Förslag till avgörande av generaladvokat Saugmandsgaard Øe – Mål C‑804/19 Markt24

I. Inledning

1. BU, som är en fysisk person som har hemvist i Österrike, ingick ett anställningsavtal med Markt24 GmbH, ett bolag bildat enligt tysk rätt. Enligt avtalet skulle BU utföra städtjänster i Tyskland för Markt24 GmbH och under dess ledning. Det aktuella avtalet fullgjordes emellertid inte i praktiken, och detta under flera månader, fram till dess att Markt24 avslutade avtalet genom att säga upp BU. Under denna period tilldelade bolaget inte arbetstagaren något arbete, trots att hon hållit sig redo för att arbeta på sin hemvistort. Bolaget betalade inte heller ut den avtalade lönen till henne.

2. BU väckte i detta sammanhang talan mot Markt24 vid Landesgericht Salzburg (Regional domstol i Salzburg, Österrike), inom vars domkrets BU har hemvist, om betalning av denna lön. Nämnda domstol framställde för sin del förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen avseende tolkningen av förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Bryssel Ia‑förordningen).

3. Den hänskjutande domstolen har ställt sina olika frågor för att få klarhet i huruvida den är behörig att pröva den talan som väckts av BU eller om talan borde ha väckts vid en tysk domstol. Detta beror för det första på huruvida behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen – särskilt artikel 21 i denna, avseende talan som arbetstagare väcker mot sina arbetsgivare – är tillämpliga på en sådan talan, för det andra på huruvida denna artikel, i förekommande fall, gör det möjligt för arbetstagaren att väcka talan vid domstolen i den medlemsstat där han eller hon har hemvist under sådana omständigheter som i förevarande fall och slutligen för det tredje på huruvida förordningen i annat fall utgör hinder för att den sistnämnda domstolen förklarar sig behörig i enlighet med nationella regler som ger arbetstagaren denna möjlighet.

4. I detta förslag till avgörande kommer jag att förklara att en sådan talan som den som väckts av BU omfattas av Bryssel Ia-förordningen, vilket innebär att de domstolar som är behöriga att pröva denna talan ska fastställas mot bakgrund av bestämmelserna i denna förordning, och att nationella behörighetsregler inte ska tillämpas. Jag kommer även att förklara att i en situation där ett anställningsavtal inte har fullgjorts, av vilken anledning det vara må, kan arbetstagaren väcka talan mot sin arbetsgivare med stöd av nämnda artikel 21, antingen vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, eller vid domstolen på den ort där arbetstagaren skulle utföra sitt arbete enligt avtalet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Bryssel Ia-förordningen

5. I skäl 18 i Bryssel Ia-förordningen anges följande: ”Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.”

6. Avsnitt 5 i kapitel II i förordningen, med rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”, omfattar artiklarna 20–23 i nämnda förordning. I artikel 20.1 i samma förordning föreskrivs följande:

”Om talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5 samt, i de fall talan väckts mot en arbetsgivare, artikel 8.1.”

7. I artikel 21.1 i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs följande:

”Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas

a) vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, eller

b) i en annan medlemsstat

i) vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, eller

ii) om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen för den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.”

B. Den österrikiska lagstiftningen

8. 4 § i Bundesgesetz über die Arbeits- und Sozialgerichtsbarkeit (Arbeits- und Sozialgerichtsgesetz) (förbundslag om behörigheten för arbets- och socialförsäkringsdomstolarna) av den 7 mars 1985 (nedan kallad ASGG) har följande lydelse i stycke 1 a och d:

”Behörig i de tvister som anges i 50 § stycke 1, är enligt kärandens val,

1. i de situationer som anges i punkterna 1–3, även den domstol i vars domkrets …

a) arbetstagaren har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort under anställningsförhållandet eller när anställningsförhållandet avslutades,

d) där lönen ska betalas eller, om anställningsförhållandet har avslutats, senast skulle betalas …”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

9. BU är en fysisk person med hemvist i Salzburg (Österrike). Markt24 är ett bolag bildat enligt tysk rätt med säte i Unterschleißheim (Tyskland).

10. Vid ett visst datum kontaktades BU av en man som påstod att Markt24 sökte personal. Därefter undertecknade BU ett anställningsavtal med denna man i ett bageri i Salzburg, på vilket bolagets stämpel, ett österrikiskt telefonnummer och en tysk adress återfanns. Enligt avtalet var BU anställd på deltid som lokalvårdare för att utföra städtjänster i München (Tyskland) mot en månadslön.

11. Det avtalades att BU skulle påbörja arbetet den 6 september 2017. BU började emellertid aldrig att arbeta. BU tilldelades nämligen inte något arbete av Markt24. Hon kunde emellertid nås via telefon och höll sig redo att börja arbeta, på hemvistorten. Hon utförde emellertid inte någon städning och inte heller något annat arbete för Markt24. BU hade inte något telefonnummer till den man med vilken hon ingått anställningsavtalet. BU erhöll inte någon lön under anställningsförhållandet. Hon var i likhet med tre andra anställda från bolaget emellertid anmäld som arbetstagare vid det österrikiska socialförsäkringsorganet.

12. Den 15 december 2017 sade Markt24 upp BU.

13. Den 27 april 2018 väckte BU talan mot Markt24 vid Landesgericht Salzburg (Regional domstol i Salzburg) och krävde betalning av utestående lön, proportionella särskilda utbetalningar samt semesterersättning för perioden 6 september 2017 till 15 december 2017. Landesgericht Salzburg var enligt BU behörig att pröva talan, eftersom nämnda bolag hade ett kontor i Salzburg när anställningsförhållandet inleddes.

14. Eftersom Markt24 inte kunde delges kallelsen och vistelseorten för bolagets företrädare är okänd, utsåg Landesgericht Salzburg (Regional domstol i Salzburg) ett ombud som skulle företräda bolaget i dess frånvaro. Detta ombud invände genom skrivelse av den 7 januari 2019 att denna domstol saknade internationell och lokal behörighet.

15. Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Salzburg (Regional domstol i Salzburg) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen: ”1) Ska artikel 21 i [Bryssel Ia-förordningen] tillämpas på ett anställningsförhållande där parterna visserligen har ingått ett anställningsavtal i Österrike avseende arbetsprestationer i Tyskland, men arbetstagaren trots att denne i flera månader har hållit sig redo i Österrike för att arbeta inte har utfört något arbete? Om den första frågan ska besvaras jakande: 2) Ska artikel 21 i [Bryssel Ia-förordningen] tolkas så, att den inte utgör hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse, såsom 4 § stycke 1 a ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid den domstol där denne hade hemvist under anställningsförhållandet eller när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan)? 3) Ska artikel 21 i [Bryssel Ia-förordningen] tolkas så, att den inte utgör hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse, såsom 4 § stycke 1 d ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid domstolen för den ort där lönen ska betalas eller skulle betalas när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan)? Om den andra och den tredje frågan ska besvaras nekande: 4) a) Ska artikel 21 i [Bryssel Ia-förordningen] tolkas så, att talan, vid ett anställningsförhållande där arbetstagaren inte har utfört något arbete, ska väckas i den medlemsstat där arbetstagaren har hållit sig redo att arbeta? b) Ska artikel 21 i [Bryssel Ia-förordningen] tolkas så, att talan, vid ett anställningsförhållande där arbetstagaren inte har utfört något arbete, ska väckas i den medlemsstat där anställningsavtalet har förberetts och ingåtts, även om det har avtalats, respektive planerats, att arbete skulle utföras i en annan medlemsstat? Om fråga 1 besvaras nekande: 5) Ska artikel 7.1 i [Bryssel Ia-förordningen] tillämpas på ett anställningsförhållande där parterna visserligen har ingått ett anställningsavtal i Österrike avseende arbetsprestationer i Tyskland, men arbetstagaren, trots att denne i flera månader har hållit sig redo i Österrike för att arbeta, inte har utfört något arbete, för det fall att det är tillåtet att tillämpa en nationell bestämmelse, såsom 4 § stycke 1 a ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid den domstol där denne hade hemvist under anställningsförhållandet eller när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan), eller för det fall att det är tillåtet att tillämpa en nationell bestämmelse såsom 4 § stycke 1 d ASGG, enligt vilken arbetstagaren får väcka talan vid domstolen för den ort där lönen ska betalas eller skulle betalas när anställningsförhållandet avslutades (vilket således underlättar för arbetstagaren att väcka talan)?

16. Begäran om förhandsavgörande är daterad den 23 oktober 2019 och inkom till domstolen den 31 oktober 2019. Markt24, den tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Det har inte hållits någon förhandling i förevarande mål.

IV. Bedömning

17. Förevarande mål avser den internationella behörigheten för domstolarna i unionens medlemsstater att pröva en talan som en arbetstagare har väckt mot sin arbetsgivare om betalning av den lön som avtalats i anställningsavtalet, under de minst sagt speciella omständigheter som rådde eftersom arbetstagaren i praktiken inte har utfört något arbete enligt anställningsavtalet, av den anledningen att arbetsgivaren inte tilldelade arbetstagaren det arbete som avtalats. Som jag har angett i inledningen till detta förslag till avgörande fullgjordes nämnda avtal aldrig mellan dagen för avtalets undertecknande och den dag då arbetsgivaren avslutade avtalet genom att säga upp arbetstagaren.

18. Denna talan har sin grund i en gränsöverskridande tvist. Den berörda arbetstagaren, BU, har hemvist i Salzburg (Österrike), medan det bolag som anställt henne, Markt24, har sitt säte i Tyskland. Detta bolag har dessutom eventuellt haft ett kontor i Salzburg i början av deras anställningsförhållande. Det omtvistade anställningsavtalet ingicks dessutom i denna stad, medan de arbetsuppgifter som avtalats, nämligen städningen, skulle utföras i München (Tyskland).

19. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen genom den första frågan få klarhet i huruvida behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen, och särskilt bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II, är tillämpliga på en sådan talan som den som BU har väckt mot Markt24.

20. Det ska i detta skede erinras om att avsnitt 5 innehåller särskilda bestämmelser för rättsliga förfaranden ”om anställningsavtal”. Ifrågavarande bestämmelser som redan har gett upphov till fast rättspraxis från domstolen avser i synnerhet att skydda arbetstagaren som anses vara den svagare parten i anställningsavtalet. I detta avseende har en arbetstagare som avser att väcka talan mot sin arbetsgivare olika behörighetsalternativ enligt artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen. För det första kan arbetstagaren, enligt punkt 1 a i denna artikel, väcka talan mot sin arbetsgivare vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, men inte vid domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren har hemvist, vilket är ett viktigt förtydligande. För det andra har arbetstagaren enligt punkt 1 b i nämnda artikel möjlighet att väcka talan antingen i) vid domstolen för ”den ort där eller varifrån [han eller hon] vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete” eller ii) om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen för den ”ort där det affärsställe vid vilket [han eller hon] anställts är eller var beläget”.

21. Den hänskjutande domstolen tvivlar på att dessa regler är tillämpliga på den talan som har väckts vid den, eftersom BU, även om hon hade ingått ett anställningsavtal med Markt24, i praktiken inte har utfört något arbete enligt detta avtal. I avsnitt A kommer jag emellertid att förklara varför nämnda regler är tillämpliga på en sådan talan, oberoende av att det omtvistade anställningsavtalet inte har fullgjorts.

22. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den kan förklara sig behörig att pröva den talan som BU väckt med stöd av bestämmelser i nationell rätt – närmare bestämt i 4 § stycke 1 a och d ASGG – på grund av att dessa bestämmelser, direkt eller indirekt, ger österrikiska arbetstagare möjlighet att väcka talan vid domstolen i den medlemsstat där de har hemvist i Österrike och därför är mer förmånliga för dessa arbetstagare än bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen. Jag kommer emellertid i avsnitt B att förklara varför endast behörighetsreglerna i denna förordning är tillämpliga på en sådan talan, och motsvarande nationella bestämmelser inte kan tillämpas, även när de sistnämnda är mer förmånliga för arbetstagarna än de förstnämnda.

