Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑12/19 P Troszczynski/parlamentet

I. Inledning

1. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 8 november 2018, Troszczynski/parlamentet ( T‑550/17, ej publicerad, EU:T:2018:754) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 14 juni 2017 om att upphäva klagandens parlamentariska immunitet (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. I förevarande mål ska domstolen uttala sig om omfattningen av den immunitet som varje ledamot av Europaparlamentet åtnjuter enligt protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier som har fogats till EU- och EUF-fördragen (nedan kallat protokollet). Domstolen kommer att få tillfälle att på nytt bekräfta sin praxis på området, i synnerhet de principer som slogs fast i domen av den 6 september 2011 i målet C‑163/10, Patriciello, genom att ge användbara upplysningar och riktlinjer som kommer att bidra till ett bättre samarbete mellan Europaparlamentet och medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

II. Tillämpliga bestämmelser

3. I artikel 8 i protokollet föreskrivs följande:

”Europaparlamentets ledamöter får inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.”

4. I artikel 9 i protokollet föreskrivs följande:

”Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta

a) vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land,

b) vad avser alla andra medlemsstaters territorium, immunitet vad gäller alla former av kvarhållande och lagföring.

Immuniteten ska även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.

Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.”

5. I artikel 5.2 i Europaparlamentets arbetsordning (åttonde valperioden – juli 2014) (nedan kallad arbetsordningen) anges följande:

”Parlamentarisk immunitet är inte en ledamots personliga privilegium, utan en garanti för hela parlamentets och dess ledamöters oberoende.”

III. Bakgrund till tvisten

6. Klaganden, Mylène Troszczynski (nedan kallad klaganden), valdes till ledamot av Europaparlamentet den 1 juli 2014.

7. Den 23 september 2015 publicerades ett foto på klagandens Twitterkonto, föreställande en grupp kvinnor som bar ett plagg som helt dolde deras ansikten förutom ögonen och som tycktes vänta framför en kassa för familjeförmåner (Caisse d’allocation familiale, CAF). Fotot åtföljdes av följande kommentar: ”CAF i Rosny-sous-Bois den 9 december 2014. Att bära heltäckande slöja ska vara förbjudet enligt lag …” (nedan kallad den omtvistade tweeten).

8. Den 27 november 2015 ingav generaldirektören för CAF i Seine-Saint-Denis (Frankrike) en anmälan om brott med framställande av enskilt anspråk. Anmälan gällde förtal riktat mot en offentlig förvaltning.

9. Den 19 januari 2016 inledde allmänna åklagaren i Bobigny (Frankrike) en förundersökning avseende uppvigling till hat eller våld mot en person eller en grupp av personer på grund av deras ursprung eller tillhörighet eller icke-tillhörighet till en viss etnisk grupp, nation, ras eller religion, och förtal.

10. En förundersökningsdomare kallade klaganden till en första inställelse den 20 september 2016. Efter att klaganden vägrat att rätta sig efter kallelsen, med motiveringen att hon hade immunitet som Europaparlamentsledamot, ingav förundersökningsdomaren, genom ansökan av den 23 september 2016, en begäran till Europaparlamentet om att immuniteten skulle upphävas.

11. Genom skrivelse av den 1 december 2016 översände allmänna åklagaren vid Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) förundersökningsdomarens begäran, med tillstyrkan, till den franska justitieministern, för att justitieministern skulle översända begäran till parlamentets ordförande. Samma dag översände den franska justitieministern begäran om att klagandens parlamentariska immunitet skulle upphävas till parlamentets ordförande, vilken hade utfärdats av förundersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Bobigny (Förstainstansdomstolen i Bobigny, Frankrike).

12. Den 16 januari 2017 tillkännagav parlamentets ordförande i kammaren att denna begäran skulle skickas till utskottet för rättsliga frågor.

13. Utskottet för rättsliga frågor hörde klaganden den 11 april 2017. Utskottet avgav sin rapport den 12 juni 2017.

14. Parlamentet upphävde klagandens immunitet genom beslut av den 14 juni 2017.

15. Efter det att talan hade väckts vid tribunalen, förordnade vice ordförande vid Tribunal de grande instance de Bobigny (Förstainstansdomstolen i Bobigny), som ansvarade för förundersökningen, genom beslut av den 26 april 2018 att klaganden skulle ställas inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen, Frankrike).

IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

16. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 augusti 2017, väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och om ersättning för den ideella skada som detta beslut påstods ha orsakat.

17. Klaganden anförde fyra grunder till stöd för sina yrkanden. Som första grund gjordes det gällande att artikel 8 i protokollet hade åsidosatts. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 9 i protokollet. Klaganden gjorde som tredje grund gällande att motiveringsskyldigheten samt principen om likabehandling och principen om god förvaltningssed hade åsidosatts. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar och en invändning om att artiklarna 9.9 och 150.2 i arbetsordningen var rättsstridiga.

18. Tribunalen behandlade de två första grunderna gemensamt och erinrade inledningsvis om rättspraxis, enligt vilken parlamentet, om det skulle komma fram till att de omständigheter som har gett upphov till begäran om upphävande av den parlamentariska immuniteten inte omfattas av artikel 8 i protokollet, därefter ska undersöka om ledamoten åtnjuter den immunitet som föreskrivs i artikel 9 i protokollet rörande dessa omständigheter och, om så är fallet, besluta om ledamotens immunitet ska upphävas eller inte.

19. Vad beträffar de argument som klaganden anförde till stöd för dessa två grunder, delade tribunalen upp dessa i fem anmärkningar vid sin bedömning: Den första anmärkningen avsåg att artikel 26 i den franska konstitutionen var tillämplig på den omtvistade tweeten. Den andra anmärkningen avsåg att nämnda tweet utgjorde ett yttrande som uttrycktes under utövandet av klagandens ämbete som parlamentsledamot, i den mening som avses i artikel 8 i protokollet. Den tredje anmärkningen avsåg det åsidosättande av den grundläggande rätten till yttrandefrihet som parlamentet gjorde sig skyldigt till genom att otillbörligen upphäva klagandens parlamentariska immunitet. Den fjärde anmärkningen avsåg att klaganden inte hade skrivit den omtvistade tweeten. Den femte anmärkningen avsåg att det hade skett en kränkning av klagandens och parlamentets oberoende.

20. Tribunalen underkände den första anmärkningen såsom verkningslös. Tribunalen konstaterade, i punkt 41 i den överklagade domen, att skälet till att parlamentet ansåg att klaganden inte kunde dra fördel av artikel 26 i den franska konstitutionen inte var att det omtvistade uttalande hade gjorts på Twitter, utan snarare att den omtvistade tweeten inte kunde betecknas som ett yttrande som gjorts eller en röst som avlagts under utövandet av klagandens ämbete som parlamentsledamot i den mening som avses i artikel 8 i protokollet.

21. Tribunalen fann, i punkt 54 i den överklagade domen, att den andra anmärkningen inte kunde godtas. Tribunalen konstaterade att den omtvistade tweeten i huvudsak hade till syfte att beklaga att en fransk lag om förbud mot att dölja ansiktet på allmän plats inte hade iakttagits. Eftersom denna tweet syftade på en exakt händelse som antogs ha inträffat, i strid med en fransk lag, vid ett organ som har i uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i Frankrike och inte kunde likställas med ett mer allmänt ställningstagande i frågor som är aktuella eller behandlas av parlamentet, fann tribunalen att parlamentet inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den slog fast att de anklagelser som riktades mot klaganden inte avsåg yttranden som hon hade gjort eller röster som hon hade avlagt under utövandet av sitt ämbete som parlamentsledamot, i den mening som avses i artikel 8 i protokollet.

