Förslag till avgörande av Richard de la Tour – Mål C‑63/19 kommissionen/Italien (Bidrag till inköp av bränsle)

I. Inledning

1. Europeiska kommissionen har genom sin talan yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 19 i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet genom att tillämpa en nedsättning av punktskatten på bensin och diesel som används som motorbränsle vid försäljning av dessa produkter till regionens invånare, i enlighet med vad som föreskrivs i regional lagstiftning i regionen Friuli-Venezia Giulia (Italien).

2. Kommissionen anser att det system med bidrag till bränsleinköp som inrättats av regionen Friuli-Venezia Giulia leder till en nedsättning av skatten på motorbränsle i regionen och därmed strider mot principen om en enda minimiskattesats per produkt och användningsområde i hela Republiken Italien. Den nedsättning av punktskatterna som följer av detta system har inte godkänts på unionsnivå, och därför ska domstolen fastställa att Republiken Italien inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 19 i direktiv 2003/96.

3. I detta förslag till avgörande förklarar jag, efter att ha erinrat om att bevisbördan för ett fördragsbrott ligger på kommissionen, varför jag anser att den nu aktuella talan ska ogillas.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 2003/96

4. Skälen 2–5, 9, 13 och 15 i direktiv 2003/96 har följande lydelse:

(”(2) Avsaknaden av [unions]bestämmelser om minimiskattesatser för elektricitet och andra energiprodukter än mineraloljor kan inverka negativt på den inre marknadens funktion.

(3) För att den inre marknaden skall fungera väl och för att målen i andra delar av [unionens] politik skall uppnås krävs det att minimiskattenivåer fastställs på [unions]nivå för de flesta energiprodukter, inklusive elektricitet, naturgas och kol.

(4) Stora skillnader mellan medlemsstaternas energiskattenivåer skulle kunna visa sig motverka en väl fungerande inre marknad.

(5) Fastställandet av lämpliga minimiskattenivåer för [unionen] kan göra det möjligt att minska nuvarande skillnader i de nationella skattenivåerna.

…

(9) Medlemsstaterna bör ges den flexibilitet som är nödvändig för att en politik anpassad till deras nationella förhållanden skall kunna utformas och genomföras.

…

(13) Beskattningen bestämmer delvis priset på energiprodukter och elektricitet.

…

(15) Möjligheten att tillämpa differentierade nationella skattesatser för en och samma produkt bör tillåtas under vissa omständigheter eller på fasta villkor, under förutsättning att [unionens] minimiskattenivåer och reglerna för den inre marknaden och konkurrensreglerna följs.”

5. I artikel 1 i direktivet anges att ”[e]nergiprodukter och elektricitet skall beskattas i medlemsstaterna i överensstämmelse med detta direktiv”.

6. I artikel 4 i direktiv 2003/96 föreskrivs följande:

”1. De skattenivåer som medlemsstaterna skall tillämpa på de energiprodukter och den elektricitet som anges i artikel 2 får inte underskrida de minimiskattenivåer som föreskrivs i detta direktiv.

2. I detta direktiv avses med skattenivå det samlade belopp som påförts i form av alla indirekta skatter (med undantag av mervärdesskatt) som beräknats direkt eller indirekt på kvantiteten av energiprodukter och elektricitet när de frisläppts för förbrukning.”

7. Artikel 6 i direktiv 2003/96 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna har frihet att bevilja skattebefrielse eller skattenedsättning enligt detta direktiv, antingen

a) direkt,

b) genom en differentierad skattesats, eller

c) genom återbetalning av hela eller delar av skatten.”

8. I artikel 18.1 i direktiv 2003/96 ges medlemsstaterna tillstånd, genom undantag från direktivets bestämmelser, att fortsätta att tillämpa nedsättning av skattenivåerna eller bevilja sådana befrielser som anges i bilaga II. Detta tillstånd ska upphöra att gälla den 31 december 2006 eller det datum som anges i bilaga II, om inte Europeiska unionens råd dessförinnan omprövar frågan på grundval av ett förslag från kommissionen.

9. I artikel 19 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Utöver de bestämmelser som är angivna i föregående artiklar, särskilt artiklarna 5, 15 och 17, får rådet enhälligt, på förslag från kommissionen ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.

En medlemsstat som önskar införa en sådan åtgärd skall informera kommissionen om detta och skall också förse kommissionen med all relevant och nödvändig information.

Kommissionen skall pröva denna begäran, med beaktande av bland annat den inre marknadens funktion, behovet av att säkerställa en sund konkurrens samt [unionens] politik när det gäller hälsa, miljö, energi och transport.

Kommissionen skall, inom tre månader efter att ha tagit emot all relevant och nödvändig information, antingen lägga fram ett förslag om att rådet skall ge tillstånd till en sådan åtgärd, eller också informera rådet om skälen till att den inte har föreslagit beviljandet av någon sådan åtgärd.

2. De tillstånd som anges i punkt 1 skall ges under en period på högst sex år med möjlighet till förlängning i enlighet med det förfarande som är fastställt i punkt 1.

3. Om kommissionen anser att skattebefrielserna eller skattenedsättningarna enligt i punkt 1 inte längre kan godtas, särskilt med avseende på sund konkurrens eller snedvridning av den inre marknadens funktion, eller med avseende på gemenskapens politik när det gäller hälsa, miljöskydd, energi och transport, skall den lägga fram lämpliga förslag för rådet. Rådet skall fatta ett enhälligt beslut om dessa förslag.”

10. I bilaga II till direktiv 2003/96, med rubriken ”Nedsatta skattesatser och befrielse från skatter enligt artikel 18.1”, angavs, för Italiens del, en rad skattenedsättningar, däribland ”nedsättning av punktskattesatserna för bensin som förbrukas i området Friuli-Venezia Giulia, under förutsättning att skattesatserna överensstämmer med kraven i detta direktiv, särskilt med avseende på minimisatserna för punktskatt”.

B. Italiensk rätt

11. Regionen Friuli-Venezia Giulia har enligt artikel 5.3 i Statuto speciale della Regione autonoma Friuli Venezia Giulia (särskild författning för regionen Friuli-Venezia Giulia), som antogs genom Legge costituzionale (grundlag) av den 31 januari 1963, i den lydelse som är tillämplig i detta mål, bland annat lagstiftningsbefogenhet i fråga om införande av de regionala avgifter som föreskrivs i artikel 51 i denna författning.

12. Enligt artikel 49.7 bis i den särskilda författningen för regionen Friuli-Venezia Giulia ska denna region tilldelas, av intäkterna från de punktskatter som tas ut i regionen, 29,75 procent av intäkterna från punktskatter på bensin och 30,34 procent av intäkterna från punktskatter på diesel som förbrukas i regionen för transporter.

13. I artikel 51 fjärde stycket a i den särskilda författningen föreskrivs att regionen Friuli-Venezia Giulia, om inte annat följer av unionsbestämmelserna om statligt stöd, får ändra skattesatserna om staten föreskrivit denna möjlighet för de berörda skatteintäkterna, antingen genom att sätta ned skattesatserna inom de gränser som för närvarande föreskrivs eller genom att höja dem utan att överskrida den högsta skattenivå som föreskrivs i den statliga lagstiftningen, samt föreskriva skattebefrielser eller införa skatteavdrag och grundavdrag på beskattningsunderlaget.

14. I artikel 1, med rubriken ”Mål”, i Legge regionale n. 14, norme per il sostegno all’acquisto dei carburanti per autotrazione ai privati cittadini residenti in Regione e di promozione per la mobilità individuale ecologica e il suo sviluppo (regional lag nr 14 om fastställande av bestämmelser om stöd till inköp av motorbränsle för transportändamål till enskilda med hemvist i regionen samt om främjande och utveckling av ekologisk rörlighet för enskilda) av den 11 augusti 2010, i dess ändrade lydelse (nedan kallad regional lag nr 14/2010), föreskrivs följande:

”1. Regionen Friuli-Venezia Giulia föreskriver genom denna lag, i syfte att komma till rätta med den allvarliga konjunkturrelaterade krisen, särskilda kompletterande åtgärder avsedda att stödja rörlighet på väg och minska miljöföroreningar. I denna lag föreskrivs särskilt

a) stödåtgärder till inköp av motorbränsle för enskildas rörlighet på väg,

b) incitament för användning av motorer som helt eller delvis drivs utan brännbara bränslen för rörlighet på väg,

c) stöd till forskning och teknikutveckling som syftar till att ta fram motorer som helt eller delvis drivs utan brännbara bränslen,

d) åtgärder för att främja en utvidgning av distributionsnätet för bränslen med liten miljöpåverkan.”

15. I artikel 2 i regional lag nr 14/2010, med rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”1. I denna lag avses med

a) stödmottagare: …

1) fysiska personer med hemvist i regionen som är ägare eller delägare till transportmedel som omfattas av bidraget till inköp av motorbränsle för transportändamål, det vill säga bränsle till bilar och motorcyklar, eller personer med nyttjanderätt till dessa transportmedel eller som hyr sådana fordon genom finansiell leasing,

b) transportmedel: bilar och motorcyklar som är registrerade i regionens offentliga fordonsregister, inbegripet transportmedel som hyrs genom leasing, såvida de tillhör stödmottagare.

