Förslag till avgörande av generaladvokat Saugmandsgaard Øe – Mål C‑377/18 AH m.fl. (Oskuldspresumtion)

I. Inledning

1. Utgör oskuldspresumtionen, inom ramen för en överenskommelse om förhandserkännande av skuld mellan en myndighet som inlett rättsliga åtgärder och en åtalad person avseende ett brott som begåtts i grupp, hinder för en nationell processrättslig bestämmelse som kräver att denna överenskommelse omnämner de övriga separat åtalades deltagande i brottet och identifierar dem?

2. Detta är i huvudsak föremålet för den tolkningsfråga som ställts av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien).

3. Denna fråga har uppkommit i ett brottmålsförfarande som inletts mot sex personer på grund av deras presumerade tillhörighet till en organiserad kriminell grupp. Inom ramen för detta förfarande önskade en av de tilltalade ingå en överenskommelse att erkänna skuld vars innehåll måste godkännas av den hänskjutande domstolen, i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning. Det är i detta sammanhang som denna domstol har ombetts att avgöra huruvida omnämnandet, i denna överenskommelse, av de övriga fem personer som är separat åtalade för samma brott och identifieringen av dessa med namn och nationellt personnummer riskerar att åsidosätta den oskuldspresumtion som dessa fem personer har rätt till enligt artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och således åsidosätta bestämmelserna i artikel 4.1 i direktiv (EU) 2016/343.

4. Den hänskjutande domstolen har genom tolkningsfrågan bett EU-domstolen att ange räckvidden av ett av de huvudsakliga krav som ställs för att säkerställa iakttagandet av rätten till oskuldspresumtionen, nämligen kravet på att inte, i en offentlig förklaring eller i ett rättsligt avgörande, framställa en tilltalad person som skyldig, även om vederbörandes skuld inte först lagligen har fastställts. Denna fråga har uppkommit till följd av målet som ledde fram till domen av den 19 september 2018, Milev.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

5. Artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som har rubriken Rätt till en rättvis rättegång, har följande lydelse

”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

B. Unionsrätt

1. Stadgan

6. I stadgans artikel 48, som har rubriken ”Presumtion för oskuld och rätten till försvar”, anges följande:

”1. Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.

2. Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.”

2. Direktiv 2016/343

7. Enligt artikel 1 i direktiv 2016/343 fastställs i detta direktiv gemensamma minimiregler för dels vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden, dels rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.

8. I skälen 9, 10, 16, 17, 47 och 48 i direktivet anges följande: (9) Syftet med detta direktiv är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. (10) Genom att fastställa gemensamma minimiregler om skyddet för misstänktas och tilltalades processuella rättigheter syftar detta direktiv till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system, och således till att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor… … (16) Oskuldspresumtionen skulle överträdas om offentliga uttalanden av myndigheter, eller rättsliga avgöranden utöver dem som avser frågan om skuld, framställde en misstänkt eller tilltalad som skyldig, så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Sådana uttalanden och rättsliga avgöranden bör inte ge uttryck för att den personen är skyldig. … (17) Begreppet offentliga uttalanden från myndigheter bör avse varje uttalande vars innehåll hänför sig till ett brott och som härrör från antingen en myndighet som är delaktig i det straffrättsliga förfarandet i fråga om detta brott, som rättsliga myndigheter, polis eller andra brottsbekämpande myndigheter, eller från en annan myndighet, som ministrar och andra offentliga tjänstemän, vilket inte påverkar nationell lagstiftning om immunitet. … (47) Detta direktiv garanterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan och i Europakonventionen, inbegripet … rätten till en rättvis rättegång samt oskuldspresumtionen och rätten till försvar… (48) Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler bör medlemsstaterna kunna utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, såsom dessa tolkas av [Europeiska unionens domstol] och Europadomstolen.”

9. Artikel 2 i direktiv 2016/343, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskriver följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott eller ett påstått brott fram till dess att det slutliga avgörandet av om personen har begått det aktuella brottet har vunnit laga kraft.”

10. I artikel 3 i detta direktiv föreskrivs oskuldspresumtionen. Den bestämmelsen har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag.”

11. I artiklarna 4–7 i detta direktiv regleras vissa aspekter av oskuldspresumtionen.

12. I synnerhet föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2016/343, som EU-domstolen i förevarande mål har ombetts att tolka och som har rubriken Offentliga uttalanden om skuld, följande:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Detta ska inte påverka de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig, och inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.

2. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder finns tillgängliga vid överträdelse av den skyldighet som anges i punkt 1 i denna artikel att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga, i enlighet med detta direktiv och särskilt artikel 10.

3. Den skyldighet som fastställs i punkt 1 att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga får inte hindra myndigheter från att offentligt sprida information om ett straffrättsligt förfarande när detta är absolut nödvändigt av skäl som rör brottsutredningen eller ligger i allmänhetens intresse.”

C. Bulgarisk rätt

13. I artikel 31.3 i Konstitutsiya (grundlagen) och i artikel 16 i nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) föreskrivs att en tilltalad presumeras vara oskyldig till dess att motsatsen visas genom fällande dom som vunnit laga kraft.

14. Enligt artikel 381.1 och 381.6 NPK kan den tilltalade erkänna gärningen när förundersökningen är slut och vederbörande erkänner sin skuld ingå en överenskommelse med åklagaren genom sin advokat.

15. I artikel 381.5 led 1 NPK föreskrivs följande:

”Överenskommelsen ska vara skriftlig och besvara följande frågor jakande:

1) har en gärning begåtts, har den begåtts av den tilltalade, ska skulden för den tillskrivas den tilltalade, utgör gärningen ett brott; samt den rättsliga kvalificeringen av gärningen.”

