Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑420/19 Heavyinstall

I. Inledning

1. Är en domstol i en medlemsstat, till vilken riktar sig en begäran om säkerhetsåtgärder inom ramen för ömsesidigt bistånd mellan medlemsstater för indrivning av fordringar som avses skatter, avgifter och andra åtgärder enligt direktiv 2010/24/EU, bunden av ett ställningstagande som gjorts av domstol i den sökande medlemsstaten i fråga om behovet av och möjligheten att vidta sådana åtgärder, när en handling med detta ställningstagande har översänts tillsammans med begäran?

2. Det är korthet frågan i en begäran om förhandsavgörande som framställts av Riigikohus (Högsta domstolen, Estland).

3. Den nu aktuella tolkningsfrågan har uppkommit i en tvist angående ett överklagande som ingetts av Maksu- ja Tolliamet (skatte- och tullmyndigheten, Estland) (nedan kallad den estniska skattemyndigheten) mot ett beslut av Tallinna Ringkonnakohus (Tallins appellationsdomstol, Estland), genom vilket den sistnämnda domstolen avslog den estniska skattemyndighetens ansökan om tillstånd till säkerhetsåtgärder mot bolaget Heavyinstall OÜ (nedan kallat Heavyinstall). Ansökan var en följd av en begäran om säkerhetsåtgärder från de finska myndigheterna till de estniska myndigheterna i enlighet med bestämmelserna om ömsesidigt bistånd i direktiv 2010/24.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Artikel 14 i direktiv 2010/24 har rubriken ”Tvister”, och där föreskrivs följande:

”1. Tvister avseende fordran, det ursprungliga dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten eller det enhetliga dokument som medger verkställighet i den anmodade medlemsstaten och tvister avseende giltigheten av en delgivning som gjorts av en behörig myndighet i den sökande medlemsstaten ska prövas av den sökande medlemsstatens behöriga instanser. Om fordran, det ursprungliga dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten eller det enhetliga dokument som medger verkställighet i den anmodade medlemsstaten i samband med indrivning bestrids av en berörd part ska den anmodade myndigheten informera den berörda parten om att eventuell talan ska väckas vid behörig instans i den sökande medlemsstaten i enlighet med den lagstiftning som gäller där.

2. Tvister som rör verkställighetsåtgärder som vidtagits i den anmodade medlemsstaten eller giltigheten av en delgivning som utförts av en behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten ska prövas av den behöriga instansen i den medlemsstaten i enlighet med dess lagar och förordningar.

…”

5. Artikel 16 i direktiv 2010/24 har rubriken ”Begäran om säkerhetsåtgärder”, och där föreskrivs följande:

”1. På begäran av den sökande myndigheten ska den anmodade myndigheten vidta säkerhetsåtgärder, ifall detta är tillåtet enligt dess nationella lagstiftning och är i överensstämmelse med dess administrativa praxis, för att säkerställa indrivning om en fordran eller det dokument som möjliggör verkställighet i den sökande medlemsstaten är bestridd när begäran görs eller om fordran ännu inte är föremål för ett dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten, om säkerhetsåtgärder också är möjliga i en liknande situation enligt nationell lagstiftning och administrativ praxis i den sökande medlemsstaten.

Den handling som utfärdats för att medge säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten, och som avser den fordran för vilken ömsesidigt bistånd begärs ska, i förekommande fall, bifogas begäran om säkerhetsåtgärder i den anmodade medlemsstaten. Denna handling ska inte bli föremål för någon åtgärd för erkännande, komplettering eller ersättande i den anmodade medlemsstaten.

…”

6. Artikel 17 i direktiv 2010/24 har rubriken ”Regler som gäller för begäran om säkerhetsåtgärder”, och där föreskrivs följande:

”I syfte att genomföra artikel 16 ska artiklarna 10.2, 13.1, 13.2, 14 och 15 gälla i tillämpliga delar.”

