Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑555/19 Fussl Modestraße Mayr

Inledning

1. Internet har visserligen inte lett till att tv har försvunnit helt, vilket en del förutspådde skulle hända, men däremot har tv-branschens situation utan tvivel blivit mer bräcklig, bland annat på det ekonomiska planet. Det handlar inte endast om den konkurrens som tv-programmen utsätts för från det innehåll som finns tillgängligt på internet utan även – och kanske i första hand – om internets förmåga att konkurrera med de ”traditionella medierna”, däribland tv-programföretagen, på reklamområdet och den därav följande minskningen av de traditionella medieföretagens reklamintäkter. Till detta kommer ett föga gynnsamt allmänt ekonomiskt klimat och ett flertal på varandra följande kriser, bland annat 2008 års finanskris och den pågående hälsokrisen med koppling till covid‑19-viruset.

2. Således är det inte förvånande att tv-programföretagen försöker finna nya intäktskällor, bland annat genom att bredda sitt reklamutbud och göra detta mer flexibelt, så att deras reklam påminner mer om internetreklam. Detta är bakgrunden till att det tyska tv-programföretaget ProSiebenSat.1 försökte erbjuda annonsörerna en möjlighet att göra reklam regionalt (det vill säga i en eller flera delstater) i företagets landstäckande tv-kanaler. Detta erbjudande utgjorde emellertid ett hot mot de regionala och lokala tv-programföretagens ekonomiska intressen, eftersom dessa företag har reklam som en viktig intäktskälla. ProSiebenSat.1:s försök ledde därför till att Medienanstalt Berlin-Brandenburg (mediemyndigheten i delstaterna Berlin och Brandenburg, Tyskland) meddelade ett förbud. Detta förbud upphävdes emellertid senare genom dom av Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) av den 17 december 2014 i ett mål om överklagande av en dom meddelad av Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland) den 26 september 2013. Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) fann i sin dom bland annat att eftersom reklam inte var att betrakta som en integrerande del av tv-program, utgjorde ett tillstånd att genomföra landstäckande tv-sändningar inte något hinder för sändning av regional reklam, då ett sådant tillstånd uteslutande avsåg redaktionellt innehåll.

3. Efter detta domstolsavgörande antog delstaterna – som i Tyskland har befogenheten att reglera tv-sändningsverksamhet – Achtzehnter Rundfunkänderungsstaatsvertrag (artonde statsfördraget om ändring av rundradiofördraget) av den 21 december 2015, som innebar att det i § 7.11 i Staatsvertrag für Rundfunk und Telemedien (statsfördraget om rundradio och telemedier) av den 31 augusti 1991 (nedan kallat RStV) infördes ett uttryckligt förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler.

4. Nu önskar Landgericht Stuttgart (Regiondomstolen i Stuttgart, Tyskland) – den hänskjutande domstolen i förevarande mål – få det prövat huruvida det förbudet är förenligt med olika unionsrättsliga bestämmelser och principer.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

5. I artikel 1.1 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

e) tv-sändning (dvs. en linjär audiovisuell medietjänst): en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå.

…”.

6. Artikel 4.1 i direktiv 2010/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska ha frihet att föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare regler inom de områden som samordnas enligt detta direktiv, förutsatt att dessa regler överensstämmer med unionsrätten.”

Tysk rätt

7. I § 2.1 RStV föreskrivs följande:

”Rundradio är en linjär informations- och kommunikationstjänst; den består i ombesörjande och spridning i form av rörliga bilder eller ljud av utbud avsett för allmänheten och för samtidig mottagning i enlighet med en sändningsplan och medelst elektromagnetiska vågor.”

8. I § 7.11 RStV stadgas följande:

”Icke-landstäckande spridning av reklam eller annat innehåll i ett program som är avsett eller tillåtet för landstäckande spridning får äga rum endast om, och i den utsträckning som, detta är tillåtet enligt rätten i den delstat där spridningen sker. För enskilda aktörers icke-landstäckande spridning av reklam eller annat innehåll krävs särskilt tillstånd i enlighet med rätten i den berörda delstaten; till ett sådant tillstånd får knytas innehållsmässiga villkor som ska fastställas i lag.”

9. Hittills har ingen delstat utnyttjat möjligheten enligt § 7.11 RStV att i kraft av sin egen delstatsrätt meddela tillstånd att sända regional reklam i landstäckande program.

Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

10. Fussl Modestraße Mayr GmbH, ett österrikiskt bolag, driver ett antal modebutiker i Österrike och i den tyska delstaten Bayern.

11. SevenOne Media GmbH, ett tyskt bolag, är marknadsföringsföretaget inom koncernen ProSiebenSat.1, ett privat tv-programföretag i Tyskland.

12. Den 25 maj 2018 ingick Fussl Modestraße Mayr och SevenOne Media ett avtal om sändning enbart i delstaten Bayern av tv-reklam inom ramen för program på den landstäckande kanalen ProSieben med hjälp av de bayerska kabelnät som tillhör Vodafone Kabel Deutschland GmbH. SevenOne Media vägrade sedan att genomföra detta avtal med hänvisning till att bolaget i kraft av § 7.11 RStV inte får sända tv-reklam regionalt inom ramen för program som sänds i hela Tyskland. Fussl Modestraße Mayr väckte då talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att denna skulle förelägga SevenOne Media att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet.

13. Enligt den hänskjutande domstolen är det ostridigt mellan parterna att SevenOne Media besitter den tekniska förmågan att inom ramen för sina landstäckande sändningar sprida den berörda tv-reklamen på ett sådant sätt att den uteslutande kan ses i delstaten Bayern. Det enda hindret för en sådan spridning är således av rättslig art.

14. Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Stuttgart (Regiondomstolen i Stuttgart) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som förbjuder regional spridning av reklam i radio- och tv-program med sändningstillstånd för hela medlemsstaten?

a) artikel 4.1 i direktiv 2010/13,

b) den unionsrättsliga likabehandlingsprincipen och

c) bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster i artikel 56 FEUF

2) Påverkas svaret på fråga 1 om det enligt nationell rätt är tillåtet att införa bestämmelser som innebär att regional spridning av reklam kan tillåtas enligt lag och det i detta fall krävs ett ytterligare tillstånd från myndighet?