22. Tribunalen fann, i punkt 59 i den överklagade domen, att inte heller den tredje anmärkningen kunde godtas och den påpekade att artikel 8 i protokollet syftar till att skydda parlamentsledamöternas yttrandefrihet och oberoende och har således ”ett nära samband med yttrandefriheten”. Eftersom de omständigheter som lades klaganden till last inte omfattades av nämnda artikel, drog tribunalen därav slutsatsen att parlamentet inte hade kränkt denna frihet

23. Tribunalen underkände den fjärde anmärkningen såsom verkningslös. I punkterna 61 och 62 i den överklagade domen påpekade tribunalen dels att ”frågan huruvida villkoren för att upphäva immuniteten var uppfyllda vid den tidpunkt då begäran om detta framställdes skiljer sig från den fråga som består i att fastställa huruvida de faktiska omständigheter som läggs den aktuella parlamentsledamoten till last är styrkta”, dels att det inte ankommer på parlamentet att ta ställning till huruvida klaganden kan hållas ansvarig för dessa omständigheter eller fastställa huruvida det var hon som hade skrivit den omtvistade tweeten eller inte.

24. Slutligen underkändes den femte anmärkningen som tribunalen hade identifierat inom ramen för den första och den andra grunden. I punkterna 66 och 67 i den överklagade domen angav tribunalen att eftersom det i artikel 9 i protokollet uttryckligen föreskrivs en möjlighet att upphäva den immunitet som parlamentsledamöterna åtnjuter enligt denna bestämmelse ”kan parlamentet följaktligen inte kritiseras för att det, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det aktuella ärendet och till följd av den begäran som hade översänts av den franska justitieministern, fann det lämpligt att upphäva den immunitet som klaganden åtnjuter enligt [protokollet] så att den utredning som inletts av franska rättsvårdande myndigheter kunde fortsätta”. Enligt tribunalen hade klaganden under alla omständigheter inte åberopat någon omständighet som skulle kunna leda till slutsatsen att parlamentet i förevarande fall skulle ha kränkt klagandens oberoende i egenskap av parlamentsledamot.

25. Vad vidare beträffar den tredje grunden, vars första delgrund avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten och principen om likabehandling, och vars andra delgrund avsåg åsidosättande av principen om god förvaltningssed, fann tribunalen, i punkt 102 i den överklagade domen, att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg någon del av denna grund.

26. Inom ramen för den första delgrunden gjorde klaganden i huvudsak gällande att hon borde ha omfattats av ”princip nr 2” i Meddelande till ledamöterna nr 11/2003 från parlamentets utskott för rättsliga frågor och den inre marknaden av den 6 juni 2003 om ”Upphävande av immunitet i enlighet med artikel [9] i protokollet om immunitet och privilegier. Principer som fastställts på grundval av ärenden som rör åsiktsyttringar” (nedan kallat meddelande nr 11/2003), enligt vilken ”det är en grundläggande princip att immuniteten inte ska upphävas när de handlingar som läggs ledamoten till last ingår i ledamotens politiska verksamhet eller har ett direkt samband med denna”.

27. För att underkänna detta påstående grundade sig tribunalen på en rättspraxis enligt vilken meddelande nr 11/2003 inte kan vara bindande för parlamentet eftersom det inte är en rättsakt från parlamentet i den mening som avses i artikel 288 FEUF. Tribunalen påpekade att eftersom klaganden varken hade preciserat vilka handlingar eller uttalanden som lades de parlamentsledamöter till last som hon hade angett som mottagare av nämnda meddelande, eller under vilka omständigheter de aktuella faktiska omständigheterna hade ägt rum, hade klaganden inte visat att situationen för dessa parlamentsledamöter var jämförbar med hennes situation. Eftersom det i förevarande fall inte fanns något direkt samband mellan den omtvistade tweeten och klagandens ämbete som parlamentsledamot, hade hon inte heller visat att parlamentet hade avvikit från ”princip nr 2” (punkt 81 i den överklagade domen).

28. Inom ramen för den tredje grundens andra del gjorde klaganden i huvudsak gällande att parlamentet hade åsidosatt principen om god förvaltningssed, genom att i det aktuella fallet underlåta att konstatera att det förelåg fumus persecutionis, såsom det definieras i meddelande nr 11/2003, det vill säga ett fall där det borde ha antagits att de rättsliga åtgärderna mot klaganden inleddes för att skada hennes politiska verksamhet. Enligt klaganden inleddes dessa rättsliga åtgärder av den dåvarande franska justitieministern, som var en uttalad motståndare till Front national, det politiska parti som klaganden är en av företrädarna för. Dessa åtgärder inleddes dessutom strax före en valkampanj.

29. Tribunalen fann att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den tredje grundens andra del och påpekade, för det första, att klaganden inte hade lagt fram ”någon konkret uppgift, bortsett från skillnaden i politisk ideologi, som kan visa att den franska regeringen, särskilt den franska justitieministern, ägnade sig åt förföljelse av Front national”, eller att ”det enbart, eller ens till viss del, var hennes tillhörighet till Front national som ledde till att det inleddes en förundersökning i förevarande fall”.

30. För det andra konstaterade tribunalen att det inte fanns några uppgifter som tydde på att begäran om upphävande av klagandens parlamentariska immunitet hade framställts inom ramen för ett rättsligt förfarande som genomförts på ett onormalt sätt, bland annat vad gäller frister.

31. För det tredje fann tribunalen, efter att ha upprepat att frågan huruvida villkoren för att upphäva den parlamentariska immuniteten är uppfyllda vid den tidpunkt då begäran om detta framställs skiljer sig från frågan huruvida de faktiska omständigheter som läggs den aktuella parlamentsledamoten till last är styrkta, att ingen av de uppgifter som klaganden hade åberopat i det sammanhanget – nämligen, för det första, att klagandens assistent hade skrivit den omtvistade tweeten utan hennes vetskap, för det andra, att den omtvistade bilden var ett fotomontage baserat på en bild som var fritt tillgänglig och som redan hade spridits och delats på internet utan att något rättsligt förfarande hade inletts, särskilt av CAF i Seine-Saint-Denis, för det tredje, att klaganden tog bort tweeten så snart hon fick kännedom om denna och, för det fjärde, att hon, vid fällande dom, riskerade ett ytterligare straff i form av att förlora sin valbarhet, sitt mandat som Europaparlamentsledamot och alla uppdrag som förtroendevald – ”hör till de omständigheter som parlamentet borde beakta för att avgöra huruvida villkoren för att upphäva den parlamentariska immuniteten var uppfyllda i detta fall”.

32. För fullständighetens skull konstaterade tribunalen att beslutet att klaganden skulle ställas inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen), vilket fattades av vice ordförande vid Tribunal de grande instance de Bobigny (Förstainstansdomstolen i Bobigny) efter det omtvistade beslutet och vilket ingavs under förhandlingen, tenderade att motsäga klagandens argument om att det förelåg fumus persecutionis från de franska myndigheternas sida. Tribunalen framhöll i det avseendet att den omständigheten att klaganden inte har skrivit den omtvistade tweeten utgör enligt nämnda beslut inte något hinder för att hon åtalas med stöd av den franska lagen av den 29 juli 1881 om tryckfrihet (nedan kallad lagen av den 29 juli 1881).

33. I punkterna 105–120 i den överklagade domen prövade slutligen tribunalen den fjärde grunden för ogiltigförklaring, som avsåg åsidosättande av rätten till försvar och en invändning om att artiklarna 9.9 och 150.2 i arbetsordningen var rättsstridiga, och den slog fast att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den fjärde grunden.

