Förslag till avgörande av generaladvokat Hogan – Förenade målen C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19 Profi Credit Polska

1. Respektive begäran om förhandsavgörande avser återigen tolkningen av artiklarna 1.2 och 4.2 i rådets direktiv 93/13/EEG och artiklarna 3 g och 22.1 i direktiv 2008/48/EG.

2. Direktiv 93/13 har redan gett upphov till en omfattande rättspraxis, såväl vid EU-domstolen som vid de nationella domstolarna. Även om det direktivet tydligt har stärkt ett konsumentskyddssystem genom att det gör det möjligt för domstolarna att förklara avtalsvillkor som har utformats för allmänt bruk av leverantören eller tillverkaren oskäliga (och följaktligen omöjliga att tillämpa), föreskrivs i artikel 4.2 två viktiga undantag från detta system, nämligen när det villkor som påstås vara oskäligt antingen avser beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris och ersättning för varorna och tjänsterna. Omfattningen av dessa undantag i artikel 4.2 är en central fråga i respektive begäran om förhandsavgörande. En av huvudfrågorna (i mål C‑84/19) är huruvida andra avgifter än ränta som en bankkund har betalat enligt ett låneavtal omfattas av något av dessa undantag.

3. Förevarande frågor uppkommer med avseende på tre olika konsumentkreditavtal. Konsumenten har i vart och ett av målen framställt en invändning om att vissa villkor i avtalet är oskäliga till sitt försvar i fall där talan om fordran och verkställighet av lån väckts av ett kreditinstitut. Vart och ett av dessa mål ger upphov till en separat, om än ibland överlappande, fråga avseende tillämpningen av principerna i direktiv 93/13 inom ramen för kreditavtal. Innan jag övergår till att bedöma dessa frågor ska jag dock ange relevanta bestämmelser.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 93/13

4. I artikel 1.2 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5. I artikel 3.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

6. I artikel 4.2 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

7. I artikel 5 i direktiv 93/13 anges följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla …”

8. Artikel 8 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”

9. Artikel 8a.1 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”När en medlemsstat antar bestämmelser i enlighet med artikel 8, ska den underrätta kommissionen om dem, liksom också om eventuella senare ändringar …”

2. Direktiv 2008/48

10. Artikel 3 i direktiv 2008/48 med rubriken ”Definitioner” lyder på följande sätt:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

g) konsumentens sammanlagda kreditkostnad: samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter; kostnader för kompletterande tjänster till kreditavtalet, särskilt försäkringspremier, ska också inbegripas om även tecknande av ett tjänsteavtal är obligatoriskt för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som angavs i marknadsföringen.”

11. Artikel 22 i direktiv 2008/48 har rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär”. I punkt 1 föreskrivs följande:

”I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.”

B. Nationell rätt

12. För en redogörelse av den nationella lagstiftningen hänvisar jag till mitt förslag till avgörande i målet Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w Warszawie. I den polska lagstiftningen fastställs ett tak för den ränta som får tas ut för en rättshandling, som motsvarar den dubbla lagstadgade årsräntan. Vissa kreditgivare har emellertid kringgått detta tak genom att på ett konstlat sätt öka den provision och de avgifter som tas ut. Som svar på detta infördes i den polska lagstiftningen genom artiklarna 5.6a och 36a i ustawa z dnia 12 maja 2011 r. o kredycie konsumenckim (konsumentkreditlagen av den 12 maj 2011) (Dz. U. 2011, nr 126, position 715) (nedan kallad konsumentkreditlagen), en mekanism för att fastställa ett tak för andra kreditkostnader än ränta som kan tas ut.

II. Bakgrund och tolkningsfrågor

A. Mål C‑84/19

13. Den 19 september 2016 ingicks ett konsumentkreditavtal genom en förmedlare mellan Profi Credit Polska och en konsument. I utbyte mot ett belopp på 9000 zloty (PLN) (cirka 2090 euro), som skulle återbetalas av låntagaren under en amorteringsperiod på 36 månader, angavs i avtalet att konsumenten för det första skulle betala en räntesats på 9,83 procent per år av lånat kapital, för det andra i förväg fastställda avgifter om 129 PLN (cirka 30 euro), för det tredje en så kallad provision om 7771 PLN (cirka 1804 euro), och för det fjärde en tilläggsavgift för paketet (kallat Twój Pakiet – Pakiet Extra) (Ert paket – Extra paket) om 1100 PLN (cirka 255 euro).

14. Enligt den hänskjutande domstolen har de kostnader som avser andra kreditkostnader än ränta som anges i avtalet fastställts med belopp som uppgår till den övre gräns som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i artikel 36a i konsumentkreditlagen. I avtalet preciserades emellertid inte i vilken egenskap den person som svaranden ingick avtal med agerade, och avtalet innehöll inte heller någon definition av begreppet i förväg fastställda avgifter eller av provision, och det angavs inte heller vilken konkret motprestation från kärandens sida som motsvarade ovannämnda avgifter. Endast motprestationen för avgiften ”Ert paket – Extra paket” kunde fastställas, vilken motsvarade en rätt för konsumenten att en gång få uppskov med två amorteringar respektive en sänkning av fyra amorteringar med en lika lång förlängning av avtalstiden (vid uppskov) respektive en förpliktelse att senare erlägga betalning (vid minskning).

15. Före utgången av amorteringsperioden begärde Profi Credit Polska att ett betalningsföreläggande skulle utfärdas. Den hänskjutande domstolen meddelade tredskodom till fördel för Profi Credit Polska varefter konsumenten ansökte om återvinning. I ansökan om återvinning gjordes det gällande att vissa avtalsvillkor var oskäliga. Under dessa förfaranden förklarade kreditinstitutet att ”den i förväg fastställda avgiften” motsvarade de faktiska kostnaderna i samband med avtalets ingående och att de avgifter som benämns ”provision” utgjorde en motprestation för beviljandet av kredit, medan räntan utgjorde ersättning för de medel som ställdes till konsumentens förfogande.

16. I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida de villkor i vilka dessa avgifter fastställs kan anses vara undantagna från bedömningen av skäligheten av de avtalsvillkor som föreskrivs i direktiv 93/13, och detta av följande skäl. För det första skulle det, i den mån dessa kostnader inte överskrider den gräns som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, kunna hävdas att dessa villkor endast återspeglar denna lagstiftning och således, i enlighet med artikel 1.2 i direktiv 93/13, inte omfattas av bestämmelserna i detta direktiv. För det andra skulle dessa avtalsvillkor angående priset kunna utgöra avtalets huvudföremål för Profi Credit Polska och därmed falla utanför direktivets tillämpningsområde enligt artikel 4.2 i det direktivet. För det tredje, i den mån prövningen av huruvida avgifterna är motiverade eller ej skulle innebära en bedömning av huruvida ersättningen är skälig i förhållande till den tjänst som tillhandahålls som motprestation, kan en sådan bedömning även uteslutas enligt artikel 4.2 i det direktivet. Slutligen hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida ett villkor kan anses vara klart och begripligt formulerat, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, när det anger att ränta, avgifter och provision ska tas ut utan att vare sig förklara skillnaden mellan dessa avgifter eller precisera deras beskaffenhet och inte närmare anger i vilken egenskap den person med vilken konsumenten har ingått avtalet agerade.

17. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy Szczecin - Prawobrzeże i Zachód w Szczecinie – III Wydział Cywilny (Distriktsdomstolen i Szczecin-Prawobrzeże och Zachód (civilrättsavdelning III), Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 1.2 i [direktiv 93/13] tolkas så, att bestämmelsen innebär att direktivets bestämmelser inte ska tillämpas vid skälighetsprövningen av särskilda avtalsvillkor rörande andra kreditkostnader än ränta i det fallet då bindande författningsföreskrifter i en medlemsstat inför en övre gräns för den typen av kostnader, varvid det anges att andra kreditkostnader än ränta enligt ett konsumentkreditavtal inte ska betalas i den del som överstiger maximibeloppet för andra kreditkostnader än ränta beräknat enligt det sätt som anges i lagen eller det totala kreditbeloppet?

2) Ska artikel 4.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att ett avtalsvillkor som reglerar andra kreditkostnader än ränta som ska betalas av låntagaren tillsammans med lånet jämte ränta och som har samband med själva ingåendet av avtalet och beviljandet av lånet (i form av avgifter, provision samt kostnader av annat slag) – inte ska omfattas av den i bestämmelsen föreskrivna skälighetsprövningen om avtalsvillkoret är klart och begripligt formulerat?

3) Ska artikel 4.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att avtalsvillkor som inför en annan typ av kostnader som har samband med beviljandet av lånet inte kan anses vara ’klart och begripligt formulerade’ om de inte preciserar de varor eller tjänster som säljs som motprestation och som därmed inte gör det möjligt för konsumenten att förstå vari skillnaden består?”

B. Mål C‑222/19

18. Den 8 mars 2018 ingick BW ett konsumentkreditavtal med en konsument för en period på två år. I avtalet, som inte har varit föremål för individuell förhandling, anges att ett belopp på 4500 PLN (cirka 1048 euro) skulle tillhandahållas. Beloppet skulle återbetalas med 24 månadsamorteringar, vilket säkerställdes genom en dragen växel. I utbyte mot att detta belopp ställdes till konsumentens förfogande angavs i avtalet att ränta skulle utgå med en räntesats på 10 procent per år, vilket motsvarar ett sammanlagt belopp på 900 PLN (cirka 210 euro), en avgift för beviljande av lånet på 1125 PLN (cirka 262 euro) samt en avgift för administration av lånet på 2700 PLN (cirka 628 euro). Enligt den nationella domstolen fastställdes den effektiva årsräntan till 119,42 procent. Andra kreditkostnader än ränta i den mening som avses i artikel 36a i konsumentkreditlagen är emellertid inte högre än den övre gräns som fastställs i den bestämmelsen.

