Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑591/19 P kommissionen/De Esteban Alonso

I. Inledning

1. Genom sitt överklagande har Europeiska kommissionen yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 11 juni 2019, De Esteban Alonso/kommissionen ( T‑138/18, EU:T:2019:398) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken tribunalen förpliktade kommissionen att till Fernando De Esteban Alonso (nedan kallad sökanden) betala ett belopp av 62000 euro i skadestånd för den ideella skada som denne lidit på grund av rättsstridigt agerande av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och kommissionen, inom ramen för ett överlämnande av uppgifter till nationella rättsliga myndigheter och ett nationellt straffrättsligt förfarande som inletts mot sökanden.

2. Förevarande mål om överklagande ger domstolen tillfälle att för första gången uttala sig dels om räckvidden av artikel 4 i beslut 1999/396/EG, EKSG, Euratom vad avser Olafs överlämnande av uppgifter till nationella rättsliga myndigheter rörande en utredning innan denna hade avslutats, dels om räckvidden av artikel 9.4 i förordning (EG) nr 1073/1999 vad avser att kommissionen inledde ett straffrättsligt förfarande innan Olafs utredning hade avslutats.

II. Tillämpliga bestämmelser

3. Olaf, som har inrättats genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999, har bland annat i enlighet med artikel 2 i detta beslut till uppgift att utföra administrativa utredningar inom institutionerna syftande till att bekämpa bedrägeri, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot Europeiska unionens ekonomiska intressen samt att efterforska sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i unionen, brister som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder.

A. Förordning nr 1073/1999

4. Genom förordning nr 1073/1999 regleras de kontroller, inspektioner och åtgärder som Olafs anställda vidtar i tjänsten. De utredningar som utförs av Olaf utgörs av ”externa” utredningar (utanför unionens institutioner), och ”interna” utredningar (inom dessa institutioner). Denna förordning, vilken tidsmässigt (ratione temporis) är tillämplig på händelserna i det aktuella fallet, har upphävts genom förordning nr 883/2013.

5. I skäl 10 i förordning nr 1073/1999 angavs följande:

”Dessa utredningar bör utföras i enlighet med fördraget, särskilt protokoll… [(nr 7)] om [Europeiska unionens] privilegier och immunitet, och med iakttagande av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i [Europeiska unionen] och anställningsvillkoren för övriga anställda … samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. Institutioner, organ och byråer bör därför utforma villkor och bestämmelser för hur dessa interna utredningar bör utföras. Tjänsteföreskrifterna bör därför ändras genom att bestämmelser om tjänstemäns och övriga anställdas rättigheter och skyldigheter vid interna utredningar införs.”

6. Artikel 4 i denna förordning med rubriken ”Interna utredningar” hade i punkterna 1 och 5 följande lydelse:

”1. Inom de områden som avses i artikel 1 skall [Olaf] utföra administrativa utredningar inom institutioner, organ och byråer.

Dessa interna utredningar (nedan kallade interna utredningar) skall utföras under iakttagande av fördragens bestämmelser, särskilt protokoll… [(nr 7)] om immunitet och privilegier, och av tjänsteföreskrifterna, i enlighet med villkoren och bestämmelserna i denna förordning och de beslut som varje institution, organ och byrå antar. Institutionerna skall samråda om den ordning som skall inrättas genom ett sådant beslut.

…

5. Om utredningarna visar att en enskild ledamot, chef, tjänsteman eller annan anställd kan vara personligen involverad, skall den institution, det organ eller den byrå där denne är verksam informeras.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen eller om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, kan man avvakta med denna information.”

7. I artikel 9 i förordningen, som hade rubriken ”Rapport om och uppföljning av utredningarna”, föreskrevs följande:

”1. När [Olaf] har avslutat en utredning, skall den under direktörens överinseende upprätta en rapport som bland annat skall omfatta de omständigheter som konstaterats, uppgifter om eventuell ekonomisk skada samt utredningens slutsatser, inklusive rekommendationer från [Olafs] direktör om lämplig uppföljning.

2. Dessa rapporter skall upprättas med beaktande av de formella kraven i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Dessa rapporter skall utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. De skall bedömas enligt samma regler som de som gäller för administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer och ha samma värde som dessa rapporter.

3. En rapport som upprättas efter en extern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna om externa utredningar.

4. En rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Institutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar, och inom den tidsfrist som [Olafs] direktör fastställer i slutsatserna till sin rapport, informera denne om uppföljningen av utredningarna.”

8. I artikel 10 i samma förordning, med rubriken ”Överlämnande av uppgifter från [Olaf]” angavs följande:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning eller i förordning (Euratom, EG) nr 2185/96[] får [Olaf] när som helst till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna överlämna uppgifter som har inhämtats i samband med externa utredningar.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning skall [Olafs] direktör till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten överlämna de uppgifter som [Olaf] har inhämtat i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. Med förbehåll för de krav som utredningen ställer skall direktören samtidigt informera den berörda medlemsstaten.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8 och 9 i denna förordning får [Olaf] när som helst till den berörda institutionen, det berörda organet, kontoret eller byrån överlämna information som inhämtats i samband med interna utredningar.”

B. Beslut 1999/396

9. I beslut 1999/396 anges i artikel 4, de närmare bestämmelserna för information till den som berörs av utredningen inom ramen för Olafs interna utredningar enligt följande:

”Om det finns en möjlighet att en ledamot, tjänsteman eller anställd vid kommissionen är personligt involverad skall den berörde snabbt informeras, om detta inte riskerar att skada utredningen. Under inga omständigheter får slutsatser dras efter utredningen om en namngiven ledamot, tjänsteman eller anställd inom kommissionen, utan att den berörde har givits möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, får denna skyldighet att ge ledamoten, tjänstemannen eller den anställde vid kommissionen möjlighet att yttra sig skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens ordförande respektive generalsekreterare.”

III. Bakgrund till tvisten

10. Sökanden är en före detta tjänsteman vid kommissionen som bland annat var direktör för direktoratet för informationsteknik, publikationer och yttre förbindelser vid Europeiska unionens statistikkontor (nedan kallat statistikkontoret) från den 1 januari 1993 till den 31 januari 1997 innan han utnämndes till andra befattningar inom kommissionen.