V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

34. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara det omtvistade beslutet, fastställa den ersättning för rättegångskostnader som klaganden har rätt till, och förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

35. Parlamentet har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet i dess helhet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

VI. Rättslig bedömning

A. Inledande anmärkningar

1. Rollen och ställningen för Europaparlamentets ledamöter

36. Europaparlamentets ledamöter är företrädare för unionsmedborgarna. De är lyhörda för medborgarnas, intressegruppernas och företagens problem. De väljs genom allmänna, direkta, fria och hemliga val för en period av fem år, och utgör länken mellan medborgarna och de olika institutionerna. I egenskap av parlamentsledamöter ger de demokratisk legitimitet åt hela integrationsprocessen. Europaparlamentets ledamöter har inte bara en central roll i lagstiftningsprocessen, genom att de bland annat är behöriga att föreslå ändringar i de utkast till texter som de ska rösta om. De får även föreslå resolutioner på samtliga områden som omfattas av deras befogenheter. De har även inflytande på rådets och kommissionens verksamheter, genom att de kan förmå dessa institutioner att vidta åtgärder. De deltar således i beslutsfattandet i de stora samtida frågorna, såsom klimatförändringar, migration, mänskliga rättigheter i världen, avtal med tredjeland eller internationella organisationer och regleringen av finansmarknaderna. Vidare utövar Europaparlamentets ledamöter en viktig kontrollbefogenhet eftersom de röstar om unionens budget, godkänner kommissionens sammansättning, får tillsätta undersökningskommittéer och till och med rikta en missförtroendeförklaring mot kommissionsledamöter, vilka då måste avgå.

37. För att säkerställa att Europaparlamentets ledamöter kan utöva sina mandat helt oberoende och utan inblandning, har de getts en särskild ställning. Som domstolen angav i domen i de förenade målen C‑200/07 och C‑201/07, Marra, innefattar den parlamentariska immuniteten för Europaparlamentets ledamöter, såsom den anges i artiklarna 8 och 9 i protokollet, de två kategorier av skydd som vanligtvis tillerkänns ledamöter av medlemsstaternas nationella parlament, nämligen immunitet på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete och den parlamentariska okränkbarheten vilken, i princip, innefattar immunitet vad gäller lagföring. Det ska påpekas att den immunitet som protokollet ger ledamöterna inte alls syftar till att ge dem en personlig fördel, utan den har till syfte att parlamentet i utövandet av sin verksamhet ska skyddas mot att dess funktion hindras eller äventyras, vilket domstolen nyligen erinrade om i målet C‑502/19, Junqueras Vies.

38. Det är således konsekvent att ge parlamentet behörighet att självt bestämma huruvida ett rättsligt förfarande som inleds mot en av dess ledamöter syftar till att hindra parlamentets funktion. Som framgår av artikel 9 tredje stycket i protokollet kan denna särskilda ställning inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet. Det var just på grundval av denna bestämmelse som parlamentet upphävde klagandens immunitet till följd av en begäran från de franska myndigheterna. I målet vid tribunalen gjorde klaganden gällande att parlamentet, förutom att ha åsidosatt en rad processrättsliga skyddsregler, hade gjort en felaktig tillämpning av bestämmelserna i protokollet på grund av att det felbedömde omfattningen av den parlamentariska immunitet som hon åtnjuter. I förevarande mål har klaganden däremot gjort gällande att tribunalen gjorde en ”uppenbart oriktig bedömning”, vilket ska definieras i processuellt hänseende för att överklagandet ska kunna handläggas på ett lämpligt sätt.

2. Processuella aspekter som ska beaktas i förevarande överklagande

39. Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder, vilka är samlade i ett enda avsnitt med rubriken ”Tribunalens åsidosättande av unionsrätten – felaktig rättstillämpning och felaktig kvalificering av de faktiska omständigheternas rättsliga art – uppenbart oriktig bedömning”. Klaganden har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en ”uppenbart oriktig bedömning” vid bedömningen av både den andra och den tredje grunden för talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet som väcktes enligt artikel 263 FEUF. Enligt klaganden får vart och ett av de två påstådda fallen av oriktig bedömning ”konsekvenser för tribunalens rättsliga kvalificering av de uttalanden som är föremål för rättsliga åtgärder och deras sammanhang, och för det faktum att bestämmelserna i artiklarna 8 och 9 i protokollet inte tillämpades till förmån för [klaganden]”.

40. Innan jag prövar de båda grunderna, vill jag påpeka att klaganden använder sig av en föga exakt terminologi för att beskriva de fel som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till. För övrigt är det, som kommer att framgå nedan, oklart i vilken utsträckning de påstått felaktiga bedömningar som klaganden har påtalat skulle kunna påverka den rättsliga giltigheten av vissa slutsatser som tribunalen drog i den överklagade domen. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att erinra om de principer som är utmärkande för förfarandet för överklagande och som kommer att användas som riktmärken vid den bedömning som ska göras.

41. Enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor och grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel vid tribunalen som kränker klagandens intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör inte – med undantag för då de faktiska omständigheterna och bevisningen har missuppfattats – en rättsfråga som ska prövas av domstolen inom ramen för ett mål om överklagande. Det är fråga om en missuppfattning när det, utan beaktande av nya uppgifter, framstår som uppenbart att bedömningen av de befintliga uppgifterna är felaktig eller strider mot deras lydelse. Domstolen är däremot behörig att pröva tribunalens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Det är på grundval av dessa principer som de grunder som klaganden har åberopat ska prövas nedan.

B. Den första grunden för överklagandet

1. Parternas argument

42. Vad först beträffar den oriktiga bedömning som påstås ha skett vid prövningen av den andra grunden för talan, har klaganden kritiserat tribunalen för att den konstaterade, för det första, att den händelse som kommenterades genom den omtvistade tweeten, på grund av dess geografiska lokalisering till Frankrike, inte hör till de frågor som är av intresse för en ledamot av Europaparlamentet, för det andra, att ett yttrande med nödvändighet utgör ett allmänt ställningstagande och inte kan syfta på en exakt händelse och, för det tredje, att ”den omständigheten att en parlamentsledamot framhåller ett beteende som strider mot fransk lag inte utgör en fråga som är aktuell”.

43. Klaganden har, med avseende på tribunalens första påstått felaktiga konstaterande, gjort gällande att varje parlamentsledamot är folkvald i sitt land, företräder sina väljare och ska under sin mandatperiod upprätthålla en nödvändig anknytning till dem, ”genom att bland annat påtala omständigheter som intresserar eller angår dem”.

44. Med avseende på tribunalens andra påstått felaktiga konstaterande, har klaganden gjort gällande, för det första, att det strider mot meddelande nr 11/2003 och särskilt mot princip 2 i nämnda meddelande, för det andra, att den omtvistade tweeten enligt lagen av den 29 juli 1881 anses utgöra ett yttrande och, för det tredje, att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), i sin dom av den 8 oktober 2009, Brunet-Lecomte och Tanant mot Frankrike, uttalade att ”ett förolämpande, ärekränkande eller på annat sätt kränkande yttrande kan bli ett inslag i den politiska debatten och skyddas som den grundläggande rättighet som yttrandefriheten utgör, när det finns ett allmänintresse av att diskutera detta”.

45. Klaganden har ifrågasatt tribunalens tredje påstått felaktiga konstaterande genom att göra gällande dels att bärandet av heltäckande slöja på allmän plats, som ett yttre uttryck för tillhörighet till islam, är en ”fråga av allmänintresse som berör samhällslivet och kvinnors rättigheter”, dels att tribunalen borde ha tillämpat den rättspraxis som följer av domen Patriciello, i vilken det, för att vägra upphäva den parlamentariska immuniteten för en parlamentsledamot, hänvisas till att parlamentsledamoten agerade, ”inom ramen för sin politiska verksamhet, för en fråga som är av allmänt intresse bland hans väljare”.

