Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑662/19 P NRW. Bank/SRB
I. Inledning
1. Genom sitt överklagande har NRW. Bank (nedan kallad NRW) yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 26 juni 2019 i målet NRW. Bank/SRB ( T‑466/16, ej publicerad, EU:T:2019:445) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom avvisade tribunalen NRW:s talan om ogiltigförklaring av dels det beslut som fattats av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) i verkställande session den 15 april 2016 om förhandsbidragen för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) (SRB/ES/SRF/2016/06) (nedan kallat det första omtvistade beslutet), dels SRB:s beslut i verkställande session den 20 maj 2016 om justering av förhandsbidragen för år 2016 (SRB/ES/SRF/2016/13), som kompletterade det första omtvistade beslutet (nedan kallat det andra omtvistade beslutet), i den del dessa beslut avsåg NRW (nedan gemensamt kallade de omtvistade besluten).
2. Det centrala juridiska spörsmålet i förevarande mål är frågan hur de omtvistade besluten ska kvalificeras i rättsligt hänseende och hur de förhåller sig till varandra. Tribunalen ansåg i huvudsak att det andra omtvistade beslutet var av delvis bekräftande karaktär och inte påverkade den sakfråga som NRW lyfte genom sin talan vid tribunalen, nämligen frågan huruvida NRW:s skulder med anknytning till dess utvecklingsfrämjande verksamhet skulle undantas vid beräkningen av dess bidrag.
3. NRW har i sitt överklagande i första hand gjort gällande att det andra omtvistade beslutet ersatte det första omtvistade beslutet och, i andra hand, att den ändring av det första omtvistade beslutet som det andra omtvistade beslutet medförde gav upphov till en ny frist för att väcka talan, inte bara vad gällde det andra omtvistade beslutet, utan även vad gällde sakfrågan i talan.
4. Jag vill påpeka att jag i detta förslag till avgörande kommer att använda mig av den terminologi som tribunalen använde, enligt vilken det inte rör sig om två rättsakter som utgör en helhet, i den form som fastställdes genom den senare rättsakten, utan om två beslut, men att detta inte på något sätt föregriper min uppfattning om huruvida NRW:s överklagande är välgrundat. Jag använder denna terminologi för att underlätta läsningen av förslaget till avgörande och för att kunna hänvisa till tribunalens resonemang i den överklagade domen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning (EU) nr 806/2014
5. I artikel 54.1 i förordning (EU) nr 806/2014 föreskrivs följande:
”[Gemensamma resolutionsnämnden] ska i sin verkställande session
a) förbereda alla beslut som ska antas av [SRB] vid plenarsessionen,
b) fatta alla beslut som behövs för att genomföra denna förordning, om inget annat anges i denna förordning”
6. Artikel 67.4 i denna förordning har följande lydelse:
”De bidrag som avses i artiklarna 69, 70 och 71 ska insamlas från enheter som avses i artikel 2 av de nationella resolutionsmyndigheterna och överföras till [SRF] i enlighet med avtalet.”
7. Artikel 70 i förordning nr 806/2014 har rubriken ”Förhandsbidrag”, och där föreskrivs följande i punkt 2:
”[Gemensamma resolutionsnämnden] ska varje år, efter att ha hört [Europeiska centralbanken (ECB)] eller den nationella behöriga myndigheten, och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna, beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån.
Varje år ska beräkningen av de enskilda institutens bidrag baseras på
a) ett fast bidrag, som ska vara proportionellt mot beloppet för ett instituts skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier, och
b) ett riskjusterat bidrag, som ska baseras på de kriterier som fastställs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, med beaktande av proportionalitetsprincipen, utan att skapa snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna.
Förhållandet mellan det fasta bidraget och det riskjusterade bidraget ska beakta en balanserad fördelning av bidragen mellan olika typer av banker.
Under inga omständigheter får det sammanlagda beloppet av de enskilda bidragen från alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, beräknat enligt leden a och b, på årsbasis överstiga 12,5 % av målnivån.”
B. Genomförandeförordning (EU) 2015/81
8. I artikel 4 i genomförandeförordning (EU) 2015/81 föreskrivs följande:
”För varje bidragsperiod ska [SRB] beräkna det årliga bidrag som varje institut ska betala på grundval av den årliga målnivån för [SRF], efter samråd med ECB eller de nationella behöriga myndigheterna och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna. Den årliga målnivån ska fastställas på grundval av den målnivå för [SRF] som avses i artiklarna 69.1 och 70 i förordning [nr 806/2014] och i enlighet med den metod som anges i delegerade förordning (EU) 2015/63[].”
9. I artikel 5 i denna genomförandeförordning föreskrivs följande:
”1. [Gemensamma resolutionsnämnden] ska till respektive berörd nationell resolutionsmyndighet meddela sina beslut om beräkning av årliga bidrag från de institut som är auktoriserade på respektive nationellt territorium.
2. Efter att ha mottagit det meddelande som avses i punkt 1 ska varje nationell resolutionsmyndighet underrätta varje institut som är auktoriserat i dess medlemsstat om det beslut som [SRB] har fattat om beräkning av det årliga bidraget från det institutet.”
C. Delegerad förordning 2015/63
10. I delegerad förordning 2015/63 föreskrivs följande i artikel 5.1:
”De bidrag som avses i artikel 103.2 i direktiv [2014/59] ska beräknas med avdrag för följande skulder:
…
b) Skulder som skapas av ett institut som är medlem i ett institutionellt skyddssystem enligt artikel 2.1.8 i direktiv [2014/59] och som av den behöriga myndigheten har fått tillstånd att tillämpa artikel 113.7 i [förordning (EU) nr 575/2013] [], genom ett avtal som ingås med ett annat institut som är medlem av samma institutionella skyddssystem;
…”
III. Bakgrund till tvisten
11. NRW. Bank är utvecklingsbank för Nordrhein-Westfalen (delstaten Nordrhein-Westfalen, Tyskland).
12. NRW bedriver i huvudsak tre typer av verksamhet, nämligen utvecklingsverksamhet, som motsvarar nästan två tredjedelar av dess tillgångar, utvecklingsfrämjande verksamhet, som motsvarar ungefär en tredjedel av dess tillgångar, och annan verksamhet som motsvarar bankens övriga tillgångar.
13. År 2015, innan förordning nr 806/2014 trädde i kraft och med tillämpning av direktiv 2014/59, såsom det genomförts genom delegerad förordning 2015/63, fastställde den tyska tillsynsmyndigheten, Bundesanstalt für Finanzmarktstabilisierung (den federala myndigheten för stabilisering av finansmarknaderna, Tyskland) (nedan kallad FMSA) NRW:s förhandsbidrag för år 2015. FMSA fann härvid att såväl NRW:s utvecklingsverksamhet som dess utvecklingsfrämjande skulle undantas vid denna beräkning.
14. År 2016 uppgav NRW, i den blankett med rubriken ”Förhandsbidrag till [SRF] – deklarationsblankett för bidragsperioden 2016” som hade upprättats av SRB och översänts av FMSA till NRW, att summan av NRW:s samtliga åtaganden avseende utvecklingsverksamheten och den utvecklingsfrämjande verksamheten skulle undantas vid beräkningen av förhandsbidraget för år 2016, i den mening som avses i artikel 5.1 i den delegerade förordningen 2015/63.
15. Efter det att den sålunda ifyllda blanketten hade lämnats in underrättades NRW emellertid om att den utvecklingsfrämjande verksamheten enligt SRB inte kunde undantas från beräkningen. NRW ingav då en korrigerad deklarationsblankett i vilken den endast uppgav det totala värdet av de åtaganden som hade samband med bankens utvecklingsverksamhet såsom undantaget från beräkningen.
16. Genom det första omtvistade beslutet fastställde SRB, i sin verkställande session, med stöd av artikel 54.1 b och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, storleken på förhandsbidragen för år 2016 från var och en av de enheter som avses i artikel 2 i denna förordning, däribland NRW.
17. Genom meddelande om uppbörd av den 22 april 2016, som NRW mottog den 25 april 2016, underrättade FMSA NRW om att SRB hade fastställt dess förhandsbidrag till SRF för år 2016 och angav det belopp som skulle betalas (nedan kallat det första meddelandet om uppbörd).