3) Påverkas svaret på fråga 1 om den möjlighet som beskrivs i fråga 2 att tillåta regional reklam inte används i praktiken och regional reklam således genomgående är förbjuden?

4) Ska artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [nedan kallad stadgan], med beaktande av artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen),] och med beaktande av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, särskilt såvitt avser principen om informationspluralism, tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom den som beskrivs i frågorna 1–3?”

15. Skriftliga yttranden har inkommit från Fussl Modestraße Mayr, från den tyska regeringen och från kommissionen. Dessa var jämte SevenOne Media företrädda vid förhandlingen den 2 juli 2020.

Bedömning

16. Den hänskjutande domstolens tre första frågor (vilka jag har för avsikt att behandla tillsammans) avser prövning, mot bakgrund av ett antal unionsrättsliga bestämmelser och principer, av förbudet enligt § 7.11 RStV mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler. I samband med denna prövning behöver det göras en proportionalitetsbedömning där hänsyn måste tas bland annat till delstaternas möjlighet att tillåta sådan reklam och till den omständigheten att ingen av dem har utnyttjat den möjligheten. Den fjärde frågan avser – som jag förstår den – en principiell prövning av samma förbud mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, särskilt yttrandefriheten.

Den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan

17. Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre första tolkningsfrågor för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 2010/13, likabehandlingsprincipen och artikel 56 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 RStV. Vad som här avses med ”regional reklam” torde vara att en landstäckande tv-kanal sänder reklamblock eller enskilda reklaminslag som är specifika för en eller flera regioner och skiljer sig från den reklam som samtidigt sänds i återstoden av landet. Vidare önskar den hänskjutande domstolen också få klarhet i huruvida det är väsentligt att det eventuellt är möjligt att häva det berörda förbudet i en eller flera regioner.

18. Jag kommer att pröva det aktuella förbudet mot bakgrund av de olika unionsrättsreglerna i samma ordning som dessa regler nämns i tolkningsfrågorna. Dessutom kommer jag att pröva det argument som den tyska regeringen har anfört med hänvisning till artikel 1.1 e i direktiv 2010/13.

Huruvida direktiv 2010/13 är relevant

19. Vad den hänskjutande domstolen nämner först är artikel 4.1 i direktiv 2010/13. Till försvar för den berörda nationella åtgärden har den tyska regeringen samtidigt anfört ett argument som grundar sig på artikel 1.1 e i samma direktiv.

– Artikel 4.1 i direktiv 2010/13

20. Genom direktiv 2010/13 införs fri rörlighet för audiovisuella medietjänster – det vill säga tv-sändningar och audiovisuella medietjänster på begäran – genom att medlemsstaterna i princip förbjuds att begränsa mottagning och vidaresändning inom sina territorier av sådana tjänster från andra medlemsstater (artikel 3.1). Denna fria rörlighet åtföljs av en harmonisering av reglerna för de aktuella tjänsterna. Harmoniseringen avser bland annat allmänt och specifikt konsumentskydd, främjande av europeisk produktion och programföretagens tillgång till evenemang av stort intresse för allmänheten. Det rör sig om minimiharmonisering – artikel 4.1 i direktivet ger nämligen medlemsstaterna frihet att föreskriva att leverantörer under deras jurisdiktion ska följa striktare regler inom de områden som harmoniseras genom direktivet.

21. Jag kan inte se hur den artikeln skulle kunna utgöra hinder för ett sådant förbud mot regional reklam som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

22. Till att börja med förefaller det mig inte som om det förbudet faller inom det område som regleras genom direktiv 2010/13. Det direktivet innehåller visserligen regler för tv-reklam, men dessa regler rör vad reklamen får innehålla, hur mycket tid som får ägnas åt reklam och hur man ska se till att reklam tydligt kan skiljas från redaktionellt innehåll. Huvudsyftet med dessa regler är att skydda tv-tittarna. Den åtgärd som är i fråga i det nationella målet rör däremot hur reklammarknaden ska fördelas mellan nationella och regionala programföretag, varvid syftet är att slå vakt om de regionala företagens ställning på den marknaden. Detta är inte något som ingår i det område som harmoniseras genom direktiv 2010/13.

23. Även om man antar att den ifrågavarande nationella åtgärden faktiskt träffas av direktiv 2010/13, innebär artikel 4.1 i det direktivet vidare enbart att medlemsstaterna ges frihet att införa regler som är striktare än reglerna i nämnda direktiv, utan att det därvid anges något om vad sådana regler får eller ska innehålla. Den artikeln torde därför svårligen kunna utgöra hinder för sådana regler som en medlemsstat faktiskt har antagit.

24. Det förbehåll som anges, med innebörden att sådana striktare regler måste vara förenliga med andra unionsrättsliga bestämmelser, är en sedvanlig begränsning vars syfte är att undvika att en möjlighet för medlemsstaterna att göra undantag från bestämmelserna i en viss unionsrättsakt tolkas som en möjlighet att göra undantag från unionsrätten i allmänhet. Huruvida de regler som en medlemsstat antar är förenliga med andra unionsrättsliga bestämmelser ska emellertid inte bedömas mot bakgrund av artikel 4.1 i direktiv 2010/13 utan mot bakgrund av dessa andra bestämmelser.

25. Jag delar därför kommissionens uppfattning att en sådan bestämmelse som § 7.11 RStV inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2010/13 och således inte träffas av artikel 4.1 i det direktivet.

– Artikel 1.1 e i direktiv 2010/13

26. Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att användningen av uttrycket ”samtidigt tv-tittande” i definitionen av ”tv-sändning” i artikel 1.1 e i direktiv 2010/13 – ett uttryck som används även i § 2.1 RStV – innebär att ett och samma innehåll samtidigt måste spridas inom hela det territorium som täcks av en tv-kanals sändningar och att regional reklam således inte får sändas i landstäckande kanaler.