11. För spridning av statistiska uppgifter anlitade statistikkontoret Europeiska gemenskapernas publikationsbyrå (nedan kallad publikationsbyrån). Denna hade under 1996 upprättat ett nät av försäljningsställen, så kallade ”datashops”. Förbindelserna mellan statistikkontoret, publikationsbyrån och varje enskild datashop byggde på ekonomiska avtal. En intern revision inom statistikkontoret som utfördes i september 1999 visade på oegentligheter i den ekonomiska förvaltningen och väckte misstankar om förskingring. Ärendet överlämnades till Olaf den 17 mars 2000 och denna byrå inledde flera utredningar.

12. Inom en av dessa utredningar, rörande målet Eurostat-Datashop-Planistat, översände generaldirektören för Olaf i ett meddelande av den 19 mars 2003 information om händelser som kan betecknas som brott (nedan kallat meddelandet av den 19 mars 2003) till de franska rättsliga myndigheterna. I detta meddelande namngavs personligen Yves Franchet, generaldirektör för statistikkontoret då de berörda händelserna ägde rum samt också vid tidpunkten för meddelandet, och Daniel Byk, enhetschef vid statistikkontoret då händelserna ägde rum och som blivit direktör för kontoret vid tidpunkten för meddelandet. Sökanden namngavs inte i meddelandet.

13. Den 4 april 2003 inledde allmänna åklagaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) en förundersökning avseende häleri och medhjälp till trolöshet mot huvudman. Den 3 april 2003 tillställde generaldirektören för Olaf kommissionens generalsekreterare ett meddelande med en sammanfattning om de pågående utredningarna rörande statistikkontoret. Den 10 juli 2003 lämnade kommissionen in anmälan ”mot X” och trädde in som civilrättslig part.

14. Den 25 september 2003 framlade Olaf sin slutrapport i ärendet Eurostat-Datashop-Planistat, vilken översändes till de franska rättsliga myndigheterna. Sökanden namngavs heller inte i denna.

15. Den 29 januari 2004 beslutade kommissionen, på begäran av franska åklagarmyndigheten, att upphäva sökandens immunitet i enlighet med artikel 17 andra stycket i protokollet om immunitet och privilegier. Sökanden informerades inte om detta. Kommissionen inledde därefter ett disciplinärt förfarande mot sökanden.

16. Den 9 september 2008 kvarhölls sökanden efter den utfrågning som han av den franska kriminalpolisen kallats till i egenskap av vittne, och dagen efter beslutades att en förundersökning skulle inledas mot honom avseende trolöshet mot huvudman.

17. Den 9 september 2013 fattade förundersökningsdomaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris) beslut om att inte väcka åtal (nedan kallat beslutet att inte väcka åtal) mot alla de personer som var föremål för förundersökningen, däribland sökanden. Kommissionen överklagade detta beslut i egenskap av civilrättslig part, varvid överklagandet ogillades av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) genom dom av den 23 juni 2014, och överklagade därpå denna dom i högsta instans; dock ogillade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) överklagandet genom dom av den 15 juni 2016.

18. Den 15 september 2008, och därpå den 12 december 2013, lämnade sökanden in framställningar om biträde enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilka avslogs av kommissionen. Mot det andra beslutet om avslag lämnade sökanden först in ett klagomål, vilket avslogs av tillsättningsmyndigheten, och väckte därpå en talan som avvisades av Europeiska unionens personaldomstol genom beslut av den 15 juli 2015, vilket tribunalen fastställde vid överklagande genom dom av den 9 september 2016.

19. Den 22 december 2016 lämnade sökanden in en begäran om ersättning för skada som uppstått till följd av Olafs och kommissionens agerande enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Tillsättningsmyndigheten avslog denna begäran som ogrundad, varpå sökanden lämnade in ett klagomål mot detta avslagsbeslut. Genom beslut av den 29 november 2017 avslog tillsättningsmyndigheten detta klagomål såsom ogrundat.

IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

20. Genom en handling som inkom till tribunalens kansli den 28 februari 2018 väckte sökanden talan grundad på artikel 270 FEUF om skadestånd för ideell, fysisk och ekonomisk skada som påstods ha uppkommit med anledning av de fel som begåtts av Olaf och kommissionen, dels genom att han inte hade beretts möjlighet att yttra sig innan de uppgifter som anfördes mot honom överlämnades till de franska myndigheterna, dels genom att kommissionen på ett omotiverat sätt fortsatte att vidta straffrättsliga åtgärder mot honom. Denna skada uppgick enligt sökanden till 1102291,68 euro, vartill kom 3000 euro för kostnader som inte är ersättningsgilla samt för rättegångskostnaderna.

21. I den överklagade domen konstaterade tribunalen att de tre villkoren för ett skadeståndsansvar för unionen är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. Tribunalen biföll således till viss del sökandens yrkande och förpliktade kommissionen att till honom betala 62000 euro i skadestånd för den ideella skada som han lidit på grund av kommissionens och Olafs rättsstridiga agerande.

22. I fråga om framför allt rättsstridigheten av Olafs och kommissionens agerande förklarade tribunalen inledningsvis att unionen har ett särskilt ansvar när den uppträder som arbetsgivare, vilket kommer till uttryck i dess skyldighet att ersätta sin personal för varje skada som unionen i egenskap av arbetsgivare olagligen vållar sin personal. För det första fann tribunalen att Olaf åsidosatte artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 och sökandenas rätt till försvar när akten Eurostat – Datashop – Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna eller åtminstone åsidosatte sin skyldighet att informera sökanden i enlighet med denna bestämmelse. Eftersom sökanden med anledning av sina arbetsuppgifter då händelserna ägde rum borde ha ”likställts” med dem ”som namngavs personligen” i de slutsatser som drogs till följd av den utredning som Olaf utförde med tillämpning av artikel 4 första stycket andra meningen i nämnda beslut eller i alla händelser borde ha betraktas som personligen involverad i de händelser som gav upphov till det nu aktuella fallet och därmed borde ha underrättats snabbt i enlighet med artikel 4 första stycket första meningen i samma beslut. För det andra fann tribunalen att kommissionen hade åsidosatt artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 genom att träda in som civilrättslig part och genom att ge in anmälan vid de franska domstolarna innan Olafs slutrapport hade framlagts, utan att förfoga över tillräcklig och entydig bevisning till fördel för sökanden.