18. Genom det andra omtvistade beslutet höjde SRB det bidrag som NRW skulle betala. Tribunalen redogjorde inte för skälet till antagandet av detta beslut och det höjda bidraget. Det framgår emellertid av punkterna 70 och 71 i den överklagade domen att dessa skäl enligt tribunalen var skilda från den sakfråga som talan avsåg, det vill säga huruvida de av NRW:s skulder som hade samband med den utvecklingsfrämjande verksamheten borde ha undantagits vid beräkningen av bidraget. Under förfarandet vid domstolen har SRB angett att den i det andra omtvistade beslutet endast korrigerade ett skrivfel som hade sin grund i ett tillfälligt tekniskt fel i beräkningsformeln, som utgjordes av en felaktig indikator på tillhörighet till ett institutionellt skyddssystem. Istället för tecknet ” - ” som föreskrivs i steg 4 i bilaga I i den delegerade förordningen 2015/63 för riskindikatorn ”Medlemskap i ett institutionellt skyddssystem” (nedan kallad SPI‑indikatorn) infogades tecknet ”+ ”. Detta innebar inte att det hade gjorts någon bedömning av nya sakomständigheter eller någon ny rättslig bedömning.
19. Genom meddelande om uppbörd av den 10 juni 2016 (nedan kallat det andra meddelandet om uppbörd), som mottogs av NRW den 13 juni 2016, förelade FMSA NRW att betala det höjda belopp som framgick av det andra omtvistade beslutet.
IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
20. NRW väckte talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 augusti 2016. Den 2 november 2016 inkom SRB med svaromål.
21. Genom beslut av den 10 och den 11 januari 2017 biföll ordföranden på tribunalens åttonde avdelning Europeiska kommissionens och Europeiska unionens råds interventionsansökningar.
22. Under förfarandet vid tribunalen vidtogs flera åtgärder för processledning i syfte att från SRB erhålla en fullständig kopia av originalen av de omtvistade besluten.
23. Genom den överklagade domen av den 26 juni 2019 avvisade tribunalen talan utan att pröva de grunder som NRW hade åberopat.
24. Tribunalen fann inledningsvis att NRW:s yrkande om ogiltigförklaring av ”[SRB:s] beslut om fastställande av [NRW:s] årliga bidrag till [SRF] för räkenskapsåret 1 januari 2016–31 december 2016” visade att talan avsåg såväl det första som det andra omtvistade beslutet. Tribunalen angav därvid att NRW hade preciserat att den ansåg att det rörde sig om ett ”övergripande beslut av SRB” och att den därigenom ifrågasatte ”SRB:s beslut i den form den gett sitt andra beslut”, det vill säga ”SRB:s slutliga beslut”.
25. När det gäller det första omtvistade beslutet konstaterade tribunalen inledningsvis att det är till de nationella resolutionsmyndigheterna som SRB:s beslut riktar sig, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och att de omtvistade besluten varken hade offentliggjorts eller delgetts NRW, som inte var den som dessa beslut riktade sig till.
26. Tribunalen erinrade därefter om att när en rättsakt varken har offentliggjorts eller delgetts börjar fristen för att väcka talan löpa först när den berörde får exakt kännedom om innehållet i och skälen till rättsakten, under förutsättning att vederbörande begär att få ta del av hela rättsakten inom rimlig tid, och att fristen för att väcka talan, med detta förbehåll, börjar löpa först när den berörde får exakt kännedom om innehållet i och skälen till rättsakten i fråga på ett sådant sätt att denne kan utöva sin rätt att väcka talan.
27. Slutligen konstaterade tribunalen att NRW hade fått kännedom om det första omtvistade beslutet vid mottagandet den 25 april 2016 av det första meddelandet om uppbörd, vilket NRW hade gett in i sin begäran till FMSA om att få ta del av handlingarna i ärendet den 22 augusti 2016, det vill säga nästan fyra månader efter den dag då NRW hade mottagit det första meddelandet om uppbörd. Tribunalen tillade att det, med hänsyn till hur FMSA hade genomfört de omtvistade besluten, inte fanns något som tydde på att det andra omtvistade beslutet hade ersatt det första omtvistade beslutet. Tribunalen konstaterade bland annat att även om det för det första antogs att NRW, efter att ha mottagit den skrivelse av den 23 maj 2016 genom vilken FMSA hade underrättat Bundesverband Öffentlicher Banken Deutschlands e.V. (den federala sammanslutningen av tyska offentliga banker, Tyskland) om att ett nytt meddelande om uppbörd skulle antas, kunde ha fog för att anta att syftet med denna skrivelse var att återkalla det första meddelandet om uppbörd och ersätta det med ett nytt, och för det andra att det därför var tillrådligt att avvakta detta nya meddelande, borde NRW ha förstått att detta antagande var felaktigt senast den 13 juni 2016 som var den dag då NRW mottog det andra meddelandet om uppbörd. NRW lät emellertid ytterligare två månader förflyta innan den begärde att få ta del av det första omtvistade beslutet. Tribunalen fann även att det andra omtvistade beslutet inte hade upphävt det första omtvistade beslutet, utan endast innebar en justering av de bidragsbelopp som fastställts i det första omtvistade beslutet. Eftersom NRW inte hade begärt att få ta del av detta beslut och varken hade gjort gällande eller styrkt att det förelåg oförutsebara omständigheter eller force majeure som gjorde det möjligt att avvika från talefristen, fann tribunalen att talan, som väcktes den 23 augusti 2016, hade väckts för sent med avseende på det första omtvistade beslutet.
28. Såvitt avsåg det andra omtvistade beslutet angav tribunalen inledningsvis att det var ostridigt mellan parterna att talan hade väckts inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Den noterade därefter att NRW hade klandrat SRB för att ha åsidosatt vissa bestämmelser i den relevanta lagstiftningen genom att inte, vid beräkningen av NRW:s förhandsbidrag för 2016, ha undantagit de skulder som var hänförliga till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet. Vidare underströk tribunalen att det andra omtvistade beslutet inte innehöll några nya uppgifter på denna punkt, att SRB inte på något sätt hade omprövat den bedömning som redan gjorts i samband med antagandet av det första omtvistade beslutet av frågan huruvida man vid beräkningen av NRW:s förhandsbidrag skulle undanta de skulder som var knutna till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet samt att NRW inte hade framställt någon begäran till SRB eller FMSA, grundad på nya och väsentliga omständigheter, om omprövning av denna fråga. Tribunalen tillade i detta avseende att NRW, som genom det andra meddelandet om uppbörd hade underrättats om skälen till den justering som gjorts genom det andra omtvistade beslutet, inte hade anfört någon grund eller något argument mot detta beslut. Härav drog tribunalen slutsatsen att talan mot det andra omtvistade beslutet inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom detta beslut, med avseende på saken i målet, enbart utgjorde en bekräftelse av det första omtvistade beslutet och att NRW inte hade anfört någon grund eller något argument mot det andra omtvistade beslutet.
V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkandens
29. NRW har i första hand yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara SRB:s beslut om NRW:s årliga bidrag till omstruktureringsfonden för år 2016 samt förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna. I andra hand, vad gäller yrkandet om upphävande, har NRW yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen.
30. SRB har yrkat att i den mån överklagandet kan tas upp till sakprövning ska domstolen ogilla det och vidare att NRW ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. För det fall domstolen skulle anse att överklagandet är välgrundat, har SRB yrkat att domstolen ska återförvisa målet till tribunalen för ett slutligt avgörande och besluta att beslut i fråga om rättegångskostnaderna för överklagandet ska meddelas senare.
31. Rådet, som har intervenerat till stöd för SRB:s yrkanden, har yrkat att domstolen, för det fall den upphäver den överklagade domen, ska fastställa att det inte finns någon omständighet som gör det möjligt att ifrågasätta lagenligheten eller giltigheten av genomförandeförordning 2015/81.
32. Kommissionen, som har intervenerat till stöd för SRB:s yrkanden, har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta NRW att ersätta rättegångskostnaderna.
33. I enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler har domstolen beslutat att avgöra målet på handlingarna.
VI. Bedömning
34. NRW har anfört två grunder till stöd för sitt överklagande. Det ska härvid noteras att tribunalen avvisade talan utan att pröva den i sak. Dessa två grunder för överklagandet avser därför inte den sakfråga som NRW avsåg med grunderna för sin talan, det vill säga huruvida SRB, när den antog av de omtvistade besluten, vid beräkningen av NRW:s bidrag borde ha undantagit de skulder som var hänförliga till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet.
