Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑585/19 Academia de Studii Economice din Bucureşti
1. Tillämpas de övre gränser för den dagliga arbetstiden och veckoarbetstiden som föreskrivs i direktiv 2003/88 även för det fall att en arbetstagare har ingått flera anställningsavtal med en och samma arbetsgivare? Eller ska de tillämpas ”per avtal” med den följden att frågeställningen om dessa gränser har överskridits ska bedömas utifrån varje enskilt anställningsavtal?
2. Dessa är i korthet frågeställningarna i detta mål, som ger domstolen tillfälle att för första gången precisera tolkningen av en rad bestämmelser i direktiv 2003/88 som i detta sammanhang tillämpas på olika sätt i medlemsstaterna.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. Skälen 1, 4, 5 och 11 i direktiv 2003/88:
(”(1) I rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden [EGT L 307, 1993, s. 18] föreskrivs minimikrav för säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden i fråga om dygnsvila, raster, veckovila, begränsning av veckoarbetstiden, årlig semester samt former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm, och direktivet har ändrats på väsentliga punkter. Av tydlighetsskäl bör därför bestämmelserna i fråga kodifieras.
…
(4) Arbetstagarnas säkerhet, hygien och hälsa på arbetsplatsen är ett mål som inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn.
(5) Alla arbetstagare bör ha lämpliga viloperioder. Begreppet ’vila’ måste uttryckas i tidsenheter, dvs. i dagar, timmar och/eller delar av dessa. För att trygga hälsa och säkerhet för arbetstagare inom gemenskapen måste arbetstagarna ges dygnsvila, veckovila och semester av en viss minsta längd samt tillräckliga raster. I detta sammanhang är det även nödvändigt att sätta en övre gräns för veckoarbetstiden.
…
(11) Vissa arbetsförhållanden kan ha en skadlig inverkan på arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Arbete som organiseras enligt en viss rytm bör ta hänsyn till den allmänna principen om att anpassa arbetet till arbetstagaren.”
4. Artikel 1 i direktiv 2003/88:
”1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.
2. Detta direktiv är tillämpligt på
a) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, samt
b) vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.
3. Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/391/EEG, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv. …”
5. Artikel 2 i direktiv 2003/88:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
1. arbetstid: all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter.
2. viloperiod: varje period som inte är arbetstid.
…”
6. Artikel 3 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Dygnsvila”:
”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24‑timmarsperiod.”
7. Artikel 6 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Begränsning av veckoarbetstiden”:
”Medlemsstaterna skall, med beaktande av behovet av att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa, vidta de åtgärder som behövs för att se till att
a) veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra författningar eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter,
b) den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48 timmar.”
8. Artikel 17 i direktiv 2003/88 med rubriken ”Avvikelser” har följande lydelse:
”1. Med iakttagande av de allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet får medlemsstaterna göra avvikelser från artiklarna 3–6, 8 och 16. Avvikelser får göras när – med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art – arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. Detta gäller särskilt beträffande
a) företagsledare eller andra personer med självständiga beslutsbefogenheter,
b) anställda i familjeföretag, eller
c) arbetstagare som tjänstgör vid religiösa ceremonier i kyrkor och religiösa samfund.
…”
9. Artikel 22 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Övriga bestämmelser”:
”1. En medlemsstat skall ha möjlighet att inte tillämpa artikel 6 varvid medlemsstaten skall respektera de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och vidta de åtgärder som behövs för att se till att
a) ingen arbetsgivare kräver att en arbetstagare arbetar mer än 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt för den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b, såvida han inte först har fått arbetstagarens medgivande,
b) ingen arbetstagare tillfogas skada av sin arbetsgivare på grund av att han inte är beredd att ge sitt samtycke att utföra sådant arbete,
c) arbetsgivaren för aktuella noteringar om alla arbetstagare som utför sådant arbete,
d) att noteringarna ställs till de behöriga myndigheternas förfogande och att dessa – av skäl som rör arbetstagarnas hälsa eller säkerhet – kan förbjuda eller begränsa möjligheten att överskrida begränsningen av veckoarbetstiden,
e) arbetsgivaren på begäran ger de behöriga myndigheterna information om fall då arbetstagare har gått med på att utföra arbete som överskrider 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt under den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b.
…
Om medlemsstaterna använder sig av de möjligheter som föreskrivs i denna artikel skall de genast anmäla detta till kommissionen.”
B. Rumänsk rätt
10. Artiklarna 111, 112, 114 och 135 i Legea nr. 53/2003 privind Codul muncii (lag nr 53/2003 av den 24 januari 2003 – lagen om arbete):
”Artikel 111: Arbetstid utgörs av den tid som den anställde utför arbete, står till arbetsgivarens förfogande och utför sina uppgifter och åligganden i enlighet med bestämmelserna i det individuella anställningsavtalet, tillämpligt kollektivavtal och/eller tillämplig lag.
Artikel 112.1: Vid heltidsarbete ska arbetstiden normalt utgöra åtta timmar per dag och 40 timmar per vecka.
…
Artikel 114.1: Den maximala arbetstiden per vecka får inte överstiga 48 timmar, inklusive övertid.
…
Artikel 135.1: Arbetstagare har rätt till minst tolv timmars sammanhängande ledighet mellan två arbetsdagar.”
II. De faktiska omständigheterna, det nationella målet och tolkningsfrågorna
11. Academia de Studii Economice din București (Bukarests ekonomihögskola, nedan kallad ASE), som är en rumänsk institution för högre utbildning, erhöll ett icke återbetalningspliktigt stöd från Europeiska socialfonden som beslutades av de rumänska myndigheterna, närmare bestämt Organismul Intermediar pentru Programul Operațional Capital Uman – Ministerul Educației Naționale (medlingsorgan för det operativa programmet Mänskliga resurser – det nationella undervisningsministeriet, nedan kallat OI POCU MEN), för genomförande av projektet POSDRU/89/1.5/S/59184 (sektorsspecifikt operativt program för utveckling av mänskliga resurser, som har benämningen ”Prestanda och excellens i postdoktorandforskning inom ekonomivetenskap i Rumänien”, nedan kallat projektet).