19. Konsumenten erhöll det avtalade beloppet och började betala av lånet. Till följd av utebliven betalning väckte långivaren talan mot svaranden vid den hänskjutande domstolen, och yrkade att den utestående krediten jämte lagstadgad dröjsmålsränta skulle betalas. Långivaren begärde samtidigt att ett betalningsföreläggande skulle utfärdas på grundval av blankoväxeln.

20. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida den polska lagstiftningen är förenlig med direktiv 93/13 när det gäller att fastställa en övre gräns för andra kreditkostnader än ränta som kreditinstituten får ta ut, eftersom denna gräns beräknas med beaktande av inte bara kostnaderna som har samband med ingåendet och genomförandet av kreditavtalet, utan även långivarens allmänna omkostnader. Detta innebär inte att kreditgivaren är förhindrad att övervältra kostnaderna för upprätthållande av databaser, löner till personal eller hantering av operativa risker på konsumenten. Domen i målet Constructora skulle emellertid kunna tolkas så, att en situation där en näringsidkare genom standardvillkor övervältrar en avgift på konsumenten som näringsidkaren själv ska bära, skulle kunna anses skapa en ”betydande obalans” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13.

21. Sąd Rejonowy w Opatowie – I Wydział Cywilny (Distriktsdomstolen i Opatów (civilrättsavdelning I), Polen) beslutade under dessa omständigheter att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska bestämmelserna i [direktiv 93/13], särskilt artikel 3.1 i detta direktiv, och de unionsrättsliga principer som rör konsumentskyddet och balansen mellan de avtalsslutande parterna tolkas på så sätt att de anförda bestämmelserna och principerna utgör hinder för införande i den nationella rättsordningen av rättsinstitutet ’maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta’ och för den matematiska formel som används för att beräkna dessa kostnader enligt artikel 5 led 6a jämförd med artikel 36a i [konsumentkreditlagen], enligt vilken även kostnaderna för näringsidkarens ekonomiska verksamhet ska räknas in i de kostnader i samband med kreditavtal som konsumenten ska bära (den sammanlagda kreditkostnaden)?”

C. Mål C‑252/19

22. Den 31 augusti 2016 ingick en konsument och QL ett konsumentkreditavtal som inte hade varit föremål för individuell förhandling på 5000 PLN (cirka 1149 euro), vilket belopp skulle återbetalas med 36 månadsamorteringar. Som ersättning till kreditinstitutet angavs i avtalet att det för det första skulle utgå en årlig ränta på 9,81 procent, det vill säga ett sammanlagt belopp på 796 PLN (cirka 182 euro), för det andra en uppläggningsavgift på 129 PLN (cirka 29 euro), för det tredje en avgift för tjänsten ”Twój Pakiet” (Ert paket) på 900 PLN (cirka 206 euro) och för det fjärde en provisionsavgift på 3939 PLN (cirka 905 euro). Den totala effektiva årliga utlåningsräntan uppgick följaktligen till 77,77 procent. När det gäller andra kreditkostnader än ränta för krediten i den mening som avses i artikel 36a i konsumentkreditlagen överskrider inte dessa den gräns som fastställs i den bestämmelsen.

23. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida den nationella lagstiftning som fastställer en gräns för de avgifter som kan tas ut av kreditinstitut är förenlig med direktiv 2008/48. Vid fastställandet av denna gräns ska inte enbart den kostnad som har samband med ingåendet eller genomförandet av ett visst avtal beaktas, utan även långivarens allmänna omkostnader. Av artikel 3 g i direktiv 2008/48 följer emellertid att konsumenten kan åläggas att bära kostnader, men endast marginalkostnader, det vill säga de kostnader som har samband med kreditavtalet.

24. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Opatowie I Wydział Cywilny (Distriktsdomstolen i Opatów (civilrättsavdelning I)) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska bestämmelserna i [direktiv 2008/48], särskilt artiklarna 3 g och 22.1 i detta direktiv, tolkas på så sätt att de utgör hinder för införande i den nationella rättsordningen av rättsinstitutet ’maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta’ och den matematiska formel som används för att beräkna dessa kostnader enligt artikel 5 led 6a jämförd med artikel 36a i [konsumentkreditlagen], enligt vilken även kostnaderna för näringsidkarens ekonomiska verksamhet ska räknas in i de kostnader i samband med kreditavtal som konsumenten ska bära (den sammanlagda kreditkostnaden)?”

III. Bedömning

A. Den första frågan i mål C‑84/19

25. Den hänskjutande domstolen i mål C‑84/19 har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den innebär att villkoren i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling och som anger att konsumenten ska betala avgifter är undantagna från direktivets tillämpningsområde, när dessa avgifter, sammantagna, inte överskrider en viss övre gräns som fastställs i den nationella lagstiftningen.

26. Enligt artikel 1.1 jämförd med artikel 2 och artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska direktivet tillämpas på villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling. Som ett undantag föreskrivs emellertid i artikel 1.2 i direktiv 93/13 att avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter eller bestämmelser inte är underkastade bestämmelserna i direktivet.

27. Det ankommer visserligen på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida ett visst avtalsvillkor, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, omfattas av detta särskilda undantag, men EU-domstolen kan upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt. Den hänskjutande domstolen kan därmed ges möjlighet att pröva huruvida det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse kan tillämpas i det fall som är aktuellt i det nationella målet.

28. I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida villkor om att det tas ut avgifter som inte överskrider en övre ekonomisk gräns som fastställts i en nationell bestämmelse kan omfattas av undantagsbestämmelserna i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

29. Enbart den omständigheten att avtalsvillkor är förenliga med en lagbestämmelse innebär inte i sig att dessa villkor nödvändigtvis ”avspeglar” bestämmelsens lydelse.

30. I detta avseende tycks de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för följa av kommentarerna i domstolens praxis, enligt vilka resonemanget bakom undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13 är att det är rimligt att förutsätta att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans i rättigheterna och skyldigheterna för parterna i vissa avtal, en balans som unionslagstiftaren uttryckligen har velat bevara.

31. För min del anser jag emellertid inte att domstolens kommentarer ska förstås så, att den nationella lagstiftarens fastställande av ett högsta gränsvärde även med nödvändighet innebär att det råder balans i rättigheterna och skyldigheterna för parterna som den nationella lagstiftaren har åstadkommit. Skälen för mitt ställningstagande är följande.

32. För det första ska, såsom domstolen har slagit fast, artikel 1.2 tolkas restriktivt, eftersom det genom denna bestämmelse införs ett undantag från direktiv 93/13 som syftar till att skydda konsumenterna.

33. För det andra, när en lagstiftare har fastställt en övre ekonomisk gräns innebär detta inte nödvändigtvis att varje villkor om betalning av en avgift som understiger denna gräns under alla omständigheter ska anses vara välavvägd. Om så vore fallet skulle en medlemsstat kunna avskaffa det skydd som föreskrivs i direktiv 93/13 genom att fastställa en mycket hög övre gräns.

34. För det tredje skulle direktiv 93/13, såsom den polska regeringen har påpekat, förlora sin ändamålsenliga verkan om avtalsvillkor som är förenliga med nationella bestämmelser om avtal skulle anses avspegla bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i det direktivet, eftersom det under alla omständigheter antas att avtalsvillkoren kommer att vara förenliga med nationell rätt.

35. Jag anser att det som domstolen har försökt understryka, såsom den gjorde i mål som RWE Vertrieb och Banco Santander, genom att ange skälet till undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13, endast är att direktiv 93/13 inte syftar till att införa en granskning av en nationell lagstiftning, utan snarare av eventuella nackdelar för konsumenten som asymmetrier i fråga om information, sakkunskap och förhandlingskraft mellan konsumenten och näringsidkare kan leda till.

36. Under dessa omständigheter ser jag inte något skäl till att frångå slutsatsen att artikel 1.2 i direktiv 93/13 inte är tillämplig på villkor som endast är förenliga med en monetär gräns som fastställs i nationell lagstiftning. Jag anser följaktligen att artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i ett avtal som inte har varit föremål för individuell förhandling och enligt vilka avgifter ska betalas av konsumenten inte är undantagna från direktivets tillämpningsområde enbart på grund av att dessa avgifter, sammantagna, inte överskrider en viss övre gräns som fastställts i den nationella lagstiftningen.

B. Den andra frågan i mål C‑84/19

37. Den hänskjutande domstolen i mål C‑84/19 har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkoren i ett kreditavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling och som är klart och begripligt formulerade är undantagna från en skälighetsprövning på grund av att de föreskriver att andra avgifter än ränta ska betalas.

38. Det ska härvid erinras om att det i artikel 4.2 i direktiv 93/13 föreskrivs två undantag för bedömningen av avtalsvillkors oskälighet. Tillämpningen av dessa undantag förutsätter emellertid att de berörda villkoren är klart och begripligt formulerade.

