Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑223/19 YS (Tjänstepension till högre tjänstemän)

I. Inledning

1. Utgör det indirekt diskriminering av män – som oftare uppbär särskilt höga pensioner jämfört med kvinnor, som i genomsnitt har betydligt lägre pensioner – om en nationell bestämmelse bland annat inför ett bidrag för att garantera pensionssystemets hållbarhet, vilket ska belasta särskilt höga ”extrapensioner”?

2. Detta är huvudfrågan i den aktuella begäran om förhandsavgörande.

3. I syfte att garantera finansieringen av pensionsförmåner på lång sikt har den österrikiska lagstiftaren sedan slutet av 1990-talet genomfört olika reformer. I detta sammanhang kan, förutom den lagstadgade pensionsförsäkringen och offentliganställdas pensioner, även avtal om tjänstepensioner i form av en så kallad direkt utfästelse om förmåner från statligt kontrollerade företag indirekt påverka statskassan. En sådan utfästelse innebär nämligen att ett företag direkt förbinder sig att varje månad utbetala ett i förväg fastställt belopp till pensionstagaren efter pensionering. Det påverkar således även de offentliga intäkterna när statligt ägda företag har en hög nivå av åtaganden genom att bolagens utdelningar till aktieägarna blir lägre.

4. Klaganden i det nationella målet (nedan kallad klaganden) uppbär en sådan tjänstepension i form av en förmån till följd av en direkt utfästelse från ett företag där staten är majoritetsaktieägare. För det första innehåller klagandens tidigare arbetsgivare sedan 2015 ett så kallat bidrag för att garantera pensionssystemets hållbarhet från hans tjänstepension. För det andra får statligt kontrollerade företag efter 2018 års pensionsjustering inte längre göra den årliga höjningen av ersättningen för dessa tjänstepensioner i enlighet med vad som fastställts i pensionsavtalen, om pensionstagarens totala pensionsinkomster överstiger ett visst belopp.

5. Eftersom fler män än kvinnor och fler gamla än unga människor berörs av de aktuella bestämmelserna anser klaganden att de är diskriminerande och således strider mot unionsrätten. EU-domstolen ska i det aktuella målet alltså klargöra huruvida antidiskrimineringsdirektiven och bestämmelserna i stadgan, i synnerhet artiklarna 20 och 21, utgör hinder för sådana nationella bestämmelser.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2000/78/EG

6. Enligt artikel 1 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (nedan kallat direktiv 2000/78) är syftet med detta direktiv att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet ”på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning”.

7. I artikel 3.1 i direktivet definieras dess tillämpningsområde på följande sätt:

”1. Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

c) Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.”

2. Direktiv 2006/54/EG

8. Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (nedan kallat direktiv 2006/54) innehåller direktivet bland annat bestämmelser i fråga om ”arbetsvillkor, inklusive lön” och ”företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet”.

9. Artikel 2 i detta direktiv har följande lydelse:

”1. I detta direktiv avses med

a) direkt diskriminering: när en person på grund av kön behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b) indirekt diskriminering: när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga,

…

e) lön: den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av sin arbetsgivare på grund av anställningen,

f) företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem: system som inte regleras av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet i fråga om social trygghet vilkas syfte är att ge dem som arbetar, både anställda och egenföretagare, i ett företag eller i en grupp av företag, inom ett område för ekonomisk verksamhet eller yrkessektor eller grupp av sådana sektorer, förmåner som skall komplettera förmånerna enligt lagstadgade system för social trygghet eller ersätta dessa, vare sig deltagandet i sådana system är obligatoriskt eller frivilligt.”

10. Artikel 4 i direktiv 2006/54 har följande lydelse:

”För lika eller likvärdigt arbete skall direkt och indirekt könsdiskriminering avskaffas vid alla former och villkor för ersättning.

I synnerhet när ett arbetsvärderingssystem används för att bestämma lön, skall detta vara baserat på samma kriterier för både kvinnor och män och vara utformat så att det utesluter all könsdiskriminering.”

11. Artikel 5 i direktiv 2006/54 har följande lydelse:

”Utan att det påverkar artikel 4 skall det inte förekomma någon direkt eller indirekt könsdiskriminering i företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet i fråga om

…

c) beräkningen av förmåner, däribland tilläggsförmåner avseende make/maka eller närstående och de villkor som avgör hur länge rätten till förmånerna skall kvarstå.”

B. Nationell rätt

1. Lagen om tjänstepension

12. Tjänstepension regleras i Österrike i Betriebspensionsgesetz (lagen om tjänstepension, nedan kallad BPG).

13. Enligt 1 § punkt 1 BPG är lagen tillämplig på utfästelser om förmåner som kompletterar den lagstadgade pensionsförsäkringen, vilka en arbetsgivare ger en arbetstagare inom ramen för ett privaträttsligt anställningsförhållande.

14. 2 § BPG föreskriver under rubriken ”Typer av utfästelser om förmåner” följande:

”Med utfästelser om förmåner i den mening som avses i 1 § punkt 1 avses arbetsgivarens åtaganden, som följer av ensidiga förklaringar, individuella avtal, kollektivavtal eller annan kollektiv normgivning, att

1. betala bidrag till en pensionskassa eller ett organ som avses i 5 § nr 4 Pensionskassengesetz (lagen om pensionskassor) … till förmån för arbetstagaren och dennes efterlevande, …

2. utge pensionsförmåner direkt till arbetstagaren och dennes efterlevande (direkt utfästelse om förmåner),

3. betala premier för en livförsäkring som tecknats till förmån för arbetstagaren och dennes efterlevande.”

2. Bestämmelser om innehållande av bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet

15. Innehållandet av bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet sker med stöd av Sonderpensionenbegrenzungsgesetz (lagen om begränsning av extra pensioner, nedan kallad SpBegrG) av den 1 januari 2015. Genom nämnda lag genomfördes omfattande ändringar av flera federala lagar, bland annat Bundesverfassungsgesetz über die Begrenzung von Bezügen öffentlicher Funktionäre (federal konstitutionell lag om begränsning av ersättningar till offentliganställda, nedan kallad BezBegrBVG). Genom denna ändring infördes övre gränser för ersättningen till vissa statliga tjänstemän och andra offentliga tjänstemän. Dessutom ger lagen den federala lagstiftaren rätt att införa bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet som tas från dessa tjänstemäns pensioner och från de direkta utfästelser om förmåner som tidigare medarbetare har från enheter som är underkastade kontroll av revisionsmyndigheten, när dessa ersättningar eller pensionsrättigheter överstiger en viss övre gräns. I 10 § punkt 6 BezBegrBVG ges delstatens lagstiftare rätt att införa ett sådant bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet på delstatsnivå.

16. På grundval av denna behörighet har delstaten Niederösterreich antagit 24a § i Niederösterreichisches Landes- und Gemeindebezügegesetz (Niederösterreichs lag om regionala och kommunala ersättningar) (nedan kallad NÖ Landes- und GemeindebezügeG). Denna bestämmelse har följande lydelse:

”1. Pensionsberättigade personer som har rätt till förmåner till följd av direkta utfästelser från

a) enheter som inrättats med stöd av lag på delstatsnivå,

b) enheter som är underkastade kontroll av revisionsmyndigheten eftersom delstaten Niederösterreich, en eller flera kommuner i Niederösterreich eller ett kommunförbund, på grund av finansiella, ekonomiska eller organisatoriska åtgärder, har ett majoritetsinnehav eller ett faktiskt dominerande inflytande,

ska bidra till att garantera pensionssystemets hållbarhet till ett belopp som motsvarar den andel som överstiger det högsta månatliga bidragsunderlaget enligt 45 § [ASGV]. Detta gäller även för särskilda utbetalningar.

2. Bidraget till att garantera pensionssystemets hållbarhet ska innehållas av det utbetalande organet och ska tillhandahållas den genom delstatslagstiftning inrättade enheten, eller det företag, från vilken pensionen erhålls.

3. Bidraget till att garantera pensionssystemets hållbarhet fastställs till

1) 5 % av den del som överstiger 100 % av det högsta månatliga bidragsunderlaget, men inte överstiger 150 %,

2) 10 % av den del som överstiger 150 % av det högsta månatliga bidragsunderlaget, men inte överstiger 200 %,

3) 20 % av den del som överstiger 200 % av det högsta månatliga bidragsunderlaget, men inte överstiger 300 %,

4) 25 % av den del som överstiger 300 % av det högsta månatliga bidragsunderlaget.”

17. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att begreppet utfästelse om förmåner i 24a § punkt 1 NÖ Landes- und GemeindebezügeG endast omfattar direkta utfästelser om förmåner i den mening som avses i 2 § led 2 BPG. Det är nämligen endast dessa direkta utfästelser om förmåner som omfattas av 1 § SpBegrG och således av bemyndigandet i 10 § punkt 6 BezBegrBVG.