46. Parlamentet har gjort gällande att dessa tre anmärkningar grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Det har, för det första, gjort gällande, med hänvisning till punkt 53 i den överklagade domen, att tribunalen inte har hävdat att den händelse som kommenterades, på grund av dess geografiska lokalisering till Frankrike, inte hör till de frågor som är av intresse för en ledamot av Europaparlamentet, utan snarare att den omtvistade tweeten syftade på en exakt händelse som inte kunde likställas med ett mer allmänt ställningstagande i frågor som är aktuella eller behandlas av parlamentet.

47. För det andra anser parlamentet att tribunalen inte slog fast att ett yttrande ska utgöra ett allmänt ställningstagande som inte kan syfta på en exakt händelse, utan snarare att det konkreta yttrande som var i fråga inte hade något direkt och tydligt samband med klagandens ämbete som parlamentsledamot.

48. För det tredje anser parlamentet att tribunalen inte slog fast att den omständigheten att en parlamentsledamot framhåller ett beteende som strider mot nationell lag inte utgör en fråga som är aktuell, utan endast att den omtvistade tweeten inte kunde likställas med ett mer allmänt ställningstagande i frågor som är aktuella.

49. Vad vidare beträffar hänvisningen till domen Patriciello, har parlamentet framhållit att det aktuella citatet är hämtat från punkt 12 i nämnda dom, vilken hör till redogörelsen för de faktiska omständigheterna i det mål som domstolen skulle pröva och inte till domstolens resonemang.

2. Bedömning

a) Avsaknaden av ett direkt och tydligt samband mellan den aktuella verksamheten och det ämbete som normalt utövas av en ledamot av Europaparlamentet

50. Jag vill inledningsvis understryka att det framgår klart av artikel 8 i protokollet att Europaparlamentets ledamöter ”inte [får] förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete”. En analys av ordalydelsen i denna bestämmelse gör det möjligt att dra slutsatsen att en ledamot av Europaparlamentet mycket väl kan åberopa sin parlamentariska immunitet om det finns ett tillräckligt nära samband mellan de yttranden som ledamoten gjort eller de röster som denne avlagt och det ämbete som normalt utövas. Det är även möjligt att komma fram till en sådan slutsats om man analyserar denna bestämmelse med beaktande av dess syfte, som redan har angetts i mina inledande anmärkningar, vilket består i att skydda parlamentets funktion mot all inblandning.

51. Denna tolkning bekräftas av domen Patriciello, i vilken domstolen tolkade denna bestämmelse som att den kräver att ”sambandet mellan yttrandet och ämbetet som parlamentsledamot [måste] vara direkt och tydligt”. Det ska i det sammanhanget påpekas att domstolen förordade en ganska restriktiv tolkning av begreppet immunitet, och detta av skäl som jag anser vara relevanta. Domstolen angav att immunitet enligt artikel 8 i protokollet ”utgör hinder för de nationella rättsvårdande myndigheterna och domstolarna att utöva sin respektive behörighet att lagföra och utdöma påföljder för brott i syfte att säkerställa den allmänna ordningen på sitt territorium och därmed helt berövar de personer som lidit skada av dessa uttalanden möjlighet till rättslig prövning, i förekommande fall inbegripet möjligheten att i tvistemål begära ersättning för skadan”. Härav följer att det är nödvändigt att från fall till fall bedöma huruvida villkoren för att en Europaparlamentsledamot med framgång ska kunna åberopa immunitet är uppfyllda.

52. Jag konstaterar att det finns några paralleller mellan omständigheterna i förevarande mål och omständigheterna i målet Patriciello som jag anser är viktiga att framhålla vid denna bedömning för att bättre förstå tribunalens resonemang. I de båda målen har de aktuella parlamentsledamöterna uttalat sig – antingen själva eller genom tredje man – om händelser som antas ha ägt rum utanför parlamentet och som inte har något uppenbart samband med ämbetet för en Europaparlamentsledamot.

53. I målet Patriciello hade nämligen den berörda parlamentsledamoten gjort yttranden om att en polis i hans ursprungsmedlemsstat hade gjort sig skyldig till en påstådd brottslig handling, omständigheter som domstolen ansåg ”ligga tämligen långt från det uppdrag en ledamot av Europaparlamentet har. De kan således knappast ha ett direkt samband med en fråga av allmänt intresse bland medborgarna.” Eftersom det i det fallet var fråga om en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, fann domstolen, med förbehåll för den bedömning som det ankom på den hänskjutande domstolen att göra, att ”[ä]ven om det skulle befinnas föreligga ett sådant samband, kan detta inte anses vara tydligt”.

54. I förevarande mål har de franska rättsliga myndigheterna kritiserat klaganden för att hon på sitt Twitterkonto publicerade ett foto som förutsätts ha samband med en händelse som antas ha ägt rum i en myndighetsbyggnad som är belägen på en ort i klagandens ursprungsmedlemsstat. Mer konkret framgår det av punkt 52 i den överklagade domen att den omtvistade tweeten syftade till att ”beklaga att en fransk lag om förbud mot att dölja ansiktet på allmän plats inte hade iakttagits av en grupp kvinnor som bar ett plagg som helt dolde deras ansikten förutom ögonen och som antogs befinna sig framför CAF i Rosny-sous-Bois”. Jag anser att sambandet mellan denna verksamhet och en Europaparlamentsledamots typiska ämbete, som har beskrivits i mina inledande anmärkningar, inte är helt tydligt, i vart fall lika lite som under de omständigheter som gav upphov till målet Patriciello. Det går inte att urskilja något samband med unionens mål eller politik som parlamentet antas påverka i sin roll som beslutsfattare. Den aktuella verksamheten tycks inte heller kunna överskrida en rent lokal nivå. Följaktligen ska omständigheterna i de båda målen bedömas på samma sätt i juridiskt hänseende.

55. Jag delar därför tribunalens bedömning i punkt 54 i den överklagade domen vad beträffar att det saknas ett direkt och tydligt samband mellan, å ena sidan, de omständigheter som läggs klaganden och hennes medarbetare till last och, å andra sidan, hennes ämbete som parlamentsledamot. Slutsatsen ska således dras att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den fastställde att den påstådda verksamheten inte avsåg yttranden som klaganden gjort eller röster som hon avlagt under utövandet av sitt ämbete som parlamentsledamot i den mening som avses i artikel 8 i protokollet.

56. Innan jag avslutar denna del av bedömningen, vill jag göra några klargöranden beträffande punkt 12 i domen Patriciello, som klaganden tycks fästa särskild vikt vid i fråga om tolkningen av protokollet. Klaganden har i sitt yttrande gjort gällande att det angivna avsnittet innehåller rättsliga ”principer” som tribunalen borde ha tillämpat i förhållande till klaganden. Det ska dock konstateras att det aktuella avsnittet inte hör till domskälen, utan till sammanfattningen av de faktiska omständigheterna. Det går följaktligen inte att därav utläsa någon rättslig princip som kan vara bindande för tribunalen. Eftersom det dessutom har hänvisats till skälen varför parlamentet vid den aktuella tidpunkten hade beslutat att fastställa den aktuella Europaparlamentsledamotens immunitet, det vill säga den omständigheten att ledamoten agerade, ”inom ramen för sin politiska verksamhet, för en fråga som är av allmänt intresse bland hans väljare”, räcker det att påpeka att den bedömning som låg till grund för detta beslut, vilken grundade sig på en rekommendation från parlamentets utskott för rättsliga frågor, inte hade någon inverkan på domstolens tolkning av artikel 8 i protokollet. Tvärtom framgår det klart av domslutet i domen Patriciello att en sådan verksamhet som har beskrivits ovan inte omfattas den immunitet som denna bestämmelse ger. Härav följer att klaganden inte med framgång kan åberopa de rent faktiska konstateranden som finns i punkt 12 i domen Patriciello.