16. I artikel 381.7 NPK föreskrivs att ”[n]är förfarandet avser flera personer …, kan överenskommelsen ingås med några av dessa personer …”

17. I artikel 382.5 NPK föreskrivs följande:

”Domstolen får föreslå ändringar i överenskommelsen som granskas tillsammans med åklagaren och försvarsadvokaten. Den tilltalade hörs sist.”

18. Enligt artikel 382.7 NPK ska domstolen godkänna överenskommelsen om den inte strider mot lag eller god sed.

19. Enligt artikel 383.1 NPK har överenskommelsen samma verkan som ett lagakraftvunnet avgörande.

20. Slutligen har bulgariska medborgare, enligt artiklarna 12–14 i zakon za grazhdanskata registratsia (folkbokföringslagen), tre namn: förnamnet, patronymikonet och efternamnet. De har även, enligt artikel 11.1 i folkbokföringslagen, ett nationellt personnummer vilket är ett administrativt identitetsnummer som gör det möjligt att exakt fastställa identitet för personen i fråga.

III. Bakgrunden till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

21. Detta mål avser ett straffrättsligt förfarande som inletts mot sex personer, nämligen AH, PB, CX, KM, PH och MH. Dessa har åtalats enligt artikel 321.2 och 321.3 led 2 i nakazatelen kodeks (straffrättslagen) (nedan kallad NK) på grund av att de anklagats för att tillhöra en organiserad kriminell grupp. Denna grupp agerade från november 2014 till november 2015 i Sofia (Bulgarien). I åtalet anges att dessa sex personer delade upp uppgifterna mellan sig i syfte att tillskansa sig vinning genom att utfärda förfalskade officiella handlingar eller genom att förfalska innehållet i officiella handlingar, nämligen identitetshandlingar och körkort för motorfordon.

22. Endast en av dessa personer, MH, har uttryckt en vilja att ingå en överenskommelse om att erkänna sin skuld i utbyte mot ett lindrigare straff.

23. De andra fem tilltalade har gett sitt samtycke till att MH ingår denna överenskommelse, men uttryckligen angett att detta inte innebar att de erkände sig skyldiga eller avstod från sin rätt att hävda sin oskuld.

24. I den överenskommelse som ingåtts mellan åklagaren och MH anges att han erkänner sig skyldig ”att från november 2014 till den 26 november 2015, i Sofia och i Pavlikeni [Bulgarien], ha ingått i en organiserad kriminell grupp, som utgjorde en varaktig och strukturerad sammansättning på mer än tre personer med deltagarna [de andra fem deltagarnas namn och nationella personnummer] i syfte att begå ett brott [i den mening som avses i artikel 308.2 och 308.7, samt i artikel 321.2 och 321.3 led 2 NK]”. Det följer av texten i denna överenskommelse att alla tilltalade har identifierats på samma sätt, det vill säga med deras tre namn och nationella personnummer. Den enda skillnaden består i att MH även anges med sitt födelsedatum, födelseort, adress, nationalitet, etnisk tillhörighet, familjesituation och belastningsregisterutdrag.

25. I enlighet med nationella processrättsliga bestämmelser har den överenskommelse som ingåtts mellan åklagaren och MH lämnats in för godkännande av den hänskjutande domstolen, vilken har behörighet att göra ändringar i denna.

26. Den hänskjutande domstolen undrar i detta hänseende om det är förenligt med artikel 4.1 i direktiv 2016/343 att denna överenskommelse klart och tydligt som medlemmar i denna organiserade kriminella grupp nämner de andra fem personerna, vilka inte har ingått denna överenskommelse och som är tilltalade i det ordinarie straffrättsliga förfarandet, och identifierar dessa med deras tre namn och deras personnummer.

27. Den hänskjutande domstolen har angett att texten i överenskommelsen att erkänna sig skyldig, enligt fast nationell rättspraxis, måste överensstämma exakt med åtalet, i vilket alla tilltalade har angetts som medgärningsmän till brottet. Följaktligen bör de omnämnas som sådana i överenskommelsen mellan åklagaren och MH. Vidare kan omnämnandet av medgärningsmännen till brottet vara av stor vikt för att alla kriterier för att det berörda brottet ska anses ha begåtts ska vara uppfyllda, eftersom en organiserad kriminell grupp endast föreligger om minst tre personer deltar i denna.

28. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att artikel 4.1 i direktiv 2016/343 förbjuder en domstol att hänvisa till en tilltalad som om denna var skyldig i ett rättsligt avgörande som inte avser sakfrågan avseende vederbörandes skuld. Enligt den hänskjutande domstolen föreligger det således en motstridighet mellan nationell rättspraxis, enligt vilken en överenskommelse ska ange de andra tilltalade som medgärningsmän till det berörda brottet, och den av unionslagstiftaren föreskrivna skyldigheten att inte framställa dessa som skyldiga.

29. Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Är en nationell rättspraxis som i en överenskommelse (som har ingåtts i ett straffrättsligt förfarande) kräver att inte bara den tilltalade som har erkänt sin skuld avseende ett brott och har ingått överenskommelsen anges såsom gärningsman i det aktuella brottet, utan att överenskommelsen anger även andra tilltalade som är medgärningsmän, som inte har ingått överenskommelsen, inte har erkänt sig skyldiga och avseende vilka målet fortsätter att handläggas enligt det ordinära straffrättsliga förfarandet, men som har samtyckt till att den första tilltalade ingår överenskommelsen, förenlig med artikel 4.1 första meningen, i förening med skäl 16 första meningen och skäl 17 i direktiv 2016/343?”

30. Den tyska och den italienska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och yttrade sig, med undantag för den italienska regeringen, vid förhandlingen.

IV. Bedömning

A. Inledande anmärkningar avseende huruvida direktiv 2016/343 är tillämpligt

31. Med anledning av de diskussioner som har förts vid EU-domstolen anser jag att prövningen av tolkningsfrågan kräver en inledande anmärkning avseende vilken personkrets (ratione personae) direktiv 2016/343, särskilt dess artikel 4, är tillämpligt på och vilket materiellt tillämpningsområde (ratione materiae) det har.

