Förslag till avgörande av generaladvokat Bobek – Mål C‑307/19 Obala i lučice

I. Inledning

1. Klaganden är ett privat företag som har till uppdrag att förvalta offentliga parkeringsområden i Zadar (Kroatien). Det kontrollerade, på en identifierad parkeringsplats på en offentlig gata, en bil som ägdes av motparten. Denna bil saknade parkeringsbiljett. Klaganden utfärdade en endagsbiljett. Avgiften för endagsbiljetten betalades aldrig. Klaganden inledde således ett verkställighetsförfarande på grundval av en officiell handling som utfärdats av en notarie i Kroatien och som tillställdes motparten i Slovenien.

2. Detta mål är ännu en episod i vad som nu har blivit en ganska omfattande process-följetong rörande obetalda parkeringsbiljetter och notarier. Problemets kärna tycks vara en viss dubbel privatisering som genomförts av den kroatiska lagstiftaren, såväl på förvaltningsnivå som på verkställighetsnivå. En angelägenhet som i andra medlemsstater i allmänhet ses som en administrativ angelägenhet anförtros privata företag. Vidare anses den påföljande verkställigheten av en sådan fordran inte heller vara en fråga för domstolar, utan, åtminstone i första hand, för notarier.

3. Detta skapar inte bara ett visst obehag beträffande hela strukturen. Det skapar även taxonomiska friktioner inom unionens privaträttsliga instrument. Mot denna bakgrund har, efter det att två nationella underinstanser har förklarat sig obehöriga att pröva målet, Visoki trgovački sud Republike Hrvatske (Republiken Kroatiens handelsöverdomstol), att pröva en behörighetskonflikt beträffande ett överklagande av en sådan handling som utfärdats av en notarie.

4. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i, bland annat, i) metoden för bestämmande av när ett mål är ”av civil eller kommersiell natur” i den mening som avses i förordning (EG) nr 1393/2007 (nedan kallad delgivningsförordningen) samt avser ”privaträtträttens område” i den mening som avses i förordning (EU) nr 1215/2012 (nedan kallad den omarbetade Brysselförordningen) [Dessa båda begrepp utgör i de engelska språkversionerna ett enhetligt begrepp, ”civil and commercial matters” Övers. anm.], ii) huruvida notarier i Kroatien inom ramen för delgivningsförordningen får sända verkställighetsbeslut till personer som har hemvist i andra medlemsstater, samt iii) enligt vilken specifik behörighetsregel sådana tvister skulle kunna omfattas av bestämmelserna i den omarbetade Brysselförordningen.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Den omarbetade Brysselförordningen

5. I artikel 1.1 i den omarbetade Brysselförordningen föreskrivs följande:

”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).”

6. I artikel 4 i denna förordning anges den bestämmelse om ”hemvistmedlemsstat” enligt vilken talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap. I artikel 5 i denna förordning föreskrivs emellertid att talan mot en sådan person också får väckas vid domstol i en annan medlemsstat, men ”endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel”.

7. Artikel 7 i den omarbetade Brysselkonventionen, vilken omfattas av ett avsnitt med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser” har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

1.

a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser

vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,

vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

c) Om led b inte gäller, ska led a gälla.

2. Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.”

8. I artikel 24.1 i den omarbetade Brysselkonventionen föreskrivs exklusiv behörighet, ”[o]m talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen”.

2. Delgivningsförordningen

9. Artikel 1.1 i delgivningsförordningen fastställer tillämpningsområdet för förordningen och har följande lydelse:

”1. Denna förordning ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur då en rättegångshandling eller en annan handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning. Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).”

10. I artikel 2 i denna förordning, som har rubriken ”Sändande och mottagande organ” föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat ska utse tjänstemän, myndigheter eller andra personer, nedan kallade ’sändande organ’, med behörighet att översända handlingar i mål och ärenden som ska delges i en annan medlemsstat.

…

4. Varje medlemsstat ska till kommissionen lämna uppgifter om

a) namn på och adresser till de mottagande organ som avses i punkterna 2 och 3,

b) deras territoriella behörighetsområden,

c) de sätt på vilka de kan ta emot handlingar, och

d) de språk som kan användas för att fylla i standardformulären i bilaga I.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om varje senare ändring av sådana uppgifter.”

11. I artikel 4.1 i delgivningsförordningen föreskrivs att ”rättegångshandlingar ska översändas direkt och snarast möjligt mellan de organ som utsetts på grundval av artikel 2”.

12. Delgivning av ”rättegångshandlingar” genom medlemsstaternas posttjänster får ske i enlighet med artikel 14 i delgivningsförordningen. Delgivning av ”andra handlingar än rättegångshandlingar” regleras i artikel 16 i delgivningsförordningen, i vilken anges att dessa handlingar ”får översändas för delgivning i en annan medlemsstat i enlighet med bestämmelserna i denna förordning”.

B. Kroatisk rätt

1. Organisationsbeslutet avseende Zadar

13. I Odluka o organizaciji i načinu naplate parkiranja u Gradu Zadru (beslut om organisationen av och förfarandet för uppbörden av parkeringsavgifter i staden Zadar) (nedan kallat organisationsbeslutet) (”Glasnik Grada Zadra” nr 4/2011) föreskrivs om parkeringsplatser, de perioder då parkeringsavgifter ska tas ut för parkering på gatan och parkeringsavgiften per timme. I artikel 2 i detta beslut definieras offentliga parkeringsplatser som ”offentliga områden där fordon får stanna och parkeras”. I artikel 4 anges att offentliga parkeringsplatser ska markeras som sådana i enlighet med lagen om trafiksäkerhet.

14. Enligt artikel 5 i organisationsbeslutet ska markeringen av offentliga parkeringar utföras av parkeringsförmedlaren, under tillsyn av den kommunala myndighetens behöriga avdelning. I artikel 6 i detta beslut fastställs ”allmänna villkor i avtalet om användning av bilparkeringar”, i vilka anges de dagar och tider då en parkeringsavgift ska betalas. Slutligen anges i artikel 7 i organisationsbeslutet att de allmänna villkoren för parkering godtas av ett fordons förare eller ägare när fordonet stannar eller parkeras på den offentliga parkeringsplatsen och att denne därigenom ingår ett avtal med parkeringsförmedlaren.

2. Utnämningsbeslutet avseende Zadar

15. Förvaltning och underhåll av parkeringsplatser, offentliga parkeringshus och vägterminaler inom staden Zadar styrs av Odluka o komunalnim djelatnostima Grada Zadra (beslut om kommunal verksamhet i staden Zadar) (”Glasnik Grada Zadra” nr 16/2009). Enligt artikel 3.15 a i det beslutet har klaganden i uppdrag att underhålla och förvalta parkeringsplatser, offentliga parkeringshus och vägterminaler.

III. Bakgrund, det nationella målet och tolkningsfrågorna

16. NLB Leasing d.o.o. Ljubljana (nedan kallat motparten) är ett bolag som tillhandahåller finansiering för användning av fordon, utrustning och fastigheter i Slovenien.

17. Den 30 juni 2012 parkerades en bil som hade hyrts ut av motparten på en offentlig gata i Zadar (Kroatien). Denna gata är ett identifierat parkeringsområde med identifierade parkeringsutrymmen. En parkeringsbiljett måste lösas före parkering.

18. Samma dag gjorde Obala i lučice d.o.o. (nedan kallat klaganden), ett bolag med begränsat ansvar som grundats av staden Zadar i syfte att förvalta och underhålla offentliga parkeringsområden för motorfordon, en biljettkontroll av den bil som hyrts av motparten. Ingen parkeringsbiljett fanns synlig i bilen. Följaktligen utfärdade klaganden en endagsbiljett för parkering (84 HRK, vilket motsvarar cirka 13 euro). Denna endagsbiljett betalades aldrig.

19. Den 1 juli 2013 anslöt sig Republiken Kroatien till Europeiska unionen.

20. Den 20 februari 2017 inledde klaganden ett verkställighetsförfarande avseende den utestående skulden för parkeringsbiljetten genom en notarie i Pula (Kroatien) och begärde verkställighet på grundval av en ”offentlig handling”. Denna handling var ett utdrag ur klagandens egen bokföring i vilken motpartens skuld var uppförd.

21. Den 8 mars 2017 utfärdade notarien med stöd av denna ”offentliga handling” ett verkställighetsbeslut med ett värde på 1 825.25 HRK (cirka 282 euro). Detta belopp bestod av värdet av den obetalda parkeringsbiljetten (84 HRK), förfarandekostnaderna fram till dess (1235 HRK) samt kostnader för ”förutsebara kostnader” (506,25 HRK). Verkställighetsbeslutet sändes därefter till motparten genom rekommenderat brev med mottagarbevis.

22. Motparten bestred beslutet vid Trgovački sud u Pazinu (Handelsdomstolen, Pazin, Kroatien). Den domstolen angav att den saknade behörighet i ärendet och överlämnade det till Trgovački sud u Zadru (Handelsdomstolen, Zadar, Kroatien). Även den sistnämnda domstolen angav att den saknade behörighet och överlämnade ärendet till Visoki trgovački sud (Republiken Kroatiens handelsöverdomstol) för ett beslut.

23. Även om den hänskjutande domstolen konstaterar att det nominala belopp för vilket verkställighets söks är lågt, anger den också att ett stort antal sådana mål inleds vid de nationella domstolarna. Mot bakgrund av dessa faktiska och rättsliga omständigheter har Visoki trgovački sud (Republiken Kroatiens handelsöverdomstol) beslutat att förklara målet vilande och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

”1) Är notarier behöriga att delge handlingar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när dessa notarier delger sina beslut i ärenden där förordning (EG) nr 1215/2012 inte är tillämplig, med beaktande av att notarier i Kroatien när de agerar inom ramen för sin befogenhet enligt nationell lagstiftning i verkställighetsförfaranden på grundval av en ’handling som äger vitsord’, inte omfattas av begreppet domstol i den mening som avses i förordning nr 1215/2012? Med andra ord, med beaktande av att notarier inte omfattas av begreppet domstol i den mening som avses i förordning nr 1215/2012, kan dessa notarier när de agerar inom ramen för sin befogenhet enligt nationell lagstiftning i verkställighetsförfaranden på grundval av en ’handling som äger vitsord’, tillämpa reglerna om delgivning av handlingar i förordning (EG) nr 1393/2007?

2) Kan parkering på gatan och på allmän väg, när rätten till uppbörd av parkeringsavgifter föreskrivs i Zakon o sigurnosti prometa na cestama (trafiksäkerhetslagen) och i bestämmelserna om genomförande av kommunal verksamhet som myndighetsutövning, anses ingå i civilrättsliga frågor i den mening som avses i [förordning nr 1215/2012] som reglerar frågan vilken domstol som är behörig samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, i synnerhet med tanke på att ett fordon som upptäcks sakna parkeringsbiljett eller ha en parkeringsbiljett som gått ut omedelbart omfattas av skyldigheten att betala en endagsbiljett, som om fordonet hade stått parkerat hela dagen, oberoende av exakt hur länge parkeringsplatsen använts, så att kravet på betalning av denna endagsbiljett har karaktär av sanktionsavgift, och det ska påpekas att en sådan parkering betraktas som ett trafikbrott i vissa medlemsstater?

3) Kan i de ovannämnda målen angående parkering på gatan och allmän väg när rätten till uppbörd av parkeringsavgiften föreskrivs i trafiksäkerhetslagen och i bestämmelserna om genomförande av kommunal verksamhet som myndighetsutövning, domstolarna genomföra en delgivning av en handling till svarandena i en annan medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur? Om det på grundval av ovanstående frågor konstateras att denna typ av parkering omfattas av det civilrättsliga området, uppkommer följande frågor:

4) I det aktuella fallet tillämpas presumtionen att ett avtal har ingåtts genom nämnda parkering på gatan på en plats som identifieras genom horisontell och/eller vertikal markering, det vill säga det anses att parkeringen innebär att ett avtal har ingåtts och om priset enligt timtaxan för parkering inte erläggs uppkommer en skyldighet att betala endagsavgiften. Strider denna presumtion om ingående av ett avtal genom denna parkering och om samtycke till betalning av priset på endagsbiljetten när någon biljett enligt timtaxan inte har köpts eller den köpta biljetten har gått ut, mot de grundläggande bestämmelser om tillhandahållande av tjänster som fastställs i artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och andra bestämmelser i Europeiska unionens regelverk?