…

f) POS: standardiserade apparater med de tekniska egenskaper som avses i bilaga A, punkt 2.”

16. Artikel 3 i denna regionala lag, med rubriken ”Bidragssystem för inköp av bränsle”, har följande lydelse:

”1. Den regionala förvaltningen bemyndigas att bevilja bidrag till inköp av bränsle för transportändamål som görs av stödmottagare. Bidraget ska ges vid varje enskild bränslepåfyllning och grunda sig på den inköpta mängden bränsle.

2. Bidraget till inköp av bensin och diesel fastställs till 12 cent per liter respektive 8 cent per liter.

3. Bidraget till inköp av bensin och diesel enligt punkt 2 ska höjas med 7 cent per liter respektive 4 cent per liter för stödmottagare med hemvist i kommuner i bergiga eller kuperade områden som betecknas som mindre gynnade eller delvis mindre gynnade enligt rådets direktiv 75/273/EEG av den 28 april 1975 om en gemenskapsförteckning över mindre gynnade jordbruksområden i den mening som avses i direktiv 75/268/EEG (Italien)[] samt i de kommuner som tagits upp i [olika beslut av kommissionen om regionalt stöd].

4. Av konjunkturskäl eller av tvingande regionala budgetskäl, och efter samråd med det verkställande organets behöriga utskott, får de bidrag som avses i punkt 2 och den höjning som avses i punkt 3 anpassas, med en skillnad på högst 10 respektive 8 cent per liter, genom beslut av det regionala verkställande organet, separat för bensin och för diesel och för en period av högst tre månader som kan förlängas. Beslutet ska offentliggöras i regionens officiella tidning.

4 bis. För att komma till rätta med en exceptionell ekonomisk konjunktur får det regionala verkställande organet, utan att det påverkar den sammantagna budgetbalansen, höja bidragen enligt punkt 3 med upp till 10 cent per liter, genom beslut som ska gälla till senast den 30 september 2012.

5. Stödmottagare ska ha rätt till de bidrag som avses i punkt 2 för alla bränsleinköp som görs elektroniskt enligt vad som föreskrivs i denna lag vid alla försäljningsställen i regionen.

5 bis. Förutsättningar för återbetalning till stödmottagare, för det fall att bränsleinköp görs utanför regionen, kan fastställas i de avtal som avses i artikel 8.5.

6. Bidrag ska inte medges för ett enskilt bränsleinköp när den sammanlagda förmånen understiger 1 euro.

7. Bidrag enligt denna artikel ska höjas med 5 cent per liter om det motorfordon som berörs av tankningen är utrustat med minst en utsläppsfri motor i kombination med en bensin- eller dieseldriven motor.

8. Bidrag enligt punkt 2 ska från och med den 1 januari 2015 minskas med 50 procent för andra motorfordon än dem som avses i punkt 7 och som är certifierade enligt utsläppsnorm Euro 4 eller lägre.

9. Bidrag enligt punkt 2 ska inte medges till fordon som köpts nya eller begagnade efter den 1 januari 2015 om de skiljer sig från dem som avses i punkt 7 och är certifierade enligt utsläppsnorm Euro 4 eller lägre.

9 bis. Inga andra regionala förmåner i samband med bränslepåfyllning är förenliga med bidrag som enligt denna artikel.”

17. Artikel 4 i regional lag nr 14/2010 har rubriken ”Krav och villkor för beviljande av tillstånd”. I punkterna 1 och 3 i denna artikel anges att tillstånd att medges prisnedsättning ska utfärdas till berörda personer av Camera di commercio, industria, artigianato ed agricoltura (Handels-, industri-, hantverks- och jordbrukskammaren, Italien) i hemprovinsen och att tillståndsbeviset endast får användas för tankning av det fordon som tillståndet beviljats för, enbart av stödmottagaren eller av en annan person som formellt beviljats tillstånd av stödmottagaren att använda nämnda fordon, varvid stödmottagaren bär ansvaret för alla former av missbruk av tillståndsbeviset.

18. I artikel 5 i denna regionala lag, med rubriken ”Regler för elektronisk utbetalning”, föreskrivs följande:

”1. För att erhålla bidraget till inköp av bränsle för transportändamål i elektronisk form ska stödmottagaren visa upp tillståndsbeviset för det transportmedel för vilket det utfärdats för innehavare av anläggningar med POS-utrustning (nedan kallade stationsinnehavare) i regionen Friuli-Venezia Giulia.

2. Stationsinnehavaren är skyldig att kontrollera att det transportmedel som tankas verkligen är det transportmedel som anges på tillståndsbeviset. Kontrollen kan även utföras med hjälp av visuella och elektroniska hjälpmedel, eller med anordningar som möjliggör en elektronisk kontroll av överensstämmelsen mellan det tankade fordonet och uppgifterna på det använda kortet.

3. Efter bränslepåfyllnad är stationsinnehavaren skyldig att omedelbart fastställa, med hjälp av sin POS-utrustning, den påfyllda volymen i liter och registrera den elektroniskt samt att till stödmottagaren överlämna handlingar med information om de förfaranden och uppgifter som avses i bilaga B, punkt 3.

4. Stödmottagaren ska kontrollera att den påfyllda volymen i liter motsvarar vad som anges i de mottagna handlingarna.

5. Det beräknade bidraget ska, med undantag av det fall som avses i artikel 3.5 bis, betalas ut direkt av stationsinnehavaren genom en motsvarande nedsättning av bränslepriset.

…”

19. Artikel 6 i denna regionala lag har rubriken ”Villkor för icke elektronisk utbetalning”. I punkterna 1 och 2 anges att det är möjligt att aktivera former för icke elektronisk utbetalning av bidrag för inköp av bränsle för transportändamål som görs av stödmottagare utanför regionen Friuli-Venezia Giulia. Stödmottagaren ska i ett sådant fall ansöka om utbetalning hos den handelskammare som är geografiskt behörig för stödmottagarens hemkommun.

20. I artikel 9 i regional lag nr 14/2010, med rubriken ”Utbetalning av bidrag”, föreskrivs följande:

”1. Innehavare av anläggningar med POS-utrustning medges härmed tillstånd att betala ut bidraget till inköp av bränsle för transportändamål på elektronisk väg.

2. Stationsinnehavarna ska inte betala ut bidrag till inköp av bränsle om det tillståndsbevis som visas upp i detta syfte har utfärdats för ett annat fordon än det som ska tankas eller om detta tillståndsbevis har avaktiverats.

3. Stationsinnehavarna är skyldiga att samma dag eller påföljande arbetsdag på elektronisk väg … lämna uppgifter om mängden bränsle som sålts för transportändamål till den geografiskt behöriga handelskammaren.

4. Stationsinnehavarna ska, i det syfte som avses i punkt 3, med hjälp av POS registrera uppgifter om de sammanlagda mängderna bränsle som sålts för transportändamål, enligt vad som framgår av kolumnerna. Dessa uppgifter ska föras in i registret hos Ufficio tecnico di finanza ([Finanskontoret, Italien]).”

21. Artikel 10 i regional lag nr 14/2010 har rubriken ”Ersättningar med anknytning till bidrag”. I punkterna 1, 2 och 7 anges följande:

”1. Den regionala förvaltningen ska ersätta stationsinnehavarna för de bidrag till inköp av bränsle som betalats ut till stödmottagarna, i princip en gång i veckan.

2. Ersättningen ska betalas ut på grundval av de uppgifter som finns lagrade i databasen, utan att det påverkar sådana fall där ersättning hålls inne eller felaktigt utbetalda bidrag krävs tillbaka.

…

7. Den regionala förvaltningen ska under varje räkenskapsår företa en eller flera slumpmässiga kontroller hos de stationsinnehavare som berörs av de ekonomiska transaktioner som följer av bidraget till inköp av bränsle, bland annat för att försäkra sig om att föreskrivna handlingar finns för de ansökningar om ersättning som lämnats in. Handlingar som rör de ekonomiska transaktionerna ska i varje fall sparas av andra berörda personer än de slutliga stödmottagarna i minst två år från dagen för ansökan om ersättning.”

III. Bakgrund till tvisten och det administrativa förfarandet

22. Den 1 december 2008 översände kommissionen en formell underrättelse enligt artikel 258 FEUF till Republiken Italien angående tillämpningen av nedsatta punktskatter på bensin och diesel som används som motorbränsle vid försäljning av dessa produkter till invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia. Kommissionen menade att den lagstiftning som föreskrev denna nedsättning av punktskatterna stred mot unionens regelverk om beskattning av energiprodukter, i och med att den inte ingick i de möjliga befrielser och nedsättningar som angavs i direktiv 2003/96.