23. Den fjärde frågan avser i huvudsak bestämmelsen i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. Frågan har ställts för att få klarhet i huruvida det är möjligt att fastställa ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”, i den mening som avses i denna bestämmelse, under omständigheter där arbetstagaren inte har utfört något arbete. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har domstolen hittills aldrig haft tillfälle att uttala sig om hur nämnda bestämmelse ska tolkas i ett sådant sammanhang. I avsnitt C kommer jag att redogöra för skälen till att denna ”ort”, även under dessa omständigheter, kan fastställas och inte motsvarar den ort där anställningsavtalet ingicks eller den ort där arbetstagaren hållit sig redo för att arbeta, såsom den hänskjutande domstolen har föreslagit, utan den ort där arbetstagaren skulle utföra sitt arbete enligt avtalet.

A. Huruvida Bryssel Ia-förordningen, och närmare bestämt avsnitt 5 i kapitel II, är tillämplig (den första frågan)

24. För det första råder det enligt min mening inget tvivel om att en sådan talan som den som väckts av BU omfattas av Bryssel Ia-förordningen i dess helhet. Talan omfattas nämligen uppenbarligen av det materiella tillämpningsområdet för denna förordning. Parterna ingår vidare i den personkrets som förordningen är tillämplig på, eftersom behörighetsreglerna i denna i princip ska tillämpas när svaranden har hemvist i en medlemsstat, och Markt24 ju har sitt säte i Tyskland. Om det för att dessa regler ska kunna tillämpas krävs att det finns anknytning till ett annat land, ska det erinras om att nämnda talan har sin grund i en gränsöverskridande tvist.

25. För det andra står det enligt min mening även klart att denna talan mer specifikt omfattas av avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen.

26. Det ska i detta avseende erinras om att enligt artikel 20.1 i förordningen ska detta avsnitt tillämpas på rättsliga förfaranden som ”avser anställningsavtal”. Två villkor kan härledas av denna bestämmelses lydelse. För det första ska det finnas ett ”anställningsavtal” mellan parterna i tvisten, för det andra ska talan ha anknytning till detta ”avtal”.

27. När det gäller det första villkoret har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppet anställningsavtal inte avser de kategorier som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen vid vilken talan har väckts är belägen (lex fori), utan ska definieras självständigt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen i samtliga medlemsstater.

28. Domstolen har således definierat ett sådant ”avtal” självständigt med hänvisning till begreppet anställningsförhållande. Enligt fast rättspraxis är det grundläggande kännetecknet för ett sådant ”förhållande” att en person under en viss tid utför arbete åt någon annan och under dennes ledning och att förstnämnda person får ersättning för detta arbete.

29. Härav följer att ett avtal ska kvalificeras som ett ”anställningsavtal”, i den mening som avses i artikel 20.1 i Bryssel Ia-förordningen, när det ger upphov till skyldigheter som motsvarar ett sådant anställningsförhållande mellan de avtalsslutande parterna. Det är i förevarande fall utrett att det avtal som BU ingick med Markt24, med hänsyn till dess bestämmelser, medförde sådana skyldigheter och således ska kvalificeras som ett sådant avtal.

30. Vad gäller det andra villkoret är det uppenbart att detta är uppfyllt i förevarande fall, eftersom den talan som väckts av BU grundar sig på att de skyldigheter som följer av det omtvistade anställningsavtalet inte har fullgjorts.

31. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida det omtvistade anställningsförhållandet måste ha en viss längd och stabilitet för att en talan ska omfattas av avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen, vilket i förekommande fall skulle kunna utesluta en tillämpning av detta avsnitt i bland annat en sådan situation som den i förevarande fall, där arbetstagaren inte har påbörjat arbetet.

32. I likhet med Markt24, den tjeckiska regeringen och kommissionen delar jag inte denna uppfattning. För att avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen ska kunna tillämpas krävs nämligen, såsom jag har angett, att talan i fråga avser ett ”anställningsavtal” som binder parterna i tvisten. Det saknar däremot betydelse hur lång tid som har gått sedan avtalet ingicks eller huruvida det har fullgjorts i praktiken.

33. Såsom den tjeckiska regeringen har gjort gällande följer denna lösning av själva syftet med nämnda avsnitt, som är att föreskriva behörighetsregler för tvister ”om anställningsavtal”. Sådana tvister kan uppenbarligen uppkomma strax efter det att ett sådant avtal har ingåtts, eller till och med innan fullgörandet av avtalet har påbörjats. Vad gäller den sistnämnda punkten kan noteras att det ofta är just den omständigheten att samtliga eller delar av de skyldigheter som följer av ett anställningsavtal inte har fullgjorts som ligger till grund för en talan som väcks vid domstol som omfattas av detta avsnitt.

34. En motsatt tolkning skulle för övrigt strida mot målet att behörighetsreglerna ska uppfylla det krav på hög grad av förutsebarhet som eftersträvas i Bryssel Ia-förordningen. I överensstämmelse med detta syfte ska, såsom kommissionen har understrukit, varje avtalspart från och med avtalets ingående i rimlig utsträckning ska kunna förutse vid vilken eller vilka domstolar den kan väcka talan mot eller stämmas av den andra avtalsparten.

35. En sådan tolkning skulle även äventyra syftet att skydda arbetstagaren, vilket ligger till grund för avsnitt 5 i kapitel II i förordningen. Det ska i detta hänseende erinras om att även om detta avsnitt inte var tillämpligt på en sådan tvist som den mellan BU och Markt24, omfattas denna tvist av de allmänna bestämmelserna i förordningen, vilka i de flesta fall är mindre förmånliga för arbetstagaren. Arbetstagaren skulle i synnerhet förlora förmånen att enbart kunna stämmas av sin arbetsgivare vid domstolarna i den medlemsstat där han eller hon har hemvist och att ett avtal om domstols behörighet som strider mot hans eller hennes intressen inte kan åberopas mot honom eller henne.