5) I det aktuella fallet ägde parkeringen rum i Zadar, och det finns därför en koppling mellan detta avtal och de kroatiska domstolarna. Är emellertid denna parkering en tjänst i enlighet med artikel 7.1 i förordning (EU) nr 1215/2012, med tanke på att begreppet tjänst innebär att den part som tillhandahåller tjänsten utför en viss verksamhet, det vill säga att den utför denna bestämda verksamhet i utbyte mot ersättning? Frågan är följaktligen om klagandens verksamhet är tillräcklig för att betraktas som en tjänst. Om kroatiska domstolar inte har någon särskild behörighet enligt artikel 7.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 är domstolen på den ort där motparten har sin hemvist behörig att pröva tvisten.

6) Kan parkering på gator och allmän väg, när rätten till uppbörd av parkeringsavgiften fastställs i trafiksäkerhetslagen och i bestämmelserna om genomförande av kommunal verksamhet som myndighetsutövning, och betalning endast tas ut under en bestämd del av dagen, anses utgöra att avtal om nyttjanderätt till fast egendom i enlighet med artikel 24.1 i förordning (EU) nr 1215/2012?

7) Om det inte är möjligt att i förevarande fall tillämpa ovannämnda presumtion att denna parkering har lett till ingåendet av ett avtal (fjärde tolkningsfrågan), kan då denna typ av parkering, avseende vilken behörighet för uppbörd av parkeringsavgiften härrör från trafiksäkerhetslagen och för vilken föreskrivs betalning av endagsavgiften om inte timbiljett köps i förväg för användningen av parkeringsplatsen, eller om den period för vilken biljetten gäller har löpt ut, betraktas som skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning (EU) nr 1215/2012?

8) I det aktuella fallet skedde parkeringen före Kroatiens anslutning till Europeiska unionen, närmare bestämt den 30 juni 2012 kl. 13:02. Fråga uppkommer därför om förordningarna om tillämplig lag, närmare bestämt förordning nr 593/2008 eller förordning nr 864/2007, är tillämplig i förevarande fall, med tanke på deras giltighet i tiden. För det fall Europeiska unionens domstol är behörig att svara i frågor som rör tillämpningen av materiell rätt hänskjuts följande frågor:

9) Strider presumtionen om ingående av ett avtal genom parkeringen och om samtycke till betalning av priset för endagsbiljetten när en biljett inte har förvärvats i enlighet med timpriset, eller när den tid för vilken biljetten köpts har gått ut, mot de grundläggande bestämmelser om tillhandahållande av tjänster som fastställs i artikel 56 FEUF och i andra bestämmelser i Europeiska unionens regelverk, oavsett om fordonsägaren är en fysisk eller en juridisk person? Med andra ord, när det gäller fastställandet av tillämplig materiell rätt, kan bestämmelserna i artikel 4 i förordning nr 593/2008 tillämpas i förevarande fall (med beaktande av att det i handlingarna i målet inte finns något som visar att parterna har nått en överenskommelse om tillämplig lag)?

Om det anses att ett avtal har uppkommit, rör det sig i förevarande fall om ett tjänsteavtal, det vill säga kan avtalet om parkering anses utgöra ett [tjänsteavtal] i den mening som avses i artikel 4.1 b i förordning nr 593/2008?

Alternativt: Kan parkeringsavtalet anses vara ett avtal om hyra av fast egendom i enlighet med artikel 4.1 c i förordning nr 593/2008?

Alternativt: Om bestämmelserna i artikel 4.2 i förordning nr 593/2008 är tillämpliga vad gäller denna parkering, uppstår frågan vilken som i förevarande fall är den karakteristiska prestationen, med tanke på att klaganden i huvudsak bara märker ut parkeringsplatsen på gatan och därefter tar betalt för parkering medan NLB parkerar och betalar för parkeringen. Om den karakteristiska prestationen ska anses vara den som tillhandahålls av klaganden så är den kroatiska lagen tillämplig, men om det är NLB som tillhandahållit den karakteristiska prestationen skulle slovensk lag vara tillämplig. Med tanke på att rätten att ta ut betalning för parkeringen i detta fall regleras av den kroatisk rätt, som avtalet därmed har närmare anknytning till, kan dock bestämmelserna i artikel 4. [3] i förordning nr 593/2008 tillämpas även i detta fall?

Om det anses att det rör sig om en sådan utomobligatorisk förpliktelse som avses i förordning nr 864/2007 kan denna utomobligatoriska förpliktelse betraktas som en skada, varför tillämplig lag skulle fastställas i enlighet med artikel 4.1 i förordning nr 864/2007?

Alternativt: Kan denna typ av parkering anses utgöra obehörig vinst, så att tillämplig lag ska fastställas i enlighet med artikel 10.1 i förordning nr 864/2007?

Alternativt: Kan denna typ av parkering anses utgöra tjänst utan uppdrag, så att tillämplig lag ska fastställas i enlighet med artikel 11.1 i förordning nr 864/2007?

Alternativt: Kan denna typ av parkering anses utgöra en situation med ansvar för motparten för oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo), så att tillämplig lag ska fastställas i enlighet med artikel 12.1 i förordning nr 864/2007?”

24. Skriftliga yttranden har i detta mål inkommit från klaganden, den tyska och den kroatiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Alla parter, utom den tyska regeringen, men också den slovenska regeringen, har besvarat de skriftliga frågor som domstolen ställt till dem.

IV. Rättslig bedömning

25. Jag kommer, i enlighet med domstolens begäran, att begränsa min bedömning till den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor 1–3 och 5–7. Detta förslag till avgörande är således strukturerat på följande sätt: Jag kommer inledningsvis att lämna några kortfattade synpunkter på huruvida talan kan tas upp till sakprövning (A). Jag påbörjar prövningen i sak med en omformulering av tolkningsfrågorna (B.1). Jag kommer därefter att behandla begreppen ”privaträttens område” och ”mål och ärenden av civil eller kommersiell natur” enligt den omarbetade Brysselförordningen respektive delgivningsförordningen (B.2). Sedan kommer jag att ta upp frågan om huruvida notarier i Kroatien själva får utföra delgivning (enligt delgivningsförordningen) av verkställighetsbeslut som utfärdats på grundval av en ”officiell handling” (B.3). Därefter kommer jag att undersöka frågan om huruvida parkering på ett identifierat parkeringsområde eller på en offentlig väg kan anses vara en verksamhet som ger upphov till en ”särskild” eller ”exklusiv” behörighet enligt den omarbetade Brysselförordningen (B.4). Slutligen kommer jag att ta upp bredare, strukturella frågor som uppkommer i förevarande mål (C).

A. Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

1. Huruvida unionsrätten är tillämplig i tiden (ratione temporis)

26. Parkeringen ägde rum den 30 juni 2012. Kroatien anslöt sig till Europeiska unionen den 1 juli 2013. Verkställighetsbeslutet utfärdades den 8 mars 2017.

27. Av skäl som jag redogjorde för i mina förslag till avgörande i målen Nemec och Pula Parking, ett synsätt som domstolen delade i båda målen, är unionsrättens tillämpning i tiden (ratione temporis) inte ett problem i sådana mål som detta. Den omständigheten att (den huvudsakliga) grunden för en fordran inträffar innan en medlemsstat har anslutit sig till unionen är inte avgörande. Det är härvidlag viktigt att påpeka att verkställandeförfarandet för indrivning av fordran inleddes efter Kroatiens anslutning till Europeiska unionen, det vill säga uppenbarligen inom det tidsmässiga tillämpningsområdet för de processrättsliga bestämmelser och ramverk som potentiellt är tillämpliga i sak (ratione materiae), och att de frågor som ställts till EU-domstolen rör tolkningen av dessa processrättsliga instrument.

28. Eftersom det är uppenbart att så är fallet i förevarande mål, har domstolen behörighet i tiden (ratione temporis) att besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor.

2. Huruvida frågor med anknytning till saken i målet kan tas upp till sakprövning

29. Kommissionen har påpekat att den hänskjutande domstolen, vid en behörighetskonflikt mellan två lägre domstolar inom dess rättsliga system, endast får hänskjuta frågor som gör det möjligt för den att avgöra de behörighetsfrågor som är anhängiga vid den. Omvänt får den inte hänskjuta frågor som är knutna till saken i det aktuella målet. Detta innebär att tolkningsfråga 1 och den första delen av tolkningsfråga 3 (vilka söker klarhet i huruvida notarier i Kroatien får utföra delgivning av ”rättegångshandlingar och andra handlingar”) inte kan tas upp till sakprövning. På nationell nivå har förevarande mål ännu inte nått den materiella fasen, eftersom den hänskjutande domstolen först behöver lösa den behörighetskonflikt som lett till det mål som är anhängigt vid den. Det kan således möjligen vara så att parterna ännu inte har beretts tillfälle att ta ställning till vissa av dessa frågor.

30. Jag förstår kommissionens synpunkter. Jag delar dem emellertid inte.

31. För det första är sakfrågor, i mål som rör den omarbetade Brysselkonventionen, liksom i alla andra behörighetssystem, nära sammankopplade med behörighetsfrågan. Det som ofta behövs för att avgöra frågan om behörighet är just en preliminär, teleskopisk bedömning av sakfrågan. Ur detta perspektiv är det allt annat än enkelt att göra en åtskillnad mellan dessa båda frågor. Även om detta var möjligt, är tolkningsfråga 1 och den första delen av tolkningsfråga 3 uppenbart kopplade till de verkliga omständigheterna i och föremålet för talan och de faller således inte utanför den allmänna gränsen för förfarandet för förhandsavgörande.

32. För det andra är inte skedet av det nationella förfarandet ett kriterium mot bakgrund av vilket en begäran om förhandsavgörande ska prövas. Artikel 267 FEUF är ett samarbetsinstrument enligt vilket alla hänskjutna frågor ska presumeras vara relevanta, om än med vissa begränsningar. Inom denna ram ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som ställs till EU-domstolen är relevanta. Det ska således presumeras att den nationella domstolen har fastställt att det finns ett behov av domstolens vägledning som är knutet till den faktiska lösningen av dessa frågor.

33. Mot denna bakgrund anser jag att den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor 1 och 3 ska anses kunna tas upp till sakprövning, även om de onekligen, tillsammans med de övriga frågorna, kräver en viss omformulering.

B. Sakprövning

1. Frågorna och deras inbördes ordning

34. Vid en läsning av tolkningsfrågorna 1–3 och därefter 5–7 i samband med beslutet om hänskjutande, framgår att förevarande mål, i huvudsak, rör tre övergripande delar av unionslagstiftningen om internationell privaträtt. Den första delen avser fordrans innehåll och art avseende den obetalda parkeringsbiljetten (tolkningsfråga 2 och den andra delen av tolkningsfråga 3). Den rör alltså huruvida indrivningen av denna skuld är en tvist som avser ”privaträttens område”. Den andra delen är kopplad till verkställighet och förfarande avseende fordringar specifikt med avseende på kroatisk lagstiftning (tolkningsfråga 1 och den första delen av tolkningsfråga 3). I synnerhet, får notarier i Kroatien enligt delgivningsförordningen utföra delgivning av verkställandebeslut som utfärdats på grundval av en ”handling som äger vitsord”? Den tredje delen gäller behörig domstol med avseende på fordran (tolkningsfrågorna 5–7). Specifikt, finns det enligt den omarbetade Brysselförordningen någon särskild behörighetsgrund enligt vilken indrivning av en obetald parkeringsbiljett skulle kunna inordnas och därmed ge behörighet åt domstolarna i en annan medlemsstat än gäldenärens hemviststat?