39. Även om det i princip ankommer på den nationella domstolen att exakt fastställa vilka villkor som, på grund av att de anger de väsentliga prestationerna i avtalet, ska anses vara kopplade till avtalets huvudföremål, eller beträffande vilka bedömningen skulle avse förhållandet mellan pris och sålda tjänster eller varor, ska detta undantag icke desto mindre ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. Av detta följer således att domstolen kan fastställa huruvida artikel 4.2 kan tillämpas på en viss kategori av villkor.

40. I enlighet med det första undantaget är de villkor som avser ”beskrivningen av avtalets huvudföremål” undantagna från en skälighetsprövning. Av domstolens praxis följer att det rör sig om villkor som anger de väsentliga prestationerna i avtalet och som, som sådana, kännetecknar avtalet. För att fastställa om det förhåller sig på så sätt måste hänsyn tas till avtalets art, allmänna system och grundläggande prestationer, liksom det rättsliga och faktiska sammanhang i vilket avtalet ingår.

41. Avtalets huvudföremål i detta avseende är det som karakteriserar dess rättsliga natur, det vill säga de villkor i avtalet som är väsentliga för dess ingående. När det gäller kreditavtal utgörs dessa prestationer av att en långivare går med på att låna ut ett penningbelopp till en låntagare som omfattas av förpliktelsen att återbetala det beloppet, antingen vid ett visst datum eller i form av amorteringar.

42. I ett standardlåneavtal beviljas naturligtvis den kredit som ges på affärsmässiga villkor. Låntagarens grundläggande skyldigheter avser således inte enbart återbetalning av de penningbelopp som ställts till förfogande, utan även ersättningen för denna tjänst. Det är uppenbart att förpliktelsen för köparen att betala det överenskomna priset eller ersättningen nödvändigtvis utgör ett av huvudföremålet för leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster.

43. Enligt det andra undantaget i artikel 4.2 kan prövningen av ett avtalsvillkors oskälighet inte avse förhållandet mellan pris och ersättning för leverans av varor och tillhandahållande av tjänster, naturligtvis förutsatt att dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

44. Eftersom ett avtalsvillkor kan ta formen av flera klausuler, stycken, nummer och vice versa, kan ett avtal även innehålla flera villkor om betalning av avgifter i utbyte mot en enda tjänst. Dessa två undantag överlappar följaktligen varandra när ett villkor föreskriver avgifter som är en del av det totala priset för de varor eller tjänster som utgör det aktuella avtalets huvudföremål.

45. I förevarande fall förefaller det som om de tvivel som den hänskjutande domstolen uttryckt härrör från begreppet pris eller ersättning. Enligt den hänskjutande domstolen kan ett avtalsvillkor angående priset enligt polsk rätt nämligen inte avse huvudföremålet för ett kreditavtal om detta pris uttrycks i en annan form än ränta.

46. Vad gäller unionsrätten är begreppet pris eller ersättning emellertid inte fullt så restriktivt, inte ens i fråga om kreditavtal. Det tycks nämligen inte finnas någon bestämmelse i unionsrätten som föreskriver att betalning enligt ett kreditavtal endast kan ske i form av ränta. Kreditinstitut kan således kräva betalning i form av räntor och/eller fasta avgifter.

47. Denna slutsats stöds även av lydelsen i direktiv 2008/48, där det med avseende på kreditavtal som omfattas av detta direktiv föreskrivs en skyldighet för kreditinstitut att informera konsumenterna om den sammanlagda kreditkostnaden. Denna kostnad ska beräknas med beaktande av alla typer av avgifter som konsumenten måste betala inom ramen för kreditavtalet. Om unionsrätten hade haft den verkan att kreditgivare förbjöds att utverka ersättning till sig själva på annat sätt än i form av ränta, skulle denna hänvisning till alla typer av avgifter nämligen inte ha varit nödvändig.

48. Eftersom direktiv 93/13 inte innehåller någon definition av begreppen ”pris” eller ”ersättning, ska dessa begrepp definieras med beaktande av deras sedvanliga betydelse i gängse språkbruk, samtidigt som hänsyn ska tas till det sammanhang i vilket dessa begrepp används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i.

49. I vanligt språkbruk motsvarar nämligen begreppet ”pris” den totala summa pengar som krävs för att betala för en viss avtalstransaktion, medan begreppet ”ersättning” mer allmänt motsvarar de penningbelopp som betalats för vissa arbeten eller för utförandet av en tjänst. Dessa två begrepp är därför mer eller mindre synonyma, förutom att begreppet pris kanske används oftare i samband med betalning av en vara, medan begreppet ”ersättning” mer allmänt används för en tjänst, särskilt inom ramen för anställningar.

50. Villkor som är klart och begripligt formulerade och som anger det totala priset för tjänsten eller varan och utgör avtalets huvudföremål, oavsett om dessa villkor föreskriver betalning av ränta eller en avgift och oberoende av de uppgifter som kreditinstitutet ska utföra för att bevilja krediten, kan således, omfattas av det första undantaget i artikel 4.2.

51. I förevarande mål ska bestämmelserna i avtalet om kreditpriset, med undantag för det avtalsvillkor angående priset som avser ”Ert paket – Extra paket” – oavsett om det uttrycks i avgifter eller ränta – endast betraktas som en del av vederlaget för beviljande av lånet och därför anses omfattas av det första undantaget i artikel 4.2.

52. Avtalsvillkor angående priset på krediten omfattas naturligtvis även av det andra undantaget i artikel 4.2 i direktiv 93/13, men endast vad gäller det begärda priset. Eftersom de villkor som är i fråga i mål C‑84/19 inte endast anknyter till avtalets huvudföremål, emedan de faktiskt anger särskilda avgifter som ska betalas och därmed delvis fastställer det pris som ska betalas för beviljandet av krediten, omfattas de också av det andra undantaget.

53. Denna slutsats påverkas varken av de mål som eftersträvas med artikel 4.2 eller av bestämmelsens sammanhang.

54. Avseende de mål som eftersträvas tycks det som om undantagen i artikel 4.2 avspeglar ett rättspolitiskt val att anse att parterna är fria att utforma de huvudsakliga skyldigheterna i avtalet på det sätt de önskar. I en marknadsekonomi är den allmänna utgångspunkten att enskilda antas vara rationella och ha förmåga att skydda sina egenintressen. Det framgår att konsumenter förväntas att göra efterforskningar om vad de köper, det vill säga om avtalets huvudföremål, och om det pris som ska betalas som motprestation. Lagstiftarens tanke tycks här därför vara att till skillnad från andra avtalsvillkor i ett standardavtal som konsumenter inte nödvändigtvis läser, är det mycket mindre troligt att avtalsvillkor som avser avtalets huvudföremål, priset eller ersättningen kommer som en överraskning för dem. Allt detta förutsätter emellertid att avtalets huvudföremål, priset eller ersättningen anges på ett klart och begripligt sätt.

55. Vad gäller sammanhanget måste artikel 4.2 i direktiv 93/13, eftersom bestämmelsen föreskriver undantag från skälighetsprövningen, som det som föreskrivs inom ramen för de konsumentsskyddsregler som införts genom detta direktiv, tolkas strikt. Eftersom det i ordalydelsen i artikel 4.2 inte görs någon åtskillnad utifrån huruvida priset eller ersättningen för tjänsten i fråga uttryckts, antingen i en fast avgift eller i ränta, skulle en sådan tolkning inte motivera att avtalsvillkor om att andra avgifter än ränta ska betalas undantas från tillämpningsområdet från den bestämmelsen.

56. Även om en mer restriktiv tolkning av artikel 4.2 skulle godtas, skulle detta inte leda till någon annan slutsats, eftersom priset nästan per definition utgör en väsentlig del av avtal. Det står givetvis näringsidkarna fritt att bestämma om betalning ska ske i form av avgifter eller ränta. När dessa avgifter utgör en del av vederlaget för beviljandet av krediten – och inte för en sidotjänst – ska villkor om sådana avgifter anses omfattas av tillämpningsområdet för både det första och det andra undantaget i artikel 4.2.

57. Det saknar således betydelse i detta sammanhang om priset eller ersättningen för en tjänst uttrycks i form av räntekostnader eller en avgift eller om det i avtalet anges vilka uppgifter näringsidkaren ska utföra för att tillhandahålla denna tjänst. Det viktiga är, som jag kommer att förklara nedan, att konsumenten har kunnat förstå det totala pris som han eller hon ska betala och vad han eller hon köper. Konsumenten har på så sätt möjlighet att avgöra om avtalet tillgodoser hans eller hennes behov och att jämföra det med andra befintliga erbjudanden.

58. Detta innebär, med avseende på mål C‑84/19, att det för att ett villkor om att avgifter ska tas ut för ett kreditavtal ska omfattas av ett av de undantag som föreskrivs i artikel 4.2, endast krävs att det på ett klart och begripligt sätt fastställer storleken på denna avgift. Avgiftens form saknar betydelse.

59. Vidare anser jag inte att artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte ska tillämpas när tvisten avser förekomsten av en motprestation från långivarens sida för ett specifikt avtalsvillkor angående priset. Att ifrågasätta huruvida långivaren faktiskt tillhandahåller en motprestation för en särskild avgift eller bedöma förhållandet mellan en del av priset för en tjänst och de uppgifter som måste utföras för att tillhandahålla denna tjänst skulle nämligen innebära att förhållandet mellan kvaliteten på den tillhandahållna tjänsten och det pris som tagits ut skulle ifrågasättas, det vill säga det som generellt är uteslutet enligt artikel 4.2 i direktivet.

