Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Målen C‑697/19 P–C‑700/19 P Sony Corporation och Sony Electronics/kommissionen

1. Detta förslag till avgörande avser fyra överklaganden som har ingetts av leverantörer av optiska diskenheter (Sony Corporation, Sony Electronics, Sony Optiarc; Sony Optiarc America; Quanta Storage, Toshiba Samsung, Storage Technology Corp. och Toshiba Samsung Storage Technology Korea Corp.) (nedan kallade klagandena) om ogiltigförklaring av fyra domar från Europeiska unionens tribunal, genom vilka tribunalen ogillade deras talan mot kommissionens beslut av den 21 oktober 2015, C(2015) 7135 final 39639, om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT. 39639 – optiska diskenheter) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. Domstolen har uttryckligen begärt en fördjupning i två rättsfrågor, som till stor del är gemensamma för samtliga mål, och därför kommer detta förslag till avgörande att inriktas på följande specifika frågor: 1) kommissionens formulering när den konstaterade att det, förutom en enda fortlöpande överträdelse, även har förekommit skilda överträdelser som den enda fortlöpande överträdelsen ska ha utgjorts av utan att ange andra skäl än dem som angetts för att kvalificera den enda fortlöpande överträdelsen och 2) frågan om hur påföljden ska beräknas vid kartellintern försäljning eller vinstdelning.

3. Domstolen har för det första att ta ställning till förhållandet mellan en enda överträdelse och enskilda beteenden med särskild hänsyn till motiveringsskyldigheterna i det slutliga beslutet och parternas rätt till försvar och för det andra att klargöra gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning med hänvisning till principerna om likabehandling och proportionalitet vid kartellintern försäljning eller vinstdelning.

4. Beskrivningen av omständigheterna i målet är densamma för de fyra överklagandena och kommer att vara kortfattad och enbart ämnad för analysen av de frågor som jag har ombetts fördjupa mig i.

I. Bakgrund

5. Den 14 januari 2009 mottog kommissionen en ansökan om immunitet från Philips i enlighet med kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden. Den 29 januari och den 2 mars 2009 kompletterades denna ansökan för att, förutom Philips, innefatta Lite-On och deras samriskföretag Philips & Lite-On Digital Solutions Corporation.

6. Den 29 juni 2009 skickade kommissionen en riktad förfrågan om upplysningar till de företag som är verksamma i branschen för optiska diskenheter. Kommissionen beviljade Philips, Lite-On och Philips & Lite-On Digital Solutions Corporation villkorlig immunitet den 30 juni 2009. Den 4 och den 6 augusti 2009 ingav Hitachi-LG Data Storage, Inc. och Hitachi-LG Data Storage Korea, Inc. en ansökan till kommissionen om nedsättning av böter i enlighet med tillkännagivandet.

7. Den 18 juli 2012 sände kommissionen ett meddelande om invändningar till 13 leverantörer av optiska diskenheter, däribland Sony Corporation och Sony Electronics, Sony Optiarc och Sony Optiarc America, Quanta Storage, Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea.

8. Kommissionen hävdade att dessa bolag hade åsidosatt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) genom att ha deltagit i en kartell avseende optiska diskenheter mellan den 5 februari 2004 och den 29 juni 2009. Kartellen innebar att de samordnade sina ageranden i samband med upphandlingsförfaranden som hade anordnats av två datortillverkare, Dell och HP.

9. Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 21 oktober 2015.

10. I det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att kartelldeltagarna hade samordnat sitt konkurrensbeteende åtminstone från och med den 23 juni 2004 till och med den 25 november 2008. Kommissionen angav att samordningen hade skett genom ett nät av parallella bilaterala kontakter. Kommissionen angav att kartelldeltagarna försökte anpassa sina marknadsvolymer och säkerställa att priserna förblev högre än vad de hade varit utan de bilaterala kontakterna.

11. I det omtvistade beslutet förtydligade kommissionen att samordningen mellan kartelldeltagarna rörde konton tillhörande kunder till Dell och HP, som är de två största aktörerna på den globala PC‑marknaden. Enligt kommissionen tillämpade Dell och HP, utöver de bilaterala förhandlingarna med bolagens leverantörer av optiska diskenheter, standardiserade upphandlingsförfaranden som ägde rum minst en gång per kvartal. Kommissionen konstaterade att kartellmedlemmarna utnyttjade sitt nät av bilaterala kontakter för att manipulera dessa upphandlingsförfaranden och hindrade på så sätt kunderna från att försöka att stimulera priskonkurrensen.

12. För att beräkna det bötesbelopp som klagandena ska åläggas utgick kommissionen från de riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter).

13. För det första ansåg kommissionen att det, för att fastställa grundbeloppet för böterna, var lämpligt att använda ett årsgenomsnitt beräknat utifrån det faktiska värdet av företagens försäljning under de hela kalendermånader som just de deltog i överträdelsen, eftersom det fanns stora skillnader i hur länge leverantörerna hade deltagit och för att bättre återspegla kartellens faktiska påverkan. Kommissionen förklarade således att försäljningsvärdet beräknades utifrån försäljningen av optiska diskenheter per bärbar dator och stationär dator som hade fakturerats HP- och Dellenheterna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

14. Kommissionen hävdade även att den hade beräknat det aktuella försäljningsvärdet separat för HP och Dell och tillämpat två varaktighetsmultiplikatorer, eftersom konkurrensbegränsande beteendet rörande HP inleddes senare och för att beakta kartellens utveckling.

15. Kommissionen ansåg att Sony Corporation, Sony Electronics, Sony Optiarc och Sony Optiarc America endast var ansvariga för deras samordning rörande Dell, eftersom deras deltagande i kontakterna med HP inte hade styrkts.

16. För det andra beslutade kommissionen att eftersom avtalen om samordning av priserna till sin art hörde till de mest allvarliga överträdelserna av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet och eftersom kartellen omfattade åtminstone EES, skulle en procentandel på 16 procent tillämpas på samtliga mottagare av det omtvistade beslutet på grund av ärendets allvarliga art.

17. Dessutom angav kommissionen att den hade beslutat att ytterligare ett belopp på 16 procent skulle läggas till i avskräckande syfte, med tanke på omständigheterna i det aktuella fallet.

18. Kommissionen satte ned böterna för Sony Corporation, Sony Electronics, Sony Optiarc och Sony Optiarc America med 3 procent för att ta hänsyn till deras bristande vetskap om den del av den enda, fortlöpande överträdelsen som rörde HP, i syfte att på ett lämpligt och tillräckligt sätt återspegla den mindre allvarliga arten av deras beteende.

19. Kommissionen ansåg att det var lämpligt att på grundbeloppet tillämpa en multiplikationsfaktor på 1,2, eftersom Sony Corporation och Sony Electronics hade en global omsättning på 59252000000 euro verksamhetsåret innan det omtvistade beslutet antogs.

20. Det justerade grundbeloppet för de böter som Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea ålades nådde taket på 10 procent av deras omsättning, och därför var kommissionen tvungen att göra ytterligare en justering på grundval av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

21. Det omtvistade beslutets artikeldel har, i den del som avser företagen i den konkurrensbegränsande samverkan, följande lydelse:

”Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att, under de angivna perioderna, ha deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse, som utgjorts av flera skilda överträdelser, inom sektorn för optiska diskenheter i hela EES, bestående i avtal om samordning av priser:

…

e) Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea från den 23 juni 2004 till den 17 november 2008, för deras samordning avseende Dell och HP.

f) Sony Corporation och Sony Electronics från den 23 augusti 2004 till den 15 september 2006, för deras samordning avseende Dell.

g) Sony Optiarc … från den 25 juli 2007 till den 29 oktober 2008, Sony Optiarc America … från den 25 juli 2007 till den 31 oktober 2007, för deras samordning avseende Dell.

h) Quanta Storage från den 14 februari 2008 till den 28 oktober 2008, för dess samordning avseende Dell och HP.

…

Artikel 2

För de överträdelser som anges i artikel 1 åläggs företagen härmed följande böter:

…

e) Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Corea, solidariskt ansvariga: 41304000 euro.

f) Sony Corporation och Sony Electronics, solidariskt ansvariga: 21024000 euro.

g) Sony Optiarc …: 9782000 euro, varav 5433000 euro i solidariskt ansvar med Sony Optiarc America …

h) Quanta Storage: 7146000 euro.”

II. Förfarandet vid tribunalen och de överklagade domarna

22. Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 29 december 2015, den 31 december 2015 respektive den 5 januari 2016 väckte klagandena talan i fyra skilda mål, vilka registrerades som mål T‑762/15, T‑763/19, T‑772/15 och T‑8/16. De syftade i första hand till ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i den del det avser klagandena och i andra hand nedsättning av de ålagda böterna.

23. Genom de överklagade domarna ogillade tribunalen samtliga grunder som klagandena hade åberopat och således överklagandena i deras helhet.

III. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

24. Klagandena har yrkat att domstolen i första hand ska ogiltigförklara det omtvistade beslutet och bifalla de yrkanden som framställts i första instans samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna. Klagandena har i andra hand yrkat att målet ska återförvisas till tribunalen och att frågan om rättegångskostnader vad avser förfarandet vid tribunalen och målet om överklagande ska anstå, om domstolen inte kan fatta beslut i det skedet av förfarandet.

25. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

IV. Analys

26. Klagandena i målen C‑697/19 P och C‑698/19 P har till stöd för sin talan åberopat fyra grunder, som har nästintill identiskt innehåll. De rör tribunalens bedömning av förekomsten av den enda, fortlöpande överträdelsen, varaktigheten av denna, definitionen av begreppet en enda, fortlöpande överträdelse och det ålagda bötesbeloppet.

27. Klaganden i mål C‑699/19 P har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. De rör tribunalens bedömning av artikeldelen i det omtvistade beslutet, där det slås fast att den enda, fortlöpande överträdelse som lagts klagandena till last utgörs av flera skilda överträdelser, den omständigheten att vissa delar av bevisningen har missuppfattats, varaktigheten av klagandens deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen, klagandens påstådda och icke-styrkta vetskap om den enda, fortlöpande överträdelsen och det ålagda bötesbeloppet.

28. Klagandena i mål C‑700/19 P har åberopat följande fyra grunder till stöd för överklagandet, vilka rör tribunalens bedömning av artikeldelen i det omtvistade beslutet, där det anges att den enda, fortlöpande överträdelsen utgörs av flera skilda överträdelser, förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse, åsidosättandet av rätten till försvar och kommissionens behörighet.

29. Inledningsvis vill jag påpeka att vissa grunder i de fyra överklagandena innehåller i stort sett samma argument.

30. Klagandena har i själva verket gjort samma invändningar mot artikeldelen i det omtvistade beslutet, där kommissionen konstaterade att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse med tillägget ”bestående av flera skilda överträdelser”. Denna ”dubbla kvalificering” – en enda, fortlöpande överträdelse och skilda överträdelser – framgick inte tydligt av meddelandet om invändningar och var enligt klagandena inte tillräckligt motiverad i det omtvistade beslutet.

31. Några av klagandena har även anfört identiska invändningar mot beräkningen av påföljden, särskilt med hänvisning till ett påstått åsidosättande av principerna om proportionalitet och likabehandling.

32. I enlighet med vad domstolen har begärt kommer jag först inrikta min analys på frågan om ”dubbel kvalificering”, som är gemensam för samtliga klagande såsom tidigare nämnts, och på de grunder som hänför sig till denna (A). Därefter kommer jag att fördjupa mig i den fjärde grunden för överklagandet i målen C‑697/19 P och C‑698/19 P om fastställandet av påföljden (B).

A. Den dubbla kvalificeringen

1. Sammanfattning av parternas argument

– a) Åsidosättande av rätten till försvar

33. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i de överklagade domarna konstaterade att kommissionen inte hade åsidosatt deras rätt till försvar genom att först i det omtvistade beslutet anklaga dem för att ha deltagit i flera skilda överträdelser.

34. I meddelandet om invändningar angavs, särskilt i punkterna 310, 317 och 318, att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse. Kommissionen fastställde emellertid först i det omtvistade beslutet att den enda, fortlöpande överträdelsen utgjordes av flera skilda överträdelser.

35. Detta beslut avvek således markant från klassificeringen i meddelandet om invändningar och klagandena gavs följaktligen inte möjlighet, innan beslutet antogs, att bestrida klassificeringen av varje enskild kontakt som en separat och självständig överträdelse. Därigenom bortsåg tribunalen från domen av den 6 december 2012 i mål C‑441/11 P, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( EU:C:2012:778) och tribunalens dom av den 10 oktober 2014 i mål T‑68/09, Soliver/kommissionen ( EU:T:2014:867).

36. De olika kombinationer av konkurrensbegränsande kontakter som anges i meddelandet om invändningar hade dessutom kunnat ge upphov till flera eventuella överträdelser. Omständigheterna, och de tillhörande bevisen, ansågs visserligen redan finnas angivna i meddelandet om invändningar, men kommissionens avsedda rättsliga kvalificering av omständigheterna angavs inte i detta. Härav följer att klagandena inte kunde försvara sig eftersom de inte förstod hur varje eventuell överträdelse skulle kvalificeras.

37. Kommissionen har i sina yttranden först och främst påpekat att tribunalen fastställde det omtvistade beslutet vad gäller den enda, fortlöpande överträdelsen och böterna. De argument som klagandena har anfört avseende den del av artikeldelen där det i förbigående hävdas att den enda, fortlöpande överträdelsen bestod av flera skilda överträdelser kan således inte tas upp till prövning.

38. Kommissionen har vidare hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den underkände klagandenas invändningar om en påstådd överträdelse av deras rätt till försvar. Klaganden grundade först och främst sina argument på en missuppfattning av omständigheterna. Det framgår tydligt av de överklagade domarna att klaganden informerades om de enskilda överträdelserna redan i meddelandet om invändningar. Klagandenas påstående att kommissionen inte hörde dem angående de enskilda överträdelserna motsägs av den tydliga formuleringen i skälen 353, 354 och 375 i meddelandet om invändningar och grundar sig på en felaktig tolkning av rättspraxis, eftersom domstolen redan har slagit fast att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende i sig kan utgöra en överträdelse av artikel 101 FEUF.

39. Enligt kommissionen hördes dessutom klagandena dels om den enda, fortlöpande överträdelsen, dels om de enskilda överträdelser som den utgjordes av, vilket innebär att deras rätt till försvar inte kan anses ha åsidosatts. Under det administrativa förfarandet gavs klagandena möjlighet att inse att de även anklagades för enskilda beteenden som utgjorde den enda, fortlöpande överträdelsen.

– b) En enda, fortlöpande överträdelse som nödvändigtvis utgörs av flera skilda överträdelser

40. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att en enda, fortlöpande överträdelse nödvändigtvis utgörs av flera skilda överträdelser.

41. Genom att anse att en enda, fortlöpande överträdelse nödvändigtvis utgörs av skilda överträdelser drog tribunalen en slutsats som strider mot praxis från tribunalen och domstolen, enligt vilken en enda, fortlöpande överträdelse kan, men inte nödvändigtvis måste, utgöras av skilda överträdelser.

42. Enligt kommissionen har klagandena missuppfattat innehållet i de överklagade domarna. Tribunalen fann endast att en enda, fortlöpande överträdelse förutsätter att det föreligger en ”serie handlanden” som i sig kan kvalificeras som skilda överträdelser. Tribunalen tillade att i förevarande fall utgjordes den enda, fortlöpande överträdelsen i själva verket av skilda överträdelser som klagandena hade hörts om.

– c) Bristfällig och motsägelsefull motivering

43. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat när det gäller förekomsten av flera skilda överträdelser.

44. Av motiveringen var det omöjligt att få en korrekt förståelse av den vidtagna åtgärden, eftersom inga skäl angavs och det innehöll motsägelser.

45. Kommissionen har i det omtvistade beslutet inte förklarat vare sig de skilda överträdelsernas art och omfattning eller deras kvalificering som avtal eller samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 101 FEUF. Tribunalen redogjorde dessutom inte för skälen och bevisningen till stöd för respektive kvalificering och fastställde inte vilka företag som var ansvariga för varje enskild överträdelse.

46. I sitt svar anser kommissionen att dessa argument ska avvisas.

47. Klaganden hade getts möjlighet att inse skälen till beslutet och att framföra sina argument med avseende på var och en av de konkurrensbegränsande kontakter som de beskylldes för.

48. När det väl har fastställts en överträdelse av artikel 101.1 FEUF är det enligt kommissionen irrelevant huruvida typen av samförstånd kvalificeras som ett avtal eller ett samordnat förfarande. Kommissionen har vidare hävdat att tribunalen med rätta konstaterade att klagandena felaktigt ansåg att var och en av de enskilda överträdelserna borde ha kvalificerats som ”avtal” eller ”samordnade förfaranden” i det omtvistade beslutet.

2. Bedömning

49. Den rättsfråga som kommer att ligga i fokus för min analys är korrektheten i den delen av den överklagade domen där det slås fast att kommissionens formulering i artikeldelen i beslutet i de aktuella målen är förenlig med unionsrätten.

50. I den tredje grunden i målen C‑697/19 P och C‑698/19 P och den första grunden i målen C‑699/19 P och C‑700/19 P har domstolen ombetts pröva huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände klagandenas argument att kommissionen hade åsidosatt deras rätt till försvar genom att, först i det omtvistade beslutet, anklaga klagandena för att ha deltagit i flera skilda överträdelser.

51. Kommissionen tillade i det omtvistade beslutet att den enda, fortlöpande överträdelsen ”utgörs” av flera skilda överträdelser, efter att ha konstaterat att det förelåg en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet till följd av att de berörda parterna hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse under de angivna perioderna.

52. Tribunalen fastställde kommissionens beslut i första instans och konstaterade följande: ”Begreppet en enda, fortlöpande överträdelse förutsätter att olika parter har antagit vissa beteenden i syfte att nå samma konkurrensbegränsande mål av ekonomisk karaktär” (punkt 238). ”Av själva begreppet en enda, fortlöpande överträdelse följer således att den förutsätter en viss typ av beteende. Klagandena kan således inte hävda att kommissionen ändrade sina slutsatser genom att, utöver en enda, fortlöpande överträdelse, inbegripa flera bilaterala kontakter, eftersom det är just dessa bilaterala kontakter som utgör den enda överträdelsen” (punkt 239). ”Det föreligger således ingen motsägelsefullhet i skäl 352 i det omtvistade beslutet, eftersom kommissionen där slog fast att kontakterna utgjorde enskilda överträdelser och samtidigt uppfyllde kriterierna för en enda, fortlöpande överträdelse” (punkt 240).