36. Enbart den omständigheten att ett anställningsavtal har ingåtts sedan kort tid tillbaka eller inte har fullgjorts i praktiken motiverar emellertid knappast att bestämmelserna i nämnda avsnitt inte ska tillämpas på de tvister som avtalet kan ge upphov till. Även om en arbetstagare säger upp sitt anställningsavtal omedelbart efter att ha ingått det, eller i samband med att arbetet påbörjas, förtjänar arbetstagaren skydd – särskilt som en sådan uppsägning skulle kunna bero på arbetsgivarens agerande. På motsvarande sätt finns det ingen anledning för arbetsgivaren att åberopa ett avtal om domstols behörighet som strider mot arbetstagarens intressen när en arbetstagare, såsom i förevarande fall, väcker talan mot sin arbetsgivare av den anledningen att avtalet inte har fullgjorts på grund av arbetsgivarens vållande.

37. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den första frågan så, att en talan om betalning av lön enligt ett anställningsavtal, som väcks av en arbetstagare med hemvist i en medlemsstat mot en arbetsgivare med hemvist i en annan medlemsstat, omfattas av Bryssel Ia-förordningen, närmare bestämt av avsnitt 5 i kapitel II i förordningen, och detta även om arbetstagaren i praktiken inte har utfört något arbete enligt det omtvistade avtalet.

B. Huruvida nationella behörighetsregler inte ska tillämpas (den andra och den tredje frågan)

38. För det fall att domstolen, såsom jag föreslår, besvarar den första frågan så, att en sådan talan som den som väckts av BU omfattas av Bryssel Ia-förordningen, närmare bestämt av avsnitt 5 i kapitel II i förordningen, har den hänskjutande domstolen ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida denna förordning utgör hinder för tillämpning av behörighetsregler i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen vid vilken talan har väckts är belägen enligt vilka arbetstagaren har rätt att väcka talan vid den domstol inom vars domkrets vederbörande har hemvist eller har sin vanliga vistelseort under anställningstiden eller att väcka talan vid den domstol inom vars domkrets lönen ska betalas.

39. Det är i detta avseende ostridigt att den hänskjutande domstolen i förevarande fall enligt bestämmelserna i 4 § stycke 1 a och d ASGG –eller i vart fall enligt det förstnämnda ledet a – har behörighet att pröva den talan som väckts av BU. Mot denna bakgrund hyser jag liksom Markt24, den tjeckiska regeringen och kommissionen inga tvivel om att Bryssel Ia-förordningen utgör hinder för att tillämpa sådana nationella behörighetsregler.

40. Det framgår nämligen av artikel 4.1 jämförd med artikel 6.1 i Bryssel Ia-förordningen att behörighetsreglerna i förordningen är tillämpliga på gränsöverskridande tvister ”på privaträttens område” när svaranden har hemvist i en medlemsstat, medan de nationella behörighetsreglerna i princip endast är relevanta när svaranden har hemvist i ett tredjeland.

41. När behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen är tillämpliga utesluter de dessutom, helt enkelt, tillämpning av de behörighetsregler som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen vid vilken talan har väckts är belägen. Detta följer av artikel 5.1 i förordningen, i vilken det anges att de enda tillåtna undantagen från huvudregeln i artikel 4.1 att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga är de som föreskrivs i avsnitten 2–7 i kapitel II i förordningen.

42. Eftersom den talan som BU har väckt mot Markt24, såsom jag har förklarat i punkt 24 i detta förslag till avgörande, omfattas av Bryssel Ia-förordningen, närmare bestämt av avsnitt 5 i kapitel II, kan den hänskjutande domstolen följaktligen inte tillämpa bestämmelserna i 4 § stycke 1 a eller d ASGG. Domstolen ska tvärtom fastställa sin behörighet enbart mot bakgrund av bestämmelserna i denna förordning.

43. Den omständigheten att de nationella bestämmelserna i fråga är mer förmånliga för arbetstagarna påverkar inte denna tolkning.

44. Bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen utgör inte minimikrav” beträffande skydd för arbetstagare, i likhet med dem som föreskrivs i vissa direktiv om harmonisering på det sociala området. Förordningen innebär nämligen inte en sådan minimiharmonisering. I förordningen föreskrivs ett system med enhetliga behörighetsregler, i syfte att underlätta den fria rörligheten för domar på privaträttens område och därigenom en väl fungerande inre marknad och att garantera visshet om behörighetsfördelningen mellan medlemsstaternas domstolar och därigenom öka rättssäkerheten.

45. Medlemsstaterna har således inte rätt att ersätta behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen eller att till dessa lägga till nationella regler som är förmånligare för arbetstagarna. En sådan möjlighet skulle, såsom Markt24 har gjort gällande, rubba den samordning som unionslagstiftaren har önskat. Den skulle även äventyra rättssäkerheten, såsom den tjeckiska regeringen har påpekat, eftersom det vore svårare för arbetsgivarna att förutse vid vilka domstolar de av dem anställda arbetstagarna skulle kunna väcka talan mot dem.

46. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den andra och den tredje frågan på så sätt att Bryssel Ia-förordningen utgör hinder för att tillämpa behörighetsregler i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen vid vilken talan har väckts är belägen som möjliggör för arbetstagaren att väcka talan vid den domstol i vars domkrets han eller hon har hemvist eller sin vanliga vistelseort under anställningsförhållandet eller att väcka talan vid den domstol i vars domkrets lönen ska betalas.

C. Fastställandet av den ort där arbetet vanligtvis utförs i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen (fjärde frågan)

47. Om domstolen, som svar på den första frågan, såsom jag föreslår, finner att en sådan talan som den som BU har väckt mot Markt24 omfattas av Bryssel Ia-förordningen, närmare bestämt av avsnitt 5 i kapitel II, ska den hänskjutande domstolen fastställa sin behörighet mot bakgrund av bestämmelserna i detta avsnitt.

48. Det ska i detta sammanhang erinras om att det i artikel 21.1 a i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs att en arbetstagare kan väcka talan mot sin arbetsgivare vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist. I förevarande fall är det ostridigt att Markt24 har hemvist i Tyskland. De tyska domstolarna är således behöriga enligt denna bestämmelse.

49. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i hur artikel 21.1 b i denna förordning ska tolkas. Det ska i detta avseende erinras om att arbetstagaren enligt denna bestämmelse har rätt att väcka talan mot arbetsgivaren även i) vid domstolen för den ”ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete,” eller ii) om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen för ”den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget”.

50. Den ort där arbetet vanligtvis utförs utgör således det huvudsakliga behörighetskriteriet inom ramen för denna bestämmelse, medan det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är ett underordnat kriterium. Det första kriteriet ska således prövas i första hand i varje mål.

51. Enligt domstolens fasta praxis ska den ort där arbetet vanligtvis utförs, vid tillämpningen av nämnda artikel 21.1 b i, inte fastställas med hänvisning till den lag som är tillämplig på det aktuella anställningsavtalet (lex contractus), utan på grundval av självständiga kriterier som domstolen har fastställt med hänsyn till systematiken i och målen med Bryssel Ia-förordningen, och detta även i syfte att säkerställa att behörighetsreglerna i förordningen tillämpas enhetligt i alla medlemsstater.

52. Enligt denna rättspraxis motsvarar denna ort den ort ”där arbetstagaren faktiskt utför det arbete som han har kommit överens med arbetsgivaren om att utföra ”. Fastställandet av denna ort är således i huvudsak en fråga avseende de faktiska omständigheterna. Det ankommer på de nationella domstolarna att fastställa denna ort med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt mål som anhängiggjorts vid dem, med beaktande av de kriterier som domstolen har fastställt.

53. Det ska i detta avseende erinras om att det nationella målet kännetecknas just av att trots att det i det omtvistade anställningsavtalet hade överenskommits att BU skulle utföra arbete i München, så har BU i praktiken inte utfört något arbete för Markt24.

54. Under sådana omständigheter skulle det vid första anblicken kunna förefalla uteslutet att tillämpa artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen till förmån för punkt ii) i denna bestämmelse. Såväl ordalydelsen i den första punkten som den rättspraxis från domstolen som nämnts i punkt 52 i detta förslag till avgörande förutsätter nämligen, vid en första anblick, att arbetstagaren faktiskt utför arbete.

55. I likhet med kommissionen anser jag emellertid att en sådan tolkning skulle vara alltför restriktiv och strida mot syftet med nämnda bestämmelse.

56. Såsom domstolen förklarat i sin praxis avses med kriteriet den ort där arbetet vanligtvis utförs den domstol som i allmänhet har närmast anknytning till anställningsavtalet och till tvister rörande detta. Detta kriterium anses även ge arbetstagaren ett adekvat skydd eftersom det i de flesta fall är den ort där arbetstagaren kan väcka talan mot sin arbetsgivare till en lägre kostnad. Däremot avses med kriteriet det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts inte alltid en domstol som har en lika nära anknytning till avtalet, eftersom den ort där affärsstället är beläget kan vara oförutsebar, och ger inte arbetstagaren samma skydd, eftersom arbetsgivaren allmänt sett har full kontroll över fastställandet av den ort vid vilken arbetstagaren anställts. Enligt denna rättspraxis ska det första kriteriet följaktligen tolkas vitt och enbart ersättas av det andra kriteriet i sådana (undantags)situationer där den domstol vid vilken talan väckts inte kan fastställa den ort vid vilken arbetstagaren anställts.

57. I likhet med den tjeckiska regeringen anser jag att det i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen, även om arbetstagaren i praktiken inte har utfört något arbete, är möjligt att fastställa en ort där arbete vanligtvis utförs i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen på grundval av det avtal som ingåtts av parterna. Jag ser framför allt ingen anledning att beröva arbetstagarna, i alla situationer där deras anställningsavtal, av vilken anledning det vara må, inte har fullgjorts eller ännu inte har fullgjorts, ett behörighetsrättsligt alternativ som anses vara förmånligare för dem. Jag anser följaktligen att kriteriet den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är beläget, såsom föreskrivs i punkt 1 b ii) i denna artikel, inte är tillämpligt i förevarande fall.

58. När det gäller fastställandet av den ort där arbete vanligtvis utförs delar jag Markt24:s, den tjeckiska regeringens och kommissionens enhälliga ståndpunkt att i alla de situationer då en tvist mellan en arbetstagare och en arbetsgivare uppkommer, trots att anställningsavtalet inte har fullgjorts eller ännu inte har fullgjorts, motsvarar denna ort den ort där arbetstagaren ska utföra eller skulle utföra sitt arbete, som i princip överenskommits genom avtalet. I förevarande fall anser jag således att artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen inte innebär att den hänskjutande domstolen ges behörighet utan domstolarna i staden München, där den arbetsplats som parterna i det nationella målet kommit överens om i sitt avtal är belägen.

59. Jag kommer i underavsnitt 1 att redogöra för vad som stöder denna tolkning innan jag i underavsnitt 2 avfärdar de alternativa lösningar som den hänskjutande domstolen har tagit upp.

1. Stödet för den föreslagna tolkningen

60. För det första, även om fastställandet av den ort där arbetet vanligtvis utförs, såsom jag har angett i punkt 52 i detta förslag till avgörande, huvudsakligen är en fråga avseende de faktiska omständigheterna, innebär detta inte att den avsikt som parterna i anställningsavtalet har med avseende på denna ort saknar betydelse. Tvärtom ska det sätt på vilket dessa har avsett att deras avtal ska fullgöras beaktas. Domstolen har för övrigt redan beaktat denna avsikt i sin rättspraxis.