27. Som jag ser saken saknas det fog för den uppfattningen.

28. Även om man antar – i strid med den berörda bestämmelsens exakta lydelse – att uttrycket ”samtidigt tittande” avser inte endast själva programmen (det vill säga det redaktionella innehållet) utan även reklam, innebär detta uttryck på intet sätt något krav på att samma innehåll måste spridas inom hela det territorium som täcks av en sändning.

29. Direktiv 2010/13 grundar sig nämligen på en distinktion mellan ”linjära” tjänster och tjänster ”på begäran”. Linjära tjänster definieras i artikel 1.1 e i direktivet. Det väsentliga kännetecknet för sådana tjänster är att det är programföretaget som bestämmer vilket innehåll som ska spridas vid en viss tidpunkt, oberoende av varje begäran från andra parter, varvid tv-tittarnas val inskränker sig till att de kan ta emot sändningen eller avstå från att göra detta. Dessa tjänster är således linjära i tiden. Detta betyder att samtliga tv-tittare som ett visst innehåll riktar sig till ser det innehållet samtidigt. Av detta följer emellertid inte något krav på att ett och samma innehåll måste rikta sig till samtliga tittare som befinner sig inom det område som täcks av en tv-kanals sändningar. Det är fullt möjligt för ett tv-programföretag att differentiera innehållet genom att sända olika innehåll i olika geografiska områden eller med olika sändningsmetoder (markbundet, kabel, satellit och så vidare) utan att detta gör att tjänsten förlorar sin linjära karaktär.

30. Villkoren enligt ett sändningstillstånd eller – som i det aktuella fallet – enligt nationell rätt kan naturligtvis innebära förbud mot en sådan differentiering, men något krav på ett sådant förbud följer inte av artikel 1.1 e i direktiv 2010/13 eller för den delen av någon annan bestämmelse i det direktivet.

31. Således innebär artikel 1.1 e i direktiv 2010/13 inte något krav på ett sådant förbud mot regional reklam som förbudet enligt § 7.11 RStV.

Likabehandlingsprincipen

32. Den hänskjutande domstolen har vidare angett i sina tolkningsfrågor att det också bör bedömas mot bakgrund av likabehandlingsprincipen huruvida förbudet enligt § 7.11 RStV mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler är förenligt med unionsrätten. Härvidlag anser den hänskjutande domstolen till att börja med att det kan ha betydelse att leverantörerna av landstäckande linjära audiovisuella medietjänster (det vill säga tv-programföretagen) befinner sig i en ogynnsam ställning jämfört med leverantörerna av icke-linjära audiovisuella tjänster, vilka bland annat är verksamma på internet, när det gäller möjligheten att erbjuda riktade reklamtjänster. Vidare har den hänskjutande domstolen hänvisat till att potentiella annonsörer – och således potentiella köpare av tv-reklamtjänster – som i likhet med klaganden i det nationella målet är verksamma på regional nivå behandlas annorlunda än större aktörer för vilka landstäckande reklam är ändamålsenlig.

33. I detta sammanhang ska det erinras om att likabehandlingsprincipen enligt domstolens fasta praxis innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

34. Som jag ser saken, befinner sig de aktörer som den hänskjutande domstolen har hänvisat till emellertid inte i situationer som är lika.

35. När det till att börja med gäller de företag som driver landstäckande tv-kanaler, anser jag i likhet med kommissionen att dessa företags situation och situationen för på internet verksamma leverantörer av icke-linjära audiovisuella tjänster inte är ”lika” i likabehandlingsprincipens mening. Det finns så stora skillnader i fråga om hur de båda kategorierna av tjänster konsumeras, hur reklamen fungerar i respektive sammanhang och hur regelverket ser ut på såväl nationell nivå som unionsnivå att jag anser det meningslöst att försöka jämföra dessa aktörers respektive situation såvitt avser reglerna för regional reklam. Ett av skälen till detta är att reklam på internet, tack vare dess interaktiva karaktär och möjligheterna att samla in så många uppgifter om användarna, inte begränsas av något geografiskt kriterium utan kan riktas individuellt till användarna utifrån dessas förmodade intressen, något som är omöjligt med tv-reklam. Dessa skillnader kan inte undanröjas genom att det blir möjligt att sända regional tv-reklam.

36. När det sedan gäller situationen för potentiella annonsörer som är verksamma på regional nivå jämfört med situationen för dem som är verksamma på nationell nivå, anser jag – denna gång i motsats till vad kommissionen har gjort gällande – inte att den omständigheten att de berörda reglerna får olika inverkan på dessa båda kategorier av ekonomiska aktörer (köpare av reklamtjänster) kan anses innebära bristande likabehandling.

37. Det är visserligen riktigt att förbudet mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler kan påverka potentiella annonsörer som är verksamma på regional nivå, vilka skulle kunna dra nytta av sådan reklam, mer än det påverkar annonsörer som är verksamma i hela landet, för vilka sådan reklam inte vore till någon nytta. Syftet med förbudet är emellertid inte att reglera de möjligheter att göra reklam som står till buds för olika kategorier av potentiella annonsörer, utan förbudet riktar sig till tv-företagen och syftar till att den regionala reklammarknaden ska förbehållas de regionala och lokala tv-programföretagen. Den inverkan som detta förbud får på olika kategorier av potentiella reklamtjänstköpare är inte någon direkt konsekvens av den aktuella lagstiftningen utan en följd av den situation där de olika berörda aktörerna befinner sig, bland annat på grund av sin ekonomiska storlek. Reglerna är däremot desamma för alla. Som jag ser det, torde det inte vara möjligt att tolka likabehandlingsprincipen så, att den innebär ett krav på att rättsreglerna ska anpassas till varje enskilt rättssubjekts särskilda behov.

38. Sammanfattningsvis anser jag alltså inte att likabehandlingsprincipen utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 RStV.