60. Samtidigt som jag håller med om att vissa uttalanden som domstolen gjort i målen Matei respektive Kiss och CIB Bank kan anses tyda på motsatsen, anser jag, mot bakgrund av artikel 4.2 i direktiv 93/13, att frågan huruvida ett avtalsvillkor angående priset är skäligt enligt detta direktiv inte är beroende av att långivaren utför en särskild uppgift i utbyte mot vart och ett av dessa avtalsvillkor angående priset. Detta skulle i själva verket innebära ett kringgående av den klara ordalydelsen i artikel 4.2 och därmed unionslagstiftarens val. Direktiv 93/13 omfattar inte frågan huruvida priset är alltför högt eller inte. Eftersom motiveringen av priset i princip saknar betydelse för bedömningen av avtalsvillkorens oskälighet enligt direktiv 93/13, ska kravet på insyn som föreskrivs i det direktivet inte tolkas så, att kreditinstituten är skyldiga att informera konsumenterna om de uppgifter som ska utföras i samband med beviljandet av krediten.

61. Medlemsstaterna får visserligen i princip anta en bestämmelse med annat innehåll i sin nationella rätt. I artikel 8 i direktiv 93/13 föreskrivs att medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, får anta eller behålla strängare bestämmelser för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå, förutsatt att dessa regler är förenliga med alla tillämpliga unionsbestämmelser och att medlemsstaten i fråga har iakttagit anmälningsplikten enligt artikel 8a i direktiv 93/13.

62. Såsom anförts av den hänskjutande domstolen, strider följaktligen den omständigheten att förhållandet mellan priset och den tjänst som tillhandahållits eller vara som levererats enligt nationell lagstiftning undantas från bedömningen av om ett villkor är oskäligt enbart om priset avser den huvudsakliga tjänsten som föreskrivs i avtalet, inte i sig mot direktiv 93/13. På liknande sätt kan den lagstiftningen inte anses strida mot direktiv 93/13 enbart på grund av att det anges att ett avtalsvillkor angående priset inte kan avse den huvudsakliga tjänsten om det pris som uttas inte har formen av ränta.

63. Det ska emellertid understrykas att även om den hänskjutande domstolen uppenbarligen anser att den priskontroll som införts genom denna nationella lagstiftning inte är tillräckligt sträng, rör det sig här om en fråga som faller utanför unionsrättens tillämpningsområde och som följaktligen uppenbarligen omfattas av den polska lagstiftarens behörighet och inte av EU-domstolens behörighet.

64. Jag anser följaktligen, som svar på den andra frågan i mål C‑84/19, att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling, enligt vilket priset eller ersättningen för krediten anges, ska undantas från den oskälighetsbedömning som föreskrivs i direktivet, när dessa villkor är klart och begripligt formulerade, även när det i dessa villkor anges att andra avgifter än ränta ska betalas. Det står emellertid medlemsstaterna fritt att i sin nationella lagstiftning föreskriva ett sådant system för bedömning av skäligheten av priset, förutsatt att dess bestämmelser är förenliga med tillämplig unionsrätt och att medlemsstaterna även uppfyller kraven i artikel 8a i direktiv 93/13.

C. Den tredje frågan i mål C‑84/19

65. Den hänskjutande domstolen i mål C‑84/19 har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling enligt vilka konsumenten ska betala vissa avgifter, inte ska anses vara klart och begripligt formulerade när de tjänster i utbyte mot vilka dessa avgifter ska betalas inte preciseras och konsumenten inte har möjlighet att få kännedom om dem utifrån den information som lämnats i avtalet.

66. Som jag redan har påpekat föreskrivs i artikel 4.2 i direktiv 93/13 två undantag från bedömningen av om villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling är skäliga. Dessa två undantag är i sin tur underställda villkoret att avtalsbestämmelserna i fråga är klart och begripligt formulerade.

67. Enligt domstolens praxis innebär kravet på en begriplig formulering att avtalet även på ett klart och precist sätt ska ange hur den mekanism som det aktuella avtalsvillkoret hänför sig till konkret fungerar och fastställa förhållandet mellan denna mekanism och övriga relevanta avtalsvillkor, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan bedöma de ekonomiska konsekvenserna därav för honom eller henne.

68. Vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är klart och begripligt formulerat måste hänsyn naturligtvis tas till arten, det allmänna systemet och bestämmelserna i det avtal i vilket det ingår och det faktiska och rättsliga sammanhanget. Utöver dessa aspekter är även andra faktorer, såsom huruvida enskilda avtalsvillkor är begripliga, deras ordalydelse är tydlig, den terminologi som används är precis eller den möjliga användningen av visuell teknik, relevanta omständigheter. Den särskilda placering som avtalsvillkoret har i avtalet eller den omständigheten att de relevanta bestämmelserna återfinns i flera olika klausuler, stycken eller nummer kan också utgöra relevanta omständigheter.

69. Som jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Kiss och CIB Bank innebär kraven på begriplighet i artikel 4.2 i direktiv 93/13 exempelvis att när avtalet är relativt omfattande och det pris som ska betalas för de olika tjänsterna som tillhandahålls har delats upp i flera avtalsklausuler bör alla dessa avtalsvillkor nämnas eller sammanfattas på samma plats i avtalet och konsumenten bör uppmärksammas på den kombinerade följden av dessa villkor.

70. I domen Kásler och Káslerné Rábai härledde domstolen en mer allmän skyldighet att lämna insyn såväl från artikel 4.2 som från artikel 5. Näringsidkare förväntas följaktligen ge konsumenter tillräcklig information för att de ska kunna fatta välgrundade och försiktiga beslut.

71. Av detta följer att när ett avtalsvillkor innebär att konsumenten måste betala vissa avgifter som motprestation för ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling, kan frågan huruvida storleken av dessa avgifter är skälig inte bedömas rättsligt enligt de kriterier som föreskrivs i artikel 4.2, när avtalsvillkoren är begripliga. Detta innebär i huvudsak att en ordentligt informerad samt skäligen uppmärksam genomsnittskonsument, med beaktande av samtliga omständigheter i avtalet och den information som kreditinstitutet har lämnat, innan avtalet ingicks borde ha kunnat förstå att han eller hon också måste betala dessa avgifter och följaktligen på ett korrekt sätt kunnat bedöma de ekonomiska konsekvenserna av att ingå avtalet.

72. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen i mål C‑84/19 få klarhet i huruvida detta krav på insyn innebär att näringsidkare är skyldiga att precisera de tjänster i utbyte mot vilka de avgifter som anges i avtalet ska betalas eller, åtminstone, att konsumenten ska kunna få fram denna information från avtalet.

73. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen tycks använda begreppet tjänst i den särskilda betydelsen att det hänvisar till de uppgifter som näringsidkaren måste utföra för att fullgöra sin förpliktelse att tillhandahålla den tjänst som är föremål för avtalet.

74. I detta avseende anser jag att kravet i direktiv 93/13 att ett avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerat inte kan tolkas så, att det krävs att konsumenten informeras om de uppgifter som näringsidkaren ska utföra enligt avtalet. Det saknas i detta avseende betydelse att konsumenten inte kan härleda denna specifika information från den information som han eller hon har uppmärksammats på, naturligtvis förutsatt att avtalets allmänna karaktär också har klargjorts. Jag kommer till denna slutsats av följande skäl.

75. För det första innebär villkoret i artikel 4.2 i direktiv 93/13 enligt domstolens rättspraxis endast ett krav på att konsumenter ska informeras om konsekvenserna av avtalsvillkoren och inte om deras existensberättigande. Av betydelse är med andra ord att avgifter inte dolts för konsumenten innan avtalet ingicks. Frågan huruvida konsumenten har lämnat ett rättsligt giltigt samtycke omfattas inte av direktiv 93/13, eftersom det rör sig om en fråga som omfattas av medlemsstaternas behörighet. Detsamma gäller med avseende på kommersiella oegentligheter som omfattas av direktiv 2005/29. I direktivet behandlas snarare andra verkningar eller konsekvenser av villkor – framför allt det ”finstilta” – än dem som i allmänhet drar till sig konsumentens uppmärksamhet.

76. För det andra, såsom generaladvokaten Saugmandsgaard Øe påpekade i målet Ibercaja Banco, är den allmänna tendensen i domstolens praxis att, inom ramen för prövningen av det krav på insyn som uppställs i direktiv 93/13, säkerställa att detta krav inte går utöver vad som rimligen kan förväntas av en näringsidkare. Det är svårt att undgå intrycket att det skulle medföra en orimlig och omotiverad börda för näringsidkaren att ange de specifika och enskilda uppgifter i utbyte mot vilka vissa avgifter har tagits ut.

77. För det tredje, att kräva detta av näringsidkare skulle vara detsamma som att kräva att de motiverar varje avtalsklausul angående priset. Detta skulle strida mot syftet med det andra undantaget i artikel 4.2, vilket just är att undvika att näringsidkare tvingas att motivera sina avgifter och därigenom undvika att domstolarna blandar sig i ett företags prisstrategier.

78. För det fjärde, som jag redan har påpekat, hänger priset på en vara eller tjänst i en marknadsekonomi inte i sig direkt samman med de uppgifter som måste utföras eller till produktionskostnaderna, utan snarare med utbud och efterfrågan. När ett totalpris anges i ett avtal för samma tjänst, skulle det följaktligen vara något konstlat att förvänta sig att vart och ett av dessa tre avtalsvillkor återspeglar en specifik uppgift.