35. Mot bakgrund av denna tolkning av de frågor som behandlas i detta förslag till avgörande, kommer jag att ändra om lite i frågornas inbördes ordning. Tolkningsfråga 2 och den andra delen av tolkningsfråga 3 avser frågor om tillämpningsområde. Jag kommer således att behandla dessa först. Dessa frågor kan i huvudsak omformuleras till en fråga om huruvida omständigheterna i förevarande mål omfattas av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i den omarbetade Brysselförordningen och delgivningsförordningen. Därefter kommer jag att bedöma tolkningsfråga 1 och den första delen av tolkningsfråga 3, vilken avser två problemställningar: i) huruvida notarier i Kroatien får överföra ”rättegångshandlingar”, och ii) huruvida de, enligt delgivningsförordningen, alls är begränsade till att överföra ”andra handlingar”. Slutligen kommer jag att behandla tolkningsfrågorna 5–7 vilka jag föreslår ska omformuleras så att de avser en bedömning av huruvida parkering inom ett identifierat parkeringsområde på en offentlig väg skulle kunna anses vara en verksamhet som ger upphov till en ”särskild” eller ”exklusiv” behörighet i den mening som avses i den omarbetade Brysselförordningen.

2. Tolkningsfråga 2 och den andra delen av tolkningsfråga 3

36. Den hänskjutande domstolen har genom tolkningsfråga 2 och den andra delen av tolkningsfråga 3 önskat få fastställt huruvida omständigheterna i förevarande mål omfattas av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i den omarbetade Brysselförordningen och delgivningsförordningen.

37. Parternas och intervenienternas ståndpunkter skiljer sig i denna fråga. Den tyska och den slovenska regeringen anser att förevarande mål faller utanför begreppet ”privaträttens område”. Enligt deras åsikt är det ursprunget till den befogenhet enligt vilken avtalet ingicks och som härvidlag verkställs som är avgörande. Det vill säga den offentliga befogenheten att identifiera och förvalta offentliga parkeringsområden och att kontrollera villkoren för parkering inom dessa. Klaganden, den kroatiska regeringen och kommissionen är av motsatt uppfattning. De anser att det inte är befogenhetens ursprung utan snarare det sätt den utövas på som utgör den avgörande faktorn för att identifiera ”privaträttens område”.

38. Jag kommer i mitt svar på den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor att börja med att försöka identifiera ett test, eller åtminstone en rådande metod, i domstolens praxis avseende begreppet ”privaträttens område” (a). Efter att ha klargjort vilket av synsätten som, enligt min uppfattning bör anläggas, kommer jag sedan att tillämpa detta synsätt på omständigheterna i förevarande mål (b).

a) Rättspraxis avseende begreppet ”privaträttens område”

39. Begreppet ”privaträttens område” är en standardreferens för att definiera tillämpningsområdet för lagtexter som antagits enligt befogenheter som (nu) ingår i avdelning V i FEUF.

40. Inget av dessa instrument innehåller emellertid någon positiv definition av begreppet ”privaträttens område”. Därför har det ankommit på domstolen att, från fall till fall, avgöra huruvida omständigheterna i målet avser ”privaträttens område”.

41. Den oundvikliga verkan av detta synsätt har varit dess kasuistiska art och bristande rättssäkerhet i vissa gränsfall. Sett mot bakgrund av dessa instruments gemensamma syfte, är detta resultat lite ironiskt. De har ju främst till syfte att säkerställa rättssäkerheten genom enhetliga bestämmelser avseende behörighetskonflikter och förenkling av formaliteter avseende domstolsbeslut, delgivning av dessa och verkställande inom den inre marknaden.

42. Men vilka synsätt har då varit gällande? Eftersom begreppet ”privaträttens område” är övergripande för alla instrument inom unionslagstiftningen för internationell privaträtt, kan det kanske vara av nytta att först undersöka ”Brysselsystemet” (1) och sedan delgivningsförordningen och andra ”Avdelning V-instrument” (2).

1) Brysselsystemet

43. Brysselsystemet utgörs av fem instrument. Eftersom vart och ett av dessa avser behörighetskonflikter i rättsliga tvister på ”privaträttens område” har domstolen strävat efter att tolka detta begrepp på ett enhetligt sätt. Det finns emellertid två synsätt beträffande begreppet ”privaträttens område”, beroende på vilken del som identifieras som avgörande. De kan kanske bäst kallas för det perspektiv som avser ”saken i målet” (i) respektive det perspektiv som avser ”rättsliga förhållanden” (ii).

i) Det perspektiv som avser ”saken i målet”

44. Det perspektiv som avser ”saken i målet” vad gäller tolkningen av begreppet ”privaträttens område” återspeglas i två (under)kategorier av rättspraxis. Den första kategorin av rättspraxis, som i huvudsak återspeglades i domstolens tidigare domar, använder en mer autonom och komparativ tolkning av begreppet ”privaträttens område”. som grundar sig på gemensamma drag i medlemsstaternas system.

45. Domen Rüffer är ett utmärkt exempel på detta synsätt. Det målet rörde en verkställighetsåtgärd mot en tysk enskild person avseende kostnaderna i samband med avlägsnandet av resterna av ett förstört fartyg från en flod i Nederländerna. Efter att sannolikt i hög grad ha inspirerats av generaladvokaten Warners komparativa och induktiva bedömning, fann domstolen att ”de allmänna principer som kan härledas från medlemsstaternas samlade nationella rättsordningar” är tillämpliga på förvaltning av offentliga vattendrag, inbegripet vad gäller avlägsnande av förstörda fartyg, då detta utgör myndighetsutövning. Således omfattades inte åtgärden av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i Brysselkonventionen. Den omständigheten att talan hade väckts enligt nederländsk lag beaktades inte.

46. Således gjorde, i domen Rüffer, den autonoma karaktären av begreppet ”privaträttens område” det möjligt att omklassificera, i Brysselsystemet, ett annat institutionellt val som gjorts av en medlemsstat. Liknande komparativa bedömningar av ”klassificeringen” av en fråga i medlemsstaternas nationella lagstiftning (även när medlemsstaternas yrkanden, och således det induktiva resonemanget, inte var enhetliga), samt med tillämpning av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, gjordes exempelvis i domarna Lechouritou och Sonntag.

47. Domstolen ändrade sedan gradvis uppfattning. Även om anledningen till detta aldrig tydligt förklarades kan skälet helt enkelt ha varit pragmatism. Som generaladvokaten Tstenjak angav, kan det ”komparativa perspektivet” ha förkastats på grund av de olika organisationsformerna och medlemsstaternas stora antal nationella rättsordningar.

48. Detta perspektiv ersattes av den andra kategorin av rättspraxis. I denna kategori beaktades den nationella lagstiftningen på det aktuella området. Domstolen förefaller dock inte enbart vara bunden av nationell lagstiftning. I domen flyLAL-Lithuanian Airlines, i ett mål som rörde kompensation för skada till följd av åsidosättande av artiklarna 81 och 82 EG (nu artiklarna 101 och 102 FEUF), karaktäriserade domstolen tvisten så att den avsåg ”privaträttens område” och föreföll hänvisa till unionsrätten, utan att göra någon vidare bedömning av Lettlands nationella lagstiftning.

49. Även om ordvalet naturligtvis bara hänvisade till den generella trenden, inom vilken undantag förekommer, avsåg det ett ”autonomt begrepp” inom unionsrätten. Liksom på flera andra områden inom unionsrätten, särskilt i en union som består av 27 medlemsstater, blev den genuina komparativa bedömningen allt mer ovanlig. I stället kom ”autonomt” i praktiken att allt oftare innebära ”såsom det definieras i den aktuella medlemsstaten såvida inte något väldigt märkligt pågår”.

ii) Det perspektiv som avser ”rättsliga förhållanden”

50. Det perspektiv som avser rättsliga förhållanden förefaller följa av domen Henkel. Detta perspektiv strävar efter en undersökning av huruvida den talan som har väckts vid domstolen avser ett unilateralt utövande av en offentlig befogenhet inom det specifika rättsliga förhållande som är i fråga mellan parterna.

51. Domstolen tillämpar i detta syfte två breda indikatorer. För det första gör den detta genom att fastställa en ”referensram” för att fastställa de ordinarie rättsliga bestämmelser som är tillämpliga på förhållanden mellan enskilda. Detta gör den genom att beakta i) ”grunderna för talan” och ii) ”de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras” enligt medlemsstatens relevanta lagstiftning. För det andra bedömer den huruvida den aktuella tvisten följer av ett ensidigt utövande av offentliga maktbefogenheter utanför denna ”referensram”.

52. Både det perspektiv som avser ”saken i målet” och det som avser ”rättsligt förhållande” har använts de senast åren, utan att domstolen i sin praxis har angett någon preferens för den ena eller andra metoden. Det kan i realiteten konstateras att domstolen i sin senast dom specifikt anger att den tillämpat dessa båda synsätt alternativt.

2) Delgivningsförordningen och andra ”Avdelning V-instrument”

53. Domen Fahnenbrock är den enda tidigare dom i vilken domstolen har tolkat begreppet ”av civil och kommersiell natur” såsom det anges i artikel 1.1 i delgivningsförordningen. Det målet rörde en talan som väckts av fysiska personer mot en ensidig retroaktiv omstrukturering av grekiska statsobligationer. För att fastställa huruvida saken omfattades av delgivningsförordningens tillämpningsområde, tillämpade domstolen det perspektiv som avser ”rättsligt förhållande” och hänvisade till rättspraxis från Brysselsystemet för att, på grundval av en preliminär prövning av den bevisning som fanns att tillgå, avgöra huruvida förhållandet mellan parterna uppenbart utmärktes av en myndighetsutövning. Domstolen fann, mot bakgrund av den visserligen ofullständiga bevisning som den hade att tillgå, att detta inte var fallet.

54. När det gäller rättspraxis avseende de övriga ”Avdelning V‑instrumenten”, står inte mycket att finna. Dessa instrument ger ingen positiv definition av begreppet ”av civil och kommersiell natur” och domstolen har ännu inte gett någon vägledning beträffande tolkningen av detta begrepp såsom det förekommer i dessa instrument.

3) Definition av ”privaträttens område”

55. Detta är vare sig det första (eller det sista) förslaget till avgörande som försöker klargöra exakt hur begreppet ”privaträttens område” ska tolkas för tillämpning såväl inom Brysselsystemet som vidare på grundval av domstolens kasuistiska praxis. Det är förvisso sant att ett förslag till avgörande knappast kan konkurrera med utförliga akademiska taxonomier och klassificeringar i detta hänseende, vilket det inte heller bör kunna.

56. Det är emellertid, i gränsfall som det förevarande, viktigt att göra en djupare reflektion beträffande vilket test som ska användas. Testet kommer att bestämma resultatet.

57. Om en innehållsfokuserad bedömning av ”saken i målet” avseende uttag av parkeringsavgifter skulle väljas och om den ”autonoma karaktären” av en unionsrättslig definition starkt skulle betonas, eventuellt med stöd av en komparativ överblick som ledde fram till antagandet att det finns vissa allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaterna avseende denna fråga, skulle man eventuellt kunna komma fram till att i ett icke försumbart antal medlemsstater, kanske till och med i majoriteten av dessa, karaktäriseras förvaltning av parkeringsutrymmen i städer och åläggande av böter för parkering utan biljett som myndighetsutövning. På motsvarande sätt skulle en bedömning utifrån saken i målet, vilken utgår från den nationella val som gjorts i medlemsstaten sannolikt luta åt ett civilrättsligt mål eftersom Kroatien, och kanske även någon annan medlemsstat, väljer att klassificera sådana slag av förhållanden som civilrättsliga, kanske utan att ett sådant lagstiftningsval nödvändigtvis i sig är omöjligt sett ur ett EU-perspektiv. Om perspektivet avseende ”rättsligt förhållande” tillämpas och de institutionella befogenheter som står på spel sätts i fokus, förefaller tvisten avse ”privaträttens område”. Slutligen återstår det att se hur ett test som uppfattar ”saken i målet” å ena sidan och karaktären av rådande ”rättsliga förhållanden” å den andra som alternativa kriterier skulle fungera, då dessa skulle kunna uppfattas så att de drar förevarande mål i olika riktningar.

