Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑649/19 Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation)

I. Inledning

1. Sedan år 2010 har Europeiska unionens lagstiftare antagit ett antal direktiv som syftar till att förbättra det straffrättsliga samarbetet och som främst avser att stärka de berörda personernas rättigheter vid straffrättsliga förfaranden.

2. Den första frågan som ställts av den hänskjutande domstolen avser omfattningen vad beträffar personkretsen (ratione personae) för ett sådant stärkande framför allt när det gäller erkännande av olika processuella rättigheter som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder. Genom att anknyta dessa rättigheter till utövandet av rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslutet om utfärdande av en sådan arresteringsorder vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna är giltigt med avseende på artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) för det fall att den första frågan besvaras nekande.

3. Förevarande mål ger således domstolen tillfälle att precisera förhållandet mellan direktiv 2012/13 och rambeslut 2002/584 liksom dess krav på skydd av de grundläggande rättigheter som tillämpas på systemet med en europeisk arresteringsorder.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 2012/13

4. I skäl 39 i detta direktiv anges följande:

”Rätten att få skriftlig information om rättigheter i samband med frihetsberövande som föreskrivs i detta direktiv gäller även i tillämpliga delar för personer som blivit frihetsberövade som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder i enlighet med rambeslut 2002/584/RIF…. För att hjälpa medlemsstaterna att utforma rättighetsinformation till sådana personer har det utarbetats en förlaga som bifogas i bilaga II. Förlagan är vägledande och kan komma att ses över både i samband med kommissionens rapport om genomförandet av detta direktiv och även sedan alla åtgärder som anges i färdplanen har genomförts.”

5. Artikel 1 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Detta direktiv fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. Det fastställer även bestämmelser om rätten till information för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder angående deras rättigheter.”

6. I artikel 3 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:

a) Rätten till tillgång till försvarare.

b) Rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning.

c) Rätten att bli underrättad om anklagelsen, i enlighet med artikel 6.

d) Rätten till tolkning och översättning.

e) Rätten att tiga.

2. Medlemsstater ska se till att den information som lämnas enligt punkt 1 ska ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov.”

7. I artikel 4 i direktiv 2012/13 stadgas följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats skriftligen erhåller rättighetsinformation utan dröjsmål. De ska ges tillfälle att läsa rättighetsinformationen samt ska ha rätt att behålla den under hela den tid de är frihetsberövade.

2. Utöver den information som anges i artikel 3 ska den rättighetsinformation som avses i punkt 1 i den här artikeln innehålla information om följande rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt:

a) Rätten att få tillgång till material som rör målet.

b) Rätten att få konsulära myndigheter och en person underrättade.

c) Rätten att få tillgång till akut sjukvård.

d) Det högsta antal timmar eller dagar en misstänkt eller tilltalad person kan hållas frihetsberövad innan han eller hon ställs inför en rättslig myndighet.

3. Rättighetsinformationen ska även innehålla grundläggande information om eventuella möjligheter, enligt nationell rätt, att angripa anhållandets laglighet, få till stånd en förnyad prövning av häktningsbeslutet, eller begära tillfällig frigivning.

4. Rättighetsinformationen ska vara avfattad på ett enkelt och lättillgängligt språk. En vägledande förlaga till rättighetsinformationen återfinns i bilaga I.

5. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer erhåller rättighetsinformation skriven på ett språk de förstår. Om rättighetsinformationen inte finns tillgänglig på lämpligt språk ska misstänkta eller tilltalade personer underrättas om sina rättigheter muntligen på ett språk som de förstår. Rättighetsinformation på ett språk de förstår ska därefter ges till dem utan onödigt dröjsmål.”

8. I artikel 5 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att personer som frihetsberövats som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder utan dröjsmål erhåller lämplig rättighetsinformation med information om deras rättigheter enligt den lagstiftning genom vilken rambeslut [2002/584] genomförs i den verkställande medlemsstaten.

2. Rättighetsinformationen ska vara avfattad på ett enkelt och lättillgängligt språk. En vägledande förlaga till rättighetsinformationen återfinns i bilaga II.”

9. Artikel 6 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade personer erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Den informationen ska tillhandahållas utan dröjsmål och vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.

2. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats informeras om skälen till anhållandet eller häktningen, inbegripet vilken brottslig gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått.

3. Medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.

4. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål informeras om alla ändringar i den information som tillhandahållits i enlighet med denna artikel, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande.”

10. Artikel 7 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”1. När en person anhålls och häktas under något skede av ett straffrättsligt förfarande ska medlemsstaterna se till att handlingar som rör det specifika målet, som är i de behöriga myndigheternas besittning och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet, görs tillgängliga för frihetsberövade personer eller för deras försvarare.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillgång till åtminstone all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning, oavsett om den talar för eller emot de misstänkta eller tilltalade personerna, ges dessa personer eller deras försvarare, för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande och för att förbereda försvaret.

3. Utan att det påverkar punkt 1 ska den tillgång till det material som avses i punkt 2 beviljas inom rimlig tid – senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol för avgörande – för att rätten till försvar ska kunna utövas effektivt. Om de behöriga myndigheterna kommer i besittning av ytterligare bevisning ska de bevilja tillgång till denna inom rimlig tid, så att den kan beaktas.

4. Genom undantag från punkterna 2 och 3 kan, under förutsättning att detta inte påverkar rätten till en rättvis rättegång, tillgång till visst material vägras om sådan tillgång kan innebära ett allvarligt hot mot en annan persons liv eller grundläggande rättigheter, eller om en sådan vägran är absolut nödvändig för att skydda ett viktigt allmänintresse, till exempel i sådana fall där tillgång skulle kunna påverka en pågående utredning, eller riskerar att allvarligt skada den inre säkerheten i den medlemsstat där det straffrättsliga förfarandet inleddes. Medlemsstaterna ska, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, se till att ett beslut att vägra tillgång till visst material i enlighet med denna punkt fattas av en rättslig myndighet eller åtminstone kan bli föremål för rättslig prövning.

5. Tillgång som avses i denna artikel ska vara kostnadsfri.”

B. Rambeslut 2002/584

11. I artikel 1 i rambeslutet föreskrivs följande:

”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3. Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i Fördraget.”

12. I artikel 8 i rambeslutet föreskrivs följande:

”1. En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

a) Den eftersöktes identitet och nationalitet.

b) Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress till den utfärdande rättsliga myndigheten.

c) Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.

d) Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med avseende på artikel 2.

e) En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes delaktighet i brottet.

f) Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskalan för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

g) Eventuella andra konsekvenser av brottet.