23. Vad avser den ideella skada som sökanden lidit och orsakssambandet mellan de framhållna åsidosättandena och denna skada fann tribunalen, för det första, att den omständigheten att kommissionen hade trätt in som civilrättslig part och lämnat in anmälan vid de franska domstolarna innan Olafs utredning var avslutad hade skadat sökandens heder och yrkesmässiga anseende och att nämnda skada var en direkt följd av kommissionens agerande. För det andra fann tribunalen att den omständigheten att Olaf hade översänt meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna, och därmed involverade sökanden utan att ha gett honom möjlighet att yttra sig eller åtminstone ha underrättat denne, vållade honom ideell skada genom att han inte kunde yttra sig eller försvara sig i fråga om de omständigheter som var skälet till att han lagfördes och att denna skada var en följd av Olafs rättsstridiga agerande.

V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

24. Den 1 augusti 2019 överklagade kommissionen den därmed överklagade domen. Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och ogilla den talan som väckts i första instans och förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna i bägge instanser.

25. Sökanden har yrkat att domstolen i första hand ska ogilla överklagandet och i andra hand bifalla hans yrkande vid tribunalen i dess helhet, samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i bägge instanser.

VI. Bedömning

26. Till stöd för sitt överklagande åberopar kommissionen tre grunder för upphävande av tribunalens dom: den första vilar på en felaktig rättslig beteckning av händelserna med avseende på artikel 4 i beslut 1999/396, den andra på felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 och den tredje, vilken lagts fram alternativt, på frånvaron av orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.

27. Det bör inledningsvis påpekas att unionens skadeståndsansvar enligt fast rättspraxis förutsätter att flera villkor är uppfyllda i fråga om rättsstridighet av det agerande som tillvitas institutionerna, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. Att dessa tre villkor är kumulativa innebär att det inte kan följa något utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen om ett av dem inte är uppfyllt.

28. I fråga om framför allt det villkor som gäller det rättsstridiga agerande som den berörda institutionen eller det berörda organet anklagas för, angav tribunalen i den överklagade domen med rätta att unionen i enlighet med tribunalens fasta rättspraxis har ett särskilt ansvar när den uppträder som arbetsgivare, vilket kommer till uttryck i dess skyldighet att ersätta sin personal för varje skada som den i egenskap av arbetsgivare olagligen vållar sin personal, och detta utan att man behöver ta reda på huruvida det rör sig om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt. Denna förklaring har inte bestritts i det aktuella fallet.

29. Villkoret i fråga om orsakssamband gäller förekomsten av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan unionsinstitutionernas agerande och skadan, varvid det ankommer på sökanden att bevisa detta orsakssamband på så sätt att det agerande som läggs institutionerna till last är den avgörande orsaken till skadan.

30. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de tre grunderna för överklagandet ska prövas i fråga om, för det första rättsstridigheten av Olafs agerande med avseende på artikel 4 i beslut 1999/396, för det andra rättsstridigheten av kommissionens agerande med avseende på artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 och, för det tredje, orsakssambandet mellan detta agerande och den ideella skada som tribunalen konstaterade.

A. Den första grunden: Felaktig rättslig beteckning av händelserna med avseende på artikel 4 i beslut 1999/396

31. Genom sin första grund anklagar kommissionen tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att betrakta sökanden som ”personligen involverad” eller ”personligen namngiven” i den mening som avses i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396. Sökanden genmäler att han, trots att han inte var ”personligen namngiven” i slutsatserna i rapporten från Olaf, framstod som ”personligen involverad” i meddelandet av den 19 mars 2003, eftersom det var till följd av översändandet av detta meddelande, vilket innehöll en implicit hänvisning till honom, och utifrån uppgifterna däri som allmänna åklagaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris) hade inlett en förundersökning i vilken sökanden personligen namngavs.

32. För att pröva denna grund bör man inledningsvis analysera tolkningen av artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 och därefter pröva tribunalens konstaterande att sökanden dels borde ha likställts med en person ”som namngavs personligen” i de ”slutsatser som drogs till följd av Olafs utredning” i enlighet med andra meningen i denna bestämmelse, dels i vart fall var ”personligen involverad” i de händelser som gett upphov till det Olafs utredning och därmed borde ha ”informerats snabbt” i enlighet med första meningen i nämnda bestämmelse.

1. Tolkning av artikel 4 första stycket i beslut 1999/396

33. I artikel 4 första stycket i beslut 1999/396, där det fastställs närmare bestämmelser om information till dem som berörs av Olafs interna utredningar, föreskrivs särskilt dels att den berörde snabbt underrättas om det under utredningen framkommer att det kan föreligga en möjlighet till ”personlig involvering” i fråga om en tjänsteman vid kommissionen, om detta inte riskerar att skada utredningen, dels att inga slutsatser där en tjänsteman vid kommissionen ”personligen anges” får dras efter utredningen utan att den berörde har getts möjlighet att yttra sig om alla uppgifter som rör honom.

34. I denna bestämmelse regleras således två skilda scenarion med olika följdverkningar. Det första scenariot avser särskilt den situation där det under en utredning visar sig att det kan förekomma en ”personlig involvering” i fråga om en tjänsteman, medan det andra särskilt avser en situation där de slutsatser som dras till följd av en utredning avser en tjänsteman som ”personligen namnges”. Även om det i det första fallet krävs en bedömning i sak av omständigheterna i det aktuella fallet för att kontrollera om det förekommer faktorer som kan visa på att vederbörande är involverad, krävs i det andra fallet en mer formell kontroll för att en person ska omnämnas i de slutsatser som dras till följd av utredningen.

35. Jag finner att åtskillnaden mellan dessa båda scenarion är särskilt viktig med hänsyn till deras olika rättsliga följder: dels skyldigheten att snabbt underrätta den person som kan vara personligen involverad, dels skyldigheten att göra det möjligt för den personligen angivna personen att yttra sig. Vidare skiljer sig de två scenariona också åt i fråga om när de ovannämnda skyldigheter är tillämpliga: i den första meningen i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 anges en mycket allmän skyldighet att ”snabbt” underrätta den person som är involverad, medan det i den andra meningen i denna bestämmelse fastställs att vederbörande ska få yttra sig innan slutsatser dras till följd av utredningen, vilket måste gälla för de slutsatser som förekommer i en rapport som upprättats under överinseende av direktören för Olaf.

36. I det aktuella fallet fann tribunalen dels att sökanden borde ha likställts med en ”personligen angiven” person, och således borde ha fått yttra sig i enlighet med artikel 4 första stycket andra meningen i beslut 1999/396, dels att vederbörande åtminstone borde ha betraktats som personligen involverad och således därmed borde ha underrättats snabbt i enlighet med första meningen i denna bestämmelse. Dessa båda konstateranden av tribunalen, mot vilka kommissionen riktar invändningar, bör således prövas i ljuset av den ovannämnda tolkningen av artikel 4 första stycket i beslut 1999/396.