35. Rådet och kommissionen har inte inkommit med synpunkter på de två grunder som NRW har åberopat till stöd för sitt överklagande utan har endast yttrat sig över de argument som NRW anfört beträffande ogiltighet, tolkning och tillämpning av den relevanta lagstiftningen.
36. NRW gjorde nämligen i sin talan vid tribunalen gällande att den relevanta lagstiftningen hade åsidosatts genom att den utvecklingsfrämjande verksamheten inte hade erhållit en förmånlig behandling och att förhandsbidraget följaktligen hade fastställts på en för hög nivå. Anledningen till detta var enligt NRW att det hade gjorts en felaktig tolkning av den delegerade förordningen 2015/63 eller – vilket är mer relevant när det gäller rådets och kommissionens synpunkter – att själva förordningen antogs på ett rättsstridigt sätt, i strid med rättsakter av högre rang.
37. Under förfarandet vid domstolen har NRW, efter den kortfattade framställningen av grunderna, i punkt 101 i sitt överklagande angett att den helt och hållet hänvisar till sina yttranden vid tribunalen, i synnerhet de som gör gällande att bankens utvecklingsfrämjande verksamhet ska behandlas förmånligt vid beräkningen av bidraget.
38. Om NRW hade önskat åberopa andra grunder för att bestrida den överklagade domen, hade den inte kunnat göra detta enbart genom att hänvisa till sin talan vid tribunalen. Såsom kommissionen har påpekat kan sådana grunder inte godtas, eftersom de inte är tillräckligt väl underbyggda och att det således var uppenbart att de inte kunde upptas till prövning.
39. Jag anser därför att hänvisningen i punkt 101 i överklagandet ska förstås så, att NRW hänvisar till sina yttranden vid tribunalen för det fall domstolen skulle upphäva den överklagade domen och själv slutligt avgöra målet.
40. Enligt min uppfattning är det således de grunder som NRW uttryckligen har anfört till stöd för sitt överklagande som ska prövas, varvid diskussionen som rör yttrandena i sakfrågan, till vilka det hänvisas i punkt 101 i detta överklagande, ska lämnas därhän. I den överklagade domen tog tribunalen nämligen inte ställning i sak till de grunder som NRW hade åberopat, utan prövade endast huruvida överklagandet kunde tas upp till sakprövning. Att under dessa omständigheter anse att domstolen, efter ett eventuellt upphävande av den överklagade domen, slutligt skulle kunna avgöra målet i sak, skulle leda till att sakfrågan målet endast prövades vid en av en unionsdomstolarnas instanser.
A. Den första grunden
41. Genom den första grunden, som avser åsidosättande av artikel 263 sjätte stycket FEUF och artikel 60 i rättegångsreglerna, har NRW gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att talan hade väckts för sent såvitt avsåg det första omtvistade beslutet. Denna grund består av fyra delar.
1. Den första delgrunden
42. Genom den första delgrunden har NRW gjort gällande att det andra omtvistade beslutet ersatte det första omtvistade beslutet och att fristen för att väcka talan följaktligen iakttogs. Inom ramen för denna delgrund har NRW för det första hävdat att tribunalens bedömning av förhållandet mellan de omtvistade besluten var inkonsekvent och motsägelsefull och för det andra att det andra omtvistade beslutet utgör ett nytt beslut och således inte är av bekräftande karaktär.
a) Huruvida tribunalens bedömning var inkonsekvent och motsägelsefull
43. Enligt NRW var tribunalens bedömning av förhållandet mellan de omtvistade besluten inkonsekvent och motsägelsefull. För det första angav tribunalen i punkt 65 i den överklagade domen att det andra omtvistade beslutet endast innebar att det hade gjorts en ”justering” av de bidragsbelopp som fastställts i det första omtvistade beslutet. För det andra konstaterade tribunalen, i punkt 75 i den överklagade domen, att det andra omtvistade beslutet, med avseende på saken i målet, enbart utgjorde en ”bekräftelse” av det tidigare beslutet. När det gäller de två meddelandena om uppbörd, vars innehåll motsvarade innehållet i de omtvistade besluten, fann emellertid tribunalen i punkt 63 i den överklagade domen att det andra meddelandet utgjorde en ”ändring” av det första.
44. Jag konstaterar att tribunalens bedömning i punkterna 65 och 75 i den överklagade domen avseende förhållandet mellan de omtvistade besluten i sig varken är inkonsekvent eller motsägelsefull.
45. Utan att förneka att justeringen av NRW:s förhandsbidrag, såsom den godkänts genom det andra omtvistade beslutet, hade krävt en ny beräkning av detta bidrag, angav nämligen tribunalen i punkt 71 i den överklagade domen att det följer av rättspraxis avseende bekräftande rättsakter att det andra omtvistade beslutet inte kunde bli föremål för en talan såvitt avser den bedömning ”som redan gjorts av SRB i samband med antagandet av det första omtvistade beslutet beträffande den enda fråga som är för handen i förevarande mål och som är huruvida NRW:s bidrag skulle ha beräknats med undantagande av de skulder som var hänförliga till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet”, och det var denna bedömning som, enligt punkt 75 i den överklagade domen, ”utgjorde saken i målet”.
46. Vidare förefaller tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, ha ansett att det andra omtvistade beslutet kunde bli föremål för en talan avseende den justering som gjordes genom detta beslut. NRW åberopade emellertid inte någon grund avseende denna justering, vilken därför inte omfattades av saken i målet.
47. Det framgår av de avsnitt som återgetts ovan att det andra omtvistade beslutet enligt tribunalens resonemang var av delvis bekräftande art, i den del det avsåg saken i målet, vilken utgjordes av frågan huruvida de av NRW:s skulder som hade samband med bankens utvecklingsfrämjande verksamhet skulle undantas vid beräkningen av dess bidrag. Det var således mot bakgrund av saken i målet som det prövades om NRW:s talan kunde tas upp till sakprövning.
48. Under dessa omständigheter, och utan att föregripa bedömningen av huruvida det resonemang som ligger till grund för den överklagade domen är välgrundat, ska detta argument underkännas och de övriga argumenten i den första grundens första del prövas.
b) Argumentet att det andra omtvistade beslutet ersatte det första omtvistade beslutet
49. NRW har med hänvisning till tribunalens praxis, vilken det även hänvisas till i den överklagade domen, gjort gällande att ”ett beslut är en ren bekräftelse av ett tidigare beslut om det inte innehåller någon ny omständighet jämfört med den tidigare rättsakten och om det inte har föregåtts av en omprövning av den ställning som mottagaren av rättsakten har”. Mot bakgrund av de två kriterier som en rättsakt ska uppfylla för att kunna kvalificeras som ”bekräftande”, utgör det andra omtvistade beslutet således inte en bekräftelse av det första omtvistade beslutet.
50. NRW har i detta sammanhang för det första gjort gällande att de årliga bidragen som fastställts för banken är olika i de två omtvistade besluten och att det andra omtvistade beslutet således inte kan anses vara rent bekräftande. NRW:s rättsliga ställning ändrades, och försämrades närmare bestämt genom det andra omtvistade beslutet. Dessutom grundade sig det andra omtvistade beslutet på nya omständigheter, nämligen en ändrad bedömning av en SPI‑indikator, och utgör inte en rättelse av ett enkelt räknefel.
51. NRW har, för det andra, först och främst angett att den rättspraxis som tribunalen hänvisade till, avseende rent bekräftande rättsakter, inte stöder den överklagade domen. Tribunalen tillämpade de kriterier som en rättsakt måste uppfylla för att kunna kvalificeras som ”bekräftande” på ett felaktigt sätt. Jag konstaterar att detta argument huvudsakligen utgör en upprepning av de anmärkningar från NRW och som återges i punkt 50 i mitt förslag till avgörande.
52. NRW har vidare anfört att den rättspraxis som tribunalen hänvisade till avser situationer där talan avsåg en bekräftande skrivelse från en myndighet, delgiven som svar på en enskild begäran beträffande skälen till ett antaget beslut. I förevarande fall utgör den ifrågasatta rättsakten emellertid inte en ”bekräftande skrivelse” från SRB, utan SRB:s slutberäkning, vilken endast förekommer i det andra omtvistade beslutet. Det var nämligen på eget initiativ som SRB gjorde en ny beräkning av förhandsbidraget, varvid den grundade sig på en modifierad analys av åtminstone en partiell indikator i beräkningsförfarandet.