58. Förvisso ska uppgiften att fastställa huruvida de processrättsliga eller materiella förhållanden som ligger bakom tvisten är föremål för utövande av offentliga maktbefogenheter vara i fokus för en sådan bedömning. Själva existensen av alternativa synsätt är emellertid förvirrande. En part som står inför frågan om huruvida dess tvist kan omfattas av det förenklade unionsrättsliga systemet för erkännande av domar eller delgivning av handlingar kommer knappast att på ett säkert sätt kunna dra någon slutsats avseende vilket synsätt den ska använda för att bedöma huruvida dess tvist ska anses falla inom ”privaträttens område” i den mening som avses i dessa instrument.

59. Jag skulle i första hand vilja åberopa det synsätt som avser ”rättsligt förhållande”. Enligt min uppfattning tjänar detta synsätt på det mest tillförlitliga sättet som järnvägsväxel för att vägleda tvisten från en processrättslig bana till en annan i strävan efter den ”rätta” institutionella vägen i en medlemsstat i det inledande behörighetsledet.

60. För det första fångar ”karaktären av det rättsliga förhållandet” bäst vad som faktiskt behöver göras. Brysselsystemet kräver, liksom ett antal andra system för civilrättsligt, eller till och med straffrättsligt eller förvaltningsrättsligt horisontellt samarbete inom Europeiska unionen, i behörighetsledet att de relevanta institutionella parterna identifieras för vissa frågor i var och en av medlemsstaterna. Förmågan att identifiera institutioner med liknande behörigheter och befogenheter som kan, och således ska, samarbeta enligt det aktuella systemet kan inte underskattas. Det har inte till syfte att indirekt harmonisera saken i målet.

61. Ur denna synpunkt skulle det vara lite märkligt att göra saken i målet, vilken inte harmoniseras genom det aktuella instrumentet, eller ens positivt definieras, till huvudkriteriet för tilldelningen av (eller snarare verktyget för åsidosättandet av) vad som främst utgör institutionell behörighet i en medlemsstat.

62. För det andra kan ett större fokus på den exakta karaktären av det aktuella förhållandet ge en större skärpa och tydlighet, i synnerhet när många rättsliga förhållanden föreligger. Under dessa omständigheter förefaller domstolen isolera det avgörande förhållandet i det mål som är anhängigt vid den från alla förhållanden både ”uppåtströms” och ”nedströms”, vilket inte är lätt att göra enligt synsättet avseende ”saken i målet”. Därför är synsättet avseende ”rättsliga förhållanden” även bättre lämpat avseende komplexa tvister.

63. För det tredje kan, i situationer där en medlemsstat är konfronterad med en verkställandetalan som skulle kunna vara resultatet av en otillbörlig ”utformning” av tvisten enligt nationell lagstiftning, eller innehålla en kategorisering eller delar som helt enkelt inte är godtagbara för den anmodade medlemsstaten, går det alltid att i efterhand tillämpa den viktiga ”nödbromsen” vid ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen. Beträffande tillämpningsområdet för begreppet ”privaträttens område”, vilket när allt kommer omkring gäller en fråga om behörighet, har domstolen emellertid slagit fast att detta begrepp ska ges en bred tolkning.

64. För det fjärde godtar jag att fokuseringen på synsättet avseende det ”rättsliga förhållandet” i mycket bygger på att det finns ett helt självständigt unionsrättsligt begrepp som är ”privaträttens område” och som inte enbart ska vara beroende av nationell lagstiftning. Karaktären av bedömningen av det rättsliga förhållandet är nämligen i grunden beroende av vilka funktioner och behörigheter som den nationella lagstiftningen tillskriver en myndighets rättsakter och dess styre. Denna analys är således, ironiskt nog, oundvikligen mindre i linje med tanken om ett ”självständigt” begrepp avseende ”privaträttens område” än den numera föråldrade första kategorin avseende perspektivet ”saken i målet”.

65. Jag måste dock erkänna att denna utsikt inte nämnvärt stör mig, eftersom jag aldrig har trott att det i det specifika sammanhanget avseende Brysselsystemet fanns något så magiskt som en helt självständig EU-definition. Det måste godtas att det finns ett inneboende problem i ”självständiga/icke-så-självständiga” definitioner (såsom begreppet privaträttens område i förevarande fall) som inte har en verklig egen ”corpus”. De rider bara på den struktur som ett visst nationellt rättssystem föreskriver och anpassas bara, med undantag från fall av helt orimliga val i lagstiftningen, in i en annan ”form” beroende på den aktuella nationella lagstiftningen och tvisten. Oavsett hur tankeväckande dessa slutsatser är finns det, enlig den aktuella typen av lagstiftningsramverk som saknar en positiv definition av begreppet ”privaträttens område”, inte någon enhetligt godtagbar betydelse av detta begrepp.

66. För det femte och slutligen kan emellertid följande ”markörer” inom ”karaktären av det rättsliga förhållandet” vara till hjälp för varje fastställande av offentliga befogenheter. Även om dessa är långt ifrån en lista över villkor, återspeglar de dock i rättspraxis förekommande överväganden, i) inled med det rättsliga förhållande som karaktäriserar tvisten, ii) bedöm det mot bakgrund av det ramverk som i allmänhet är tillämpligt på enskilda parter och iii) fastställ huruvida tvisten härrör från ett ensidigt utövande av offentliga maktbefogenheter utanför den normala privata ”referensramen”.

b) Tillämpning i förevarande mål

67. För att fastställa huruvida förevarande mål uppfyller de ”räckviddsrelaterade” villkoren i artikel 1.1 i den omarbetade Brysselförordningen och delgivningsförordningen, kommer jag att undersöka huruvida arten av det bakomliggande ”rättsliga förhållandet” hör till ”privaträttens område” (1). Efter att ha fastställt att detta förefaller vara fallet, kommer jag att behandla de mer specifika frågor som vissa av intervenienterna har uppmärksammat, särskilt kravet på en endagsbiljett och de ytterligare avgifter som följer av en underlåtelse att följa reglerna för parkeringsbiljetter, i syfte att bedöma huruvida förekomsten av sådana omständigheter skulle kunna medföra att ett sådant rättsligt förhållandes art inte längre omfattas av den omarbetade Brysselförordningen och delgivningsförordningen (2).

1) Arten av det rättsliga förhållandet mellan parterna

68. I linje med de ”markörer” som sammanfattats i punkt 66 i detta förslag till avgörande, är det för det första nödvändigt att fastställa det rättsliga förhållande som utgör grunden för förevarande tvist. Detta förhållande är det som föreligger mellan klaganden och motparten vilket, åtminstone på ytan, förefaller vara ett parkeringsavtal. Detta är förvisso grunden. Mot bakgrund av denna rättspraxis, är det förhållande som ska undersökas inte en relation ”uppströms” mellan staden Zadar och klaganden, det vill säga den myndighet som utser respektive den utsedda.

69. Vidare är det nödvändigt att fastställa den rättsram som är tillämplig på enskilda parter i sådana typer av förhållanden. Den kroatiska regeringen har förklarat att avtalet mellan klaganden och föraren av den bil som motparten ägde är ett privaträttsligt förhållande. Tillsammans med klaganden har denna regering vidare gjort en allmän hänvisning till Zakon o parničnom postupku (den kroatiska civilprocesslagen), Zakon o obveznim odnosima (lagen om skyldigheter) och Ovršni zakon (lagen om verkställighet). Regeringen har emellertid gjort detta utan att ange tillämpliga bestämmelser. Det är således inte möjligt att pröva huruvida de skyldigheter och konsekvenser som följer av detta privaträttsliga avtal är sådana som karaktäriserar en civilrättslig fordran. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra detta. Eftersom det dock inte finns något i domstolens handlingar som tyder på motsatsen, och inför den bedömning jag nu ska göra, förefaller det rimligt att anta att detta är fallet.

70. Efter att ha identifierat denna referensram (och antagit att den är giltig), är nästa steg att fastställa huruvida de materiella eller processrättsliga aspekterna av förevarande tvist följer av ramverket på grund av vad som tycks vara ett utövande av offentliga maktbefogenheter.

71. I detta hänseende antyder inga av de bestämmelser som parterna eller intervenienterna har anfört och som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande att de förfaranden som ligger till grund för denna begäran om förhandsavgörande är tillämpliga utanför den rättsram som är tillämplig på enskilda personer, eller att de karaktäriseras av ett (ensidigt) utövande av offentliga maktbefogenheter av någon av parterna i denna överenskommelse. Det finns nämligen ingen indikation på att klaganden, efter att ha utfärdat en biljett, på något sätt har möjlighet att själv utfärda ett verkställandebeslut. Som den kroatiska regeringen bekräftade i sitt svar på en fråga från domstolen, vilket det emellertid naturligtvis ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, måste klaganden använda den behöriga notarien (eller domstolen) på samma sätt som varje annan enskild person.

72. Mot denna bakgrund förefaller verkställandet av de aktuella (kontraktuella) skyldigheterna vara av civilrättslig karaktär.

73. Såsom den slovenska regeringen har påpekat har visserligen denna verkställighetsåtgärd sin grund i en offentligrättslig maktbefogenhet för staden Zadar att bestämma områden och villkor för parkering inom dess territorium, och att utse klaganden till dess roll för förvaltning och genomförande av dessa.

74. Som kommissionen korrekt har påpekat, kan dock förekomsten av en offentligrättslig maktbefogenhet ”uppströms” inte alltid anses vara avgörande i förhållande till avtalsskyldigheterna ”nedströms”. Slutgiltigt är dessa avtalsskyldigheter subjektiva för klaganden och motparten, medan verkställighetsåtgärden förefaller genomföras enligt civilrättsliga bestämmelser och, om jag har uppfattat saken rätt, är begränsad till enbart dessa subjektiva skyldigheter.

75. Ingenting i handlingarna i målet antyder att verkställigheten på något sätt skulle utföras under utövandet av offentliga myndigheters, det vill säga staden Zadars, verksamhet (acta iure imperii), enbart på grund av att den ingår i klagandens ägarstruktur. Det finns inte heller någon indikation på att klaganden utövar offentliga maktbefogenheter för staden Zadars räkning. I Kroatien kan underhåll och förvaltning av parkeringsområden utföras av privata företag precis lika väl som parkeringsverksamheten i sig. Detta bekräftades av den kroatiska regeringen till svar på domstolens skriftliga fråga. Huruvida denna verksamhet utförs på offentligägd mark eller inte ändrar inte karaktären av verkställigheten av de avtalsskyldigheter som följer därav, så länge detta verkställande genomförs enligt kroatisk civilrätt och utan utövande av offentliga maktbefogenheter.

76. Ur denna synpunkt agerar klaganden och motparten som två privaträttsliga juridiska personer, med befogenheter som i allmänhet utövas av dessa personer, vilket gör dem till föremål för samma processrättsliga bestämmelser som alla andra. Det är av detta skäl som det inte förefaller föreligga någon avvikelse från ”referensramen” under omständigheterna i det aktuella målet.

77. Av ovan angivna skäl, visar fastställandet av det ”rättsliga förhållandet” inga tecken på något utövande av offentliga maktbefogenheter, vilket innebär att det kan konstateras att behörighet enligt artikel 1.1 i den omarbetade Brysselförordningen föreligger.

2) Villkoret avseende endagsbiljett och ensidiga avgifter som indikation på utövande av offentliga maktbefogenheter?

78. Den hänskjutande domstolen samt den tyska och den slovenska regeringen anser att ovannämnda slutsatser kan påverkas av förekomsten av ”bestraffande inslag” i förevarande mål. Dessa ingår, enligt dem, i de ytterligare avgifter som uppkommer. De anser vidare att villkoret avseende betalning av en endagsbiljett kan jämställas med en sanktionsåtgärd.