23. Kommissionen ifrågasatte det system som införts genom Legge n. 549, Misure di razionalizzazione della finanza pubblica (lag nr 549 om rationaliseringsåtgärder för de offentliga finanserna) av den 28 december 1995, och genom Legge regionale n. 47, Disposizioni per l’attuazione della normativa nazionale in materia di riduzione del prezzo alla pompa dei carburanti per autotrazione nel territorio regionale e per l’applicazione della Carta del cittadino nei vari settori istituzionali (regional lag nr 47 om tillämpningsbestämmelser till den nationella lagstiftningen om nedsättning av konsumentpriset på motorbränsle till motorfordon i regionen samt till Stadgan för medborgare i olika institutionella sektorer) av den 12 november 1996, vilken ger invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia rätt till nedsättning av bensinpriset på bensinstationen (liksom av dieselpriset från och med år 2002). Den aktuella mekanismen innebar att slutkonsumenter som var bosatta i denna region beviljades en rabatt på bränsle. Mekanismen genomfördes så, att bränsleleverantörer fick lägga ut de summor som motsvarade prisnedsättningen i förskott åt innehavare av försäljningsställen för att sedan ansöka om återbetalning från regionen.

24. Kommissionen ansåg att detta system utgjorde en rättsstridig nedsättning av punktskatten i form av en återbetalning av skatten. Kommissionen påpekade, för det första, att mottagaren av återbetalningen var samma person som skulle betala punktskatt, för det andra, att det fanns ett direkt samband mellan de punktskattebelopp som betalades till staten av de punktskattskyldiga, som var bränsleleverantörer, och storleken på de återbetalningar som de hade lagt ut åt bensinstationsinnehavarna, och, för det tredje, att systemet syftade till att neutralisera de betydande prisskillnaderna i förhållande till grannlandet Republiken Slovenien som ännu inte var medlem i unionen vid tidpunkten för ikraftträdandet av regional lag nr 47/96.

25. För att motverka resor som görs i syfte att tanka full tank till ett lägre pris i Slovenien (bränsleturism), begärde och beviljades Republiken Italien år 1996 ett undantag enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG, för att kunna tillämpa en nedsatt punktskatt på motorbränsle i regionen Friuli-Venezia Giulia. Republiken Italien fick därefter, med stöd av artikel 18 i direktiv 2003/96, tillstånd att till och med den 31 december 2006 fortsätta att tillämpa en nedsättning av punktskattesatsen på bensin som förbrukas i denna region. Den 17 oktober 2006 lämnade Republiken Italien in en ansökan om undantag enligt artikel 19 i direktiv 2003/96 för regionen Friuli-Venezia Giulia. Denna ansökan drogs sedan tillbaka i december 2006.

26. Republiken Italien besvarade den formella underrättelsen genom en skrivelse av den 1 april 2009. Republiken Italien förklarade att systemet enligt regional lag nr 47/96, som kommissionen ifrågasatte, hade ändrats genom Legge regionale n. 14, norme speciali in materia di impianti di distribuzione di carburanti e modifiche alla legge regionale 12 novembre 1996, n. 47 in materia di riduzione del prezzo alla pompa dei carburanti per autotrazione nel territorio regionale (regional lag nr 14 om fastställelse av särskilda bestämmelser för anläggningar för distribution av motorbränsle och om ändring av regional lag nr 47 av den 12 november 1996 om nedsättning av bensinstationspriset på motorbränsle i regionen) av den 5 december 2008. I den sistnämnda lagen föreskrevs att återbetalning skulle ske direkt till innehavarna av anläggningar för distribution av motorbränsle och inte längre till bränsleleverantörerna.

27. Republiken Italien har dessutom, genom regional lag nr 14/2010, inrättat ett nytt bidragssystem, som innebär att ett fast ersättningsbelopp (per liter) ska utbetalas för inköp av bensin och diesel, vilket anpassas till typen av bränsle och i vilket område den person som köper bränsle är bosatt.

28. Den 12 april 2013 anmodade kommissionen Republiken Italien att inkomma med klargöranden om hur bidraget beräknades utifrån priset på bränsle som köps av invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia.

29. Republiken Italien gjorde genom skrivelse av den 16 maj 2013 vissa förtydliganden avseende storleken på de bidrag som beviljades personer bosatta i regionen Friuli-Venezia Giulia för inköp av bränsle och uppdelningen av regionen i två geografiska områden med olika bidragsnivåer.

30. Den 11 juli 2014 delgav kommissionen Republiken Italien ytterligare en formell underrättelse, avseende regional lag nr 14/2010, detta eftersom den nya mekanismen med utbetalningar som genomförs av Handelskammaren till bensinstationsinnehavarna innebar en nedsättning av punktskatterna i form av en återbetalning av dessa skatter, vilket inte föreskrivs i direktiv 2003/96 och inte har tillåtits av rådet enligt artikel 19 i detta direktiv.

31. Republiken Italien yttrade sig över den kompletterande formella underrättelsen genom skrivelse av den 4 september 2014.

32. Den 11 december 2015 riktade kommissionen ett motiverat yttrande till Republiken Italien, vilket denna medlemsstat besvarade genom skrivelse av den 11 februari 2016.

33. Kommissionen var inte nöjd med detta svar, utan var övertygad om att systemet enligt regional lag nr 14/2010 var en fortsättning på och i sak identiskt med systemet enligt regional lag nr 47/96. Kommissionen väckte således den nu aktuella talan enligt artikel 258 FEUF.

IV. Parternas yrkanden

34. Kommissionen har inom ramen för den nu aktuella talan yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 19 i direktiv 2003/96 genom att tillämpa en nedsättning av punktskattesatserna med stöd av den regionala lagstiftning som antagits av regionen Friuli-Venezia Giulia, i vilken föreskrivs ett system med bidrag till inköp av bensin och diesel som motorbränsle vid försäljning av dessa produkter till regionens invånare, och förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

35. Republiken Italien har yrkat att domstolen ska ogilla talan, och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

36. Domstolens ordförande beslutade den 3 juni 2019 att tillåta att Konungariket Spanien intervenerar till stöd för Republiken Italien.

V. Parternas argument

A. Kommissionens argument

37. Kommissionen har framhållit att punktskatter är indirekta skatter på konsumtion av vissa varor och att den ekonomiska bördan av dessa skatter ska bäras av slutkonsumenten. Det råder inget tvivel om att syftet med och effekten av den åtgärd som regionen Friuli-Venezia Giulia har vidtagit är att minska bördan för slutkonsumenten genom att minska slutkonsumentens skattebörda på området.

38. Kommissionen har understrukit, för att visa att den aktuella lagstiftningen medför en nedsättning av punktskattesatserna som inte är tillåten enligt direktiv 2003/96, att systematiken i detta direktiv kräver att en och samma skattenivå tillämpas för varje produkt och användningsområde i var och en av medlemsstaterna. Kommissionen har angett att direktivet däremot inte kräver att försäljningspriset till slutkonsumenten ska vara identiskt överallt i en och samma medlemsstat, i och med att direktivet avser beskattning av energiprodukter men inte reglerar försäljningspriset på dessa produkter.

39. Kommissionen har förklarat att direktiv 2003/96 innehåller en rad bestämmelser som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa skattenedsättningar, skattebefrielser eller differentierade skattesatser för vissa produkter eller vissa användningsområden. Kommissionen har i detta avseende bland annat hänvisat till artiklarna 5, 7 och 15–19 i direktivet. Medlemsstaterna får genomföra sådana nedsättningar, befrielser eller differentieringar i enlighet med artikel 6 i nämnda direktiv. Undantag får endast göras från principen om en enhetlig skattenivå för varje produkt och användningsområde i de fall som föreskrivs i direktiv 2003/96. Detta gäller oavsett om de minimiskattesatser som föreskrivs i direktivet iakttas.

40. Kommissionen menar att den enda möjligheten för en medlemsstat som har för avsikt att tillämpa en lägre skattenivå regionalt är att använda sig av artikel 19 i direktiv 2003/96 och alltså begära tillstånd enligt denna bestämmelse. I och med att ett sådant tillstånd saknas, utgör avsteget från principen om en enhetlig skattesats för varje produkt och användningsområde, till följd av inrättandet av en nedsättning av punktskattesatserna för motorbränsle för invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia, ett åsidosättande av artiklarna 4 och 19 i detta direktiv. Kommissionen har anfört att Republiken Italiens resonemang i syfte att visa att bidraget till inköp av motorbränsle inte innebär något åsidosättande av bestämmelserna i nämnda direktiv ska underkännas.

41. När det gäller kvalificeringen av bidraget till inköp av bränsle som nedsättning av punktskattesatserna har kommissionen intagit ståndpunkten att ett bidrag som en medlemsstat beviljar i strid med unionsrätten, och som beräknas direkt eller indirekt utifrån kvantiteten av en energiprodukt som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/96 när den släpps ut på marknaden för konsumtion, medför en rättsstridig minskning av skattebördan på denna energiprodukt. Subventionen kompenserar nämligen i ett sådant fall helt eller delvis för punktskatten på den aktuella produkten. Det är inte relevant vilka ord som används för att beteckna den aktuella åtgärden. Det enda som har betydelse är åtgärdens art, egenskaper och verkningar.