53. Jag har svårt att förstå det argument som NRW har anfört i sina kompletterande kommentarer angående den rättspraxis som tribunalen hänvisade till. NRW tycks nämligen anse dels att denna rättspraxis inte är relevant, dels att en fördjupad undersökning av densamma bekräftar dess ståndpunkt vad gäller den rättsliga kvalificeringen av det andra omtvistade beslutet. Jag antar att dessa kompletterande kommentarer ska förstås på så sätt att det andra omtvistade beslutet, enligt NRW, inte kan betraktas som en bekräftande rättsakt, eftersom det inte antogs som svar på en begäran om omprövning.
54. NRW har för det tredje hävdat att det skulle ha varit onödigt att i det andra meddelandet om uppbörd ange vilka rättsmedel som fanns att tillgå om det andra omtvistade beslutet hade varit rent bekräftande. Den omständigheten att FMSA lämnade denna uppgift bekräftar därför att detta beslut utgör ett nytt beslut.
55. NRW har för det fjärde påpekat att omnämnandet i rubrikerna till det andra omtvistade beslutet och i det andra meddelandet om uppbörd av deras justerande karaktär (”supplementing”) saknar relevans och att det endast är innehållet i dessa rättsakter som är av betydelse.
56. SRB har gjort gällande att NRW:s argument att det andra omtvistade beslutet inte är en bekräftande rättsakt inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det huvudsakligen är tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna som NRW har bestritt.
57. Frågan huruvida ett omtvistat beslut enbart utgör en ren bekräftelse av ett tidigare beslut kan emellertid, i egenskap av rättsfråga, prövas av domstolen inom ramen för ett överklagande. Detsamma gäller med nödvändighet i än högre grad frågan huruvida, såsom NRW har gjort gällande i sitt överklagande, ett beslut har ersatt det tidigare beslutet. De argument som NRW har anfört till stöd för den första delen av den första grunden för överklagandet ska således prövas.
1) Relevansen av hur den senare rättsakten rubricerats
58. Jag ska inledningsvis undersöka NRW:s argument att svaret på frågan huruvida en rättsakt i rättsligt hänseende ska anses vara ”bekräftande” inte kan vara beroende av hur rättsakten rubricerats utan måste grundas på dess innehåll. NRW förefaller således klandra tribunalen för att dess kvalificering av det andra omtvistade beslutet felaktigt grundade sig på detta besluts rubrik och rubriken till det andra meddelandet om uppbörd (”supplementing”) i stället för innehållet i dessa rättsakter.
59. Detta argument bygger på en selektiv och följaktligen felaktig tolkning av den överklagade domen.
60. Det följer förvisso av fast rättspraxis avseende upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring, att såväl den angripna rättsaktens innehåll som avsikten hos dess upphovsmän ska beaktas när en sådan rättsakt ska kvalificeras.
61. Det ska även noteras att formuleringen i punkt 65 i den överklagade domen kan ge intryck av att tribunalen, för att komma fram till slutsatsen att det andra omtvistade beslutet endast hade justerat de bidragsbelopp som fastställts i det första överklagade beslutet, särskilt grundade sig på rubriken i det andra omtvistade beslutet.
62. Det framgår emellertid av den överklagade domen, och särskilt av dess punkt 71, att tribunalen även analyserade innehållet i det andra omtvistade beslutet för att komma fram till att detta beslut, vad gäller frågan huruvida man vid beräkningen av NRW:s bidrag skulle utesluta de skulder som var knutna till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet, inte innehöll någon ny omständighet. Som jag förstår det var det också på grundval av denna slutsats som tribunalen fann att det andra omtvistade beslutet inte hade ersatt det första omtvistade beslutet, utan ändrat det såvitt avsåg SPI‑indikatorn.
63. NRW:s argument att tribunalen grundade sig på rubriken i det andra omtvistade beslutet för att avgöra dess rättsliga kvalificering kan således inte godtas.
2) Huruvida upplysningen om rättsmedel var relevant
64. Även NRW:s argument som avser upplysningen om tillgängliga rättsmedel i det andra meddelandet om uppbörd från FMSA måste underkännas.
65. Utan att i detta skede vilja uttala mig om NRW:s eventuella ursäktliga misstag vad gäller denna uppgift, ska det påpekas att en sådan upplysning i en rättsakt som har utfärdats av ett organ inte kan påverka kvalificeringen av en rättsakt som tidigare har meddelats av ett annat organ.
66. Det kan vidare konstateras att tribunalen ansåg att det andra omtvistade beslutet var av bekräftande karaktär såvitt avsåg saken i målet, inte att det hade denna karaktär som helhet. Ur detta perspektiv var således upplysningen om rättsmedel i det andra meddelandet om uppbörd från FMSA inte utan relevans. Enligt rättspraxis kan dessutom även en rent bekräftande rättsakt angripas när den bekräftade rättsakten inte har vunnit laga kraft i förhållande till en sökande. Det andra meddelandet om uppbörd delgavs NRW den 13 juni 2016, mindre än två månader efter delgivningen av det första meddelandet den 25 april 2016. Man skulle således kunna hävda att det även när det gäller de delar av det andra omtvistade beslutet som ansetts vara av bekräftande art fanns skäl för att underrätta NRW, i det andra meddelandet om uppbörd, om de rättsmedel som fanns att tillgå.
67. Detta argument kan följaktligen inte godtas. Jag övergår nu således först till att undersöka NRW:s argument avseende relevant rättspraxis i fråga om bekräftande rättsakter. Därefter ska jag med tillämpning av denna rättspraxis bedöma det andra omtvistade beslutets rättsliga kvalificering såsom ”delvis bekräftande” mot bakgrund av relevant rättspraxis.
3) Rättsakter antagna på eget initiativ av upphovsmännen såsom bekräftande rättsakter
68. Det ska påpekas att den rättspraxis som är relevant i förevarande fall, det vill säga rättspraxis avseende bekräftande rättsakter, härrör från avgöranden som meddelats i mål om upptagande till sakprövning av talan som väckts mot bekräftande rättsakter som, i de flesta fall, har antagits till följd av en begäran om omprövning av en tidigare rättsakt.
69. Det är således inte förvånande att domen i målet CMB och Christof/kommissionen, som tribunalen hänvisade till i punkterna 67–69 i den överklagade domen, rör ett sådant fall. Detta är även anledningen till att denna rättspraxis ofta innehåller övervägandet att ”frågan huruvida en rättsakt är bekräftande inte kan avgöras endast genom att dess innehåll jämförs med innehållet i det tidigare beslut som den anses bekräfta, utan även ska bedömas i förhållande till arten av den begäran på vilken den utgör ett svar”.
70. I nämnda rättspraxis återfinns, förutom en uppräkning av de kriterier som en rättsakt ska uppfylla för att kunna kvalificeras som ”bekräftande”, även överväganden enligt vilka det dels endast är förekomsten av nya och väsentliga omständigheter som kan motivera en begäran om omprövning av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft, dels att en omständighet som inte på ett väsentligt sätt förändrar sökandens situation, såsom den såg ut vid antagandet av det tidigare lagakraftvunna beslutet, inte kan utgöra en ny och väsentlig omständighet.
71. Med hänsyn till de citerade avsnitten i denna rättspraxis skulle man kunna tro att rättspraxis i fråga om bekräftande rättsakter syftar till att förhindra ingivandet av en begäran om omprövning som i praktiken skulle kunna leda till att en ny frist för att väcka talan mot det bekräftade beslutet, som vunnit laga kraft, börjar löpa. Detta skulle innebära att denna rättspraxis endast vore tillämplig i situationer där den senare rättsakten antagits som ett svar på en begäran av den person som berörs, så att varje senare rättsakt som antagits på initiativ av dess upphovsman utgör en ny rättsakt som ersätter den tidigare rättsakten. När det gäller en sådan ny rättsakt skulle då risken för att en ny talefrist börjar löpa vara något som den som antagit rättsakten måste utgå ifrån. Om detta resonemang vore korrekt skulle det andra omtvistade beslutet anses ha ersatt det första omtvistade beslutet.