79. Jag övertygas inte av dessa argument i förevarande mål.

80. Det ska erinras om att fastställandet av huruvida en tvist rör ”privaträttens område” är en behörighetsbedömning. Det var i detta sammanhang som domstolen i domen Pula Parking angav att behörighet förelåg då det inte förekom några ”sanktioner som kan anses härröra från ett utövande av offentligrättsliga maktbefogenheter”. Domstolen angav vidare att fordran avseende parkering ”inte är av straffkaraktär, utan endast utgör vederlag för en utförd tjänst”.

81. Klaganden och den kroatiska regeringen har påpekat att priset på endagsbiljetten fastställs före användningen av parkeringsområdet samt anges på vertikala skyltar och är publicerat i staden Zadars officiella tidning. Det ingår således i villkoren för parkering inom detta område. Även om dessa villkor är ensidigt fastställda, kan kravet på att betala för en endagsbiljett anses endast utgöra ett ytterligare ”avtalsvillkor” som ingår i parkeringsvillkoren och som underförstått har accepterats av den berörda personen. Dessa skyldigheter har inte ensidigt införts eller ändrats genom offentligt agerande. Samma avtalsvillkor används i realiteten ofta för privata parkeringar. Indrivningen av denna fordran avseende parkering skiljer sig därför inte, liksom den kroatiska regeringen har påpekat, från indrivning av andra privaträttsliga fordringar. ”Behörighetslänken” är inte bruten och det kan inte rimligen presumeras att det förekommit utövande av offentliga maktbefogenheter.

82. Beträffande de ytterligare avgifter som följer av fordran avseende parkering, gäller samma slutsats. Klaganden och den kroatiska regeringen har tillhandahållit en detaljerad beskrivning av dessa kostnaders ursprung. Den kroatiska regeringen hänvisar vidare, beträffande dessa villkors ursprung, till artikel 13 i organisationsbeslutet. Det ankommer naturligtvis på den hänskjutande domstolen att kontrollera dessa uppgifter. Mot bakgrund av den detaljerade beskrivningen av dessa avgifter, är det inte uppenbart hur de, individuellt eller kollektivt, skulle kunna klassificeras som offentligt agerande. Dessa villkor förefaller hänga samman med kostnaderna för att driva in en utestående fordran på ett annat språk i en annan medlemsstat. Det är naturligt att en gränsöverskridande indrivning, även inom unionen, medför omkostnader som bör kunna ”övervältras” på gäldenären för kapitalbeloppet. Ingen av dessa kostnader förefaller härröra från utövandet av en offentlig maktbefogenhet, även om de oundvikligen är högre på grund av det särskilda indrivningsförfarande som föreskrivs i den kroatiska lagstiftningen.

83. Sammanfattningsvis kan de båda omständigheter som vissa av intervenienterna har åberopat inte förändra den ganska tydliga karaktären av det rättsliga förhållandet mellan klaganden och motparten. Enkelt uttryckt kan ensidiga eller till och med otillbörliga avtalsvillkor inte plötsligt tyda på att det föreligger utövande av offentliga maktbefogenheter enbart på grund av att de inte är konsumentvänliga. Utövandet av offentliga maktbefogenheter är kvalitativt sett något annat än ett rent innehav eller till och med (miss)bruk av en god förhandlingsposition. Om detta inte var fallet skulle konsumentavtal också plötsligt falla utanför Brysselsystemet, eftersom många av dessa avtal innehåller en ganska stor andel icke-förhandlingsbar ensidiga avtalsvillkor och därtill hörande bestämmelser om påföljder. Det finns emellertid ytterst få som skulle påstå att dessa avtal, mot bakgrund av dessa icke-förhandlingsbara klausuler, skulle klassificeras som utövande av offentliga maktbefogenheter av företag och således falla utanför ”privaträttens område”.

3) Slutsats i denna del

84. Inga övertygande argument har anförts under detta förfarande som skulle medföra ett ifrågasättande av den slutsats som drogs i domen Pula Parking. Det aktuella förhållandet mellan klaganden och motparten förefaller uppfylla behörighetsvillkoren för att omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 1.1 i den omarbetade Brysselförordningen och delgivningsförordningen.

85. Det är riktigt att villkoren för parkering på offentliga gator i kommuner och eventuella bestraffningsåtgärder för överträdelser av dessa villkor i vissa medlemsstater är en förvaltningsrättslig fråga. Detta visar emellertid i själva verket de naturliga begränsningarna som följer av att tillämpa ett synsätt utgående från saken i målet för att avgöra vad som ingår i privaträttens område inom Brysselsystemet. Mångfald innebär, inom rimliga gränser, att den omständigheten att (en) viss(a) medlemsstat(er) betraktar en sådan fråga som förvaltningsrättslig inte innebär att resten av Europa måste följa efter.

86. Slutligen ska det erinras om att den omständigheten att sådana förhållanden som de som är aktuella i det nationella målet skulle kunna anses omfattas av ”privaträttens område” inte innebär att andra villkor för tillämpning av den omarbetade Brysselförordningen eller delgivningsförordningen faktiskt är uppfyllda. Domstolen har, beträffande den omarbetade Brysselförordningen, redan i domen Pula Parking angett att notarier i Kroatien inte omfattas av begreppet ”domstol” i den mening som avses i denna förordning. Jag kommer i följande avsnitt att göra en liknande bedömning enligt delgivningsförordningen.

87. Således förslår jag att domstolen ska ge följande svar:

”Begreppen ’privaträttens område’ och ’av civil eller kommersiell natur’, i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 respektive artikel 1.1 i förordning nr 1393/2007, ska tolkas så att det rättsliga förhållande som utgör grund för tvisten, vilket ska bedömas enligt den rättsliga ram som är allmänt tillämplig på enskilda i sådana situationer, inte får karaktäriseras av ett ensidigt utövande av offentliga maktbefogenheter av en av parterna i målet.

Även om det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida dessa villkor är uppfyllda, förefaller inte något sådant utövande av offentliga maktbefogenheter ha skett i förevarande mål.”

3. Tolkningsfråga 1 och den första delen av tolkningsfråga 3

88. Den hänskjutande domstolens tolkningsfråga 1 och den första delen av dess tolkningsfråga 3 avser huruvida notarier i Kroatien själva får genomföra delgivning av verkställandebeslut som utfärdats på grundval av en ”handling som äger vitsord”. Den hänskjutande domstolen tvivlar, mot bakgrund av EU-domstolens dom Pula Parking, på huruvida detta är möjligt. Den kroatiska regeringen och kommissionen har inte bestritt denna bedömning, men de anser att notarier i Kroatien icke desto mindre får utnyttja möjligheten enligt artikel 16 i delgivningsförordningen att översända ”andra handlingar än rättegångshandlingar”.

89. Mot bakgrund av dessa argument har tolkningsfråga 1 och första delen av tolkningsfråga 3 i sig två aspekter, i) huruvida notarier i Kroatien får översända ”rättegångshandlingar” i den mening som avses i delgivningsförordningen och, om detta är fallet, ii) huruvida notarier i Kroatien får falla tillbaka på det parallella sättet för delgivning som är tillåtet enligt artikel 16 i delgivningsförordningen (det vill säga, delgivning av ”andra handlingar än rättegångshandlingar”).

a) Översändande av ”rättegångshandlingar” av notarier i Kroatien

90. I delgivningsförordningen hänvisas, som en del av dess artikel 1.1, till överföring av ”rättegångshandlingar”. Även om det inte finns någon rättspraxis avseende tolkningen av begreppet ”rättegångshandlingar”, framgår det klart av lydelsen av detta att dessa handlingar måste ha utfärdats av ”rättsväsendet” i en medlemsstat, vilket hör samman med det övergripande unionsrättsliga begreppet ”domstol” och EU-domstolens omfattande praxis avseende detta.

91. Som jag detaljerat angav i mitt förslag till avgörande Pula Parking, vilket domstolen bekräftade, uppfyller inte den verksamhet hos notarier i Kroatien som leder till utfärdandet av en handling som äger vitsord, till dess karaktär, verksamhetstyp och förfarande, villkoren för att omfattas av begreppet ”domstol” i den mening som avses i rättspraxis och i den omarbetade Brysselförordningen.

92. Denna tolkning har fått ytterligare stöd i ett av domstolen nyligen meddelat beslut i vilket domstolen ansåg att verkställandebeslut som utfärdats av notarier i Kroatien i sig inte omfattades av den omarbetade Brysselförordningens tillämpningsområde, eftersom de allmänt inte anses utgöra ”domstolsbeslut”.

93. Jag ser inget skäl till, och inga argument har under förfarandets gäng heller anförts till stöd för, att dessa slutsatser inte skulle vara tillämpliga även beträffande delgivningsförordningen. Således agerar notarier i Kroatien, när de utfärdar verkställandebeslut i sådana fall som detta, inte som en domstol och de kan således inte översända ”rättegångshandlingar” i den mening som avses i artikel 1.1 i delgivningsförordningen.

b) Översändande av ”andra handlingar än rättegångshandlingar” av notarier i Kroatien

94. Klaganden, den kroatiska regeringen och kommissionen anser att notarier i Kroatien får utfärda ”andra handlingar än rättegångshandlingar” i den mening som avses i artikel 16 i delgivningsförordningen.

95. Denna bestämmelse rör ”översändande av andra handlingar än rättegångshandlingar” för delgivning i en annan medlemsstat. Den definierar inte vad som utgör ”andra handlingar än rättegångshandlingar”

96. Liksom andra bestämmelser i unionsrätten som saknar hänvisning till medlemsstaternas nationella bestämmelser, ska utgångspunkten för begreppet ”andra handlingar än rättegångshandlingar” vara unionsrättens självständiga karaktär: Denna ska tolkas brett och inte vara begränsad enbart till handlingar som härrör från rättsliga förfaranden. Domstolen angav således i domen Tecom Mican och Arias Dominguez att begreppet ”andra handlingar än rättegångshandlingar” innefattade ”inte endast handlingar från en myndighet eller en tjänsteman, utan även privat upprättade handlingar av specifik betydelse i en viss rättsordning”.

97. Enligt artiklarna 2 och 4.1 i delgivningsförordningen ska översändandet av rättegångshandlingar emellertid i princip ske mellan ”sändande organ” och ”mottagande organ” som ska utses av medlemsstaterna. Genomförandet av detta system kräver att ”utseendeplikten” enligt artikel 2 i delgivningsförordningen är uppfylld. Enligt dess punkt 1 ska ”[v]arje medlemsstat … utse tjänstemän, myndigheter eller andra personer”, som kan agera som ”sändande organ”, med behörighet att översända rättegångshandlingar eller andra handlingar i mål och ärenden som ska delges i en annan medlemsstat. Enligt punkt 4 i denna artikel ska varje medlemsstat till kommissionen lämna detaljerade uppgifter om det utsedda organet.

98. I förevarande mål anges i beslutet om hänskjutande att den aktuella notarien delgav motparten verkställandebeslutet via den kroatiska posttjänsten genom rekommenderat brev med mottagarbevis. Enligt klaganden, den kroatiska regeringen och kommissionen är en sådan delgivning tillåten enligt en jämförande tolkning av artikel 14 och artikel 16 i delgivningsförordningen.

99. Dessa uppfattningar är endast delvis korrekta.

100. Domstolen är välbekant med diskussionen om huruvida notarier i en medlemsstat får agera som ”sändande organ” vid delgivning av ”andra handlingar än rättegångshandlingar”. Kommissionen har hänvisat till domstolens domar Tecom Mican och Arias Dominguez samt Roda Golf and Beach Resort. Dessa domar avsåg möjligheten för spanska notarier att använda artikel 16 i delgivningsförordningen för att agera som ”sändande organ” vid sådan delgivning. Domstolens gjorde emellertid i dessa mål sina bedömningar på ett abstrakt sätt för att bekräfta att handlingar som har översänts av en notarie kan anses vara ”andra handlingar än rättegångshandlingar”. Dessa domar rör inte en situation där en medlemsstat underlåtit att agera enligt artikel 2.1 delgivningsförordningen för att utse ”notarier” till ”sändande organ”.