3. Bestämmelser om begränsning av uppräkningen av pensionsbelopp

18. Enligt 108f § och 108h § i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (lagen om allmän socialförsäkring, nedan kallad ASVG) ska de lagstadgade pensionerna anpassas varje år i enlighet med utvecklingen av konsumentprisindex med en korrigeringskoefficient.

19. Pensionsanpassungsgesetz 2018 (lagen om indexreglering av pensioner för år 2018, nedan kallad PAG 2018) ändrade denna korrigeringsmekanism för kalenderåret 2018. Närmare bestämt var det genom PAG 2018 som 711 § ASVG infördes, vilken föreskriver följande stegvisa höjning av pensionerna:

”1. Utan hinder av 108h § punkt 1 första meningen och punkt 2 ska uppräkningen av pensionsbelopp för kalenderåret 2018 inte ske med korrigeringskoefficienten utan på följande sätt:

Den totala pensionsinkomsten (punkt 2) ska uppräknas med

1. 2,2 %, när den inte överstiger 1500 euro i månaden,

2. med 33 euro, när den överstiger 1500 euro men inte 2000 euro i månaden,

3. med 1,6 % när den överstiger 2000 euro men inte 3355 euro i månaden,

4. med en procentsats som är linjärt avtagande mellan värdena 1,6 % och 0 %, när den överstiger 3355 euro men inte 4980 euro.

Om den totala pensionsinkomsten överstiger 4980 euro i månaden sker ingen uppräkning.

2. Den totala pensionsinkomsten för en person är summan av alla pensioner från den lagstadgade pensionsförsäkringen, som denne hade rätt till enligt de bestämmelser som trädde i kraft efter den 31 december 2017 … Till de totala pensionsinkomsterna räknas även alla förmåner som omfattas av [SpBegrG] om pensionstagaren har rätt till dessa den 31 december 2017.

…

6. …(Grundlagsbestämmelse) Indexeringen för kalenderåret 2018 av förmåner som omfattas av [SpBegrG] får inte överskrida uppräkningen enligt punkt 1 med tillämpning av den totala pensionsinkomsten (punkt 2).”

III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande

20. Klaganden är en tidigare anställd hos NK, motparten i det nationella målet (nedan kallad motparten). Motparten är ett börsnoterat aktiebolag, av vilket delstaten Niederösterreich äger 51 procent.

21. Den 2 mars 1992 ingick klaganden under pågående anställning ett pensionsavtal som innehåller en direkt utfästelse om förmåner med motparten. Denna utgör ett ensidigt åtagande från arbetsgivarens sida att, efter att anställningsförhållandet upphört, direkt utbetala en tjänstepension till ett visst belopp, vilken finansieras från företagets avsättningar. Klagandens avtal innehåller dessutom en så kallad värdesäkringsklausul, enligt vilken de belopp som årligen ska betalas ut höjs med samma procentsats som enligt det kollektivavtal som gäller för motpartens anställda tillämpas på lönerna i den högsta tjänstekategorin.

22. Klaganden gick i pension den 1 april 2010 och uppbär således olika pensionsförmåner. Bland annat betalar motparten sedan den 17 december 2010 ut tjänstepension till honom på grundval av den direkta utfästelsen om förmåner som avtalades den 2 mars 1992.

23. Från den 1 januari 2015 innehåller motparten en del av detta belopp som ett bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet i enlighet med 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG.

24. Dessutom höjde motparten inte beloppet som skulle betalas ut under 2018 enligt värdesäkringsklausulen, eftersom denna omfattas av bestämmelserna i PAG 2018, i synnerhet den nya 711 § punkt 6 ASVG, enligt vilken vissa pensionsförmåner inte ska höjas om den totala pensionsinkomst som en person uppbär överstiger ett belopp på 4980 euro.

25. Klaganden har i det nationella målet invänt mot innehållandet av bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet och underlåtelsen att justera hans tjänstepension år 2018. Han har i huvudsak gjort gällande att de nationella bestämmelserna som de båda åtgärderna bygger på innebär att han blir diskriminerad på grund av sitt kön, sin ålder och sin förmögenhet samt att de strider mot direktiven om likabehandling och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Dessa bestämmelser innebär nämligen framför allt att mycket höga pensionsbelopp som grundas på äldre avtal sänks, vilket påverkar betydligt fler män än kvinnor.

26. Mot denna bakgrund har Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt, Österrike) som ska avgöra detta mål beslutat att förklara förfarandet vilande och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1) Omfattar tillämpningsområdet för [direktiv 79/7/EEG] och/eller [direktiv 2006/54/EG] en medlemsstats bestämmelser, om dessa ger upphov till att penningbelopp innehålls avseende ett betydligt högre antal män med rätt till tjänstepension än kvinnor med rätt till tjänstepension vid den tidigare arbetsgivarens utbetalning av denna tjänstepension och dessa belopp fritt får användas av denne arbetsgivare, och är sådana bestämmelser diskriminerande i den mening som avses i dessa direktiv?

2) Omfattar tillämpningsområdet för [direktiv 2000/78/EG] en medlemsstats bestämmelser som diskriminerar på grund av ålder, eftersom de ekonomiskt uteslutande belastar gamla människor med privaträttsligt anspråk på tjänstepension, som avtalats såsom direkt utfästelse av förmåner, medan yngre och unga personer som tecknat avtal om tjänstepension inte belastas ekonomiskt?

3) Ska bestämmelserna i [stadgan] tillämpas på tjänstepensioner, särskilt bestämmelserna om icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21, även om en medlemsstats bestämmelser inte innehåller någon sådan diskriminering som är förbjuden enligt [direktiv 79/7, direktiv 2000/78 och direktiv 2006/54]?

4) Ska artikel 20 ff i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser genom vilka unionsrätten genomförs i enlighet med artikel 51 i [stadgan] och som på grund av kön, ålder, förmögenhet eller av andra skäl, exempelvis den tidigare arbetsgivarens nuvarande egendomsförhållanden, diskriminerar de personer som har ett privaträttsligt anspråk på tjänstepension i förhållande till andra personer med rätt till tjänstepension, och förbjuder [stadgan] sådan diskriminering?

5) Medför nationella bestämmelser, enligt vilka endast en liten personkrets, med avtalsrättsliga anspråk på tjänstepension i form av en förmån till följd av en direkt utfästelse, åläggs att utge ekonomiska bidrag till deras tidigare arbetsgivare, även en diskriminering på grund av förmögenhet i enlighet med artikel 21 i [stadgan], om endast personer med högre tjänstepension omfattas?

6) Ska artikel 17 i [stadgan] tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser som föreskriver en direkt lagstadgad expropriering utan ersättning i fråga om vad som stadgats i ett mellan två privatpersoner ingånget avtal om tjänstepension gällande en direkt utfästelse om förmåner för en tidigare arbetstagare inom ett företag som sörjt för utbetalningen av tjänstepensionen och inte har några ekonomiska problem?

7) Utgör en lagstadgad skyldighet för den tidigare arbetsgivaren att till en person med rätt till tjänstepension inte utbetala delar av det avtalade beloppet (avtalad tjänstepension) i egenskap av brott mot avtalsfriheten ett ingrepp i arbetsgivarens äganderätt?

8) Ska artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser som innebär en direkt lagstadgad expropriering och inte ger någon annan möjlighet för att bestrida exproprieringen än att väcka talan mot den gynnade parten (den tidigare arbetsgivaren och betalningsskyldig inom pensionsavtalet) om skadestånd och återbetalning av det exproprierade penningbeloppet?”

27. Klaganden, Republiken Österrike och Europeiska kommissionen har avgett skriftliga yttranden i förfarandet vid domstolen. Nämnda parter och motparten deltog i förhandlingen den 22 januari 2020.

IV. Rättslig bedömning

28. I centrum för förevarande begäran om förhandsavgörande står två nationella bestämmelser som påverkar storleken på den tjänstepension som klaganden uppbär på grund av en så kallad direkt utfästelse om förmåner från sin arbetsgivare, ett statligt kontrollerat företag.

29. Fram till införandet av tjänstepensionskassan den 1 juli 1990 var sådana direkta utfästelser om förmåner standardformen för tjänstepensioner i Österrike. Utfästelsen innebär att arbetsgivaren förpliktar sig att till arbetstagaren betala ut ett visst belopp varje månad efter det att denne gått i pension. Arbetstagare i ledande befattningar kunde ofta få till stånd mycket lukrativa tjänstepensionsavtal. Sedan dess har de flesta arbetsgivare gått över till att varje månad betala in bidrag till en tjänstepensionskassa eller livförsäkring så länge anställningen varar.

30. Sedan 2015 innehålls å ena sidan, från tjänstepensioner såsom klagandens, vars belopp överstiger en viss gräns, ett så kallat bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet. Å andra sidan gjordes ingen höjning av klagandens tjänstepension för 2018 i strid med den avtalade värdesäkringsklausulen, eftersom hans totala pension – till vilken även förmåner till följd av direkta utfästelser från statligt kontrollerade företag räknas utöver den lagstadgade pensionen – översteg gränsen på 4980 euro.

31. Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter påverkar de aktuella bestämmelserna statistiskt sett fler män än kvinnor, fler gamla än unga och fler förmögna personer än personer som saknar förmögenhet. Mot denna bakgrund uppkommer frågan huruvida bestämmelserna är förenliga med förbuden mot (indirekt) diskriminering på grund av kön och ålder enligt direktiven 79/7, 2000/78 och 2006/54. Dessutom överväger den hänskjutande domstolen om det föreligger överträdelser av artiklarna 17, 20, 21 och 47 i stadgan.

32. Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen med de två första frågorna få klarhet i huruvida de nämnda direktiven är tillämpliga (om detta A.) och huruvida de nationella bestämmelserna utgör indirekt diskriminering på grund av kön (om detta B.) eller ålder (om detta C.). Dessutom vill den få ett klargörande av huruvida stadgan är tillämplig i det nationella målet, och om så är fallet, hur de ovan nämnda grundläggande rättigheterna ska tolkas i förhållande till de omtvistade bestämmelserna (om detta D.).

A. Tillämpningsområdet för direktiven 79/7, 2000/78 och 2006/54 (den första delen av fråga 1 och den första delen av fråga 2)

33. Med den första delen av fråga 1 och den första delen av fråga 2, som ska prövas tillsammans och inledningsvis, vill den hänskjutande domstolen få ett klargörande av huruvida bestämmelser som de i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 79/7, 2000/78 och 2006/54.

34. Vad gäller direktiv 79/7 framgår av dess artikel 3.1 a att direktivet endast är tillämpligt på lagstadgade system. De i det nationella målet omtvistade bestämmelserna i 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG avser däremot utfästelser om förmåner som enligt legaldefinitionen i 1 § punkt 1 BPG är av avtalsrättslig karaktär.

35. Sådana tjänstepensioner omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2000/78 och 2006/54.

36. De utgör nämligen i egenskap av avtalsförpliktelser, vars syfte bland annat är att ge ett företags anställda ytterligare förmåner utöver den lagstadgade pensionsförsäkringen, ett företags- och yrkesbaserat system för social trygghet i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 2006/54. Dessutom omfattas tjänstepensioner enligt fast rättspraxis av begreppet lön i den mening som avses i artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 och artikel 1.2 b i direktiv 2006/54.

37. Den österrikiska regeringen anser att de omtvistade bestämmelserna ändå inte omfattas av dessa direktivs tillämpningsområden, eftersom de till sin karaktär utgör en särskild skatt på särskilt höga pensionsförmåner. Den österrikiska regeringen stödjer sitt argument på domstolens dom i målet C, i vilket domstolen fann att införandet av en tilläggsskatt på inkomster från ålderspension som inte har något samband med anställningsavtalet och som är tillämplig på inkomster som överstiger ett visst belopp, inte omfattas av direktivens tillämpningsområden.

38. Mot detta argument kan det för det första invändas att domstolen i målet C fann att uttag av en skatt inte rör frågan om vilka regler eller villkor som är tillämpliga vid beräkningen av storleken på förmåner som utbetalas till en arbetstagare på grund av det tidigare anställningsförhållandet. Den rör därmed inte beräkningen av arbetstagarens ”lön” i den mening som avses i direktiv 2000/78.

39. Däremot påverkar 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG direkt storleken på den tjänstepension som arbetsgivaren är skyldig att betala den berörda tidigare arbetstagaren på grundval av det relevanta tilläggsavtalet till anställningsavtalet. Beloppet som dras av som bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet och förbudet mot höjning i överensstämmelse med den avtalade värdesäkringsklausulen innebär nämligen att arbetsgivaren behöver utbetala ett lägre belopp till sin tidigare anställda än vad som avtalats.

40. För det andra tillämpade domstolen en formell tolkning av begreppet skatt när den fann att de aktuella omständigheterna inte föll inom direktivens tillämpningsområde och baserade sin slutsats i detta sammanhang på omständigheten att beskattning av pensionsinkomster omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet på skatteområdet. Endast den omständigheten att de omtvistade bestämmelsernas syfte är att öka de offentliga intäkterna och därigenom garantera en hållbar finansiering av pensioner innebär dock inte att de kan anses som skatterättsliga bestämmelser.

41. Mot bakgrund av ovanstående överväganden drar jag slutsatsen att direktiven 2006/54 och 2000/78 är tillämpliga.

B. Indirekt diskriminering på grund av kön (fråga 1)

42. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av fråga 1 för att få klarhet i, för det första, huruvida artikel 4.2 och artikel 5 c i direktiv 2006/54 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, i vilken det föreskrivs att ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet ska innehållas från personer som uppbär vissa ”extrapensioner”, nämligen sådan som uppbärs till följd av direkta utfästelser om förmåner, som utbetalas av statligt kontrollerade företag och överstiger en nivå som bestäms i lag, när det är fler män än kvinnor som innehar pensionsrättigheter som överstiger denna nivå.

43. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 4.2 och artikel 5 c i direktiv 2006/54 utgör hinder för en bestämmelse, i vilken det för år 2018 föreskrivs att en total pensionsinkomst som överstiger en nivå på 4980 euro helt undantas från den avtalade uppräkningen av en förmån som grundar sig på en direkt utfästelse som gjorts av ett statligt kontrollerat företag, när det är fler män än kvinnor som har rätt till pension över denna nivå.

44. Artikel 4.2 och artikel 5 c i direktiv 2006/54 förbjuder direkt eller indirekt könsdiskriminering vid alla former och villkor för ersättning och i företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet i fråga om beräkningen av förmåner.

45. Direkt diskriminering på grund av kön kommer inte i fråga i förevarande mål, eftersom varken 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG eller 711 § punkt 6 ASVG innehåller något villkor avseende pensionstagarens kön vad gäller skyldigheten att bidra till garantin för pensionssystemets hållbarhet, eller vad gäller den uteblivna uppräkningen av tjänstepensionen.

46. Det kan emellertid vara fråga om indirekt diskriminering enligt artikel 2.1 b i direktiv 2006/54 när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet.

47. Fastställandet av huruvida det föreligger en indirekt diskriminering enligt nämnda bestämmelse sker i två steg. I ett första steg ska det prövas huruvida det sker någon särbehandling på grundval av ett ”neutralt” särskiljande kriterium (om detta 1.). Det är först när det står klart att detta är fallet, som det i ett andra steg ska prövas huruvida regleringen särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet (om detta 2. och 3.). Slutligen uppkommer, i förekommande fall, frågan om missgynnandet kan motiveras (om detta 4.).

1. Förekomsten av särbehandling på grund av ”skenbart neutrala” bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt

48. Bestämmelserna i 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG knyter skyldigheten att bidra till garantin för pensionssystemets hållbarhet och undantaget från uppräkning av tjänstepensionen till tre (neutrala) villkor: en person måste för det första ha erhållit en direkt utfästelse om förmåner, för det andra måste denna vara från ett statligt kontrollerat företag och för det tredje måste ersättningen överstiga 5370 euro eller 4980 euro.

49. Den hänskjutande domstolen anser att de omtvistade bestämmelserna således medför en särbehandling av pensionstagare på grund av vilken beskaffenhet deras utfästelse om förmåner har, på grund av beskaffenheten hos den enhet som har gjort utfästelsen om förmåner och på grund av nivån på ersättningen.

50. Enligt 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG berörs nämligen varken pensionstagare som uppbär andra typer av tjänstepension som överstiger de aktuella nivåerna, nämligen enligt en utfästelse om förmåner från en pensionskassa eller en livförsäkring (differentiering beroende på typen av utfästelse om förmåner), eller pensionstagare som uppbär motsvarande belopp till följd av direkta utfästelser om förmåner som gjorts av privatägda företag (differentiering beroende på typen av enhet), eller pensionstagare som erhållit direkta utfästelser om förmåner från statligt kontrollerade företag men vilkas ersättning ligger under de berörda gränserna (differentiering beroende på pensionsförmånens storlek) av skyldigheten att bidra till att garantera pensionssystemets hållbarhet eller av undantaget från uppräkning av pensionsersättningen.

51. Vad gäller de två första kriterierna är det emellertid tveksamt om det alls är fråga om särbehandling. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att en särbehandling endast föreligger när skilda regler tillämpas på lika situationer. Bedömningen av om situationerna är lika ska ske i synnerhet mot bakgrund av syftet med den konkreta åtgärden.

52. I detta sammanhang erinrar jag om att de omtvistade bestämmelserna enligt den österrikiska regeringens uppgifter framför allt syftar till att öka statens intäkter. Trots att förmåner till följd av direkta utfästelser inte betalas direkt av staten, utan från det berörda företagets avsättningar, så minskar nämligen en mycket hög nivå av åtaganden företagens vinster och som en följd av detta även deras utdelningar till staten. Innehållande av bidrag till garanti för pensionssystemets hållbarhet och undantaget från uppräkning av tjänstepensioner för tidigare arbetstagare som uppbär särskilt höga pensioner från statligt kontrollerade företag gynnar således indirekt även staten.