61. Det ska preciseras att det inte är fråga om att möjliggöra för arbetsgivaren att på ett konstlat sätt fastställa vilken domstol som är behörig genom att ange en fiktiv arbetsplats i anställningsavtalet. För det första är nämligen den ort där arbetet ska utföras som anges i avtalet relevant endast i den mån den återspeglar parternas verkliga avsikt. Om arbetstagaren utifrån objektiva omständigheter visar att han eller hon i själva verket skulle utföra sitt arbete på en annan ort väger detta tyngre. För det andra står det klart att i alla de fall där ett anställningsavtal har fullgjorts är det sätt på vilket detta har ägt rum avgörande. I händelse av bristande överensstämmelse mellan den ort där arbetet ska utföras som anges i avtalet och den ort där arbetstagaren i praktiken har utfört sitt arbete, har de faktiska omständigheterna företräde för att hindra att arbetsgivaren manipulerar behörigheten, i enlighet med syftet att skydda arbetstagaren, vilket ligger till grund för artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. När anställningsavtalet emellertid inte har fullgjorts är den avsikt som parterna gett uttryck för i detta avtal i princip den enda omständighet som verkligen gör det möjligt att faktiskt fastställa den ort där arbetet vanligtvis ska utföras i den mening som avses i denna bestämmelse. Sammanfattningsvis är bestämmelserna i avtalet bland annat avgörande när det inte är möjligt att fastställa denna ort på grundval av det sätt på vilket anställningsförhållandet har genomförts i praktiken, till följd av att arbetet inte har utförts eller på grund av att arbete har utförts under mycket kort tid.

62. Därav drar jag för det andra slutsatsen att denna tolkning är förenlig med nämnda syfte att skydda arbetstagaren. Den logik som det erinras om i punkt 56 i detta förslag till avgörande, nämligen att arbetstagaren i allmänhet kan väcka talan mot sin arbetsgivare till lägsta kostnad på den ort där han eller hon vanligen utför sitt arbete, gäller även när det omtvistade anställningsavtalet inte har, eller ännu inte har fullgjorts i praktiken.

63. För det tredje säkerställer denna tolkning, enligt min mening, en hög grad av förutsebarhet vad gäller behörighetsreglerna, såsom den tjeckiska regeringen har gjort gällande. Den av parterna avtalade ort där arbete ska utföras är nämligen i princip lätt att fastställa på grundval av anställningsavtalet. Arbetstagaren kan således lätt fastställa den domstol vid vilken han eller hon kan väcka en eventuell talan och arbetsgivaren kan förutse vid vilken domstol talan kan väckas mot honom eller henne redan från den tidpunkt avtalet ingås. Dessutom är denna lösning allmänt tillämplig på alla situationer där ett anställningsavtal inte har fullgjorts, av vilken anledning det vara må, vilket även bidrar till att säkerställa rättssäkerheten.

64. För det fjärde är samma tolkning förenlig med den närhetsprincip som ligger till grund för artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen, som nämnts i punkt 56 i detta förslag till avgörande. Närheten förstås nämligen med hänsyn till det rättsförhållande som upprättats genom detta avtal och de frågor som det kan ge upphov till. Mot den bakgrunden har domstolen i den ort där arbetet vanligtvis utförs, såsom parterna angett i anställningsavtalet, nära anknytning till tvister rörande detta avtal, även om det inte har eller ännu inte har fullgjorts.

65. Dessutom stöds den tolkning som jag föreslår av ett historiskt argument. Det ska i detta hänseende erinras om att de behörighetsregler som var tillämpliga på tvister om anställningsavtal ursprungligen rörde artikel 5.1 i Brysselkonventionen. I synnerhet medförde denna bestämmelse, i dess ändrade lydelse enligt San Sebastiankonventionen, att domstolen i den ”ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas” hade behörighet och det preciserades att ”om talan avser anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete”. Det räcker således att läsa dessa två formuleringar tillsammans för att utan tvekan slå fast att om talan avsåg anställningsavtal gavs domstolen på den ort där arbetet hade utförts eller skulle utföras behörighet. Det finns inte någonting som tyder på att unionslagstiftaren genom att införa behörighetsreglerna om anställningsavtal i ett självständigt avsnitt avsåg att ändra denna lösning.

2. Förkastande av alternativa lösningar

66. Den hänskjutande domstolen har inom ramen för den fjärde frågan angett två alternativa lösningar till den lösning som jag har föreslagit i detta förslag till avgörande. Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida det, i en sådan situation där något arbete inte har utförts i praktiken enligt det omtvistade anställningsavtalet, på grund av att arbetsgivaren inte har tilldelat arbetstagaren de avtalade arbetsuppgifterna, är möjligt att ge behörighet enligt artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen (1) till domstolen på den ort där arbetstagaren hållit sig redo för att arbeta, eller, (2) till domstolen på den ort där anställningsavtalet har förberetts och ingåtts.

67. I förevarande fall innebär båda lösningarna att den hänskjutande domstolen ges behörighet, eftersom de två orter som nämns i föregående punkt är belägna inom dess domkrets. För det första höll sig BU redo för att arbeta, på den ort där hon hade sin hemvist i Salzburg, för det andra har det omtvistade anställningsavtalet förberetts och ingåtts i denna stad.

68. I likhet med Markt24, den tjeckiska regeringen och kommissionen har jag emellertid allvarliga betänkligheter mot dessa alternativa lösningar. Enligt min mening avlägsnar sig dessa avsevärt från det behörighetskriterium som föreskrivs i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen och från den prövning som krävs för att fastställa den ort där arbetet vanligtvis utförs. Det är nämligen inte vilken omständighet som helst i tvisten som ska beaktas, utan per definition de omständigheter som avser arbetet i fråga.

69. Vad närmare bestämt gäller den första lösning som den hänskjutande domstolen har föreslagit, anser jag att den ort där arbetstagaren hållit sig redo för att arbeta inte är relevant vid tillämpningen av nämnda artikel 21.1 b i.

70. Det kan nämligen för det första inte vara fråga om ”den ort där … arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”, i den mening som avses i denna bestämmelse. Även om man skulle godta en särskilt vid tolkning av vad som utgör ”arbete”, kan enbart den omständigheten att man väntar på att tilldelas de överenskomna uppgifterna nämligen inte anses utgöra arbete. För övrigt ska det erinras om att förevarande mål grundar sig på antagandet att inget arbete har utförts enligt avtalet.

71. För det andra kan det i förevarande fall inte anses att den ort där BU har sin hemvist, där hon höll sig redo för att arbeta, är ”den ort… varifrån arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen, till exempel på grund av att BU skulle ha varit tvungen att lämna sin hemvist för att utföra sitt arbete i München och återvänt dit när hon väl hade utfört sina arbetsuppgifter.