42. Till stöd för denna ståndpunkt har kommissionen framhållit att bidraget till inköp av bränsle beviljas i form av ett fast belopp per mängd inköpt bränsle, vilket motsvarar den beräkningsmetod som används för att fastställa storleken på punktskatterna.

43. Kommissionen har erinrat om att medlemsstaterna, såsom framgår av domen av den 25 april 2013, kommissionen/Irland, har rätt att bevilja skattebefrielse eller skattenedsättning, bland annat ”genom återbetalning av hela eller delar av skatten”, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 6 c i direktiv 2003/96. När det gäller att fastställa förekomsten av en återbetalning av punktskatter. i den mening som avses i den sistnämnda bestämmelsen, har det ingen betydelse att den person som släpper ut varan för konsumtion och som således är den som ska betala punktskatterna, i det nu aktuella fallet bränsleleverantören, inte är samma person som den som erhåller det regionala bidraget, i det nu aktuella fallet bensinstationsinnehavaren. Det har inte heller någon betydelse att detta bidrag i slutänden kommer slutkonsumenten till del, genom att denna konsument får ett lägre pris ”vid tankstället”. Denna tolkning vägleds av behovet av att inte frånta bestämmelserna i direktiv 2003/96 deras ändamålsenliga verkan. Det är emellertid inte nödvändigt att det är styrkt att det enda syftet med den aktuella åtgärden är att kringgå direktivets bestämmelser för att bidraget till inköp av bränsle ska kunna kvalificeras som återbetalning av punktskatter.

44. Kommissionen anser dessutom att det är avgörande, för att bidraget till inköp av bränsle ska kunna kvalificeras som återbetalning av punktskatter, att det kan fastställas att bidraget betalas ut med statliga medel eller, som i det aktuella fallet, med regionala medel. En återbetalning med offentliga medel leder nämligen till att skatten på produkten neutraliseras.

45. Det saknar i detta avseende betydelse att bidraget till inköp av bränsle finansieras med regionen Friuli-Venezia Giulias allmänna intäkter och inte specifikt med den andel av punktskatterna som staten betalar ut till denna region i efterhand. Det saknar även betydelse att bidraget till inköp av bränsle till invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia även betalas ut för inköp av bränsle utanför denna region.

46. Kommissionen har visserligen medgett att vissa bestämmelser i regional lag nr 14/2010 har ett miljörelaterat eller samhällsekonomiskt syfte, men kommissionen anser ändå att huvudskälet till att den aktuella åtgärden bibehålls är att man vill förhindra ”bränsleturism”, det vill säga att invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia åker till en annan medlemsstat, i detta fall Slovenien, för att tanka full tank bränsle till ett lägre pris.

47. De syften som Republiken Italien har åberopat för att motivera bidraget till inköp av bränsle borde under alla omständigheter ha åberopats inom ramen för den undantagsordning som föreskrivs i artikel 19 i direktiv 2003/96. Kommissionen har framhållit att de italienska myndigheterna den 11 december 2006 drog tillbaka den ansökan om undantag som de hade lämnat in enligt den sistnämnda artikeln angående den tidigare ordningen, vilken, enligt kommissionen, i stort sett hade samma struktur och verkningar. Kommissionen har påpekat att ansökan om undantag avsåg en nedsättning av punktskattesatserna på bensin som förbrukas i regionen Friuli-Venezia Giulia. Kommissionen har även angett att rådet redan har tillåtit ett antal nedsättningar av punktskatter för särskilda regioner eller områden i en medlemsstat i enlighet med artikel 19 i direktiv 2003/96.

48. Kommissionen har slutligen påpekat, vad gäller sambandet mellan bidraget till invånare i regionen Friuli-Venezia Giulia och den del av bränslepriset som avser punktskatter, att den omständigheten att punktskattesatserna och bidraget inte sammanfaller saknar betydelse, eftersom återbetalningen även kan avse en del av punktskatterna. Det saknar också betydelse att den del av bränslepriset som utgörs av tillverkningskostnaderna för bränslet överstiger det belopp som betalats ut som bidraget i fråga. Det påverkar inte den omständigheten att utbetalningen av bidraget utgör en återbetalning av punktskatter.

B. Republiken Italiens argument

49. Republiken Italien har avvisat påståendet att den tidigare ordningen och den som avses med den nu aktuella talan i sak har identiska egenskaper och verkningar och att den andra ordningen följaktligen, i likhet med den första, borde ha varit föremål för ett tillståndsförfarande på unionsnivå i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2003/96. Republiken Italien har följaktligen betonat skillnaderna mellan de båda ordningarna. I den tidigare ordningen finansierade regionerna nedsättningen av konsumentpriset på bensin och diesel ”vid tankstället” med hjälp av den andel av punktskatterna som avsatts härför. För denna del av punktskatten fanns således ett krav på användning, i den meningen att den var avsedd för finansieringen av den aktuella åtgärden. Republiken Italien har angett att bidraget i den nya ordningen i stället finansieras med regionen Friuli-Venezia Giulias allmänna budgetintäkter, i likhet med alla andra kostnader. Den del av punktskatterna som staten överfört till denna region är således inte längre underordnad något särskilt krav på att den ska användas för att finansiera den aktuella åtgärden. Den tjänar i stället till att täcka alla regionens kostnader.

50. Republiken Italien har också understrukit att bidraget i den tidigare ordningen fastställdes på grundval av skillnaden mellan bränslepriset i regionen och det lägre priset på bränsle på andra sidan gränsen i Republiken Slovenien. Rabatten varierade även beroende på avståndet till gränsen. I den nya ordningen har bidraget i stället frikopplats från prisutvecklingen i Slovenien och fastställs schablonmässigt utifrån två geografiska områden.

51. Republiken Italien har också framhållit att det visserligen är riktigt att stödmottagarna såväl i den tidigare som i den nya ordningen är medborgare som är bosatta i regionen Friuli-Venezia Giulia. I den tidigare ordningen var det dock bränsleleverantörerna som svarade för utbetalningen med bemyndigande att därefter begära återbetalning, medan det i den nya ordningen är innehavarna av bensinstationer som betalar ut bidraget i förskott till stödmottagarna, varefter de ersätts av regionen för sina kostnader.

52. Republiken Italien har medgett att principen om en enhetlig skattenivå för varje produkt och användningsområde i en och samma medlemsstat följer av en systematisk tolkning av direktiv 2003/96. Republiken Italien har också medgett att ”den flexibilitet som är nödvändig för att en politik anpassad till deras nationella förhållanden skall kunna utformas och genomföras”, vilken medlemsstaterna ska medges enligt skäl 9 i detta direktiv, inte betyder att medlemsstaterna fritt får införa differentieringar i skattenivån, i och med att detta endast får göras inom ramen för direktivets bestämmelser om undantag för detta ändamål. Det syfte som eftersträvas ska således vara hänförligt till de fall som anges i bland annat artiklarna 5, 15 och 17 i direktiv 2003/96. När det gäller syften med anknytning till ”särskilda politiska hänsyn” ska den berörda medlemsstaten, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 19 i detta direktiv, ansöka om tillstånd av rådet som, enhälligt, kan ge tillstånd till införandet av ytterligare befrielser eller nedsättningar. Republiken Italien har understrukit att dessa restriktioner gäller enbart i den mån en medlemsstat avser att införa en åtgärd bestående i en ”befrielse eller en nedsättning av skattenivån” på energiprodukter och att det följaktligen står klart att en nationell åtgärd som inte har en sådan verkan inte omfattas av dessa restriktioner.

53. Republiken Italien anser att artikel 6 c i direktiv 2003/96 är den centrala bestämmelsen för att avgöra den nu aktuella tvisten. Enligt denna bestämmelse omfattar direktivets tillämpningsområde de fall i vilka befrielse eller nedsättning av skattenivån enligt direktivet ska företas ”genom återbetalning av hela eller delar av skatten.” Republiken Italien menar att kommissionen gör en alltför vid tolkning av artikel 6 c i direktivet när den anser att alla former av stöd eller bidrag som avser varor som är belagda med punktskatt utgör en återbetalning av punktskatter och följaktligen ett kringgående av direktivet, enbart på grund av att de finansieras med allmänna medel.

54. Republiken Italien anser att en återbetalning av hela eller delar av skatten, i den mening som avses i artikel 6 c i direktiv 2003/96, sker när skattemyndigheten betalar tillbaka en punktskatt till en skattskyldig som tidigare har betalat in denna punktskatt. Republiken Italien har således gjort gällande att nationella eller regionala åtgärder som inte har de egenskaper som fastställts i artikel 6 c i direktivet ska anses ligga utanför tillämpningsområdet för nämnda direktiv och omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning. Direktiv 2003/96 är således inte tillämpligt.