2. Den europeiska arresteringsordern skall översättas till ett språk som är officiellt i den verkställande medlemsstaten. Varje medlemsstat får, när detta rambeslut antas eller vid en senare tidpunkt, i en förklaring som skall deponeras hos rådets generalsekretariat förklara att den kommer att godta en översättning till ett annat eller flera andra av Europeiska gemenskapernas officiella språk.”

13. I artikel 11 i samma rambeslut föreskrivs följande:

”1. När den eftersökte grips skall den behöriga verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den nationella lagstiftningen upplysa personen om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.

2. En eftersökt person som har gripits för att en europeisk arresteringsorder skall kunna verkställas skall ha rätt till juridiskt biträde och tolk i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.”

14. Artikel 12 i rambeslut 2002/854 har följande lydelse:

”Om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.”

III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15. Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) inledde ett straffrättsligt förfarande mot IR som har anklagats för delaktighet i en kriminell organisation för att begå skattebrott. Under det inledande skedet av det straffrättsliga förfarande, som han var föremål för och under vilken han anlitade två advokater, informerades IR endast om vissa av hans rättigheter i egenskap av tilltalad.

16. När det straffrättsliga förfarandet mot IR inleddes den 24 februari 2017 hade IR lämnat sin hemvist och han kunde inte lokaliseras. De två advokater som hade företrätt honom under det inledande skedet av det straffrättsliga förfarande förklarade sig inte längre företräda honom. För detta ändamål tillsattes en ny advokat ex officio.

17. Genom beslut av den 10 april 2017, som fastställdes i andra instans den 19 april 2017, beslutade den hänskjutande domstolen att IR skulle begäras häktad, vilket utgjorde en nationell arresteringsorder. IR deltog inte i förfarandet och försvarades av den advokat som hade utsetts ex officio.

18. Den 25 maj 2017 utfärdades en europeisk arresteringsorder mot IR, som ännu inte har återfunnits. Den advokat som hade utsetts ex officio för att företräda honom ersattes av en ny advokat, som också utsågs ex officio.

19. Efter att ha läst domarna OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau) och PF (Litauens riksåklagare), samt generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet Gavanozov, beslutade den hänskjutande domstolen att upphäva arresteringsordern, eftersom den inte var säker på att den var förenlig med unionsrätten, då den inte garanterar IR en rätt till ett effektivt rättsmedel, på så sätt att IR inte kan begära att den nationella och europeiska arresteringsordern ska upphävas omedelbart efter det att han gripits i den verkställande medlemsstaten.

20. Den hänskjutande domstolen har understrukit att den, för att kunna utfärda en ny europeisk arresteringsorder avseende IR som är förenlig med unionsrätten, behöver precisera innehållet i arresteringsordern eller möjligheten att bifoga handlingar till denna för att säkerställa att de rättigheter som följer av direktiv 2012/13 iakttas.

21. För det första anser den hänskjutande domstolen att det enligt direktivets ordalydelse är oklart om vissa bestämmelser, såsom artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1, inte kan tillämpas på en person som grips på en annan medlemsstats territorium på grundval av en europeisk arresteringsorder. Frågan är huruvida denna person kan åberopa de rättigheter som föreskrivs i dessa bestämmelser, utöver dem som uttryckligen avses i artikel 5 och bilaga II till direktiv 2012/13.

22. För det fall att den person som grips i den verkställande medlemsstaten på grundval av en europeisk arresteringsorder ska anses ha alla de rättigheter som vederbörande skulle ha haft om han eller hon hade gripits i den utfärdande medlemsstaten, vill den hänskjutande domstolen för det andra få klarhet i huruvida artikel 8 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att innehållet i den europeiska arresteringsordern kan ändras så, att det omfattar de rättigheter som föreskrivs i ovannämnda bestämmelser i direktiv 2012/13.

23. För det tredje vill den hänskjutande domstolen, för det fall det skulle anses att uppgifterna i formuläret i rambeslut 2002/584 inte kunde kompletteras, få klarhet i vilka andra medel som i praktiken skulle kunna säkerställa ett effektivt utövande av de rättigheter som IR förfogar över enligt direktiv 2012/13, omedelbart efter att han gripits i en annan medlemsstat på grundval av en europeisk arresteringsorder. Detta skulle kunna föranleda den hänskjutande domstolen, som utfärdat den europeiska arresteringsordern, att till nämnda person, efter att ha fått kännedom om att denne gripits, sända rättighetsinformation vid ett frihetsberövande, en kopia av den nationella arresteringsordern och tillhörande bevisning samt kontaktuppgifter till den nämnda personens ombud och, om vederbörande så begär, en kopia av övriga handlingar i målet som rör honom.

24. För det fall det inte finns någon bindande rättslig lösning som säkerställer att den gripne kan utöva sina rättigheter enligt artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13, vill den hänskjutande domstolen för det fjärde få klarhet i huruvida rambeslut 2002/584 är giltigt mot bakgrund av att det är nödvändigt att iaktta de grundläggande rättigheter som anges i skäl 12 och artikel 1.3 i nämnda rambeslut, och närmare bestämt de rättigheter som slås fast i artiklarna 6 och 47 i stadgan.

25. Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Gäller den tilltalade personens rättigheter enligt artiklarna 4 (i synnerhet rätten enligt artikel 4.3), 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 för en person som anhållits till följd av en europeisk arresteringsorder?

2) Om fråga 1 besvaras jakande: Ska artikel 8 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att det är tillåtet att ändra innehållet i den europeiska arresteringsordern i fråga om formuläret i bilagan, i synnerhet genom införande av ny text i detta formulär i fråga om rättigheterna för den eftersökta personen gentemot de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, för angripande av den nationella och den europeiska arresteringsordern?

3) Om svaret på fråga 2 är nekande: Är det förenligt med skäl 12 och artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, med artiklarna 4, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 samt med artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) om en europeisk arresteringsorder utfärdas med ett exakt iakttagande av formuläret i bilagan (det vill säga utan att informera den eftersökta personen om dennes rättigheter gentemot den utfärdande rättsliga myndigheten) och den utfärdande rättsliga myndigheten utan dröjsmål, efter det att den fått kännedom om anhållandet av den eftersökta personen, informerar denne om hans rättigheter och till vederbörande översänder de relevanta handlingarna?

4) Är rambeslut 2002/584 giltigt om det inte finns något annat rättsmedel för att trygga de rättigheter som en person, som anhållits till följd av en europeisk arresteringsorder, har enligt artikel 4 (i synnerhet rätten enligt artikel 4.3), artikel 6.2 och artikel 7.1 i direktiv 2012/13?”