2. Tribunalens konstaterande att sökanden borde ha likställts med en person som är ”personligen angiven” i de ”slutsatser som drogs till följd av Olafs utredning”

37. I den överklagade domen fann tribunalen att sökanden i princip borde ha ”likställts” med dem som namngavs personligen i Olafs slutsatser, med anledning av dennes arbetsuppgifter då händelserna ägde rum. Tribunalen stödde sig i fråga om detta konstaterande på följande två faktorer:

38. I meddelandet av den 19 mars 2003 framhölls att sökanden var hierarkiskt placerad mellan sin chef Yves Franchet, generaldirektör för statistikkontoret, och sin underordnade Daniel Byk, enhetschef. Även om sökanden inte var personligen angiven i slutrapporten från Olafs utredning var det därmed ofrånkomligt att de franska myndigheterna skulle misstänka att sökanden var inblandad i de gärningar som beskrevs i rapporten. I meddelandet av den 19 mars 2003 framhölls vidare att en del av den omsättning inom Datashops som förskingrats till förmån för statistikkontoret hade avsatts till en ”svart kassa”, vars användning var beroende av tillstånd från en tjänsteman vid statistikkontoret som inte namngavs i meddelandet men som beslutet att inte väcka åtal gjorde det möjligt att identifiera, eftersom det inte rådde något tvivel i fråga om vilka personer som var involverade i de händelser som beskrevs i detta meddelande.

39. Tribunalen grundade sig således samtidigt i fråga om sökandens ”likställdhet” med en ”personligen angiven” person på de arbetsuppgifter som denne utförde, det vill säga dennes position som hierarkiskt placerad mellan de två personers som personligen namngavs i Olafs utredning, samt på de befogenheter som dennes arbetsuppgifter gav honom, särskilt befogenheten att tillåta användning av den ”svarta kassa” som var föremålet för utredningen.

40. För det första förefaller det mig emellertid som att tribunalen härigenom sammanblandade de båda scenarion som avses i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396. För att pröva begreppet person ”som namngavs personligen” har tribunalen nämligen tillämpat samma bedömning i sak av omständigheterna som den som krävs för prövningen av begreppet ”personligen involverad” person. Med andra ord tolkade tribunalen begreppet person ”som namngavs personligen” i mycket vid bemärkelse, så att detta i stort sett blev liktydigt med ”personligen involverad” person.

41. Enligt min åsikt blir åtskillnaden mellan de båda scenarion som anges i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 meningslös genom denna tolkning och skyldigheten att snabbt lämna underrättelse till en personligen involverad tjänsteman om de händelser som ifrågasätts under utredningen förväxlas med att en personligen angiven person ska få yttra sig innan slutrapporten antas. Det tycks mig således att nämnda tolkning står i strid med själva lydelsen av den bestämmelse som tolkats.

42. För det andra har tribunalen även sammanblandat de tidpunkter då förekomsten av båda de ovannämnda situationerna måste bedömas. Som konstaterats av tribunalen inledde allmänna åklagaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris) den 4 april 2003 en förundersökning till följd av det översända meddelandet av den 19 mars 2003. Detta meddelande, vilket enligt sökanden är den handling som riktats mot honom, innehåller dock inga slutsatser som dragits ”till följd av utredningen”, eftersom slutrapporten antogs först den 25 september 2003.

43. Tribunalen har emellertid inte beaktat detta förhållande och grundar sig i sin bedömning utan åtskillnad på de konstateranden som gjordes i slutrapporten och i meddelandet den 19 mars 2003, vilka för övrigt enligt tribunalen ”bekräftades” av det beslut att inte väcka åtal som antogs den 21 januari 2013, det vill säga nästan tio år efter det att meddelandet av den 19 mars 2003 antogs till följd av de franska rättsliga myndigheternas utredning. I tribunalens tolkning beaktas sålunda inte den åtskillnad som helt uppenbart framgår av artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 mellan, å ena sidan, antagandet av slutrapporten, som utlöser en skyldighet för Olaf att dessförinnan höra de personer som anges, och, å andra sidan, antagandet av varje annan handling som tidigare antagits inom ramen för Olafs utredning, såsom meddelandet av den 19 mars 2003, som endast utlöser skyldigheten att snabbt underrätta dem som är involverade.

44. Jag finner således att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 4 första stycket i beslut 1999/396.

3. Tribunalens konstaterande att sökanden i alla händelser var ”personligen involverad” i de händelser som gav upphov till det Olafs utredning och därmed borde ha ”underrättats snabbt”

45. I den överklagade domen fann tribunalen i andra hand att sökanden åtminstone borde ha betraktats som ”personligen involverad” i de händelser som gav upphov till Olafs utredning och därmed borde ha underrättats snabbt, eftersom det inte var fastställt att detta riskerade att skada utredningen.

46. Jag erinrar härvidlag dels om att det i artikel 4 första stycket första meningen i beslut 1999/396 särskilt anges att en tjänsteman i fråga om vilken det finns en möjlighet att denne är personligen involverad ska ”underrättas snabbt”, om detta inte riskerar att skada utredningen. Dels framhåller jag att artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 särskilt definierar överlämnandet av uppgifter till de rättsliga myndigheterna och att det där föreskrivs att direktören för Olaf till den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter ska överlämna uppgifter som inhämtats av Olaf vid interna utredningar av händelser som kan leda till straffrättsliga åtgärder. I denna bestämmelse anges ingen frist eller något villkor för överlämnandet av dessa uppgifter. Jag anser att denna bestämmelse utgör en lex specialis i förhållande till artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 vad avser överlämnande av uppgifter till de rättsliga myndigheterna.

47. Det framgår inte av artikel 4 första stycket i beslut 1999/396, vilket i det aktuella fallet tillämpades analogivis av tribunalen, och heller inte av artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999, som särskilt reglerar överlämnandet av uppgifter till de rättsliga myndigheterna, att informationen till den personligen involverade tjänstemannen nödvändigtvis måste lämnas innan direktören för Olaf överlämnar uppgifterna till de rättsliga myndigheterna. Det framgår dessutom varken av den överklagade domen eller av utredningen i målet att överlämnandet av uppgifter till de rättsliga myndigheterna i det aktuella fallet skulle ha skadat sökandens rätt till försvar under Olafs utredning eller under de franska myndigheternas brottsutredning, och heller inte att Olafs agerande skulle ha åsidosatt andra allmänna bestämmelser eller principer.