101. Detta är emellertid just vad som är aktuellt i förevarande mål.

102. Som framgår av svaren från den kroatiska regeringen och kommissionen på en fråga från domstolen, utsåg inte den kroatiska regeringen, när den uppfyllde sin plikt att lämna uppgifter enligt artikel 2.4 i delgivningsförordningen, notarier till ”sändande organ”. Ett sådant utnämnande krävs emellertid enligt artikel 16 i delgivningsförordningen. Enligt denna artikels specifika hänvisning till översändning av ”andra handlingar än rättegångshandlingar” som ska göras ”i enlighet med bestämmelserna i denna förordning”, är en sådan delgivning oundvikligen knuten till kravet i artikel 2 i delgivningsförordningen att utse organ. Detta bekräftas även i skäl 6 i delgivningsförordningen, i vilket anges att det förenklade användandet av den rättsram som fastställs i denna förordning endast är tillgänglig för översändande av handlingar ”direkt … mellan lokala organ som utses av medlemsstaterna”. Detta innebär att endast organ som har utsetts för att fylla denna funktion för den aktuella tiden (ratione temporis) får översända andra handlingar än rättegångshandlingar enligt delgivningsförordningen. Annars skulle de delgivna handlingarnas syfte och tillförlitlighet undergrävas.

103. Eftersom det är ostridigt att notarier i Kroatien inte förekom i förteckningen över utsedda organ under perioden för indrivningen av den underliggande fordran, kunde inte notarien i Pula ha utnyttjat artikel 16 i delgivningsförordningen för att utföra en giltig delgivning av verkställandebeslutet på grundval av en ”originalhandling” som en ”annan handling än rättegångshandling” enligt delgivningsförordningen. Denna notarie kan inte heller ha använt den kroatiska posttjänsten för detta ändamål, eftersom artikel 14 i delgivningsförordningen endast blir tillämplig på ”andra handlingar än rättegångshandlingar” när villkoren i artikel 16 däri är uppfyllda.

104. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, borde notarien ha gått genom Trgovački sud u Zadru (Handelsdomstolen, Zadar, Kroatien) för att kunna få tillgång till den förenklade delgivning som föreskrivs i delgivningsförordningen. Eftersom denne notarie uppenbarligen inte har gjort detta, ska den delgivning som skett i förevarande fall inte anses godtagbar enligt delgivningsförordningen.

c) Slutsats i denna del

105. Av ovan angivna skäl föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfråga 1 och den första delen av tolkningsfråga 3 enligt följande:

”Förordning nr 1393/2007 ska tolkas så att för att ett verkställighetsbeslut grundat på en ’handling som äger vitsord’ ska klassificeras som en ’rättegångshandling’ i den mening som avses i artikel 1.1 i denna förordning, ska det utfärdande organet vara ett rättsligt organ i en medlemsstat vilket ingår i dess rättsväsen.

Artiklarna 2 och 16 i förordning nr 1393/2007 ska tolkas så att när en medlemsstat har underlåtit att utse notarier som ’sändande organ’ i den mening som avses i artikel 2.1 i denna förordning, kan dessa notarier inte översända ’andra handlingar än rättegångshandlingar’ för delgivning till en annan medlemsstat enligt bestämmelserna i denna förordning.”

4. Tolkningsfrågorna 5–7

106. Den hänskjutande domstolen har genom tolkningsfrågorna 5–7 i huvudsak önskat få klarhet i karaktären av den aktuella verksamheten för att kunna avgöra huruvida det rör sig om frågor avseende en skadeståndsgrundande händelse eller av sakrättslig natur (in rem) (a), eller frågor avseende ett avtal (b) enligt den omarbetade Brysselförordningen. Jag kommer att undersöka dessa alternativ i turordning.

a) Skadeståndsgrundande händelse eller av sakrättslig natur (in rem)?

107. Klaganden, den kroatiska regeringen och kommissionen har alla intagit ståndpunkten att de kroatiska domstolarna har en ”särskild” behörighet med stöd av artikel 7 i den omarbetade Brysselförordningen. Dessa parter är även eniga om att den aktuella frågan inte rör en ”skadeståndsgrundande händelse eller skadestånd utanför avtalsförhållanden”. Den hänskjutande domstolen har väckt frågan huruvida parkeringen skulle kunna vara relaterad till en viss typ av leasingavtal av sakrättslig natur (in rem) och således omfattas av artikel 24 i den omarbetade Brysselförordningen.

108. Skulle en underlåtenhet att betala en biljett för parkering på en offentlig väg innebära en ”skadeståndsgrundande händelse eller skadestånd utanför avtalsförhållanden”? Detta förefaller inte vara fallet.

109. För det första är det ostridigt att förevarande mål rör verkställandet av en fordran på grund av överträdelse av (ett visserligen underförstått) avtal. I detta hänseende utesluter rättspraxis en talan ”om den avser avtal” från artikel 7.2 i den omarbetade Brysselförordningen. Mot denna bakgrund skulle tvisten falla utanför tillämpningsområdet för denna bestämmelse. För det andra skulle, även om denna diskvalificerande rättspraxis skulle kunna frångås, den fordran som indrivningen avser fortfarande anses följa av att de initiala avtalsskyldigheterna inte uppfyllts. Återigen, och under alla omständigheter, skulle talan således falla utanför kategorin ”skadeståndsgrundande händelse eller skadestånd utanför avtalsförhållanden”.

110. Därefter ska beaktas den hänskjutande domstolens argument att förevarande mål eventuellt kan avse en särskild typ av leasingavtal i den mening som avses i artikel 24 i den omarbetade Brysselförordningen.

111. Det räcker i detta avseende att erinra om att rättspraxis avseende denna bestämmelse kräver att talan ska syfta till att fastställa vad en fastighet omfattar eller består av eller vem som äger eller besitter den, eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter (in rem). Mot bakgrund av de faktiska omständigheter som beskrivs i handlingarna i målet, finns det ingen indikation på att vare sig besittning eller andra sakrätter (in rem) till parkeringsplatsen överfördes till motparten när denna parkerade där (eller att de ens är i fråga). Vidare tyder artikelns raison d’être på motsatsen. Således har kommissionen med fog påpekat att förevarande mål inte heller omfattas av artikel 24 i den omarbetade Brysselförordningen.

b) Skälet till att frågan rör ett avtal

112. Tvisten omfattas av artikel 7.1 i den omarbetade Brysselförordningen.

113. Begreppet ”om talan avser avtal” i den mening som avses i denna bestämmelse (som är av självständig unionsrättsligt begrepp) innebär att domstolen ska beakta en objektiv grund för talan. Detta innebär att när en underlåtelse att uppfylla ett avtal åberopas som grund för klagandens talan, ska alla förpliktelse som grundar sig på detta avtal anses omfattas av tillämpningsområdet för begreppet ”om talan avser avtal”. I realiteten kan behörighet enligt artikel 7.1 i den omarbetade Brysselförordningen existera även när en av parterna förnekar existensen av ett avtal, så länge det inte klart framgår att det saknades fritt samtycke till ett rättsligt förhållande från den ena partens sida gentemot den andra (med andra ord, en negativ standard).

114. Även om det naturligtvis ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa detta, tycks dessa villkor inte vara uppfyllda i förevarande mål.

115. Det framgår av den stämningsansökan som den hänskjutande domstolen har beskrivit att ett avtal enligt kroatisk lagstiftning hade ingåtts enligt kroatisk lagstiftning när föraren av den leasade bil som motparten ägde valde att använda det aktuella parkeringsutrymmet för att parkera sin bil. Vid en enkel läsning av artikel 7 i organisationsbeslutet, vilken det återstår att kontrollera, förefaller det som om avtalet innebar ett krav på betalning av en giltig parkeringsbiljett för hela parkeringstiden. Någon sådan biljett uppvisades inte när en kontroll gjordes. Klaganden har således gjort gällande en underlåtelse att uppfylla en väsentlig förpliktelse enligt avtalet. Ingen av parterna har emellertid påstått att avtalet inte existerade eller att det saknades fritt samtycke till parkeringsvillkoren som sådana.

116. Det är värt att understryka att frågan om ”fritt samtycke” i det skede då avtalet sluts ska skiljas från frågan om huruvida villkoren som ligger till grund för avtalet är skäliga. Man kan fritt sluta ett avtal som inte är ”skäligt” vad gäller dess klausuler och dess övergripande balans av rättigheter och skyldigheter mellan parterna. Detta är i slutändan varför det finns ett helt rättsområde kallat ”konsumentskydd”, vilket inte utgår från antagandet att även om det finns några oskäliga klausuler den ena eller andra parten inte fritt samtyckte till dessa klausuler och att inget avtal således ingicks.

117. Med denna utgångspunkt är det uppenbart att artikel 7.1 i den omarbetade Brysselförordningen skulle kunna vara tillämplig.

118. Vidare måste det bedömas huruvida det aktuella avtalet skulle kunna avse tillhandahållande av en tjänst. Den hänskjutande domstolen och kommissionen har uttryckt tvivel i detta hänseende. Enligt dem är själva tillhandahållandet av parkeringsplatsen alltför marginellt för att kunna anses utgöra en ”tjänst”. De har vidare påpekat behovet av att tolka artikel 7.1 b i den omarbetade Brysselförordningen restriktivt.

119. Det är visserligen riktigt att begreppet ”tjänster” enligt rättspraxis åtminstone innebär att den som tillhandahåller tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning. Jag kan emellertid inte se varför en sådan verksamhet inte skulle anses existera i förevarande mål. Detta innebär att klagandens verksamhet, som ska klassificeras som en ”tjänst”, är tillgängliggörandet av en identifierad parkeringsplats inom ett parkeringsområde på en offentlig väg i staden Zadar. Det är möjligheten att parkera på denna plats som utgör vad klaganden tillhandahåller, och vad föraren av den bil som motparten äger tar emot mot ersättning.

120. Följaktligen skulle tillhandahållandet av en parkeringsplats absolut kunna utgöra en ”tjänst” i den mening som avses i artikel 7.1 b, andra streckpunkten, i den omarbetade Brysselförordningen.

121. Men även om detta inte var fallet är artikel 7.1 a i den omarbetade Brysselförordningen, i enlighet med artikel 7.1 c däri, tillämplig på avtal som vare sig är avtal för ”tillhandahållande av varor” eller avtal för ”tillhandahållande av tjänster”. Mot denna bakgrund omfattas avtalet, under alla omständigheter, av denna bestämmelse, utan att det är strikt nödvändigt att ytterligare detaljera dess exakta natur.

122. Följaktligen finns det ingenting som, ur ett unionsrättsligt perspektiv, talar emot att ett avtal ingås enbart genom den verksamhet som utgörs av att bilen parkeras, även om biljett saknas.

123. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna 5–7 enligt följande:

”Artikel 7.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så att den omständigheten att en bil parkeras på en identifierad parkeringsplats på en offentlig väg, enligt rättsordningen i en medlemsstat som ger ett privat föredrag i uppdrag att utfärda parkeringsbiljetter och uppbära parkeringsavgifter, kan innebära att ’talan avser avtal’ enligt denna bestämmelse.”

C. Ett postskriptum

124. Detta mål avser behörighetsfrågor avseende en parkeringsfordran som indrivits av notarier i Kroatien. Ännu en gång. Mot bakgrund av det antal mål som kommer in från Kroatien avseende detta problem, samt den hänskjutande domstolens uttalande i förevarande mål som överensstämmer med de uttalanden som andra kroatiska domstolar gjort i tidigare mål avseende det antal sådana mål som pågår vid de nationella domstolarna, förefaller dessa mål emellertid påvisa strukturella problem som väcker ett antal frågor.