IV. Förfarandet vid domstolen

26. Skriftliga yttranden har inkommit från den tjeckiska regeringen, den tyska regeringen, den ungerska regeringen och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen inom den föreskrivna fristen enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

V. Bedömning

27. Den hänskjutande domstolen har ställt fyra frågor till domstolen, vilka delvis överlappar varandra och enligt min mening kan indelas i två frågor.

28. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att de rättigheter som avses där är tillämpliga på personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder. Om så är fallet önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det är möjligt att ändra innehållet i formuläret för europeisk arresteringsorder, såsom det anges i artikel 8 i rambeslut 2002/584, genom att inkludera dessa rättigheter eller, om så inte är fallet, skicka handlingar till den gripne med upplysningar om hans eller hennes rättigheter i enlighet med ovannämnda bestämmelser i direktiv 2012/13.

29. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, för det fall den första frågan besvaras nekande, för att få klarhet i huruvida rambeslut 2002/584 är förenligt med de krav som följer av den rätt till frihet som föreskrivs i artikel 6 i stadgan och av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan, eftersom rambeslutet inte garanterar en person som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder och som hålls frihetsberövad i den verkställande medlemsstaten rätten till information enligt de ovannämnda artiklarna i direktiv 2012/13 för att direkt efter gripandet i den staten kunna utöva rätten att överklaga vid den utfärdande rättsliga myndigheten för att få den nationella och den europeiska arresteringsordern ogiltigförklarad.

A. Upptagande till sakprövning

30. Den tyska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida de ställda frågorna, vilka liknar en begäran om juridisk rådgivning som saknar samband med ett pågående mål, kan tas upp till sakprövning, vilket skulle strida mot innebörden i och syftet med begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.

31. Det ska härvidlag erinras om att det av EU-domstolens fasta praxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten. Härav följer att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

32. I förevarande fall framgår det inte tydligt av de handlingar som ingetts till EU-domstolen att en av ovannämnda situationer föreligger i målet. Vid den hänskjutande domstol pågår för närvarande ett straffrättsligt förfarande avseende IR i hans utevaro inom ramen för vilket den domstolen hade vidtagit häktningsåtgärder mot honom som utgjorde en nationell arresteringsorder och därefter den 27 maj 2017 utfärdat en europeisk arresteringsorder. Förevarande begäran om förhandsavgörande har uppkommit i samband med det förfarandet. Den hänskjutande domstolen har härvid angett att den har riktat begäran till EU-domstolen för att – beroende på svaren på de ställda frågorna – utfärda en ny europeisk arresteringsorder mot IR, eftersom den arresteringsorder som ursprungligen utfärdades har ogiltigförklarats på grund av att nämnda domstol hyste tvivel om huruvida den var förenlig med unionsrätten. Det kan därför inte göras gällande att de ställda frågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den hänskjutande domstolen, eller att problemet är hypotetiskt.

33. Det ska dessutom understrykas att utfärdandet av en europeisk arresteringsorder får till följd att den eftersökte kan gripas. Den kränker därför dennes individuella frihet. EU-domstolen har emellertid konstaterat att när det gäller förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder omfattas säkerställandet av de grundläggande rättigheterna i första hand av den utfärdande medlemsstatens ansvar. För att säkerställa dessa rättigheter – som kan föranleda en rättslig myndighet att fatta ett beslut om att återkalla den europeiska arresteringsorder som den har utfärdat – är det väsentligt att den myndigheten har möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att fastställa villkoren för att utfärdandet av en ny europeisk arresteringsorder ska vara förenligt med unionsrätten, särskilt vad gäller iakttagandet av den berörda personens processuella rättigheter och således tillämpligheten av artikel 4.3, artikel 6.2 och artikel 7.1 i direktiv 2012/13 på personer som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder.

34. Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen enligt min mening tas upp till sakprövning.

B. Den första tolkningsfrågan

35. Jag anser att det inledningsvis är nödvändigt att understryka, i form av en självklarhet, att direktiv 2012/13 är tillämpligt på personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder, eftersom den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt avser omfattningen av denna tillämpning och, närmare bestämt, erkännandet av de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 till förmån för dessa personer.

36. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

1. Systematisk och bokstavlig tolkning av artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13

37. En bedömning av den allmänna systematiken i direktiv 2012/13 är enligt min mening nödvändig för att fastställa tillämpningsområdet för artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i detta direktiv och för att lösa frågan om erkännande av de rättigheter som där föreskrivs till förmån för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder.

38. Det ska i detta hänseende konstateras att det endast är i skäl 39 i direktiv 2012/13 som det i ingressen för första och enda gången hänvisas till ovannämnda personers situation, eftersom samtliga föregående skäl avser redogörelsen för de minimibestämmelser som ska tillämpas i fråga om information till ”misstänkta eller tilltalade” vid straffrättsliga förfaranden. Formuleringen i skäl 39 bekräftar att unionslagstiftaren har gjort en åtskillnad mellan situationer, eftersom det anges att rätten att få skriftlig information om rättigheter i samband med frihetsberövande ”även” ”i tillämpliga delar [mutatis mutandis]” gäller för personer som blivit frihetsberövade som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. Detta latinska uttryck, som kan översättas med ”när nödvändiga ändringar väl har gjorts”, används vanligen vid en jämförelse mellan situationer som man avser att framställa som situationer som endast är av liknande slag.

39. Artikel 1 i direktiv 2012/13 är ännu tydligare, eftersom den i två olika meningar definierar direktivets dubbla syfte, nämligen att fastställa regler om rätten till information för två kategorier av personer, nämligen misstänkta och tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden, å ena sidan, och personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder, å andra sidan. Den terminologi som används återges med precision i de följande artiklarna 2–8, och endast i artikel 5 i direktivet, och således med undantag av de bestämmelser som avses i begäran om förhandsavgörande, hänvisas det uttryckligen till den andra kategorin. I artikel 2 i direktiv 2012/13 erinras i sin tur om den materiella tillämpligheten av direktivet enbart med avseende på fastställandet av begreppet straffrättsligt förfarande, genom att det i förevarande fall ges en vid betydelse från de första misstankarna fram till det slutliga beslutet om den berörda personens skuld. Av denna definition framgår även att bestämmelserna om personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder i artikel 5 i direktiv 2012/13 är unika och på ett visst sätt underordnade.

40. Vad närmare gäller räckvidden av de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 4, 6 och 7 i direktiv 2012/13, ska en jämförelse göras mellan dessa bestämmelser, som inbegriper artikel 3 i direktivet, med hänsyn till de uttryckliga hänvisningarna som gjorts där till den ena eller den andra av dessa texter.