53. Tribunalen tycks således stödja uppfattningen att den enda, fortlöpande överträdelsen förutsätter flera rättsstridiga beteenden och att den omständigheten att kommissionen i meddelandet om invändningar uttryckligen klandrade parterna enbart för den enda, fortlöpande överträdelsen därför inte hindrade den från att, i det slutliga beslutet, slå fast att även de olika beteenden som denna enda, fortlöpande överträdelse utgjordes av var rättsstridiga från konkurrenssynpunkt.

54. Av detta följer enligt parterna att kommissionen, med tribunalens godkännande, har ansett att såväl den enda, fortlöpande överträdelsen som de enskilda beteenden som ägde rum mellan de konkurrerande företagen under den angivna perioden inom ramen för den enda överträdelsen var rättsstridiga från konkurrenssynpunkt.

55. För att bedöma räckvidden av dessa principiella påståenden anser jag att det är nödvändigt att först analysera begreppet en enda, fortlöpande överträdelse i domstolens praxis för att få klarhet i huruvida tribunalens ståndpunkt att kommissionens beslut är riktigt är förenlig med denna praxis, med hänsyn till dels parternas rätt till försvar under det administrativa förfarandet och i domstolsförfarandet, dels frågan om kommissionens och, till sist, tribunalens motivering var tillräcklig.

56. De frågor som ska prövas rör i huvudsak följande: a) huruvida kommissionen måste göra en rättslig klassificering av enskilda händelser med otillåten samverkan vid en enda, fortlöpande överträdelse, b) den faktiska räckvidden av de olika begrepp som används (överträdelser, beteenden, kontakter och ageranden), c) i vilken grad kommissionens slutliga beslut avviker från de anmärkningar som har gjorts, d) de konsekvenser som den använda formuleringen kan få när det gäller den offentliga tillämpningen men även när det gäller den privata tillämpningen.

57. Enligt fast rättspraxis kan en överträdelse av artikel 101.1 FEUF följa inte bara genom ett enstaka handlande utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen således tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet.

58. Ett företag som har deltagit i en sådan enda, komplex överträdelse genom egna beteenden, vilka utgör avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, och som var avsedda att bidra till genomförandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för samma överträdelse. Så är fallet när det är styrkt att det aktuella företaget avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade, och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar.

59. För att ett företag ska anses ha deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse krävs det inte att det har deltagit direkt i samtliga de konkurrensbegränsande beteenden som överträdelsen utgörs av och det krävs inte heller att samtliga företag som deltar i en enda, fortlöpande överträdelse är verksamma på samma marknad.

60. Av det ovan anförda följer att följande ska styrkas för att visa att ett företag har deltagit i en enda överträdelse av unionens konkurrensrätt: 1) att detta företag avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade och 2) att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar.

61. Begreppet ”en enda, fortlöpande överträdelse” förutsätter således att det finns en ”samlad plan” som utgörs av olika handlanden, på grund av deras identiska syfte att snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, och detta oberoende av om en eller flera av dessa handlanden även i sig och helt isolerat kan utgöra en överträdelse av artikel 101 FEUF.

62. Det är just detta som är den springande punkten enligt min mening: den enda, fortlöpande överträdelsen utgör ett fortlöpande beteende som består av en serie handlanden eller beteenden (kontakter mellan olika företag, vid sådan samverkan som är aktuell i förevarande mål), men är inte den algebraiska summan av flera otillåtna beteenden som utgör överträdelser av artikel 101 FEUF.

63. Vissa beteenden, handlanden eller kontakter som ägt rum under den angivna perioden inom ramen för den enda, fortlöpande överträdelsen behöver inte i sig vara rättsstridiga från konkurrenssynpunkt eller kan visa sig inte vara helt styrkta i materiellt eller rättsligt hänseende under förfarandets gång.

64. Vilken är tanken bakom införandet av teorin om en enda, fortlöpande överträdelse?

65. Doktrinen om ”en enda, fortlöpande överträdelse” härrör från en uppfattning som förekommer i flera EU-medlemsstaters rättsordningar och som rör fastställande av ansvar vad avser överträdelser begångna av flera medgärningsmän beroende på deras deltagande i överträdelsen som helhet betraktad.

66. Den fungerar som en rättslig presumtion genom vilken kommissionen (eller en nationell konkurrensmyndighet) kan fastställa förekomsten av en enda överträdelse av konkurrensrätten under en viss period och med avseende på ett visst antal företag, ”inte bara genom en enstaka handling utan även genom en serie handlingar eller genom ett fortlöpande beteende”.

67. Kommissionens tillämpning av doktrinen om ”en enda, fortlöpande överträdelse” underlättar utan tvekan kommissionens roll som verkställande myndighet vid tillämpningen av artikel 101.1 FEUF, särskilt vad gäller anklagelser om otillåten samverkan mellan flera parter.

68. En överträdelse som utgörs av ett ”enda, fortlöpande” beteende under en viss period ger svar på en rad praktiska och svåra frågor som kan uppstå i samband med en komplex anklagelse om otillåten samverkan vad beträffar tillämpningen av en preskriptionstid och minskar den bevisbörda som krävs för att säkerställa domstolsprövning av att det samordnade förfarandet pågick under hela undersökningsperioden.

69. Såsom också har påpekats i doktrinen innebär införandet av ”en enda, fortlöpande överträdelse en markant minskning av den börda som kommissionen annars skulle bära för att fastställa förekomsten av otillåten samverkan, framför allt när en kartell har pågått under en lång tid, under vilken den otillåtna samverkan kan ha skett mellan olika parter eller under olika tidpunkter”.

70. Bevislättnaden med avseende på specifika perioder och händelser är skälet till att det i gengäld måste styrkas att det fanns ett gemensamt mål och att de andra företagen var medvetna om åtgärderna.

71. Om det däremot inte är fråga om en enda, fortlöpande överträdelse krävs mycket omfattande bevisning för varje enskilt beteende (exempelvis kontakterna mellan konkurrerande företag i förevarande fall).

72. Således är det fullt möjligt och legitimt att kommissionen, vid fastställandet av en överträdelse av artikel 101 FEUF, kvalificerar olika beteenden som rättsstridiga i sig, samtidigt som de utgör en del av en enda strategi för otillåten samverkan som har samma ovannämnda särdrag som en enda, fortlöpande överträdelse.

73. I detta fall har dock kommissionen en annan motiveringsskyldighet och bevisbörda än att enbart kvalificera företagens beteende som en enda, fortlöpande överträdelse.

74. Såsom framgår ovan utgörs beteendet alltjämt av flera olika händelser och kontakter, som måste ha ovannämnda särdrag för att tillsammans anses vara rättsstridiga från konkurrenssynpunkt. De enskilda händelserna eller kontakterna i det sammantagna beteendet utgör inte nödvändigtvis konkurrensmissbruk i sig.

75. Domstolen har i vissa beslut preciserat att om ett företag har deltagit direkt i samtliga de konkurrensbegränsande beteenden som utgör en enda, fortlöpande överträdelse, men det inte har styrkts att företaget avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade, och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte, eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar, har kommissionen endast rätt att hålla företaget ansvarigt för de beteenden som det direkt deltagit i och för de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra kartelldeltagare med samma syften som det aktuella företaget och som det styrkts att företaget kände till eller rimligen kunnat förutse och vars risker det varit berett att godta.

76. Detta innebär emellertid inte att detta företag undgår sitt ansvar för de beteenden som det visats att det har deltagit i eller som det faktiskt kan hållas ansvarigt för. Att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en konkurrensbegränsande samverkan eller att det har spelat en mindre roll vid sitt deltagande saknar nämligen betydelse vid påvisandet av att det har begått en överträdelse. Dessa förhållanden ska endast beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och i förekommande fall vid fastställandet av böterna.

77. Domstolen har emellertid preciserat att ”[d]et emellertid endast [är] möjligt att på detta sätt dela upp ett kommissionsbeslut i vilket en kartell kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, om, för det första, nämnda företag under det administrativa förfarandet getts möjlighet att inse att det även lades vart och ett av de beteenden som utgjorde denna överträdelse till last, och således kunde försvara sig mot dessa påståenden, och, för det andra, att det aktuella beslutet är tillräckligt tydligt i detta hänseende”.

78. Såsom framgår ovan medför den enda, fortlöpande överträdelsen en mindre omfattande motiveringsskyldighet och lättare bevisbörda för kommissionen som inte är skyldig att styrka att varje enskilt beteende är rättsstridigt, när den väl har påvisat förekomsten av en samlad plan och ett gemensamt konkurrensbegränsande syfte.

79. Av denna anledning kan kommissionen däremot inte hävda att, när en enda, fortlöpande överträdelse har styrkts och påvisats, även alla de enskilda händelser eller kontakter som denna utgörs av ska betraktas som överträdelser av konkurrensrätten.

80. Skälet till detta är att kommissionen i så fall skulle få den orättmätiga fördelen av en mindre omfattande motiveringsskyldighet och en lättare bevisbörda till följd av att överträdelsen har kvalificerats som en enda, fortlöpande överträdelse, samtidigt som beslutet, för det fall de rättsliga villkoren för att kvalificera beteendet som en enda, fortlöpande överträdelse efter en domstolsprövning inte anses uppfyllda, skulle kunna ”räddas” och bekräftas vid en domstolsprövning på grund av den rättsstridiga karaktären hos de enskilda beteenden som den enda, fortlöpande överträdelsen utgörs av.

