hänskjutande domstolen beaktar inte den situation av otrygghet, utsatthet och nöd som ett ensamkommande barn kan befinna sig i och säkerställer inte iakttagandet av dess rättigheter enligt direktiv 2013/33 och stadgan.
87. Mot denna bakgrund anser jag att för det fall ett ensamkommande barn begår ett allvarligt brott mot reglerna för en förläggning eller gör sig skyldigt till ett grovt våldsamt uppträdande som medför väsentliga risker för upprätthållandet av den allmänna ordningen på förläggningen eller för säkerheten för personalen eller övriga boende på förläggningen, ska artikel 20.5 och 20.6 i direktiv 2013/33 tolkas så att den nationella myndigheten, före antagandet av beslutet om utestängning, ska koppla in de stödorgan och/eller domstolar som ansvarar för skydd av barn, för att säkerställa att denna underåriga person kommer att omhändertas kontinuerligt och på ett sätt som är lämpligt mot bakgrund av de särskilda behov som hans ålder, ställning och situation medför.
V. Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av det ovan angivna anser jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Arbeidshof te Brussel (Arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien) har ställt enligt följande: Under sådana omständigheter som i det aktuella målet, där ett ensamkommande barn har gjort sig skyldigt till ett grovt våldsamt uppträdande som medfört väsentliga risker för upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten på en förläggning, ska artikel 20.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd tolkas så att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att fastställa indragning av de materiella mottagningsvillkoren, under förutsättning att detta beslut föregås av att de stödorgan och/eller de domstolar som har ansvar för skydd av barn kopplas in, så att denna underåriga person kan omhändertas kontinuerligt och på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till de särskilda behov som hans ålder, ställning och situation kräver.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96). Europeiska kommissionen har föreslagit en omarbetning av detta direktiv inom ramen för sitt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (COM(2016) 465 final).
3 Nedan kallad Fedasil.
4 C‑179/11, EU:C:2012:594.
5 C‑79/13, EU:C:2014:103.
6 Nedan kallad sökanden.
7 Nedan kallad stadgan.
8 Som antogs av Förenta nationernas generalförsamling i dess resolution 44/25 av den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990.
9 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
10 EUT L 180, 2013, s. 60.
11 Belgisch Staatsblad, 7 maj 2007, s. 24027 (nedan kallad lagen om mottagande av asylsökande).
12 Som den belgiska regeringen preciserade vid förhandlingen ska förmyndaren anses vara ”förmyndare” i den mening som avses i artikel 2 j i direktiv 2013/33.
13 Enligt artikel 45 sjunde stycket i lagen om mottagande av asylsökande får en sanktion om tillfällig utestängning från en förläggning endast föreskrivas i händelse av en mycket allvarlig överträdelse av förläggningens interna ordningsregler som medför en fara för förläggningens personal eller innebär en betydande risk för säkerheten eller upprätthållandet av allmän ordning vid förläggningen. Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) godkände i sin dom av den 27 juli 2011, nr 135/2011, lagligheten av denna bestämmelse och fastställde att den planerade sanktionen inte var oproportionerlig i förhållande till det legitima mål som den nationella lagstiftaren eftersträvar och inte avsevärt minskade nivån av skydd i fråga om socialt bistånd (se särskilt punkt B.18.1 och följande punkter i denna dom). Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) påpekade i detta hänseende att enligt förarbetena till denna lag ”[får] denna extrema åtgärd endast vidtas om det har styrkts att andra åtgärder som är mindre inskränkande för mottagarens rättigheter och friheter (bland annat vad gäller beaktandet av mänsklig värdighet) inte har möjliggjort eller inte möjliggör att nå det eftersträvade målet, nämligen att säkerställa ett säkert mottagande för alla boende på förläggningen”.