41. Enligt artikel 4 i direktiv 2012/13 är medlemsstaterna skyldiga att lämna skriftlig information till misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats, om dels de processuella rättigheter som avses i artikel 3 i direktivet, däribland rätten att bli informerad om anklagelsen, vilken preciseras i artikel 6 i samma direktiv, dels ytterligare fyra rättigheter som anges i artikel 4.2 i direktivet, däribland rätten att få tillgång till material som rör målet, vilken beskrivs i detalj i artikel 7 i samma direktiv. I artikel 4.3 i direktiv 2012/13 föreskrivs dessutom att denna rättighetsinformation även ska innehålla grundläggande information om eventuella möjligheter, enligt nationell rätt, att angripa anhållandets laglighet, få till stånd en förnyad prövning av häktningsbeslutet eller begära tillfällig frigivning.

42. Såsom förtydligas i skäl 22 i direktiv 2012/13 och såsom föreskrivs i artikel 4.4 i direktivet, tillhandahålls en förlaga i bilaga I till detta direktiv för att hjälpa medlemsstaterna att utforma denna rättighetsinformation. Denna innehåller åtta rubriker avseende: A. Hjälp av en försvarare/rättshjälp, B. Information om anklagelsen, C. Tolkning och översättning, D. Rätten att tiga, E. Tillgång till handlingar, F. Information till en annan person om anhållandet eller häktningen/information till den berörda personens konsulära myndighet eller ambassad, G. Akut sjukvård, H. Frihetsberövandets varaktighet. Härav följer att rubrikerna B, E och H motsvarar de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 6.2, 7.1 och 4.3 i direktiv 2012/13.

43. I artikel 5 i direktiv 2012/13, jämförd med skäl 39 i samma direktiv, föreskrivs att personer som frihetsberövats som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder även ska erhålla ”lämplig” rättighetsinformation skriftligen och det hänvisas till den vägledande förlaga som återfinns i bilaga II till direktivet vars innehåll skiljer sig från innehållet i bilaga I. Den vägledande förlagan i bilaga II innehåller inte några rubriker avseende de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 6.2, 7.1 och 4.3 i direktiv 2012/13, vilka således inte är tillämpliga på personer som frihetsberövats som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder.

44. Såsom den tjeckiska regeringen har påpekat i sitt yttrande finns det inte någon bestämmelse i direktiv 2012/13 som vare sig föreskriver eller ger intrycket av att personer som frihetsberövats på grundval av en europeisk arresteringsorder ska erhålla skriftlig information med de uppgifter som finns i de två vägledande förlagorna i bilagorna I och II till direktivet. Tvärtom framgår det mycket tydligt av skäl 39 i direktiv 2012/13 att förlagan för rättighetsinformationen ”för sådana personer” endast utgörs av bilaga II till direktivet. Det framgår således av ordalydelsen i artiklarna 4 och 5 i direktiv 2012/13, jämförda med skälen 22 och 39 i samma direktiv, att de förlagor för rättighetsinformation som återges i dessa båda bilagor utesluter varandra.

45. Slutsatsen att artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 inte är tillämpliga på personer som frihetsberövats som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder stöds även av två andra omständigheter.

46. Det tycks i första hand relevant att beakta begreppen ”anhållande” eller ”häktning” av misstänkta eller tilltalade personer såsom de används i artiklarna 4, 6 och 7 i direktiv 2012/13. I skäl 21 i direktiv 2012/13 anges att ”[e]n hänvisning i detta direktiv till misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats bör förstås som en hänvisning till varje situation där misstänkta eller tilltalade personer under de straffrättsliga förfarandena frihetsberövas i den mening som avses i artikel 5.1 c i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] så som den tolkas i Europadomstolens rättspraxis”.

47. Sistnämnda bestämmelse avser den situationen där en person ”är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta”. En sådan situation skiljer sig emellertid från den som avses i artikel 5.1 f i Europakonventionen, det vill säga att en person är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning. Det sistnämnda fallet motsvarar det system med en europeisk arresteringsorder som införts genom rambeslut 2002/584.

48. För det andra framgår det av artiklarna 3 och 4 i direktiv 2012/13 att misstänkta och tilltalade tillerkänns olika rättigheter, däribland rätten att bli underrättad om anklagelsen och att få tillgång till material som rör målet som närmare anges i artikel 6 respektive artikel 7 i direktivet, ”så som dessa tillämpas enligt nationell rätt” i den berörda medlemsstaten. Denna uttryckliga hänvisning till ”nationell rätt” är emellertid inte förenlig med beaktandet av situationen för personer som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder, eftersom det i en sådan nödvändigtvis hänvisas till den utfärdande eller verkställande medlemsstatens lagstiftning, vilket bekräftas av ordalydelsen i artikel 5 i direktivet.

2. Den teleologiska tolkningen

49. Jag vill inledningsvis påpeka att en teleologisk tolkning, med hänsyn till tolkningsfrågans art, kräver en kombinerad prövning av syftena med direktiv 2012/13 och rambeslut 2002/584.

50. För att bedöma unionslagstiftarens vilja och följaktligen syftena med dessa rättsakter, är det nödvändigt att beakta dynamiken i skapandet, ur unionens perspektiv, av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt på området för straffrättsligt samarbete.

51. Det ska i detta avseende påpekas att rambeslut 2002/584, såsom framgår av dess skäl 6, utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, som stadfästs i artikel 82.1 FEUF, vilken ersatt artikel 31 FEU, med stöd av vilken rambeslutet antogs. Sedan dess har det straffrättsliga samarbetet successivt utökats med rättsliga instrument vilkas samordnade tillämpning syftar till att stärka medlemsstaternas förtroende för deras respektive nationella rättsordningar i syfte att säkerställa erkännande och verkställighet inom unionen av domar i brottmål för att undvika att gärningsmän går straffria.

52. Direktiv 2012/13 ingår, såsom framgår av skälen 11, 12 och 14 i detta, i denna uppsättning av rättsliga instrument som konkretiserar den färdplan som antogs av rådet år 2009 för att stärka den enskildes rättigheter i straffrättsliga förfaranden, vilken välkomnades av Europeiska rådet och förklarades ingå som en del i Stockholmsprogrammet. Av denna kronologiska ordning framgår att unionslagstiftaren har strävat efter att stärka det rättsliga samarbetet i brottmål genom att gå utöver det system med en europeisk arresteringsorder som redan inrättats för att fullt ut täcka det straffrättsliga förfarandet. Såsom anges i rådets resolution av den 30 november 2009 avseende nämnda färdplan ”[inkluderar] straffrättsliga förfaranden, … enligt denna resolution … etapperna före och under rättegången”.