12. Genom ett protokoll om konstaterande av finansiella oegentligheter av den 4 juni 2018 ansåg OI POCU MEN att en del av lönekostnaderna för experterna i projektgruppen inte var stödberättigande, eftersom nämnda anställda under perioden från oktober 2012 till januari 2013 under vissa dagar hade redovisat ett sammanlagt antal avtalsmässiga arbetstimmar som överskred den övre gräns på 13 timmar per dag som fastställs i OI POCU MEN:s anvisningar i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2003/88.
13. Den icke-stödberättigande utgiften till ett sammanlagt belopp om 13808 RON (2904 euro) avsåg lönekostnader (nettolön, skatter, arbetstagarens och arbetsgivarens avgifter) för de anställda i projektgruppen.
14. Det framgår av rättegångshandlingarna i det nationella målet, vilket den hänskjutande domstolen har bekräftat, att experterna var anställda av samma arbetsgivare, ASE, på grundval av flera anställningsavtal. Enligt uppgift var de anställda vid denna institution på en heltidstjänst med 40 timmars arbetsvecka på grundval av ett individuellt tillsvidareanställningsavtal, men de ingick även ett eller flera individuella visstids- och deltidsanställningsavtal med samma arbetsgivare. Dessa arbetstagare redovisade följaktligen under vissa dagar ett sammanlagt antal arbetstimmar på mellan 14 och 16 timmar per dag.
15. OI POCU MEN avslog ASE:s förvaltningsrättsliga överklagande av protokollet om konstaterande av oegentligheter genom beslut nr 1035/DDDZ/02.08.2018. I det pågående målet vid den hänskjutande domstolen, Tribunalul Bucureşti (Distriktsdomstolen i Bukarest, Rumänien), har det yrkats att detta beslut ska ogiltigförklaras.
16. Ovannämnda beslut grundar sig bland annat på argumentet att den övre gränsen enligt artikel 3 i direktiv 2003/88 (13 arbetstimmar per dag för en arbetstagare) inte ska tillämpas per anställningsavtal, utan per arbetstagare oberoende av hur många avtal som ingås.
17. Den hänskjutande domstolen har preciserat att de icke-stödberättigande beloppen utgjordes av lönekostnader för vissa experter som under perioden från oktober 2012 till januari 2013 under vissa dagar kumulerade arbetstimmarna i den ordinarie arbetstiden, det vill säga 8 timmar per dag, med de arbetstimmar som de arbetade för projektet och inom ramen för andra projekt eller verksamheter. Det sammanlagda antalet arbetstimmar för dessa personer överskred därmed den övre gräns på 13 timmar per dag som fastställs i anvisningarna från projektets tillsynsmyndighet, vilka enligt OI POCU MEN hade utfärdats i enlighet med artiklarna 3 och 6 i direktiv 2003/88.
18. Mot denna bakgrund har Tribunalul Bucureşti (distriktsdomstolen i Bukarest, Rumänien) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande:
”Ska med [uttrycket] arbetstid, enligt definitionen i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88/EG, avses ’all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter’ på grundval av ett enda avtal (på heltid) eller på grundval av samtliga (anställnings-)avtal som den berörda arbetstagaren har ingått?
Ska medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 3 i direktiv 2003/88/EG (skyldigheten att vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod) och artikel 6 b i direktiv 2003/88/EG (skyldigheten att vidta de åtgärder som behövs för att se till att den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48 timmar) tolkas så, att de inför gränser vad gäller ett enda avtal eller samtliga avtal som en arbetstagare ingår med en och samma arbetsgivare eller flera arbetsgivare?
Om svaret på den första och den andra frågan innebär en tolkning enligt vilken medlemsstaterna inte på nationell nivå får reglera tillämpningen av artiklarna 3 och 6 b i direktiv 2003/88/EG med avseende på varje [enskilt] avtal – i avsaknad av nationella lagbestämmelser enligt vilka den minimala dygnsvilan och maximala veckoarbetstiden ska fastställas i förhållande till arbetstagaren (oberoende av hur många anställningsavtal som arbetstagaren ingår med en och samma arbetsgivare eller flera arbetsgivare) –, får en offentlig institution i en medlemsstat, som handlar på statens vägnar, då åberopa att bestämmelserna i artiklarna 3 och 6 b i direktiv 2003/88/EG ska tillämpas direkt och besluta om påföljder för en arbetsgivare som inte har iakttagit de gränser för dygnsvila och/eller maximal veckoarbetstid som föreskrivs i direktivet?”
III. Rättslig bedömning
A. Inledande överväganden
1. Upptagande till sakprövning
19. Kommissionen och vissa rättegångsdeltagare har hävdat att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning av olika skäl, vilka kan sammanfattas som följer: a) det saknas uppgifter om vissa faktiska omständigheter som är nödvändiga för prövningen, och b) frågorna har inte direkt samband med saken i det nationella målet. Vidare har flera rättegångsdeltagare åberopat att vissa delar av frågorna delvis ska avvisas.
20. Beslutet att begära förhandsavgörande, vilket som anförts avser frågan huruvida vissa kostnader berättigar till stöd från offentliga medel och inte direkt beräkningen av arbetstimmarna i syfte att fastställa huruvida de övre gränserna enligt direktiv 2003/88 har iakttagits, skulle onekligen ha kunnat innehålla fler mer detaljerade faktauppgifter. Det tillhandahåller dock en miniminivå av information kring de faktiska omständigheterna i det nationella målet och nämner de relevanta unionsrättsliga och nationella bestämmelserna, vilket gör att det går att bilda sig en tillräcklig uppfattning om saken och, rent generellt, om de ställda frågorna.