53. Av denna anledning har bestämmelsernas tillämpningsområde begränsats till att endast omfatta direkta utfästelser om förmåner från statligt kontrollerade företag. Tjänstepensioner som betalas ut av en pensionskassa eller försäkring utgör nämligen inte längre en skyldighet för arbetsgivaren. Följaktligen har dessa typer av tjänstepensioner, även när det är fråga om statligt kontrollerade företag, inte någon indirekt påverkan på statsfinanserna. Detsamma gäller naturligtvis för privata företags förpliktelser beträffande tjänstepensioner.

54. Mot bakgrund av syftet med åtgärderna framstår den situation som pensionstagare som erhåller andra typer av tjänstepensioner samt tidigare anställda hos privata företag befinner sig i således inte alls som en situation som är jämförbar med den som pensionstagare som erhåller förmåner till följd av direkta utfästelser från statligt kontrollerade företag befinner sig i.

55. Ändå anser den hänskjutande domstolen att det är just anknytningen till storleken på pensionsrättigheten som är det avgörande kriteriet som innebär indirekt diskriminering av män, eftersom det är fler män än kvinnor som har så höga pensionsförmåner. Vad gäller särbehandlingen av personer med pensionsrättigheter som ligger över respektive under de aktuella gränserna, kan man visserligen ställa frågan huruvida de över huvud taget ska behandlas lika med avseende på skyldigheten att betala ett belopp för att bidra till att garantera pensionssystemets hållbarhet med hänsyn till skillnaderna i deras ekonomiska förmåga. Jag anser emellertid att denna fråga blir relevant först inom ramen för en eventuell prövning av om diskrimineringen kan motiveras. Nedan ska jag inledningsvis undersöka huruvida rekvisitet som anknyter till storleken på pensionsförmånen faktiskt har en indirekt diskriminerande verkan.

2. Huruvida män särskilt missgynnas genom anknytning till ett skenbart neutralt kriterium

56. Vid fastställande av huruvida det föreligger en indirekt diskriminering uppstår det i regel problem vid bedömning av frågan huruvida en anknytning till ett skenbart neutralt kriterium särskilt missgynnar personer av det ena könet.

57. Enligt rättspraxis kan bland annat statistiska uppgifter användas för att styrka detta. I detta hänseende ska två relationstal – det vill säga procentsatser – beräknas för att fastställa huruvida det omtvistade kriteriet missgynnar fler män än kvinnor.

58. Det är däremot inte tillräckligt att beakta absoluta tal, eftersom dessa beror på antalet verksamma arbetstagare i hela medlemsstaten samt på fördelningen av manliga och kvinnliga arbetstagare i denna medlemsstat.

59. I detta sammanhang kan jag inledningsvis konstatera att den hänskjutande domstolen verkar ha begränsat sig till att endast beakta just absoluta tal. Den har endast konstaterat – för övrigt utan att visa några exakta siffror i detta hänseende – att fler män än kvinnor har betalat ett bidrag till att garantera pensionssystemets hållbarhet samt undantagits från uppräkningen av tjänstepension enligt 711 § punkt 6 ASVG.

60. Den hänskjutande domstolen verkar alltså ha jämfört antalet män som berörs av skyldigheten att bidra till att garantera pensionssystemets hållbarhet samt av undantaget från uppräkning av tjänstepension med antalet kvinnor som berörs. Med andra ord har den hänskjutande domstolen endast tagit hänsyn till kretsen av personer som uppfyller det omtvistade kriteriet, det vill säga vars pensionsförmåner överstiger de fastställda nivåerna. Om man gör den nödvändiga beräkningen av relationstal med avseende på denna grupp, så berörs emellertid per definition 100 procent av männen och 100 procent av kvinnorna.

61. En ren jämförelse av dessa absoluta tal kan dessutom snedvridas av konjunkturbetonade företeelser, sektorspecifika omständigheter eller andra faktorer. I det aktuella målet är dessa tal bland annat beroende av hur många kvinnor och hur många män som innehade ledande befattningar i statligt kontrollerade företag fram till slutet på 1990-talet. Med största sannolikhet var det nämligen endast dessa personer som i praktiken hade möjlighet att förhandla till sig pensionsrättigheter som ligger över de fastställda gränserna på 5730 euro respektive 4980 euro.

62. Vad gäller statistiska bevis har domstolen redan slagit fast dels att det ankommer på den hänskjutande domstolen att beakta samtliga arbetstagare som omfattas av de nationella bestämmelser som ger upphov till särbehandlingen, dels att den bästa jämförelsemetoden är att jämföra den andel av den manliga arbetskraften som påverkas av särbehandlingen med motsvarande andel av den kvinnliga arbetskraften. Med andra ord ska frågan hur stor andel av det ena könet som påverkas i jämförelse med det andra könet bestämmas med avseende på den personkrets som fastställs av den omtvistade bestämmelsens tillämpningsområde. Denna omfattar inte med nödvändighet alla arbetstagare eller pensionstagare i den berörda medlemsstaten.

63. Det är endast genom att begränsa gruppen av personer som tas i beaktande på detta sätt som det är möjligt att utreda huruvida den berörda bestämmelsen och det omtvistade kriteriet i bestämmelsen faktiskt har en indirekt diskriminerande verkan och det samtidigt kan uteslutas att resultatet påverkas av andra faktorer.

64. Situationen i det nationella målet illustrerar denna punkt väldigt tydligt. Om man skulle beakta antalet män respektive kvinnor som omfattas av de omtvistade skyldigheterna i relation till alla manliga pensionärer å ena sidan och alla kvinnliga pensionärer å andra sidan vid denna tidpunkt, skulle det ge en missvisande bild. Då skulle hänsyn nämligen inte tas till att det sannolikt var väsentligt fler män bland de personer som hade möjlighet att ingå ett avtal om tjänstepension fram till 1990-talet. På samma sätt skulle kvinnor som visserligen arbetade vid denna tidpunkt, men som på grund av anställningens art eller omfattning inte erbjöds att ingå avtal om tjänstepension utöver den lagstadgade pensionen, inkluderas vid beräkningen av relationstalet. Resultatet av jämförelsen skulle alltså endast avspegla de rådande samhällsförhållandena och sociala förhållanden under denna tid, men däremot inte säga någonting om en eventuell indirekt diskriminerande verkan av de omtvistade bestämmelserna.

65. Följaktligen måste den hänskjutande domstolen å ena sidan beräkna antalet män vars pensionsförmåner överstiger den fastställda nivån i förhållande till det totala antalet män med en direkt utfästelse om förmåner från ett statligt kontrollerat företag. Procentsatsen som beräknas på detta sätt ska sedan jämföras med antalet kvinnor vars pensionsanspråk överstiger den fastställda nivån i förhållande till det totala antalet kvinnor med en direkt utfästelse om förmåner från ett statligt kontrollerat företag.

66. Om denna jämförelse visar att procentandelen kvinnor som påverkas i den eventuellt relativt lilla gruppen kvinnor som över huvud taget omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde inte alls är mycket mindre än procentandelen män som påverkas i den eventuellt mycket större gruppen män, kan man alltså inte utan vidare dra slutsatsen att de omtvistade bestämmelserna utgör indirekt diskriminering på grund av kön.

67. Den hänskjutande domstolen ansvarar för den slutgiltiga bedömningen av frågan huruvida sifferuppgifter som beräknats enligt ovan är tillförlitliga.

68. I det aktuella målet skulle tvivel med avseende på siffrornas tillförlitlighet kunna uppstå om könsfördelningen mellan män och kvinnor som omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde skulle avvika – det vill säga vara oväntad i något hänseende. Det finns emellertid inga uppgifter i beslutet om hänskjutande som tyder på det. I synnerhet verkar den hänskjutande domstolen inte stödja sig på siffror som pekar på att det skulle finnas särskilt många män bland tidigare anställda hos statligt kontrollerade företag i jämförelse med könsfördelningen bland pensionstagare i allmänhet. Inte heller verkar den hänskjutande domstolen ha tillgång till sifferuppgifter som tyder på att det i gruppen av personer som uppbär tjänstepension ingår en större procentandel män än kvinnor som gynnas av en direkt utfästelse om förmåner. Tvärtom framgår det av beslutet om hänskjutande att direkta utfästelser om förmåner var den vedertagna metoden för att tillhandahålla tjänstepensioner fram till 1990-talet, vilket alltså innebär att 100 procent av män och 100 procent av kvinnor som erbjöds en tjänstepension under denna tidsperiod erhöll en direkt utfästelse om förmåner.

69. Av dessa överväganden följer också att begränsningen av de omtvistade bestämmelsernas tillämpningsområde till att endast omfatta direkta utfästelser om förmåner från statligt kontrollerade företag (vilket innebär att andra typer av tjänstepensioner och privata arbetsgivare alltså är undantagna) inte i sig tycks leda till en indirekt diskriminering på grund av kön.