72. Jag vill i detta avseende precisera att syftet med denna text, som unionslagstiftaren har lagt till i Bryssel Ia-förordningen, är att kodifiera domstolens fasta praxis enligt vilken, när en arbetstagares arbete har utförts på olika platser – såsom är fallet för arbetstagare utan fast arbetsplats, personal tillhörande besättningen på ett flygplan eller ett fartyg och yrkesmässiga förare av vägtrafikfordon etcetera – det för att fastställa den ort där arbetet vanligtvis utförs är nödvändigt att beakta den ort ”varifrån” arbetstagaren i praktiken fullgör sina huvudsakliga skyldigheter gentemot arbetsgivaren, när det inte är möjligt att fastställa den ort där arbetet i fråga huvudsakligen utförs. Med andra ord måste den domstol vid vilken talan väckts i ett sådant fall fastställa en ”bas” från vilken arbetstagaren organiserar sin verksamhet – en bas som i vissa fall sammanfaller med arbetstagarens hemvist.

73. Denna rättspraxis kan emellertid inte överföras på ett sådant mål som det vid den nationella domstolen. Det rör sig i förevarande fall inte om ett arbete som utförs på flera orter. Det avtalade arbetet skulle tvärtom utföras på en och samma ort. Den ort där BU hade sin hemvist utgjorde inte en ”bas” från vilken hon skulle organisera sitt arbete för sin arbetsgivare.

74. En sådan tolkning av uttrycket ”den ort … varifrån arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”, som anges i punkt 71 i detta förslag till avgörande, skulle dessutom kunna ge stöd för att varje gränsarbetare, som bor i medlemsstat A, och som varje morgon beger sig till en medlemsstat B, för att utföra sin yrkesverksamhet på den ort där han eller hon vanligtvis utför sitt arbete, innan han eller hon återvänder till medlemsstat A på kvällen, skulle ha möjlighet att väcka talan vid domstolen i den medlemsstat där han eller hon har sin hemvist, trots att han eller hon i praktiken huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare i medlemsstat B. Ett sådant resultat skulle strida mot själva logiken bakom artikel 21.1 b i) i Bryssel 1a-förordningen.

75. En tolkning av denna bestämmelse som i en sådan situation som den i det nationella målet innebär att domstolen i den ort där arbetstagaren har hållit sig redo för att utföra sitt arbete ges behörighet skulle för övrigt vara oförenlig med syftet att uppnå en hög grad av förutsebarhet när det gäller behörighetsreglerna. Den utgör nämligen ett i högsta grad kasuistiskt svar som grundar sig på en tolkning som minst sagt är kreativ och därigenom oväntad av kriteriet om den ort där arbetet vanligtvis utförs och möjliggör inte heller någon generalisering för andra situationer där ett anställningsavtal inte har fullgjorts.

76. Syftet att skydda arbetstagarna tillåter inte heller en sådan lösning. Ingen har i detta avseende bestritt att en sådan lösning skulle vara särskilt fördelaktig för dem, eftersom den i många fall skulle innebära att de erbjöds att väcka talan vid forum actoris. Artikel 21.1 b i Bryssel Ia-förordningen ger emellertid inte arbetstagare största möjliga skydd. Unionslagstiftaren har bland annat inte föreskrivit någon möjlighet för arbetstagare att väcka talan vid domstolen på den ort där de har hemvist, även om den har gjort detta för konsumenter. Enligt den nuvarande utformningen av Bryssel Ia-förordningen kan domstolen på den ort där arbetstagaren har hemvist ha behörighet enligt punkt i) i denna bestämmelse enbart om den ort där arbetstagaren har sin hemvist faktiskt sammanfaller med den ort där han eller hon vanligtvis utför sitt arbete. Detta problem kan inte kringgås genom att detta kriterium förvanskas. Det är nämligen inte möjligt att bortse från bestämmelsens klara ordalydelse, även om detta skulle vara förenligt med detta skyddssyfte.

77. Vad gäller den andra lösning som den hänskjutande domstolen föreslagit kommer jag enbart notera att den ort där anställningsavtalet har förberetts och ingåtts inte utgör det behörighetskriterium som unionslagstiftaren valt i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. För att i enlighet med denna bestämmelse fastställa den ort där arbetet i fråga vanligtvis utförs ska, såsom jag anfört i punkt 68 i detta förslag till avgörande, omständigheterna beträffande arbetet beaktas, men inte omständigheterna kring anställningsavtalets framförhandlande och ingående.

78. En sista invändning avseende närhetsprincipen ska prövas innan detta avsnitt avslutas. Såsom jag vid upprepade tillfällen har angett i detta förslag till avgörande ligger denna princip till grund för kriteriet den ort där arbetet vanligtvis utförs. Domstolen i denna ort anses nämligen ha närmast anknytning till tvister rörande anställningsavtalet. De konkreta omständigheterna i det nationella målet, betraktade i sin helhet, förefaller emellertid peka ut en annan ort. BU har sin hemvist i Salzburg. Hon kontaktades i denna stad av en man som uppenbarligen agerade i Markt24:s namn och för detta företags räkning. Detta bolag hade eventuellt ett kontor i nämnda stad. Anställningsavtalet förbereddes och ingicks i den staden. BU anmäldes till det österrikiska socialförsäkringssystemet. Finns det då inte skäl att ge den hänskjutande domstolen behörighet på grund av att den, mot bakgrund av samtliga omständigheter, är den domstol som har närmast anknytning till tvisten?

79. Det står klart att denna fråga ska besvaras nekande. Kriteriet den ort där arbetet vanligtvis utförs, som föreskrivs i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen, återspeglar en abstrakt avvägning som gjorts av unionslagstiftaren mellan kraven på förutsebarhet, närhet och skydd för arbetstagare. I detta sammanhang är det domstolen på den ort där arbetet vanligtvis utförs som är behörig, eftersom denna domstol i allmänhet är den domstol som har närmast anknytning till tvister rörande anställningsavtalen. Det är däremot inte nödvändigt att pröva huruvida detta konkret är fallet i varje enskilt mål. En annan domstol än domstolen på den ort där arbetet vanligtvis utförs kan således inte förklara sig behörig enligt denna bestämmelse på grund av att den, med hänsyn till samtliga omständigheter som den har att avgöra, är den domstol som har närmast anknytning till tvisten i fråga.