72. Rättspraxis avseende rent bekräftande rättsakter grundar sig emellertid, för det första, på övervägandet att fristerna för att väcka talan, liksom rättskraften, syftar till att säkerställa rättssäkerheten genom att förhindra att unionsrättsakter som medför rättsverkningar (särskilt akter som har vunnit laga kraft) ifrågasätts i det oändliga, och för det andra på kraven på god rättskipning och processekonomi. En rättsakt som inskränker sig till att bekräfta en tidigare rättsakt ska inte kunna ge de berörda möjlighet att på nytt ta upp frågan om den bekräftade rättsaktens lagenlighet. Att en rättsakt vunnit laga kraft gäller således inte endast själva rättsakten, utan även varje senare rättsakt av rent bekräftande karaktär.
73. Intresset av att säkerställa principerna om rättssäkerhet, god rättskipning och processekonomi, på vilka denna rättspraxis i princip vilar, är inte beroende av att den berörda personen har initierat antagandet av en bekräftande rättsakt. Frister för väckande av talan utgör nämligen tvingande rätt. De har inte inrättats med tanke på fördelen (eller risken) för den som antar rättsakter mot vilka talan kan väckas, utan för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsförhållanden.
74. För det andra finns det i domstolens och tribunalens domar stöd för att den rättspraxis som innebär att en talan som väcks mot en bekräftande rättsakt ska avvisas även är tillämplig på situationer där den berörda personen inte har initierat antagandet av den senare rättsakten.
75. Domstolen tillämpade denna rättspraxis i domen Portugal/kommissionen, i en situation där den ursprungliga rättsakten med individuell räckvidd följdes av en senare rättsakt som antagits på upphovsmannens eget initiativ. I det fallet hade den senare rättsakten inte ändrats, vare sig till innehåll eller form, i förhållande till den tidigare rättsakten som hade delgetts sökanden. Enligt domstolen var det således uppenbart att den senare rättsakten hade en rent bekräftande karaktär.
76. Såvitt avser tribunalen så har den i flera domar angett att en rättsakt ska anses ha antagits efter en omprövning av situationen, vilket innebär att det då inte är fråga om en bekräftande rättsakt, när rättsakten har antagits antingen på begäran av den berörda personen eller på eget initiativ av den som antagit rättsakten, på grundval av väsentliga omständigheter som inte beaktades i samband med att den tidigare rättsakten antogs.
77. Tribunalens synsätt förefaller överensstämma med det som generaladvokaten Mengozzi redovisade i sitt förslag till avgörande i målet Internationaler Hilfsfonds/kommissionen. Han angav dels att det framgår av huvudlinjen i domstolens praxis att den rent bekräftande karaktären hos en rättsakt enbart beror på att det saknas en ny uppgift, eller mer exakt, en ny väsentlig omständighet i förhållande till den tidigare rättsakt som den bekräftar, dels att det endast är det förhållandet att det har uppkommit en ny (väsentlig) uppgift eller en ny (väsentlig) omständighet som motiverar att administrationen gör en omprövning av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft.
78. För det tredje kan en rättsakt som inte innehåller någon ny väsentlig omständighet inte anses vara ”bekräftande” när de relevanta bestämmelserna ger den berörde rätt att, utan ytterligare villkor, framställa en ny begäran eller en begäran om omprövning. En rättsakt kan inte heller anses vara ”bekräftande” när den som antagit den ursprungliga rättsakten enligt de relevanta bestämmelserna är skyldig att på eget initiativ företa en översyn med jämna mellanrum. I båda dessa fall är den som har antagit den ursprungliga rättsakten skyldig att ompröva denna rättsakt och kan inte göra gällande att resultatet av omprövningen inte utgör en ny rättsakt mot vilken talan kan väckas vad gäller såväl rättsakten i dess helhet som en del av denna.
79. På samma sätt får en rättsstridig rättsakt återkallas under förutsättning att återkallelsen sker inom rimlig tid och det beaktas i vilken omfattning den berörde eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var rättsenlig. För det fall en rättsakt antas till följd av en sådan återkallelse kan den berörde väcka en talan mot rättsakten som inte är begränsad till de delar som skiljer den senare rättsakten från den återkallade rättsakten.
80. Med förbehåll för dessa tre fall ska emellertid den senare rättsakten betraktas som en bekräftande rättsakt om det inte föreligger någon ny väsentlig omständighet i förhållande till en tidigare rättsakt. Det saknar betydelse om den senare rättsakten antogs på initiativ av upphovsmannen till rättsakten.
81. Mot bakgrund av det ovan anförda kan jag inte godta det argument från NRW som tycks gå ut på att det andra omtvistade beslutet inte kan anses utgöra en bekräftande rättsakt av det skälet att det inte antagits som svar på en begäran om omprövning. Det måste nämligen föreligga en ny väsentlig omständighet för att det ska kunna uteslutas att en rättsakt har bekräftande karaktär. Det är mot bakgrund av detta övervägande, som grundar sig på relevant rättspraxis avseende bekräftande rättsakter, som det ska prövas huruvida NRW:s argument avseende den rättsliga kvalificeringen av det andra omtvistade beslutet och dess förhållande till det första omtvistade beslutet är välgrundat.
4) Den rättsliga kvalificeringen av det andra omtvistade beslutet och förhållandet mellan de två omtvistade besluten
82. Som svar på domstolens fråga har SRB angett att den rättelse som gjordes i det andra omtvistade beslutet syftade till att undanröja ett oavsiktligt fel som hade begåtts i samband med den ursprungliga beräkningen. Det ska ha rört sig om ett rent ”skrivfel vid programmeringen av beräkningsverktyget”. Rättelsen av detta fel hade enligt SRB inte heller någon inverkan på frågan huruvida de skulder som hade samband med NRW:s utvecklingsfrämjande verksamhet skulle undantas vid beräkningen av dess bidrag.
83. Detta synsätt överensstämmer med det synsätt som tribunalen intog i den överklagade domen, enligt vilket det andra omtvistade beslutet dels innebar en ”justering” av de bidragsbelopp som fastställts i det första omtvistade beslutet, dels var delvis bekräftande, med avseende på saken i målet, vilken avsåg NRW:s utvecklingsfrämjande verksamhet.
84. NRW har däremot hävdat att det andra omtvistade beslutet grundade sig på nya omständigheter, nämligen en ändrad bedömning av en SPI‑indikator, och att det inte utgjorde en rättelse av ett rent räknefel.
85. I detta avseende vill jag påpeka att oberoende av om det ”fel” som förekommer i den ursprungliga rättsakten är avsiktligt och oberoende av hur allvarligt det är, kan en rättsakt genom vilken administrationen avser att rätta detta fel inte undgå den kontroll som syftar till att fastställa huruvida den senare rättsakten, i förhållande till den ursprungliga rättsakten, är av rent bekräftande karaktär. En rättelse av en ursprunglig rättsakt leder nämligen till att det antas en rättsakt som eventuellt innehåller en ny och väsentlig omständighet. Såsom generaladvokaten Kokott påpekade i fråga om korrigering av ett översättningsfel, är det nämligen fullt tänkbart att en tidigare rättsakt av beslutskaraktär, under förevändning av att man vill rätta till ett översättningsfel, erhåller ett helt annat innehåll än sitt ursprungliga.
86. Mot denna bakgrund ska en omständighet anses vara ”ny” såväl när denna omständighet inte förelåg vid tidpunkten för antagandet av den tidigare rättsakten som när det är fråga om en omständighet som redan förelåg när den tidigare rättsakten antogs, men som av vilket skäl det än må vara, däribland bristande omsorg från den som antog rättsakten, inte beaktades när rättsakten antogs. För att en omständighet ska anses vara väsentlig måste den kunna medföra en väsentlig förändring av sökandens situation, såsom den förelåg vid antagandet av det tidigare beslutet som vunnit laga kraft.
87. Det är således uppenbart att det andra omtvistade beslutet innehåller en ny omständighet i förhållande till det första omtvistade beslutet, eftersom värdet av den SPI‑indikator som användes i det andra omtvistade beslutet skiljer sig från det värde som användes i det första omtvistade beslutet.
88. Vad gäller frågan huruvida denna nya omständighet är väsentlig, gjorde domstolen i beslutet Pracsis och Conceptexpo Project/kommissionen och EACEA följande bedömning. Om rättelsen av det räknefel som påverkade den poäng som hade tilldelats en av anbudsgivarna inom ramen för ett förfarande till följd av anbudsinfordran leder till att denna poäng höjs, utan att rangordningen av denna anbudsgivares anbud ändras, kan man inte anse att dennes situation har ändrats väsentligt. Domstolen drog följaktligen slutsatsen att det beslut genom vilket denna rättelse gjordes var av rent bekräftande karaktär.