7. Artikel 18 i direktiv 2010/24 har rubriken ”Begränsningar av den anmodade myndighetens skyldigheter”, och där föreskrivs följande:

”1. Den anmodade myndigheten ska inte vara skyldig att bevilja bistånd enligt artiklarna 10–16 om indrivningen av fordran på grund av gäldenärens situation skulle förorsaka allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter i den anmodade medlemsstaten, om gällande lagar, förordningar och administrativ praxis i den medlemsstaten tillåter ett sådant undantag för nationella fordringar.

2. Den anmodade myndigheten ska inte vara skyldig att bevilja det bistånd som avses i artiklarna 5 och 7–16 om den ursprungliga begäran om bistånd enligt artikel 5, 7, 8, 10 eller 16 görs för fordringar som är äldre än fem år, beräknat från den dag då fordran skulle ha betalats i den sökande medlemsstaten till den dag den ursprungliga begäran om bistånd gjordes.

…

3. En medlemsstat ska inte vara skyldig att bevilja bistånd om det totala beloppet på de fordringar som omfattas av detta direktiv och för vilka bistånd begärs är mindre än 1500 EUR.

4. Den anmodade myndigheten ska underrätta den sökande myndigheten om sina skäl till att inte efterkomma dess begäran om bistånd.”

B. Estnisk rätt

8. 130 § i Maksukorralduse seadus (skattelagen) (nedan kallad den estniska skattelagen) har rubriken ”Skattemyndighetens verkställighetsåtgärder”, och där föreskrivs följande:

”(1). Om den skattskyldiga personen inte fullgör sina ekonomiska förpliktelser inom den tidsfrist som fastställts genom skattemyndighetens administrativa beslut eller i ett sådant beslut som avses i 128 § punkt 4 nr 2 eller 3 ska skattemyndigheten vidta verkställighetsåtgärder för att driva in betalning. Skattemyndigheten får

1) ansöka om registrering av ett förfogandeförbud i fastighetsregistret eller annat register över tillgångar utan den berörda personens samtycke,

2) inteckna en fastighet, ett fartyg som tagits upp i fartygsregistret eller ett luftfartyg som tagits upp i registret över civila luftfartyg, i enlighet med bestämmelserna om tvångshypotek i lagarna om ägandeförhållanden,

3) vidta verkställighetsåtgärder avseende ekonomiska rättigheter enligt bestämmelserna i denna lag och de rättsakter som reglerar verkställighetsförfarandet,

4) utmäta andra tillgångar som inte kan omfattas av sådana verkställighetsåtgärder som avses i nr 3 i detta stycke, och ansöka om registrering av ett förfogandeförbud med avseende på dessa rättigheter i ett register där motsvarande rättigheter tagits upp,

5) förordna om spärrning av skuldebrev eller värdepapperskonton i enlighet med bestämmelserna i lagen om registrering av skuldebrev …”

9. 1361 § i den estniska skattelagen har rubriken ”Säkerhetsåtgärder innan en penningfordran eller en skuld har fastställts”, och där föreskrivs följande:

”(1). Om det vid en kontroll av att korrekt skatt tagits ut föreligger en skälig misstanke om att det, efter det att en penningfordran eller skuld som följer av och fastställts i enlighet med skattelagstiftningen, på grund av den skattskyldiga personens agerande kan bli väsentligt svårare eller omöjligt att driva in skatteskulden, kan chefen för skattemyndigheten eller en särskilt bemyndigad tjänsteman ansöka hos förvaltningsdomstolen om tillstånd att genomföra en säkerhetsåtgärd enligt 130 § punkt 1 i denna lag.

…”

III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10. Den 13 mars 2018 inkom den finska skattemyndigheten till den estniska skattemyndigheten med en begäran om säkerhetsåtgärder mot Heavyinstall med stöd av artikel 16 i direktiv 2010/24 (nedan kallad begäran om bistånd) i syfte att säkerställa betalning av en skatteskuld som påförts detta bolag. Till begäran bifogades ett beslut av Mellersta Österbottens tingsrätt (Finland) av den 8 februari 2018 genom vilket tingsrätten, efter en ansökan från den finska skattemyndigheten, medgav utmätning av egendom som tillhörde detta bolag som säkerhet för en fordran på 320022 euro.