55. Republiken Italien menar att kommissionens mycket vida tolkning av artikel 6 c i direktiv 2003/96 skulle omöjliggöra alla former av ekonomiska interventioner i fråga om varor som är belagda med punktskatt, vilket inskränker medlemsstaternas skattesuveränitet på ett område som endast delvis är harmoniserat.

56. I motsats till vad som var fallet i det mål i vilket dom meddelades den 25 april 2013, kommissionen/Irland, där det uttryckligen angavs i de nationella bestämmelserna att föremålet för återbetalningen var den del av bränslepriset som utgjordes av punktskatt, kan domstolen inte utgå från detta i det nu aktuella målet. Det ankommer på kommissionen att visa att föremålet för det bidrag som är i fråga i det nu aktuella målet verkligen är en återbetalning av punktskatt. Kommissionen har dock inte lagt fram någon sådan bevisning.

57. För att den aktuella åtgärden ska betraktas som återbetalning av punktskatt, med avseende på tillämpningen av direktiv 2003/96, ska det enligt Republiken Italien visas dels att denna åtgärd får samma resultat som återbetalning av skatt som en skattskyldig person tidigare har betalat in, dels att åtgärdens enda eller huvudsakliga syfte är att kringgå bestämmelserna i detta direktiv, särskilt artiklarna 5, 15, 16, 17 och 19. Om en nationell åtgärd inte uppfyller dessa kriterier, så omfattas den däremot inte av tillämpningsområdet för nämnda direktiv och ska inte underordnas någon tillståndsplikt.

58. Republiken Italien har i detta avseende angett att det inte kan härledas ur domen av den 25 april 2013, kommissionen/Irland, att artikel 6 c i direktiv 2003/96 omfattar alla fall av stöd eller bidrag med allmänna medel som avser varor som är belagda med punktskatt, utan snarare att denna bestämmelse endast inbegriper finansiella utbetalningar som på något sätt fortfarande har en anknytning till de ursprungligen betalda punktskatterna.

59. Republiken Italien har understrukit att dessa överväganden, om de tillämpas på bidraget till inköp av motorbränsle enligt regional lag nr 14/2010, ger vid handen dels att den omtvistade rabatten beviljas slutkonsumenterna, dels att det inte finns någon anknytning mellan den skatt som ursprungligen har betalats av de skattskyldiga och den summa pengar som sedan beviljas invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia från den regionala budgeten. Det aktuella bidraget motiveras av legitima syften, och detta bidrag har varken till syfte eller till verkan att kringgå bestämmelserna i direktiv 2003/96.

60. Republiken Italien har påpekat att syftet med den ordning som inrättats genom regional lag nr 14/2010 är, såsom framgår av artikel 1 första meningen i denna lag, att komma till rätta med den långvariga och allvarliga konjunkturrelaterade krisen i regionen Friuli-Venezia Giulia. Ordningen innebär flera samordnade ingripanden avseende rörlighet, bland annat åtgärder i syfte att stödja rörlighet på väg, i detta fall stödåtgärder för enskildas inköp av motorbränsle som är förenade med åtgärder i syfte att minska luftföroreningarna till följd av denna rörlighet. Syftet med bidraget till inköp av bränsle är att inom ramen för en rad samordnade miljöåtgärder minska trafiken till och från platser där bränslepriset ”vid tankstället” är lägre, inte bara i Slovenien utan även i andra italienska regioner med en effektivare infrastruktur som möjliggör lägre produktionskostnader för motorbränsle. Bidraget syftar således till att stödja ekonomin genom att sätta ned priset på bränsle för fysiska personer som är bosatta i regionen Friuli-Venezia Giulia, där den del av priset som utgörs av produktionskostnaden är särskilt hög till följd av en eftersläpning i regionens infrastruktur, samtidigt som man främjar en hållbar rörlighet och åtgärder mot föroreningar.

61. Sammanfattningsvis har Republiken Italien anfört följande, för att visa att det inte finns något samband mellan den punktskatt som först betalas in av de skattskyldiga och bidraget till inköp av motorbränsle som beviljas invånare i regionen Friuli-Venezia Giulia: 1. Stödmottagarna är fysiska personer med hemvist i regionen Friuli-Venezia Giulia, vilka inte är skyldiga att betala punktskatter. 2. Bidraget finansieras inte med intäkterna från den punktskatt som staten betalar in till regionen utan med regionens allmänna intäkter. 3. Invånarna i den berörda regionen beviljas bidraget även för tankningar som utförs utanför denna region. 4. Bidragsbördan ligger på bensinstationsinnehavarna som tillfälligt får bära kostnaden, varefter de får ersättning av regionen. De är inte skyldiga att betala punktskatterna. Det alternativ som kommissionen har berört, nämligen att en anläggning för distribution av motorbränsle i vissa fall skulle kunna fungera som ett skatteupplag med bemyndigande att släppa ut bränsle på marknaden, förekommer inte i den italienska rättsordningen, och följaktligen kan en sådan anläggning aldrig vara skattskyldig för punktskatter. 5. Bidraget beviljas av den berörda regionen, medan punktskatten är en skatt som tas ut av staten och betalas när bensin och diesel anländer till distributionsanläggningen. 6. Bidraget beviljas på grundval av särskilda kriterier som inte har någon koppling till punktskatten. Storleken på bidraget varierar beroende på bränsletyp och stödmottagarens bostadsområde. 7. Den aktuella åtgärden avser inte den del av bränslepriset som består av punktskatt, i motsats till vad som var fallet i det mål i vilket meddelades domen av den 25 april 2013, kommissionen/Irland. 8. Det är omöjligt att göra en objektiv koppling mellan bidrag som beviljas medborgare som är bosatta i den berörda regionen och den del av bränslepriset ”vid tankstället” som utgörs av punktskatt. Bidraget hänför sig tvärtom till den del av priset som utgörs av produktionskostnaden, som uppgår till ett större belopp, i och med att bidraget är avsett att balansera denna kostnad i en region med bristfällig infrastruktur. Republiken Italien har i detta avseende framhållit att de stora prisvariationerna mellan olika regioner i Italien endast är hänförliga till den del av priset som utgörs av produktionskostnaden, vilken i sin tur påverkas av den befintliga nivån på infrastrukturen i varje region.

62. Republiken Italien har även hänvisat till dom nr 185/2011 från Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien), som meddelades den 7 juni 2011, i vilken denna domstol fann att bidraget till inköp av bränsle varken hade till syfte eller verkan att sätta ned den punktskatt som ursprungligen erlagts. Republiken Italien har angett att Corte costituzionale (Författningsdomstolen) genom denna dom, där den avsevärda skillnaden mellan den tidigare ordningen och den som föreskrivs genom regional lag nr 14/2010 understryks, har slagit fast att hela punktskatten är betald då bränslet släpps ut för konsumtion, att det inte föreligger någon nedsättning av skatten och att det bidrag som beviljas stödmottagarna inte kan utgöra en återbetalning, eftersom slutkonsumenterna av bränslet inte är skattskyldiga för denna skatt.

C. Konungariket Spaniens argument

63. Konungariket Spanien anser att den omtvistade regionala lagstiftningen utgör ett stöd till inköp av bränsle för invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia som sänker produktionskostnaderna för motorbränslen. Den del av bränslepriset som motsvarar produktionskostnaden överstiger nämligen det omtvistade bidraget, och ingenting hindrar att bidraget kan påstås syfta till att sänka denna del.

64. Konungariket Spanien ställer sig bakom Republiken Italiens resonemang, enligt vilket det finns en tydlig skillnad mellan den nu aktuella tvisten och det mål i vilket dom meddelades den 25 april 2013, kommissionen/Irland, där den irländska lagstiftningen gav Minister for Finance (finansministern, Irland) rätten att specifikt bevilja återbetalning av punktskatt på motorbränsle avsedd för fordon som användes av personer med funktionsnedsättning.

65. Konungariket Spanien anser att ett regionalt stöd som uttrycks i ett fast värde, som understiger produktionskostnaderna för motorbränsle och regleras av lagstiftning som inte är av skattekaraktär, inte kan betraktas som ett sätt att minska skattebördan för motorbränsle. Konungariket Spanien menar att följande omständigheter bekräftar att det omtvistade bidraget är helt fristående i förhållande till punktskatten: 1. Punktskatten tas ut i sin helhet av staten när produkten släpps ut för konsumtion. 2. Bidraget finansieras inte med den punktskatt som staten återför till regionen Friuli-Venezia Giulia, utan med regionens allmänna intäkter (bidraget beviljas även när stödmottagarna köper sitt bränsle i andra italienska regioner). 3. Bidraget beviljas inte den skattskyldiga personen utan fysiska personer med hemvist i regionen. 4. Bränsledistributörerna betalar ut bidraget till stödmottagarna i förskott och ersätts sedan av regionen Friuli-Venezia Giulia. 5. Bidraget beviljas på grundval av ett kriterium som är helt fristående från punktskatten, eftersom det beviljas som ett fast värde utan anknytning till punktskatten.