125. Jag misstänker att det obehag som upplevs i andra medlemsstater, och uppenbarligen av vissa av de nationella domstolarna, rör vad som kanske bäst kan kallas för en ”dubbel singularitet” i ett institutionellt och processrättsligt val från Kroatiens sida. För det första har vad som i andra medlemsstater oftast skulle betraktas som en administrativ fråga ”outsourcats” till ett privat företag. För det andra har indrivningen (verkställandet) av en därmed skapad privaträttslig fordran därefter anförtrotts personer som uppenbarligen inte omfattas av det normala domstolssystemet i en medlemsstat i ett förfarande som, för att avlasta domstolarna, betydligt ”sparat in på” processrättigheterna för dem som skulle ha varit svarande.

126. Om vart och ett av dessa val skulle betraktas isolerat, skulle de kanske inte tilldra sig så mycket uppmärksamhet. ”Privatiseringen” av vissa delat av offentlig maktutövning föregår ju, när allt kommer omkring, på alla nivåer, från villkoren för hur det offentliga utrymmet inbegripet offentliga parkeringar används, till privat indrivning av fordringar och till och med försök att inrätta och driva privata fängelser. På samma sätt har avlastning av domstolar varit ett slagord i flera år, särskilt vad gäller förenklingen av förfaranden vid domstolar för småmål eller obestridda förfaranden.

127. Det är emellertid kombinationen av dessa båda delar som förefaller uppfattas med viss oro av andra medlemsstater och uppenbarligen även i Kroatien, åtminstone enligt vad som framgår av den mängd tvistemål som dessa frågor har lett till under flera år. Fram tills i dag har alla dessa mål till synes behandlats som frågor om behörighet. De döljer emellertid ett antal djupare väsentliga frågor som av intervenienterna i dessa mål fortfarande betecknas som behörighetsfrågor, eftersom det i detta skede målen för närvarande befinner sig. De ger emellertid uttryck för ett djupare obehag beträffande vad som kan uppfattas som ett ganska ovanligt processrättsligt och institutionellt arrangemang som valts av en medlemsstat för en viss typ av anspråk.

128. Eftersom jag är övertygad om att dessa frågor är långt ifrån lösta och oundvikligen kommer att komma tillbaka till EU-domstolen igen, vill jag utnyttja den relativa frihet som fördragen ger en generaladvokat att inte bara assistera EU-domstolen, utan indirekt även de nationella domstolarna, genom att fokusera på tre aspekter avseende vilka en medlemsstats grundläggande processuella autonomi kan vara begränsad, vilket sedan kommer att behöva bedömas av de nationella domstolarna.

129. För det första kan det finnas vissa begränsningar vad gäller ”privatisering” eller ”outsourcing” i vilken ett val av system och förfarande går utöver vad som kan godtas under rubriken nationell processrättslig autonomi och i alltför stor utsträckning börjar frångå den gemensamma kärnan och traditionen i de övriga medlemsstaternas system. Dessa gränser kommer oftast att uttalas i samband med principerna om likvärdighet och effektivitet, förbehåll för skyldigheten att erkänna eller verkställa på grundval av allmän ordning, liksom jämlikheten mellan unionsmedborgarna i deras lika tillgång till rättsligt skydd, självständigt eller tillsammans med deras rättigheter till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

130. Visserligen görs sådana förbehåll sannolikt när en medlemsstat delegerar en grundläggande samhällstjänst till ett privat företag, förbinder det med fiktionen av att ett civilrättsligt avtal ingås tillsammans med ett icke försumbart pris för en överträdelse av detta, och sedan för verkställandet av detta försöker använda ett unionsrättsligt verktyg som i huvudsak är utformat för rent privata tvister av ett organ som inte omedelbart anses vara en del av denna medlemsstats domstolssystem. Sammanfattningsvis kan en sådan dubbel privatisering innebära en alienation och följaktligen medföra en vägran att betrakta sådana typer av avgöranden som verkställbara i andra medlemsstater.

131. För det andra kan varje potentiellt hinder mot den fria rörligheten för personer enligt unionsrätten bedömas från ett antal vinklar, inte minst platsen där de offentliga parkeringsområdena finns och de underförstådda villkor som en parkering där är förknippade med. Kanske samtliga i Kroatien bosatta personer erhåller ett kontrollmärke och betalparkering endast är avsedd för personer bosatta utanför landet. Kanske den information som anges vid parkeringsplatsen är otillräcklig för att ange de exakta parkeringsvillkoren och kanske den presumerade ”preferensen” för att betala parkering timvis, som den kroatiska regeringen har insisterat på, inte skulle godtas om alla offentliga parkeringsplatser är förlagda i närheten av det största hotellområdet eller viktigaste turistmålen.

132. I samma anda gör jag säkerligen inte anspråk på att fullt förstå det kroatiska notariesystemet. Jag förhåller mig emellertid allmänt skeptisk till varje system som önskar genomföra ett förenklat gränsöverskridande verkställande av presumerat obetalda fordringar och ersätta ”verkställaren” genom ett royalty- eller vinstfördelningsbaserat system per transaktion, vilket således medför att verkställaren har ett incitament att välja ett snabbt verkställande framför ett vederbörligt förfarande. Om den slutliga avgiften dessutom inte kan anses stå i proportion till den ursprungliga fordran (i detta fall, mer än tjugo gånger så mycket som det ursprungliga värdet av endagsbiljetten) förblir, enligt min uppfattning, allvarliga frågor obesvarade.

133. För det tredje föreligger frågan om skydd av fysiska personer som konsumenter och, allmänt, tillämpningen av unionens konsumentskyddslagstiftning båda i behörighetsskedet, men också vid prövningen av sådana anspråk i sak. I förevarande mål uppkommer inga sådana frågor eftersom klaganden är en juridisk person. När en fysisk person ingår avtal med en juridisk person som valts ut av staten eller offentliga organ, även frivilligt, bör då inte lagen möjligen betrakta den fysiska personen som den ”svagare” parten med tanke på att hon eller han enbart är en ”genomsnittskonsument” och således tillämpa strängare prövningskriterier, särskilt om de offentliga maktbefogenheter som den en privaträttslig juridisk person har tilldelats inbegriper något som mest liknar ett monopol eller i vart fall en dominerande ställning vid tillhandahållandet av vissa tjänster? Enligt min uppfattning ska de nationella domstolarna i dessa situationer ägna ännu större uppmärksamhet åt denna eventuella oskälighet när sådana fordringar verkställs gränsöverskridande, genom ett privat system med en ersättningsstruktur för ”verkställaren” som förefaller inbegripa incitament.

134. Sammanfattningsvis anser jag verkligen inte att unionsrätten skulle utgöra hinder privatisering av förvaltningen av parkering på allmänna vägar. Den utgör inte heller hinder för ett antal institutionella och processrättsliga val för förenklad indrivning av fordringar. ”Ovanliga” institutionella val kommer emellertid att medföra ganska ovanliga processrättsliga konsekvenser inom ramen för ett system för förenklat samarbete som är grundat på standardiserade förfaranden. Om det offentligrättsliga plötsligt blir privaträttsligt, blir således även det skydd som normalt tillämpas på privata, civilrättsliga transaktioner tillämpligt. Detta kommer i än högre grad att vara fallet i situationer där en viss institutionell struktur, med fog eller felaktigt, börjar uppfattas av de berörda parterna i de övriga medlemsstaterna, inte som ett oegennyttigt brottsbekämpande organ, utan snarare som ett gränsöverskridande inkassobolag som driver in offentligrättsligt genererade skulder.

V. Förslag till avgörande

135. Jag föreslår att domstolen ska besvara de av Visoki trgovački sud (Republiken Kroatiens handelsöverdomstol) ställda tolkningsfrågorna 1–3 och 5–7 enligt följande: Tolkningsfråga 1 och första delen av tolkningsfråga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 ska tolkas så att för att ett verkställighetsbeslut grundat på en ”handling som äger vitsord” ska klassificeras som en ”rättegångshandling” i den mening som avses i artikel 1.1 i denna förordning, ska det utfärdande organet vara ett rättsligt organ i en medlemsstat vilket ingår i dess rättsväsen. Artiklarna 2 och 16 i förordning nr 1393/2007 ska tolkas så att när en medlemsstat har underlåtit att utse notarier som ”sändande organ” i den mening som avses i artikel 2.1 i denna förordning, kan dessa notarier inte översända ”andra handlingar än rättegångshandlingar” för delgivning till en annan medlemsstat. Tolkningsfråga 2 och andra delen av tolkningsfråga 3 Begreppen ”privaträttens område” och ”av civil eller kommersiell natur”, i artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område respektive artikel 1.1 i förordning nr 1393/2007, ska tolkas så att det rättsliga förhållande som utgör grund för tvisten, vilket ska bedömas enligt den rättsliga ram som är allmänt tillämplig på enskilda i sådana situationer, inte får karaktäriseras av ett ensidigt utövande av offentliga maktbefogenheter av en av parterna i målet. Även om det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida dessa villkor är uppfyllda, förefaller inte något sådant utövande av offentliga maktbefogenheter ha skett i förevarande mål. Tolkningsfrågorna 5–7 Artikel 7.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så att den omständigheten att en bil parkeras på en identifierad parkeringsplats på en offentlig väg, enligt rättsordningen i en medlemsstat som ger ett privat föredrag i uppdrag att utfärda parkeringsbiljetter och uppbära parkeringsavgifter, kan innebära att ”talan avser avtal” enligt denna bestämmelse.

1 Originalspråk: engelska.

2 Angående tidigare mål om obetalda parkeringsbiljetter och notarier i Kroatien, se bland annat dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić, C‑484/15, EU:C:2017:199 och dom av den 7 maj 2020, Parking och Interplastics, C‑267/19 och C‑323/19, EU:C:2020:351. Se även beslut av den 11 april 2019, Hrvatska radiotelevizija, C‑657/18, ej publicerat, EU:C:2019:304, och beslut av den 6 november 2019, EOS Matrix, C‑234/19, ej publicerat, EU:C:2019:986.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

5 Se mitt förslag till avgörande Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:619, punkterna 23–54, och Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 28–36.

6 Dom av den 15 december 2016, Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:954, punkterna 21–27, och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 24–28.

7 Se, i detta hänseende, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny (Disciplinära regler för domare), C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43–48 och där angiven rättspraxis.

8 Se dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 26 och där angiven rättspraxis.

9 Ibidem, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

10 Se exempelvis artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 2001, s. 1), artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15), artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 2007, s. 1), artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 2008, s. 3), artikel 1.2 i rådets direktiv 2003/8 av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 2003, s. 41 och rättelse i EUT L 32, 2003, s. 15), artikel 1.1 i rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (EGT L 174, 2001, s. 25) och artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59).

11 Således består det ursprungliga valet att inte tillämpa en positiv definition av detta begrepp vilket gjordes med hänsyn till att det skulle passa med olika nationella kategoriseringar. Se Report by Mr P. Jenard on the Convention of 27 September 1968 on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters (EGT C 59, 1979, s. 1), sidorna 9–10. Se även förslag till avgörande av generaladvokat Reischl, LTU, 29/76, ej publicerat, EU:C:1976:121, s. 1558.

12 Se, för det första målet i vilket begreppets ”autonoma” karaktär beskrevs, dom av den 14 oktober 1976, LTU, 29/76, EU:C:1976:137, punkt 3.

13 Det rör sig om den så kallade ”Brysselkonventionen” (konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36)), ”1988 års Luganokonvention” (konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 319, 1988, s. 9)), ”Bryssel I-förordningen” (rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)), ”2007 års Luganokonvention” (Konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 339, 2007, s. 3)) och den omarbetade Brysselkonventionen.

14 Se artiklarna 1.1 i Brysselkonventionen, 1988 års Luganokonvention, Bryssel I-konventionen, 2007 års Luganokonvention och den omarbetade Brysselkonventionen.

15 Se, nyligen, dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 32.

16 Se, för den första gången som domstolen angav detta synsätt, dock utan att tillämpa det, dom av den 14 oktober 1976, LTU, 29/76, EU:C:1976:137, punkterna 3 och 5.

17 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Warner i målet Rüffer, 814/79, EU:C:1980:229, sidorna 3827–3831.