57. Eftersom ett av de väsentliga kriterierna i artikel 8 i protokollet inte är uppfyllt, är det i princip inte nödvändigt att undersöka huruvida den aktuella verksamheten utgör ett uttryck för ett ”yttrande” i den mening som avses i denna bestämmelse. Domstolen begränsade sig nämligen i domen Patriciello till att påminna om att detta begrepp ”ska … förstås i en vid bemärkelse och anses innefatta framställningar och uttalanden som till sitt innehåll utgör påståenden som uttrycker subjektiva uppfattningar”, utan att ge den hänskjutande domstolen ytterligare vägledning för att den skulle kunna kontrollera huruvida den aktuella parlamentsledamotens uttalanden omfattades av detta begrepp. Det går följaktligen inte att kategoriskt utesluta att vilket uttalande som helst som avser en viss fråga, som står i centrum för den offentliga debatten på europeisk nivå, såsom de frågor som har nämnts i mina inledande anmärkningar, och som uttrycker en parlamentsledamots personliga övertygelse, kan utgöra ett sådant yttrande.

58. Det ankommer på de enheter som ansvarar för att tillämpa protokollet och se till att det tillämpas korrekt, först och främst parlamentet när det mottar en begäran om upphävande av immunitet, att pröva denna fråga från fall till fall. I förevarande fall noterar jag att parlamentet i det omtvistade beslutet har avstått från att uttryckligen kvalificera den aktuella verksamheten som ett uttryck för ett ”yttrande”, vilket skulle kunna tolkas som en vilja att hellre fria än fälla klaganden. Ett sådant synsätt är tänkbart med hänsyn till begreppets omfattande innebörd. Vidare noterar jag att denna fråga inte heller uttryckligen togs upp i förfarandet vid tribunalen.

59. I vilket fall som helst anser jag att det inte är relevant att granska denna fråga i förevarande mål om överklagande, med hänsyn till att de anmärkningar som klaganden har framställt uteslutande avser tribunalens bedömning av kriteriet avseende ett ”direkt och tydligt samband” med ämbetet för en ledamot av Europaparlamentet. Att pröva frågan huruvida ett fotomontage, som har samband med en händelse som eventuellt aldrig har inträffat, utgör uttryck för ett ”yttrande” i den mening som avses i artikel 8 i protokollet skulle vara likvärdigt med att gå utöver omfattningen av den domstolsprövning som är utmärkande för mål om överklagande.

b) Prövning av klagandens anmärkningar

60. Det ovan anförda utgör bakgrunden till den bedömning av klagandens anmärkningar som nu ska göras. Som jag kommer att förklara i denna bedömning, tyder dessa anmärkningar på en felaktig tolkning av den överklagade domen, vilket väcker tvivel om huruvida det finns fog för den första grunden.

1) Den första anmärkningen

61. För det första påstod inte tribunalen – i motsats till vad klaganden har gjort gällande – i punkt 53 i den överklagade domen att den påstådda händelse som kommenterades i den omtvistade tweeten, på grund av dess geografiska lokalisering till Frankrike, inte hörde till de frågor som var av intresse för en ledamot av Europaparlamentet. Tvärtom uteslöt inte tribunalen kategoriskt att händelser som har anknytning till problematiken rörande islamism och kränkning av kvinnors rättigheter – vilken påverkar flera länder i världen, däribland Frankrike – faktiskt kan utgöra frågor av allmänintresse.

62. Det ska preciseras att tribunalen konkret förklarade att ”fotot och den omtvistade tweeten framstår snarare som en önskan att framhålla ett beteende som strider mot fransk lag än som ett uttryck för strävan att försvara kvinnors rättigheter”. Tribunalen drog därav slutsatsen att ”den omständigheten att klaganden är suppleant i parlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män gör det inte möjligt att hänföra den omtvistade tweeten till det ämbete som hon utövar i egenskap av parlamentsledamot”. Denna bedömning av de faktiska omständigheterna omfattas av tribunalens exklusiva behörighet och kan inte ifrågasättas i samband med målet om överklagande, särskilt som klaganden inte har inkommit med något bevis som tyder på att det eventuellt har skett en felaktig rättstillämpning.

63. Härav följer att denna anmärkning inte kan godtas, eftersom den utgår från en felaktig tolkning av den överklagade domen.

2) Den andra anmärkningen

64. I motsats till vad klaganden har gjort gällande påstod inte heller tribunalen principiellt att ett yttrande med nödvändighet utgör ett allmänt ställningstagande och inte kan syfta på en exakt händelse. Det framgår nämligen av punkt 46 i den överklagade domen att tribunalen, för att bedöma huruvida den omtvistade tweeten utgjorde ett yttrande som klaganden hade gjort under utövandet av sitt ämbete som parlamentsledamot, inte begränsade detta begrepp till allmänna ställningstaganden, som utesluter varje hänvisning till en exakt händelse. Tvärtom stödde sig tribunalen på begreppet ”yttrande” som utvecklats av domstolen och som har nämnts ovan, enligt vilket begreppet ska ges en vid tolkning, och således inte utesluter något av de två typfallen.

65. Även om ett yttrande säkerligen kan syfta på en exakt händelse, är det i förevarande mål utrett att den omtvistade tweeten avser en exakt händelse som antas ha inträffat på en ort i Frankrike, och att den inte kan likställas med ett mer allmänt ställningstagande i frågor som är aktuella eller vanligtvis behandlas av parlamentet under debatter eller arbetet i de olika utskotten, såsom dem som jag redan har nämnt i mina inledande anmärkningar. Det ska hållas i minnet att frågan, såsom jag har slagit fast ovan, inte har ett direkt och tydligt samband med klagandens ämbete som parlamentsledamot, vilket krävs enligt artikel 8 i protokollet.

66. Eftersom denna anmärkning grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen, föreslår jag att den inte ska godtas.

3) Den tredje anmärkningen

67. Jag anser att lagen av den 29 juli 1881 som klaganden har åberopat, enligt vilken den omtvistade tweeten skulle betraktas som ett ”yttrande”, saknar relevans i detta sammanhang, särskilt som omfattningen av den immunitet som föreskrivs i artikel 8 i protokollet ska fastställas enbart på grundval av unionsrätten. Som domstolen har angett i sin praxis, till skillnad från den parlamentariska okränkbarhet som stadgas i artikel 9 första stycket a i protokollet, som är beroende av nationell rätt, ska omfattningen av immuniteten enligt artikel 8 i protokollet fastställas enbart på grundval av unionsrätten, eftersom artikeln inte hänvisar till nationell rätt.

68. Jag föreslår följaktligen att inte heller denna anmärkning ska godtas, eftersom den grundar sig på en missuppfattning av unionsrättens självständiga karaktär.

c) Slutsats i denna del

69. Mot bakgrund av det ovan anförda är det uppenbart att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden för överklagandet.

C. Den andra grunden för överklagandet

1. Parternas argument

70. Vad beträffar den uppenbart oriktiga bedömning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till vid bedömningen av den tredje grunden för talan, har klaganden anfört tre anmärkningar.

71. Den första anmärkningen avser att tribunalen konstaterade ”att det inte ankommer på tribunalen att avgöra huruvida de faktiska omständigheter som läggs den aktuella parlamentsledamoten till last är styrkta”, trots att parlamentet bedömde dessa faktiska omständigheter ”genom att i sitt beslut medge att [klaganden] inte har skrivit tweeten”.