11. I och med att Heavyinstalls fasta driftställe och huvudsakliga intressen finns i Finland, är Heavyinstall enligt tingsrätten skattskyldigt i Finland. Trots att Heavyinstall har ett fast driftställe i Finland har bolaget varken deklarerat eller betalat någon skatt i landet. Bolagets enda aktieägare hade dessutom lämnat oriktiga uppgifter om bolagets ekonomiska verksamhet och hemvist. Därför finns en risk att bolaget agerar på ett liknande sätt även med avseende på den skatteskuld som det kommer att påföras efter det pågående skatteförfarandet och i synnerhet döljer eller undanhåller sina tillgångar eller överför, vidarebefordrar eller överlåter dem på tredje man eller handlar på annat sätt så att den finska skattemyndigheten hindras att driva in sin fordran.

12. Till följd av begäran om bistånd ansökte den estniska skattemyndigheten den 29 mars 2018 hos Tallinna Halduskohus (Tallinns förvaltningsdomstol, Estland) om tillstånd till säkerhetsåtgärder, i synnerhet registrering av förfogandeförbud i Estland avseende fordon som tillhörde Heavyinstall (två släpvagnar värda cirka 7500 euro styck och en lastbil värd cirka 9500 euro) och att företagets bankkonton hos alla estniska kreditinstitut, till ett sammanlagt värde om 297304 euro, skulle beläggas med kvarstad (nedan kallad ansökan om tillstånd till säkerhetsåtgärder).

13. Förvaltningsdomstolen avslog ansökan om tillstånd till säkerhetsåtgärder genom beslut av den 3 april 2018.

14. Den estniska skattemyndigheten överklagade detta beslut till Tallinna Ringkonnakohus (Tallinns appellationsdomstol, Estland) som ogillade myndighetens överklagande, eftersom den inte var övertygad om att fullgörandet av Heavyinstalls skattemässiga skyldigheter kunde försvåras eller omöjliggöras till följd av bolagets handlande och, således, att villkoret i 1361 § punkt 1 i den estniska skattelagen var uppfyllt.

15. Den estniska skattemyndigheten överklagade appellationsdomstolens beslut till Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) (nedan kallad den hänskjutande domstolen) och yrkade att beslutet skulle upphävas och att ett nytt beslut skulle meddelas genom vilket ansökan om säkerhetsåtgärder mot Heavyinstall skulle bifallas. Inom ramen för denna talan vill den hänskjutande domstolen få klarhet avseende tolkningen av direktiv 2010/24, i synnerhet artikel 16 om begäran om säkerhetsåtgärder.

16. Den hänskjutande domstolen menar att det för att avgöra det nationella målet är nödvändigt att klargöra huruvida en domstol i en medlemsstat, när den uttalar sig om en begäran om säkerhetsåtgärder som framställts av en skattemyndighet i en annan medlemsstat med stöd av artikel 16 i direktiv 2010/24, själv får pröva den bevisning som anförts till stöd för denna begäran och utifrån sin egen övertygelse fastställa huruvida villkoren för vidtagande av säkerhetsåtgärder är uppfyllda eller om nämnda domstol är skyldig att grunda sig på den bedömning som gjorts av domstol i den sökande medlemsstaten.

17. Genom beslut som inkom den 29 maj 2019 beslutade därför den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 16 i rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder tolkas så, att domstolen i medlemsstaten vilken erhållit begäran om säkerhetsåtgärder, när den ska besluta om denna begäran på grundval av nationell rätt (vilket den anmodade domstolen kan göra enligt artikel 16 första meningen), är bunden av vad domstolen i den sökandes etableringsland konstaterat med avseende på huruvida säkerhetsåtgärden är nödvändig och möjlig om en handling framlagts för domstolen i vilken dessa konstateranden kommer till uttryck (artikel 16[.1] andra stycket sista meningen, enligt vilken denna handling inte ska bli föremål för erkännande, komplettering eller ersättande)?”