32. För det första omfattas den situation som AH, PB, CX, KM och PH befinner sig i definitivt av detta direktivs tillämpningsområde.

33. Detta fastställs i artikel 2 i direktiv 2016/343. Enligt denna bestämmelse ska direktivet tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott eller ett påstått brott fram till dess att det slutliga avgörandet av om personen har begått det aktuella brottet har vunnit laga kraft.

34. Det är i det nationella målet ostridigt att dessa fem personer är tilltalade på grund av att de har begått ett brott och att deras skuld inte ännu lagligen har fastställs.

35. För det andra kan de omtvistade omnämnandena av AH:s, PB:s, CX:s, KM:s och PH:s deltagande i det aktuella brottet bedömas i förhållande till artikel 4.1 i direktiv 2016/343, mot bakgrund av arten och räckvidden av överenskommelsen mellan åklagaren och MH.

36. Denna överenskommelse utgör nämligen, beträffande dessa fem andra personer, ett rättsligt avgörande som inte avser huruvida de är skyldiga i den mening som avses i denna bestämmelse.

37. För det första utgör en överenskommelse att erkänna sig skyldig ett rättsligt avgörande, som omfattas av vad som allmänt kallas den ”straffrättsliga uppgörelsen”.

38. En överenskommelse, genom vilken en tilltalad erkänner sig skyldig till ett brott, ofta i utbyte mot ett lindrigare straff, ingås med den myndighet som inlett rättsliga åtgärder, i detta fall åklagaren, innan den vid en förhandling godkänns av den behöriga domstolen.

39. En överenskommelse om att erkänna sig skyldig har således en rättslig karaktär, eftersom ingåendet av denna kräver ingripande av en domstol som har behörighet i ett påskyndat förfarande.

40. Det följer av artiklarna 381–384 NPK att den hänskjutande domstolen ska pröva godkännandet av överenskommelsen mellan åklagaren och MH vid en muntlig förhandling vid vilken MH:s närvaro uttryckligen föreskrivs i nationell lag. Denna domstol ska då kontrollera huruvida överenskommelsen att erkänna sig skyldig har ingåtts i enlighet med tillämpliga processrättsliga och materiella bestämmelser och huruvida den tilltalade har ingått den frivilligt och medvetet. Den hänskjutande domstolen är uttryckligen behörig att lägga fram förslag till ändring av formuleringarna i denna överenskommelse och det är för övrigt i detta sammanhang som den har ställt tolkningsfrågan.

41. Överenskommelsen mellan åklagaren och MH medför således att det, efter en förenklad rättslig utredning, inte bara ska fastställas vilken rättslig kvalificering som det aktuella brottet ska ges, utan även vilket rättsligt ansvar MH har och vilket straff han ska påföras. Denna överenskommelse är, såsom den godkänns av den hänskjutande domstolen, rättsligt bindande och medför, som följer av artikel 383 NPK, samma verkan som ett lagakraftvunnet avgörande. Verkställbarhet och rättskraft är de båda karaktärsdrag som präglar varje rättsligt avgörande.

42. Mot denna bakgrund råder det enligt min uppfattning inga tvivel om att överenskommelsen mellan åklagaren och MH är ett uttryck för ius punendi och att ett rättsligt avgörande, därigenom, meddelas avseende de gärningar som MH åtalas för och huruvida han är skyldig till dessa.

43. För det andra utgör nämnda överenskommelse ett rättsligt avgörande som inte avser huruvida AH, PB, CX KM och PH är skyldiga till brottet.

44. Begreppet ”rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld” i artikel 4.1 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att denna bestämmelses ändamålsenliga verkan garanteras och, i synnerhet, så att den säkerställer en konkret och effektiv respekt för de tilltalades rätt att inte framställas som skyldiga så länge deras skuld inte lagligen har fastställts.

45. Som tillåts enligt artikel 381.7 NPK, ingicks överenskommelsen mellan åklagaren och MH visserligen i ett straffrättsligt förfarande som omfattade flera personer. I sak gäller den emellertid endast skuld avseende den person, vilken erkänner sig skyldig, som är part i denna överenskommelse. De andra tilltalade, som inte är parter i denna överenskommelse, har inte avstått från någon av deras processrättsliga rättigheter, bland vilka räknas deras rätt till oskuldspresumtionen. Det framgår i detta avseende av beslutet om hänskjutande att dessa fem andra personer som är tilltalade för det aktuella brottet trots den ”processrättsliga överenskommelsen” uttryckligen har angett att de inte erkände sig skyldiga och att de inte avstod från sin rätt att neka till brottet.

46. Följaktligen delar jag inte de tvivel som den tyska regeringen har uttryckt i detta hänseende.

47. Enligt den tyska regeringen utgör överenskommelsen mellan åklagaren och MH, även om den inte avser de andra separat åtalades skuld, icke desto mindre ett rättsligt avgörande avseende MH:s skuld och ska följaktligen klassificeras som sådant i förhållande till dessa andra tilltalade.

48. Denna tolkning är enligt min uppfattning alltför formalistisk och innebär att de garantier som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2016/343 förlorar sin ändamålsenliga verkan.

49. Denna tolkning strider vidare mot praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Som jag kommer att redogöra för i min bedömning, har Europadomstolen nämligen funnit att rätten till oskuldspresumtionen även ska tillämpas när ett rättsligt avgörande – som har meddelats efter ett förfarande som inte är direkt riktat mot sökanden i egenskap av tilltalad, men som dock rör ett mot sökanden pågående straffrättsligt förfarande och har samband med detta förfarande – innebär en förhandsbedömning av den tilltalades skuld.