89. Jag konstaterar emellertid att i det mål som gav upphov till detta beslut ledde inte den rättelse av felet som gjordes genom den senare rättsakten till någon ändring av det resultat som fastställdes i den ursprungliga rättsakten och som angavs i dess beslutsdel. I förevarande fall innehåller däremot SRB:s beslut om fastställande av förhandsbidragen en beräkning som får följder inte bara på så sätt att det uppkommer en skyldighet att betala förhandsbidrag, utan som också påverkar storleken på det belopp som ska betalas. Eftersom detta belopp har ändrats till följd av antagandet av det andra omtvistade beslutet måste det anses att detta beslut innehåller en ny omständighet som är väsentlig.
90. Av den överklagade domen framgår att detta övervägande inte är helt omöjligt att förena med det resonemang som ligger till grund för denna dom. Tribunalen angav nämligen i punkt 71 i den överklagade domen att justeringen av NRW:s bidrag, såsom det fastställdes genom det andra omtvistade beslutet, hade fordrat en ny beräkning av detta bidrag. Tribunalen fann emellertid därefter att detta beslut delvis var bekräftande och att denna nya beräkning följaktligen inte gav upphov till någon ny frist för att väcka talan för att bestrida en annan del av beräkningen som redan hade fastställts i det första omtvistade beslutet.
91. Under dessa omständigheter återstår det att avgöra huruvida en senare rättsakt kan vara delvis bekräftande och, i förekommande fall, vilka följder detta får för fristen för att väcka talan med avseende på den ursprungliga rättsakten.
5) En senare rättsakts delvis bekräftande karaktär
92. I sin dom Paroc/harmoniseringskontoret (INSULATE FOR LIFE), konstaterade tribunalen inledningsvis att det, för att avgöra om och i så fall i vilken utsträckning det andra beslutet enbart utgjorde en bekräftelse av det första beslutet, måste fastställas vilka uppgifter i respektive tvist som hade lett till dessa beslut. Efter att ha angett att det senare beslutet var bekräftande såvitt avsåg en av dess delar, vilket i sig var tillräckligt för att komma fram till det resultat som hade fastställts i det ursprungliga beslutet, fann tribunalen att det inte var nödvändigt att pröva huruvida denna bekräftande karaktär omfattade alla delar av det första beslutet.
93. Av detta drar jag slutsatsen att tribunalen i den domen inte uteslöt att en senare rättsakt kunde vara delvis bekräftande, dock utan att uppställa något exakt kriterium för att fastställa räckvidden av dess bekräftande karaktär. Jag kommer nu att pröva huruvida domstolen har intagit samma synsätt och, i förekommande fall, om sådana kriterier kan utläsas ur dess praxis.
i) Domen Brembati/kommissionen
94. I det mål som gav upphov till domen Brembati/kommissionen hävdade kommissionen, till stöd för sitt argument att talan mot den senare rättsakten skulle avvisas, att denna rättsakt var delvis bekräftande och att den, eftersom den inte förändrade den objektiva rättsliga situation som fastställts i den bekräftade rättsakten, inte kunde anses skilja sig från den sistnämnda.
95. Det ska klargöras att detta mål rörde två förenade förfaranden angående talan som väckts mot två beslut. Det ena beslutet utgjordes av ett tyst avslag till följd av uteblivet svar från kommissionens i fråga om en begäran om omprövning av dels löneklassplaceringen av sökanden (som begärde att placeras i lönegrad A 4, löneklass 5 i stället för lönegrad A 4, löneklass 4 som han hade blivit befordrad till), dels sökandens tjänstetid i lönegrad och löneklass. Det andra beslutet utgjordes av ett senare beslut som även det rörde sökandens placering i löneklass och dennes tjänstetid. Enligt kommissionen hade det andra beslutet endast ändrat det datum då sökandens befordran till lönegrad A 4, löneklass 4 trädde i kraft, varför talan mot detta beslut skulle avvisas.
96. I sin dom förklarade domstolen inledningsvis att talan mot det senare beslutet kunde tas upp till sakprövning och angav därvid att detta beslut, utan att efterkomma sökandens klagomål, i vissa avseenden hade ändrat hans tjänstetid i lönegrad och löneklass. Efter att ha prövat talan i de båda målen ogiltigförklarade domstolen de två omtvistade besluten i den mån sökanden genom dessa hade nekats placering i lönegrad A 4 löneklass 5 utan någon tjänstetid i löneklassen vid tidpunkten för hans befordran.
97. För en klarare bild av det resonemang som ligger till grund för denna dom föreslår jag att domen läses mot bakgrund av generaladvokaten Gands förslag till avgörande.
98. I sitt förslag till avgörande föreslog också generaladvokaten att domstolen skulle avslå kommissionens invändning om rättegångshinder, med motiveringen att ”[g]enom att det fastställs att det andra beslutet delvis bekräftar det första beslutet medges det också att det delvis förändrar det. Vad som är oförändrat är befordran till lönegrad […] och placering i löneklass. Det som ändrats är det datum då denna befordran träder i kraft och följaktligen tjänstetiden i löneklassen, och det är denna tjänstetid som har ifrågasatts. Det är således i själva verket den första talan som mist sitt föremål. Däremot kan det andra beslutet, som ersätter det första på den punkt som inledningsvis bestritts, mycket väl bli föremål för en talan”.
99. Även om det första beslutet innebar att sökanden nekades placering i den löneklass som han hade begärt och trots att det andra beslutet, utan att det påverkade detta avslag avseende placering i löneklass, ”i vissa avseenden ändrade hans tjänstetid i lönegrad och löneklass”, fann domstolen inte att den senare rättsakten var delvis bekräftande. Tvärtom ogiltigförklarade domstolen de två besluten med motiveringen att sökanden genom dessa beslut hade förvägrats den placering i löneklass som han hade begärt.
100. Av detta drar jag slutsatsen att domstolen ansåg att den placering i löneklass som följde av sökandens befordran, det datum då denna befordran trädde i kraft samt tjänstetiden i lönegrad och löneklass utgjorde omständigheter som var beroende av varandra och som tillsammans avgjorde sökandens rättsliga ställning, vilket innebar att en ändring av en av dessa omständigheter genom en senare rättsakt inte kunde leda till att andra omständigheter skulle anses bekräftade.
101. En tillämpning av detta resonemang på de omtvistade besluten i förevarande mål skulle innebära att det andra omtvistade beslutet inte bör kvalificeras som en ”delvis bekräftande” rättsakt.
102. Det är nämligen inte möjligt att beakta vare sig SPI‑indikatorn eller ett instituts skulder fristående. Det är endast under förutsättning att båda dessa omständigheter beaktas som det totala förhandsbidraget kan fastställas. Detta gäller i än högre grad med hänsyn till att SRB, såsom NRW har påpekat, när det gäller de omtvistade besluten har underlåtit att lämna ut några uppgifter om de olika stegen i beräkningen och att förklara varifrån de sifferuppgifter som fastställts för NRW kommer. SRB har hävdat att förhandsbidragen fastställs bland annat på grundval av de uppgifter som instituten själva har lämnat till de nationella resolutionsmyndigheterna genom ett deklarationsformulär som SRB har utarbetat och tillhandahåller. Som framgår av förevarande mål är emellertid SPI‑indikatorn inte en uppgift som lämnats direkt av NRW.
ii) Domen kommissionen/parlamentet och rådet
103. Slutsatsen att det andra omtvistade beslutet inte ska kvalificeras som ”delvis bekräftande” stöds även av den rättspraxis som utvecklats avseende bekräftande rättsakter när det rör sig om normativa rättsakter.
104. Först måste det emellertid avgöras huruvida denna rättspraxis kan tillämpas direkt eller analogt på individuella rättsakter. Denna fråga har diskuterats av parterna inom ramen för den första grundens andra del, som NRW har åberopat i andra hand.