81. Kommissionens argument att denna grund för överklagandet är verkningslös eftersom det måste fastställas att det inte föreligger någon enda, fortlöpande överträdelse är således föga övertygande.

82. I motsats till vad kommissionen har hävdat i sitt svar är de argument som har framförts i överklagandet avseende det alternativa konstaterandet i beslutet att den enda, fortlöpande överträdelsen utgjordes av flera oberoende överträdelser inte verkningslösa. Tvärtom har de en betydande inverkan på förfarandet och på följderna av beslutet.

83. Kommissionen kan mycket väl tillämpa dubbel kvalificering, men för att detta ska vara legitimt måste kommissionen klargöra detta redan i meddelandet om invändningar till parterna och åta sig den tillhörande motiveringsskyldigheten och bevisbördan.

84. I domstolens praxis medges visserligen att det kan finnas avvikelser mellan meddelandet om invändningar och det slutliga beslutet just på grund av det kontradiktoriska förfarandet och fördjupningen i de rättsliga och ekonomiska frågorna under bevisupptagningen, men att omständigheterna och beteendena måste kvalificeras på ett enhetligt sätt från förfarandets början till dess slut.

85. Iakttagandet av rätten till försvar i handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik är en allmän unionsrättslig princip vars iakttagande säkerställs av domstolen. Denna princip förutsätter att det berörda företaget har getts tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att EU‑fördraget har överträtts.

86. I artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att parterna ska tillställas ett meddelande om invändningar. Enligt fast rättspraxis ska det i detta meddelande klart anges alla väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på i detta skede av förfarandet.

87. Denna angivelse kan vara kortfattad, och beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en kopia av redogörelsen för anmärkningarna, eftersom detta meddelande utgör ett förberedande dokument vars bedömningar av faktiska och rättsliga förhållanden är av rent provisorisk karaktär.

88. Såsom tribunalen angav i de överklagade domarna kan den rättsliga kvalificering av omständigheterna som ges i meddelandet om invändningar per definition endast vara provisorisk och ett efterföljande beslut från kommissionen kan inte ogiltigförklaras enbart av det skälet att de slutgiltiga slutsatser som dragits utifrån dessa omständigheter inte exakt motsvarar denna provisoriska kvalificering. Kommissionen måste nämligen precisera kvalificeringen i sitt slutliga beslut, med hänsyn tagen till de omständigheter som har framkommit under det administrativa förfarandet, antingen för att avstå från invändningar som har visat sig vara ogrundade, eller för att, faktiskt eller rättsligt, tillrättalägga eller komplettera sina argument till stöd för de anmärkningar som den vidhåller, dock under förutsättning av den endast stöder sig på de faktiska omständigheter som de berörda parterna har lämnats tillfälle att yttra sig över, och att den under det administrativa förfarandet har lämnat sådan information som kan vara nödvändig för deras försvar.

89. Om det däremot under bevisupptagningen framkommer omständigheter som kan göra så att kommissionen faktiskt ändrar ramen för tvisten medger förfarandet en sådan ändring, även en väsentlig sådan, genom ett instrument som samtidigt garanterar även parternas rätt till försvar, nämligen ett kompletterande meddelande om invändningar.

90. I ett sådant meddelande ska kommissionen detaljerat undersöka alla kontakter mellan parterna och motivera den rättsliga kvalificeringen av och rättsstridigheten hos var och en av dessa.

91. Detta möjliggör ett fullständigt utövande av parternas rätt till försvar och en fullständig domstolskontroll av varje enskilt beteende som parterna klandras för utöver, givetvis, den enda, fortlöpande överträdelsen.

92. Meddelandet om invändningar innehöll en ingående redogörelse för de omstridda omständigheterna i förevarande fall. Kommissionen nöjde sig emellertid med att kvalificera alla de bilaterala kontakterna mellan deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan som en enda, fortlöpande överträdelse och hänvisade enbart till att varje enskild kontakt kunde kvalificeras som en separat överträdelse, utan att gå in på några ytterligare detaljer. Kommissionen följde samma linje i hela motiveringen i det slutliga beslutet, förutom slutsatsen i artikeldelen med den dubbla kvalificeringen.

93. Tribunalens ståndpunkt – som är en upprepning av kommissionens argument – att parterna var väl medvetna om de omtvistade enskilda beteendena och kunde utöva sin rätt till försvar angående dessa, kan inte godtas eftersom den enda, fortlöpande överträdelsen utgjordes av en samling omständigheter, kontakter och händelser som alla räknades upp av kommissionen och var kända av parterna.

94. Genom detta resonemang förväxlas själva förekomsten av en omständighet eller en kontakt mellan parterna samt uppräkningen och redogörelsen av den för parterna med dess rättsliga kvalificering.

95. Det är just på denna punkt som tribunalen, enligt min mening, har vilseletts av kommissionens argument.

96. Detta framgår exempelvis av punkt 242 i domen i mål T‑762/15, där tribunalen konstaterade att ”klagandena, såsom kommissionen har gjort gällande utan invändningar från klagandena på denna punkt, har ifrågasatt varje kontakt var för sig och i detalj i deras svar på meddelandet om invändningar och har lyckats förmå kommissionen att dra tillbaka sina anklagelser avseende vissa bilaterala kontakter”.

97. Det råder inga tvivel om att kommissionen, när det gäller de faktiska omständigheterna, redan i meddelandet om invändningar hänvisade till alla enskilda kontakter mellan konkurrenterna som omständigheter som kan utgöra helhetsramen för fallen av rättsstridig otillåten samverkan och att parterna helt enkelt har haft möjlighet att försvara sig angående förekomsten av möten eller andra kontakter och angående det sätt på vilket dessa har genomförts.

98. Kommissionens underlåtenhet, under hela det administrativa förfarandet och fram till det slutliga beslutet, att tydliggöra sin ståndpunkt genom att ange en rättslig kvalificering av samtliga dessa kontakter hindrade företagen, som är klagande i förevarande mål, att fullt ut utöva sin rätt till försvar.

99. Varje konkurrensbegränsande beteende måste inte kvalificeras som en otillåten samverkan eller ett samordnat förfarande. Dock måste den myndighet som utövar den offentliga tillämpningen kvalificera just denna omständighet som rättsstridig och olaglig för att parterna ska ges möjlighet att försvara sig, inte bara med avseende på om huruvida beteendet har förekommit och de faktiska omständigheterna kring detta, utan även med avseende på de rättsliga aspekter utifrån vilka det anses att den omständigheten kan betraktas som ett beteende som strider mot artikel 101 FEUF.

100. Det finns således ingen logisk eller rättslig grund och ingen grundprincip i domstolens praxis för påståendet att den enda, fortlöpande överträdelsen är resultatet av flera fristående överträdelser, som var och en individuellt och automatiskt har konstaterats av det skälet att det har fastställts föreligga en enda, fortlöpande överträdelse.

101. Det finns anledning att anse att båda parterna i målet (handläggaren och de anklagade företagen) kan ha intresse av att upprepade beteenden kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse. Handläggaren får nämligen med denna kvalificering, såsom framgår ovan, en lättare bevisbörda med avseende på de enskilda händelser som den fortlöpande överträdelsen utgörs av och de anklagade företagen kan, med tanke på att påföljden kommer att ådömas genom beräkning av den procentuella andelen av intäkterna i proportion till de enskilda överträdelserna, ges en ekonomisk fördel av att inte bli beskyllda för flera skilda beteenden.

102. Eftersom det, såsom faktiskt hävdas i doktrinen, inte nödvändigtvis är mer fördelaktigt för den anklagade parten att ställas till svars för separata överträdelser, beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, har ”oskuldspresumtionen med all säkerhet … betydelse när det gäller de faktiska omständigheter utifrån vilka den enskilda överträdelsen ska styrkas. Antingen är dessa omständigheter styrkta eller inte”.

103. Det finns således ingen ”presumtion om separata överträdelser” som är tillämplig vid tvivel kring antagandet att den situationen nödvändigtvis skulle vara ”bättre” för företaget. När kommissionen konstaterar att det har förekommit separata överträdelser kan detta konstaterande bestridas av de klagande som hade befunnit sig i en bättre situation om det hade rört sig om en enda överträdelse (vilket har skett flera gånger), och kommissionen måste då även övertyga domstolen om att det rör sig om separata överträdelser, vilket visar att förekomsten av separata överträdelser ska styrkas och inte ”presumeras”.

104. Det faktum att den dubbla kvalificeringen gjordes först i det slutliga beslutet kan få många olika effekter, inte bara för den offentliga tillämpningen, som har analyserats så här långt, utan även för den privata tillämpningen.

105. Kommissionens konstaterande rör inte enbart den enda, fortlöpande överträdelsen utan även de enskilda beteendena under referensperioden och kan få en avsevärd inverkan på en eventuell skadeståndstalan vid de nationella domstolarna.

106. Det aktuella fallet med en enda, fortlöpande överträdelse innebär i själva verket att kommissionen kan anse det styrkt att företagets beteende under hela referensperioden var rättsstridigt även om det hypotetiskt sett inte finns faktiska bevis för att det förekom kontakter mellan parterna eller några av dem under vissa perioder, även längre sådana. Detta förutsätter emellertid att villkoren för att en överträdelse ska betraktas som en enda, fortlöpande överträdelse är uppfyllda, det vill säga att företagen har ett gemensamt syfte och är delaktiga i andras sammantagna beteende enligt ovan.