66. Konungariket Spanien har förklarat att försäljningspriset för motorbränsle till slutkonsumenten består av flera delar, nämligen, för det första, priset på råolja och raffineringsmarginalen, för det andra, kostnaderna för saluföring och transport fram till försäljningsstället, och, för det tredje, prisets skattemässiga komponenter (punktskatt, mervärdesskatt). Konungariket Spanien har framhållit att försäljningspriset varierar mellan olika delar av en och samma medlemsstat på grund av dessa olika beståndsdelar. I direktiv 2003/96 ställs inga krav på att försäljningspriset till slutkonsumenten ska vara identiskt i hela landet.

67. Konungariket Spanien menar att det under dessa förutsättningar är omöjligt att dra några paralleller mellan, å ena sidan, den punktskatt som betalats in till Erario (Statskassan, Italien) av en skattskyldig för den sammanlagda mängden bränsle som släppts ut till konsumtion och, å andra sidan, storleken på det bidrag som betalats ut av regionen Friuli-Venezia Giulia till invånarna för det motorbränsle som de köpt.

VI. Bedömning

68. Enligt regional lag nr 47/96 hade invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia rätt till en prisnedsättning på bensinstationen för bensin (och från och med år 2002 även för dieselbrännolja). Bränsleleverantörerna lade ut de belopp som motsvarade prisnedsättningarna åt innehavarna av försäljningsställena och begärde därefter ersättning för dessa utlägg från denna region. Kommissionen såg detta system som en nedsättning av punktskatten genom återbetalning. Detta system, som kommissionen inledde ett administrativt förfarande mot, berörs emellertid inte av det nu aktuella överträdelseförfarandet, eftersom det har ersatts av ett annat bidragssystem som började gälla den 1 november 2011.

69. Den nu aktuella talan avser det system med bidrag till inköp av bränsle som regleras genom regional lag nr 14/2010.

70. Som anges ovan är det, enligt artikel 2 i denna lag, fysiska personer med hemvist i regionen som är ägare eller delägare till bilar och motorcyklar som är berättigade till bidrag till inköp av bränsle.

71. I artikel 3 i nämnda lag föreskrivs ett fast bidrag per liter för inköp av bensin och diesel som ska betalas ut när bränslet köps på bensinstationen. När villkoren i regional lag nr 14/2010 är uppfyllda ska bidraget betalas ut direkt av innehavarna av distributionsanläggningarna genom en motsvarande sänkning av priset på bränslet. Bensinstationsinnehavarna ska följaktligen medge stödmottagarna en prisnedsättning ”vid tankstället”. Bidraget varierar beroende på bränsletyp och bostadsområde för den person som köper bränslet. Bidragets storlek kan också ändras av konjunkturskäl eller regionala budgetskäl.

72. I artikel 10 i regional lag nr 14/2010 anges att den regionala förvaltningen ska ersätta bensinstationsinnehavare för bidrag till bränsleinköp som betalats ut till stödmottagarna, i princip varje vecka. Ersättningarna betalas ut på grundval av uppgifter som finns lagrade i en databas.

73. Stödmottagarna är således slutkonsumenter av bränsle som är bosatta i regionen Friuli-Venezia Giulia. Regionen betalar inte ut bidraget direkt till konsumenterna, utan det ges i förskott till stödmottagarna av aktörer i distributionskedjan, till vilka regionen sedan betalar ut ersättning för kostnaderna.

74. Kommissionen anser att ordningen med ett bidrag till inköp av bränsle, för att vara förenlig med direktiv 2003/96, borde ha genomförts med tillstånd enligt artikel 19 i direktivet. Republiken Italien anser däremot att denna ordning inte alls utgör en nedsättning av punktskatten och att det således inte krävdes något tillstånd enligt dessa bestämmelser.

75. Kommissionen och Republiken Italien, den sistnämnda med stöd av Konungariket Spanien, har således intagit motsatta ståndpunkter i fråga om kvalificeringen av bidraget till inköp av bränsle enligt regional lag nr 14/2010. Kommissionen har anfört att det rör sig om en nedsättning av punktskatter genom återbetalning av dessa skatter och att den leder till att den ursprungliga skatten på bränsle delvis neutraliseras. Republiken Italien har förnekat att det finns någon koppling mellan de punktskatter som ursprungligen betalats av bränsleleverantörerna och detta bidrag.

76. Enligt fast rättspraxis om bevisbördan i mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FUEF ankommer det på kommissionen att styrka det påstådda fördragsbrottet och förete för domstolen de uppgifter som krävs för att domstolen ska kunna pröva förekomsten av detta fördragsbrott, utan att kunna stödja sig på någon presumtion. Kommissionen kan inte underlåta att fullgöra denna skyldighet att bevisa det påstådda fördragsbrottet genom att anföra konkreta omständigheter som innebär att de särskilda bestämmelser som kommissionen åberopar har åsidosatts och i stället grunda sig på rena presumtioner eller schematiska orsakssamband.

77. I det nu aktuella målet ankommer det således på kommissionen att bevisa att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 19 i direktiv 2003/96 genom att sätta ned punktskatter.

78. I direktiv 2003/96 föreskrivs ett system för harmoniserad beskattning av energiprodukter och elektricitet i syfte att, såsom framgår av skälen 2–5 och 24 i direktivet, främja en väl fungerande inre marknad för energi, i synnerhet genom att undvika en snedvridning av konkurrensen. För att detta syfte ska nås är direktivet avsett att minska skillnaderna mellan de nationella nivåerna på energiskatter, eftersom det rör sig om en faktor som motverkar en välfungerande inre marknad. I detta syfte föreskrivs i direktivet att miniminivåer för beskattning på unionsnivå ska fastställas som ett sätt att minska skillnaderna mellan de nationella skattenivåerna. Området är endast delvis harmoniserat, i och med att nämnda direktiv inte innebär en fullständig harmonisering av punktskattesatserna på energiprodukter och elektricitet utan endast att harmoniserade minimiskattenivåer fastställs.

79. I artikel 4.1 i direktiv 2003/96 slås principen fast, att ”[d]e skattenivåer som medlemsstaterna skall tillämpa på de energiprodukter och … elektricitet [inte] får … underskrida de minimiskattenivåer som föreskrivs i detta direktiv”. I artikel 19.1 första stycket i direktivet anges i stället följande: ”Utöver de bestämmelser som är angivna i föregående artiklar, särskilt artiklarna 5, 15 och 17, får rådet enhälligt, på förslag från kommissionen ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.”

80. Det är ostridigt mellan parterna att direktiv 2003/96 ställer krav på att en enhetlig minimiskattenivå iakttas för varje produkt och användningsområde i en och samma medlemsstat, vilket följer såväl av artikel 4.1 i direktivet som av en systematisk tolkning av detsamma.

81. Denna skyldighet att iaktta en enhetlig skattenivå i en medlemsstat gäller oavsett om de minimiskattesatser som föreskrivs i direktiv 2003/96 iakttas. Direktivet ger således inte medlemsstaterna något handlingsutrymme för att fritt fastställa de differentierade skattesatser som de anser lämpliga genom att göra gällande att den skattesats som tillämpas är högre än den föreskrivna minimiskattesatsen.

82. En medlemsstat får endast göra undantag från principen om en enhetlig skattenivå för varje produkt och användningsområde i de fall som uttryckligen anges i direktiv 2003/96. I skäl 15 i direktivet anges följande: ”Möjligheten att tillämpa differentierade nationella skattesatser för en och samma produkt bör tillåtas under vissa omständigheter eller på fasta villkor, under förutsättning att [unionens] minimiskattenivåer och reglerna för den inre marknaden och konkurrensreglerna följs.”

83. Flera bestämmelser i direktiv 2003/96 ger medlemsstaterna möjlighet att tillämpa skattebefrielser, skattenedsättningar och differentieringar av skattenivån för punktskattepliktiga varor. Särskilt handlar det om artiklarna 5, 7 och 15–19 i direktivet. Av dessa bestämmelser framgår att unionslagstiftaren har lämnat ett visst utrymme för skönsmässig bedömning åt medlemsstaterna på området för punktskatter. Det rör sig emellertid om ett reglerat utrymme för skönsmässig bedömning, i den mån den således erbjudna möjligheten för medlemsstaterna att inrätta differentierade skattesatser, skattebefrielser eller nedsättningar av punktskatter endast får utnyttjas under strikt iakttagande av de villkor som ställs upp i relevanta bestämmelser i nämnda direktiv.