48. Jag finner därmed att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att tolka artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 på så sätt att en tjänsteman, i händelse att det visar sig att denne är personligen involverad, ska underrättas före överlämnandet av uppgifter till rättsliga myndigheter i enlighet med artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999.

49. Jag finner följaktligen att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden.

B. Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999

50. Genom sin andra grund anklagar kommissionen tribunalen för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999, genom att tribunalen e contrario utifrån denna bestämmelse har härlett ett hinder för kommissionen mot att träda in som civilrättslig part och att ge in anmälan vid en nationell domstol innan en eventuell utredning som utförs av Olaf har avslutats. Kommissionen hävdar att det inte finns något giltigt skäl till att på sådant sätt begränsa dess möjlighet att träda in som civilrättslig part eller att lämna in anmälan vid de nationella domstolarna. Sökanden genmäler att det var på grundval av meddelandet av den 19 mars 2003, vilket tillställdes de franska rättsliga myndigheterna och antogs inom ramen för en intern utredning som utfördes av Olaf, som denne inom ramen för en nationell förundersökning i brottmål hade kallats att inställa sig och att han därmed i enlighet med principen om rätt till försvar och principen om oskuldspresumtion borde ha underrättats och getts möjlighet att yttra sig om de händelser som berörde honom innan detta meddelande översändes till de berörda myndigheterna.

51. I den överklagade domen har tribunalen i sak funnit att kommissionen i syfte att skydda de berörda tjänstemännen inte borde ha trätt in som civilrättslig part och gjort en anmälan till de franska nationella domstolarna innan Olaf hade avslutat sin utredning om samma sakförhållanden, med hänsyn till att kommissionen i frånvaro av slutsatserna av Olafs utredning inte var i stånd att fatta ett väl underbyggt beslut. Tribunalen drog denna slutsats genom att på nationella domstolsförfaranden analogt tillämpa ”resonemanget” att kommissionen inte får inleda ett disciplinärt förfarande innan en utredning som utförs av Olaf har avslutats, vilket enligt tribunalen grundar sig på artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999, så som denna tolkades i domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen.

52. Enligt min åsikt är emellertid det analoga resonemang som tribunalen har fört behäftat med en felaktig rättstillämpning. Det bör nämligen fastslås att det i den andra meningen i artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 endast fastställs att ”[i]nstitutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar”. Som det framgår av rubriken till artikel 9 i denna förordning reglerar den berörda bestämmelsen dessutom bland annat ”uppföljning av [de] utredningar…” som utförs av Olaf, varvid förordningen för övrigt endast berör de utredningar som utförs av Olaf. I enlighet med en bokstavstolkning och en kontextuell tolkning syftar den andra meningen i artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 således varken till att reglera eller begränsa kommissionens befogenheter och utrymme för skönsmässig bedömning vad avser möjligheten att inleda domstolsförfaranden eller att delta, särskilt som civilrättslig part, i ett rättsligt förfarande och detta oberoende av befogenheterna eller skyldigheterna i fråga om uppföljningen av Olafs utredningar.

53. Tribunalen förklarar själv att ingen uttrycklig regel hindrar att kommissionen träder in som civilrättslig part eller vidtar straffrättsliga åtgärder mot en tjänsteman innan Olaf har lagt fram sin slutliga utredningsrapport. Tribunalen anser dock att resonemanget i samband med disciplinära förfaranden på motsvarande sätt även kan tillämpas på nationella domstolsförfaranden, vilket skulle vara förenligt med syftet med förordning nr 1073/1999.

54. Jag framhåller att tribunalen inte förklarar vilka rättsliga grunder som i det aktuella fallet berättigar denna analogi. Det resonemang som tribunalen åberopar är för det första begränsat till att upprepa den slutsats som den drog i domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, för det andra till att anföra artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna och för det tredje till att hänvisa till artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999.

55. Vad för det första gäller domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, måste det emellertid konstateras att tribunalen i denna dom fann att kommissionen hade åsidosatt de bestämmelser som hindrar att det disciplinära förfarandet inleds innan Olafs utredningar har avslutats och framför allt grundade sitt konstaterande på tillämpning av artikel 5.2 och 5.7 i kommissionens beslut C(2002) 540 av den 19 februari 2002 om administrativa utredningar och disciplinärenden och begränsade sig till att i andra hand ange artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 utan att dra någon särskild slutsats av denna bestämmelse.

56. Om, i alla händelser, artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 ensam kan ligga till grund för ett hinder för kommissionen att inleda ett disciplinärt förfarande innan en utredning som utförs av Olaf har avslutats, räcker detta inte för att utan ytterligare förklaring analogt tillämpa detta hinder på nationella domstolsförfaranden, så som tribunalen har gjort. Enligt min åsikt är nämligen de båda scenariona i grunden olika; dels gäller detta det disciplinära förfarande som handhas av kommissionen, i dess egenskap av utredande myndighet, och av den myndighet som har befogenhet att fatta beslut, vars särskilda syfte är att fastställa ett eventuellt ansvar för en tjänsteman till följd av dennes disciplinära åligganden, dels gäller det ett rättsligt förfarande som inletts på initiativ av de nationella rättsliga myndigheterna och som handläggs av dessa, vilket har ett annat syfte, nämligen att fastställa om brott föreligger, ett förfarande i fråga om vilket kommissionen inte utövar någon kontroll.

57. Trots att det i det första scenariot är berättigat att föreskriva att kommissionen ska avvakta till dess att Olafs utredning har avslutats innan den inleder ett disciplinärt förfarande, kan det däremot i det andra scenariot vara lämpligt att ofördröjligen överlämna ärendet till den nationella rättsliga myndigheten om det finns faktorer som väcker misstanke om brott, för att denna myndighet utan dröjsmål ska kunna vidta rättsliga åtgärder mot de förmodat ansvariga, oberoende av inledandet av ett parallellt disciplinärt förfarande som genomförs av kommissionen.