50. Det kan under dessa omständigheter anses att överenskommelsen mellan åklagaren och MH i förhållande till AH, PB, CX, KM och PH utgör ett rättsligt avgörande som inte avser deras skuld i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2016/343. Dessa personer kan således åberopa den rätt som de åtnjuter enligt denna bestämmelse.

B. Prövning av tolkningsfrågan

51. Den hänskjutande domstolen har genom tolkningsfrågan i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 2016/343, inom ramen för det straffrättsliga förfarande som inletts mot flera personer på grund av ett brott som begåtts i grupp, utgör hinder för en nationell processrättslig bestämmelse enligt vilken en överenskommelse om erkännande av skuld som ingåtts av en av de tilltalade personerna omnämner de övriga separat åtalades deltagande i brottet och identifierar dessa personer med namn och personnummer.

52. Den hänskjutande domstolen har med andra ord bett EU-domstolen klargöra hur en sådan överenskommelse ska formuleras för att inte åsidosätta tilltalade personers rätt till oskuldspresumtionen i ett annat förfarande och särskilt deras rätt att inte, i ett rättsligt avgörande, framställas som skyldiga innan deras skuld lagligen har fastställts.

53. Den hänskjutande domstolen står inför en specifik svårighet mot bakgrund av det aktuella brottets karaktär.

54. Det ska erinras om att sex personer står åtalade för deltagandet i en ”organiserad kriminell grupp”, i den mening som avses i artikel 321.2 och 321.3 led 2 NK. Deltagande i en organiserad kriminell grupp är av naturen ett kollektivt brott, liksom medverkan i kriminella ligor, som straffbelägger deltagande i allmänhet. Som ordet ”grupp” vittnar om, föreligger brottet således endast om flera gärningsmän har deltagit i brottet. I doktrinen har de traditionellt ansetts utgöra medgärningsmän till det brott som begåtts. Alla deltar i samma brott och deras beteenden hänger nära samman med varandra. Eftersom det föreligger en verklig solidaritet mellan medgärningsmännen vid genomförandet av brottet är det logiskt att denna solidaritet återfinns i det förfarande som tillämpas på dem. Denna för samverkan specifika koppling medför konsekvenser, i synnerhet när medgärningsmännen inte döms tillsammans. Den hänskjutande domstolen har påpekat att denna koppling, i samband med en överenskommelse om erkännande av skuld som ingåtts av en av dem, kan kräva att de andra medgärningsmännen identifieras för att fastställa den rättsliga klassificeringen av det brott som de åtalas för och den berörda tilltalades straffrättsliga ansvar. Ett sådant krav kan emellertid påverka medgärningsmännens processrättsliga garantier och, i synnerhet, den rätt till oskuldspresumtionen som de åtnjuter.

55. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna uttryckte således i domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland omfattande förbehåll när en domstol beslutar att döma medgärningsmän av ett brott i olika förfaranden, trots att åtalspunkternas själva karaktär, för att fastställa den enes rättsliga ansvar, förutsätter ett fastställande av de andras deltagande i brottet.

56. Den angav följaktligen specifika krav för iakttagandet av den rätt till oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 6.2 i Europakonventionen, när en rättslig myndighet beslutar att förfarandena ska skiljas åt på grund av att en av de tilltalade har ingått en överenskommelse att erkänna sig skyldig.

57. Inledningsvis ska den rättsliga myndigheten, innan den fattar ett sådant beslut, göra en noggrann prövning av samtliga intressen i målet och tillåta medgärningsmännen att bestrida detta beslut.

58. Vidare ska den rättsliga myndigheten låta förfarandet för erkännande av skuld åtföljas av två garantier som den anser vara grundläggande för att tillåta medgärningsmännen att åtnjuta en rättvis rättegång inom ramen för de förfaranden som pågår mot dem.

59. För det första får den rättsliga myndigheten inte fastställa att det föreligger rättskraft såvitt avser de faktiska omständigheter som har medgivits i ett förfarande i vilket de andra medgärningsmännen inte är parter, eftersom fastställandet av dessa faktiska omständigheter är begränsat till det aktuella målet.

60. För det andra ska den rättsliga myndigheten avstå från varje omnämnande eller förklaring som kan äventyra en rättvis prövning av åtalspunkterna mot dessa medgärningsmän i samband med ett annat förfarande och, i synnerhet, åsidosätta deras rätt till oskuldspresumtionen.

61. Det är denna sistnämnda punkt som tolkningsfrågan avser och särskilt villkoren för identifieringen och omnämnandet i överenskommelsen mellan åklagaren och MH av AH, PB, CX, KM och PH avseende deras deltagande i brottet.

1. Bestämmelserna i artikel 4 i direktiv 2016/343

62. I artikel 4.1 i direktiv 2016/343 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det bland annat i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag.

63. I artikel 4.2 i direktivet tilläggs att medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder finns tillgängliga vid överträdelse av denna skyldighet.

64. Bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2016/343 ger således ingen anvisning om vilka åtgärder de behöriga nationella myndigheterna konkret ska vidta för att, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, garantera iakttagandet av separat åtalades rätt till oskuldspresumtionen. Vidare är ingen annan bestämmelse i direktivet relevant. Endast dess skäl 16, vilket den hänskjutande domstolen uttryckligen har hänvisat till, preciserar att rättsliga avgöranden inte bör ge uttryck för att dessa personer är skyldiga.

65. Det följer av artikel 1 men även av skälen 10 och 48 i direktivet att de bestämmelser som har till syfte att förebygga och korrigera varje offentligt hänförande till skuld är minimiregler, eftersom medlemsstaterna i artikel 4.1 och 4.2 i direktivet uppmanas att vidta ”nödvändiga” respektive ”lämpliga” åtgärder för detta ändamål.