84. En medlemsstat som vill tillämpa en differentierad skattesats i en viss region måste använda sig av artikel 19 i direktiv 2003/96 och ansöka om tillstånd enligt denna bestämmelse. Det är utrett att Republiken Italien inte ansökte om ett sådant tillstånd i samband med genomförandet av den ordning med bidrag till inköp av bränsle som föreskrivs i regional lag nr 14/2010. Kommissionen anser följaktligen att avsteget i förhållande till principen om en enhetlig skattesats för varje produkt och användningsområde till följd av införandet av det som kommissionen betecknat som en nedsättning av punktskatterna på motorbränsle för invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia utgör ett åsidosättande av artiklarna 4 och 19 i direktiv 2003/96.

85. För att det ska kunna fastställas att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser krävs det att det först prövas om bidraget till inköp av bränsle till invånarna i regionen Friuli-Venezia Giulia kan likställas med en skattebefrielse eller en nedsättning av skatten.

86. I artikel 6 c i direktiv 2003/96, som kommissionen inte uttryckligen har hänfört sig till i sina yrkanden i ansökan men som är central i parternas resonemang, anges ”återbetalning av hela eller delar av skatten” som en av formerna genom vilka medlemsstaterna kan bevilja skattebefrielse eller skattenedsättning enligt detta direktiv. Såsom framgår av lydelsen i artikel 6 i direktivet kan skattebefrielser eller skattenedsättningar, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte tillämpas direkt av en medlemsstat utan ska beviljas av medlemsstaten genom återbetalning. Om återbetalning inte betraktas som en form av befrielse från eller nedsättning av punktskatter skulle följden, enligt domstolen, bli ”att den lagenliga undantagsordningen enligt artiklarna 6, 18 och 19 i direktiv 2003/96 samt bilaga II till direktivet kringgås”.

87. Ur artikel 6 i direktiv 2003/96 har domstolen också härlett att ”[m]edlemsstaterna [enbart] har frihet att bevilja de skattebefrielser eller skattenedsättningar som föreskrivs enligt detta direktiv”.

88. Domstolens tolkning innebär att det är möjligt att förhindra att medlemsstaternas skyldigheter enligt direktiv 2003/96 kringgås. Om det belopp som tas ut i punktskatter på motorbränsle i ett senare skede återbetalas till slutkonsumenterna, ska det fastställas att en sådan återbetalning innebär att den ursprungliga skatten förlorar sin verkan. De punktskatter som har tillämpats på motorbränsle kan då inte anses förenliga med bestämmelserna i direktiv 2003/96.

89. Kan kommissionen, med beaktande av dessa omständigheter och de resonemang som förts mellan parterna, anses ha bevisat att bidraget till inköp av motorbränsle kan kvalificeras som en ”nedsättning av punktskatterna”? Har kommissionen närmare bestämt visat att bidraget kan likställas med en återbetalning av skatten, i den mening som avses i artikel 6 c i direktiv 2003/96?

90. Jag anser inte det.

91. Visserligen delar jag kommissionens uppfattning att den omständigheten dels att den ekonomiska aktör som är skyldig att betala punktskatterna (bränsleleverantören) inte är den som bidraget betalas ut till (bensinstationsinnehavaren), dels att detta bidrag kommer slutkonsumenterna till del, inte hindrar att nämnda bidrag skulle kunna likställas med en återbetalning av punktskatt och således innebära en nedsättning av skatten.

92. Det framgår nämligen klart och tydligt av domen av den 25 april 2013, kommissionen/Irland, att det förhållandet att punktskatten redan har betalats in av oljebolag och att kostnaden för punktskatterna på inköp av bränsle återbetalas till en kategori av konsumenter inte hindrar kvalificeringen befrielse, i den mening som avses i bestämmelserna i direktiv 2003/96. Samma slutsats ska dras när det gäller kvalificering av en utbetalning som en nedsättning av punktskattesatsen.

93. Åtskillnaden mellan den som är skyldig att betala punktskatter, den som erhåller ersättning för bidrag som lagts ut i förskott och slutkonsumenten, som är den som utsetts till mottagare av bidraget, hindrar inte i sig att det fastställs att verkan av den ursprungliga skatten går förlorad eller åtminstone förändras.

94. Det ska också fastställas att föremålet för den aktuella ersättningen verkligen är kostnaden för punktskatt på inköp av bränsle. Det ska således visas att det finns ett samband mellan den punktskatt som ursprungligen erlagts och det aktuella regionala bidraget. Det är frågan huruvida det finns ett sådant samband som är det huvudsakliga föremålet för diskussionen mellan parterna.

95. Den nu aktuella talan har i detta avseende ett inslag av osäkerhet som skiljer det från målet som avgjordes genom domen av den 25 april 2013, kommissionen/Irland.

96. I det målet hade Irland, såsom framgår av artikel 18.1 första stycket i direktiv 2003/96 och bilaga II till detta direktiv, genom undantag från bestämmelserna i direktivet tillåtits att till och med den 31 december 2006 tillämpa nedsatta skattesatser och skattebefrielser på bränsle avsedda för fordon som användes av personer med funktionsnedsättning. Det var utrett att den återbetalning av punktskatten på bränsle till sådana fordon som föreskrevs genom den irländska lagstiftningen hade upprätthållits i Irland efter den 31 december 2006, utan att denna medlemsstat hade beviljats tillstånd till detta. Domstolen kunde därmed konstatera att återbetalningen av punktskatt enligt den irländska lagstiftningen efter den 31 december 2006, då det undantag som hade beviljats Irland upphörde att gälla, inte var förenlig med artikel 4.1 i direktiv 2003/96, där det anges att minimiskattenivåerna för energiprodukter och elektricitet ska iakttas.

97. Det var ostridigt att ändamålet med den aktuella lagstiftningen var återbetalning av punktskatt på bränsle avsett för fordon som användes av personer med funktionsnedsättning. Tvistefrågan var huruvida denna återbetalning kunde likställas med en otillåten befrielse från punktskatt, i strid med bestämmelserna i direktiv 2003/96.

98. I den nu aktuella talan har Republiken Italien bestritt att det över huvud taget är fråga om en återbetalning som specifikt avser den del av bränslepriset som motsvarar punktskatten.

99. Jag delar visserligen kommissionens uppfattning, att det viktiga inte är den rättsliga benämning som en medlemsstat gett den aktuella mekanismen, utan dess art, egenskaper och effekter.

100. Jag konstaterar emellertid att Republiken Italien på ett sakligt och detaljerat sätt har bestritt de argument som kommissionen har anfört till stöd för sin talan. Medlemsstaten har på ett tydligt sätt redogjort för ett antal särdrag hos bidraget till inköp av bränsle för att bestrida kommissionens påstående att det rör sig om återbetalning av punktskatter. Republiken Italien har på ett väl underbyggt sätt anfört, såsom framgår av redogörelsen för dess resonemang, att det inte finns något samband mellan de punktskatter som den skattskyldige betalar och nedsättningen av priset ”vid tankstället” efter utbetalningen av bidraget till slutkonsumenterna. Jag anser att de omständigheter som denna medlemsstat har fört fram kan ge anledning till tvivel i frågan om detta bidrag ska kvalificeras som en nedsättning av punktskatterna.

101. Mot bakgrund av de förklaringar som Republiken Italien har lämnat anser jag således att kommissionen inte tillräckligt har underbyggt sin ståndpunkt, att ett bidrag som finansieras med statliga eller regionala medel och vars storlek beräknas på grundval av kvantiteten av en energiprodukt som omfattas av punktskatt enligt direktiv 2003/96, utgör en nedsättning av punktskatterna.

102. Jag anser i synnerhet, precis som Republiken Italien, att det inte är tillräckligt att fastställa att bidraget till inköp av motorbränsle kommer från regionala medel för att slå fast att det föreligger en nedsättning av punktskatterna. Jag vill också framhålla att den ordning som infördes genom regional lag nr 14/2010, i motsats till den tidigare ordningen, inte längre innebär att bidraget finansieras med den del av punktskatterna som staten överför till regionen Friuli-Venezia Giulia.

103. Att bidraget även gynnar fysiska personer som är bosatta i regionen Friuli-Venezia Giulia när de köper bränsle i andra regioner är ytterligare en aspekt som föranleder tvivel på att detta bidrag, såsom kommissionen har anfört, ska likställas med en återbetalning av den ursprungligen inbetalade punktskatten. I den situationen finns det nämligen inget som helst samband mellan den punktskatt som staten betalar tillbaka till en annan regions budget och det bidrag som regionen Friuli-Venezia Giulia betalar ut till sina invånare för inköp av bränsle i en annan region. Om tanken bakom systemet hade varit att den ursprungligen inbetalade punktskatten ska betalas tillbaka för att den inte ska bli en börda för slutkonsumenten, så skulle kriteriet för beviljande av bidraget ha varit, såsom Konungariket Spanien har framhållit, att orten där bränslet köps, inte orten där konsumenten är bosatt, ska vara belägen i regionen Friuli-Venezia Giulia.