3. Huruvida det kan fastställas att män särskilt missgynnas i förevarande fall

70. Vid den muntliga förhandlingen påpekade motparten att det eventuellt inte är möjligt att få fram de nödvändiga statistiska uppgifterna. På grund av att utfästelserna om förmåner har kommit till stånd genom individuella avtal är det inte möjligt att upprätta några allmänna statistiska underlag med avseende på hur många män och hur många kvinnor som gynnas av direkta utfästelser om förmåner från statligt kontrollerade företag och hur många av dem som har pensionsförmåner som överstiger de nivåer som fastställts enligt 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG.

71. Man skulle eventuellt kunna ta fram uppgifter om hur många män och kvinnor som fått direkta utfästelser om förmåner från motparten och hur många av männen respektive kvinnorna som omfattas av skyldigheten att betala bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet och av undantaget från uppräkningen av deras pensionsförmåner.

72. I detta sammanhang erinrar jag om att statistiska uppgifter inte på något vis utgör den enda omständigheten som ska beaktas för att styrka förekomsten av indirekt diskriminering. Det framgår av rättspraxis att sådana uppgifter endast utgör ett indicium. De principiella invändningar som i detta sammanhang kan riktas mot användningen av statistiska uppgifter har för övrigt redan behandlats närmare på annan plats. Av denna anledning får nationell lagstiftning föreskriva att alla medel kan används för att fastställa att diskriminering föreligger.

73. Dessutom har domstolen redan slagit fast att den omständigheten att det inte är möjligt att få tillgång till statistiska uppgifter som är relevanta för framläggandet av fakta som styrker diskriminering inte får riskera att äventyra att syftet med direktivet uppfylls och därmed frånta direktivet dess ändamålsenliga verkan. Mot denna bakgrund fastslog domstolen i målet Schuch-Ghannadan att det under vissa omständigheter är tillåtet att åberopa andra tillgängliga uppgifter.

74. Avgörande är i slutändan huruvida den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet, vid prövningen av sådana alternativa uppgifter kommer fram till att de är godtagbara, representativa och signifikanta och inte är uttryck för rent slumpmässiga eller konjunkturbetonade företeelser. När domstolen tar hänsyn till motpartens uppgifter måste den i enlighet härmed bedöma huruvida fördelningen mellan män och kvinnor i gruppen av personer som uppbär förmåner på grund av en direkt utfästelse om förmåner från motparten, på ett ungefär överensstämmer med fördelningen mellan män och kvinnor i gruppen av personer som omfattas av tillämpningsområdet för 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG.

4. Huruvida en eventuell könsdiskriminering kan motiveras

75. Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att de omtvistade ingreppen i pensionsförmånerna utgör en indirekt diskriminering på grund av kön, ska den slutligen pröva huruvida denna diskriminering objektivt motiveras av ett berättigat mål som saknar samband med all diskriminering på grund av kön och huruvida medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

76. Här ska jag först påpeka att en indirekt diskriminerande verkan av bestämmelserna, om den hänskjutande domstolen skulle fastställa en sådan verkan, eventuellt anknyter till ett redan bestående tillstånd av ojämlikhet. Om det till övervägande del är män som berörs skulle det med stor sannolikhet endast bero på den omständigheten att män i genomsnitt alltjämt tjänar mer pengar än kvinnor och är överrepresenterade i ledande befattningar. Till skillnad från situationen i de mål som domstolen avgjort tidigare förvärras således den befintliga ekonomiska ojämlikheten mellan könen inte ännu mer i förevarande mål. Av detta följer att de krav som ställs för att en eventuell indirekt diskriminering kan anses som motiverad är lägre i motsvarande mån.

77. Enligt den österrikiska regeringens uppgifter har de omtvistade bestämmelserna två huvudsakliga syften. Den ena målsättningen är att minska den belastning på statsfinanserna som särskilt höga pensionsåtaganden i den offentliga och halvoffentliga sektorn innebär. Den andra målsättningen är en utjämning av pensionsnivåerna mer allmänt mot bakgrund av att de rådande betydande skillnaderna i storleken på pensionsförmåner uppfattas som orättvisa.

78. Domstolen har erkänt upprätthållandet av ett fungerande avgiftsbaserat system, och särskilt säkerställandet av systemets ekonomiska jämvikt, som legitima målsättningar i socialpolitiken. Dessutom har den medgett medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av vilka konkreta social- och arbetsmarknadspolitiska mål de eftersträvar. Det följer emellertid av fast rättspraxis att de medel som väljs för att genomföra dessa mål ska tillämpas på ett konsekvent och systematiskt sätt.

79. Härvid kan det med avseende på målsättningen att avlasta de offentliga finanserna för det första konstateras att SpBegrG även innehåller bestämmelser om den allmänna begränsningen av ersättningar till offentliga tjänstemän och anställda, samt bestämmelser om innehållandet av bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet från dessa grupper, vars pensionsrättigheter finansieras direkt med offentliga medel. Dessutom infördes genom 711 § punkt 1 ASVG för år 2018 en gradvis avtagande pensionshöjning för pensionstagare som erhåller ersättning från den lagstadgade pensionsförsäkringen, inom ramen för vilken ingen uppräkning sker för belopp som överstiger gränsen på 4980 euro. Lagstiftaren verkar således genomföra målet att avlasta statsfinanserna på ett omfattande och systematiskt sätt.

80. För det andra betonades det visserligen flera gånger vid den muntliga förhandlingen att de omtvistade bestämmelserna inte förpliktar statligt kontrollerade företag att använda de insparade beloppen till att göra pensionsavsättningar. Därför finns det ingen garanti för att bestämmelserna över huvud taget bidrar till att finansiera pensioner. I detta sammanhang bör det dock påpekas att staten i vart fall skulle kunna framtvinga vinstutdelning i bolag där den är majoritetsaktieägare. På detta sätt kan man i fall av osäkerhet garantera att det inte finns någon risk för ytterligare belastning av statsfinanserna när ett företag inte använder de insparade beloppen i deras avsedda syfte.

81. För det tredje ska det beaktas att utformningen av de omtvistade bestämmelserna tar hänsyn till de berörda personernas ekonomiska förmåga när det gäller den uteblivna uppräkningen av pensionsförmåner och skyldigheten att betala bidrag till att garantera pensionssystemets hållbarhet samt vilket belopp bidraget ska betalas. Det är endast mycket höga ersättningsnivåer, som enligt den österrikiska regeringens uppgifter ligger 290 procent över den genomsnittliga pensionsnivån, som över huvud taget berörs av bestämmelserna. Dessutom står beloppet på det bidrag som ska betalas i proportion till ersättningens storlek.

82. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den nationella lagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av socialpolitiska mål kan bestämmelserna följaktligen i alla händelser inte anses vara uppenbart olämpliga eller inkonsekventa.

5. Slutats i denna del

83. Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer att artikel 4.2 och artikel 5 c i direktiv 2006/54/EG ska tolkas så, att de visserligen i princip kan utgöra hinder för nationella bestämmelser, i vilka det föreskrivs att ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet ska innehållas från personer som uppbär tjänstepension i form av en förmån till följd av en direkt utfästelse från statligt kontrollerade företag, samt att de undantas från den avtalade uppräkningen av deras pensionsrättigheter, om denna ersättning överstiger en viss nivå som bestäms i lag. Detta förutsätter dock att procentandelen av personer av ett visst kön vars pensionsrättigheter överstiger denna nivå, i förhållande till det totala antalet personer av detta kön i gruppen av personer som har rätt till den berörda typen av tjänstepension, är väsentligt högre än motsvarande procentandel av det andra könet, och denna situation inte kan motiveras av ett berättigat mål som saknar samband med all diskriminering på grund av kön.

C. Huruvida det föreligger indirekt diskriminering på grund av ålder (fråga 2)

84. Med den andra delen av sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 2.1 i direktiv 2000/78 utgör hinder för nationella bestämmelser som de omtvistade ingreppen i pensionsrättigheter, när det framför allt är äldre personer över 60 år som berörs av skyldigheten att betala ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet och undantaget från uppräkning av deras tjänstepension.

85. Fastställelse av indirekt diskriminering i enlighet med direktiv 2000/78 ska ske enligt samma principer som gäller för direktiv 2006/54.

86. I detta hänseende följer av vad som anförts ovan att det i princip med avseende på alla personer som omfattas av den omtvistade nationella bestämmelsen måste utredas huruvida differentieringen särskilt missgynnar gamla människor.

87. Av beslutet om hänskjutande framgår i detta hänseende emellertid inte att det ingår fler äldre personer över 60 års ålder i gruppen personer som enligt de berörda bestämmelserna ska betala ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet eller vars pensionsrättigheter inte höjs procentuellt, än bland de personer som inte berörs på grund av den lägre nivån på deras pensionsförmåner.

88. Istället anser den hänskjutande domstolen att det är fråga om indirekt diskriminering på grund av ålder, eftersom de omtvistade ingreppen i pensionsrättigheter, oberoende av de konkreta nackdelar som de medför, från första början endast gäller för pensionstagare som fått direkta utfästelser om förmåner, vilka med nödvändighet är äldre än pensionstagare som uppbär andra typer av tjänstepension, då förstnämnda typ av pensionsavtal i praktiken upphörde att ingås i slutet av 1990-talet. Efter införandet av tjänstepensionskassorna har arbetsgivarna i praktiken övergått till att erbjuda andra typer av tjänstepension.