58. I fråga om, för det andra, artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, vilken angavs av tribunalen, räcker det att fastslå att denna bestämmelse saknar all relevans i det aktuella fallet. Det framgår nämligen av denna bestämmelse att ”[o]m tjänstemannens handlingar leder till åtal, skall ett slutligt beslut fattas först sedan avgörandet i den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft”. Med andra ord föreskrivs det i denna bestämmelse att handläggningen av ett disciplinärt förfarande ska inställas tillfälligt om det pågår ett straffrättsligt förfarande och inte tvärtom att varje straffrättslig åtgärd tillfälligt ska skjutas upp om det pågår ett disciplinärt förfarande. På sin höjd visar förekomsten av denna bestämmelse att en straffrättslig åtgärd, i motsats till tribunalens synsätt, har prioritet framför alla disciplinära åtgärder som vidtas av kommissionen.

59. Trots att, för det tredje, den berörda institutionen i enlighet med artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 ”ska” vidta de åtgärder som Olafs utredningsrapport påkallar, i den mån denna rapport utgör bevisning som är nödvändig för nämnda förfarande, framgår det e contrario inte av denna bestämmelse att kommissionen inte omedelbart ”får” överlämna ärendet till den rättsliga myndigheten innan Olafs utredning har avslutats, om den anser att den innehar uppgifter eller har kännedom om faktorer som skulle kunna leda till en brottsutredning eller utgöra ändamålsenlig bevisning för en sådan utredning.

60. Jag anser vidare att de övriga omständigheter som tribunalen anför i andra hand inte kan ifrågasätta denna slutsats. Att kommissionen var medveten om att det utifrån de uppgifter som den förfogade över i detta skede inte var möjligt att dra några slutsatser om de berörda tjänstemännen och att det var nödvändigt att se till att oskuldspresumtionen iakttogs i det aktuella ärendet hindrade inte utan motiverade i stället att kommissionen lämnade in en anmälan mot X, vilken inte avsåg sökanden, och hindrade heller inte kommissionen från att träda in som civilrättslig part. Detta är fallet så mycket mer som kommissionen trädde in som civilrättslig part i ett förfarande som inletts till följd av Olafs utredning och att denna hade mottagit en utförlig rapport från direktören för Olaf, i vilken denne förklarade att han hade fått uppgifter från de franska domstolarna enligt vilka han såg det som nödvändigt att kommissionen lämnade in en anmälan ”för att det ekonomiska anspråket inte skulle begränsas till enbart häleri som begåtts i Frankrike och för att kommissionen således även skulle kunna yrka på skadestånd för alla skador som lidits i Luxemburg och i Bryssel”, trots att civilrättslig part enligt artikel 87 i Code de procédure pénale (den franska straffprocesslagen) får träda in när som helst under förundersökningen.

61. Trots att man inte kan utesluta att tillämpning under vissa förhållanden av andra allmänna bestämmelser eller principer inom unionsrätten, så som bland annat rätten till försvar eller principen om oskuldspresumtion, skulle kunna göra det lämpligt eller nödvändigt för kommissionen att avvakta resultaten av en utredning som utförs av Olaf innan den lagför en tjänsteman, finns det därmed inget inslag i ärendeakten av vilket det framgår att sådana principer kunde ha tillämpats eller, än mindre, ha åsidosatts i det aktuella fallet.

62. Sammanfattningsvis finner jag att de omständigheter som tribunalen åberopat inte motiverade en analog tillämpning av artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 på det aktuella fallet, som begränsade möjligheten för kommissionen att lämna in en anmälan mot X eller att träda in som civilrättslig part i ett redan inlett rättsligt förfarande till följd av Olafs utredning.

63. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att överklagandet ska bifallas såvitt avser den andra grunden.

C. Den tredje grunden: Frånvaron av orsakssamband

64. Genom sin tredje grund, vilken anförs i andra hand, hävdar kommissionen att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att bifalla talan trots att det saknas ett orsakssamband mellan å ena sidan översändandet av meddelandet av den 19 mars 2003 och kommissionens beslut att lämna in anmälan mot X utan att ha informerat sökanden och å andra sidan den skada som åberopats av sökanden, eftersom denna skada endast var följden av initiativ från de franska rättsliga myndigheterna på vilka varken kommissionen eller Olaf hade något inflytande. Sökanden genmäler att han under ett förfarande i sin egenskap av högt uppsatt EU-tjänsteman varit föremål för synnerligen allvarliga och ogrundade anklagelser vilka fått hans tidigare kollegor och hans omgivning att tro att han hade begått brottsliga gärningar och att han var involverad i en ekonomisk skandal som berörde unionsinstitutionerna. Han skulle således ha lidit en ideell skada som skadat hans anseende och heder.

65. I den överklagade domen fann tribunalen dels att den omständigheten att kommissionen hade trätt in som civilrättslig part och lämnat in anmälan vid de franska domstolarna innan Olafs utredning var avslutad hade skadat sökandens heder och yrkesmässiga anseende och att denna skada var en direkt följd av kommissionens agerande, dels att Olaf hade översänt meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna och därmed involverade sökanden utan att ha gett honom möjlighet att yttra sig eller åtminstone ha underrättat honom, vilket också vållade honom ideell skada genom att han inte kunde yttra sig eller försvara sig i fråga om de omständigheter som var skälet till att han lagfördes och att denna skada var en följd av Olafs rättsstridiga agerande.

66. Enligt min åsikt kan inte detta resonemang vinna bifall.

67. Det tycks mig först och främst vara uppenbart att den skada som beaktats av tribunalen, särskilt skadan av sökandens heder och yrkesmässiga anseende samt känslan av orättvis behandling, maktlöshet och frustration, var den direkta följden av de franska rättsliga myndigheternas mot sökanden riktade förundersökning och inte en följd av Olafs och kommissionens agerande, i all synnerhet som denne inte avsågs varken i meddelandet av den 19 mars 2003 eller i kommissionens anmälan mot X och som kommissionens inträdande som civilrättslig part skedde inom ramen för ett rättsligt förfarande som redan hade inletts av de franska rättsliga myndigheterna.

68. I motsats till vad sökanden gör gällande, nämligen att han hade varit föremål för ”synnerligen allvarliga och ogrundade anklagelser”, måste det därefter konstateras att varken meddelandet av den 19 mars 2003 eller anmälan mot X och kommissionens inträdande som civilrättslig part kan likställas med ”åtal”. Kommissionen informerade helt enkelt de franska rättsliga myndigheterna om händelser som kunde utgöra brott utan att ens nämna sökanden som eventuellt ansvarig för dessa, varvid det dock ankommer på dessa myndigheter att efter en första förundersökning av ärendet formellt besluta om att inleda en förundersökning och således om ”åtal” mot personer som påstås vara ansvariga för brotten.