79. Det är än mindre realistiskt att förvänta sig att näringsidkare tillhandahåller konsumenterna tillförlitlig information om de specifika kostnaderna för varje beståndsdel av de varor eller tjänster som tillhandahålls. När en näringsidkare bedriver mer än en verksamhet, skulle fördelningen av de allmänna omkostnaderna mellan hans eller hennes olika verksamheter ofta innebära en komplicerad (och synnerligen kostsam) redovisning. Det skulle i vart fall kräva en ”kostnadsredovisning” av näringsidkarna i syfte att fastställa och värdera de delar som ingår i deras nettodriftsintäkter, även om det inte finns någon unionsrättslig bestämmelse som föreskriver en sådan allmän redovisningsskyldighet.

80. Det står under alla omständigheter klart att förevarande kreditavtal omfattas av direktiv 2008/48. Det är dock även nödvändigt att beakta de relevanta bestämmelserna i detta direktiv, eftersom direktivet, enligt domstolens praxis, fullständigt har harmoniserat den informationsskyldighet som kan åläggas kreditinstitut.

81. För det första, eftersom medlemsstaterna förväntas ha införlivat direktiv 2008/48 med sin nationella lagstiftning, kan avtalsvillkor som avspeglar bestämmelserna i detta direktiv, i den meningen att de fastställer de uppgifter som är obligatoriska enligt det direktivet, nödvändigtvis anses vara undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 enligt artikel 1.2 i däri.

82. För det andra finns det en klar tolkningsregel enligt vilken bestämmelserna i flera av unionens rättsakter, när de är tillämpliga på samma situation, så långt det är möjligt ska tolkas på ett enhetligt sätt.

83. Kraven i direktiv 93/13 i fråga om insyn och begriplighet är uppenbarligen bestämmelser som finns på en högre nivå av allmängiltighet jämfört med de mer specifika kraven i direktiv 2008/48. Av detta följer därför att dessa allmänna ord i direktiv 93/13 inte ska tolkas i förhållande till utlämnande av exakt information till konsumenter, vilket skulle avvika från de mer specifika kraven i direktiv 2008/48.

84. Jag anser att direktiv 2008/48 ska anses precisera den exakta räckvidden av skyldigheten att lämna insyn med avseende på de kreditavtal som omfattas av detta direktiv. Om inte annat anges ska förhållandet mellan direktiv 93/13 och andra unionsrättsakter i vilka det föreskrivs en skyldighet att ge mer detaljerad information förstås på så sätt för att undvika att en avvikande tillämpning av de nationella domstolarna av direktiv 93/13 leder till en uppdelning av den inre marknaden och följaktligen äventyrar den harmonisering som dessa andra rättsakter försöker åstadkomma med beaktande av konsumentskyddet.

85. Med hänsyn till att det i artikel 10 i direktiv 2008/48, i vilken de uppgifter som kreditavtal ska innehålla anges, inte föreskrivs att kreditinstituten ska lämna detaljerad information om sina kostnader, ska bestämmelserna i ett kreditavtal inte anses vara formulerade på ett obegripligt sätt i den mening som avses i artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13 enbart på grund av att de inte preciserar de specifika tjänster i utbyte mot vilka sådana avgifter ska betalas.

86. Om den fråga som har ställts ska förstås så att den avser behovet av att ange de tjänster – i ordets vanliga betydelse – som tillhandahålls i utbyte mot varje avtalsvillkor angående priset och de uppgifter som tjänsteleverantören måste utföra för att tillhandahålla den aktuella tjänsten, kan det således, med risk för att jag upprepar mig, sägas att kravet på insyn i artikel 4.2 i direktiv 93/13, enligt domstolens praxis, avser de ekonomiska konsekvenserna av avtalet och dess huvudföremål och inte det monetära värdet av varje avtalsvillkor. När en konsument följaktligen köper en uppsättning varor eller tjänster som är nära förbundna med varandra är det det totala priset som han eller hon kommer att betala samt omfattningen av de tjänster som tillhandahålls i utbyte som är avgörande, så att han eller hon i förekommande fall kan jämföra de olika erbjudanden som är tillgängliga för samma uppsättning varor eller tjänster. Det är emellertid inte nödvändigt att det totala priset för denna uppsättning ska delas upp i enskilda grupper av avgifter.

87. Eftersom begreppet tjänst är ganska vagt och förutsatt att en tjänst eventuellt kan delas upp i flera olika tjänster, kan det i praktiken följaktligen visa sig vara omöjligt att kräva att kreditinstituten anger ett pris för varje ”tjänst”.

88. Jag anser därför att principen om insyn i artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den i princip inte kräver att de specifika kostnaderna för specifika tjänster ska anges på det sätt som föreslås i den fråga som ställts av de hänskjutande domstolarna. Det är endast under vissa särskilda omständigheter som sådan information kan vara nödvändig för att uppfylla kravet på insyn.

89. Enligt min mening är detta uppenbarligen fallet när avtalet avser flera tjänster som lätt kan särskiljas, i den meningen att varje förtecknad tjänst skulle kunna tillhandahållas konsumenter oberoende av de övriga.

90. Så är även fallet när konsumenten har rätt att avsluta en av dessa tjänster före de andra, i vilket fall han eller hon måste kunna bedöma vilken ekonomisk inverkan utövandet av denna möjlighet innebär. Detsamma gäller när fakultativa tjänster nämns i avtalet för vilka priset fastställs i förväg. I det sistnämnda fallet är det, för att konsumenten ska kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av avtalet, väsentligt att priset för dessa tjänster kan fastställas exakt, vilket förutsätter att konsumenten kan fastställa den avgift som ska betalas om han eller hon väljer att använda en specifik tjänst.

91. Denna typ av information kan återigen vara nödvändig när det i själva avtalet anges att det finns flera tjänster – vissa huvudtjänster, andra sidotjänster – och när priset för en av tjänsterna som sådant inte fastställs i det eller de aktuella avtalsvillkoren, men kan påverka detta pris. Eftersom det andra undantaget i artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte är tillämpligt, kan det vara nödvändigt att fastställa vilken tjänst avtalsvillkoret avser för att avgöra om den ändå omfattas av avtalets huvudföremål, eftersom detta avtalsvillkor fortfarande kan omfattas av det första undantaget i artikel 4.2.

92. Det är riktigt att kreditavtalet i mål C‑84/19 omnämner en tjänst som betecknas som en sidotjänst, nämligen ”Ert paket – Extra paket”. Även om jag för min del inte anser att Profi Credit Polska var skyldigt att behandla den som en separat tjänst, är det inte nödvändigt att inta någon avgörande ståndpunkt i detta avseende, eftersom det av den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna framgår att det aktuella kreditavtalet under alla omständigheter inbegrep ett separat pris för denna tjänst.

93. Den enda fråga som återstår är huruvida det i avtalet borde ha angetts tydligare huruvida det totala priset omfattade ersättning till förmedlaren. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida avtalet var tvetydigt i detta avseende eller huruvida det, i avsaknad av en hänvisning till förmedlaren i denna avtalsklausul, inte klart framgick att denna provision ingick i kreditpriset. Även om det skulle konstateras att det föreligger en sådan tvetydighet i fråga om ersättningen till förmedlaren, är jag emellertid inte säker på att denna omständighet nödvändigtvis skulle innebära att avtalet mellan kreditinstitutet och konsumenten är obegripligt i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13. I denna artikel fastställs nämligen tillämpningsområdet för artikel 3.1 i det direktivet, i vilken det i sin tur föreskrivs att oskäliga villkor i ett avtal som inte har varit föremål för förhandling inte är bindande för konsumenten. Den begriplighet som avses i artikel 4.2 måste således kunna tillskrivas ett särskilt villkor i avtalet. I förevarande fall är det enligt min mening oklart vilka villkor som skulle kunna betraktas som oskäliga. Förmedlarens provision ingår antingen i det totala priset eller inte. Om den inte ingår i det totala priset är det inte det pris som anges i avtalet som slutligen kan anses oskäligt, utan snarare den ytterligare provision som konsumenten skulle kunna åläggas att betala utöver det pris som anges i avtalet.

94. Enligt min mening kan denna fråga lösas helt enkelt genom en tillämpning av de allmänna principerna i polsk avtalsrätt. För det fall ersättningen till förmedlaren inte ingår i det totala priset, har förmedlaren nämligen endast rätt att kräva betalning av avgifter om ett avtal som anger en sådan ersättning har ingåtts med den konsumenten (genom vilket ett vinculum juris därmed fastställs). Om så är fallet vet konsumenten emellertid nödvändigtvis att han eller hon kommer att bli tvungen att betala ytterligare avgifter.

95. Det ska under alla omständigheter påpekas att det i artikel 21 i direktiv 2008/48 föreskrivs särskilda informationsskyldigheter när ett kreditavtal ingås genom en förmedlare. På grund av den fullständiga harmonisering som uppnåtts genom detta direktiv kan det således inte konstateras att det föreligger en brist på insyn i förhållandet mellan kreditinstitutet och konsumenten, om dessa skyldigheter har iakttagits.

96. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den tredje frågan i mål C‑84/19 ska besvaras på så sätt, att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling och som innebär att avgifter ska betalas i princip inte ska anses inte vara klart och begripligt formulerade enbart på grund av att de inte preciserar de uppgifter som näringsidkaren måste utföra eller de kostnader som denna måste bära för att tillhandahålla den överenskomna tjänsten. Det är endast om de ekonomiska konsekvenserna av avtalet, betraktade i sin helhet eller som föremål för avtalet, inte klart framgår av avtalet, i synnerhet på grund av att det finns ett alltför stort antal avtalsvillkor angående priset, som sådana avtalsvillkor inte kan anses uppfylla detta krav.