53. Bland dessa instrument återfinns även följande: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder.

54. Alla dessa sekundärrättsliga bestämmelser, däribland direktiv 2012/13, syftar till att stärka misstänkta eller tilltalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, men de har även det gemensamt att de innehåller specifika bestämmelser om situationen för personer som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder, vilket på ett lämpligt sätt gör vissa av dessa rättigheter tillämpliga på dem. Tolkningen av de bestämmelser som avses i begäran om förhandsavgörande kan enligt min mening inte skiljas från detta särskilda normativa sammanhang, som kännetecknas av en lagstiftningsteknik inom ramen för vilken rättsliga instrument med dubbelt syfte används och i vilket den grundtext, det vill säga rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, inte längre i sig är tillräcklig för att bedöma rättigheterna för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder.

55. Just när det gäller direktiv 2012/13 vill jag påpeka att olika formuleringar som använts i kommissionens förslag till direktiv av den 20 juli 2010, som kan framstå som relativt tvetydiga när det gäller räckvidden av de rättigheter som föreskrivs däri, har försvunnit från den slutliga texten.

56. I skäl 25 angavs således att ” de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv” även bör gälla i tillämpliga delar i förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Denna allmänna formulering har ersatts av hänvisningen i skäl 39 i direktiv 2012/13 till blott rätten att bli skriftligen underrättad om sina rättigheter vid gripandet, med uttrycklig hänvisning till den förlaga till information som återfinns i bilaga II.

57. Artikel 2 i förslaget till direktiv, som avsåg tillämpningsområdet, innehöll redan i punkt 1, en identisk tidsmässig definition (ratione temporis), det vill säga från de första misstankarna fram till det slutgiltiga avgörandet av skuldfrågan. Punkt 2 hade således följande ordalydelse: ”Detta direktiv är tillämpligt på förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.” Det kan konstateras att dessa förfaranden inte ens nämns i artikel 2 i direktiv 2012/13.

58. Det ska däremot understrykas att det i förslaget till direktiv, i motiveringen till artikel 5, uttryckligen angavs att ”[p]ersoner som är föremål för en europeisk arresteringsorder omfattas av olika rättigheter”, vilket tog sig uttryck i en formulering av denna bestämmelse som ligger nära den nuvarande slutliga texten.

59. Det tycks således som om direktiv 2012/13 i första hand i huvudsak genom att fastställa gemensamma minimibestämmelser avser att reglera rätten till information för misstänkta eller tilltalade personer i nationella straffrättsliga förfaranden för att främja ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller deras respektive straffrättskipningssystem. Såsom anges i skälen 19, 22, 27 och 28 i direktiv 2012/13 och artiklarna 3, 4, 6 och 7 i detta direktiv syftar de sistnämnda just till att säkerställa ett effektivt utövande av rätten till försvar och ett rättvist förfarande. Dessa rättigheter ska verkställas i överensstämmelse med den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.

60. Detta direktiv syftar för det andra, och i andra hand, till att precisera på vilket sätt rätten till information ska tillämpas till förmån för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder. Artikel 5 i direktiv 2012/13 och dess bilaga II kompletterar således rambeslut 2002/584.

61. Även om dessa två föremål onekligen har ett samband eller kan beskrivas som parallella, eftersom utfärdandet av en europeisk arresteringsorder med nödvändighet har sitt ursprung i ett nationellt straffrättsligt förfarande, kan de inte förväxlas. Den eftersökta personens frihetsberövande leder automatiskt till att ett särskilt förfarande, som har karaktären av lex specialis, genomförs på grund av dess gränsöverskridande dimension.

62. Det ska i detta avseende erinras om att rambeslut 2002/584, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och mer effektivt system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, syftar till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. Systemet med en europeisk arresteringsorder gör det möjligt att undanröja, vilket framgår av skäl 5 i rambeslutet, komplexiteten och riskerna för förseningar i samband med de utlämningsförfaranden som fanns före antagandet av det beslutet. Enligt artikel 1.1 i rambeslutet är syftet med systemet med en europeisk arresteringsorder således att en eftersökt person ska gripas och överlämnas för att, med hänsyn till målet med rambeslutet, den som begått brottet inte ska undkomma straff och att denne åtalas eller avtjänar det frihetsstraff som han eller hon dömts till.

63. Domstolen har redan slagit fast att den verkställande myndighetens beslut bara är ett godkännande av att den eftersökta personen överlämnas, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2002/584. Förundersökningsförfaranden eller förfaranden avseende verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd eller den straffrättsliga prövningen i sak, omfattas inte av tillämpningsområdet för rambeslutet.

64. Fastställandet av de processuella rättigheterna för en person som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder är oupplösligt förbundet med unionslagstiftarens vilja som kom till uttryck i samband med upprättandet av nämnda arresteringsorder. Sistnämnda har utformats som en rättslig mekanism för ett snabbt och effektivt överlämnande av eftersökta personer mellan medlemsstaterna, genom att ersätta ett tungt utlämningssystem som ska bedömas av den politiska makten och som inte är ämnat att beakta den berörda personens situation i det straffrättsliga förfarandet i dess helhet. Såsom den tjeckiska regeringen med rätta har påpekat är således en persons rättigheter inom ramen för ett förfarande avseende en europeisk arresteringsorder logiskt sett inriktade på frågan om överlämnande till en annan medlemsstat och omfattar inte hela den uppsättning rättigheter som en person har i ett straffrättsligt förfarande enligt nationell rätt.

65. I detta sammanhang anser jag att varje tolkning av direktiv 2012/13 som leder till en extensiv tillämpning med avseende på person (ratione personae) och en stark sammankoppling av de två aktuella sekundärrättsliga bestämmelserna är oförenlig med föremålet, som avsiktligen begränsats, och syftet att påskynda det rättsliga samarbetet i rambeslut 2002/584, i vilket det i artikel 17.1 uttryckligen föreskrivs att den europeiska arresteringsordern ska behandlas och verkställas med skyndsamhet. Det är således viktigt att, i enlighet med den vilja som domstolen redan har gett uttryck för, undvika att verkningarna av de europeiska arresteringsorderna försvagas av förhalningsmetoder som syftar till att hindra verkställigheten av dessa arresteringsorder.

66. Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första tolkningsfrågan besvaras på så sätt att artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att de rättigheter som avses där inte är tillämpliga på personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder. Det ska under dessa omständigheter inte undersökas huruvida det, såsom den hänskjutande domstolen har anfört, är möjligt att ändra innehållet i formuläret för europeisk arresteringsorder, såsom det anges i artikel 8 i rambeslut 2002/584, genom att inkludera dessa rättigheter eller, om så inte är fallet, skicka handlingar till den gripne med upplysningar om hans eller hennes rättigheter i enlighet med ovannämnda bestämmelser i direktiv 2012/13.