Artikel 56 FEUF

39. Den hänskjutande domstolen önskar slutligen få klarhet i huruvida artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 RStV.

40. Enligt den fördragsartikeln är alla inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna förbjudna såvida de inte kan motiveras med hänvisning till tvingande skäl av allmänintresse.

– Huruvida det föreligger en inskränkning

41. Enligt fast rättspraxis utgör tv-sändning, inbegripet sändning av reklambudskap, en tjänst som omfattas av artikel 56 FEUF. Även möjligheten för potentiella annonsörer att utnyttja tjänster i fråga om tv-reklam omfattas av den frihet som stadfästs i den artikeln.

42. Varje åtgärd som innebär att utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster förbjuds, hindras eller blir mindre attraktivt ska betraktas som en inskränkning av den friheten. Detta gäller i särskilt hög grad när potentiella annonsörer kommer från andra medlemsstater, eftersom inskränkningar i möjligheterna att utnyttja reklamtjänster gör det särskilt svårt för sådana annonsörer att ta sig in på marknaden i den medlemsstat som har infört inskränkningarna. En möjlig form av sådana inskränkningar är att reklam för en potentiell annonsörs verksamhet får sändas endast i lokala tv-kanaler och är förbjuden i landstäckande tv-kanaler.

43. En snarlik situation kan anses vara för handen här. Klaganden i det nationella målet, ett österrikiskt bolag, driver en modebutikskedja i Österrike och önskar utöka sin verksamhet genom att etablera sig även i Tyskland, men enbart i en del av den medlemsstaten, närmare bestämt i Bayern.

44. Klaganden önskar för det ändamålet utnyttja tv-reklamtjänster och ingick också ett avtal med motparten i det nationella målet om att reklam skulle sändas i en landstäckande tv-kanal men begränsat till Bayern. Förbudet enligt § 7.11 RStV medför emellertid att klaganden inte kan få till stånd en sådan reklamsändning. De enda möjligheter som står till buds för klaganden är därför att köpa landstäckande reklamtid i en landstäckande tv-kanal och att utnyttja de regionala och lokala tv-programföretagens tjänster. Enligt klaganden tillgodoses dess behov inte av något av dessa alternativ.

45. Landstäckande reklam skulle enligt klaganden kosta alldeles för mycket och skulle också till stor del vara meningslös, eftersom den i huvudsak skulle sändas i områden där klaganden inte önskar bedriva någon verksamhet. Således vore sådan reklam inte lönsam.

46. Reklam i regionala och lokala tv-kanaler skulle enligt klaganden inte göra det möjligt för denne att uppnå sina mål. Till att börja med lockar dessa kanaler endast en ytterst liten andel av tv-tittarna (omkring 5 procent av tv-publiken enligt klagandens uppgifter). Vidare ingår de som tittar på dessa regionala och lokala kanaler inte i klagandens målgrupp. Vad klaganden önskar är att reklamen ska sändas före eller efter tv-program som kan intressera dess potentiella kunder, det vill säga personer som kan tänkas vilja köpa modeartiklar. Sådana program sänds i de landstäckande tv-kanalerna, medan de regionala och lokala kanalerna främst inriktar sig på aktuella lokala ämnen och lockar en annan publik.

47. Att klaganden på grund av förbudet enligt § 7.11 RStV inte kan göra reklam enbart i Bayern i en landstäckande tv-kanal, trots att sådan reklamsändning är tekniskt möjlig och trots att motparten i det nationella målet i princip är beredd att tillhandahålla den berörda tjänsten, innebär därför enligt klaganden att det blir svårare för denne att ta sig in på den tyska marknaden. Som klaganden ser saken, beror detta bland annat på att den skulle konkurrera med modebutikskedjor som är verksamma i hela Tyskland, för vilka det är fullt ändamålsenligt att låta sända landstäckande reklam i landstäckande tv-kanaler.

48. Under dessa omständigheter är det enligt min bedömning inte möjligt att bestrida att förbudet enligt § 7.11 RStV mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler utgör en inskränkning av den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 56 FEUF. Den bedömningen påverkas inte av att RStV ger delstaterna möjlighet att tillåta regional reklam inom sitt territorium, eftersom det ändå krävs ett beslut med den innebörden av varje enskild delstat och eftersom det dessutom hittills inte är någon delstat som har tillåtit sådan reklam, varför den aktuella möjligheten är rent hypotetisk.

49. Nästa steg är därför att bedöma huruvida denna inskränkning kan motiveras med hänvisning till tvingande skäl av allmänintresse.

– Huruvida inskränkningen är motiverad

50. Enligt fast rättspraxis kan en inskränkning i den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 56 FEUF godtas endast om den grundas på tvingande skäl av allmänintresse och dessutom är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Det ankommer på den berörda medlemsstaten att visa att en åtgärd som den avser att vidta eller behålla är motiverad.

51. Den tyska regeringen har gjort gällande att den berörda inskränkningen kan motiveras med hänvisning till vidmakthållandet av åsiktsmångfald på regional nivå, för vilket det enligt dess uppfattning har avgörande betydelse att det finns regionala och lokala tv-kanaler. Enligt den tyska regeringen kan de regionala och lokala tv-företagens ekonomiska fortbestånd garanteras endast om de genom § 7.11 RStV förbehålls marknaden för regional reklam.

52. Domstolen har redan tidigare slagit fast att kulturpolitiska skäl med koppling till mediemångfald kan motivera inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster. Detta beror på att sådana åtgärder bidrar till att garantera yttrandefriheten, som skyddas genom artikel 11 i stadgan.