14 Arbeidsrechtbank (Arbetsdomstolen, Belgien) prövar nämligen tvister avseende åsidosättanden av de rättigheter som de som beviljats mottagningsvillkoren åtnjuter enligt avdelningarna II och III i lagen om mottagande av asylsökande, i enlighet med artikel 580, punkt 8 f i gerechtelijk wetboek (processlagen), samt tillämpningen av de administrativa sanktioner som föreskrivs i dessa avdelningar, i enlighet med artikel 583 första stycket i processlagen.
15 Contact Committee ”Reception Conditions Directive” (2013/33/EG). Vid ett sammanträde den 12 september 2013 fann denna kommitté att artikel 20.1–20.3 i direktiv 2013/33 fastställde en uttömmande förteckning över de skäl som berättigar en inskränkning eller indragning av mottagningsvillkoren och att artikel 20.4 således avsåg andra typer av sanktioner.
16 Nedan kallat UNHCR. UNHCR:s kommentarer avseende det utkast till lagförslag som gav upphov till wet tot wijziging van 12 januari 2007 betreffende de opvang van asielzoekers en van bepaalde andere categorieën van vreemdelingen (lagen om ändring av lagen av den 12 januari 2007 om mottagande av asylsökande och vissa andra kategorier av utlänningar) av den 6 juli 2016 (Belgisch Staatsblad, den 5 augusti 2016, s. 47647), som antogs för ett partiellt införlivande av direktiv 2013/33, som finns tillgänglig på följande webbplats: https://www.refworld.org/docid/5746b44b4.html, då UNHCR instämde i denna kontaktkommittés resonemang.
17 Yttrande av den 27 april 2016, nr 59.196/4.
18 Förmyndarens skyldigheter anges i Programmawet (programlag), av den 24 december 2002 (Belgisch Staatsblad, 31 december 2002, s. 58686). Det bör i synnerhet hänvisas till artiklarna 9–13 i avdelning XIII, kapitel 6, i denna lag, som har rubriken ”Förmyndarskap för underåriga utan medföljande vuxen”. Denna lagstiftning kompletteras av de bestämmelser som föreskrivs dels i Koninklijk besluit tot uitvoering van Titel XIII, Hoofdstuk 6 ” Voogdij over niet-begeleide minderjarige vreemdelingen ” van de programmawet van 24 december 2002 (kungligt dekret om verkställighet av avdelning XIII, kapitel 6 ”Förmyndarskap för underåriga utan medföljande vuxen” i programlagen av den 24 december 2002), av den 22 december 2003 (Belgisch Staatsblad, 29 januari 2004, s. 5538), dels i de allmänna direktiven för förmyndare för underåriga utan medföljande vuxen, av den 2 december 2013, som finns tillgängliga på följande webbplats: https://justice.belgium.be/sites/default/files/directives_generales_pour_tuteurs_-_02_12_2013.pdf (se särskilt punkt 2.8 styckena 66–73 i dessa direktiv).
19 Wetsontwerp tot wijziging van de wet van 12 januari 2007 betreffende de opvang van asielzoekers en van bepaalde andere categorieën van vreemdelingen (förslag till lag om ändring av lagen av den 12 januari 2007 om mottagande av asylsökande och vissa andra kategorier av utlänningar) av Belgiens representanthus, av den 18 maj 2016 (Doc 54, 1839/001).
20 Se hänvisning i fotnot 16.
21 Det ska påpekas att skäl 35 i direktiv 2013/33 hänvisar till artiklarna 1, 4, 6, 7, 18, 21, 24 och 47 i stadgan.
22 Se, i detta hänseende, kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 12 april 2017, med rubriken ”Att skydda migrerande barn” (COM(2017) 211 final), samt Europeiska byrån för samarbete i asylfrågor Easos riktlinjer om mottagningsvillkor: operativa standarder och indikatorer, september 2016 (tillgängliga på följande webbplats: https://www.easo.europa.eu/sites/default/files/Guidance-on-ReceptionConditions-SV.pdf), och riktlinjer om operativa standarder och indikatorer om materiella mottagningsvillkor för ensamkommande barn, december 2018 (tillgänglig på följande webbplats: https://www.easo.europa.eu/sites/default/files/Guidance-on%20reception-%20conditions-%20for-unaccompanied-children.pdf).