66. Unionslagstiftaren har således gett medlemsstaterna till uppgift att, utifrån särdragen i sitt nationella rättssystem, fastställa den konkreta karaktären och omfattningen av dessa åtgärder. EU-domstolen har således uttryckligen erkänt att direktivet inte kan tolkas som fullständigt och uttömmande med syfte att fastställa samtliga villkor för att anta ett beslut om häktning. Detta konstaterande kan naturligtvis tillämpas beträffande villkoren för antagandet av ett rättsligt beslut, såsom den aktuella överenskommelsen om erkännande av skuld.

67. Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende är emellertid begränsat. De ska nämligen iaktta de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan och Europakonventionen, liksom för övrigt följer av skäl 47 i direktiv 2016/343, och de åtgärder som vidtas ska i synnerhet göra det möjligt att förebygga eller korrigera varje åsidosättande av rätten till oskuldspresumtionen.

68. Tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2016/343 ska således i princip göras i förhållande till normen för skydd av den grundläggande rätt som garanteras i artikel 48 i stadgan. Det kan emellertid konstateras att varken denna bestämmelse eller EU-domstolens praxis gör det möjligt att fastställa räckvidden och omfattningen av de åtgärder som de behöriga nationella myndigheterna ska genomföra.

69. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har däremot haft tillfälle att meddela ett stort antal domar, vars principer under dessa omständigheter bör sammanfattas.

70. Som framgår av förklaringarna avseende stadgan, motsvarar rätten till oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 48.1 i stadgan oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. Unionslagstiftaren har i syfte att trygga det nödvändiga sammanhanget mellan stadgan och Europakonventionen fastställt regeln att rättigheterna i denna stadga ska ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen.

71. Det framgår vidare av kommissionens förslag till direktivet att unionslagstiftaren avsåg förstärka och garantera en faktisk tillämpning av rätten till oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden genom att i unionsrätten integrera den rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som avser iakttagandet av artikel 6.2 i Europakonventionen. Unionslagstiftaren uttryckte tydligt sin önskan att främja tillämpningen av artiklarna 6, 47 och 48 i stadgan med hänvisning till artikel 6 i Europakonventionen, såsom Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har tolkat den.

72. I artikel 3 i direktiv 2016/343 föreskrivs således en rätt till oskuldspresumtionen med en formulering som är identisk med den som använts i artikel 6.2 i Europakonventionen.

73. Beträffande artiklarna 4–7 i detta direktiv reglerar dessa vissa aspekter av rätten till oskuldspresumtionen, såsom de som har utvecklats i rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

74. Således har unionslagstiftaren, i artikel 4.1 i detta direktiv, formulerat ett av de huvudkrav som denna domstol ställde, redan år 1983, för att garantera iakttagandet av rätten till oskuldspresumtionen, nämligen rätten att inte i ett offentligt uttalande eller rättsligt avgörande framställas som skyldig innan en fällande dom har vunnit laga kraft.

75. Denna bestämmelse utgör en minimiregel och har således, på unionsrättens nuvarande stadium, inte till syfte att ge ett mer omfattande skydd än det som ges i Europakonventionen.

76. Europadomstolens rättspraxis är således relevant för tolkningen av den rätt till oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 48 i stadgan och särskilt för en av dess aspekter som avses i artikel 4.1 i direktiv 2016/343. Denna rättspraxis ger nämligen mycket användbara indikationer på vilka åtgärder de nationella myndigheterna är skyldiga att vida för att garantera att rätten till oskuldspresumtionen för separat åtalade personer inte, genom motiveringen till ett beslut eller de formuleringar som används i detta, inskränks.

2. Rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avseende iakttagandet av rätten till oskuldspresumtionen i fall då medåtalades skuld prövas i olika förfaranden

77. Enligt artikel 6.2 i Europakonventionen ska ”[v]ar och en som blivit anklagad för brott … betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts”.

78. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna erinrade i domen Karaman mot Tyskland om att oskuldspresumtionen utgör ett av kännetecknen på en rättvis brottmålsrättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Enligt Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna åsidosätts denna presumtion om en domstol i ett rättsligt avgörande på förhand uttrycker en åsikt om att den tilltalade är skyldig, utan vederbörandes skuld lagligen fastställts. Det är tillräckligt, även utan ett formellt konstaterande, att en motivering ger intryck av att domstolen anser den berörda personen vara skyldig.

79. För att bedöma huruvida denna motivering utgör ett åsidosättande av rätten till oskuldspresumtionen har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fäst en ”avgörande” vikt vid domstolarnas ordval. Den har även beaktat de särskilda omständigheter under vilka dessa formuleringar gjorts, särskilt vilken typ av förfarande som förelegat och vilka brott den eller de tilltalade åtalats för. Dessa faktorer gör det nämligen möjligt att bedöma huruvida domstolen har en skyldighet att nämna vilken konkret roll och vilka avsikter var och en av de personer som kan ha deltagit i brottet har haft.

80. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna erkände således i domen Karaman mot Tyskland, att det, ”i komplexa straffrättsliga förfaranden där flera misstänkta har åtalats och dessa åtal inte kan prövas tillsammans, händer att den behöriga domstolen, för att bedöma huruvida de tilltalade är skyldiga, oundvikligen måste nämna tredjemäns deltagande, vilka kanske därefter kommer att dömas separat”. Den har understrukit att under dessa omständigheter ”har brottmålsdomstolarna en skyldighet att fastställa de faktiska omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen av den tilltalades rättsliga ansvar för att denna ska bli så exakt och precis som möjligt och att de inte får ange fastställda faktiska omständigheter som om det endast rörde sig om påståenden eller misstankar”. Europadomstolen har funnit att ”det samma gäller avseende faktiska omständigheter rörande tredjemäns inblandning”.

81. Europadomstolen har emellertid nyanserat sitt resonemang genom att ange att ”om sådana faktiska omständigheter ska beaktas, måste domstolen undvika att ange mer information än vad som är nödvändigt för bedömningen av det rättsliga ansvaret hos de personer som ska dömas vid denna”.