72. Genom den andra anmärkningen har klaganden kritiserat tribunalen för att den inte drog de korrekta rättsliga slutsatserna av vissa handlingar i målet, bland annat artikel 42 i lagen av den 29 juli 1881, vilken genom att införa ett ”subsidiärt ansvar” gör det möjligt för de behöriga nationella myndigheterna att åtala klagandens assistent, som har skrivit tweeten, separat från klaganden.

73. Slutligen har klaganden genom den tredje anmärkningen kritiserat tribunalen för att den av beslutet att ställa klaganden inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen) drog ”den motsatta rättsliga slutsatsen än vad [detta beslut] kräver”, eftersom klaganden inte hade skrivit den omtvistade tweeten och tog bort den så snart hon fick kännedom om denna, vilket bevisar att hon inte hade någon avsikt att begå brott. Den omständigheten att klaganden var den enda som ställdes inför rätta vid en brottmålsdomstol, medan den som skrev den omtvistade tweeten drog fördel av åtalspreskription, återspeglar vidare ”en domares ihärdighet” gentemot klaganden och visar på en ”avsikt att skada henne på det politiska planet, vilket är ett beteende som är utmärkande för fumus persecutionis”.

74. Parlamentet anser att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den andra grunden. Först och främst har klaganden inte preciserat på vilket sätt tribunalens tolkning av artikel 9 i protokollet, enligt vilken det inte ankommer på parlamentet att avgöra huruvida de faktiska omständigheter som läggs den aktuella parlamentsledamoten till last är styrkta, är felaktig, och följaktligen vad tribunalens fel består i. Klaganden har inte heller på ett tillräckligt exakt sätt angett de rättsliga argumenten till stöd för hennes kritik, eller den rättsliga grund på grundval av vilken tribunalen borde ha kommit fram till en annan slutsats. Detsamma gäller den kritik som avser punkt 100 i den överklagade domen, där tribunalen konstaterade att parlamentet inte kunde kritiseras för att inte ha dragit några slutsatser av det faktum att klaganden inte hade skrivit den omtvistade tweeten och att hon hade raderat den så snart hon fick kännedom om denna.

75. Parlamentet har vidare gjort gällande att det inte har lyckats urskilja de rättsliga slutsatser som tribunalen, enligt klagandens mening, borde ha dragit av artikel 42 i lagen av den 29 juli 1881, då det saknas rättsliga argument till stöd hennes kritik och uppgifter om den rättsliga grund med stöd av vilken tribunalen borde ha dragit en annan slutsats.

76. Parlamentet har slutligen gjort gällande att klaganden inte kan kritisera tribunalens bedömning av beslutet genom vilket klaganden ställdes inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen), eftersom det rör sig om bevisning. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör inte en rättsfråga som ska prövas av domstolen inom ramen för ett mål om överklagande, med undantag för då de faktiska omständigheterna och bevisningen har missuppfattats, något som klaganden inte har hävdat och som inte framgår på ett uppenbart sätt av handlingarna i målet.

2. Bedömning

a) Den första anmärkningen

77. Vad beträffar den andra grundens första anmärkning ska det först erinras om att det enligt domstolens fasta praxis framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, av artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och av artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande, i annat fall kan överklagandet eller den aktuella grunden avvisas. En anmärkning som endast kommenterar en punkt i den överklagade domen, utan att lägga fram ett sammanhängande rättsligt resonemang som särskilt syftar till att identifiera den felaktiga rättstillämpningen i nämnda punkt, uppfyller inte detta krav och det är följaktligen uppenbart att den ska avvisas.

78. Jag noterar att klaganden inte har angett exakt vad tribunalens felaktiga rättstillämpning skulle bestå i. Hon har inte heller på ett tillräckligt exakt sätt angett de rättsliga argument som stöder hennes kritik och hon har inte angett den rättsliga grund på grundval av vilken tribunalen borde ha kommit fram till en annan slutsats. Det är därför tillåtet att anse att denna anmärkning inte uppfyller de ovannämnda sakprövningsförutsättningarna.

79. För säkerhets skull ska dock de avsnitt i den överklagade domen som klaganden syftar på undersökas för att kontrollera huruvida det föreligger uppenbara brister i motiveringen, särskilt i den rättsliga bedömningen av de faktiska omständigheterna, som skulle kunna utgöra en felaktig rättstillämpning.

80. Det ska inledningsvis påpekas att bedömningen i punkterna 60–62 i den överklagade domen, som klaganden uppenbarligen har hänvisat till, inte gör det möjligt att dra slutsatsen att tribunalen begick ett fel vid bedömningen av de faktiska omständigheterna. Tvärtom har tribunalen med rätta begränsat sig till att påpeka att frågan huruvida parlamentsledamoten kan hållas ansvarig för de faktiska omständigheter som läggs henne till last omfattas av behörigheten för myndigheterna i den medlemsstat som har framställt begäran om upphävande av immuniteten.

81. För övrigt ska det preciseras att tribunalen inte har kritiserat parlamentet för att ha åsidosatt dessa myndigheters behörighet. Parlamentet har nämligen i det omtvistade beslutet avstått från att göra en slutgiltig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna med hänsyn till fransk straffrätt, utan har endast återgett de anklagelser om brott som de franska rättsliga myndigheterna har riktat mot klaganden. I den mån som parlamentet vidare har angett att den bild som spreds på Twitter i själva verket var ett fotomontage som publicerats av hennes assistent, och som senare togs bort, har parlamentet endast sammanfattat de faktiska omständigheter som föranledde begäran om upphävande av immuniteten. Parlamentet har inte uttalat sig om klagandens ansvar för hennes assistents eventuella användning av hennes Twitterkonto. Härav följer att de aktuella avsnitten i det omtvistade beslutet endast innebär att parlamentet fick kännedom om de faktiska omständigheterna, i motsats till vad klaganden tycks antyda. Det finns för övrigt inget i den överklagade domen som tyder på att tribunalen skulle ha missförstått innebörden och det rättsliga värdet av parlamentets yttranden.

82. Eftersom tribunalen inte gjorde någon felaktig bedömning som kan utgöra en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, föreslår jag att denna anmärkning ska underkännas.

b) Den andra anmärkningen

83. Vad beträffar den andra anmärkningen, instämmer jag i parlamentets kritik mot bristen på klarhet i det argument som klaganden har anfört, enligt vilket tribunalen borde ha ”dragit de rättsliga slutsatserna av artikel 42 i lagen av den 29 juli 1881”. Med hänsyn till att argumentationen är otillräcklig anser jag att denna anmärkning inte heller uppfyller sakprövningsförutsättningarna för ett överklagande, vilka har fastställs i rättspraxis och har nämnts ovan.

84. För fullständighetens skull kommer jag ändå att undersöka denna anmärkning mot bakgrund av punkterna 100 och 101 i den överklagade domen, vilka enligt klaganden innehåller en felaktig bedömning från tribunalens sida, även om hon inte har förklarat vad felet skulle bestå i och vilka rättsliga verkningar det skulle få.

85. Jag vill inledningsvis påpeka att artikel 42 i lagen av den 29 juli 1881, som klaganden har hänvisat till, fastställer de kategorier av personer som är ansvariga för tryckfrihetsbrott. Det ska således konstateras att den aktuella franska bestämmelsen hör till området för nationell straffrätt. Även om det är oklart vad klaganden konkret förväntade sig av tribunalen, tycks det som om hon i huvudsak har krävt att den nationella rätten skulle tillämpas i det aktuella fallet. Om denna tolkning av anmärkningen visar sig vara riktig, tycks klaganden ha grundat sitt yrkande på uppfattningen att den aktuella nationella bestämmelsen kan ge henne en fördel, som gör det möjligt för henne att undgå åtal. Den uppfattningen stöds emellertid inte av några bevis eller faktiska omständigheter. För övrigt anser jag att det är tveksamt om denna aspekt kan vara relevant med avseende på detta förfarande.