IV. Rättslig bedömning

18. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 16 i direktiv 2010/24 ska tolkas på så sätt att domstolen i den medlemsstat till vilken en begäran om säkerhetsåtgärder riktar sig, som har att pröva denna begäran enligt nationell rätt, är bunden av den bedömning som domstolen i den sökande medlemsstaten har gjort i fråga om nödvändigheten av och möjligheten att vidta säkerhetsåtgärder när en handling innehållande nämnda bedömning har getts in till den förstnämnda domstolen.

19. Tolkningsfrågan innebär att det ska fastställas hur långt befogenheterna för domstolen i den medlemsstat till vilken en begäran om säkerhetsåtgärder har framställts inom ramen för systemet för ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna enligt direktiv 2010/24 sträcker sig, med avseende på i synnerhet två olika aspekter, huruvida de begärda säkerhetsåtgärderna är nödvändiga och huruvida de kan vidtas.

20. Jag vill inledningsvis framhålla att det framgår av artikel 16.1 andra stycket i direktiv 2010/24 att en begäran om ömsesidigt bistånd avseende säkerhetsåtgärder kan åtföljas av en handling som utfärdats för att medge säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten och som avser den fordran för vilken ömsesidigt bistånd begärs. Denna handling kan utgöras av ett administrativt beslut eller av ett rättsligt beslut som meddelats av en domstol i den sökande medlemsstaten.

21. Det framgår av beslutet om hänskjutande att begäran om ömsesidigt bistånd avseende säkerhetsåtgärder, som i det nationella målet vid den hänskjutande domstolen översänts av den finska myndigheten till den estniska myndigheten, åtföljdes av ett rättsligt beslut med en bedömning av uppfyllelsen av villkoren, i finsk lagstiftning, för att säkerhetsåtgärder skulle kunna vidtas mot Heavyinstall. Såväl förstainstansdomstolen som appellationsdomstolen har gjort egna bedömningar, med stöd av kriterierna i estnisk lagstiftning, för att avgöra om villkoren ska vara uppfyllda.

22. Mot den bakgrunden har den hänskjutande domstolen således begärt att EU-domstolen ska tolka artikel 16 i direktiv 2010/24 i syfte att undersöka huruvida och i vilken mån denna bestämmelse, inom ramen för systemet för ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna enligt ovan angivna direktiv, innebär att en domstol i den anmodade medlemsstaten kan bedöma en bifogad handling som består av ett rättsligt beslut som meddelats av en domstol i den sökande medlemsstaten och utifrån sin egen övertygelse avgöra om villkoren är uppfyllda för att de säkerhetsåtgärder som begärts av den sökande myndigheten ska anses nödvändiga och möjliga.

23. I beslutet om hänskjutande har den hänskjutande domstolen anfört att den är benägen att välkomna en tolkning av artikel 16 i direktiv 2010/24 som innebär att det beslut som meddelats av domstolen i den sökande medlemsstaten och som bifogats begäran om bistånd, enbart utgör ett bevismedel, i förhållande till förfarandet för godkännande av säkerhetsåtgärder vid domstolen i den anmodade medlemsstaten, vilket domstolen i den anmodade medlemsstaten ska bedöma för att kunna avgöra huruvida villkoren för vidtagande av säkerhetsåtgärder är uppfyllda enligt lagstiftningen i den staten.

24. Det råder oenighet om hur denna bestämmelse ska tolkas bland dem som har inkommit med yttrande till EU-domstolen i förevarande mål. Den svenska regeringen har anslutit sig till den hänskjutande domstolens ståndpunkt och anser också att en dom som har meddelats av en domstol i den sökande medlemsstaten om att medge säkerhetsåtgärder enbart utgör ett bevismedel vid en domstol i den anmodade medlemsstaten. Den estniska och den ungerska regeringen anser i stället att domstolen i den anmodade medlemsstaten är bunden av ett utlåtande av domstolen i den sökande medlemsstaten angående nödvändigheten och möjligheten att vidta interimistiska åtgärder, när en handling med ett sådant utlåtande läggs fram för denna domstol.