53. Samma resonemang förefaller kunna tillämpas i förevarande mål. Det ligger i sakens natur att regionala och lokala tv-kanaler tar upp ämnen av lokalt intresse som inte – eller endast i marginell utsträckning – behandlas i landstäckande tv-kanaler. Detta betyder att de lokala och regionala tv-kanalerna bidrar till den allmänna debatten och därigenom till åsiktsmångfalden såvitt avser dessa ämnen. Att regionala och lokala medier har betydelse för vidmakthållandet av åsiktsmångfald och för deltagandedemokratin har också framhållits i ett flertal avgöranden från Europadomstolen. En åtgärd vars syfte är att se till att regionala och lokala tv-programföretag har möjlighet att verka och som innebär att dessa företag förbehålls marknaden för regional reklam, så att de får en garanterad källa till finansiering, kan enligt min bedömning motiveras med hänvisning till tvingande kulturpolitiska skäl av allmänintresse.

54. För att en sådan åtgärd ska vara förenlig med artikel 56 FEUF måste den emellertid också vara ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas, och den måste vara proportionerlig i så måtto att den inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

55. Det är just med avseende på dessa två rekvisit som både den hänskjutande domstolen och parterna i det nationella målet har gett uttryck för tvivel.

– Huruvida den berörda nationella åtgärden är ändamålsenlig

56. För det första betvivlar den hänskjutande domstolen att den aktuella åtgärden är systematisk och sammanhängande i den mening som avses i EU-domstolens praxis, med tanke på att reklam som uteslutande riktar sig till vissa kategorier av användare är tillåten på internet, bland annat med koppling till icke-linjära audiovisuella medietjänster som tillhandahålls där. Parterna i det nationella målet och kommissionen har framfört liknande argument.

57. Jag finner inte dessa argument övertygande. Som jag redan har nämnt på tal om likabehandlingsprincipen, fungerar internetreklam helt annorlunda än tv-reklam. Till att börja med är internetreklam i teknisk bemärkelse fristående från det innehåll som den knyts till. Användaren kanske får intrycket att reklamen utgör en integrerande del av detta innehåll, men i själva verket härrör reklamen från en annan källa. Vidare kan de som tillhandahåller tjänster på internet, tack vare den information som de samlar in om sina användare, rikta reklam individuellt till varje enskild internetanvändare utifrån de särskilda intressen som de med ledning av den insamlade informationen tillskriver honom eller henne. En användares geografiska plats är endast en av de omständigheter som beaktas i det sammanhanget. Detta medför att olika användare som tittar på ett och samma innehåll på internet kan tänkas få var sin uppsättning reklam som skiljer sig från de reklamuppsättningar som de andra användarna får ta del av. Detta är en avsevärt mer sofistikerad mekanism än den geografiska fördelning av tv-reklam som den berörda nationella åtgärden avser.

58. Det är helt riktigt att tjänster som tillhandahålls via internet medför att de regionala och lokala tv-programföretagen utsätts för konkurrens på reklammarknaden, och att deras intäkter från den marknaden hotas till följd av den konkurrensen. Detta är emellertid inte något som faller inom delstaternas lagstiftningsbefogenheter – redan av det skälet att direktiv 2000/31 i hög grad begränsar medlemsstaternas behörighet att reglera sådana tjänster. Reglering av internet innebär dessutom helt andra utmaningar än reglering av tv. Det är knappast rimligt att – som kommissionen har gjort här – klandra en medlemsstat för underlåtenhet att reglera något som faller utanför dess regleringsmakt.

59. Av det skälet ser jag inte heller någon analogi mellan förevarande mål och målet Corporación Dermoestética. Vad som var i fråga i det målet var ett förbud mot reklam för medicinska och kirurgiska behandlingar. Det förbudet gällde enbart landstäckande tv-kanaler, inte regionala tv-kanaler, där sådan reklam var tillåten. Domstolen fann att den berörda ordningen var motsägelsefull och därför stred mot artikel 56 FEUF. Den nationella åtgärd som är i fråga i förevarande mål syftar däremot inte till att förbjuda eller begränsa all reklam som riktar sig till en viss kategori av tv-tittare, utan dess syfte är i stället att en viss marknad, nämligen marknaden för regional tv-reklam, i befintligt skick ska förbehållas de regionala och lokala tv-programföretagen. Att riktad reklam förekommer i andra kommunikationskanaler, bland annat på internet, gör det därför inte möjligt att hävda att nämnda åtgärd skulle vara motsägelsefull eller osammanhängande.

60. Jag anser vidare inte att det konstaterandet kan ifrågasättas med hänvisning till den ”konvergens mellan medier”, bland annat mellan tv och internet, som har åberopats av klaganden i det nationella målet. Denna mediekonvergens är endast en pågående process, och så länge de båda aktuella medietyperna inte omfattas av samma regler är det långt kvar innan den processen är avslutad. Således delar jag inte kommissionens åsikt att den berörda nationella åtgärden skulle vara ”otidsenlig”. I alla händelser är den åtgärden inte mer otidsenlig än den unionslagstiftning som rör olika medietyper.

61. För det andra har klaganden i det nationella målet – med stöd på den punkten, liksom för övrigt på återstående punkter, av motparten i det nationella målet – ifrågasatt den premiss som ligger till grund för den ifrågavarande nationella åtgärden, nämligen att finansieringsmöjligheterna för regionala och lokala tv-programföretag skulle skadas i betydande grad om marknaden för regional reklam öppnades för landstäckande tv-kanaler. Till stöd för detta ifrågasättande har bland annat anförts en undersökning som har genomförts på begäran av motparten i det nationella målet. Enligt den undersökningen är de annonsörer som – i likhet med klaganden i det nationella målet – skulle kunna dra nytta av regional reklam i landstäckande tv-kanaler inte identiska med de annonsörer som i dagsläget utnyttjar de regionala och lokala kanalernas reklamtjänster. Detta uppges innebära att ett öppnande av den regionala reklammarknaden för de landstäckande kanalerna inte skulle medföra någon mer betydande intäktsförlust för de regionala och lokala kanalerna. I stället är det enligt nämnda undersökning reklamen på internet som inverkar menligt på dessa kanalers intäkter.