18 Dom av den 16 december 1980, Rüffer, 814/79, EU:C:1980:291, punkt 11.

19 Ibidem, punkt 12.

20 Ibidem, s. 3812, punkt 1.

21 Se, i huvudsak, dom av den 21 april 1993, Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 36, och dom av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl., C‑292/05, EU:C:2007:102, punkterna 37–38. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Lechouritou m.fl., C‑292/05, EU:C:2006:700, punkterna 54–56.

22 Se förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak i målet Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2012:757, punkt 42.

23 Dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkterna 35–37 (avseende återkrav av en felaktig utbetalning gjord enligt tysk lag om kompensation till offer för den nationalsocialistiska regimen) dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 37 (avseende en skadeståndstalan enligt engelsk lagstiftning) och dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich, C‑102/15, EU:C:2016:607, punkterna 35–38 och 42 (avseende böter som utdömts på grund av brott mot ungersk konkurrenslagstiftning).

24 Dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 18, 28 och 33.

25 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30. Se även dom av den 14 november 2002, Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656, punkterna 31–36, och dom av den 15 maj 2003, Préservatrice Foncière Tiard, C‑266/01, EU:C:2003:282, punkterna 32–36.

26 Såsom tydligt anges i, exempelvis, de nyligen meddelade domarna av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 34, av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana, C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 35.

27 Se dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana, C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 49 och där angiven rättspraxis. Se även dom av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 38, i vilken denna uppgift angavs ankomma på den nationella domstolen.

28 Se dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 55.

29 Dom av den 11 juni 2015, Fahnenbrock m.fl., C‑226/13, C‑245/13 och C‑247/13, EU:C:2015:383, punkt 51.

30 Ibidem, punkterna 46 och 58.

31 Se förteckning i fotnot 10 i detta förslag till avgörande.

32 Endast i förarbetena till två av dessa instrument anges faktiskt att en tolkning liknande den som gäller i Brysselsystemet eftersträvades. Se kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av bankkontotillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (KOM(2011) 445 slutlig), s. 5, och förslag till rådets direktiv om att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande mål genom att införa miniminormer för rättshjälp och andra finansiella aspekter med anknytning till civilrättsliga förfaranden (KOM(2002) 13 slutlig), s. 5.

33 Detta innebär inte att det inte existerar någon rättspraxis avseende dessa instrument. Se, exempelvis, dom av den 6 september 2018, Catlin Europe, C‑21/17, EU:C:2018:675, avseende förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande enligt förordning (EG) nr 1896/2006 (EUT L 399, 2006, s. 1).

34 Se ovan fotnot 28.

35 På motsvarande sätt ska, när ett mål inte har väckts mot ett handlande eller ett förfarande som avser ett ”direkt” utövande av offentliga befogenheter (såsom av en av parterna), ärendet anses falla inom ”privaträttens område”. Se dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 45, och dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 42.

36 En konsekvens som, åtminstone innan den ”autonoma” definitionen i domstolens tidigare praxis, inte ens hade övervägts av upphovsmännen till Brysselsystemet (se ovan fotnot 11).

37 Se, i synnerhet, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 35 och 37. Se även dom av den 14 november 2002, Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656, punkterna 30–31, dom av den 15 maj 2003, Préservatrice Foncière Tiard, C‑266/01, EU:C:2003:282, punkterna 22–23, och dom av den 5 februari 2004, Frahuil, C‑265/02, EU:C:2004:77, punkterna 19–20.

38 Se, exempelvis, dom av Bundesgerichtshof (Tysklands federala domstol) (BGH, 16.9.1993, Sonntag, IX ZB 82/90, s. 21) som svar på EU-domstolens dom av den 21 april 1993, Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144, i vilken angavs att ett verkställande av den italienska domen enligt Bryssel I-förordningen nödvändigtvis skulle beröra grundvalarna för hela det tyska sociala trygghetssystemet. Den frångick således EU-domstolens avgörande.

39 Se nyligen dom av den 16 juli 2020, Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:568, punkt 34.

40 Liksom nyligen har erinrats om, exempelvis i förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Movic m.fl., C‑73/19, EU:C:2020:297, punkt 35.

41 Men även med den andra, nu gällande, kategorin av definitionen ”saken i målet” som beskrivs ovan i punkterna 48 och 49 i detta förslag till avgörande som också i första hand hänvisar till en kategorisering såsom den fastställts i nationell lagstiftning.

42 Se ovan, punkt 62 i detta förslag till avgörande.

43 Se även dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 37.

44 Ibidem, punkt 35 och mitt förslag till avgörande i samma mål (EU:C:2016:825, punkterna 49–51).

45 Såsom domstolen redan har konstaterat i domen av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 42.

46 Se, i detta hänseende, mitt förslag Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkt 51 och där angiven rättspraxis.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 44.

48 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 36.

49 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn, C‑308/17, EU:C:2018:956, punkt 42.

50 Som återges i punkt 20 i detta förslag till avgörande.

51 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 59.

52 Se mitt förslag till avgörande Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 68–107.

53 Se mitt förslag till avgörande Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 108–114 och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 56–59. Se även dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić, C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 50.

54 Beslut av den 11 april 2019, Hrvatska radiotelevizija, C‑657/18, ej publicerat, EU:C:2019:304, punkt 27.

55 För en bakgrund till inkluderingen av detta begrepp i 1896 års Haagkonvention om civilrättsliga förfaranden, se Knöfel, O. L., ’Zustellung privater Schriftstücke über die Europäsche Zustellungsverordnung?’, Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts (IPRax), 2017, sidorna 249–250.

56 Dess föregångare gjorde inte heller det, se artikel 16 i konvention utarbetad på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT C 261, 1997, s. 2), och artikel 16 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 160, 2000, s. 37). Det ska påpekas att förordning (EG) 1348/2000 hade planerat en förteckning över handlingar som kunde delges enligt delgivningsförordningen, i vilken varje medlemsstat skulle ange de handlingar som den ansåg vara ”delgivningsbar” enligt dess rättsordning. Se artikel 17 b i förordning (EG) 1348/2000. Detta system med förteckningar återgavs inte i delgivningsförordningen. Se förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:364, punkterna 35–37.

57 Dom av den 25 juni 2009, Roda Golf & Beach Resort, C‑14/08, EU:C:2009:395, punkterna 49, 50 och 56–59. Se även dom av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:744, punkterna 32 och 33.

58 Se dom av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:744, punkt 44.

59 Se dom av den 16 september 2015, Alpha Bank Cyprus, C‑519/13, EU:C:2015:603, punkt 34.

60 Se även förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:364, punkt 33, i vilket han förklarar detta systems ursprung enligt Haagkonventionen.

61 Dom av den 25 juni 2009, Roda Golf & Beach Resort, C‑14/08, EU:C:2009:395, punkt 59, och av den 11 november 2015, Tecom Mican och Arias Domínguez, C‑223/14, EU:C:2015:744, punkterna 26 och 33.

62 Se skäl 6 i delgivningsförordningen, i vilket förklaras att medlemsstater får besluta om utseende eller förnyande av ”sändande” och ”mottagande organ” vart femte år.

63 Se skäl 7 i delgivningsförordningen.

64 Se dom av den 25 juni 2009, Roda Golf & Beach Resort, C‑14/08, EU:C:2009:395, punkt 60.

65 Som bekräftas i den kroatiska regeringens och kommissionens svar på en skriftlig fråga från domstolen, kan endast de behöriga kommunala domstolarna (općinski sud), distriktsdomstolarna (trgovački sudovi), Handelsöverdomstolen (Visoki trgovački sud) och Kroatiens högsta domstol (Vrhovni sud Republike Hrvatske) ha agerat som ”sändande organ” för detta land för att översända ”andra handlingar är rättegångshandlingar” enligt delgivningsförordningen under den aktuella perioden.

66 Se, exempelvis, dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage, C‑103/05, EU:C:2006:471, punkt 2, och dom av den 12 maj 2011, Berliner Verkehrsbetriebe, C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 30.

67 Se dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation, C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

68 Se dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

69 Se dom av den 15 januari 1985, Rösler, 241/83, EU:C:1985:6, punkt 19. Se även dom av den 14 december 1977, Sanders, 73/77, EU:C:1977:208, punkterna 15 och 16.

70 Se, nyligen, dom av den 26 mars 2020, Králová, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkterna 41–44 och där angiven rättspraxis.

71 Dom av den 15 juni 2017, Kareda, ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

72 Dom av den 4 mars 1982, Effer, 38/81, EU:C:1982:79, punkterna 7 och 8.

73 Se, exempelvis, dom av den 17 september 2002, Tacconi, C‑334/00, EU:C:2002:499, punkt 24.

74 Avsaknaden av en giltig parkeringsbiljett, eller av någon biljett alls, är inte avgörande för att ett avtal ska anses ha slutits. Som domstolen har anfört, utgör själva biljetten bara ett verktyg som materialiserar avtalet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 48.

75 I likhet med vad som påpekats ovan i punkt 83, i vilken liknande argument anförts för att frågan inte omfattades av privaträttens område. Precis som en obalans i förhandling inte i sig får ett förhållande att falla utanför privaträttens sfär, betyder inte heller den omständigheten att avtalet till sin art är ett ensidigt, standardvillkorsavtal till vilket den andra parten endast kan ansluta sig att det inte föreligger ett avtal.

76 Se dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden, C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

77 Att inte erkänna att erbjudandet att parkera på en viss plats utgör en tjänst skulle fullständigt beröva en hel kategori av ”passiva” tjänster deras natur. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2001, ”Goed Wonen”, C‑326/99, EU:C:2001:506, punkt 52.

78 För en förteckning av dess föregångare avseende samma frågor, men bland vilka flera avvisats, se ovan fotnot 2.

79 Se mitt förslag till avgörande Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 111–113.

80 Som en nyligen framtagen studie av den franska sammanslutningen för transportmyndigheter visar, är utövandet av offentliga maktbefogenheter för att fastställa villkor för parkering och delegera förvaltningen av dem till ett privat företag i många medlemsstater inte ovanligt. Se GART-studie, La gestion du stationnement payant sur voirie en Europe – quels enseignements pour la France? (2016), sidorna 20, 28 och 34–35.

81 Som framgår av punkterna 83 och 116 ovan i detta förslag till avgörande.

82 Se, på området domstolssamarbete i civilrättsliga mål, dom av den 8 november 2005, Leffler, C‑443/03, EU:C:2005:665, punkt 50, och, nyligen, dom av den 12 december 2019, Aktiva Finants, C‑433/18, EU:C:2019:1074, punkt 29. För en tillämpning av dessa principer, se mitt förslag till avgörande Dimos Zagoriou, C‑217/16, EU:C:2017:385, punkterna 24–65.

83 Se ovan punkt 63 i detta förslag till avgörande.

84 Som anges ovan i punkt 21 i detta förslag till avgörande.

85 Det är inte upp till mig att ifrågasätta dessa påståenden om ”preferenser”. Handlingarna i målet förefaller emellertid visa att det inte finns något som hindrar en bil från att parkeras en hel dag, eller till och med längre tid, på samma plats. I själva verket tycks den kroatiska regeringen i sitt svar på domstolens skriftliga frågor hänföra till denna möjlighet. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera detta. Detta arrangemang väcker emellertid den nödvändiga frågan om varför, om en heldagsparkering är möjlig, en endagsbiljett inte finns att köpa, och huruvida ett sådant arrangemang är oskäligt eller avskräcker en viss typ av människor från att parkera där.

86 Såsom artiklarna 17–19 eller slutgiltigt artikel 45.1 e i den omarbetade Brysselförordningen.

87 Det vill säga potentiellt rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29, svensk specialutgåva: område 15, Volym 12 s. 169), Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (EGT L 80, 1998, s. 27) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

88 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 1998, Gut Springenheide och Tusky, C‑210/96, EU:C:1998:369, punkt 37, och dom av den 16 maj 1989, Buet och EBS, 382/87, EU:C:1989:198, punkt 13.

89 Eftersom detta sker ”efter en affärstransaktion” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.