86. I det avseendet ska det framhållas att det, såsom tribunalen erinrade om i punkt 62 i den överklagade domen, inte ankommer på parlamentet att ta ställning till frågan huruvida den berörda parlamentsledamoten kan hållas ansvarig för de faktiska omständigheter som läggs ledamoten till last, eftersom en sådan behörighet tillkommer myndigheterna i den medlemsstat som har framställt begäran om upphävande av immuniteten. Det är nämligen endast dessa myndigheter som är behöriga att tolka och tillämpa den aktuella medlemsstatens straffrätt, genom att utöva statens suveränitet (rätten att utdöma straff, ius puniendi). Dessa överväganden gör sig än mer gällande för tribunalen, vars domstolsbehörighet är begränsad till att pröva den talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet som har väckts. Härav följer att tribunalen, i motsats till vad klaganden anser, inte var behörig att tillämpa artikel 42 i lagen av den 29 juli 1881 i det aktuella fallet.

87. Denna anmärkning kan följaktligen inte heller godtas, eftersom det inte har skett någon felaktig rättstillämpning.

c) Den tredje anmärkningen

88. Vad beträffar den tredje anmärkningen delar jag parlamentets uppfattning att enbart påståendet om att tribunalen begått ett uppenbart fel vid bedömningen av ett bevis – nämligen beslutet av den 26 april 2018, genom vilket vice ordförande vid Tribunal de grande instance de Bobigny (Förstainstansdomstolen i Bobigny), som ansvarade för förundersökningen, förordnade att klaganden skulle ställas inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen) – inte uppfyller de ovannämnda kriterierna vad gäller precisionen i en grund för överklagande. Det är i synnerhet oklart vilket fel som har begåtts och vilka ”rättsliga slutsatser” som tribunalen borde ha dragit av bedömningen av detta bevis.

89. För fullständighetens skull kommer jag ändå att pröva huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i punkt 101 i den överklagade domen, vilken klaganden har hänvisat till sitt yttrande.

90. Som jag har angett i mina inledande anmärkningar är domstolens behörighet i ett mål om överklagande begränsad till rättsfrågor, vilket – vad gäller domstolsprövningen av en bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – bland annat innebär att domstolen ska pröva huruvida tribunalen tillämpade rätt kriterier, huruvida den i rättsligt hänseende kvalificerade dessa på ett korrekt sätt och huruvida den därav drog slutsatser som är rättsligt välgrundade.

91. Jag anser att klaganden har stött sig på de uppgifter som finns i ovannämnda beslut som ett bevis till stöd för uppfattningen att hon inte borde ha blivit föremål för åtal, eftersom det var hennes assistent som hade publicerat den omtvistade tweeten. Klaganden har nämligen i sina inlagor beklagat sig över att hon var ”den enda som ställdes inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen), eftersom åtalspreskription hade inträtt till förmån för hennes assistent”. Om det antas att denna tolkning av klagandens ståndpunkt är korrekt, tycks klaganden kritisera tribunalen för att den inte drog de ”rättsliga slutsatserna” därav, det vill säga att den inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet på grund av att det grundade sig på ett påstått felaktigt antagande, nämligen klagandens straffrättsliga ansvar.

92. Som jag redan har angett ska detta argument bemötas med att tribunalen inte är behörig att ta ställning till frågan huruvida den berörda parlamentsledamoten kan hållas ansvarig för de faktiska omständigheter som läggs ledamoten till last, eftersom denna fråga uteslutande regleras av nationell rätt. Oberoende av utgången i det pågående straffrättsliga förfarandet, vilket just har till syfte att klargöra denna fråga och som kan leda till antingen en fällande dom eller frikännande av klaganden, får tribunalen följaktligen inte träda i de nationella rättsliga myndigheternas ställe, genom att ogiltigförklara det omtvistade beslutet på grund av att det eventuellt inte föreligger något straffrättsligt ansvar. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den avstod från att ta ställning till klagandens straffrättsliga ansvar, och begränsade sig till att enbart behandla det aktuella beslutet, av vilket det framgår att förundersökningsdomaren har tillgång till tillräckliga uppgifter för att motivera att klaganden ställs inför rätta vid Tribunal correctionnel (Brottmålsdomstolen).

93. Eftersom det är uppenbart att klagandens argument grundar sig på en missuppfattning av kompetensfördelningen mellan de nationella rättsliga myndigheterna och unionsdomstolen, kan detta argument inte godtas.

94. Klaganden tycks även kritisera de skäl som tribunalen, i punkt 101 domen, anförde för att det inte förelåg fumus persecutionis. Enligt klaganden återspeglar det aktuella beslutet ”en domares ihärdighet gentemot en folkvald som man till varje pris vill dra inför brottmålsdomstol” i ”avsikt att skada den folkvalda på det politiska planet”. Av detta kan slutsatsen dras att klaganden har kritiserat tribunalen för att den inte gjorde en korrekt bedömning av omständigheterna i det aktuella fallet och att den följaktligen inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet.

95. I det avseendet noterar jag inledningsvis att det framgår klart av det omtvistade beslutet att parlamentet, på grundval av en bedömning av de faktiska omständigheterna, hade dragit slutsatsen att inte fanns någon misstanke om fumus persecutionis. I den rapport avseende begäran om upphävande av immuniteten som utarbetades av parlamentets utskott för rättsliga frågor anges nämligen uttryckligen att ”det inte finns någon tillräckligt allvarlig misstanke om att den förundersökning som inleddes till följd av anmälan gällande förtal riktat mot en offentlig förvaltning, som ingavs av CAF, inleddes i avsikt att skada klagandens verksamhet som parlamentsledamot”. Tribunalen hade följaktligen inte något objektivt skäl att ifrågasätta riktigheten i eller giltigheten av denna bedömning. Tvärtom såg tribunalen att denna bedömning snarare bekräftades av uppgifterna i beslutet av den 26 april 2018 som tydde på att det fanns tillräckliga bevis för att motivera att klaganden ställdes inför rätta vid Tribunal correctionnel (brottmålsdomstolen). Klaganden har således felaktigt ansett att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att vägra medge att det förelåg en risk för åtal som motiverades enbart av syftet att skada henne.

96. För fullständighetens skull ska det framhållas att tribunalen i punkterna 83–101 i den överklagade domen gjorde en ytterst noggrann analys av de argument som klaganden hade anfört till stöd för att det förelåg fumus persecutionis, efter vilken tribunalen underkände dessa argument i sin helhet. Med hänsyn till att bedömningen av de faktiska omständigheterna omfattas av tribunalens exklusiva behörighet och att klaganden inte har anfört något konsekvent och tillräcklig underbyggt argument, som kan leda till ett ifrågasättande av att tribunalens resonemang är förenligt med de processrättsliga principer som reglerar bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, anser jag att domstolen ska fastställa tribunalens slutsats att det i förevarande fall inte fanns några indicier på att det förelåg fumus persecutionis.

97. Härav följer att det argument som klaganden har anfört ska anses som ogrundat, eftersom det inte gjordes någon oriktig bedömning av beslutet av den 26 april 2018 såsom bevisning.

98. Av det ovan anförda följer att denna anmärkning inte kan godtas.

d) Slutsats i denna del

99. Efter denna bedömning anser jag att den andra grunden för överklagandet inte kan godtas. Jag föreslår att domstolen ska slå fast att det är uppenbart att överklagandet inte kan prövas såvitt avser denna grund, eller att det i vart fall är uppenbart att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna grund.