25. Europeiska kommissionen har anfört att det, utom i undantagsfall, ankommer på den sökande myndigheten att pröva huruvida skyddsåtgärderna är nödvändiga. När det i stället gäller frågan huruvida sådana åtgärder kan medges, anges det endast i den handling som bifogas en begäran om bistånd huruvida det är möjligt att vidta åtgärderna i den sökande medlemsstaten.

26. EU-domstolen måste alltså tolka artikel 16 i direktiv 2010/24 för att kunna besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfråga.

27. Det framgår i det avseendet av domstolens fasta praxis att det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.

28. När det för det första gäller lydelsen anges i artikel 16.1 första stycket i direktiv 2010/24 att den anmodade myndigheten på begäran av den sökande myndigheten ska vidta säkerhetsåtgärder för att säkerställa indrivning i två situationer, dels om en fordran eller det dokument som möjliggör verkställighet i den sökande medlemsstaten är bestridd när begäran görs, dels om fordran ännu inte är föremål för ett dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten.

29. Två villkor ska vara uppfyllda för att den anmodade myndigheten ska kunna vidta säkerhetsåtgärder. Det ena villkoret avser den anmodande medlemsstaten, det andra avser den sökande medlemsstaten.

30. Säkerhetsåtgärder kan sålunda vidtas dels ”ifall detta är tillåtet enligt dess nationella lagstiftning och är i överensstämmelse med dess administrativa praxis”, dels ”om säkerhetsåtgärder också är möjliga i en liknande situation enligt nationell lagstiftning och administrativ praxis i den sökande medlemsstaten.”

31. Av artikel 16.1 andra stycket framgår vidare att den handling som utfärdats för att medge säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten, och som avser den fordran för vilken ömsesidigt bistånd begärs, i förekommande fall, ska bifogas begäran om säkerhetsåtgärder i den anmodade medlemsstaten.

32. I den sista meningen i detta andra stycke anges dessutom att dokumentet inte ska bli föremål för någon åtgärd för erkännande, komplettering eller ersättande i den anmodade medlemsstaten.

33. Slutligen får en begäran om säkerhetsåtgärder enligt artikel 16.2 i direktivet åtföljas av andra handlingar som avser fordran och som utfärdats i den begärande medlemsstaten än det dokument som anges i punkt 1 andra stycket.

34. Analysen av texten i artikel 16 i direktiv 2010/24 ger viss vägledning, även om bestämmelsen inte uttryckligen anger räckvidden av befogenheterna för en domstol i den anmodade medlemsstaten när en begäran om säkerhetsåtgärder framställs inom ramen för systemet för ömsesidigt bistånd.

35. I bestämmelsen anges att den bedömning som en domstol i den anmodade medlemsstaten ska göra med stöd av nationell lagstiftning, om en sådan begäran framställs, ska begränsas till en kontroll av att det är ”tillåtet” enligt dess nationella lagstiftning och i överensstämmelse med dess administrativa praxis att vidta de begärda säkerhetsåtgärderna. Den bedömning som denna domstol ska göra med stöd av nationell lagstiftning ska följaktligen endast avse möjligheten att i den egna rättsordningen vidta sådana säkerhetsåtgärder som dem som avses med begäran om ömsesidigt bistånd.

36. Det framgår också av denna bestämmelse att den sökande myndighetens handling, som (i förekommande fall) ska bifogas begäran och som medger att säkerhetsåtgärderna vidtas i den sökande medlemsstaten, inte behöver erkännas i den anmodade medlemsstaten och inte får kompletteras eller ersättas där. Det innebär att den bedömning som ingår i en sådan eventuellt bifogad handling, vilken i allmänhet rör frågan om villkoren är uppfyllda för att säkerhetsåtgärder ska kunna vidtas mot bakgrund av den sökande medlemsstatens lagstiftning, inte ska och inte får kompletteras eller ersättas i den anmodade medlemsstaten. Detta tyder på att domstolen i den anmodade medlemsstaten, som den estniska och ungerska regeringen har anfört, är bunden av nyss nämnda bedömning i fråga om nödvändigheten av de begärda säkerhetsåtgärderna och möjligheten att vidta sådana åtgärder i den sökande medlemsstaten.