23 Se även skälen 9, 14 och 22 i detta direktiv.
24 Denna princip följer av skälen 11 och 25 i direktiv 2013/33.
25 Se, i detta hänseende, bestämmelserna i artikel 9 i direktiv 2013/32.
26 Se, i detta hänseende, artikel 17.2 och 17.3 i direktiv 2013/33.
27 Se, i detta hänseende, dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 59–62), avseende tolkningen av artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98), i vilken domstolen fann att den berörda medlemsstaten är skyldig att i största möjliga utsträckning tillgodose de grundläggande behoven hos en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom för det fall att han eller hon inte själv har medel att tillgodose sina behov.
28 Se, i detta hänseende, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 92), i vilken domstolen fann att de mest grundläggande behoven bland annat omfattade att äta, tvätta sig och ha tak över huvudet.
29 Se, i detta hänseende, skäl 12 i direktiv 2013/33.
30 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).
31 Det är för övrigt i syfte att säkerställa en skyndsam och effektiv prövning av ansökan om internationellt skydd som artikel 7.2 i direktiv 2013/33 tillåter mottagarmedlemsstaten att besluta om var den sökande ska bosätta sig.
32 När de materiella mottagningsvillkoren utgörs av ett ekonomiskt bistånd, innebär indragningen att utbetalningen av detta bistånd upphör.
33 Se, i detta hänseende, UNHCR:s yttrande inom ramen för dess kommentarer som nämnts ovan i punkt 16 i detta förslag till avgörande (https://www.refworld.org/docid/5746b44b4.html, punkt 20).
34 I Belgien, där det materiella biståndet omfattar ett större antal tjänster än dem som omfattas av de materiella mottagningsvillkor som fastställs i direktiv 2013/33, får denna inskränkning avse tillgången till vissa tjänster. Artikel 45 i lagen om mottagande av asylsökande tillåter således Fedasil att inskränka tillgången till vissa tjänster eller vidare att tillfälligt upphäva eller minska den dagliga ersättningen. Denna sanktion avser mindre allvarliga regelbrott än dem som är aktuella i målet.
35 Enligt denna bestämmelse får mottagarmedlemsstaten, i vederbörligen motiverade fall undantagsvis fastställa materiella mottagningsvillkor som skiljer sig från dem som föreskrivs i denna artikel, om det krävs en bedömning av en utsatt persons särskilda behov.
36 Mottagarmedlemsstater har med tillämpning av denna bestämmelse en skyldighet att se till att sökandens situation följs upp på lämpligt sätt och att särskilda mottagandebehov tillgodoses om de framkommer i ett senare skede av asylförfarandet.
37 Min kursivering.
38 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S./Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, §§ 252–263), i vilken Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fann att situationen för en asylsökande som ”under månader befann sig boende på gatan, utan ekonomiska resurser, utan tillgång till sanitära anläggningar och utan några medel att tillgodose sina grundläggande behov” hade nått upp till gränsen för det allvar som krävs enligt artikel 3 i Europakonventionen. Se även Europadomstolens dom av den 18 juni 2009, Budina/Ryssland (CE:ECHR:2009:0618DEC004560305).
39 C‑79/13, EU:C:2014:103.
40 Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18).
41 Dom av den 27 februari 2014, Saciri m.fl. ( C‑79/13, EU:C:2014:103, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.
42 Europadomstolens dom av den 17 oktober 2013 (CE:ECHR:2013:1017JUD002701307, § 161).
43 Som följer av artikel 18 i lagen om mottagande av asylsökande får en vistelse i ett stödboende inte överskrida 10 dagar och mottagarens grundläggande behov tillgodoses där. Dessa omfattar allt nödvändigt stöd, bland annat mat, logi, tillgång till sanitära anläggningar och sjukvård.