69. Även om det antas att Olafs eller kommissionens påstått rättsstridiga agerande var en oundgänglig förutsättning för uppkomsten av den åberopade skadan i så måtto att de uppgifter som lämnades till de franska rättsliga myndigheterna var avgörande för deras inledande av förfarandet, så räcker inte detta för att fastställa ett tillräckligt direkt orsakssamband. Som det framhölls i föregående punkt var det nämligen till inledandet av den brottsutredning som den skada som ska ha åsamkats sökanden var knutet, vilken omfattades av de franska rättsliga myndigheternas exklusiva behörighet, som i enlighet med domstolens fasta rättspraxis utgör den avgörande orsaken till denna skada.

70. Jag föreslår således att överklagandet ska bifallas såvitt avser den tredje grunden.

VII. Prövning av talan vid tribunalen

71. I enlighet med artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna i händelse av upphävande av tribunalens avgörande själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

72. I förevarande fall har tribunalen, så som jag har konstaterat inom ramen för prövningen av den tredje grunden för överklagandet, gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av det första och det tredje villkor som krävs för att det ska föreligga ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen; dessa villkor har varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen och vars prövning inte kräver någon ytterligare åtgärd för processledning eller bevisupptagning.

73. På grundval av den bedömning som gjorts i förevarande förslag till avgörande bör det emellertid slås fast att sökandens talan vid tribunalen ska ogillas antingen på grund av att villkoret för rättsstridighet av det agerande som tillvitas Olaf och kommissionen inte är uppfyllt eller, i andra hand, på grund av frånvaro av orsakssamband mellan detta agerande och den åberopade skadan.

VIII. Rättegångskostnader

74. Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna för domstolen ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

75. I enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som i enlighet med artikel 184.1 i desamma är tillämplig på överklaganden, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet förslår jag att denne ska förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader, i enlighet med kommissionens yrkanden, i fråga om både förfarandet i första instans och i målet om överklagande.

IX. Förslag till avgörande

76. Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besluta följande: 1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 11 juni 2019 i målet De Esteban Alonso/kommissionen ( T‑138/18, EU:T:2019:398), upphävs. 2) Talan i mål T‑138/18 ogillas. 3) Fernando De Esteban Alonso ska ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens beslut av den 2 juni 1999 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen (EGT L 149, 1999, s. 57).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 1).

4 Denna bestämmelse har ersatts av artikel 11.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1). Vad avser förevarande mål är den nya bestämmelsen i sak identisk med den tidigare.

5 EGT L 136, 1999, s. 20.

6 EUT C 202, 2016, s. 266, nedan kallat protokollet om privilegier och immunitet.

7 Tjänsteföreskrifter som fastställts genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

8 Rådets förordning av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (EGT L 292, 1996, s. 2).

9 F-35/15, EU:F:2015:87.

10 T-557/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:456.

11 Se den överklagade domen, punkt 46.

12 Se den överklagade domen, punkt 82.

13 Se den överklagade domen, punkt 85.

14 Se den överklagade domen, punkt 77.

15 Se den överklagade domen, punkt 83.

16 Se den överklagade domen, punkt 109.

17 Se den överklagade domen, punkt 130.

18 Se den överklagade domen, punkt 131.

19 Eftersom sökanden inte har framställt något anslutningsöverklagande anser jag att det andra yrkandet inte kan upptas till prövning i sak.

20 Se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet ( C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

21 Dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen ( C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 63) samt beslut av den 12 mars 2020, EMB Consulting m.fl./ECB ( C‑571/19 P, ej publicerat, EU:C:2020:208, punkt 29).

22 Se bland annat dom av den 2 april 2020, UG/kommissionen ( T-571/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2020:141, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

23 Se den överklagade domen, punkt 46.

24 Se dom av den 14 juni 2018, Spagnolli m.fl./kommissionen ( T-568/16 och T-599/16, EU:T:2018:347, punkt 196 och där angiven rättspraxis).

25 Se beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen ( C‑433/10 P, ej publicerat, EU:C:2011:204, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

26 För att på ett verkningsfullt sätt garantera den rätt att yttra sig, som anges i det andra scenariot, måste man visserligen inte begränsa sig till en rent formalistisk tolkning av begreppet person ”som namngavs personligen”, vilket skulle göra det möjligt för Olaf att undandra sig sina skyldigheter genom att inte namnge vederbörande. Enligt min åsikt är dock möjligheten att tillämpa detta begrepp på andra situationer än de där vederbörande uttryckligen namnges i slutsatserna begränsad till fall där denna bestämmelse missbrukas, särskilt till situationer där det tydligt framgår att de slutsatser som dragits till följd av utredningen endast, som ansvarig för de händelser som gett upphov till utredningen, kan avse en person som är direkt identifierbar (t.ex. genom angivelse av dennes tjänst) men dock inte namnges i slutsatserna.

27 Se beslut meddelat av domstolens ordförande den 8 april 2003, Gómez-Reino/kommissionen ( C‑471/02 P(R), EU:C:2003:210, punkt 68).

28 Se den överklagade domen, punkt 77.

29 Se den överklagade domen, punkt 83.

30 Se den överklagade domen, punkt 77.

31 Se den överklagade domen, punkt 75. Enligt tribunalen ”bekräftades” denna slutsats av beslutet att inte väcka åtal, där det framgick att sökanden sedan 1994 var Daniel Byks överordnade.

32 Se den överklagade domen, punkt 76. För att nå fram till detta konstaterande stöder sig tribunalen även på beslutet att inte väcka åtal, där det framgick att sökanden, och andra personer som företrädde statistikkontoret, hade kontaktats av en affärspartner för att utverka tillstånd till betalning av utställda fakturor, att endast fem personer, däribland sökanden, kunde ge detta tillstånd, och att de transaktioner som utförts i fråga om den finansiella reserv som skapats i statistikkontorets räkenskaper fram till 1998 utfördes under överinseende av sökanden, Daniel Byks chef.

33 Även vid en icke formalistisk tolkning av begreppet ”personligen namngiven” person, så som det föreslås i fotnot 26 ovan, visar de omständigheter som framhålls av tribunalen enligt min åsikt inte att de händelser som bestrids i Olafs slutsatser bara kunde beröra sökanden, framför allt som det både fanns andra ”personligen angivna” personer, mot vilka Olaf hyste misstankar, och att befogenheten att tillåta användning av den ”svarta kassa” som var föremålet för utredningen delades med fyra andra personer, av vilka en var personligen namngiven i meddelandet av den 19 mars 2003. Dessutom bekräftar den omständigheten att sökanden ursprungligen endast var kallad av de franska rättsliga myndigheterna som vittne samt att det beslut att inte väcka åtal, som antogs till följd av brottsutredningen, hade rentvått honom, indirekt och i efterhand att det förhållandet att Olaf inte personligen hade namngett sökanden var objektivt berättigat av osäkerheten i fråga om dennes medverkan i de berörda händelserna.