67. Den hänskjutande domstolens övervägande att det förhållandet att personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder berövas de rättigheter som anges i ovannämnda bestämmelser i direktiv 2012/13 innebär ett åsidosättande av skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheter som föreskrivs i skäl 12 och artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, och närmare bestämt de krav som följer av artiklarna 6 och 47 i stadgan. Ett sådant övervägande leder i själva verket till frågan huruvida rambeslut 2002/584 är förenligt med de grundläggande rättigheter som skyddas i unionens rättsordning, vilket är föremålet för den andra frågan.

C. Den andra tolkningsfrågan

68. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida rambeslut 2002/584 är giltigt mot bakgrund av artiklarna 6 och 47 i stadgan, i den mån personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder inte garanteras de rättigheter som föreskrivs i de bestämmelser i direktiv 2012/13 som avses i beslutet om hänskjutande, vilket gör det omöjligt eller orimligt svårt för dessa personer att bestrida nationella och europeiska arresteringsorder, trots att dessa personer hålls frihetsberövade i den verkställande medlemsstaten på grundval av den europeiska arresteringsordern.

69. Det ska inledningsvis erinras om att unionen, enligt artikel 6.1 EUF, ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.

70. Det ska för det första understrykas att det system med en europeisk arresteringsorder som införts genom rambeslut 2002/584, vilket inte reglerar möjligheten att överklaga ett beslut om utfärdande av nämnda arresteringsorder, grundar sig på en presumtion om iakttagande av de grundläggande rättigheterna i stadgan, i vilken rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan ingår, och iakttagandet av rätten till försvar som följer av rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artiklarna 47 och 48 i stadgan.

71. Principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder, vilar nämligen på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna angående det faktum att respektive nationell rättsordning är i stånd att ge ett likvärdigt och effektivt skydd av de grundläggande rättigheter som erkänns inom unionen, särskilt rättigheterna i stadgan. Principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, innebär en skyldighet för var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten.

72. Rambeslut 2002/584 grundar sig närmare bestämt på principen att de beslut som rör en europeisk arresteringsorder omfattas av alla garantier som är kännetecknande för domstolsavgöranden, bland annat de som följer av de grundläggande rättigheter och de grundläggande rättsliga principer som anges i artikel 1.3 i rambeslutet, vilket innebär att samtliga förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna som föreskrivs i rambeslut 2002/584 kan bli föremål för domstolsprövning. Av detta följer att bestämmelserna i rambeslutet redan i sig föreskriver ett förfarande som uppfyller kraven i artikel 47 i stadgan, oberoende av de sätt som medlemsstaterna valt för tillämpningen av rambeslutet.

73. EU-domstolen har slagit fast att det, när det är fråga om förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, är den utfärdande medlemsstatens ansvar i första hand att se till att den eftersökta personens rättigheter iakttas. Det ska således presumeras att denna medlemsstat respekterar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns av denna rättsordning. Systemet med en europeisk arresteringsorder innehåller således två nivåer av skydd för de processuella rättigheter och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta. Det rättsliga skyddet på den första nivån, det vill säga vid antagandet av ett nationellt rättsligt avgörande, såsom en nationell arresteringsorder, kompletteras nämligen av skyddet på den andra nivån, det vill säga när den europeiska arresteringsordern utfärdas, vilket kan komma att ske kort tid efter det att nämnda nationella rättsliga avgörande har meddelats.

74. Vad gäller en åtgärd, såsom en europeisk arresteringsorder, som kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har, innebär detta skydd att ett avgörande ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer för att det ska kunna anses uppfylla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd. I synnerhet förutsätter den andra skyddsnivån för den berörda personens rättigheter att den utfärdande rättsliga myndigheten kontrollerar att erforderliga villkor för utfärdandet är uppfyllda och på ett objektivt sätt prövar – med beaktande av samtliga omständigheter som talar till den berörda personens för‑ och nackdel och utan att riskera att påtvingas yttre anvisningar, särskilt från den verkställande makten – huruvida utfärdandet är proportionerligt.

75. Det ankommer således på medlemsstaterna att se till att deras rättsordningar på ett effektivt sätt säkerställer ett domstolsskydd på den nivå som krävs enligt rambeslut 2002/584 med hjälp av de processrättsliga regler som de inför och som kan skilja sig från ett system till ett annat, så länge detta inte strider mot rambeslutets mål och de krav som följer av rambeslutet. I detta avseende kan de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd leda till införandet av en rätt att separat överklaga ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som fattats av en annan rättslig myndighet än en domstol. Med avseende på begäran om förhandsavgörande kan det noteras att ett nationellt system som föreskriver en rätt att överklaga beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring som kan utövas efter ett faktiskt överlämnande av den eftersökta personen uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

76. Det ska dessutom understrykas att även om medlemsstaterna enligt artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslutet medför inte detta erkännande någon absolut skyldighet att verkställa en utfärdad europeisk arresteringsorder. Den verkställande rättsliga myndigheten ska utföra en viss kontroll av den europeiska arresteringsordern och säkerställa att de grundläggande rättigheterna i dessa iakttas, såsom uttryckligen anges i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, innan den beslutar att överlämna den eftersökta personen för lagföring. Denna myndighet får inte acceptera ett åsidosättande av dessa rättigheter och har i ett sådant fall rätt att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder.

77. Avslutningsvis vill jag påpeka att domstolens praxis som det har erinrats om i detta förslag till avgörande med rätta kunnat betecknas som en ”proceduralisering” av principen om ömsesidigt förtroende inom ramen för genomförandet av den europeiska arresteringsordern, vilken syftar till att kompensera för att den nästan automatiskt utfärdas med processuella krav som garanterar de berörda personernas rättigheter.

78. För det andra föreskrivs i rambeslut 2002/584 ett antal processuella rättigheter för den person som anhålls på grundval av en europeisk arresteringsorder i den verkställande medlemsstaten, bland annat en rätt till information. Enligt artikel 11 i rambeslut 2002/584 ska den behöriga verkställande rättsliga myndigheten från och med gripandet upplysa den berörda personen om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll, om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten samt om vederbörandes rätt att biträdas av ombud och tolk. Dessa rättigheter motsvarar, utöver rätten att höras när den gripne inte samtycker till överlämnande enligt artikel 14 i nämnda rambeslut, de rättigheter som anges i den skriftliga information som utan dröjsmål ska meddelas den gripne för verkställighet av en europeisk arresteringsorder enligt artikel 5 i direktiv 2012/13.