21. I beslutet att begära förhandsavgörande anges bland annat att OI POCU MEN utfärdade beslutet om återkrav eftersom ASE inte hade iakttagit bestämmelserna om maximal daglig arbetstid. Detta är enligt min uppfattning tillräckligt för att motivera en prövning utifrån bestämmelserna i direktiv 2003/88 om den övre gränsen för den dagliga arbetstiden. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida OI POCU MEN utfärdade det omtvistade beslutet om återkrav på lagenligt sätt, men domstolen är i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten. I själva verket har domstolen nyligen slagit fast att ”det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen”.
22. Mot bakgrund av att ”frågor som rör unionsrätten ska presumeras vara relevanta [kan e]n tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol … bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den”.
23. Det kvarstår tvivel om vissa delar av tolkningsfrågorna som domstolen kan besluta att inte ta upp till sakprövning. Jag syftar i synnerhet på den andra delen av den andra tolkningsfrågan rörande konsekvenserna av bristande iakttagande av den övre gräns för veckoarbetstiden som föreskrivs i artikel 6 b i direktiv 2003/88. Ur redogörelsen för de faktiska omständigheterna i beslutet att begära förhandsavgörande går det nämligen inte att härleda någon uppgift om varför denna bestämmelse är relevant, eftersom ASE enbart har bestritt att den övre gränsen för den dagliga arbetstiden överskreds. Detta till trots kommer min bedömning vad gäller syftena med att de övre gränserna för arbetstiden iakttas att vara av allmän karaktär och inte kräva att det görs någon klar åtskillnad mellan de aspekter som är knutna till den övre gränsen per dag och dem som är knutna till den övre gränsen per vecka.
24. Jag anser däremot att den del av den andra tolkningsfrågan som avser frågan huruvida de övre gränserna för den dagliga arbetstiden och veckoarbetstiden enligt bestämmelserna i direktiv 2003/88 ska tillämpas på anställningsavtal som ingås med flera arbetsgivare inte kan tas upp till sakprövning. I detta sammanhang framgår det såväl av rättegångshandlingarna som av ASE:s yttrande att alla de aktuella avtalen, och åtminstone de (i det nationella målet omtvistade) avtal som ingicks med experter som var lärare, enbart ingicks med nämnda universitet. Denna del av den andra tolkningsfrågan är därför hypotetisk. Under alla omständigheter uppfyller denna del av tolkningsfrågan inte kraven enligt artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom den nationella domstolen inte har redogjort för de faktiska omständigheter som ligger till grund för denna del.
2. Syftet med direktiv 2003/88 och arbetstagarens ställning i det unionsrättsliga skyddssystemet
25. Skyddssyftet med direktiv 2003/88 har varit vägledande för domstolens lösning av frågor om arbetstid, i synnerhet med hänsyn tagen till arbetstagarens svagare ställning i anställningsförhållandet med arbetsgivaren.
26. Direktiv 2003/88 syftar till att fastställa minimikrav för att förbättra skyddet av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, vilket uppnås bland annat genom en tillnärmning av de nationella bestämmelserna om arbetstid.
27. Denna ambition är en avgörande aspekt av uppbyggnaden av en europeisk socialrätt. Genom rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 fastställde lagstiftaren med stöd av artikel 153 FEUF allmänna principer för att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa. Sedan dess har dessa riktlinjer tagit konkret form i en rad särdirektiv. Direktiv 2003/88 är ett av dessa särdirektiv, genom vilket det föregående direktivet, rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993, har kodifierats.
28. För att dessa mål ska uppnås föreskrivs i direktiv 2003/88 minimitider för dygnsvila och veckovila samt en begränsning på 48 timmar för den genomsnittliga veckoarbetstiden, inklusive övertid.
29. Syftet med de ovan angivna bestämmelserna är att genomföra artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, där det i punkt 1 anges att ”varje arbetstagare har rätt till arbetsvillkor som respekterar hans eller hennes hälsa, säkerhet och värdighet”, och därefter, i punkt 2, att ”varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden och till dygns- och veckovila och till årlig betald semester”. Denna rättighet är nära förbunden med respekten för människans värdighet, vilken skyddas mer allmänt i avdelning I i stadgan.
30. I en nyligen avkunnad dom har domstolen (stora avdelningen) – med avseende på rättskällor och systematisk placering – slagit fast att ”varje arbetstagares rätt till en begränsning av arbetstiden och till dygns- och veckovila inte enbart har en särskild betydelse som regel i unionens sociala regelverk, utan den slås även uttryckligen fast i artikel 31.2 i stadgan, som enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen. Bestämmelserna i direktiv 2003/88, bland annat artiklarna 3, 5 och 6, innebär en precisering av denna grundläggande rättighet och ska därför tolkas mot bakgrund av denna rättighet”.
31. Vidare har domstolen erinrat om att ”syftet med direktiv 2003/88 är att föreskriva minimikrav för att främja förbättringar av arbetstagares levnads- och arbetsvillkor genom tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid” och preciserat att ”[s]yftet med denna harmonisering, inom unionen, av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna ges minimitider för vila – särskilt dygnsvila och veckovila – och tillräckliga raster, och genom att föreskriva en begränsning av veckoarbetstiden”.
32. I samma dom har arbetstagarens ställning i det unionsrättsliga skyddssystemet betonats, det vill säga att ”arbetstagaren ska anses vara den svagare avtalsparten i anställningsförhållandet, vilket medför att det är nödvändigt att frånta arbetsgivaren möjligheten att inskränka arbetstagarens rättigheter”. Det ska vidare anses att ”eftersom arbetstagaren anses vara den svagare avtalsparten skulle vederbörande kunna avskräckas från att uttryckligen göra gällande sina rättigheter gentemot arbetsgivaren bland annat om det skulle kunna medföra att arbetsgivaren vidtog åtgärder som kunde försämra arbetstagarens arbetsförhållanden”.
33. Av ovanstående principer följer en rad konsekvenser för a) tolkningen av direktivet mot bakgrund av dess skyddssyfte, b) arbetstagarens förfogande över de rättigheter som erkänns i direktivet och c) gränserna för medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i samband med tillämpningen av bestämmelserna i direktivet.