34 Se bland annat den överklagade domen, punkterna 15 och 71.

35 Se den överklagade domen, punkt 53.

36 Se den överklagade domen, punkterna 75 och 76.

37 Jag noterar att det synsätt i fråga om vad som här berörs som tribunalen anlade i den överklagade domen överensstämmer med det som tillämpades i dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257), som gällde samma utredning av Olaf och tillämpning av samma bestämmelse, men inte överklagades. I denna dom förklarade tribunalen att artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 hänför sig till slutsatserna i en rapport som upprättats under överinseende av direktören för Olaf (punkt 131) och fann att det dock fanns anledning att pröva om de uppgifter som överlämnats till de nationella rättsliga myndigheterna, när det inte förelåg någon rapport (punkt 132), ska förstås så att de innehåller slutsatser om de namngivna sökandena (punkt 133), utan att några förklaringar lämnas.

38 Som tribunalen har angett i punkterna 75 och 76 i den överklagade domen måste det trots att det i beslutet att inte väcka åtal lämnades vissa uppgifter rörande sökanden konstateras att dessa uppgifter inte har hindrat de rättsliga myndigheterna från att helt rentvå sökanden, vilket i motsats till tribunalens konstaterande i stället tycks i efterhand bekräfta att Olaf inte hade angett sökanden personligen (se även fotnot 33 ovan).

39 När skyldigheten att höra dem som personligen har namngetts ska föregå slutrapporten, kan enligt min åsikt skyldigheten att ”snabbt underrätta” involverade personer i motsats till detta endast hänföra sig till en underrättelse efter den tidpunkt då det framkommer att vederbörande är personligen involverad, vilket inte nödvändigtvis hindrar att denna information sker parallellt med eller fortlöpande efter överlämnandet av information till de rättsliga myndigheterna.

40 Se den överklagade domen, punkt 83.

41 Trots beaktandet av de behörighetsgränser som gäller för domstolen i andra instans vid bedömningen av sakförhållanden tycks det mig vara relevant att konstatera att tribunalen har dragit slutsatsen att sökanden var ”personligen involverad” uteslutande på grundval av dennes arbetsuppgifter och de befogenheter som följde av dessa (se punkterna 38 och 39 ovan), utan att beakta att Olaf hade namngett två andra personer personligen såsom involverade i de händelser som gett upphov till utredningen. Tribunalen har således låtit sin egen bedömning i fråga om omständigheterna och av om berörda personer är personligen involverade i dessa träda i stället för den bedömning som Olaf gjort inom ramen för de befogenheter som följer av beslut 1999/352 och förordning nr 1073/1999 utan att förklara på vilket sätt Olafs bedömning Olaf var felaktig.

42 Se den överklagade domen, punkt 108.

43 T-48/05, EU:T:2008:257, punkt 351. Se den överklagade domen, punkterna 98–102.

44 Se den överklagade domen, punkt 100.

45 T-48/05, EU:T:2008:257, punkt 351. Se den överklagade domen, punkt 98.

46 Se den överklagade domen, punkt 99.

47 Se den överklagade domen, punkterna 101 och 102.

48 T-48/05, EU:T:2008:257.

49 Se dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257, punkterna 350 och 351).

50 Se dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257, punkterna 346–348).

51 Se dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257, punkt 349).

52 Se den överklagade domen, punkt 100.

53 Se den överklagade domen, punkt 102.

54 Se den överklagade domen, punkt 103.

55 Se den överklagade domen, punkt 104.

56 Se den överklagade domen, punkt 105.

57 Se den överklagade domen, punkt 103. Konstaterandet i punkt 108 i den överklagade domen att kommissionen inte borde ha trätt in som civilrättslig part och lämnat in anmälan vid de franska domstolarna innan Olafs utredning hade avslutats, låter sig dessutom svårligen förenas med resonemanget i punkterna 111–115 i den överklagade domen att tribunalen underkände den anmärkning som vilade på de åsidosättande av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten genom att dra ut på de straffrättsliga förfarandena utan att ha lagt fram tillräcklig bevisning. Tribunalen har härvidlag bland annat framhållit att möjligheten att kunna göra gällande sina rättigheter domstolsvägen är uttryck för en allmän rättsprincip som bygger på medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, och som även stadfästs i artiklarna 6 och 13 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt att det endast är i undantagsfall som den omständigheten att en institution väcker talan kan utgöra fel i tjänsten, eftersom rätten till domstolsprövning är en grundläggande rättighet och en allmän princip som säkerställer laglydnad (den överklagade domen, punkt 111).

58 Se den överklagade domen, punkt 106.

59 Se den överklagade domen, punkt 107.

60 Denna möjlighet garanteras dessutom i artikel 335 FEUF, enligt vilken unionen i varje medlemsstat ska ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen och i sådana fall ska företrädas av kommissionen. Det finns emellertid inget inslag i målet av vilket det skulle framgå att den franska lagstiftningen i det aktuella fallet begränsade möjligheten för kommissionen att väcka talan.

61 Se den överklagade domen, punkt 130.

62 Se den överklagade domen, punkt 131.

63 Se den överklagade domen, punkt 130.

64 Se den överklagade domen, punkt 131.

65 Se punkt 64 ovan.

66 Dessutom förbinder sökanden i sina inlagor den påstådda skadan framför allt till att han ”varit föremål för en förundersökning” eller till ”beslutet att inleda ett rättsligt förfarande mot honom”. Det rör sig emellertid helt uppenbart om handlingar som kan hänföras till ett ansvar enbart för de franska rättsliga myndigheterna. Dessutom har varken sökanden eller tribunalen visat huruvida – och i vilken utsträckning – de uppgifter i Olafs och kommissionens handlingar som sökanden bestrider, vilka på grund av sin art borde vara sekretessbelagda, är av offentlig karaktär, på sådant sätt att de skulle ha skadat sökandens heder och yrkesmässiga anseende.

67 Se bland annat den rättspraxis som anges i punkt 29 ovan.