104. Såsom Republiken Italien och Konungariket Spanien har anfört är det dessutom rent matematiskt ingenting som hindrar att bidraget kan sägas vara avsett för att minska den del av bränslepriset som utgörs av produktionskostnaden, i och med att denna del överstiger bidraget enligt regional lag nr 14/2010. Omvänt finns det inget som bevisar att bidraget är avsett att minska den del av bränslepriset som utgör punktskatt, såsom kommissionen har anfört. Det enda som utgör ett åsidosättande av direktiv 2003/96 är dock om den sistnämnda beståndsdelen sätts ned, utan tillstånd enligt bestämmelserna i direktivet.

105. Såväl produktionskostnaden i bränslepriset som punktskatten överstiger bidraget till inköp av motorbränsle, och därför kan skatten påstås påverka såväl den ena som den andra beståndsdelen. Ur de uppgifter som kommissionen har lämnat till stöd för sin talan kan jag inte med säkerhet utläsa att det aktuella bidraget påverkar skattedelen av bränslepriset.

106. Jag vill även påpeka att kommissionen har anslutit sig till det argument som anförts av Konungariket Spanien, att direktiv 2003/96 inte innebär att försäljningspriset till slutkonsumenten måste vara detsamma i hela landet. Den omständigheten att en medlemsstat inför ett annat försäljningspris till allmänheten inom landet för en given energiprodukt utgör, såsom kommissionen mycket riktigt har angett, inte i sig något problem med avseende på direktiv 2003/96, även om den beståndsdel som avser skatten på denna produkt utgör en av prisets beståndsdelar.

107. I den meningen vill jag framhålla att vad som anges i skäl 13 i direktiv 2003/96, att ”[b]eskattningen [delvis] bestämmer … priset på energiprodukter och elektricitet”. I den nu aktuella talan anser jag inte att kommissionen har bevisat att det aktuella bidraget påverkar just denna skatterelaterade del av bränslepriset.

108. Domstolen kan inte nöja sig med att påstå att bidraget till inköp av bränsle leder till att den del av priset som utgörs av punktskatt minskar rent matematiskt för att fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 19 i direktiv 2003/96. Kommissionens konstaterande, att bidraget lättar bördan för slutkonsumenten vid tankning, är inte tillräckligt för att visa att det är konsumentens skattebörda som lättas. Detta påstående kan likställas med en presumtion om det inte stöds av exakt och väl underbyggd bevisning.

109. Med den bevisning som kommissionen har företett för domstolen är det således möjligt att konstatera att den aktuella åtgärden utgör en nedsättning av bränslepriset ”vid tankstället” för invånare i regionen Friuli-Venezia Giulia. Enligt min uppfattning är det däremot omöjligt att med säkerhet slå fast att denna nedsättning faktiskt är en nedsättning av punktskatterna.

110. Om det inte är styrkt att den aktuella åtgärden utgör en sänkning av skattenivån, så kan det inte slås fast att Republiken Italien borde ha ansökt om tillstånd för att beviljas en befrielse från eller en nedsättning av punktskattebeloppet enligt artikel 19 i direktiv 2003/96.

111. Republiken Italien har på ett övertygande sätt vederlagt det antagande som till stor del ligger till grund för kommissionens talan, att den ordning som föreskrevs genom regional lag nr 47/96, för vilken ett undantag hade beviljats på unionsnivå, är densamma som ordningen enligt regional lag nr 14/2010, genom att förklara den sistnämnda ordningens särdrag och syften.

112. Argumentet att både punktskatterna och bidraget beräknas i förhållande till mängden bränsle är inte heller i sig tillräckligt för att visa att skatten för bränslet sätts ned när bidraget beviljas.

113. Slutligen framgår det av skäl 9 i direktivet att den partiella harmoniseringen av skattenivåerna för energiprodukter och elektricitet enligt direktiv 2003/96 ska förenas med nödvändigheten av att ge medlemsstaterna ”den flexibilitet som är nödvändig för att en politik anpassad till deras nationella förhållanden skall kunna utformas och genomföras”. Jag menar att den extensiva tolkning av artikel 6 c i detta direktiv som kommissionen har förespråkat inte tycks respektera den avvägning som krävs mellan en partiell harmonisering av skattenivåerna och medlemsstaternas strävan efter att uppnå mål av allmänintresse. En sådan tolkning innebär nämligen, som jag ser det, att medlemsstaternas insatser begränsas i alltför stor utsträckning, inte minst när det gäller insatser med sociala och miljörelaterade syften, när dessa insatser avser produkter som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

114. Av det ovan anförda följer att Republiken Italien har lagt fram detaljerade och väl underbyggda uppgifter för domstolen för att visa att bidraget till inköp av bränsle är helt fristående från det ursprungliga skatteförhållandet. Samtidigt har kommissionen enligt min mening inte lyckats visa att det finns ett samband mellan den punktskatt som bränsleleverantörerna ursprungligen betalat in till staten och ett sådant bidrag. Kommissionen kan således inte anses ha styrkt att Republiken Italien har åsidosatt artiklarna 4 och 19 i direktiv 2003/96.

115. Kommissionen har inte uppfyllt sin bevisbörda inom ramen för en talan om fördragsbrott, och jag anser därför att domstolen ska ogilla förevarande talan.

VII. Rättegångskostnader

116. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I och med att jag anser att domstolen ska bifalla Republiken Italiens yrkanden, ska kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

117. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska Konungariket Spanien, som har intervenerat i målet, bära sina rättegångskostnader.

VIII. Förslag till avgörande

118. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen meddelar följande dom: 1) Talan ogillas. 2) Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna. 3) Konungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 283, 2003, s. 51.

3 GURI nr 29 av den 1 februari 1963, s. 554.

4 Bolletino ufficiale della Regione nr 19 av den 13 augusti 2010.

5 EGT L 128, 1975, s. 72.

6 Nedan kallad Handelskammaren.

7 GURI nr 302 av den 29 december 1995, s. 5.

8 Bolletino ufficiale Regionale nr 33 av den 11 november 1996. Nedan kallad regional lag nr 47/96.

9 Rådets direktiv av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, 1992, s. 12; svensk specialutgåva, område 9, volym 2 s. 91).

10 Rådets beslut av den 22 april 1996 om rätt för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor för särskilda användningssätt tillämpa nedsatt punktskatt eller medge befrielse från punktskatt enligt det förfarande som fastställs i artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG (EGT L 102, 1996, s. 40).

11 Bolletino ufficiale Regionale nr 50 av den 10 december 2008.

12 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

13 Kommissionen har angett rådets genomförandebeslut 2011/776/EU av den 24 november 2011 och rådets genomförandebeslut (EU) 2017/1767 av den 25 september 2017, genom vilka Förenade kungariket bemyndigades att tillämpa nedsatta skattesatser för motorbränslen som förbrukas på öarna i Inre och Yttre Hebriderna, Northern Isles och öarna i Clyde och Scillyöarna, i enlighet med artikel 19 i direktiv 2003/96/EG (EUT L 317, 2011, s. 34, och EUT L 250, 2017, s. 69) och rådets genomförandebeslut (EU) 2015/356 av den 2 mars 2015 om bemyndigande för Förenade kungariket att tillämpa en differentierad skattenivå för motorbränslen i vissa geografiska områden i enlighet med artikel 19 i direktiv 2003/96/EG (EUT L 61, 2015, s. 24). Rådet noterade i sådana fall att genomsnittspriset för bensin och dieselbrännolja var högre i dessa områden än i övriga delar av Förenade kungariket. Rådet beslutade då att bevilja detta undantag, med hänsyn till, i ett fall, den omständigheten att vissa regioner var öar och, i det andra fallet, den särskilda arten hos de berörda områdena (inbegripet det låga invånarantalet och de små mängderna bränsle som levererades). Kommissionen har angett att den mekanism som inrättades av Förenade kungariket för motorbränslen som förbrukas på Hebriderna och öarna Firth of Clyde och Scilly, vilken godkändes av rådet med stöd av artikel 19 i direktiv 2003/96, i sak är identisk med den som för närvarande används av regionen Friuli-Venezia Giulia.

14 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

15 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

16 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

17 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

18 Se, bland annat, dom av den 5 mars 2020, kommissionen/Cypern (Uppsamling och rening av avloppsvatten från tätbebyggelse) ( C‑248/19, ej publicerad, EU:C:2020:171, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

19 Se, bland annat, dom av den 5 september 2019, kommissionen/Italien (Bakterien Xylella fastidiosa) ( C‑443/18, EU:C:2019:676, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

20 Se, bland annat, dom av den 7 mars 2018, Cristal Union ( C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

21 Se dom av den 30 januari 2020, Autoservizi Giordano ( C‑513/18, EU:C:2020:59, punkt 26).

22 Se dom av den 30 januari 2020, Autoservizi Giordano ( C‑513/18, EU:C:2020:59, punkt 26).

23 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 37).

24 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 38).

25 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 39).

26 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 40).

27 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 41).

28 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

29 C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274.

30 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 32).

31 Se dom av den 25 april 2013, kommissionen/Irland ( C‑55/12, ej publicerad, EU:C:2013:274, punkt 33).