79. I samband med delgivningen av innehållet i en arresteringsorder ska personen i fråga erhålla de uppgifter som krävs i det formulär för europeisk arresteringsorder som bifogats rambeslut 2002/584, som den utfärdande rättsliga myndigheten ska fylla i i syfte att förenkla och påskynda överlämnandeförfarandet inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 17 i rambeslut 2002/584. Enligt artikel 8 i rambeslutet avser dessa uppgifter naturligtvis uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2 i rambeslutet, men även brottets beskaffenhet och brottsrubricering, en beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes delaktighet i brottet. Det bör noteras att de två sistnämnda uppgifterna liknar dem som avses i artikel 6 i direktiv 2012/13.

80. Det tycks således som om en person som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder enligt artikel 11 i rambeslut 2002/584 och artikel 5 i direktiv 2012/13 får exakt, lämplig och tillgänglig information om sina rättigheter i ett tidigt skede av överlämnandeförfarandet, så att personen på ett effektivt sätt kan utöva dessa rättigheter inom ramen för detta förfarande.

81. Dessa rättigheter har ytterligare preciserats och kompletterats i bestämmelserna i direktiven 2010/64, 2013/48 och 2016/1919. Domstolen har således understrukit att rambeslut 2002/584 ingår i ett övergripande system med garantier för ett effektivt domstolsskydd som föreskrivs i andra unionsbestämmelser som antagits på området för straffrättsligt samarbete och som bidrar till att underlätta för den person som eftersöks med stöd av en europeisk arresteringsorder att utöva sina rättigheter, redan innan vederbörande överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. I synnerhet föreskrivs det i artikel 10 i direktiv 2013/48 att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet ska underrätta de eftersökta personerna om att de har rätt att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten. Det ska emellertid för det första preciseras att försvararen ska ha till uppgift att bistå försvararen i den verkställande medlemsstaten genom att ge den försvararen information och råd i syfte att låta den eftersökta personen utöva sina rättigheter ”som föreskrivs i rambeslut 2002/584/RIF” och för det andra att ovannämnda rätt inte ska påverka de tidsfrister som anges i rambeslut 2002/584 eller den verkställande rättsliga myndighetens skyldighet att inom ramen för dessa tidsfrister och under de villkor som fastställts enligt det rambeslutet avgöra om personen ska överlämnas.

82. Vad för det tredje gäller frihetsberövandet av den eftersökta personen, som den hänskjutande domstolen har anknutit till frågan om överklagande av den nationella arresteringsordern och den europeiska arresteringsordern, ska det understrykas att det enligt artikel 12 i rambeslut 2002/584 ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att, efter det att den eftersökta personen har gripits, fatta beslut om huruvida personen ska hållas kvar i häkte eller släppas på fri fot i avvaktan på ett beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern. Frihetsberövande krävs således inte nödvändigtvis och det är möjligt att när som helst tillfälligt försätta personen på fri fot i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning.

83. Dessa synpunkter kombineras med den omständigheten att unionslagstiftaren dels har säkerställt iakttagandet av rätten att yttra sig i den verkställande medlemsstaten, såsom den följer av bland annat artiklarna 14 och 18 i rambeslut 2002/584, vilket gör det möjligt för den berörda personen att effektivt bestrida att han eller hon hålls frihetsberövad, dels på ett rigoröst sätt har fastställt tidsmässiga ramar för antagandet av beslut avseende en europeisk arresteringsorder för att uppfylla målet att påskynda det rättsliga samarbetet.

84. Såsom angetts vad särskilt gäller antagande av beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern, föreskrivs i artikel 17.1 i rambeslut 2002/584 att en sådan order ska behandlas och verkställas med skyndsamhet. I rambeslutets artikel 17.2 och 17.3 fastställs exakta frister som medlemsstaterna ska iaktta på 10 respektive 60 dagar för att fatta det slutgiltiga beslutet om verkställande av nämnda arresteringsorder, beroende på om den eftersökte samtycker eller inte till överlämnandet. En förlängning med 30 dagar föreskrivs i punkt 4. Tidsramen för systemet med en europeisk arresteringsorder grundar sig således i stor utsträckning på en viljeyttring från nämnda person.

85. Samtidigt som domstolen har angett att de tidsfrister som fastställs i artikel 17 i rambeslut 2002/584 i princip är tillräckliga – bland annat mot bakgrund av den viktiga roll som principen om ömsesidigt erkännande spelar i det system som inrättats genom rambeslutet – för att den verkställande rättsliga myndigheten ska genomföra kontroller som föregår verkställigheten av den europeiska arresteringsordern och anta beslutet om verkställande av en sådan order, har den slagit fast att nämnda myndighet fortfarande är skyldig att anta detta beslut efter det att tidsfristerna har löpt ut och att artikel 12 i rambeslutet, jämförd med artikel 17 i rambeslutet, i princip inte utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten håller den eftersökta personen frihetsberövad enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, även om den sammanlagda tid som den eftersökta personen har suttit frihetsberövad överskrider dessa frister.

86. Vad som är viktigt är att domstolen, genom en tolkning av de berörda bestämmelserna som är förenlig med artikel 6 i stadgan, vars förklaringar hänvisar till artikel 5 i Europakonventionen och, i förevarande fall till artikel 5.1 f i stadgan, om utlämningsförfaranden, tydligt har modifierat denna lösning genom att precisera att eftersom utfärdandet av en europeisk arresteringsorder inte i sig kan motivera ett frihetsberövande av den eftersökta personen under en period som överstiger den tid som krävs för att verkställa den europeiska arresteringsordern, kan den verkställande rättsliga myndigheten enbart besluta att hålla denna person frihetsberövad om förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder har utförts tillräckligt omsorgsfullt och den period under vilken vederbörande hållits frihetsberövad följaktligen inte är orimligt lång. För att försäkra sig om detta måste myndigheten göra en konkret prövning av den aktuella situationen med beaktande av samtliga relevanta omständigheter för att bedöma huruvida förfarandets längd är motiverad.

87. Enligt min mening ska det även erinras om två bestämmelser i rambeslut 2002/584 som rör frihetsberövande av en person som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder, till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat till stöd för sina tvivel om huruvida denna rättsakt är giltig för det fall att de olika rättigheter till information som föreskrivs i direktiv 2012/13 som avses i begäran om förhandsavgörande inte är tillämpliga.

88. I artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att när tidsfristerna för överlämnande av den eftersökta personen har löpt ut efter det att beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern har antagits, ska personen försättas på fri fot om han eller hon fortfarande är frihetsberövad.

89. Vidare föreskrivs i artikel 26.1 i rambeslut 2002/584 att den utfärdande medlemsstaten ska avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten. Härigenom säkerställs att varje period av frihetsberövande – även sådana perioder som följer av att personen eventuellt hålls fortsatt frihetsberövad efter det att tidsfristerna i artikel 17 i rambeslutet har löpt ut – beaktas i vederbörlig ordning vid verkställighet av ett frihetsberövande straff i den utfärdande medlemsstaten.