34. För det första följer det av den ovannämnda funktionella kopplingen mellan direktiv 2003/88 och de grundläggande sociala rättigheter som erkänns i stadgan att direktiv 2003/88 ska tolkas så och dess tillämpningsområde fastställas så, att arbetstagarnas subjektiva rättigheter enligt direktivet kan utövas faktiskt och till fullo och så att alla hinder som i praktiken kan begränsa eller underminera detta utövande undanröjs.
35. För att direktiv 2003/88 ska tolkas så, att dess mål kan uppnås på ett koherent sätt och arbetstagarnas rättigheter enligt direktivet kan ges ett fullständigt och ändamålsenligt skydd, måste tolkningen omfatta ett fastställande av specifika skyldigheter för de aktörer som berörs av direktivets genomförande. Dessa skyldigheter ska vara ägnade att förhindra att den strukturella obalansen i det ekonomiska förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare undergräver ett faktiskt åtnjutande av de rättigheter som följer av direktivet. Detta innebär, vilket även domstolen nyligen har påpekat, att bestämmelserna i direktiv 2003/88 inte får tolkas restriktivt, till nackdel för de rättigheter som arbetstagarna har enligt detta direktiv.
36. Den andra konsekvensen av denna tolkningslinje är att arbetstagaren inte har möjlighet att förfoga över ovannämnda rättigheter.
37. De rättigheter som arbetstagare tillerkänns genom direktiv 2003/88, däribland rätt till dygns- och veckovila som följer av de övre gränserna för den dagliga arbetstiden respektive veckoarbetstiden, har ett starkt samband med primära och grundläggande rättigheter. Arbetstagarna har därmed inte möjlighet att förfoga över dem, eftersom de syftar till att skydda ett allmänintresse, det vill säga rätten till hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.
38. Detta innebär att ovannämnda rättigheter inte hör till det spektrum av rent avtalsmässiga rättigheter som arbetstagaren kan besluta att avstå från mot extra ersättning eller andra förmåner, utan faller under det begränsade spektrum av grundläggande rättigheter som erkänns genom primärrättsliga rättskällor av konstitutionell karaktär eller jämställda bestämmelser och som inte enbart rör avtalsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, utan ”arbetstagaren som person”.
39. Härav följer att det inte är upp till arbetstagarens vilja att förfoga över dessa rättigheter. Den nationella lagstiftaren, och i slutänden arbetsgivaren, måste erkänna och säkerställa dessa rättigheter utan någon som helst möjlighet att göra undantag bortsett från i de fall som uttryckligen stadgas i direktiv 2003/88.
40. Denna tolkningslinje bekräftas vidare i domstolens senaste praxis. I domen CCOO har domstolen slagit fast att medlemsstaterna är ”skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod …” och likaledes är skyldiga att föreskriva att ”den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inte får överstiga 48 timmar, varvid uttryckligen anges att nämnda arbetstid ska omfatta övertid. Bortsett från det … fall som avses i artikel 22.1 i det direktivet, får det inte under några omständigheter göras undantag från nämnda begränsning av arbetstiden, inte ens med den berörda arbetstagarens samtycke”.
41. Jag kommer nu till den tredje konsekvensen av ovan anförda principer, nämligen konsekvensen för gränserna för medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i samband med tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 2003/88.
42. För att säkerställa att direktiv 2003/88 ges full verkan är det nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer att dessa minimitider för vila iakttas och att överstigande av längsta tillåtna veckoarbetstid förhindras.
43. I artiklarna 3, 5 och 6 b i direktiv 2003/88 regleras visserligen inte i detalj vilka bestämmelser som medlemsstaterna ska anta för att säkerställa att de rättigheter som följer av nämnda artiklar genomförs. Såsom framgår av artiklarnas ordalydelse, ger de medlemsstaterna i uppdrag att vidta ”de åtgärder som behövs” för detta ändamål.
44. Medlemsstaterna har således ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Med beaktande av det huvudsakliga mål som eftersträvas med direktiv 2003/88, som är att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor och bättre skydd av deras säkerhet och hälsa, är medlemsstaterna emellertid skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av dessa rättigheter garanteras fullt ut, genom att se till att bestämmelserna om minimitider för dygnsvila och veckovila samt längsta tillåtna genomsnittliga veckoarbetstid enligt det direktivet faktiskt iakttas.
45. Av detta följer att de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att säkerställa genomförandet av kraven i direktiv 2003/88 inte får leda till att de rättigheter som anges i artikel 31.2 i stadgan och i artiklarna 3 och 5 samt artikel 6 b i det direktivet ”förlorar sin verkan” .
B. Prövning av tolkningsfrågorna
1. Den första och den andra tolkningsfrågan
46. Den nationella domstolen har ställt sina båda första frågor, bortsett från den del som enligt min uppfattning inte kan tas upp till sakprövning, i huvudsak för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i artiklarna 2.1, 3 och 6 b i direktiv 2003/88/EG ska tillämpas per avtal eller per arbetstagare när en arbetstagare ingår flera individuella anställningsavtal med samma arbetsgivare.
47. Av ovanstående överväganden rörande syftet med direktiv 2003/88 och arbetstagarens ställning i det unionsrättsliga skyddssystemet kan slutsatsen dras att det bästa tolkningsalternativet är det enligt vilket den övre gränsen för den dagliga arbetstiden, som indirekt fastställs i direktiv 2003/88 genom att det föreskrivs en viloperiod på elva timmar, ska tillämpas per arbetstagare.
48. Det är arbetstagaren (och inte anställningsavtalet) som skyddas genom direktivet. Den övre gränsen för den dagliga arbetstiden (och veckoarbetstiden) utgör ett medel för att uppnå detta skydd i två avseenden. För det första på det samhälleliga planet, eftersom skyddet av hälsan onekligen är ett allmänintresse som väger tyngre än parternas privata intressen. För det andra på det avtalsmässiga planet, eftersom arbetstagaren i egenskap av svagare part i anställningsförhållandet ska skyddas mot eventuellt missbruk från arbetsgivarens sida, det vill säga att arbetsgivaren (avtalsmässigt) kan inskränka arbetstagarens rättigheter.