D. Frågan i mål C‑222/19

97. Den hänskjutande domstolen i mål C‑222/19 har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 93/13 i allmänhet och bestämmelserna i artikel 3.1 däri i synnerhet ska tolkas så, att det direktivet utgör hinder för att en medlemsstat inför ett system för priskontroll som grundar sig på rättsinstitutet ”maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta”, i den mån denna kostnad ska beräknas med beaktande av långivarens allmänna omkostnader.

98. Såsom framgår av artikel 3.1 i direktiv 93/13 avser bestämmelserna i detta direktiv inte att reglera nationella bestämmelser, utan snarare att komma till rätta med eventuella obalanser och oskälighet i villkoren i de avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument när dessa avtal inte har varit föremål för individuell förhandling.

99. Under dessa omständigheter anser jag, att det för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, är nödvändigt att omformulera den aktuella frågan så, att den syftar till att klargöra huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling skapar en ”betydande obalans” genom att det däri föreskrivs att utöver ränta även avgifter ska betalas och dessa avgifter kan användas på ett sådant sätt att en näringsidkare övervältrar sina allmänna omkostnader på konsumenten.

100. Enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska varje villkor i ett avtal som inte har varit föremål för förhandling som i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten anses vara oskäligt.

101. Även om jag anser att uttrycket ”i strid med kraven på god sed” endast beskriver den situation som skulle ha förelegat om det inte varit fråga om någon betydande obalans och följaktligen inte i sig utgör ett självständigt villkor, ska det medges att domstolen har slagit fast att artikel 3.1 i direktiv 93/13 slår fast två kriterier som ska tillämpas för att fastställa vad som utgör ett oskäligt avtalsvillkor. För det första att villkoret ”strider mot kravet på god sed” och för det andra att det ”föreligger en betydande obalans, till nackdel för konsumenten, i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet”.

102. Även om denna åtskillnad inte nödvändigtvis är övertygande, har den i praktiken sannolikt endast liten betydelse. Med beaktande av den tolkning som domstolen i praktiken har gjort av dessa två kriterier gäller att när det andra kriteriet är uppfyllt, är det första kriteriet nödvändigtvis också uppfyllt.

103. Enligt domstolens praxis ska den nationella domstolen, med avseende på det första kriteriet, pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor. Enligt det andra kriteriet bör det övervägas huruvida de förpliktelser som infördes genom avtalsvillkoret innebar att konsumenten försattes i ett betydligt sämre läge än vad som följer av nationell rätt om detta avtalsvillkor inte hade funnits, utan att denna nackdel hade kompenserats.

104. En näringsidkare måste logiskt förvänta sig att konsumenter som behandlas lojalt och rättvist kommer att vägra att godta varje avtalsvillkor som försätter dem i en situation som skiljer sig avsevärt från den situation som hade rått enligt gällande rätt om detta avtalsvillkor inte hade funnits, förutom om denna nackdel kompenseras, huvudsakligen genom en lämplig skillnad i pris. Om ett avtalsvillkor således fastställer plikter och skyldigheter som påtagligt avviker från de berättigade förväntningar som en väl informerad och skäligen uppmärksam genomsnittskonsument har vad gäller avtalets innehåll kan avtalsvillkoret förklaras oskäligt.

105. Jag tror emellertid inte att ett villkor i ett kreditavtal kan anses vara oskäligt enbart på grund av att det anger att avgifter ska betalas utöver ränta, eller att dessa avgifter kan användas av näringsidkaren för att övervältra hans eller hennes allmänna omkostnader på konsumenten.

106. Eftersom ett sådant villkor emellertid är kopplat till priset på krediten, ska det redan från början framhållas att enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 kan storleken på de avgifter som konsumenten ska betala endast bli föremål för den bedömning som föreskrivs i direktiv 93/13 om det inte är klart och begripligt formulerat, eller inte är tillräckligt klart vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av det.

107. Med detta undantag anser jag att det är svårt att anse att ett villkor skapar en ”betydande obalans” enbart på grund av att det anger att avgifter ska betalas utöver räntan. Som jag har förklarat ovan står det nämligen kreditinstituten fritt att bestämma villkoren för sin ersättning, förutsatt att det totala priset är klart för konsumenten. Så är nödvändigtvis fallet med ett kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 om de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv, vilka införlivats med nationell rätt, har uppfyllts.

108. På samma sätt anser jag att en betydande obalans inte enbart kan följa av den omständigheten att priset för en tjänst skulle kunna tjäna som en lämplig metod för näringsidkaren för att övervältra sina allmänna omkostnader. Såsom jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Kiss och CIB Bank är den omständigheten att företagen överför alla sina kostnader på konsumenterna, inklusive deras allmänna omkostnader, endast en ekonomisk realitet. Följaktligen syftar priset för tjänster eller varor med nödvändighet delvis till att kompensera för kostnader som är kopplade till långivarens allmänna verksamhet.

109. I domen Constructora Principado uteslöt domstolen visserligen inte att en klausul som fick till följd att en kommunal fastighetsskatt och vissa avgifter för individuella abonnemang avseende vissa nyttigheter, såsom vatten, gas, elektricitet och avlopp, övervältras på köparen av en lägenhet kunde förklaras oskälig.

110. Jag anser emellertid inte att denna princip är tillämplig på det kreditavtal som är aktuellt i mål C‑222/19, eftersom den fråga som togs upp i domen i målet Constructora Principado inte avsåg övervältringen av vissa kostnader på kunderna utan snarare insynen i den omtvistade klausulen. Storleken på de kostnader som avsågs i denna klausul hade nämligen inte fastställts och var, med hänsyn till den kommunala fastighetsskatten, inte ens möjlig att fastställa vid tidpunkten för avtalets ingående. Den skulle i stället beräknas senare av skattemyndigheten. Denna klausul innebar följaktligen inte bara att vissa av säljarens kostnader övervältrades på konsumenten, utan även att osäkerheten vad gäller det totala beloppet för dessa kostnader överfördes på konsumenten, vilket utgjorde en risk som säljaren i princip skulle bära i egenskap av näringsidkare.

111. För min del anser jag vad gäller villkoren om betalning av en avgift, med hänsyn till artiklarna 4.2 och 3.1 i direktiv 93/13, att sådana villkor, oavsett form, endast kan anses oskäliga om de uppfyller två villkor, nämligen för det första att avgiften faktiskt har dolts för konsumenten, vilket följaktligen ger möjlighet att bedöma om den är skälig, för det andra huruvida det totala priset för tjänsten eller varan i fråga uppenbarligen är för högt.

112. I direktiv 93/13 föreskrivs enbart ett test för avtalsvillkors oskälighet, nämligen det som föreskrivs i artikel 3.1 däri enligt vilken det ska föreligga en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter. Om kravet på en begriplig formulering och insyn som följer av artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13 måste beaktas vid bedömningen av om ett särskilt avtalsvillkor är oskäligt, är en brist på klarhet eller insyn inte i sig tillräcklig för att ett avtalsvillkor ska förklaras vara oskäligt. Trots kravet på god tro måste avtalsvillkoret skapa en betydande obalans i rättigheterna och skyldigheterna för parterna. En annan tolkning skulle medföra att den ändamålsenliga verkan av det test som föreskrivs i artikel 3.1 gick förlorad.

113. När det gäller ett obegripligt avtalsvillkor angående priset kan detta förhållande emellertid vara lätt att fastställa, eftersom en sådan betydande obalans kan följa av att de avgifter som betalats är för höga. En näringsidkare måste logiskt förvänta sig att konsumenten, om han eller hon hade behandlats lojalt och rättvist, kunde ha vägrat att betala ett sådant pris.

114. Följaktligen föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som har ställts i mål C‑222/19 på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling inte skapar en ”betydande obalans” enbart på grund av att det däri anges att avgifter ska betalas utöver ränta och att dessa avgifter kan användas på ett sådant sätt att näringsidkaren övervältrar sina allmänna omkostnader på konsumenten. Oskälighet i den mening som avses i direktiv 93/13 fastställs snarare, för det första, enbart om det totala pris som ska betalas inte är transparent, bland annat på grund av att det finns ett alltför stort antal avtalsvillkor angående priset, vilket således ger möjlighet att bedöma huruvida de är oskäliga på ett sådant sätt som enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 i undantagsfall faktiskt är tillåtet och, för det andra, att det totala priset uppenbarligen är för högt.

E. Frågan i mål C‑252/19

115. Den hänskjutande domstolen i mål C‑252/19 har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 2008/48, och i synnerhet artiklarna 3 g och 22.1 däri, ska tolkas så, att de utgör hinder för införande i den nationella lagstiftningen av rättsinstitutet ”maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta”, såsom det som nämns i artikel 36a i konsumentkreditlagen, i den mån detta rättsinstitut, vid beräkningen av dessa avgifter, räknar in kostnader hänförliga till kreditgivarens hela ekonomiska verksamhet.

116. Genom artikel 10 i direktiv 2008/48 harmoniseras de nationella bestämmelserna om den information som ska ingå i kreditavtal. Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 22 i direktiv 2008/48 inte får behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv, ska denna harmonisering anses vara fullständig och tvingande.