90. I detta sammanhang anser jag inte att slutsatsen att artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 inte är tillämpliga på personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder – med avseende på en eventuell talan mot beslutet att utfärda en nationell och europeisk arresteringsorder och situationen för dessa personer under överlämnandeförfarandet – på något sätt innebär ett åsidosättande genom rambeslut 2002/584 av de krav som följer av artiklarna 6, 47 och 48 i stadgan.

91. Jag anser att rambeslut 2002/584, såsom det har preciserats och kompletterats genom bland annat artikel 5 i direktiv 2012/13 och den tolkning som domstolen har gjort, säkerställer de berörda personernas rättigheter, i enlighet med ovannämnda krav, samtidigt som effektiviteten i systemet för överlämnande av dessa personer säkerställs och därigenom effektiviteten i systemet för rättsligt samarbete mellan de medlemsstater i vilka den europeiska arresteringsordern utgör en av de väsentliga delarna.

92. Av det ovanstående följer att det finns anledning att besvara de hänskjutna frågorna så, att det vid prövningen av dessa frågor inte har framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av rambeslutet 2002/584.

VI. Förslag till avgörande

93. Mot bakgrund av anförda överväganden föreslår jag att domstolen besvarar Spetsializiran nakazatelen sads (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) frågor på följande sätt: Artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfarande ska tolkas så, att de rättigheter som avses där inte är tillämpliga på personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder. Vid prövningen av de hänskjutna frågorna har det inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 142, 2012, s. 1.

3 EGT L 190, 2002, s. 1.

4 Se dom av den 27 maj 2019, OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456).

5 Se dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:457).

6 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Gavanozov ( C‑324/17, EU:C:2019:312).

7 Se, bland annat, dom av den 12 oktober 2017, Sleutjes ( C‑278/16, EU:C:2017:757, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 26 och 27).

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 28 och 29).

10 Se dom av den 10 september 2014, Ben Alaya ( C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

11 Bilaga II innehåller fem rubriker som avser: A. Information om den europeiska arresteringsordern, B. Hjälp av en försvarare, C. Tolkning och översättning, D. Möjlighet till samtycke, E. Rätten att höras. Dessa rubriker motsvarar den eftersökta personens rättigheter som garanteras direkt i rambeslut 2002/584, vilket kommer att framgå nedan.

12 Det ska emellertid preciseras att när den eftersökta personen väl har överlämnats till den utfärdande rättsliga myndigheten kommer han eller hon att inta ställning som ”tilltalad” i den mening som avses i direktiv 2012/13 och kommer således att åtnjuta samtliga rättigheter som är knutna till denna ställning.

13 Se dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheterna i Lyon och Tours), ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 43).

14 Rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1) och ”Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd”, punkt 2.4 (EUT C 115, 2010, s. 1).

15 EUT L 280, 2010, s. 1.

16 EUT L 294, 2013, s. 1.

17 EUT L 132, 2016, s. 1.

18 EUT L 297, 2016, s. 1.

19 EUT L 81, 2009, s. 24.

20 COM(2010) 392 final.

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkt 34) och dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 36). I det första beslutet preciserade domstolen vidare, i punkt 36, att direktiv 2012/13 bidrar till upprättandet av en minimiharmonisering av straffrättsliga förfaranden inom unionen. Tillämpningen av reglerna i det direktivet i en medlemsstat ska ske oberoende av om det föreligger en gränsöverskridande situation i ett mål som handläggs där.

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 89).

23 Se dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av ett kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkterna 36–39) och dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 57).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av ett kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 56) och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 57).

25 Den uppfattning som framförts i beslutet om hänskjutande och som går ut på att anpassa den processuella situationen för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder till situationen för misstänkta eller tilltalade personer som avses i direktiv 2012/13 innebär enligt min mening att man förnekar särdraget hos förfarandet för gränsöverskridande överlämnande av den eftersökta personen mellan medlemsstaterna.

26 En tillämpning av artiklarna 4.3, 6.2 och 7.1 i direktiv 2012/13 på situationen för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder är under alla omständigheter meningslös när arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff.

27 Man kan närmare bestämt fråga sig vilka följder ett erkännande till förmån för personer som grips med stöd av en europeisk arresteringsorder har för rätten till tillgång till material som rör målet som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2012/13 och som preciseras i skäl 30 i direktivet i form av att den berörda personen och dennes advokat ges tillgång till handlingar och, i förekommande fall, fotografier och inspelningar av video- och ljudupptagningar som är nödvändiga för att, i enlighet med nationell rätt, effektivt bestrida lagenligheten av anhållandet eller häktningen av den misstänkte. Översändandet av material som rör målet kommer att göra det möjligt för den berörda personen och dennes advokat att begära in bevis som lagts fram eller begära ytterligare utredning, vilket onekligen påverkar genomförandet av överlämnandeförfarandet.

28 Dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 41).

29 Jag vill påpeka att denna ståndpunkt delas av kommissionen och av samtliga regeringar som inkommit med skriftliga yttranden inom ramen för detta förfarande.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 45).

31 Se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 48).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 et C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 77 och 78).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 56) och dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 46 och 47).

34 Se dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50).

35 Se dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

36 Se dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 60 och 61).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 64–66).

38 Se dom av den 30 maj 2013, F ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 50), dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff) ( C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 67) och dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 70 och 71).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, (Europeisk arresteringsorder – Garanti om att personen återsänds till den verkställande medlemsstaten ( C‑314/18, EU:C:2020:191, punkterna 39 och 40).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2013, Radu ( C‑396/11, EU:C:2013:39, punkt 41) och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 103 och 104). Som exempel kan nämnas den verkställande rättsliga myndighetens kontroll av risken för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de förhållanden som råder under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), av huruvida det organ som utfärdat arresteringsordern är en rättslig myndighet (dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861)), av huruvida det föreligger en nationell arresteringsorder (dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi ( C‑241/15, EU:C:2016:385), av huruvida principen non bis in idem iakttagits (dom av den 16 november 2010, Mantello ( C‑261/09, EU:C:2010:683)), av det förhållandet att villkoren för utfärdande av arresteringsordern och i synnerhet dess proportionerlighet är föremål för rättslig prövning i den medlemsstaten (dom av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige) ( C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078).

41 Rizcallah, C., ”La notion d’autorité judiciaire d’émission dans le cadre du mandat d’arrêt européen et la procéduralisation du principe de confiance mutuelle”, l’Observateur de Bruxelles, nr 119, s. 36.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 58 och 59).

43 Se dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 72 och 73).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 42, 52, 60 och 62).

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 53–59).

46 Se dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 51).