89. I detta sammanhang bör det emellertid påpekas att det ligger i sakens natur att personer på vilka ett senare rättsläge äger tillämpning är yngre än personer som omfattas av ett tidigare rättsläge. Det utgör dock inte någon indirekt diskriminering på grund av ålder.

90. Mot denna bakgrund ska fråga 2 besvaras så, att artikel 2.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs att ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet ska innehållas från personer som uppbär en viss typ av tjänstepensioner som överstiger en nivå som bestäms i lag, samt att dessa tjänstepensioner undantas från den avtalade uppräkningen av deras pensionsrättigheter, inte utgör indirekt diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i nämnda bestämmelse, om den berörda typen av tjänstepensioner inte längre har avtalats efter en viss tidpunkt och pensionstagare med andra typer av tjänstepensionsavtal som ingåtts senare därför inte omfattas av de aktuella bestämmelsernas tillämpningsområde.

D. De grundläggande rättigheterna enligt stadgan (frågorna 3–8)

91. Med frågorna 3–8, vilka ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i hur artiklarna 17, 20, 21 och 47 i stadgan ska tolkas med avseende på nationella bestämmelser som de omtvistade ingreppen i pensionsrättigheter.

92. Konkret vill den hänskjutande domstolen inledningsvis med frågorna 4 och 5 få ett klargörande av huruvida likabehandlingsprincipen som stadfästs i artiklarna 20 och 21 i stadgan utgör hinder för sådana bestämmelser, och i synnerhet huruvida de utgör diskriminering på grund av förmögenhet i den mening som avses i artikel 21.1 i stadgan. Därefter vill den med frågorna 6 och 7 få klarhet i huruvida avtalsfriheten och rätten till egendom kan utgöra hinder för sådana bestämmelser. Slutligen vill den med fråga 8 få klarhet i huruvida den omständigheten att det inte finns ett direkt rättsmedel som kan tillgripas mot 24a § NÖ Landes- und GemeindebezügeG och 711 § punkt 6 ASVG kan utgöra ett åsidosättande av artikel 47 i stadgan i förevarande mål.

93. Inledningsvis ska det dock klargöras i vilken utsträckning stadgan över huvud taget är tillämplig i det nationella målet (om detta 1.). Visserligen avser den hänskjutande domstolens tredje fråga endast huruvida en tillämpning av stadgan även kan komma i fråga när de omtvistade bestämmelserna inte utgör indirekt diskriminering i den mening som avses i direktiven 2000/78 och 2006/54. I detta sammanhang ska emellertid även kommissionens invändningar med avseende på de tillämpliga bestämmelserna i stadgan behandlas.

94. Det är först i samband med denna prövning som betydelsen av de enskilda bestämmelserna i stadgan med avseende på sådana bestämmelser som de som är aktuella i det nationella målet ska undersökas (om detta 2.).

1. Stadgans tillämpningsområde (fråga 3)

95. Den hänskjutande domstolen anser att stadgan är tillämplig i det nationella målet oberoende av huruvida det är fråga om en indirekt diskriminering i den mening som avses i direktiv 2006/54 eller i direktiv 2000/78, eftersom de omtvistade ingreppen i pensionsrättigheter avser tjänstepensioner som omfattas av det materiella tillämpningsområdet för båda direktiven.

96. I detta sammanhang ska det dock erinras om att stadgan endast är tillämplig på åtgärder som medlemsstaterna vidtar inom unionsrättens tillämpningsområde. En nationell åtgärd kan emellertid inte anses ingå i unionsrättens tillämpningsområde endast på grund av att åtgärden vidtas på ett område inom vilket unionen har befogenheter. Tvärtom krävs det enligt fast rättspraxis att unionsrätten på det berörda området innebär att medlemsstaterna åläggs specifika skyldigheter med avseende på situationen i det nationella målet.

97. Följaktligen räcker inte enbart den omständigheten att de omtvistade nationella bestämmelserna avser tjänstepensioner för att stadgan ska vara tillämplig.

98. I den mån som de omtvistade bestämmelserna däremot i materiellt hänseende inför en indirekt diskriminering på grund av kön vid beräkningen av ersättningen, vilken måste vara motiverad, omfattas de av konkreta krav i unionsrätten beträffande utformningen av tjänstepensioner. Enligt direktiven 2006/54 och 2000/78 ska fastställandet och beräkningen av förmåner i företags‐ eller yrkesbaserade system för social trygghet nämligen vara icke-diskriminerande. I detta avseende utgör de omtvistade bestämmelserna således en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

99. Enligt kommissionens uppfattning är emellertid – även för det fall att de omtvistade bestämmelserna utgör indirekt diskriminering på grund av kön – endast artikel 21.1 i stadgan tillämplig, och endast i den mån som det i nämnda bestämmelse föreskrivs ett förbud mot könsdiskriminering. Eftersom direktiv 2006/54 i detta hänseende utgör en precisering av artikel 21 i stadgan, är det nämligen endast i detta avseende som medlemsstaten tillämpar unionsrätten.

100. För det första motsvarar det syftet med medlemsstaternas skyldighet att iaktta stadgan när de tillämpar unionsrätten om denna skyldighet är omfattande. Enligt artikel 51.1 i stadgan är unionsinstitutionerna bundna av stadgan i allt sitt handlande, och följaktligen alltid fullt ut bundna av den. Syftet med att medlemsstaterna är bundna av stadgan ”när dessa tillämpar unionsrätten” är emellertid just att säkerställa att de inte åsidosätter de grundläggande rättigheterna när de i viss mån uppträder som unionens företrädare. I överensstämmelse med detta måste de vara bundna till stadgan i samma omfattning som unionen.

101. För det andra följer det av domstolens rättspraxis att antidiskrimineringsdirektiven preciserar artikel 21 i stadgan och inte att dessa definierar det normativa innehållet i denna grundläggande rättighet, vilket skulle innebära att det inte finns något skydd som kan härledas från den grundläggande rättigheten utöver detta. Tvärtom framgår det av denna rättspraxis att dessa direktiv ska tolkas i ljuset av artikel 21 i stadgan. Härav följer att det, för det fall att det konstateras föreligga en överträdelse av direktiven, inte längre är nödvändigt att separat pröva om det föreligger en överträdelse av artikel 21 utifrån samma omständigheter. Det är dock självklart nödvändigt att iaktta även de andra grundläggande rättigheterna enligt stadgan.

102. I enlighet med detta har domstolen redan fastslagit att medlemsstaterna inom tillämpningsområdet för direktiv 2000/78 är skyldiga att iaktta artikel 28, artikel 15 och artikel 16 i stadgan. Dessutom har domstolen även inom tillämpningsområdet för direktiv 2004/38/EG framhållit medlemsstaternas skyldighet att iaktta artikel 7 och artikel 24.2 i stadgan.

103. Mot denna bakgrund ska fråga 3 besvaras på så sätt att artikel 51.1 i stadgan ska tolkas så, att en lagstadgad utformning av tjänstepensioner utgör en sådan tillämpning av unionsrätten som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2006/54 och 2000/78, om den aktuella utformningen innebär en diskriminering som behöver motiveras i den mening som avses i dessa direktiv.

2. Tolkning av de enskilda grundläggande rättigheterna

a) Artikel 21.1 i stadgan (frågorna 4 och 5)

104. Jag har redan visat ovan att artikel 21.1 i stadgan, även för det fall att den hänskjutande domstolen kommer fram till att de omtvistade bestämmelserna utgör indirekt diskriminering på grund av kön som behöver motiveras, inte längre behöver prövas utifrån köns- eller åldersdiskriminering. Det saknas följaktligen skäl att besvara fråga 4 i denna del.

105. Det ska emellertid prövas hur artikel 21.1 i stadgan ska tolkas med avseende på diskriminering på grund av förmögenhet i förhållande till de omtvistade bestämmelserna.

106. Denna slutsats påverkas inte av att direktiv 2000/78 inte anger förmögenhet som en diskrimineringsgrund och att artikel 21.1 i stadgan inte kan utvidga tillämpningsområdet för direktiv 2000/78 till att även omfatta en diskrimineringsgrund som inte anges i direktivet. I det aktuella sammanhanget är det nämligen inte en överträdelse av direktiv 2000/78 som ska prövas, utan iakttagandet av bestämmelser i stadgan vid en medlemsstats tillämpning av unionsrätten, närmare bestämt med avseende på diskriminering i den mening som avses i direktiv 2006/54.

107. Såvitt framgår har domstolen ännu inte haft tillfälle att uttala sig om en fråga som rör diskriminering på grund av förmögenhet.