107. Sett till det rättsstridiga beteendets varaktighet kan således den enda, fortlöpande överträdelsen medföra att de berörda företagen löper en högre risk att hållas ansvariga för ett rättsstridigt beteende som har pågått under en längre tid än om de hade anklagats för enskilda beteenden som har ägt rum vid olika tidpunkter och med avbrott sinsemellan.

108. Motsatt resonemang gäller dock för det konstaterade rättsstridiga beteendets omfattning och den tillhörande bevisbördan. Just eftersom inte alla de enskilda kontakter eller beteenden som den enda, fortlöpande överträdelsen utgörs av har konstaterats vara olagliga befinner de berörda företagen sig med andra ord i en situation där rättsliga åtgärder vid nationella domstolar för att begära skadestånd på grund av konkurrensmissbruk inte helt och hållet kan undantas från bevisningen av de enskilda kontakternas eller beteendenas rättsstridighet till följd av kommissionens konstaterande.

109. Detta får en stor praktisk betydelse särskilt mot bakgrund av det faktum att det råder stora variationer i fråga om vem som kan väcka talan för att begära skadestånd från de företag som berörs av kommissionens beslut, även mot bakgrund av domstolens senaste praxis där det fastställs att ”säkerställandet av såväl den fulla och ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF som ett effektivt skydd mot skadliga följder av en överträdelse av konkurrensrätten allvarligt skulle äventyras om möjligheten att begära ersättning för den skada som vållats genom en kartell endast gällde leverantörer och köpare på den marknad som berörs av kartellen”.

110. I liknande fall som det i förevarande mål, som handlar om beteenden i samband med upphandlingsförfaranden, kan det vid varje upphandling finnas flera inblandade aktörer och ett stort antal aktörer som, på grund av konkurrensmissbruk, kan begära skadestånd till följd av försämrade konkurrensförhållanden på den inre marknaden.

111. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen kan anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att kommissionens formulering i det slutliga beslutet, där det fastställs att den enda, fortlöpande överträdelsen utgörs av flera skilda överträdelser, var förenlig med unionsrätten.

112. Den överklagande domen måste därför upphävas i den del där tribunalen slog fast att talan inte kunde vinna bifall såvitt avser den andra och fjärde grund som åberopats av klagandena i första instans angående den dubbla kvalificeringen av den otillåtna samverkan.

113. I enlighet med artikel 61 första stycket andra meningen i domstolens stadga kan domstolen, för det fall att den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande.

114. Jag anser att så är fallet i förevarande mål, åtminstone vad denna grund beträffar.

115. Kommissionens beslut ska delvis upphävas i den del där det anses att en enda, fortlöpande otillåten överträdelse nödvändigtvis utgörs av flera skilda överträdelser.

116. Parternas rätt till försvar har i själva verket begränsats till viss del och den valda formuleringen har fått och kan få betydande konsekvenser till de berörda företagens nackdel.

117. Denna felaktiga rättstillämpning påverkar emellertid inte, enligt min mening, den allmänna systematiken i den överklagade domen och det omtvistade beslutet. Om formuleringen ”dubbel kvalificering” stryks i artikeldelen är nämligen den enda, fortlöpande överträdelsen fortfarande helt styrkt, och såsom jag uppfattar det beräknades påföljden enbart utifrån den enda, fortlöpande överträdelsen.

118. I enlighet med domstolens praxis innebär inte den omständigheten att talan delvis vinner bifall såvitt avser grunden avseende den fråga som jag har analyserat att beslutet ska upphävas i sin helhet utan endast i ovannämnda del.

119. Syftet med ett kommissionsbeslut där det konstateras att ett företag har deltagit i en otillåten samverkan i strid med artikel 101 FEUF är att fastställa förekomsten av ett eller flera beteenden som utgör en sådan överträdelse, och därför kan en delvis ogiltigförklaring inte ändra beslutet i sak.

B. Fastställandet av påföljden

1. Sammanfattning av parternas argument

120. I den fjärde grunden har klagandena i målen C‑697/19 P och C‑698/19 P gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning, åsidosatte principerna om likabehandling och proportionalitet samt åsidosatte motiveringsskyldigheten när den fastställde att det bötesbelopp som klagandena ålades utifrån samma inkomster som de som användes för att beräkna de separata bötesbeloppen för Lite-On och Quanta skulle bestå. Denna grund för överklagandet består av tre delar.

121. För enkelhetens skull kommer jag nedan att begränsa mig till vad klagandena i mål C‑697/19 P har gjort gällande.

a) Fjärde grundens första del

122. I den första delen har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om likabehandling som i förevarande fall grundar sig på kriteriet i riktlinjerna för beräkning av böter, att försäljningsvärdet ska återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen.

123. Sony har hävdat att Lite-On, under den period då den påstådda överträdelsen ägde rum, tillverkade optiska diskenheter som senare såldes under varumärket Sony. På grundval av avtal om fördelning av intäkterna mellan klagandena och Lite-On, betalade klagandena till Lite-On intäkterna för de produkter som Lite-On hade utvecklat och tillverkat. I stället för att tilldela dessa intäkter till det företag som i slutändan erhöll beloppet, det vill säga Lite-On, behandlades intäkterna i beslutet dels som Sonys intäkter, dels som Lite-Ons intäkter, när försäljningsbeloppet skulle fastställas för beräkning av bötesbeloppet. Med andra ord räknades samma intäkter med två gånger i beslutet. Kommissionen avvek därigenom från sin etablerade praxis.

124. Kommissionen anser framför allt att den fjärde grundens första del inte kan tas upp till prövning, eftersom klagandena har begärt en omprövning av den ansökan som har ingetts till tribunalen utan att ange något specifikt fel i den överklagade domen och eftersom en sådan omprövning faller utanför domstolens behörighet.

125. Överklagandet kan inte under några omständigheter vinna bifall såvitt avser denna del. För det första avser punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter försäljning som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen och inte sådan försäljning som berörs av överträdelsen. Detta innebär att kommissionen inte har någon skyldighet att fastställa vilka enskilda försäljningar som berörs av en överträdelse. Den ekonomiska betydelsen av en överträdelse ska visserligen ägnas särskild uppmärksamhet, men denna aspekt ska vägas mot behovet av att säkerställa att böterna möjliggör en effektiv tillämpning av påföljden i enlighet med laglighets- och proportionalitetsprincipen.

126. För det andra överensstämmer beräkningen av de böter som klagandena ålades med hänsyn tagen till deras försäljning av optiska diskenheter till Dell och således vikten av deras delaktighet med principen om likabehandling, eftersom klagandenas beteende inte i sak skiljer sig från beteendet hos de andra mottagarna av det omtvistade beslutet.

127. För det tredje grundas klagandenas argument inte på den metod som användes för att beräkna de böter som de ålades, utan snarare på metoden för beräkning av de böter som Lite-On ålades. Lämpligheten av de böter som Lite-On ålades faller emellertid utanför detta förfarande och kan inte användas som en objektiv grund för att motivera en nedsättning av bötesbeloppet. För det fjärde innebär inte klagandenas samarbete med Lite-On att klagandena har varit mindre delaktiga i överträdelsen. Den korrekta beräkningen enligt klagandena leder således till godtycklig diskriminering gentemot de andra mottagarna av det omtvistade beslutet, i strid med principen om likabehandling. För det femte gjorde tribunalen en riktig bedömning när den konstaterade, vad gäller den omständigheten att klagandena har gjort gällande tidigare beslutspraxis från kommissionen, att jämförelsen mellan situationen för en mottagare av ett beslut med situationen för andra företag inte kan påverka det omtvistade beslutets lagenlighet i den mån en överträdelse har konstaterats och en påföljd för den har dömts ut i detta.

b) Fjärde grundens andra del

128. I den andra delen har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, genom att bortse från klagandenas argument att en dubbelräkning medförde att den påstådda överträdelsens ekonomiska betydelse och således de böter som de ålades överdrevs på ett rättsstridigt sätt.

129. Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund. Tribunalen har bekräftat att det försäljningsvärde som beaktades i det omtvistade beslutet för att beräkna grundbeloppet för böterna var värdet av klagandenas direktförsäljning till Dell. På grundval av den rättspraxis som anges i punkterna 265–269 i den överklagade domen gjorde tribunalen en riktig bedömning när den ansåg att värdet av denna direktförsäljning ska beaktas för att fastställa värdet av de produkter som överträdelsen avsåg. Avslutningsvis anges i den överklagade domen att den metod som klagandena har åberopat medför risker för kringgående och särbehandling i förhållande till de andra mottagarna av beslutet.

c) Den fjärde grundens tredje del

130. I den tredje delen har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att underkänna klagandenas argument att kommissionen hade underlåtit att motivera varför den avvek från sin etablerade praxis.

131. Kommissionen har hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den ansåg att det i det omtvistade beslutet redogörs för skälen till att det bötesbelopp som klagandena ålades beräknades i enlighet med punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter och att det även förklaras varför det var olämpligt att avvika från denna metod vad klagandena beträffar. Därför är det inte nödvändigtvis så att detta motiverar ett obefintligt undantag till dessa riktlinjer, i den mån punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter har tillämpats i sedvanlig ordning i det omtvistade beslutet.