37. Denna tolkning av artikel 16 i direktiv 2010/24, som framträder efter en sådan bokstavlig analys, stöds för övrigt av såväl en systematisk analys som av en analys av direktivets syften.

38. Sett till kontexten till artikel 16 i direktiv 2010/24 ska det för det andra framhållas att bestämmelsen ingår i kapitel IV i direktivet, som reglerar ”indrivning eller säkerhetsåtgärder”.

39. Kapitel IV omfattar artiklarna 10–15 som reglerar olika aspekter av en begäran om indrivning som framställts enligt direktiv 2010/24, artiklarna 16–17 som avser begäran om ömsesidigt bistånd i fråga om säkerhetsåtgärder och artiklarna 18–20, som rör frågor som är gemensamma för båda typerna av begäran. I artikel 17 i direktivet anges att några bestämmelser om begäran om indrivning, däribland artikel 14, med rubriken ”Tvister”, ska gälla i tillämpliga delar i syfte att genomföra artikel 16 i direktivet.

40. Vad särskilt beträffar artikel 14 i direktiv 2010/24, har domstolen redan haft tillfälle att klargöra räckvidden av och syftet med behörighetsfördelningen mellan domstolarna i den sökande respektive den anmodade medlemsstaten.

41. Det framgår nämligen av denna rättspraxis att artikel 14 i direktiv 2010/24 föreskriver en fördelning mellan instanserna i den sökande respektive den anmodade medlemsstaten av behörigheten att avgöra tvister avseende å ena sidan fordran, det ursprungliga dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten eller det enhetliga dokument som medger verkställighet i den anmodade medlemsstaten och tvister avseende giltigheten av en delgivning som gjorts av en behörig myndighet i den sökande medlemsstaten och å andra sidan verkställighetsåtgärder som vidtagits i den anmodade medlemsstaten eller giltigheten av en delgivning som utförts av en behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten.

42. Domstolen har förklarat att denna behörighetsfördelning är en naturlig följd av att fordran och den exekutionstitel som medger att fordran drivs in upprättas på grundval av den sökande medlemsstatens nationella rätt, medan verkställighetsåtgärderna vidtas i den anmodade medlemsstat i enlighet med de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga där.

43. Det syfte som har fastställts i rättspraxis för artikel 14 i direktiv 2010/24 i fråga om ömsesidigt bistånd för indrivning, som i tillämpliga delar gäller vid en begäran om ömsesidigt bistånd avseende säkerhetsåtgärder enligt artikel 16 i direktivet, tycks analogt kunna överföras för att fastställa behörighetsfördelningen mellan en domstol i den sökande medlemsstaten och en domstol i den anmodade medlemsstaten när en begäran om ömsesidigt bistånd avseende säkerhetsåtgärder, som i det aktuella målet vid den hänskjutande domstolen, åtföljs av ett rättsligt beslut som meddelats av en domstol i den sökande medlemsstaten genom vilket fastställs att villkoren för att vidta säkerhetsåtgärder enligt nationell lagstiftning är uppfyllda.

44. En tillämpning av detta syfte visar att behörighetsfördelningen mellan domstolen i den sökande medlemsstaten och domstolen i den anmodade medlemsstaten är sådan, att den förstnämnda domstolen är behörig i fråga om tvister om fordringar och villkoren för vidtagande av de säkerhetsåtgärder som fastställts med stöd av gällande lagar i den sökande medlemsstaten, medan den sistnämnda domstolen är behörig i fråga om förfarandet för vidtagande av säkerhetsåtgärder i den anmodade medlemsstaten, i enlighet med lagstiftning och administrativ praxis i den staten.

45. Av dessa överväganden följer att en bedömning av kontexten till bestämmelsen i artikel 16 i direktiv 2010/24 visar att domstolen i den anmodade medlemsstaten, som den estniska domstolen i det nationella målet, är behörig att pröva huruvida förfarandet för vidtagande av säkerhetsåtgärder i den medlemsstaten är förenligt med lagstiftning och administrativ praxis i den staten men inte huruvida de materiella villkoren för vidtagande av säkerhetsåtgärder är uppfyllda, när det finns ett rättsligt beslut om detta som meddelats av en domstol i den sökande medlemsstaten.