105. NRW har hänvisat till denna rättspraxis, särskilt den som följer av domen i målet kommissionen/parlamentet och rådet, vari det anges att ”[n]är en bestämmelse i en förordning ändras blir det… återigen möjligt att väcka talan inte bara mot denna enda bestämmelse, utan även mot alla andra bestämmelser som, trots att de inte ändrats, utgör en helhet tillsammans med den ändrade bestämmelsen”. SRB anser att nämnda rättspraxis inte är tillämplig i förevarande fall. Av uttrycket ”däremot” i punkt 30 i den domen drar SRB slutsatsen att domstolens överväganden i samband med normativa rättsakter inte kan överföras på individuella rättsakter.
106. Det ska emellertid påpekas att, i motsats till vad SRB har hävdat, uttrycket ”däremot” inte har använts för att göra åtskillnad mellan individuella rättsakter och normativa rättsakter, utan för att särskilja den princip som är tillämplig när de berörda rättsakterna är bekräftande rättsakter (punkt 29 i den domen) från den princip som är tillämplig när dessa rättsakter inte är av sådan karaktär (punkt 30 i nämnda dom).
107. Vidare angav domstolen i samma dom att lösningen att en rent bekräftande rättsakt inte kan bli föremål för talan gäller för såväl individuella rättsakter som för rättsakter av normativ karaktär, såsom en förordning. Det förefaller således som om domstolen själv har likställt individuella rättsakter med normativa rättsakter.
108. Jag har dessutom uppfattningen att den rättspraxis som utvecklats på området normativa rättsakter är så mycket mer relevant med tanke på att de omtvistade besluten i förevarande mål antogs på upphovsmannens eget initiativ. Även normativa rättsakter antas nämligen i princip på initiativ av sina upphovsmän. Jag noterar att SRB själv, till stöd för sitt argument att rättspraxis i fråga om bekräftande rättsakter är tillämplig på rättsakter som antagits på initiativ av rättsakternas upphovsmän, har hänvisat till en dom som meddelades i ett mål som rörde normativa rättsakter, nämligen domen i målet Förenade kungariket/kommissionen.
109. De slutsatser som kan dras av den rättspraxis som utvecklats i samband med normativa rättsakter kan således vara vägledande vid prövningen av huruvida NRW:s argument att det andra omtvistade beslutet inte är delvis bekräftande är välgrundat.
110. Eftersom ändringen av en av faktorerna i beräkningen av förhandsbidraget leder till en ändring av det totala bidragsbeloppet, och eftersom det endast är under förutsättning att man beaktar samtliga faktorer i beräkningen av förhandsbidraget som detta bidrags totalbelopp kan fastställas, måste samtliga faktorer i denna beräkning, tillsammans med det totala belopp som följer därav, anses utgöra en ”helhet” i den mening som avses i den rättspraxis som jag har analyserat i punkterna 104–108 i förevarande förslag till avgörande. En ändring av en av faktorerna i beräkningen av förhandsbidraget, såsom SPI‑indikatorn, leder följaktligen till att det uppkommer en ny frist för att väcka talan, inte bara för att bestrida denna faktor, utan även för att bestrida samtliga faktorer som, även om de inte ändrats, tillsammans med den ändrade faktorn utgör en helhet, inbegripet frågan om NRW:s skulder.
6) Bedömningen i förevarande fall
111. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att den första grundens första del, avseende den felaktiga rättsliga kvalificeringen av det andra omtvistade beslutet och dess förhållande till det första omtvistade beslutet, kan ligga till grund för bifall till överklagandet. När det gäller frågan huruvida det vid beräkningen av NRW:s bidrag var lämpligt att undanta de skulder som var knutna till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet, är det andra omtvistade beslutet inte av bekräftande karaktär. NRW hade således rätt att inom ramen för sin talan bestrida denna punkt, liksom förhandsbidragets totalbelopp.
112. Denna slutsats följer av en tillämpning av de i domstolens praxis uppställda kriterierna som en rättsakt måste uppfylla för att kunna kvalificeras som ”bekräftande”. Det är endast under förutsättning att samtliga omständigheter i beräkningen av förhandsbidraget beaktas som totalbeloppet för bidraget kan fastställas, vilket innebär att en ändring av en av dessa omständigheter i ett senare beslut inte leder till att övriga omständigheter ska anses bekräftade.
113. Denna slutsats och de slutsatser som dragits av den rättspraxis som utvecklats i samband med normativa rättsakter kan tjäna som vägledning vid prövningen av huruvida NRW:s argument att det andra omtvistade beslutet inte är delvis bekräftande är välgrundat. Alla delar i denna beräkning utgör tillsammans med det totala belopp som följer därav en ”helhet” i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.
114. Jag vill härvid klargöra att det, med utgångspunkt i principerna om god rättskipning och processekonomi, vilka ligger till grund för rättspraxis på området bekräftande rättsakter, kan vara riktigt att, i förekommande fall, vidkänna den bekräftande karaktären av en senare rättsakt. Denna rättspraxis grundar sig emellertid även på rättssäkerhetsprincipen. Säkerställandet av den ändamålsenliga verkan av artikel 263 FEUF och den frist som föreskrivs i denna bestämmelse, och skyddet för andra intressen som ligger till grund för nämnda rättspraxis, får inte leda till att denna princip eller rätten till ett effektivt domstolsskydd äventyras. Det resonemang som ligger till grund för min bedömning i detta förslag till avgörande, som jag gjort mot bakgrund av domen i målet Brembati/kommissionen respektive domen i målet kommissionen/parlamentet och rådet, syftar till att säkerställa iakttagandet av denna princip och denna rättighet.
115. För fullständighetens skull noterar jag slutligen att man inte, för att sätta i fråga denna bedömning, mot NRW kan göra gällande den avgränsning av saken i målet som gjordes i den överklagade domen.
116. Enligt tribunalen utgjordes saken i målet av frågan huruvida man från beräkningen av förhandsbidraget skulle undanta de av NRW:s skulder som var knutna till bankens utvecklingsfrämjande verksamhet. Tribunalen tycks ha betraktat den på detta sätt avgränsade saken i målet saknar samband med denna fråga, och separerat den från frågan avseende det totala förhandsbidraget för år 2016.
117. I sin talan vid tribunalen gjorde NRW förvisso gällande att SRB hade åsidosatt de relevanta rättsliga bestämmelserna genom att inte ge bankens utvecklingsfrämjande verksamhet förmånlig behandling.
118. Som framgår av punkt 31 i den överklagade domen yrkade emellertid NRW i sin talan vid tribunalen att ”beslutet av [SRB] varigenom [NRW:s] årliga bidrag fastställdes” skulle ogiltigförklaras och angav samtidigt att det var fråga om ett ”övergripande beslut av SRB” och att NRW bestred detta beslut ”i den form det gavs i det andra [omtvistade] beslutet”, det vill säga ”SRB:s slutliga beslut”. NRW ifrågasatte inte bara det belopp som fastställts i det första omtvistade beslutet eller skillnaden mellan de belopp som angavs i de omtvistade besluten, utan även det totala bidragsbelopp som angavs i det andra omtvistade beslutet.
2. Den andra, den tredje och den fjärde delgrunden
119. NRW har anfört den första grundens andra del i andra hand, för det fall att domstolen inte skulle godta (inte ansluta sig till) den argumentation som anförts till stöd för den första delgrunden, enligt vilken det andra omtvistade beslutet ersatte det första omtvistade beslutet. NRW har i detta avseende hänvisat den rättspraxis som utvecklats i samband med normativa rättsakter.
120. Med hänsyn till min bedömning av den första grundens första del är det emellertid inte nödvändigt att pröva den andra delgrunden. I vart fall har jag redan, inom ramen för denna bedömning, uttalat mig om relevansen av den rättspraxis som NRW har hänvisat till.
121. Genom den tredje delgrunden, som även den har åberopats i andra hand, har NRW gjort gällande att även om det antas att det andra omtvistade beslutet endast innebar att det första omtvistade beslutet ändrades utan att en ny tidsfrist för att väcka talan avseende detta beslut uppkom, gjorde tribunalen fel när den fann att talan mot nämnda beslut hade väckts för sent. NRW har i detta avseende understrukit att fristen för att väcka talan aldrig började löpa, eftersom banken aldrig fick exakt kännedom om innehållet i och skälen till de omtvistade besluten.
122. I den fjärde delgrunden, likaledes åberopad i andra hand, har NRW gjort gällande att fristen för att väcka talan ska anses ha iakttagits med hänsyn till principen om skydd för berättigade förväntningar och på grund av att det var fråga om ett ursäktligt misstag.