49. En tolkning enligt vilken de gränser som föreskrivs i direktivet kan kringgås helt enkelt genom att arbetsgivaren kräver att arbetstagaren ska ingå flera anställningsavtal, där det i vart och ett av dessa fastställs en kortare daglig arbetstid och veckoarbetstid än de föreskrivna övre gränserna, är inte i linje med domstolens fasta praxis som anförts ovan.
50. I denna riktning talar klart även ordalydelsen i artikel 3 i direktiv 2003/88: ”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24‑timmarsperiod.”
51. Den föreslagna systematiska tolkningen och ordalydelsen talar entydigt, för det fall att en arbetstagare ingår flera avtal med samma arbetsgivare, för att a) bestämmelserna i direktiv 2003/88 ska tolkas mot bakgrund av dess skyddssyfte och på så sätt att direktivets ändamålsenliga verkan säkerställs, vilket i slutänden innebär att arbetstagarna faktiskt och till fullo kan utöva sina subjektiva rättigheter enligt direktivet och att alla hinder som i praktiken kan begränsa eller underminera detta utövande undanröjs, b) de rättigheter som erkänns genom direktivet har ett starkt samband med primära och grundläggande rättigheter och därför är att betrakta som rättigheter som arbetstagarna inte har möjlighet att förfoga över och som de nationella lagstiftarna inte kan begränsa, bortsett från i de fall som uttryckligen stadgas i direktivet, och c) de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att säkerställa genomförandet av kraven i direktiv 2003/88 inte får leda till att de rättigheter som anges däri förlorar sin verkan.
52. De argument som vissa rättegångsdeltagare har framfört som stöd för att de övre gränser för arbetstiden som föreskrivs i direktivet och i den nationella lagstiftningen ska tillämpas per avtal och inte per arbetstagare motsägs därför av den tolkningslinje som jag föreslår.
53. Dessa argument kan sammanfattas som följer. Det föreskrivs inte uttryckligen i direktivet att de aktuella övre gränserna ska tillämpas per arbetstagare. Tillämpningen av dessa gränser per avtal bekräftas snarare av den omständigheten att detta uttryckligen föreskrivs i vissa sektorslagstiftningar. De olika förslag till ändring av direktivet som kommissionen över tid har lagt fram i syfte att uttryckligen införa tillämpningen per arbetstagare har inte vunnit bifall i rådet och därför inte implementerats. På grundval av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i samband med tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 2003/88 ser den faktiska situationen mycket olika ut i medlemsstaterna. De flesta tillämpar de övre gränserna per arbetstagare, men det finns några få som i stället tillämpar dem per avtal. Denna skillnad bottnar bland annat i ekonomiska skäl i den meningen att en eventuell tolkning av direktivet enligt vilken de övre gränserna ska tillämpas per arbetstagare kan få ansenliga följder. Mot bakgrund av arbetstagarens frihet att utföra arbete, som skyddas i unionsrätten, borde det vara tillåtet att på grundval av flera avtal acceptera en längre arbetstid än den gräns som föreskrivs i direktivet. De övre gränser som föreskrivs i direktiv 2003/88 ska inte vara tillämpliga för vissa kategorier av arbetstagare som omfattas av de avvikelser som direktivet medger.
54. Det bokstavliga argumentet, som kan härledas ur det välkända juridiska tolkningsargumentet ubi lex voluit dixit, ubi noluit tacuit, är inte särskilt övertygande och motsägs av resultatet av den systematiska och teleologiska tolkning av direktiv 2003/88 som företas ovan i de föregående punkterna, där det framgår att den övre gränsen för den dagliga arbetstiden (och veckoarbetstiden) måste iakttas med avseende på varje enskild arbetstagare för att en ändamålsenlig verkan av de unionsrättsliga bestämmelserna ska kunna säkerställas.
55. Den omständigheten att det finns en uttrycklig föreskrift om tillämpning per arbetstagare i vissa särskilda fall behöver dessutom inte vara oförenlig med den tolkning som jag föreslår. Vissa kategorier av arbetstagare och arbetstagare inom vissa specifika branscher behöver nämligen särskilt skydd – på grund av arbetets inneboende egenskaper, exempelvis när det gäller arbetstagare som utför mobilt arbete avseende vägtransporter – och för dem föreskrivs uttryckligen i unionsrätten tillämpning per arbetstagare.
56. Olika praxis i medlemsstaterna (som kommissionen har påpekat i sin rapport om medlemsstaternas genomförande av direktiv 2003/88/EG och i sitt tolkningsmeddelande om direktivet) på samma sätt som de villkor under vilka direktivet har antagits, de övriga direktiven om arbetstiden och Europaparlamentets olika förslag till ändring av direktiv 2003/88, som hittills har avvisats, är alla faktorer som inte har någon avgörande betydelse för förevarande fall. De kan däremot vara av visst intresse i en framtida debatt om frågan kring flera anställningsavtal som ingås med olika arbetsgivare. I dessa fall kan det nämligen aktualiseras flera frågor, däribland på vilket sätt det avtalsrättsliga skadeståndsansvaret med avseende på iakttagande av säkerhetsskyldigheterna ska fördelas bland de olika arbetsgivarna och huruvida var och en av dessa arbetsgivare har kännedom om situationer som är oberoende av vederbörandes vilja.
57. De argument som flera medlemsstater har framfört i fråga om deras utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller närmare bestämmelser för tillämpningen av de övre gränserna enligt artiklarna 3 och 6 b i direktiv 2003/88 saknar grund. I själva verket förefaller frågan inte röra nämnda bestämmelser, utan räckvidden av dessa gränser. Det ankommer därför på domstolen att tolka de aktuella gränserna för att fastställa deras räckvidd på ett enhetligt sätt. Om det vore tillåtet att överskrida dessa gränser bara därför att arbetstagaren ingår flera anställningsavtal skulle själva kärnan i skyddet ”urholkas” och direktivets ändamålsenliga verkan, som anförts ovan, undergrävas betydligt.
58. Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna tolkningen räcker det att påpeka att det faktiska skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn, vilket framgår av skäl 4 i direktiv 2003/88.
59. För övrigt innehåller rättegångshandlingarna inte någon detaljerad och grundlig analys av de ekonomiska konsekvenser som en sådan tolkning kan ha i de olika ekonomiska system där de övre gränserna enligt direktiv 2003/88 för närvarande tillämpas per avtal.
60. Vad gäller arbetstagarens rätt att arbeta och utöva ett fritt valt eller accepterat yrke, som betecknas som en rätt som villkorslöst erkänns genom stadgan om de grundläggande rättigheterna, visar ovan anförda principer om skyddssyftet med direktiv 2003/88 och arbetstagarens svagare ställning i anställningsförhållandet att det finns yttre gränser av samhällelig karaktär som har samband med allmänna intressen såsom skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och väger tyngre än eventuella privata intressen, däribland även arbetstagarens egna intressen, i linje med den korrekta tolkningen av artikel 52.1 i stadgan.
61. Vad avslutningsvis gäller avvikelserna i artikel 17.1 i direktiv 2003/88 avseende situationer då det är motiverat att inte tillämpa artiklarna 3 och 6 i direktivet på vissa arbetstagare har domstolen vid flera tillfällen påpekat att denna bestämmelse är tillämplig på arbetstagare ”vars arbetstid, i sin helhet, inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva på grund av det aktuella arbetets särskilda art”. Eftersom det framgår av beslutet att begära förhandsavgörande att de arbetstagare som omfattas av det nationella målet ingick anställningsavtal angående en heltidstjänst med 40 timmars arbetsvecka, är det enligt min uppfattning osannolikt att dessa arbetstagare, även om det rör sig om universitetslärare, kan omfattas av ovannämnda kategori av arbetstagare. Under alla omständigheter ankommer det på den nationella domstolen att undersöka detta.
62. De argument som talar för tillämpningen per avtal av den övre gräns för den dagliga arbetstiden (och veckoarbetstiden) som föreskrivs i direktiv 2003/88 motsägs visserligen av den systematiska och teleologiska tolkning som jag föreslår, men det återstår dock att klargöra vissa aspekter för att korrekt kunna avgränsa räckvidden av mina slutsatser.
63. Tillämpningen per arbetstagare av den övre gränsen för den dagliga arbetstiden (och veckoarbetstiden), oberoende av hur många avtal som ingås med samma arbetsgivare, förutsätter att den nationella domstolen fastställer att begreppen arbetstagare och arbetstid, såsom de är definierade i unionsrätten, är tillämpliga i det specifika fallet.
64. Som kommissionen med rätta har anfört i sina skriftliga yttranden tillämpas bestämmelserna i direktiv 2003/88 nämligen enbart på ”arbetstagare” i den mening som avses i direktivet.
65. Nyligen har domstolen även betonat att ”vid tillämpningen av direktiv 2003/88 kan begreppet arbetstagare inte tolkas olika beroende på vilken nationell lagstiftning det är fråga om, utan begreppet måste ges en självständig unionsrättslig definition. Begreppet ska definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter”.
66. Den nationella domstolen ”ska grunda sig på objektiva kriterier och göra en helhetsbedömning av alla de omständigheter i det nationella målet som avser arten av såväl det aktuella arbetet som förhållandet mellan de ifrågavarande parterna”.
67. Med avseende på kvalificeringen ska det påpekas att ”[d]et viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning”.
68. Härav följer att ett anställningsförhållande ”förutsätter att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Bedömningen av huruvida ett sådant förhållande är för handen ska göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna”.
69. Den tid under vilken de arbetstagare som omfattas av det nationella målet utförde arbete för projektet POSDRU/89/1.5/S/59184 är endast relevant för att fastställa om minimitiden för dygnsvila eller den maximala veckoarbetstiden enligt artiklarna 3 och 6 b i direktivet iakttogs för det fall att det inom ramen för detta projekt fanns ett hierarkiskt förhållande mellan ASE och dessa experter. Det tycks framgå av rättegångshandlingarna att det var fråga om anställning, men det ankommer på den nationella domstolen att pröva detta, även med beaktande av särdragen hos det arbete som omfattas av avtalet (uppenbarligen undervisning och forskning).
70. Den tolkning som jag har föreslagit utesluter därför inte, som kommissionen med fog har påpekat, att arbetstagarna förutom att tjänstgöra som anställda kan bedriva egen näringsverksamhet eller utföra ideellt arbete, om detta är tillåtet enligt de gällande nationella bestämmelserna. Det råder ingen tvekan om att den tid som ägnas åt sådana aktiviteter, som inte utgör anställning, i detta fall inte ska beaktas vid beräkningen av arbetstimmarna i syfte att fastställa huruvida de övre gränserna enligt direktiv 2003/88 har iakttagits.
71. Vad gäller vidare begreppet arbetstid har domstolen vid flera tillfällen preciserat att begreppen arbetstid och viloperiod, i den mening som avses i direktiv 2003/88, enligt domstolens praxis utgör unionsrättsliga begrepp som ska definieras objektivt med hänvisning till direktivets system och ändamål som är att fastställa minimiregler för att förbättra arbetstagares livs- och arbetsvillkor. Hursomhelst ska de ”inte tolkas med hänsyn till föreskrifterna i de olika regleringarna i medlemsstaterna. … Det är endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet blir fullt verksamt och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i alla medlemsstater. … Att det vid definitionen av begreppet arbetstid hänvisas till ’nationell lagstiftning eller praxis’ innebär inte att medlemsstaterna ensidigt kan bestämma vilken räckvidd begreppet skall ha. Dessa stater kan inte heller föreskriva något som helst villkor med avseende på arbetstagarnas rätt att få arbetstid och därmed också viloperioder beaktade på vederbörligt sätt, eftersom en sådan rätt grundas direkt på bestämmelserna i direktivet. All annan tolkning skulle motverka syftet med direktiv 93/104, det vill säga att harmonisera skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet genom att föreskriva minimikrav”.