2. Bedömning

132. Jag kommer att behandla den fjärde grundens tre delar gemensamt eftersom den rättsfråga som domstolen har ombett mig att fördjupa mig i rör en påstådd felaktig rättstillämpning från tribunalens sida, genom att fastställa kommissionens beslut såvitt avser den del där intäkterna tillhörande Sony och Lite-On, som omfattades av ett vinstdelningsavtal, har räknats med två gånger. Klagandena har därigenom hävdat att tribunalen åsidosatte principerna om likabehandling och proportionalitet och att tribunalen åsidosatte delar av sin motiveringsskyldighet. Kommissionen avvek i själva verket från den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter genom att beakta försäljningen mellan deltagarna i kartellen och överdrev på så sätt den ekonomiska betydelsen av klagandenas roll i den otillåtna samverkan.

133. Inledningsvis anser jag att de grunder för överklagandet som rör beräkningen av påföljden inte ska avvisas, vilket kommissionen däremot har hävdat, eftersom klagandena i sina argument underförstått men klart hänvisar till punkterna 263–276 i den överklagade domen.

134. Jag ska nu gå in på den punkt som har blivit föremål för invändningar från parterna, nämligen den påstådda ”dubbelräkningen”. Kommissionen har enligt tribunalen följt den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter genom att fastställa grundbeloppet för böterna utifrån den försäljning av optiska diskenheter som fakturerats Dell (skäl 528 i det omtvistade beslutet).

135. Lite-On har inte registrerat någon direktförsäljning till Dell på grundval av det partnerskapsavtal som ingåtts med klagandena Sony. Följaktligen grundade kommissionen sitt beslut beträffande Lite-On – och inte klagandena – på värdet av Lite-Ons försäljning till klagandena snarare än på dess (obefintliga) försäljning till Dell.

136. Tribunalen fann på denna punkt att ”[e]nligt klagandenas förklaringar har Lite-On, på grundval av ett avtal mellan Lite-On och Sony, utvecklat och tillverkat optiska diskenheter som senare såldes under varumärket Sony. Kundavtalen och kundbeställningarna ingicks respektive gjordes formellt med Sony, och det var Sony som mottog kundernas betalningar. Det är således svårt att förstå klagandenas argument att kommissionen räknade med Dells försäljning två gånger, eftersom det var Sony som erhöll Dells intäkter. Det ska under alla omständigheter erinras om att kommissionen, i enlighet med punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter, utgår från värdet av den försäljning av varor eller tjänster som företaget har gjort i direkt eller indirekt samband med överträdelsen för att fastställa böternas grundbelopp”.

137. Vidare erinras det om att ”[k]ommissionen, vid fastställandet av böterna för överträdelser av konkurrensrätten, ska ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och de särskilda omständigheterna i målet men även kontexten för överträdelsen och säkerställa att dess åtgärd får en avskräckande verkan, framför allt vid sådana slags överträdelser som inverkar särskilt menligt på uppnåendet av unionens mål. Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, kontexten och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. Tribunalen har dessutom redan angett att kommissionen inte under några omständigheter var skyldig att fastställa vilka av de olika försäljningarna som berördes av kartellen”.

138. Avslutningsvis ska det erinras om att ”[n]är kommissionen, i förevarande fall, granskade värdet av den varuförsäljning som överträdelsen avsåg direkt eller indirekt i enlighet med punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter var det logiskt att använda klagandenas direktförsäljning till Dell som grund för att beräkna bötesbeloppet. Den metod som klagandena har förespråkat, nämligen att från de intäkter som Sony har erhållit från Dell dra av de intäkter som har betalats till Lite-On på grundval av gällande avtal mellan Sony och Lite-On under referensperioden, för att undvika ’dubbelräkning’, trots att klagandena har förklarat att de inte kan lämna exakta siffror i detta avseende, äventyrar verkan av förbudet mot otillåten samverkan, eftersom det då skulle räcka att företagen ansluter sig till en deltagare i den otillåtna samverkan för en nedsättning av deras böter”.

139. Tribunalen har således inte, i motsats till vad klagandena har hävdat i överklagandet, enbart lämnat allmänna synpunkter på fastställandet av böterna utan har gjort en faktisk och rättslig vederläggning av de påståenden som parterna gjorde redan i första instans om den påstådda ”dubbelräkningen”.

140. Jag anser i huvudsak, av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan, att tribunalen har lämnat en lämplig motivering i följande avseenden.

141. Kommissionen har gett en tydlig beskrivning av den metod som den har använt för att beräkna de böter som ålagts mottagarna och har inte åsidosatt proportionalitetsprincipen. Kommissionen har i själva verket korrekt tillämpat principerna i riktlinjerna för beräkning av böter och har beaktat överträdelsernas allvar och de särskilda omständigheterna i ärendet när den utövade sitt tekniska utrymme för skönsmässig bedömning.

142. Kommissionen har inte åsidosatt principen om likabehandling. Kommissionen har i själva verket beaktat värdet av den försäljning som gjordes till Dell och har inte dragit av de intäkter som betalades till Lite-On från Sonys intäkter, för åläggandet av böterna till klagandena i förevarande mål. Detta var den enda korrekta metoden att tillämpa, dels eftersom det inte hade lämnats några exakta siffror i det avseendet, dels eftersom den metod som parterna har förespråkat skulle äventyra beslutets verkan sett till såväl förbindelserna mellan de företag som deltog i kartellen som det faktum att påföljden måste vara av avskräckande karaktär.

143. I överklagandet har parterna på denna punkt enbart framfört argumenten om dubbelräkning på nytt utan att anföra nya omständigheter som kan föranleda en annan bedömning från domstolens sida.

144. Såsom kommissionen med rätta har påpekat grundar inte klagandena sitt argument på hur kommissionen har beräknat det bötesbelopp som de ålagts, vilket gjordes på samma sätt som för de flesta andra mottagare av beslutet, utan på hur kommissionen har beräknat de böter som Lite-On ålagts.

145. Tribunalen har, såsom tidigare nämnts, undersökt hur kommissionen motiverade beräkningen av böterna och har konstaterat att denna hade tillräckligt stöd i uppgifterna i det omtvistade beslutet avseende klagandenas ekonomiska inflytande. Därigenom utövade tribunalen de behörigheter som avses i artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF på ett sätt som är förenligt med kraven för prövning med obegränsad behörighet genom att pröva varje anmärkning, avseende rättsliga eller faktiska omständigheter, som klagandena åberopade i detta sammanhang.

146. Det framgår tydligt av domstolens praxis att även om kommissionen genom artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har tilldelats ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, så begränsas denna skönsmässiga bedömning av att det i bestämmelsen uppställts objektiva kriterier som kommissionen i princip måste följa. Således sätts en absolut beräkningsbar övre gräns för det bötesbelopp som kan åläggas. Därmed är det högsta tillåtna bötesbelopp som kan åläggas ett givet företag möjligt att fastställa i förväg. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning begränsas vidare av de förhållningsregler som kommissionen har åtagit sig att följa, i synnerhet i riktlinjerna för beräkning av böter.

147. Motiveringsskyldigheten, som gör det möjligt att kontrollera utövandet av utrymmet för skönsmässig bedömning, är ett grundläggande krav som är uppfyllt om kommissionen i sitt beslut anger de omständigheter som låg till grund för att bedöma överträdelsens allvar och varaktighet. Skyldigheten medför dock ingen skyldighet för kommissionen ”att i sitt beslut ange sifferuppgifter om beräkningsmetoden för böterna”. Kommissionen kan i själva verket inte under några omständigheter ”avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler” och ”ska i varje enskilt fall, och med beaktande av sammanhanget och de mål som eftersträvas med det påföljdssystem som föreskrivs i nämnda förordning, bedöma den inverkan som eftersträvas på det berörda företaget, bland annat genom att beakta en omsättning som återspeglar företagets faktiska ekonomiska situation under den tidsperiod då överträdelsen ägde rum”.

148. I punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter föreskrivs följande: ”Kommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt… samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom EES. Kommissionen utgår i regel ifrån företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsåret då det deltar i överträdelsen…”

149. Såsom domstolen har påpekat syftar punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter till att som utgångspunkt för beräkningen av böter som ska åläggas ett företag använda ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av det berörda företagets delaktighet i denna överträdelse. Även om begreppet försäljningsvärde i punkt 13 inte går så långt att det inbegriper sådan försäljning i det aktuella företaget som inte omfattas av den påstådda kartellens tillämpningsområde, skulle det emellertid strida mot det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse att tolka detta begrepp så, att det enbart avser omsättning som hänför sig till sådan försäljning för vilken det är fastställt att den verkligen påverkades av denna kartell.

150. Mot denna bakgrund anser domstolen att om försäljningen mellan enheter som tillhör samma företag inte beaktas, innebär det nödvändigtvis att vertikalt integrerade företag gynnas på ett omotiverat sätt genom att de undgår att påföras en påföljd som står i förhållande till deras betydelse på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen. Vid fastställandet av den omsättning som härrör från försäljning av produkter som omfattas av överträdelsen befinner sig vertikalt integrerade företag följaktligen i en situation som är jämförbar med den som gäller för producenter som inte är vertikalt integrerade. Dessa båda typer av företag ska således behandlas lika. För det fall intern försäljning undantas från den relevanta omsättningen medför det att den första typen av företag gynnas genom att deras relativa tyngd i överträdelsen minskar till nackdel för övriga företag. Detta sker på grundval av ett kriterium som saknar samband med det syfte som eftersträvas vid fastställandet av denna omsättning, nämligen att återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse och den relativa tyngden för vart och ett av de företag som deltagit i denna.