108. Jag anser att man i förevarande mål kan lämna frågan vilka konkreta åtgärder som i detalj kan strida mot nämnda förbud obesvarad, eftersom det hursomhelst inte kan vara några andra kriterier som gäller för motiveringen av en eventuell diskriminering på grund av förmögenhet än de som gäller för diskriminering på grund av kön. Följaktligen skulle en eventuell diskriminering på grund av förmögenhet i vilket fall som helst anses vara motiverad.

b) Artiklarna 16 och 17 i stadgan (frågorna 6 och 7)

109. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att artikel 17.1 i stadgan kan utgöra hinder för de omtvistade bestämmelserna, då dessa utgör ”en direkt lagstadgad expropriering utan ersättning” som är ett ingrepp i de berörda pensionstagarnas rätt till egendom. Dessutom anser den hänskjutande domstolen att de tidigare arbetsgivarnas rätt till egendom berörs, eftersom bestämmelserna utgör ett ingrepp i deras avtalsfrihet i den mån som de inte fick höja ersättningen av tjänstepensionerna i enlighet med vad som avtalats.

110. Det följer av domstolens praxis att avtalsfriheten hör till näringsfriheten, vilken garanteras enligt artikel 16 i stadgan. Denna omfattar friheten att bestämma eller avtala priset för ett tillhandahållande. I den mån som de omtvistade ingreppen i pensionsförmånerna reglerar storleken på avtalade tjänstepensioner, som enligt rättspraxis ska anses vara en del av lönen, utgör de således en begränsning av näringsfriheten.

111. Begreppet egendom i artikel 17.1 i stadgan omfattar alla rättigheter som kan räknas som förmögenhetsvärden, eftersom de enligt rättsordningen ger en etablerad rättslig ställning på ett sådant sätt att rättighetsinnehavaren självständigt kan utöva dessa rättigheter för egen vinning. Till dessa räknas ur arbetstagarens synvinkel i princip även pensionsrättigheter. Det följer emellertid av domstolens praxis att rätten till egendom inte kan tolkas så, att den ger rätt till pension i form av ett visst belopp. I synnerhet kan enbart en osäker utsikt till en framtida värdeökning, såsom den årliga anpassningen av en tjänstepension, ännu inte anses utgöra en konkret egendomsrätt. I den mån som det däremot är fråga om innehållande av pensionsförmåner som redan har erhållits utgör det en begränsning av nyttjandet av egendomen i den mening som avses i artikel 17.1 tredje meningen i stadgan.

112. En sådan begränsning av rätten till egendom och av näringsfriheten ska enligt artikel 52.1 i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet och denna frihet. Begränsningen får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om den är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

113. Även i detta sammanhang kan man i princip hänvisa till övervägandena ovan beträffande motivering av en eventuell indirekt diskriminering. I synnerhet har domstolen även tillerkänt medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i samband med en begränsning av rätten till egendom som syftade dels till att uppfylla målet att minska lönemassan i den offentliga sektorn, dels till att reformera pensionssystemet. I förevarande mål talar omständigheten att det endast är pensionsförmåner som överstiger en viss nivå som berörs av skyldigheten att betala ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet samt att beloppet på det bidrag som ska betalas står i proportion till ersättningens storlek för att begränsningen är proportionerlig och iakttar det väsentliga innehållet i rätten till egendom.

c) Artikel 47 i stadgan (fråga 8)

114. Slutligen anser den hänskjutande domstolen att det utgör ett åsidosättande av artikel 47 i stadgan att berörda pensionstagare inte har någon direkt möjlighet att bestrida grundlagsbestämmelserna i SpBegrG och de bestämmelser som grundas på dessa och göra gällande ett åsidosättande av unionsrätten, utan att deras enda möjlighet är att väcka talan mot den tidigare arbetsgivaren om skadestånd eller återbetalning av det innehållna penningbeloppet.

115. Det räcker härvid att konstatera att det av domstolens praxis framgår att det är tillräckligt att det finns en indirekt möjlighet till rättslig prövning för att iaktta den grundläggande rättigheten enligt artikel 47 i stadgan, när det inom ramen för denna talan är möjligt att göra en prejudiciell prövning av huruvida en nationell bestämmelse strider mot unionsrätten. Detta är uppenbarligen fallet i förevarande mål.

V. Förslag till avgörande

116. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara frågorna som Landesgericht Wiener Neustadt (Regionala domstolen i Wiener Neustadt, Österrike) har ställt på följande sätt: 1) Artikel 4.2 och artikel 5 c i direktiv 2006/54/EG ska tolkas så, att de visserligen i princip kan utgöra hinder för nationella bestämmelser, i vilka det föreskrivs att ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet ska innehållas från personer som uppbär tjänstepension i form av en förmån till följd av en direkt utfästelse från statligt kontrollerade företag, samt att de undantas från den avtalade uppräkningen av deras pensionsrättigheter, om denna ersättning överstiger en viss nivå som bestäms i lag. Detta förutsätter dock att procentandelen av personer av ett visst kön vars pensionsrättigheter överstiger denna nivå, i förhållande till det totala antalet personer av detta kön i gruppen av personer som har rätt till den berörda typen av tjänstepension, är väsentligt högre än motsvarande procentandel av det andra könet, och denna situation inte kan motiveras av ett berättigat mål som saknar samband med all diskriminering på grund av kön. 2) Artikel 2.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs att ett bidrag till garantin för pensionssystemets hållbarhet ska innehållas från personer som uppbär en viss typ av tjänstepensioner som överstiger en nivå som bestäms i lag, samt att dessa tjänstepensioner undantas från den avtalade uppräkningen av deras pensionsrättigheter, inte utgör indirekt diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i nämnda bestämmelse, om den berörda typen av tjänstepensioner inte längre har avtalats efter en viss tidpunkt och pensionstagare med andra typer av tjänstepensionsavtal som ingåtts senare därför inte omfattas av de aktuella bestämmelsernas tillämpningsområde. 3) Artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att en lagstadgad utformning av tjänstepensioner utgör en sådan tillämpning av unionsrätten som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2006/54 och 2000/78, om den aktuella utformningen innebär en diskriminering som behöver motiveras i den mening som avses i dessa direktiv. 4) Artikel 16 i stadgan ska tolkas så, att en begränsning av arbetsgivarens frihet att avtala om ersättning för en arbetstagares arbetsprestation ska anses vara motiverad om den, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse, som att garantera en hållbar finansiering av pensionssystemen. Detsamma gäller för en begränsning av nyttjandet av en arbetstagares egendom i den mening som avses i artikel 17.1 i stadgan genom innehållandet av en del av en tjänstepensionsförmån, när denna förmån överskrider ett visst tröskelvärde och beloppet på det bidrag som ska betalas står i proportion till ersättningens storlek. 5) Artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den inte kräver att en medlemsstats rättsordning måste tillhandahålla en möjlighet att väcka en fristående talan där själva saken utgör ett yrkande om att den nationella domstolen ska pröva huruvida nationella bestämmelser strider mot unionsrätten, när den enskilde på annat sätt, som inte är mindre förmånligt än det som avser en liknande talan enligt nationell rätt, kan få till stånd en prejudiciell prövning i domstol av huruvida så är fallet.

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42.

3 EUT L 204, 2006, s. 23.

4 BGBl. nr 282/1990.

5 BGBl. I nr 46/2014.

6 BGBl. I nr 64/1997.

7 LGBl. 0032–14.

8 Se ErlRV 140 BlgNR 25 GP, s. 2.

9 BGBl. nr 189/1955.

10 BGBl. I nr 151/2017.

11 Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24, svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) (nedan kallat direktiv 79/7).

12 Närmare bestämt lagstadgad pensionsförsäkring, se dom av den 22 november 2012, Elbal Moreno ( C‑385/11, EU:C:2012:746, punkt 26).

13 Dom av den 17 maj 1990, Barber ( C‑262/88, EU:C:1990:209, punkt 12), dom av den 7 januari 2004, K. B. ( C‑117/01, EU:C:2004:7, punkt 25), dom av den 1 april 2008, Maruko ( C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 44), och dom av den 2 juni 2016, C ( C‑122/15, EU:C:2016:391, punkt 23). Se i detta sammanhang även skäl 13 i direktiv 2006/54.

14 Dom av den 2 juni 2016, C ( C‑122/15, EU:C:2016:391, punkterna 25 och 26).

15 Dom av den 2 juni 2016, C ( C‑122/15, EU:C:2016:391, punkt 25).

16 Dom av den 2 juni 2016, C ( C‑122/15, EU:C:2016:391, punkterna 25 och 26).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1998, Boyle m.fl. ( C‑411/96, EU:C:1998:506, punkt 76), dom av den 20 oktober 2011, Brachner ( C‑123/10, EU:C:2011:675, punkt 56), och dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 37).