62. Jag avser härvidlag inte att ge mig in på någon diskussion om bedömningen av de faktiska omständigheterna, men icke desto mindre vill jag framhålla att det förefaller mig svårt att med säkerhet förutsäga hur marknadsaktörerna kommer att bete sig i framtiden om de rättsliga förutsättningarna ändras, särskilt med tanke på att marknadsaktörer har en tendens att anpassa sitt beteende efter sådana förändringar. Dessutom vill jag påpeka att när det väl har slagits fast en princip med innebörden att regional reklam är tillåten, torde det inte finnas något som hindrar de landstäckande tv-kanalerna från att erbjuda även reklamtjänster på subregional och lokal nivå, det vill säga på de nivåer där de regionala och lokala tv-programföretagen enligt den ovannämnda undersökningen för närvarande är verksamma.

63. Det förefaller mig således inte som om det uppenbart skulle saknas fog för tanken att ett inträde på marknaden för regional reklam av så kraftfulla aktörer som de landstäckande tv-kanalerna skulle kunna få en avsevärd menlig inverkan på de marknadsandelar som de regionala och lokala tv-programföretagen för närvarande innehar där. Följaktligen anser jag att den tyska lagstiftaren, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, hade rätt att utgå från den premissen i samband med införandet av förbudet mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler. Med tanke på att det rör sig om en åtgärd avsedd att slå vakt om den yttrandefrihet som garanteras genom artikel 11 i stadgan, hade den tyska lagstiftaren därvid ett särskilt stort utrymme för skönsmässig bedömning.

64. Sammanfattningsvis anser jag att den tyska lagstiftaren hade fog för att anta – inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning – att ett inträde på marknaden för regional reklam från de landstäckande tv-kanalernas sida skulle riskera att skada de regionala och lokala tv-programföretagens finansieringsmöjligheter och därmed hota den åsiktsmångfald på regional nivå som dessa företag bidrar till. Med andra ord anser jag att den ifrågavarande nationella åtgärden är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas, nämligen att slå vakt om den mångfalden. Att det på internet förekommer riktad reklam till enskilda användare gör det inte möjligt att hävda att nämnda åtgärd skulle vara motsägelsefull eller osammanhängande.

– Huruvida den berörda nationella åtgärden är proportionerlig

65. För att en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster ska kunna anses motiverad med hänvisning till tvingande skäl av allmänintresse, är det inte tillräckligt att inskränkningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas, utan den måste också vara proportionerlig i förhållande till det målet i så måtto att den inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Den fråga som aktualiseras här är således huruvida det finns andra åtgärder som skulle göra det möjligt att förverkliga samma mål men som skulle innebära en mindre långtgående inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster.

66. Både parterna i det nationella målet och kommissionen har bestritt att den ifrågavarande nationella åtgärden är proportionerlig. Därvid har de gjort gällande att denna åtgärd får en betydande menlig inverkan på klagandens marknadsföringsmöjligheter samtidigt som den endast innebär synnerligen begränsade fördelar för de regionala och lokala tv-programföretagen.

67. Det argumentet grundar sig emellertid på deras påstående att den åtgärden inte skulle vara ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas. Som jag har förklarat, förefaller det mig inte styrkt att nämnda åtgärd skulle vara oändamålsenlig. Om man i stället utgår från att åtgärden faktiskt är ändamålsenlig, framstår avvägningen mellan de intressen som står på spel – det vill säga intressena hos de företag som önskar marknadsföra sig med hjälp av regional reklam i landstäckande tv-kanaler och intressena hos de regionala och lokala tv-programföretagen – i ett annat ljus. Som jag ser saken, hade den tyska lagstiftaren fog för sin bedömning att allmänintresset av dessa tv-programföretags existens och av deras bidrag till den allmänna debatten på regional och lokal nivå skulle ges företräde framför andra företags enskilda intresse av att marknadsföra sig i en viss kommunikationskanal.

68. Vad som återstår är därför att undersöka huruvida det finns andra åtgärder av mindre inskränkande karaktär som skulle kunna göra det möjligt att förverkliga målet att slå vakt om den regionala och lokala mediemångfalden.

69. Klaganden i det nationella målet har i detta sammanhang hänvisat till den lösning som används i dess ursprungsmedlemsstat Österrike. Den lösningen innebär att de allmänna tv-kanalerna är avgiftsfinansierade och inte får sända reklam medan de enskilda tv-kanalerna fritt får sända reklam, inbegripet regional sådan.

70. Att bestämmelserna i en medlemsstat är mindre ingripande än de som gäller i en annan medlemsstat innebär emellertid enligt fast rättspraxis inte att de sistnämnda bestämmelserna är oproportionerliga och av det skälet unionsrättsstridiga. Således kan den omständigheten att reglerna i Österrike är mindre stränga inte anses utgöra bevis för att den ifrågavarande tyska åtgärden är oproportionerlig.

71. Vidare kan finansiering av medierna med allmänna medel visserligen vara ett sätt att lösa vissa problem, men det är också en lösning som medför att det kan ifrågasättas hur oberoende medierna egentligen är. Om medierna förfogar över egna medel, exempelvis i form av reklamintäkter, kan detta därvidlag ses som en kompletterande garanti för deras oberoende och därmed för åsiktsmångfalden.

72. Själva förekomsten i § 7.11 RStV av en bestämmelse med innebörden att delstaterna får tillåta regional reklam i landstäckande tv-kanaler inom sitt respektive territorium – i förekommande fall på vissa villkor – tyder däremot på att förbudet enligt § 7 RStV skulle kunna lättas upp utan att detta skulle äventyra möjligheterna att förverkliga det mål som eftersträvas genom det förbudet. Att den möjligheten hittills aldrig har utnyttjats ändrar inte den omständigheten att den tyska lagstiftaren genom att införa den bestämmelsen faktiskt har godtagit att ett sådant eventuellt tillstånd vore förenligt med den berörda åtgärdens mål.

73. Man skulle kunna tänka sig andra åtgärder av mindre ingripande art än ett absolut förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler. Exempelvis skulle de regionala och lokala tv-programföretagen kunna få del i de landstäckande tv‑programföretagens intäkter från sådan reklam. En sådan åtgärd skulle göra det möjligt att jämka samman de intressen som företräds av potentiella annonsörer, exempelvis klaganden i det nationella målet, med dem som företräds av de regionala och lokala tv-programföretagen.