117. Som jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w Warszawie, och såsom domstolen slog fast i det målet, betyder detta emellertid inte att medlemsstaterna inte får använda andra begrepp i förhållande till krediter än dem som föreskrivs i direktiv 2008/48, såsom ”maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta” som avses i artikel 36a i konsumentkreditlagen. Även om direktiv 2008/48 innebär en fullständig harmonisering, är denna harmonisering emellertid begränsad till de aspekter av kreditavtal som anges i direktivet, nämligen skyldighet att lämna information, bedömning av kreditvärdighet, tillgång till databaser, ångerrätt och rätt till förtidsåterbetalning av krediten.

118. Eftersom den harmonisering som uppnåtts genom direktiv 2008/48 inte omfattar nationella bestämmelser om kontroll av priset eller den ersättning som tas ut i utbyte mot beviljandet av en kredit, omfattas denna aspekt av medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna får således använda andra begrepp än dem som anges i artikel 3 i direktiv 2008/48 i samband med en sådan reglerande kontroll, under förutsättning att användningen av dessa begrepp inte strider mot unionsrätten.

119. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i mål C‑252/19 klargöra huruvida begreppet ”maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta” i artikel 36a i konsumentkreditlagen medför att en näringsidkare åläggs skyldigheter som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48.

120. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att frågan i mål C‑252/19 ska besvaras enligt följande. Bestämmelserna i direktiv 2008/48, särskilt artiklarna 3 g och 22.1 däri, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för införande i nationell lagstiftning av rättsinstitutet ”maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta”, även om dessa kostnader omfattar långivarens allmänna kostnader, i den mån detta rättsinstitut inte används vid tillämpningen av en nationell bestämmelse som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48.

IV. Förslag till avgörande

121. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Sąd Rejonowy Szczecin - Prawobrzeże i Zachód w Szczecinie (Distriktsdomstolen i Szczecin-Prawobrzeże och Zachód, Szczecin, Polen) och Sąd Rejonowy w Opatowie (Distriktsdomstolen i Opatów, Polen) på följande sätt: 1) Artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att villkor i ett avtal som inte har varit föremål för individuell förhandling och enligt vilka avgifter ska betalas av konsumenten inte är undantagna från direktivets tillämpningsområde enbart på grund av att dessa avgifter, sammantagna, inte överskrider en viss övre gräns som fastställts i den nationella lagstiftningen. 2) Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling, i vilket priset eller ersättningen för krediten anges, ska undantas från den oskälighetsbedömning som föreskrivs i direktivet, när dessa villkor är klart och begripligt formulerade, även när det i dessa anges att andra avgifter än ränta ska betalas. Det står emellertid medlemsstaterna fritt att i sin nationella lagstiftning föreskriva ett sådant system för bedömning av skäligheten av priset, förutsatt att dess bestämmelser är förenliga med tillämplig unionsrätt och att medlemsstaterna även uppfyller kraven i artikel 8a i direktiv 93/13. 3) Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i kreditavtal som inte varit föremål för förhandling enligt vilka avgifter ska betalas i princip inte ska anses vara oklart och obegripligt formulerade enbart på grund av att de inte preciserar de uppgifter som näringsidkaren ska utföra eller de kostnader denne ska bära för att tillhandahålla den överenskomna tjänsten. Det är endast om de ekonomiska konsekvenserna av avtalet, betraktade i sin helhet eller som föremål för avtalet, inte klart framgår av avtalet, i synnerhet på grund av att det finns ett alltför stort antal avtalsvillkor angående priset, som sådana avtalsvillkor inte kan anses uppfylla detta krav. 4) Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett villkor i ett kreditavtal som inte varit föremål för förhandling inte skapar en ”betydande obalans” enbart på grund av att det däri anges att avgifter ska betalas utöver ränta och att dessa avgifter kan användas på ett sådant sätt att näringsidkaren övervältrar sina allmänna omkostnader på konsumenten. Oskälighet i den mening som avses i direktiv 93/13 fastställs snarare, för det första, enbart om det totala pris som ska betalas inte är transparent, bland annat på grund av att det finns ett alltför stort antal avtalsvillkor angående priset, vilket således ger möjlighet att bedöma huruvida de är oskäliga på ett sådant sätt som enligt artikel 4.2 i direktivet 93/13 i undantagsfall faktiskt är tillåtet och, för det andra, för det fall att det totala priset uppenbarligen är för högt. 5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG, särskilt artiklarna 3 g och 22.1 däri, ska tolkas så, att det inte utgör hinder för införande i nationell lagstiftning av rättsinstitutet ”maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta”, även om dessa kostnader omfattar långivarens allmänna kostnader, i den mån detta rättsinstitut inte används vid tillämpningen av en nationell bestämmelse som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48.

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 (EUT L 304, 2011, s. 64).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

4 (C‑779/18, EU:C:2019:1146, punkterna 10–17).

5 Domen av den 16 januari 2014, Constructora Principado ( C‑226/12, EU:C:2014:10).

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado ( C‑226/12, EU:C:2014:10, punkt 20).

7 Se dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 28), och dom av den 7 augusti 2018, Banco Santander och Escobedo Cortés ( C‑96/16 och C‑94/17, EU:C:2018:643, punkt 43).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 31).

9 Se dom av den 3 september 2015, Webb, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 27) och dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 59). Mer allmänt anser jag att artikel 1.2 i direktiv 93/13 måste tolkas mot bakgrund av artikel 3.1 i direktivet. Jag uppfattar följaktligen artikel 1.2 så, att den syftar till att från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 undanta avtalsvillkor som, i den mån de endast återger bindande författningsföreskrifter, i praktiken inte förändrar parternas rättsliga ställning, som alltjämt fastställs fullt ut i nationell lagstiftning. Den omständigheten att ett avtalsvillkor understiger en viss gräns eller, mer allmänt, uppfyller en viss rättslig standard utesluter däremot inte att ett sådant villkor kan medföra en ändring av parternas rättsliga ställning och därigenom omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.

10 Se även, i detta avseende, generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i målet Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2019:695, punkt 83), i vilket generaladvokaten fann att ett avtalsvillkor genom vilket leverantören bland flera i lagstiftningen erkända referensindex väljer att tillämpa ett av dessa på avtalet inte omfattas av undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

11 Dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 33).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 50).

13 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 49 och 51).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2019, GT ( C‑38/17, EU:C:2019:461, punkt 30).

15 Såsom anges i skäl 19 i direktiv 93/13 undantas därmed villkor som beskriver förhållandet mellan kvaliteten och priset.

16 Se mitt förslag till avgörande i målet Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:411, fotnot 17) och kommissionens meddelande om vägledning gällande tolkning och tillämpning av rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal (EUT C 323, 2019, s.4) punkt 4.3.1.

17 Begreppet pris i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 kan visserligen inte bedömas utifrån begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i den mening som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48, eftersom denna totala kostnad även omfattar betalningar till tredje man. Se dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 47). Det skulle emellertid inte ha varit nödvändigt för unionslagstiftaren att precisera att begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, i den mening som avses i direktivet, omfattar samtliga kostnader som kan krävas av en konsument för avtalsingående, om det var förbjudet för näringsidkare att utverka ersättning till sig själva i en annan form än genom att ta ut ränta.

18 Se mitt förslag till avgörande i målet Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:411, punkt 37).

19 Se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl. ( C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 28).

20 Även om anställningsavtal inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Begreppen ”tjänst” och ”vara” avser det som utgör avtalets föremål, det vill säga det som köps av konsumenten, och inte, som jag kommer att förklara nedan, de uppgifter som näringsidkaren måste utföra för att sälja varan eller tillhandahålla tjänsten i fråga.

21 Enligt rättspraxis omfattas de avtalsvillkor som inte anger priset för tjänsten eller varan i fråga, utan som i allmänhet behandlar ”den motprestation som konsumenten ska erlägga till långivaren eller som inverkar på det faktiska pris som konsumenten ska erlägga” i princip inte av det andra undantaget, utan snarare av det första, med undantag för frågan huruvida det belopp motprestationen eller priset uppgår till enligt avtalet står i förhållande till den tjänst långivaren i sin tur tillhandahåller. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 56) och dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 35).

22 Domstolen har aldrig tydligt uttalat sig om syftet med det första undantaget i artikel 4.2 (beskrivningen av avtalets huvudföremål). Vad gäller det andra undantaget i artikel 4.2 (”förhållandet mellan pris och ersättning”) har domstolen slagit fast att detta undantag förklaras av att det inte finns några bindande eller objektiva rättsregler som gör det möjligt att korrekt bedöma förhållandet mellan pris och ersättning i rättsligt hänseende. Se, i detta avseende dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 55).

23 Enligt Michael Schillig återspeglar artikel 4.2 i direktiv 93/13 en kompromiss mellan två (ibland motstridiga) synsätt, nämligen det beträffande konsumenträttigheter och det avseende den fria marknaden. Schillig M., ”Directive 93/13 and the ’price term exemption’: A comparative analysis in the light of the ’market for lemons’ rationale”, International and Comparative Law Quarterly, volym 60, Cambridge University Press, 2011, sidorna 933–963.