82. I det målet nämndes flera gånger i domen inte bara sökandens efternamn och fullständiga förnamn, utan även den roll som han spelat i bedrägeriet. Identifieringen av sökanden åtföljdes emellertid av uttrycket ”separat åtalad”.

83. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna hade att bedöma huruvida motiveringen till denna dom var av sådan karaktär att den gav upphov till frågor om huruvida det förelåg en förhandsbedömning avseende sökandens skuld och således äventyrade en rättvis prövning av åtalspunkterna mot denne i ett åtskilt förfarande i Tyskland och/eller Turkiet.

84. Europadomstolen fann inte att det förelåg något åsidosättande av rätten till oskuldspresumtionen. Den påpekade att den behöriga domstolen, för att bedöma graden av ansvar hos den person som var åtalad i det aktuella målet, hade en skyldighet att fastställa ”vem som hade utformat projektet att förskingra pengar … och, på grundval därav, vem som hade gett vilka instruktioner till vem”. Den fördömde inte heller identifieringen av sökanden med hans fullständiga namn eftersom denna identifiering, i hela domen, åtföljdes av uttrycket ”separat åtalad”. Enligt Europadomstolen hade den behöriga domstolen således påvisat att den inte hade att pröva sökandens skuld utan, i enlighet med nationella straffrättsliga bestämmelser, endast hade för avsikt att bedöma den dömda personens straffrättsliga ansvar inom gränserna för det aktuella förfarandet.

85. I domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland bekräftade Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna denna rättspraxis men uttryckte samtidigt, inledningsvis, en omfattande mängd förbehåll när en överenskommelse om erkännande av skuld ingås i ett förfarande där åtalspunkternas karaktär tvärtom skulle ha berättigat att de medåtalade dömdes tillsammans. Den påpekade således hur ”väsentligt” det är att en domstol i ett förfarande för erkännande av skuld inkluderar processuella garantier vilka har till syfte att de förfaranden som har inletts mot de medåtalade, däribland garantin att den kommer att avstå från varje uttalande som kan skada oskuldspresumtionen, blir rättvisa. Det var i syfte att pröva själva lydelsen av denna motivering som den därefter hänvisade till sin bedömning i domen Karaman mot Tyskland.

86. I målet Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland nämndes, i domen mot X i ett förfarande för erkännande av skuld, att denne hade begått det påtalade brottet tillsammans med två andra personer. Dessa personers namn hade visserligen avidentifierats, men det nämndes i domen vilka yrkesfunktioner dessa personer utövade inom regeringen och ledande företag samt vilka roller de haft i detta brott. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fördömde lydelsen i denna dom eftersom det inte längre rådde några tvivel om de medåtalades identitet och huruvida de hade deltagit i det brott för vilket X hade dömts.

3. Bidraget från Europadomstolens rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 48 i stadgan och artikel 4.1 i direktiv 2016/343

87. Denna rättspraxis möjliggör ett visst antal slutsatser beträffande räckvidden av den rätt till oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 48 i stadgan och särskilt beträffande de konkreta villkor som gör det möjligt att förebygga och korrigera varje offentligt uttalande om skuld i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2016/343.

88. Offentliga uttalanden ska bedömas från fall till fall, mot bakgrund av de särskilda omständigheter under vilka dessa har formulerats och särskilt av det aktuella förfarandets karaktär och det sammanhang som det ingår i.

89. Dessa omständigheter kan vara avgörande när de medåtalade har dömts i åtskilda straffrättsliga förfaranden, särskilt när en av dem är föremål för ett påskyndat förfarande för erkännande av skuld.

90. I princip ska den rättsliga myndigheten vidta åtgärder som specifikt har till syfte att garantera en rättvis prövning av de åtalspunkter som gjorts gällande mot de andra medåtalade inom ramen för det pågående förfarande som de är föremål för och måste således, i överenskommelsen om erkännande av skuld, avstå från varje omnämnande eller uttalande som kan åsidosätta deras rätt till oskuldspresumtionen.

91. Det kan emellertid godtas att denna överenskommelse nämner dessa övriga medåtalades deltagande i brottet och identifierar dessa om, för det första, dessa omnämnanden är nödvändiga för den rättsliga klassificeringen av brottet och för bedömningen av det straffrättsliga ansvaret hos den person som erkänner sig skyldig och om, för det andra, de åtföljs av en tydlig angivelse av att dessa medåtalade är separat åtalade och att deras skuld inte lagligen har fastställts.

92. Detta innebär att den rättsliga myndigheten ska vara särskilt uppmärksam inte bara på ordvalet i omnämnandet och identifieringen av de andra separat åtalade, utan också på den sammantagna motiveringen till överenskommelsen om erkännande av skuld.

93. För det första ska det, när det gäller ordvalet i omnämnandet av den roll som dessa andra tilltalade spelat och identifieringen av dessa, således erinras om att Europadomstolens praxis inte utgör hinder för att den rättsliga myndigheten identifierar de sistnämnda med deras fullständiga namn. Däremot kräver den, i detta fall, att dessa omnämnanden ska åtföljas av ett uttryck eller en formulering som gör det möjligt för alla att förstå att dessa är nödvändiga inte för bedömningen av dessa andra separat åtalades skuld, utan endast för bedömningen av den berörda personens straffrättsliga ansvar.

94. För det andra är det nödvändigt att göra en kontroll av den sammantagna motiveringen i den aktuella överenskommelsen om erkännande av skuld. Som kommissionen med rätta påpekade i sitt yttrande skulle varje uttalande eller formulering som åtföljer omnämnandet och identifieringen av de andra tilltalade fråntas sin betydelse om andra delar av resonemanget eller den rättsliga analysen i avgörandet kunde tolkas som en bedömning av deras skuld.