46. Det framgår för övrigt av rättspraxis att direktiv 2010/24, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, inte ger den anmodade medlemsstatens instanser behörighet att kontrollera den sökande medlemsstatens handlingar. Dessutom är det de behöriga myndigheterna i den sökande eller den anmodade medlemsstaten som är bäst lämpade att tolka den egna nationella lagstiftningen och utifrån denna besluta om lagenligheten av en handling.

47. För övrigt medger direktiv 2010/24 endast i undantagsfall, vilka ska tolkas restriktivt, att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten nekar ömsesidigt bistånd.

48. Artikel 18 i direktiv 2010/24 har rubriken ”Begränsningar av den anmodade myndighetens skyldigheter”, och där anges tre specifika fall där den anmodade medlemsstaten får neka ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar eller för säkerhetsåtgärder. Det första fallet är om verkställighet eller antagande av säkerhetsåtgärder på grund av gäldenärens situation skulle förorsaka allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter i den anmodade medlemsstaten, det andra fallet är om det gått mer än fem år sedan antagandet av den akt som medger indrivning av fordran eller vidtagande av säkerhetsåtgärder och det tredje fallet är när den fordran för vilken begärs verkställighet eller säkerhetsåtgärder understiger 1500 euro.

49. Domstolen har också framhållit att en begäran om ömsesidigt bistånd kan avslås, i undantagsfall, om det visar sig att det skulle strida mot den allmänna ordningen i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen.

50. Slutligen anser jag att en bedömning av syftena med direktiv 2010/24 bekräftar det nyss anförda.

51. Först och främst vilar direktiv 2010/24, som påpekas ovan, på principen om ömsesidigt förtroende. Det är nämligen avgörande för genomförandet av det system för ömsesidigt bistånd som införts genom direktivet att det finns ett sådant förtroende mellan de berörda nationella myndigheterna.

52. Syftet med direktivet är dessutom, som framgår av skäl 4 i direktivet, dels att utvidga tillämpningsområdet för det ömsesidiga biståndet för indrivning till att även omfatta fordringar som avser skatter och avgifter, dels att effektivisera och förenkla biståndet med anledning av det ökande antalet framställningar om bistånd. Även i skäl 6 i direktivet anges kravet på ett väl fungerande system för ömsesidigt bistånd enligt direktiv 2010/24.

53. När det särskilt gäller säkerhetsåtgärder understryks vidare i skäl 10, mot bakgrund av den ökade rörligheten på den inre marknaden och de begränsningar som införts genom fördraget eller annan lagstiftning beträffande de garantier som kan krävas av skattebetalare som inte är etablerade på det nationella territoriet, att möjligheterna att begära indrivning eller säkerhetsåtgärder i en annan medlemsstat bör utvidgas.

54. Det skulle strida mot ovan angivna syften och i synnerhet mot principen om ömsesidigt förtroende, som ligger till grund för direktiv 2010/24, om en domstol i den anmodade medlemsstaten fick göra en ny prövning för att fastställa huruvida villkoren för vidtagande av säkerhetsåtgärder är uppfyllda mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet, när detta redan har fastställts av en domstol i den sökande medlemsstaten och beslutet i detta avseende har bifogats begäran. Det skulle medföra en risk att det blir omöjligt eller orimligt svårt att verkställa en begäran om bistånd, och därmed skulle det även motverka ett välfungerande och effektivt system för ömsesidigt bistånd enligt direktivet.

55. En sådan ny prövning skulle också strida mot såväl de särskilda krav på skyndsamhet som utmärker förfarandet för antagande av säkerhetsåtgärder som behovet av att i detta förfarande för ömsesidigt bistånd förhindra att rättsliga instanser i de två inblandade medlemsstater gör motstridiga bedömningar av samma faktiska omständigheter.