74. I slutändan ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av de särskilda rättsliga och faktiska omständigheter som är för handen i Tyskland bedöma huruvida den ifrågavarande åtgärden är proportionerlig och i synnerhet huruvida det finns mindre inskränkande alternativa åtgärder att vidta. För att den bedömningen ska bli realistisk, bör den hänskjutande domstolen endast beakta sådana åtgärder som den nationella lagstiftaren i praktiken skulle kunna tänkas vidta. Det vore nämligen meningslöst att kritisera den befintliga åtgärden med hänvisning till åtgärder som visserligen vore mindre inskränkande men som är rent hypotetiska.

Förslag till svar

75. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de tre första tolkningsfrågorna ska besvaras med att artikel 4.1 i direktiv 2010/13 och likabehandlingsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 RStV. Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ett sådant förbud, förutsatt att det inte finns mindre inskränkande åtgärder som den nationella lagstiftaren i praktiken skulle kunna vidta och som skulle göra det möjligt att förverkliga målet att slå vakt om åsiktsmångfalden på regional och lokal nivå, något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Den fjärde tolkningsfrågan

76. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 11 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 RStV.

77. Exakt varför den hänskjutande domstolen betvivlar att den aktuella nationella åtgärden är förenlig med artikel 11 i stadgan framgår inte. Klaganden i det nationella målet och kommissionen har inte heller förklarat varför de hyser sådana tvivel. I stället har de nöjt sig med att påstå att åtgärden strider mot den bestämmelsen i stadgan. Det är därför nödvändigt att se närmare på detta, så att den hänskjutande domstolen kan få ett svar på sin fråga.

78. Som kommissionen på goda grunder har påpekat, är stadgan tillämplig på det aktuella fallet. Den är nämligen tillämplig bland annat när en nationell lagstiftning innebär en inskränkning av en av de friheter som kännetecknar den inre marknaden och den berörda medlemsstaten åberopar ett tvingande skäl av allmänintresse som grund för denna inskränkning.

79. Enligt artikel 52.3 i stadgan gäller att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen, ska dessa rättigheter ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. Yttrandefriheten garanteras genom artikel 10 i Europakonventionen, och innebörden och räckvidden av rättigheter som garanteras i Europakonventionen slås fast i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas praxis.

80. Som kommissionen har framhållit, följer det av Europadomstolens praxis att yttrandefriheten är tillämplig på kommersiella yttranden och på reklam. Således ska den nationella åtgärd som är i fråga i förevarande mål – vilken innebär en inskränkning av möjligheterna för klaganden i det nationella målet att göra reklam – prövas i egenskap av inskränkning av den yttrandefrihet som garanteras både genom artikel 10 i Europakonventionen och genom artikel 11 i stadgan.

81. Utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan får enligt artikel 52.1 i denna begränsas, under förutsättning att begränsningen föreskrivs i lag, att den är förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter och att den faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Ett liknande förbehåll såvitt avser yttrandefriheten återfinns i artikel 10.2 i Europakonventionen.

82. Vad som eftersträvas genom den nationella åtgärd som är i fråga i förevarande mål är att slå vakt om mediernas mångfald, något som uttryckligen erkänns som värdefullt i artikel 11.2 i stadgan. Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas fasta praxis rörande tillämpningen av artikel 10.2 i Europakonventionen gäller att ”de fördragsslutande staternas utrymme för skönsmässig bedömning på området beror av ett antal omständigheter, varvid den typ av ’uttryck’ eller information som är i fråga har särskilt stor betydelse. Artikel 10[.2] i [Europa]konventionen ger exempelvis knappast någon möjlighet att inskränka yttrandefriheten på det politiska området, men däremot har de fördragsslutande staterna stort utrymme för skönsmässig bedömning när de reglerar yttrandefriheten på det kommersiella området.” Denna princip har också redan tidigare erkänts av EU-domstolen såvitt avser tillämpningen av de grundläggande rättigheterna inom ramen för unionsrätten. Vidare gäller enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att ”när det mål som eftersträvas är ’skydd av andra människors rättigheter och friheter’ och när dessa ’rättigheter och friheter’ själva återfinns bland dem som garanteras genom [Europa]konventionen eller protokollen till denna, måste det erkännas att behovet av att skydda dessa rättigheter och friheter kan föranleda staterna att inskränka andra rättigheter eller friheter som likaledes har stadfästs i [Europa]konventionen. Det är då en svår uppgift att väga eventuella motstridiga intressen mot varandra, varför de fördragsslutande staterna i detta hänseende bör förfoga över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning.”

83. Jag anser inte att den tyska lagstiftaren i samband med vidtagandet av den ifrågavarande nationella åtgärden överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser avvägningen mellan å ena sidan yttrandefriheten på det kommersiella området och å andra sidan intresset av att slå vakt om åsikts- och mediemångfalden.

84. I detta hänseende är det särskilt viktigt att framhålla att den ifrågavarande åtgärden inte innebär att klaganden i det nationella målet förbjuds att göra reklam för sina varor eller dra uppmärksamhet till sitt varumärke, utan den begränsar endast klagandens möjligheter att göra reklam i en viss kommunikationskanal, det vill säga genom regional reklam i landstäckande tv-kanaler. Detta är visserligen det reklammedium som enligt klaganden vore det mest lönsamma, men det finns trots allt andra reklammedier som klaganden kan använda, bland annat internet; enligt klaganden själv är internetreklam för övrigt att anse som i stort sett likvärdig med tv-reklam. Såvitt avser klagandens yttrandefrihet måste det därför konstateras att den nationella åtgärden inte påverkar det väsentliga innehållet i klagandens rättigheter – på sin höjd påverkar nämnda åtgärd klagandens affärsmöjligheter.