72. När direktivet definierar begreppet arbetstid, som är användbart med avseende på tillämpningen av de skydd som föreskrivs i direktivet, hänvisar direktivet till ”all tid … då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter” (artikel 2.1).
73. Mot denna bakgrund och i linje med ovan föreslagna teleologiska tolkning ska iakttagandet av den övre gränsen för den dagliga arbetstiden (och veckoarbetstiden) enligt direktivet bedömas konkret med utgångspunkt i de faktiska arbetstimmarna. Eftersom det rör sig om bestämmelser som inte syftar till att skydda arbetstagaren på det ekonomiska planet, utan att säkerställa arbetstagarens hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, är ett överskridande av de avtalsmässiga gränserna i sig inte relevant för att fastslå att de föreskrivna övre gränserna har överskridits, om inte detta faktiskt har skett.
74. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida de personer som utförde arbete åt ASE och som omfattas av det nationella målet utförde uppgifter som kan räknas som anställning och huruvida de timmar som redovisades enligt avtalet var faktisk arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88 (såsom det har tolkats i domstolens praxis). Vidare ska den nationella domstolen undersöka om det handlar om något av de fall som avses i artikel 17 i direktivet.
75. Det ankommer likaledes på den nationella domstolen att, när ovannämnda prövning har gjorts, bedöma om arbetstagarnas ansökan om ersättning för arbetstimmar enligt lagen och avtalet mellan parterna ska godkännas eller ej.
76. Ett sista övervägande ska ägnas åt begäran om begränsning av domens rättsverkningar i tiden som har framställts av vissa rättegångsdeltagare.
77. Den begäran om begränsning av domens rättsverkningar i tiden som den rumänska regeringen har framställt i första hand, därför att tillämpningen per arbetstagare av de aktuella bestämmelserna i direktiv 2003/88 skulle ha en systemisk effekt på arbetsmarknaden i Rumänien, där många arbetstagare ingår avtal med flera arbetsgivare, ska inte behandlas om domstolen, såsom jag har föreslagit, anser att den andra tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning i den mån den gäller avtal som ingås med flera arbetsgivare.
78. Jag anser att den begäran som den rumänska regeringen har framställt i andra hand ska avslås, eftersom de ekonomiska konsekvenserna för en medlemsstat som skulle kunna följa av en dom i ett mål om förhandsavgörande inte i sig motiverar att domens verkningar i tiden begränsas.
79. ASE:s begäran om begränsning av domens rättsverkningar i tiden för den händelse domstolen skulle slå fast att de aktuella bestämmelserna i direktiv 2003/88 ska tillämpas per arbetstagare ska enligt min uppfattning avslås eftersom det inte föreligger några omständigheter som kan motivera en sådan begränsning.
2. Den tredje tolkningsfrågan
80. Genom den tredje tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida ett offentligt organ som handlar på statens vägnar, för det fall att kraven i direktiv 2003/88 vad gäller en minimitid för dygnsvila och en maximal veckoarbetstid ska tillämpas per arbetstagare, får åberopa att bestämmelserna i artiklarna 3 och 6 b i direktiv 2003/88 ska tillämpas direkt gentemot en arbetsgivare som inte iakttar dessa krav.
81. Jag delar den ståndpunkt som kommissionen har framfört i sina skriftliga yttranden om att det inte finns anledning för domstolen att besvara denna fråga. Vad jag kan förstå mot bakgrund av rättegångshandlingarna rör det nationella målet en ”horisontell” tillämpning av principen om direkt effekt mellan två rumänska offentliga institutioner. Vidare stadgas det i den rumänska nationella lagstiftningen, närmare bestämt i artikel 135.1 i lagen om arbete, att arbetstagare har rätt till minst tolv timmars sammanhängande ledighet mellan två arbetsdagar, medan motsvarande undre gräns enligt artikel 3 i direktiv 2003/88 är elva timmars dygnsvila. Den nationella lagstiftningen, där den övre gränsen för arbetstiden är fastställd till tolv timmar om dagen, ger därför ett högre skydd än bestämmelserna i direktivet. Enligt principen om direkt effekt kan enskilda direkt åberopa bestämmelserna i ett direktiv i en talan mot en medlemsstat, om den har underlåtit att införliva direktivet med nationell rätt eller har införlivat det felaktigt. I förevarande fall har det emellertid inte framställts någon invändning om att en nationell bestämmelse är oförenlig med bestämmelserna i unionsrätten (i förevarande fall direktiv 2003/88).
82. Frågan om direkt effekt uppstår i själva verket endast om det inte är möjligt att tolka nationell rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten. I förevarande fall menar jag att det inte finns några skäl för att anse att OI POCU MEN inte hade kunnat basera sitt beslut på bestämmelserna i den rumänska lagen enligt en tolkning därav som är i linje med de relevanta bestämmelserna i direktiv 2003/88. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa detta, men jag ser inga hinder för en direktivkonform tolkning.
83. Om den nationella domstolen drar den slutsatsen att det inte är möjligt att göra en tolkning som är konform med nämnda bestämmelser, ska den undersöka om villkoren är uppfyllda som medför att enskilda får åberopa att bestämmelserna i direktiv 2003/88 ska tillämpas direkt.
84. Som bekant ska bestämmelserna i artiklarna 3 och 6 b i direktiv 2003/88 för det första vara ovillkorliga och tillräckligt klara. Kring detta kan det knappast råda några större tvivel, eftersom domstolen redan har slagit fast att nämnda krav är uppfyllda vad gäller artikel 6 b i direktiv 2003/88.