123. Med hänsyn till att det framgår av min bedömning av den första grundens första del att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att det andra beslutet delvis var bekräftande, är det emellertid inte nödvändigt att pröva den första grundens tredje och fjärde del, genom vilka NRW har gjort gällande att även om domstolen skulle anse att tribunalens kvalificering i den överklagade domen av det andra omtvistade beslutet och dess förhållande till det första omtvistade beslutet var korrekt, hade NRW:s talan inte väckts för sent.
B. Den andra grunden
124. Som andra grund har NRW gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte bankens rätt att yttra sig, vilken garanteras i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att slå fast att NRW inte hade åberopat någon grund eller något argument mot det andra omtvistade beslutet.
125. Med hänsyn till att jag föreslår att den första grundens första del ska godtas och att detta räcker för att upphäva den överklagade domen i sin helhet, är det inte nödvändigt att pröva den andra grunden.
VII. Förslag till avgörande
126. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet kan vinna bifall på den första grundens första del, som åberopats av NRW till stöd för det första yrkandet i överklagandet. Jag föreslår därför att domstolen ska upphäva den dom som meddelats av Europeiska unionens tribunal den 26 juni 2019, NRW. Bank/SRB ( T‑466/16, ej publicerad, EU:T:2019:445)och återförvisa målet till tribunalen för prövning i sak samt besluta att frågan om rättegångskostnader ska anstå.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190).
4 Rådets förordning av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av [förordning nr 806/2014] (EUT L 15, 2015, s. 1).
5 Kommissionens förordning av den 21 oktober 2014 om komplettering av direktiv [2014/59] (EUT L 11, 2015, s. 44).
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1).
7 Se, bland annat, beslut av den 5 februari 1997, Unifruit Hellas/kommissionen ( C‑51/95 P, EU:C:1997:53, punkt 33).
8 Se beslut av den 29 juni 2009, Nuova Agricast/kommissionen ( C‑225/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:406, punkt 37).
9 Se dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 52).
10 Argumentet avseende ett ursäktligt misstag ligger till grund för den första grundens fjärde del. Se punkt 121 i förevarande förslag till avgörande.
11 Se, analogt, beslut av den 21 november 1990, Infortec/kommissionen ( C‑12/90, EU:C:1990:415, punkt 10), i vilket domstolen fann att skrivelsen från avdelningen för ärenden rörande Europeiska socialfonden inte kunde påverka det beslut som kommissionen tidigare hade antagit.
12 Om det bekräftade beslutet inte har vunnit laga kraft i förhållande till den berörde har vederbörande rätt att väcka talan antingen mot detta beslut eller mot det bekräftande beslutet eller mot båda dessa beslut. Se dom av den 31 maj 2017, DEI/kommissionen ( C‑228/16 P, EU:C:2017:409, punkt 35).
13 Se, bland annat, beslut av den 7 december 2004, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑521/03 P, ej publicerat, EU:C:2004:778, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
14 Dom av den 15 september 2011 ( T-407/07, ej publicerad, EU:T:2011:477).
15 Återgivet i punkt 68 i den överklagade domen.
16 Min kursivering.
17 Det vill säga att det inte föreligger någon ny omständighet och att mottagarens ställning inte har omprövats. Se punkt 49 i detta förslag till avgörande.
18 Återgivna i punkt 69 i den överklagade domen.
19 Se, bland annat, beslut av den 29 juni 2009, Cofra/kommissionen ( C‑295/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:407, punkt 54).
20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2018, Estland/kommissionen ( C‑334/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:914, punkt 51).‑
21 Dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkterna 28–30).‑
22 Dom av den 17 maj 2017, Portugal/kommissionen ( C‑337/16 P, EU:C:2017:381, punkterna 6, 48 och 51).
23 Se dom av den 13 november 2014, Spanien/kommissionen ( T-481/11, EU:T:2014:945, punkt 36), dom av den 24 mars 2017, Estland/kommissionen ( T-117/15, EU:T:2017:217, punkt 60), och beslut av den 28 juni 2018, TL/Europeiska datatillsynsmannen ( T-452/17, ej publicerat, EU:T:2018:418, punkt 28).
24 C‑362/08 P, EU:C:2009:553.
25 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑362/08 P, EU:C:2009:553, punkterna 150, 154 och 155 Se, för ett liknande resonemang, nyligen, dom av den 21 januari 2021, Tyskland/Esso Raffinage ( C‑471/18 P, EU:C:2021:48, punkt 98 och där angiven rättspraxis).
26 Se dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkterna 57 och 59).
27 Se, analogt, dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkt 103). Se även generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2006:606, punkt 91).
28 Se dom av den 18 oktober 2012, Jager & Polacek/harmoniseringskontoret ( C‑402/11 P, EU:C:2012:649, punkt 59). Se även mitt förslag till avgörande i målet Evonik Degussa/kommissionen ( C‑162/15 P, EU:C:2016:587, punkt 183).
29 Förevarande mål kan inte hänföras till något av dessa fall. För det första antogs nämligen det andra omtvistade beslutet på SRB:s eget initiativ. För det andra finns det ingen grund för att anta att det förelåg en skyldighet för SRB att efter antagandet av det första omtvistade beslutet anta ett ytterligare beslut för att beräkna förhandsbidragen för år 2016. Såsom framgår av det andra omtvistade beslutet ska SRB, enligt artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, ”varje år” beräkna de enskilda bidragen. Det första omtvistade beslutet, som omfattade år 2016, räckte för att fastställa storleken på NRW:s förhandsbidrag för detta år. Slutligen finns det för det tredje inget som tyder på att SRB skulle ha återkallat det första omtvistade beslutet på grund av att det var rättsstridigt och att det andra omtvistade beslutet därför skulle ha ersatt det.
30 Se punkt 50 i detta förslag till avgörande.
31 Generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i de förenade målen Italien/kommissionen ( C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, EU:C:2005:387, punkt 66).
32 Se, nyligen meddelat beslut av den 28 juni 2018, TL/Europeiska datatillsynsmannen( T-452/17, ej publicerat, EU:T:2018:418, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
33 Se dom av den 15 november 2018, Estland/kommissionen ( C‑334/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:914, punkt 47).
34 Se beslut av den 11 april 2019 ( C‑794/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:305, punkt 8 i generaladvokatens ställningstagande, vilket domstolen anslöt sig till).
35 Dom av den 8 februari 2011, Paroc/harmoniseringskontoret (INSULATE FOR LIFE) ( T-157/08, EU:T:2011:33, punkterna 32 och 40).
36 Dom av den 9 juli 1970, Brembati/kommissionen ( 59/69 och 71/69, ej publicerad, EU:C:1970:70, s. 626 vad gäller kommissionens argument och punkterna 4 och 5).
37 Dom av den 9 juli 1970, Brembati/kommissionen ( 59/69 och 71/69, ej publicerad, EU:C:1970:70, punkt 4).
38 Förslag till avgörande av generaladvokaten Gand i de förenade målen Brembati/kommissionen ( 59/69 och 71/69, ej publicerat, EU:C:1970:56)
39 Förslag till avgörande av generaladvokaten Gand i de förenade målen Brembati/kommissionen ( 59/69 och 71/69, ej publicerat, EU:C:1970:56, punkt 2).
40 Se även punkt 119 i förevarande förslag till avgörande.
41 Dom av den 18 oktober 2007 ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 30).
42 Se dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkterna 15 och 29).
43 Se punkterna 68–77 i förevarande förslag till avgörande.
44 Dom av den 29 november 2012 ( C‑416/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:761, punkt 33).
45 Se punkt 102 i förevarande förslag till angörande.
46 Se punkterna 109 och 110 i förevarande förslag till avgörande.
47 Se punkt 72 i förevarande förslag till avgörande.
48 Dom av den 9 juli 1970, Brembati/kommissionen ( 59/69 och 71/69, ej publicerad, EU:C:1970:70).
49 Dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608).‑
50 I övrigt noterar jag att NRW inom ramen för den andra grunden har gjort gällande att den har åberopat grunder även med avseende på det andra omtvistade beslutet. De exempel som NRW har hänvisat till för att stödja sitt påstående att den har åberopat sådana grunder avser emellertid inlagor som den gett in efter det att talan väckts vid tribunalen. Under alla omständigheter tycks NRW inte påstå att dessa grunder saknar samband med saken i målet, såsom den avgränsades i ansökan.
51 Se punkterna 104–109 i förevarande förslag till avgörande.