95. Mot denna bakgrund anser jag följaktligen att artikel 4.1 i direktiv 2016/343 – i en situation där en rättslig myndighet dömer en person som är åtalad för ett brott i grupp inom ramen för ett påskyndat förfarande om erkännande av skuld – ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att myndigheten i fråga, i överenskommelsen om erkännande av skuld, nämner de andra tilltalades deltagande i brottet och identifierar dessa under förutsättning att den, för det första, försäkrar sig om att dessa omnämnanden är nödvändiga för den rättsliga klassificeringen av brottet och för bedömningen av det straffrättsliga ansvaret hos den person som erkänner sin skuld och, för det andra, att de åtföljs av en formulering som tydligt visar att dessa personer är åtalade i ett åtskilt straffrättsligt förfarande och att deras skuld ännu inte lagenligt har fastställts.

96. Jag anser att det även är viktigt att erinra om att direktiv 2016/343 föreskriver minimiregler och att unionslagstiftaren uttryckligen tillåter medlemsstaterna att utvidga de rättigheter som fastställs i detta för att föreskriva en högre skyddsnivå. Följaktligen utgör inte detta direktiv något hinder för att en medlemsstat vidtar längre gående skyddsåtgärder i syfte att, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, förebygga varje uttalande som kan åsidosätta rätten till oskuldspresumtionen för personer som är åtalade i ett åtskilt straffrättsligt förfarande.

97. Det är i förevarande mål ostridigt att det straffrättsliga förfarande som inletts mot AH, PB, CX, KM och MH på grund av deras presumerade tillhörighet till en organiserad kriminell grupp har åtskilts, till följd av MH:s önskan att ingå en överenskommelse om erkännande av skuld. Det har även fastställts att de fem andra tilltalade har lämnat sitt samtycke till att MH ingår denna överenskommelse, samtidigt som de angett att detta medgivande inte innebar ett erkännande av deras skuld eller avstående från deras rätt att neka till brott.

98. Det följer även av beslutet om hänskjutande att de omnämnanden som avser AH:s, PB:s, CX:s, KM:s och PH:s deltagande i brottet och identifieringen av dem med deras fullständiga namn och personnummer inom ramen för överenskommelsen mellan åklagaren och MH följer av en tillämpning av nationell rättspraxis, vilken kräver att överenskommelsens text helt motsvarar texten i åtalet.

99. Detta krav omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna åtnjuter beträffande villkoren för antagandet av en sådan överenskommelse som den som är aktuell i förevarande fall, detta på grund av den minimiharmonisering som direktiv 2016/343 ger uttryck för.

100. Det är emellertid för genomförande av detta krav nödvändigt att vidta särskild försiktighet för att överenskommelsen mellan åklagaren och MH inte ska äventyra en rättvis prövning av åtalspunkterna mot AH, PB, CX, KM och PH inom ramen för det pågående förfarande som de är föremål för och, i synnerhet, att den inte åsidosätter deras rätt till oskuldspresumtionen. Denna överenskommelse innehåller nämligen, i dess nuvarande lydelse, omnämnanden som, i avsaknad av precision, kan förstås som ett uttryck på förhand för deras skuld.

101. Det ankommer inte på EU-domstolen att formulera förslag eller att föreslå ändringar av ordvalet i denna överenskommelse. Denna uppgift åligger den hänskjutande domstolen vilken dels är den enda som kan tolka den tillämpliga nationella lagstiftningen och beakta omständigheterna i förfarandet, dels är den enda som är behörig att godkänna denna överenskommelse.

102. För att uppfylla kraven i artikel 4.1 i direktiv 2016/343 ska den hänskjutande domstolen bedöma huruvida de omtvistade omnämnandena är nödvändiga för den rättsliga klassificeringen av brottet och för bedömningen av MH:s straffrättsliga ansvar. Det ska i detta hänseende påpekas att den i beslutet om hänskjutande har påpekat att dessa omnämnanden kan vara av stor vikt för att de omständigheter som utgör det aktuella brottet ska anses föreligga.

103. Den hänskjutande domstolen har, i förekommande fall, en skyldighet att bedöma huruvida dessa omnämnanden kan åtföljas av ett uttryck eller en formulering som tydligt påvisar den omständigheten att AH, PB, CX, KM och PH är åtalade inom ramen för ett åtskilt straffrättsligt förfarande och att deras skuld ännu inte lagligen har fastställts.

104. Slutligen ankommer det på den att försäkra sig om att överenskommelsen mellan åklagaren och MH inte innehåller något annat omnämnande som kan förstås som ett uttryck på förhand för dessa fem personers skuld.

V. Förslag till avgörande

105. Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen besvarar Spetsializiran nakazatelen sads (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) tolkningsfråga enligt följande: Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden ska tolkas så, att den inte – i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där den nationella rättsliga myndigheten dömer en person som är åtalad för brott i grupp inom ramen för ingåendet av en överenskommelse om erkännande av skuld – utgör hinder för att den rättsliga myndigheten, i denna överenskommelse, nämner de övriga separat åtalades deltagande i brottet och identifierar dessa, under förutsättning att myndigheten i fråga, för det första, försäkrar sig om att dessa omnämnanden är nödvändiga för den rättsliga klassificeringen av brottet och för bedömningen av det straffrättsliga ansvaret hos den person som erkänner sig skyldig till brottet och, för det andra, att de åtföljs av en formulering som tydligt visar att dessa personer är åtalade inom ramen för ett åtskilt straffrättsligt förfarande och att deras skuld ännu inte lagenligt har fastställts.

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallad överenskommelsen om att erkänna skuld. Förfarandet avseende denna överenskommelse kommer nedan att hänföras till som ”förfarandet om erkännandet av skuld”.