151. Om domstolens resonemang tillämpas på all kartellintern försäljning kan kommissionen på grundval av den vida definitionen av ”försäljningsvärde” tillämpa denna även i fall som det förevarande och således utgå från all den försäljning som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen för att fastställa försäljningsvärdet. I annat fall kan vissa deltagare i kartellen på ett konstlat sätt undgå böterna genom att ansluta sig till en annan deltagare.

152. Enligt min mening gjorde tribunalen rätt i detta avseende när den, i punkt 271 i den överklagade domen, påpekade att den metod som klagandena har förespråkat skulle äventyra verkan av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, eftersom det då skulle räcka att företagen ansluter sig till en deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan för att bötesbeloppet ska sättas ned.

153. Denna tolkning stöds av det syfte som eftersträvas med unionens konkurrensregler. Den tolkning som klagandena har gjort gällande skulle nämligen innebära att kommissionen, för att bestämma grundbeloppet för böter som ska påföras i ärenden som rör konkurrensbegränsande samverkan, vore tvungen att i varje enskilt fall fastställa vilka enskilda försäljningar som är föremål för den konkurrensbegränsande samverkan. Unionsdomstolarna har aldrig ställt något sådant krav, såsom tribunalen med rätta har påpekat i punkt 268 i den överklagande domen.

154. De böter som klagandena ålades beräknades således på samma sätt för alla deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan som hade registrerat direktförsäljning till Dell och/eller HP, i enlighet med principen om likabehandling. Att använda företagets försäljning av den aktuella produkten till kund är den konventionella metoden för att bedöma den ekonomiska betydelsen av en mottagares beteende, och denna metod anses fortfarande vara förenlig med de unionsrättsliga principerna.

155. Såsom tribunalen erinrade om i punkt 272 i den överklagade domen, vad gäller kontakterna rörande Dell, skiljde inte klagandenas beteende sig i sak från det beteende som övriga mottagare av beslutet uppvisade. Vikten av deras deltagande har följaktligen beaktats på vederbörligt sätt genom att hänsyn har tagits till deras försäljning av optiska diskenheter till Dell. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fann att det var logiskt att kommissionen grundade de böter som klagandena ålades på värdet av deras försäljning till Dell inom EES (punkt 270 i den överklagade domen). Ett sådant synsätt garanterar likabehandling i förhållande till andra deltagare.

156. Den omständigheten att klagandena samarbetade med Lite-On vid tillverkningen, utvecklingen och försäljningen av optiska diskenheter för Dells räkning minskar inte klagandenas vikt i överträdelsen. Trots partnerskapsavtalet ansvarar klagandena för sitt eget beteende och i beslutet hålls de ansvariga för den egna överträdelsen, oberoende av Lite-Ons överträdelse. En nedsättning av de böter som klagandena har ålagts av den enkla anledningen att Lite-On har återbetalats en del av intäkterna från försäljningen av optiska diskenheter till Dell skulle medföra godtycklig diskriminering gentemot de andra mottagarna av beslutet, i strid mot principen om likabehandling (och inte i enlighet med denna såsom klagandena har hävdat).

157. När det gäller klagandenas argument att kommissionen, i några tidigare fall, tillämpade beräkningsmetoder som syftade till att undvika all risk för dubbelräkning av den försäljning som gjorts av deltagarna i den aktuella kartellen, räcker det att erinra om fast rättspraxis enligt vilken kommissionens beslutspraxis inte utgör rättslig grund för böter i konkurrensmål, då kommissionen, vad gäller fastställandet av bötesbelopp, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och detta utan att vara bunden till tidigare bedömningar.

158. Tribunalen har med rätta konstaterat, i punkt 275 i den överklagade domen, att enbart den omständigheten att klagandena har åberopat ett tidigare beslut är verkningslöst, eftersom kommissionen inte var skyldig att göra samma bedömning i förevarande fall.

159. Av de prejudikat som klagandena har hänvisat till framgår även att kommissionen har gjort en helhetsbedömning och en materiell skälighetsbedömning av beslutet.

160. Principen om likabehandling vid åläggandet av påföljden är i själva verket ”särskilt viktig när det gäller företag som deltar i samma kartell. Jämförelser med andra fall är endast motiverat i undantagsfall”.

161. Däremot har det konstaterats att det i riktlinjerna för beräkning av böter föreskrivs ett beräkningstal, framför allt för beräkningen av försäljningsvärdet, vilket dock bör sänkas i det aktuella fallet och anpassas till de särskilda omständigheterna.

162. I förevarande fall hade kommissionen att ta ställning till en konstaterad kartell mellan aktörer med ett mycket stort marknadsinflytande och, i synnerhet, klagandena i förevarande mål, Sony och Sony Optiarc, som har en mycket betydande omsättning.

163. Därutöver har inga påföljder dömts ut för en av de två aktörer som har ingått vinstdelningsavtalet, Lite-On, till följd av programmet för förmånlig behandling. Det rör sig således om ett alldeles speciellt fall, och det faktum att påföljden ska vara avskräckande gör att alla särskilda omständigheter måste bedömas.

164. Av handlingarna i målet framgår att Lite-On inte har sålt någon produkt direkt till Dell till följd av det tidigare avtalet med Sony. All direktförsäljning till Dell utfördes av Sony och därför tog kommissionen fullständig hänsyn till denna eftersom den hade samband med överträdelsen.

165. Kommissionen har bedömt att Lite-On var ärligt och uppriktigt i sin ansökan om förmånlig behandling och i det efterföljande samarbetet, och Lite-Ons ståndpunkt kan inte heller prövas för fastställandet av påföljden, eftersom kommissionen inte har ålagt detta företag några som helst böter.

166. Sony bar hursomhelst det allmänna ansvaret för försäljningen inom ramen för samarbetsavtalet, medan Lite-On ansvarade för frågor avseende kvalitet och ingenjörstjänster och erhöll en del av klagandenas intäkter från försäljningen av optiska diskenheter. Eftersom nästan alla intäkter som Lite-On erhöll från försäljningen av optiska diskenheter till Dell uppstod på detta sätt var Lite-Ons direktförsäljning till Dell mycket begränsad. Lite-Ons böter hade blivit försumbara om kommissionen enbart hade grundat dem på direktförsäljningen till Dells enheter i EES, såsom kommissionen gjorde för praktiskt taget alla övriga mottagare av beslutet (inbegripet klagandena).

167. Detta resultat återspeglade inte på ett adekvat sätt allvaret i Lite-Ons delaktighet i överträdelsen och fick inte den avskräckande verkan som krävs, eftersom Lite-On har varit direkt delaktigt i den otillåtna samverkan med andra leverantörer av optiska diskenheter och eftersom företaget har deltagit fullt ut i kartellen, trots att företaget i slutändan beviljades immunitet mot böter. Kommissionen har således i uppskattningen av Lite-Ons årliga försäljningsvärde tagit med försäljningen av bärbara och stationära Delldatorer till Sony under den överträdelseperiod som fastställts för Dell (skäl 529 i beslutet).

168. Å ena sidan kan den eventuella metod som tillämpades för att beräkna Lite-Ons påföljd således inte användas som ett beräkningstal eftersom påföljden i själva verket inte dömts ut, å andra sidan beaktade kommissionen den eventuella höjningen av totalbeloppet utifrån vilket påföljden skulle beräknas när den utövade sitt eget tekniska utrymme för skönsmässig bedömning, vilket är nödvändigt för att påföljden ska ha fortsatt avskräckande verkan för aktörer med en mycket hög omsättning. Det erinras om att likabehandlingsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

169. På grund av omständigheternas särdrag är jag således inte helt övertygad om att klagandena har fog för att hävda att det i själva verket har gjorts en (rättsstridig) dubbelräkning.

170. Däremot är det sannolikt så som kommissionen har hävdat, vilket tribunalen har bekräftat, särskilt mot bakgrund av de principer som ligger till grund för kommissionens metod för att beräkna påföljden.

171. Såsom framgår ovan nämns det ingenting i riktlinjerna för beräkning av böter om särskilda situationer och därför måste de principer som uttrycks i dessa tillämpas, såsom de har tolkats i domstolens praxis.

172. De principer som ska vägas mot varandra är dels principerna om proportionalitet och likabehandling dels den om att påföljder ska vara effektiva och avskräckande.

173. Vid fastställandet av lämpliga bötesbelopp ska kommissionen säkerställa att dess åtgärder får den avskräckande verkan som krävs, med hänsyn tagen till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet. För att uppnå detta syfte fastställer kommissionen bötesbeloppet samt överträdelsens varaktighet och allvar utifrån värdet av försäljningen av varor eller tjänster i samband med överträdelsen. Dessa mått ger visserligen en god indikation på den ekonomiska betydelsen av överträdelsen i sin helhet och varje företags vikt, men den ska inte ses som en automatisk och aritmetisk grund för beräkningen av böterna.

174. Riktlinjerna för beräkning av böter syftar till att ge parterna och domstolen objektiva kriterier för att bedöma korrektheten i kommissionens beslut, men de innehåller begränsningar och undantag som ger kommissionen ett stärkt utrymme för skönsmässig bedömning. Det är tillräckligt att erinra om framför allt punkt 37 i riktlinjerna som föreskriver följande: ”I riktlinjerna för beräkning av böter beskrivs en allmän metod för att fastställa böter, men kommissionen har rätt att avvika från denna metod eller från de gränser som fastställs i punkt 21 om omständigheterna i ett enskilt ärende kräver det eller om det krävs för att uppnå en tillräcklig avskräckande effekt.”