24 Såsom jag underströk i mitt förslag till avgörande i målet Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w Warszawie ( C‑779/18, EU:C:2019:1146, punkt 69), visar beteendestudier att människor inte läser hela kontrakt utan koncentrerar sig på huvudrubriker, till exempel pris, eller den del som de tror vara den mest betydelsefulla. Såsom Schillig, se ovan, har noterat (på s. 936) ”accepterar konsumenterna ofta standardavtalsvillkor utan att läsa dem, eftersom det inte är mödan värt att läsa, efterforska och förhandla fram bättre avtalsvillkor”.

25 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 42) och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 34).

26 En strikt tolkning ska inte förväxlas med en restriktiv tolkning som består i att med hjälp av omständigheter som ligger utanför texten, såsom dess syfte och sammanhang, identifiera en snävare innebörd av denna bestämmelse än vad en ren strikt tolkning, det vill säga en tolkning som grundas enbart på ordalydelsen, skulle tillåta.

27 Dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 70) och dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 40).

28 Se, till exempel, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 45) och dom av den 19 september 2019, Lovasné Tóth ( C‑34/18, EU:C:2019:764, punkt 62).

29 Dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50).

30 Se Barton T., Berger-Walliser G., and Haapio H., ”Visualization: Seeing Contracts for What They Are, and What They Could Become”, Journal of Law, Business & Ethics, volym 19, 2013, sidorna 47–64.

31 Generaladvokaten Hogans förslag till avgörande i målet Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:411, punkt 41).

32 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 40). Den första domen i vilken det hänvisades till detta krav var domen av den 21 mars 2013 RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 45). I den domen hade domstolen emellertid att ta ställning till direktiv 93/13, jämförd med direktiv 2003/55, och i artikel 3.3 i direktiv 2003/55 föreskrivs uttryckligen ett krav på insyn. Det är endast i domen i målet Kásler och Káslerné Rábai som domstolen hänvisade till detta krav enbart med avseende på direktiv 93/13.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 73–74), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 51). Vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor uppfyller kravet på insyn ska därför endast de uppgifter som lämnats senast i samband med avtalets undertecknande beaktas.

34 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 75), dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punk 45). Kravet i artikel 4.2 medför följaktligen att konsumenten informeras, inte om huruvida näringsidkaren, för att fullgöra sina förpliktelser, kommer att behöva göra 5, 10 eller 15 fotokopior, utan om avtalets verkningar. Näringsidkarens ekonomiska prestationsförmåga, det vill säga dennes förmåga att minimera sina kostnader, är inte det viktigaste problemet för konsumenter. Det bakomliggande ekonomiska antagandet som motiverar konsumenter är att köpa en viss vara eller tjänst till det bästa priset. Detta förutsätter att konsumenter informeras om det totala pris som måste betalas för den vara eller tjänst som de avser att köpa eller, åtminstone, hur priset kommer att beräknas för att få en uppfattning om det, och vad denna vara eller tjänst består av.

35 Se, i detta avseende artikel 3.1 och skäl 13 i direktiv 2011/83/EU.

36 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

37 Se generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande i målet Ibercaja Banco ( C‑452/18, EU:C:2020:61 fotnot 77).

38 Till exempel, i fråga om mervärdesskatt, se dom av den 9 juni 2016, Wolfgang und Wilfried Rey Grundstücksgemeinschaft GbR ( C‑332/14, EU:C:2016:417), punkterna 32–34).

39 Se mitt förslag till avgörande i målet Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:451, punkt 55).

40 Se dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 61) och dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 41).

41 Eftersom direktiv 2008/48 innebär en fullständig harmonisering av kreditinstitutens informationsskyldigheter, anser jag att den lösning som domstolen valde i sin dom av den 6 juli 2017, Air Berlin ( C‑290/16, EU:C:2017:523, punkterna 44–46), inte kan överföras, eftersom den lagstiftning som var aktuell i det målet, nämligen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (omarbetning) (EUT L 2008, 293, s. 3), endast syftar till att åstadkomma en minimiharmonisering.

42 Se, i detta avseende, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. ( C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 47).

43 Se, i detta avseende, dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska ( C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkterna 58–60).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 47) och, artikel 10 g i direktiv 2008/48. Se även, för ett liknande resonemang, artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

45 Detta framgår tydligt av den omständigheten att begreppet ”tjänsteavtal” i artikel 2.6 i direktiv 2011/83 definieras som ”varje avtal som inte är ett köpeavtal, där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla en tjänst till konsumenten och där konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för denna.” Slutsatsen kan således dras att en tjänst endast utgör föremålet för ett tjänsteavtal.

46 Se, analogt, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland ( C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 53).

47 Se dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703 punkterna 37 och 38).

48 Den så kallade tjänsten ”Ert paket” – utgör nämligen inte en ”tjänst”, eftersom den inte kan avskiljas från beviljandet av krediten, utan snarare en anpassning av villkoren för fullgörande av krediten, som för kommersiella ändamål framställs som en tjänst.

49 I artikel 3.3 hänvisas till bilagan till direktiv 93/13 som innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkterna 59 och 60) och dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:820, punkterna 50 och 51).

51 För kritik mot denna åtskillnad mellan de båda kriterierna, se mitt förslag till avgörande i målet Lovasné Tóth ( C‑34/18, EU:C:2019:245, punkterna 56–67). Det kan även noteras att domstolen i vissa domar inte har bedömt dessa båda aspekter separat. Se till exempel dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado ( C‑226/12, EU:C:2014:10, punkt 23).

52 Se, för ett liknande resonemang, den ståndpunkt som intogs av kommissionen i dess meddelande om vägledning gällande tolkning och tillämpning av rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal, punkt 3.4.1.

53 Se dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkterna 68 och 69), och dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:820, punkterna 50 och 51), och dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska ( C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 55).

54 Men inte enbart. När det exempelvis är fråga om ett avtalsvillkor som ger näringsidkaren möjlighet att ändra priset ska konsumenten i gengäld ges möjlighet att säga upp avtalet. Se, till exempel, dom av den 26 april 2012, Invitel ( C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 24).

55 I enlighet med det ovannämnda kravet på insyn gäller att när ett avtalsvillkor ingår i avtalets huvudföremål av den anledningen att det är av grundläggande betydelse för näringsidkaren, kan detta villkor endast undantas från denna bedömning om konsumentens uppmärksamhet särskilt har fästs vid förekomsten av nämnda villkor enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13. Detta krav är enligt min mening av betydelse vid tillämpningen av artikel 3.1 i det direktivet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2019, GT ( C‑38/17, EU:C:2019:461, punkt 37).

56 C‑621/17, EU:C:2019:411, punkt 36.

57 Dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado ( C‑226/12, EU:C:2014:10).

58 Domstolen fann inte, i sin dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado ( C‑226/12, EU:C:2014:10, punkterna 27 och 28), att denna typ av villkor var oskäliga, utan överlät åt den nationella domstolen att avgöra huruvida ett sådant villkor innebar ”att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt” och följaktligen kan förklaras oskäligt.

59 Detta förklarar varför kravet på insyn enbart avser konsekvensen eller effekten av avtalsvillkoren.

60 Även om insyn i avtalet är av avgörande betydelse, kan detta inte i sig avhjälpa problemet med den asymmetriska förhandlingskraften, eftersom konsumenterna sällan läser avtalen, särskilt inte på internet. Till exempel införde ett bolag med namnet PC Pitence i sitt licensavtal för slutanvändare en bestämmelse om ”särskild motprestation, som kan inbegripa ekonomisk ersättning till ett begränsat antal auktoriserade licensinnehavare för att läsa denna del av licensavtalet och för att ta kontakt med PC Piporte”. Fyra månader gick innan användaren lade märke till klausulen och krävde priset på 1000 USA-dollar. Se Ayres I. och Schwartz A., ”The No Reading Problem in Consumer Contract Law”, Stanford Law Review, volym 66, 2014, sidorna 545–610. I detta sammanhang anser jag att ett av de viktigaste framstegen i direktiv 93/13, som enligt min mening inte verkligen har noterats, delvis på grund av att hittills alltför stor vikt har lagts vid insyn, är att det har säkerställts ett minimiskydd för konsumenter mot de oväntade effekterna av andra avtalsvillkor än dem som fastställer priset eller föremålet för avtalet som konsumenten hade rätt att förvänta sig vara standard.

61 Till exempel kan enligt min mening ett villkor inte förklaras oskäligt enbart på grund av att det innebär att en skrivelse ska skickas per post och således innebär inköp av ett frimärke, även om det rör sig om en dold avgift.

62 Se kommissionens meddelande om vägledning gällande tolkning och tillämpning av rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal, punkt 3.4.6, och, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 62, eller dom av den 14 mars 2019, Dunai ( C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 49). Det enda undantag som jag är medveten om är domen av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:612, punkt 69), i vilken domstolen tycks ha medgett att ett villkor kan förklaras oskäligt på grund av bristande insyn. Som jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Lovasné Tóth ( C‑34/18, EU:C:2019:245, punkterna 87–89) anser jag att även om insyn i avtalet faktiskt är av grundläggande betydelse har domstolen i domen Verein für Konsumenteninformation i viss mån överdrivit räckvidden av den skyldighet att lämna insyn som följer av direktiv 93/13. I andra unionsrättsakter som också behandlar denna fråga föreskrivs dessutom mer nyanserade tillvägagångssätt. Se till exempel artikel 7 direktiv 2005/29.

63 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank ( C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 51).

64 Se dom av den 21 april 2016, Radlinger and Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 61) och dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 41).

65 (C‑779/18, EU:C:2019:1146).

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w Warszawie ( C‑779/18, EU:C:2020:23, punkterna 45–48).