3 Nedan kallad stadgan.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

5 C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732.

6 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

7 DV nr 67, av den 27 juli1999.

8 Text ur överenskommelsen som den hänskjutande domstolen har lämnat på EU-domstolens begäran.

9 Det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 2016/343 innebär enligt min mening inga särskilda svårigheter. Enligt artikel 14.1 i detta direktiv var medlemsstaterna skyldiga att införliva direktivet senast den 1 april 2018. Det ska påpekas att överenskommelsen ingicks mellan åklagaren och MH den 18 maj 2018 och även ska godkännas av den hänskjutande domstolen.

10 Se, i detta hänseende, de överväganden som avser den straffrättsliga uppgörelsen i Europeiska unionen i förslag till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer i målet Gözütok och Brügge ( C‑187/01, EU:C:2002:516, punkterna 61–106). Se även, när det gäller praxis från Europeiska domstolen för skydd av de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, 23 februari 2016, Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0223JUD004663213, § 100 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland).

11 Se Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, § 41 och där angiven rättspraxis), nedan kallad domen Karaman mot Tyskland.

12 Det följer av beslutet om hänskjutande och av lydelsen av den aktuella överenskommelsen att det således krävs att minst tre deltagare finns för att en grupp ska anses föreligga.

13 Se, i detta hänseende, Baron, E., La coaction en droit pénal, doktorsavhandling beträffande vilken disputation hölls den 7 december 2012, särskilt punkt 371.

14 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§ 100 och där angiven rättspraxis samt §§ 103 och 104 och där angiven rättspraxis). Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna angav i § 104 följande: ”If the nature of the charges makes it unavoidable for the involvement of third parties to be established in one set of proceedings and those findings would be consequential on the assessment of the legal responsibility of the third parties tried separately, this should be considered as a serious obstacle for disjoining the cases.”

15 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§ 104).

16 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§§ 103–105).

17 Bestämmelserna i artikel 4.3 i direktiv 2016/343 är inte relevanta i förevarande mål.

18 Dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 45–47).

19 Se analogt dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl. ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkterna 127 och 128 samt där angiven rättspraxis), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 62).

20 EUT C 303, 2007, s. 17.

21 Se förklaringarna till artikel 52 i stadgan.

22 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden (COM(2013) 821 final).

23 Se punkterna 13–17 i detta förslag.

24 Kommissionen hänvisade i sitt förslag till direktivet uttryckligen till Europadomstolens dom av den 25 mars 1983, Minelli mot Schweiz (CE:ECHR:1983:0325JUD000866079, § 37), i vilken den fann att ”det strider mot oskuldspresumtionen om ett rättsligt avgörande som berör den misstänkte bygger på antagandet att den misstänkte är skyldig innan det lagligen har fastställts att den åtalade är skyldig och särskilt innan han eller hon haft möjlighet att utöva sin rätt till försvar. Det är tillräckligt, även utan ett formellt konstaterande, att en motivering ger intryck av att domaren anser den tilltalade skyldig.”

25 Det framgår av fast rättspraxis att artikel 52.3 i stadgan inte inkräktar på unionsrättens och EU-domstolens autonomi varför unionslagstiftaren får tillförsäkra ett mer långtgående skydd än Europakonventionen (se, i detta hänseende, dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl. ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkt 129 och där angiven rättspraxis)).

26 Se, beträffande den rätt till oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 6.2 i Europakonventionen, Kjølbro, J. F., Den Europaeiske Menneskerettighedskonvention – for praktikere, Jurist – og Okonomforbundets Forlag, Köpenhamn, 2017, särskilt sidan 655 och följande sidor.

27 Se, i detta hänseende, domen Karaman mot Tyskland (§ 41 och där angiven rättspraxis).

28 Se, i detta hänseende, domen Karaman mot Tyskland (§ 63 och där angiven rättspraxis) samt, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 31 oktober 2013, Mosinian mot Grekland (CE:ECHR:2013:1031JUD000804510, § 23 och där angiven rättspraxis).

29 Se, i detta hänseende, domen Karaman mot Tyskland (§ 64) och domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§ 104) samt Europadomstolen, 25 januari 2018, Bikas mot Tyskland (CE:ECHR:2018:0125JUD007660713, § 46 och där angiven rättspraxis).

30 Som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna angav i § 63 i domen Karaman mot Tyskland kan ”missvisande ordval inte vara avgörande när man beaktar det aktuella förfarandets karaktär och det sammanhang i vilket det ingår”.

31 I det målet gjorde sökanden gällande ett åsidosättande av hans rätt till oskuldspresumtionen på grund av omnämnandet av hans deltagande i ett brott i en dom som hade meddelats mot andra i Tyskland separat åtalade personer. Det aktuella rättsliga avgörandet hade således meddelats efter ett förfarande som inte var direkt riktat mot sökanden, i egenskap av tilltalad, men icke desto mindre rörde ett straffrättsligt förfarande som pågick mot sökanden och hade samband med detta.

32 Domen Karaman mot Tyskland (§ 64). Min kursivering.

33 Domen Karaman mot Tyskland (§ 64).

34 Ibidem.

35 Ibidem.

36 Ibidem (§ 66).

37 Ibidem (§ 69).

38 Se övervägandena i denna fråga i punkterna 56–61 i detta förslag till avgörande.

39 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§§ 103 och 104).

40 I domen angavs att X hade konspirerat med två andra personer, ”N, tidigare obetald rådgivare till guvernören” och ”O, tidigare direktör för VLK”, varvid det i synnerhet preciserades att ”N” hade ”haft uppsåt att förskingra tillgångar …” (se pressmeddelande i målet Navalnyy och Ofitserov/Ryssland, tillgängligt på följande webbplats: http://hudoc.echr.coe.int/fre-press?i=003–5307100–6607284).

41 Domen Navalnyy och Ofitserov mot Ryssland (§106).

42 Se punkterna 82–84 i detta förslag till avgörande.

43 Se skäl 48 i direktivet.