VII. Förslag till avgörande

100. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT C 202, 2016, s. 266.

3 Dom av den 6 september 2011, Patriciello ( C‑163/10, EU:C:2011:543) (nedan kallad domen Patriciello).

4 Dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet ( T-346/11 och T-347/11, EU:T:2013:23, punkt 107).

5 Punkterna 88 och 99 i den överklagade domen.

6 Punkt 96 i den överklagade domen

7 Dom av den 21 oktober 2008, Marra ( C‑200/07 och C‑201/07, EU:C:2008:579).

8 Dom av den 21 oktober 2008, Marra ( C‑200/07 och C‑201/07, EU:C:2008:579, punkt 24).

9 Dom av den 19 december 2019, Junqueras Vies ( C‑502/19, EU:C:2019:1115, punkterna 82–84).

10 Beslut av den 16 september 2010, Dominio de la Vega/harmoniseringskontoret ( C‑459/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:533, punkt 44), och beslut av den 21 mars 2019, Gollnisch/parlamentet ( C‑330/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:240, punkt 109).

11 Beslut av den 21 mars 2019, Gollnisch/parlamentet ( C‑330/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:240, punkt 110).

12 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Belgien/Deutsche Post och DHL International ( C‑148/09 P, EU:C:2010:726, punkt 76).

13 Europadomstolens dom av den 8 oktober 2009 (CE:ECHR:2009:1008JUD001266206).

14 Min kursivering

15 Se punkt 38 i detta förslag till avgörande.

16 Domen Patriciello, punkt 35. Min kursivering.

17 Se, för ett liknande resonemang, Mehta, R., ”Sir Thomas’s blushes: protecting parliamentary immunity in modern parliamentary democracies”, European Human Rights Law Review, 2012, nr 3, s. 309. Författaren har angett att det inte är enkelt att exakt definiera en parlamentsledamots ämbete, eftersom deras roll utvecklas med tiden och anpassar sig efter de olika konkreta omständigheterna. Enligt författaren är motviljan mot att godta att en parlamentsledamot uttalar sig om lokala aspekter förståelig, med hänsyn till att unionen när allt kommer omkring är en ”skapelse med begränsade befogenheter”. Att å andra sidan endast godta verksamhet som har anknytning till överstatliga frågor skulle utgöra ett alltför restriktivt synsätt, särskilt när de lokala och regionala aspekterna visar sig vara relevanta för unionens politik, exempelvis på området för jordbruksstöd, regional utveckling och bestämmelser i migrationslagstiftningen.

18 Domen Patriciello, punkt 34.

19 Domen Patriciello, punkterna 37 och 38.

20 Domen Patriciello, punkt 36. Min kursivering.

21 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

22 Domen Patriciello, punkt 32.

23 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

24 Som domstolen angav i domen av den 21 oktober 2008, Marra ( C‑200/07 och C‑201/07, EU:C:2008:579, punkterna 32–42), är det endast de nationella domstolarna som är behöriga att bedöma villkoren för att tillämpa en Europaparlamentsledamots immunitet. Om nämnda domstolar, vid tillämpningen av artikel 8 i protokollet, är tveksamma om tolkningen av denna artikel kan de, med stöd av artikel 267 FEUF, hänskjuta en tolkningsfråga avseende den artikeln i protokollet till domstolen. Domstolar mot vars avgörande det inte finns något rättsmedel är i ett sådant fall skyldiga att fråga domstolen. Domstolen framhöll emellertid att Europaparlamentet och de nationella rättsliga myndigheterna har en skyldighet att lojalt samarbeta för att undvika att bestämmelserna i protokollet tolkas och tillämpas olika, vilket i praktiken innebär att när en talan väckts mot en ledamot av Europaparlamentet vid en nationell domstol och den domstolen är underrättad om att ett förfarande för fastställelse av immunitet och privilegier avseende samma ledamot har inletts, ska den nationella domstolen vilandeförklara målet och begära att parlamentet yttrar sig så snart som möjligt.

25 Som generaladvokaten Jääskinen angav i sitt förslag till avgörande i målet Patriciello ( C‑163/10, EU:C:2011:379, punkterna 80–87), är det i begreppsmässigt hänseende svårt, eller rent av omöjligt, att göra en klar distinktion mellan ”värdeomdömen” och ”faktapåståenden” på det rättliga området. Han lyfte även fram den omständigheten att Europadomstolen inte tillämpar en renodlad tudelning mellan dessa två begrepp, det vill säga den skiljer inte mellan ”rena åsikter” och ”faktapåståenden”, utan mellan ”rena faktapåståenden” och ”blandade uttryck”, bestående av såväl faktauppgifter som åsikter. Generaladvokaten försvarar ståndpunkten att en ledamot av parlamentet måste kunna ge uttryck för väljarnas missnöje och försvara deras intressen. Av detta skäl måste ledamoten kunna åberopa den immateriella immuniteten för att fritt komma med obestyrkta faktapåståenden eller faktapåståenden som kan visa sig vara felaktiga. Det torde oftast röra sig om ”blandade uttryck” i den mening som avses i Europadomstolens rättspraxis. En parlamentsledamot måste följaktligen kunna förlita sig på principen in dubio pro reo.

26 Se beslut av den 13 september 2012, Total och Elf Aquitaine/kommissionen ( C‑495/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:571, punkt 21), beslut av den 19 juni 2019, Linak/EUIPO ( C‑820/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:514, punkterna 15 och 18), och beslut av den 2 juli 2019, Seven/Shenzhen Jiayz Photo Industrial ( C‑31/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:554, punkterna 9 och 13).

27 Se punkt 57 i detta förslag till avgörande.

28 Se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Patriciello ( C‑163/10, EU:C:2011:379, punkt 97), där han föreslår att den verksamhet som är själva essensen av ämbetet som parlamentsledamot ska anses utgöra immunitetens kärna. Denna verksamhet omfattar bland annat yttranden som görs och röster som avläggs i parlamentet, i parlamentets utskott, delegationer och politiska organ liksom i de politiska grupperna. Vidare föreslår han att detsamma ska gälla för deltagande i konferenser, utförande av tjänsteuppdrag och deltagande i politiska möten utanför parlamentet i egenskap av parlamentsledamot.

29 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

30 Dom av den 21 oktober 2008, Marra ( C‑200/07 och C‑201/07, EU:C:2008:579, punkt 26), och domen Patriciello, punkt 25.

31 Dom av den 28 februari 2018, mobile.de/EUIPO ( C‑418/16 P, EU:C:2018:128, punkt 35), dom av den 20 september 2016, Mallis m.fl./kommissionen och ECB ( C‑105/15 P–C‑109/15 P, EU:C:2016:702, punkterna 33 och 34), dom av den 24 mars 2011, ISD Polska m.fl./kommissionen ( C‑369/09 P, EU:C:2011:175), och dom av den 22 november 2007, Cofradía de pescadores ”San Pedro” de Bermeo m.fl./rådet ( C‑6/06 P, ej publicerad, EU:C:2007:702, punkt 34).

32 Beslut av den 21 mars 2012, Fidelio/harmoniseringskontoret ( C‑87/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:154, punkt 62).

33 Se punkt 77 i detta förslag till avgörande.

34 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Van Straaten ( C‑150/05, EU:C:2006:381, punkt 63), som har hävdat att alla domstolsavgöranden, fällande eller friande, innebär att ”ius puniendi kommer till uttryck”.

35 Se, för ett liknande resonemang, Wathelet, M., Contentieux européen, Larcier, 2:a upplagan, Bryssel 2014, s. 479.

36 Se punkt 86 i detta förslag till avgörande.