175. Av dessa skäl anser jag inte att det i de överklagade domarna, med hänvisning till metoderna för att beräkna påföljder, har gjorts någon felaktig rättstillämpning vare sig i fråga om motiveringsskyldigheten eller när det gäller principerna om proportionalitet och likabehandling.

176. Tribunalen har på lämpligt sätt motiverat varje punkt som har blivit föremål för invändningar och har visat att kommissionen har tillämpat sitt anförtrodda utrymme för skönsmässig bedömning med iakttagande av principerna om proportionalitet och likabehandling.

177. Det ska erinras om att det inte ankommer på domstolen – när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande – att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av bötesbelopp som företag ålagts på grund av att de överträtt unionsrätten. Det är endast om domstolen finner att böterna inte bara är olämpliga, utan även så överdrivet höga att de är oproportionerliga, som den kan slå fast att tribunalen, genom att fastställa ett olämpligt bötesbelopp, har gjort en felaktig rättstillämpning.

178. Det ska i detta avseende erinras om att utövandet av den obegränsade behörigheten enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 inte är att likställa med en ex officio-kontroll och att förfarandet vid unionsdomstolen är kontradiktoriskt. Förutom grunder som omfattas av tvingande rätt och som domstolen är skyldig att ta upp ex officio, ankommer det således på sökanden att anföra grunder mot beslutet och lägga fram bevisning till stöd för grunderna.

179. De skäl till metoden för beräkning av påföljden som kommissionen har anfört och som har bekräftats av tribunalen grundas på rättsliga argument rörande principerna avseende fastställande av påföljd vilka förefaller vara i linje med domstolens ovannämnda riktlinjer. I parternas argument upprepas däremot de invändningar som redan har framförts i första instans, och vidare ges inga nya omständigheter att pröva. Därför föreslår jag att domstolen inte bifaller överklagandet såvitt avser grunden om den rättsfråga som hittills har behandlats.

V. Förslag till avgörande

180. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen, med de begränsningar som anges ovan, bifaller överklagandet såvitt avser den tredje grunden för överklagandet i målen C‑697/19 P och C‑698/19 och den fjärde grunden för överklagandet i målen C‑699/19 P och C‑700/19 P samt att domstolen ogillar överklagandet såvitt avser den fjärde grunden för överklagandet i målen C‑697/19 P och C‑698/19 P.

1 Originalspråk: italienska.

2 Tribunalens domar av den 12 juli 2019, Sony och Sony Electronics/kommissionen, T-762/15, ej publicerad, EU:T:2019:515, Sony Optiarc och Sony Optiarc America/kommissionen, T‑763/15, ej publicerad, EU:T:2019:517, Quanta Storage/kommissionen, T-772/15, ej publicerad, EU:T:2019:519 och Toshiba Samsung Storage Technology Korea/kommissionen, T-8/16, ej publicerad, EU:T:2019:522 (nedan kallade den överklagade domen, nedan tillsammans kallade de överklagade domarna).

3 Kommissionens beslut C(2015) 7135 av den 21 oktober 2015, final 39639, om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT. 39639 – optiska diskenheter), (EUT C 484, 2015, s. 22).

4 För en utförlig beskrivning hänvisar jag till de överklagade domarna och framför allt till punkterna 1–37 i domarna i mål T‑762/15 och mål T‑763/15 samt punkterna 1–32 i domarna i mål T‑772/15 och T-8/16.

5 EUT C 298, 2006, s. 17.

6 EUT C 210, 2006, s. 2.

7 Samtliga kursiveringar i texten är mina kursiveringar.

8 Den tredje grunden i målen C‑697/19 P och C‑698/19 samt den första grunden i målen C‑699/19 P och C‑700/19 P.

9 Se dom av den 10 oktober 2014, Soliver/kommissionen ( T-68/09, EU:T:2014:867).

10 Se dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch Belgium/kommissionen ( C‑642/13 P, EU:C:2017:58, punkt 54).

11 Se dom av den 16 december 2015, Singapore Airlines och Singapore Airlines Cargo/kommissionen ( T-43/11, ej publicerad, EU:T:2015:989).

12 Se dom av den 23 november 2006, ASNEF-EQUIFAX och Administración del Estado ( C‑238/05, EU:C:2006:734, punkterna 30–32).

13 ”Varje aspekt av beteendet gentemot någon som helst av de berörda kunderna (Dell eller HP) eller varje åtgärd (eller serie av åtgärder) med bilaterala kontakter syftar till att begränsa konkurrensen och utgör således en överträdelse av artikel 101.1 FEUF” (punkt 352 i kommissionens beslut).

14 Även om det hänvisas till f.d. artikel 81.1 i EG, se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2015, Fresh Del Monte Produce/kommissionen och kommissionen/Fresh Del Monte Produce ( C‑293/13 P och C‑294/13 P, EU:C:2015:416, punkt 156).

15 Även om det hänvisas till f.d. artikel 81.1 EG, se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

16 Se dom av den 22 oktober 2020, Silver Plastics och Johannes Reifenhäuser/kommissionen ( C‑702/19 P, EU:C:2020:857, punkterna 81 och 82). Se, även, dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen ( C‑644/13 P, EU:C:2017:59, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

17 Se dom av den 24 september 2020, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi/kommissionen ( C‑601/18 P, EU:C:2020:751, punkt 130). Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen ( C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 172 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni ( C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 84).

19 Se dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni ( C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 81).

20 Se, i doktrinen, P. Alexiadis, D.G. Swanson och A. Guerrero-Perez, Raising the EU evidentiary bar for the ”single and continuous infringement” doctrine, Concurrences, 2016, s. 3.

21 M. Siragusa och C. Rizza (red.), EU Competition law. Volume III. Cartels & Collusive Behaviour. Restrictive Agreements and Practices Between Competitors, 2012, punkt 1.7. Se även I. Simonsson, Legitimacy in EU Cartel Control, Hart Publishing, Modern Studies in European Law, 2010, punkt 135.

22 Se dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 44).

23 Se dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 45).

24 Se dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens ( C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 46).

25 Se dom av den 5 december 2013, SNIA/kommissionen ( C‑448/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:801, punkterna 42–44).

26 Se dom av den 3 september 2009, Prym och Prym Consumer/kommissionen ( C‑534/07 P, EU:C:2009:505, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

27 Se dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

28 Se dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

29 Se dom av den 5 december 2013, SNIA/kommissionen ( C‑448/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:801, punkterna 42 och 43).

30 Se dom av den 5 december 2013, SNIA/kommissionen ( C‑448/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:801, punkt 44).

31 F. Castillo de la Torre, E. Gippini Fournier, Evidence, proof and judicial review, EU competition law, 2017, s. 92

32 F. Castillo de la Torre, E. Gippini Fournier, Evidence, proof and judicial review, EU competition law, 2017, s. 92

33 Se dom av den 12 december 2019, Otis m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:1069, punkt 27).

34 Se dom av den 31 oktober 2019, Repower/EUIPO ( C‑281/18 P, EU:C:2019:916, punkt 38), och dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 28).

35 Se domen av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkterna 34 och 35).

36 Se domen av den 28 november 2019, ABB/kommissionen ( C‑593/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1027, punkterna 80–86).

37 Dom av den 12 juli 2019, Sony och Sony Electronics/kommissionen ( T-762/15, EU:T:2019:515, punkterna 263–266).

38 Domen av den 12 juli 2019, Sony och Sony Electronics/kommissionen ( T-762/15, EU:T:2019:515, punkterna 266–268).

39 Domen av den 12 juli 2019, Sony och Sony Electronics/kommissionen ( T-762/15, EU:T:2019:515, punkterna 270–271).

40 Punkt 79 i överklagandet i mål C‑697/19 P.

41 Se dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen ( C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 214).

42 Se dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen ( C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 55 och där angiven rättspraxis), och dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen ( C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkt 58).

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Siemens/kommissionen ( C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:866, punkt 394 och angiven rättspraxis).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Siemens/kommissionen ( C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:866, punkt 395 och där angiven rättspraxis).

45 Se, senast, dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen ( C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 185 och där angiven rättspraxis).

46 Se, senast, domen av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen ( C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 187 och där angiven rättspraxis).

47 Se dom av den 1 februari 2018, Kühne + Nagel International m.fl./kommissionen ( C‑261/16 P, ej publicerad, EU:C:2018:56, punkt 83 och angiven rättspraxis).

48 Se domen av den 19 mars 2009, Archer Daniels Midland/kommissionen, C‑510/06 P, EU:C:2009:166, punkt 82.

49 Se, i doktrinen, S. Galokho, Les atteintes au principe d’égalité dans le cadre du calcul des amendes en droit européen des ententes, Revue internationale de droit économique, s. 186; L. Bernardeau och J.-Ph. Christienne, Les amendes en droit de la concurrence. Pratique décisionnelle et contrôle juridictionnel du droit de l’Union, coll. Europe(s), Bryssel, Larcier, 2013, s. 1267. Beträffande påståendet att beslut i andra ärenden i princip endast är vägledande för förekomsten av diskriminering och att jämförelser med andra kommissionsbeslut endast kan vara relevanta för principen om likabehandling om det visar sig att de specifika omständigheterna i de aktuella fallen är högst jämförbara, se, i rättspraxis, dom av den 19 december 2012, Heineken Nederland och Heineken/kommissionen ( C‑452/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:829, punkt 108).

50 Se domen av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen ( C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

51 Se, senast, dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen ( C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkterna 197 och 198 och där angiven rättspraxis).

52 Se domen av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen ( C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 75).