56. Syftena med direktiv 2010/24 utgör således hinder för att artikel 16 i direktivet tolkas så, att domstolen i den anmodade medlemsstaten, förutom i de undantagsfall som anges i punkterna 47–49 ovan, kan avslå en begäran om säkerhetsåtgärder med stöd av en ny prövning av de villkor som motiverar att åtgärderna vidtas när en domstol redan har fastställt att dessa villkor är uppfyllda, som i det nationella målet, och detta avgörande har bifogats begäran om säkerhetsåtgärder.

57. Det framgår av det ovan anförda att artikel 16 i direktiv 2010/24 ska tolkas på så sätt att när en begäran om ömsesidigt bistånd avseende säkerhetsåtgärder har framställts och denna begäran åtföljs av en sådan handling som avses i punkt 1 andra stycket i denna bestämmelse, vilken utgörs av ett beslut av en domstol i den sökande medlemsstaten, är domstolen i den anmodade medlemsstaten bunden av denna domstols bedömning i frågan huruvida de begärda säkerhetsåtgärderna är nödvändiga – det vill säga huruvida villkoren för att de ska kunna vidtas är uppfyllda – och i frågan huruvida det är möjligt att vidta säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten.

V. Förslag till avgörande

58. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) på följande sätt: Artikel 16 i rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder ska tolkas på så sätt att när en begäran om ömsesidigt bistånd avseende säkerhetsåtgärder har framställts och denna begäran åtföljs av en sådan handling som avses i punkt 1 andra stycket i denna bestämmelse, vilken utgörs av ett beslut av en domstol i den sökande medlemsstaten, är domstolen i den anmodade medlemsstaten bunden av denna domstols bedömning i frågan huruvida de begärda säkerhetsåtgärderna är nödvändiga – det vill säga huruvida villkoren för att de ska kunna vidtas är uppfyllda – och i frågan huruvida det är möjligt att vidta säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten.

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser tullar, skatter och andra åtgärder (EUT L 84, 2010, s. 1).

3 Däremot kan en sådan begäran inte åtföljas av det enhetliga dokument som avses i artikel 12 i direktiv 2010/24, eftersom detta dokument, enligt vad som framgår av en jämförelse av denna bestämmelse med artikel 11 i direktivet, i princip endast ska användas vid en begäran om indrivning. Ett enhetligt dokument kan däremot utgöra grund för en begäran om säkerhetsåtgärder enligt artikel 14.4 andra stycket i direktivet, eller när en tvist enligt punkt 1 i samma artikel (se nedan punkt 41) uppkommer efter det att en begäran om indrivning har framställts och i syfte att säkerställa denna indrivning. Det sistnämnda exemplet skiljer sig tydligt från vad som anges i artikel 16 (se nedan punkt 28).

4 Detta framgår av mallen till Förklaring som anger skäl och omständigheter som föranleder en begäran om säkerhetsåtgärder i bilaga III till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1189/2011 av den 18 november 2011 om närmare föreskrifter för genomförandet av vissa bestämmelser i rådets direktiv 2010/24/EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 302, 2011, s. 16). I mallen anges att en begäran om säkerhetsåtgärder med stöd av artikel 16 i direktiv 2010/24 kan grundas antingen på ett administrativt beslut att medge säkerhetsåtgärder i den sökande staten eller på ett rättsligt beslut att säkerhetsåtgärderna är motiverade. Dessutom anges att det relevanta beslutet ska bifogas förklaringen (se avsnitten 2.2 och 2.3 i mallen).

5 Se, bland annat, dom av den 19 december 2019, GRDF ( C‑236/18, EU:C:2019:1120, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 23 januari 2020, Energiavirasto ( C‑578/18, EU:C:2020:3519, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

6 Den engelska och den tyska versionen av den aktuella bestämmelsen är ännu tydligare än den italienska och den franska. Där anges att detta dokument, om det finns, ska bifogas. Att en sådan skyldighet föreligger framgår för övrigt redan av att presens (è allegato) används i dessa versioner.

7 Min kursivering.

8 Min kursivering.

9 Dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209, punkt 33).

10 Dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

11 Se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 14 i direktiv 2010/24, dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkterna 41 och 44).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209, punkt 36).

13 Se dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 47).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 47).

15 Se dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282), punkt 41.