85. Jag föreslår därför att den fjärde tolkningsfrågan ska besvaras med att artikel 11 i stadgan ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 RStV.

Förslag till avgörande

86. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Landgericht Stuttgart (Regiondomstolen i Stuttgart, Tyskland) enligt följande: Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster), likabehandlingsprincipen och artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för ett sådant förbud mot regional reklam i landstäckande tv-kanaler som förbudet enligt § 7.11 i Staatsvertrag für Rundfunk und Telemedien (statsfördraget om rundradio och telemedier) av den 31 augusti 1991, i dess lydelse enligt Achtzehnter Rundfunkänderungsstaatsvertrag (artonde statsfördraget om ändring av rundradiofördraget) av den 21 december 2015. Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ett sådant förbud, förutsatt att det inte finns mindre inskränkande åtgärder som den nationella lagstiftaren i praktiken skulle kunna vidta och som skulle göra det möjligt att förverkliga målet att slå vakt om åsiktsmångfalden på regional och lokal nivå, något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

1 Originalspråk: franska.

2 6 C 32.13.

3 27 K 231.12.

4 Matzneller, P., ”Le BVerwG autorise la régionalisation de la publicité par une chaîne nationale”, IRIS. Observations juridiques de l’Observatoire européen de l’audiovisuel, 2015, nr 3, s. 8; Trute, H.‑H., ”Zulässigkeit von Werbespots mit regional beschränktem Verbreitungsgebiet”, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht. Praxis im Immaterialgüter- und Wettbewerbsrecht, 2015, nr 13, s. 284.

5 Se, bland annat, Iacino, G., i: Observatoire européen de l’audiovisuel, IRIS Spécial, La télévision régionale et locale en Europe, Strasbourg, 2016, s. 60–61.

6 EUT L 95, 2010, s. 1, och rättelse i EUT L 263, 2010, s. 15.

7 SevenOne Media inkom för sent med sitt skriftliga yttrande, varför detta inte har förts till handlingarna i målet.

8 Se bland annat, såvitt avser tv-reklam, dom av den 18 juli 2013, Sky Italia ( C‑234/12, EU:C:2013:496, punkt 15).

9 Direktiv 2010/13 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1).

10 Se, för ett tidigt avgörande, dom av den 30 april 1974, Sacchi ( 155/73, EU:C:1974:40, punkt 6). För en tillämpning från senare tid, se dom av den 11 december 2019, TV Play Baltic ( C‑87/19, EU:C:2019:1063, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkt 33 in fine).

12 Dom av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkt 32).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkt 33).

14 Klaganden har också framhållit att den till och med skulle kunna skadas om den lät sända landstäckande reklam, eftersom sådan reklam skulle skapa en efterfrågan som klaganden skulle sakna möjlighet att tillgodose. Detta framstår emellertid i mina ögon som ett rent hypotetiskt argument, eftersom det inte finns något som garanterar att tv-reklam skulle få en sådan gynnsam inverkan såvitt avser klagandens utbud.

15 Se, senast, dom av den 11 december 2019, TV Play Baltic ( C‑87/19, EU:C:2019:1063, punkt 37).

16 Se, såvitt avser fri rörlighet för varor, dom av den 26 juni 1997, Familiapress ( C‑368/95, EU:C:1997:325, punkt 18). Se även, bland annat, dom av den 13 december 2007, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl. ( C‑250/06, EU:C:2007:783, punkterna 40–42), och dom av den 11 december 2019, TV Play Baltic ( C‑87/19, EU:C:2019:1063, punkterna 38–40).

17 Se McGonagle, T., & van Eijk, N., i: Observatoire européen de l’audiovisuel, IRIS Spécial, La télévision régionale et locale en Europe, Strasbourg 2016, s. 12–20 samt där angivna dokument.

18 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang hänvisat till domen av den 12 juli 2012 i målet HIT och HIT LARIX ( C‑176/11, EU:C:2012:454, punkt 22). Se även dom av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkt 39).

19 Såvitt avser audiovisuella medietjänster som tillhandahålls på internet föreskrivs det i direktiv 2010/13 ett begränsat antal reklamrelaterade inskränkningar, men dessa inskränkningar berör inte reklamens geografiska räckvidd.

20 Avgjort genom dom av den 17 juli 2008 ( C‑500/06, EU:C:2008:421).

21 Dom av den 17 juli 2008, Corporación Dermoestética ( C‑500/06, EU:C:2008:421, punkterna 39 och 40).

22 På det unionsrättsliga området rör det sig det om direktiv 2010/13, som innehåller särskilda bestämmelser avseende tv, och direktiv 2000/31.

23 Dewenter, R., Führt das Verbot regionaler Fernsehwerbung auf bundesweiten Programmen zu einer Förderung von lokalen/regionalen Programmen? (https://www.hsu-hh.de/ioek/wp-content/uploads/sites/520/2020/01/Gutachten_P7S1_Dewenter_final.pdf).

24 Dom av den 13 december 2007, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl. ( C‑250/06, EU:C:2007:783, punkt 44).

25 Se, bland annat, dom av den 10 maj 1995, Alpine Investments ( C‑384/93, EU:C:1995:126, punkt 51), dom av den 13 juli 2004, kommissionen/Frankrike ( C‑262/02, EU:C:2004:431, punkt 37), och – senast – dom av den 18 september 2019, VIPA ( C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 71).

26 Se, senast, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jordbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2019:432, punkterna 63–65).

27 Se Europadomstolen, 16 juli 2013, Remuszko mot Polen (CE:ECHR:2013:0716JUD000156210, § 59).

28 Europadomstolen, 10 januari 2013, Ashby Donald med flera mot Frankrike (CE:ECHR:2013:0110JUD003676908, § 39).

29 Se dom av den 23 oktober 2003, RTL Television ( C‑245/01, EU:C:2003:580, punkt 73).

30 Europadomstolen, 10 januari 2013, Ashby Donald med flera mot Frankrike (CE:ECHR:2013:0110JUD003676908, § 40).

31 Se, analogt, dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 151).