85. Då det uttryckligen framgår av beslutet att begära förhandsavgörande att OI POCU MEN är en offentlig institution som handlar på statens vägnar ska den nationella domstolen för det andra fastställa om ASE är ett organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att utöva offentlig serviceverksamhet under statens tillsyn och som med anledning härav har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Efter genomgången av rättegångshandlingarna råder ingen större tvekan om att ASE är en offentlig institution, men att det faktiskt förhåller sig så ankommer under alla omständigheter på den nationella domstolen att undersöka.
IV. Förslag till avgörande
86. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Tribunalul Bucureşti (distriktsdomstolen i Bukarest, Rumänien) på följande sätt:
”1) Med begreppet arbetstid, såsom det definieras i artikel 2.1 i direktiv 2003/88, avses ’all tid … då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter’ på grundval av alla anställningsavtal som denna arbetstagare har ingått med samma arbetsgivare.
2) Medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 3 i direktiv 2003/88 (skyldighet att vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod) och artikel 6 b i direktiv 2003/88 (fastställande av den maximala genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid till 48 timmar) ska tolkas på så sätt att de föreskrivna övre gränserna gäller samtliga avtal som ingås med samma arbetsgivare.
3) När den nationella domstolen ska fastställa om de övre gränserna enligt artiklarna 3 och 6 b i direktiv 2003/88 har överskridits, ska den bedöma huruvida det arbete som omfattas av avtalet utgör anställning, med den följden att det unionsrättsliga begreppet arbetstagare är tillämpligt, huruvida det utförda arbetet räknas som ’arbetstimmar’ enligt det relevanta unionsrättsliga begreppet och huruvida situationen inte omfattas av avvikelserna i artikel 17 i direktiv 2003/88.”
1 Originalspråk: italienska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).
3 Se dom av den 3 september 2020, Vivendi ( C‑719/18, EU:C:2020:627, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
4 Se dom av den 3 september 2020, Vivendi ( C‑719/18, EU:C:2020:627, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
5 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2020, Baldonedo Martín ( C‑177/18, EU:C:2020:26, punkterna 68 och 72–74).
6 Se, analogt, dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa ( C‑347/16, EU:C:2017:816, punkterna 56 och 58–60).
7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 45), och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 23).
8 Domstolen har i fast rättspraxis slagit fast att artiklarna 1–8 i direktiv 2003/88 i huvudsak är formulerade likadant som artiklarna 1–8 i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, 1993, s. 18), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000 (EGT L 195, 2000, s. 41), och att domstolens tolkning av dessa artiklar därmed kan överföras på de förstnämnda artiklarna i direktiv 2003/88. Se, bland annat, dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 32), och beslut av den 4 mars 2011, Grigore ( C‑258/10, ej publicerat, EU:C:2011:122, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
9 Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet King ( C‑214/16, EU:C:2017:439, punkt 36).
10 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis). I artikel 31 i stadgan föreskrivs följande: ”1) Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden. 2) Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.”
11 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
12 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
13 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
14 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
15 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
16 Se, för domstolens uttryckliga erkännande i detta hänseende, punkt 29 ovan och där angiven rättspraxis.
17 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkterna 38 och 39 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.
18 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
19 Som nämnts ovan gäller denna del av frågan den situation då en arbetstagare ingår flera anställningsavtal med olika arbetsgivare, med avseende på vilken ytterligare överväganden skulle vara nödvändiga.
20 Resonemanget gäller även den övre gränsen för arbetsveckan (det vill säga en genomsnittlig veckoarbetstid på högst 48 timmar, inklusive övertid), om domstolen beslutar att pröva den berörda delen av den andra tolkningsfrågan i sak, i stället för att avvisa den eftersom den saknar direkt samband med de faktiska omständigheterna i det nationella målet.
21 Se punkt 31 ovan.
22 Se analogt, vad gäller arbetstid, men i fråga om system för att mäta den faktiskt arbetade tiden, mitt förslag till avgörande i målet CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:87, punkt 74 och följande punkter).
23 Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35).
24 Rapport av den 26 april 2017, COM(2017) 254 final.
25 Tolkningsmeddelande av den 24 maj 2017 (EUT C 165, 2017, s. 1).
26 Se ovan i punkt 41 och följande punkter.
27 Se dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkterna 66 och 67 och där angiven rättspraxis).
28 Artikel 15.1.
29 ”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”
30 Se dom av den 26 juli 2017, Hälvä m.fl. ( C‑175/16, EU:C:2017:617, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Avvikelsen i artikel 17.1 i direktiv 2003/88 ska nämligen tolkas så, att den inte får gå längre än vad som är absolut nödvändigt för att skydda de intressen som denna avvikelse gör det möjligt att ta till vara (dom av den 26 juli 2017, Hälvä m.fl., C‑175/16, EU:C:2017:617, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
31 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
32 Se dom av den 26 mars 2015, Fenoll ( C‑316/13, EU:C:2015:200, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
33 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
34 Se dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl. ( C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
35 Se även föregående punkt med avseende på de avvikelser som direktiv 2003/88 medger.
36 Skriftliga yttranden, punkt 64.
37 Se dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 62), och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 27).
38 Detsamma gäller, som anges ovan, för direktiv 2003/88, för vilket de tolkningar som domstolen tidigare gjort av bestämmelserna i det föregående direktivet fortfarande är giltiga.
39 Se dom av den 9 september 2003, Jaeger ( C‑151/02, EU:C:2003:437, punkterna 58 och 59).
40 Min kursivering.
41 Se dom av den 27 februari 2014, Transportes Jordi Besora ( C‑82/12, EU:C:2014:108, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
42 Se dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 66).
43 Skriftliga yttranden, punkt 67 och följande punkter.
44 Dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 65), och dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 55).
45 Se dom av den 14 oktober 2010, Fuß ( C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 57). Samma resonemang kan enligt min uppfattning föras även med avseende på artikel 3 i direktivet.
46 Dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 38 och 39), och dom av den 12 december 2013, Portgás ( C‑425/12, EU:C:2013:829, punkterna 23–30).