18 Se dom av den 27 maj 2004, Elsner-Lakeberg ( C‑285/02, EU:C:2004:320, punkt 18), dom av den 6 december 2007, Voß ( C‑300/06, EU:C:2007:757, punkt 27), dom av den 13 juli 2017, Kleinsteuber ( C‑354/16, EU:C:2017:539, punkterna 28 och 39), och dom av den 7 februari 2019, Escribano Vindel ( C‑49/18, EU:C:2019:106, punkterna 54 och 55).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2004, Allonby ( C‑256/01, EU:C:2004:18, punkt 74), dom av den 27 maj 2004, Elsner-Lakeberg ( C‑285/02, EU:C:2004:320, punkt 19), dom av den 6 december 2007, Voß ( C‑300/06, EU:C:2007:757, punkt 27), och dom av den 16 juli 2009, Gómez-Limón Sánchez-Camacho ( C‑537/07, EU:C:2009:462, punkt 57).

20 Detta är gränsbeloppet enligt 45 § ASVG för år 2020, till vilken 24a § punkt 1 NÖ Landes- und GemeindebezügeG hänvisar.

21 Detta är den relevanta övre gränsen för total pensionsinkomst enligt 711 § punkt 6 jämförd med punkt 1 ASVG.

22 Dom av den 27 oktober 1998, Boyle m.fl. ( C‑411/96, EU:C:1998:506, punkt 39), och dom av den 16 juli 2009, Gómez-Limón Sánchez-Camacho ( C‑537/07, EU:C:2009:462, punkt 56).

23 Dom av den 26 juni 2018, MB (Könskorrigering och ålderspension) ( C‑451/16, EU:C:2018:492, punkt 42), och dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation ( C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 42).

24 Dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 46), och dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 45).

25 Dom av den 20 oktober 2011, Brachner ( C‑123/10, EU:C:2011:675, punkt 60).

26 Dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkt 59), och dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 39).

27 Det var även det tillvägagångssätt som den hänskjutande domstolen ville tillämpa i målet som avgjordes genom dom av den 6 december 2007, Voß ( C‑300/06, EU:C:2007:757, punkt 39). Domstolen förkastade emellertid denna metod i punkt 40 i nämnda dom.

28 Se i detta avseende ovan punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.

29 Dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkt 59), dom av den 13 januari 2004, Allonby ( C‑256/01, EU:C:2004:18, punkterna 73–75), dom av den 6 december 2007, Voß ( C‑300/06, EU:C:2007:757, punkt 41), dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 39), och dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 47).

30 Dom av den 13 januari 2004, Allonby ( C‑256/01, EU:C:2004:18, punkterna 73–75), dom av den 6 december 2007, Voß ( C‑300/06, EU:C:2007:757, punkt 40), och dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 45).

31 Se i synnerhet dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 53). I dom av den 20 oktober 2011, Brachner ( C‑123/10, EU:C:2011:675) baserade domstolen bedömningen på alla pensionärer i den berörda medlemsstaten, eftersom den omtvistade bestämmelsen avsåg storleken på förmånerna från den lagstadgade pensionsförsäkringen och alla pensionärer således omfattades av bestämmelsens tillämpningsområde. I dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkt 59) var referenspunkten alla arbetstagare, eftersom det i målet omtvistade processuella villkoret gällde för alla arbetstagare.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 17), dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkt 62), och dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkterna 40 och 45).

33 I detta hänseende brister det redan i det avseendet att det hursomhelst inte föreligger någon särbehandling, se i detta avseende ovan punkterna 52–54 i förevarande förslag till avgörande.

34 Se dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkterna 59 och 60), och dom av den 20 oktober 2011, Brachner ( C‑123/10, EU:C:2011:675, punkt 60).

35 I synnerhet i förslag till avgörande av generaladvokaten Cosmas i målet Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1998:359, punkt 123 och följande punkter). Vad gäller fastställelsen av indirekt diskriminering på området för de grundläggande rättigheterna, se mitt förslag till avgörande i målet Tesco-Global Áruházak ( C‑323/18, EU:C:2019:567, punkt 59 och följande punkter samt punkt 66 och följande punkt).

36 Dom av den 19 april 2012, Meister ( C‑415/10, EU:C:2012:217, punkterna 43, 44 och 47), och dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 46).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Kelly ( C‑104/10, EU:C:2011:506, punkterna 34 och 35), dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 45), och dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 56).

38 Dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 53).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 17), dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkt 62), och dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkterna 40 och 45).

40 Dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 14), dom av den 8 februari 1996, Laperre ( C‑8/94, EU:C:1996:36, punkt 14), dom av den 20 oktober 2011, Brachner ( C‑123/10, EU:C:2011:675, punkt 70), och dom av den 22 november 2012, Elbal Moreno ( C‑385/11, EU:C:2012:746, punkt 32).

41 Situationen var liknande i målet Brachner, vilket avgjordes genom dom av den 20 oktober 2011 ( C‑123/10, EU:C:2011:675). I detta mål erhöll personer som uppbar minimipension – till övervägande del kvinnor – som alltså redan befann sig i ett ekonomiskt svagare läge, en lägre justering av pensionen än personer som erhöll högre pensioner.

42 Se i detta avseende ovan punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

43 Se dom av den 10 mars 2009, Hartlauer ( C‑169/07, EU:C:2009:141, punkt 47), och dom av den 22 november 2012, Elbal Moreno ( C‑385/11, EU:C:2012:746, punkt 33).

44 Dom av den 11 november 2014, Schmitzer ( C‑530/13, EU:C:2014:2359, punkt 38), dom av den 19 juni 2014, Specht m.fl. ( C‑501/12–C‑506/12, C‑540/12 och C‑541/12, EU:C:2014:2005, punkt 46), och dom av den 26 september 2013, HK Danmark ( C‑476/11, EU:C:2013:590, punkt 60).

45 Dom av den 10 mars 2009, Hartlauer ( C‑169/07, EU:C:2009:141, punkt 55), dom av den 18 november 2010, Georgiev ( C‑250/09 och C‑268/09, EU:C:2010:699, punkt 56), och dom av den 20 oktober 2011, Brachner ( C‑123/10, EU:C:2011:675, punkt 71).

46 Se punkt 15 i förevarande förslag till avgörande.

47 Se, i detta avseende, ovan punkt 47 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

48 Se, i tillämpliga delar, punkt 62 och följande punkt i förevarande förslag till avgörande och dom av 7 februari 2019, Escribano Vindel ( C‑49/18, EU:C:2019:106, punkt 43).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2019, Horgan och Keegan ( C‑154/18, EU:C:2019:113, punkt 28).

50 Se, i detta avseende, ovan punkt 35 och följande punkt i förevarande förslag till avgörande.

51 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19), dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 21), och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 33).

52 Dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 36).

53 Se dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkterna 25 och 26), och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 35).

54 Se, för ett liknande resonemang, punkterna 56–69 i förevarande förslag till avgörande.

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. ( C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 42).

56 Se följande domar med avseende på direktiv 2000/78: dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 21 och följande punkter), dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl. ( C‑447/09, EU:C:2011:573, punkt 48), dom av den 26 september 2013, HK Danmark ( C‑476/11, EU:C:2013:590, punkt 31), dom av den 11 november 2014, Schmitzer ( C‑530/13, EU:C:2014:2359, punkt 23), och dom av den 21 december 2016, Bowman ( C‑539/15, EU:C:2016:977, punkt 48).

57 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jordbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2018:971, punkt 82).

58 Diskrimineringsförbudet enligt artikel 21 i stadgan behöver inte preciseras närmare och är verksamt redan i sig, se dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76), och dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation ( C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 76).

59 Dom av den 7 juni 2012, Tyrolean Airways Tiroler Luftfahrt Gesellschaft ( C‑132/11, EU:C:2012:329, punkterna 21–23), dom av den 11 november 2014, Schmitzer ( C‑530/13, EU:C:2014:2359, punkt 24), och dom av den 13 november 2014, Vital Pérez ( C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 25).

60 Dom av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 66 och följande punkt), dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler ( C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, punkt 62), och dom av den 14 mars 2017, G4S Secure Solutions ( C‑157/15, EU:C:2017:203, punkt 38).

61 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 299, 2007, s. 35).

62 Se dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 66).

63 Se punkt 101 i förevarande förslag till förhandsavgörande.

64 Dom av den 11 juli 2006, Chacón Navas ( C‑13/05, EU:C:2006:456, punkt 56), dom av den 18 december 2014, FOA ( C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 36), och dom av den 21 maj 2015, SCMD ( C‑262/14, ej publicerad, EU:C:2015:336, punkt 29).

65 Se ovan punkterna 77–82 i förevarande förslag till förhandsavgörande.

66 Dom av den 19 april 2012, F-Tex ( C‑213/10, EU:C:2012:215, punkt 45), och dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 42).

67 Se i detta avseende hänvisningarna i fotnot 13 i förevarande förslag till avgörande.

68 Dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 34).

69 Dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 50).

70 Dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 53), och dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 48).

71 Se, i detta hänseende, ovan punkterna 77–82 i förevarande förslag till avgörande.

72 Dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkterna 56 och 57).

73 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkterna 55 och 58).

74 Se dom av den 7 juli 1981, Rewe-Handelsgesellschaft Nord och Rewe-Markt Steffen ( 158/80, EU:C:1981:163, punkt 44), och dom av den 13 mars 2007, Unibet ( C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 47).