80. En jämförelse mellan nämnda bestämmelse och artikel 8 i Rom I‑förordningen bekräftar denna tolkning.

81. Medan det i artikel 8.2 och 8.3 för att fastställa tillämplig lag för ett anställningsavtal föreskrivs kriterier som liknar dem i artikel 21.1 b i Bryssel I‑förordningen, innehåller artikel 8.4 en ”skyddsklausul” som inte finner motsvarighet i nämnda artikel 21. I detta avseende föreskrivs i nämnda punkt 4 att ”[o]m det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 2 eller 3, ska lagen i detta andra land tillämpas.” Denna ”skyddsklausul” gör det således möjligt för domstolen att på det anställningsavtal som den har att pröva tillämpa en annan lag än lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete när den andra lagen, med beaktande av samtliga omständigheter – såsom parternas nationalitet, anställningsorten, den ort där lönen betalas, den ort där arbetstagaren är anmäld till socialförsäkringssystemet etcetera –förefaller ha närmare anknytning till det avtalet.

82. Även om artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen och artikel 8 i Rom I‑förordningen ska tolkas på ett enhetligt sätt, gäller detta endast i den mån som bestämmelserna i dessa förordningar motsvarar varandra. Det är således inte möjligt att genom tolkning införa en sådan ”skyddsklausul” i den förstnämnda artikeln på grund av att en sådan föreskrivs i den andra artikeln. Inte heller i detta fall kan problemet i ett sådant mål som det förevarande kringgås genom att den ort där arbetet vanligtvis utförs, såsom föreskrivs i artikel 21.1 b i, fastställs med hänsyn till omständigheter – arbetstagarens hemvist, den ort där avtalet ingicks, etcetera – som i sig inte har något samband med arbetet i fråga. En sådan tolkning skulle, såsom jag har angett i punkt 68 i detta förslag till avgörande, innebära att detta behörighetskriterium förvanskas och skulle dessutom kunna skapa inkonsekvenser i förhållande till Rom I‑förordningen, eftersom den skulle störa tillämpningen av det system med principiella anknytningskriterier/skyddsklausul som fastställs i artikel 8.2–8.4 i förordningen.

83. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fjärde frågan så, att när en arbetstagare och en arbetsgivare har ingått ett anställningsavtal och, av vilken anledning det vara må, något arbete i praktiken inte har utförts av arbetstagaren enligt detta avtal, motsvarar ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen, i princip den ort där arbetstagaren skulle utföra sitt arbete enligt nämnda avtal.

84. Eftersom den ort där BU skulle utföra sitt arbete enligt det omtvistade anställningsavtalet inte är belägen inom den hänskjutande domstolens domkrets, och även om den sistnämnda domstolen inte har ställt någon fråga i detta avseende, anser jag att det, för att kunna ge denna ett användbart svar, är lämpligt att i ett avsnitt D redogöra för varför den domstolen kan vara behörig enligt artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen.

D. Eventuell tillämpning av artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen

85. Det ska erinras om att det i artikel 20.1 i Bryssel Ia-förordningen uttryckligen föreskrivs att artikel 7.5 i förordningen ska tillämpas ”[o]m talan avser anställningsavtal”.

86. I nämnda artikel 7.5 ges varje kärande ett alternativt forum. Enligt denna artikel kan käranden väcka talan ”[o]m talan avser en tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen för den ort där denna är belägen”.

87. Två villkor följer av denna ordalydelse. För det första måste svaranden ha en ”filial”, ”agentur” eller ”annan etablering” inom domkretsen för den domstol vid vilken talan väcks, för det andra ska talan ”[hänföra] sig till verksamheten” vid denna enhet.

88. När det gäller det första villkoret har domstolen definierat begreppen filial, agentur och annan etablering självständigt på så sätt att det förutsätts att det finns ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder externt som en förlängning av ett ”moderföretag”. Detta centrum ska ha en ledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till ”moderföretaget”. Sammanfattningsvis täcker dessa begrepp ett företags alla fasta strukturer, inbegripet ett kontor, även om en struktur inte har status som juridisk person.

89. Vad gäller det andra villkoret omfattar begreppet ”verksamheten” vid en filial, agentur eller annan etablering bland annat tvister rörande avtalsförpliktelser som den berörda enheten åtagit sig i moderföretagets namn. Domstolen har i detta avseende slagit fast att det enligt detta villkor krävs att nämnda enhet har framförhandlat och/eller ingått avtalet i fråga, men inte att de skyldigheter som följer detta avtal ska fullgöras i den medlemsstat där enheten har sitt säte.

90. Av det ovan anförda följer att en arbetstagare, om talan avser anställningsavtal, kan väcka talan mot sin arbetsgivare enligt artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen vid domstolen på den ort där arbetsgivaren har en filial, agentur eller annan etablering, under förutsättning att denna enhet har deltagit i förhandlingen och/eller ingåendet av det omtvistade anställningsavtalet – det vill säga konkret, att arbetstagaren har anställts av eller genom nämnda enhet – även om han eller hon har utfört eller skulle utföra arbete på en annan ort. Omständigheterna kring framförhandlandet och ingåendet av anställningsavtalet är således de enda som är relevanta för tillämpningen av denna bestämmelse.

91. I förevarande fall ska det erinras om att det omtvistade anställningsavtalet förhandlades och ingicks av BU inom den hänskjutande domstolens domkrets med en man som uppenbarligen handlade i Markt24:s namn och för dess räkning.

92. Om denna man endast var i Salzburg tillfälligt, för att anställa BU, är detta inte tillräckligt för att grunda den domstolens behörighet enligt artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen. Om Markt24 däremot hade ett kontor i den staden är det tänkbart att detta kontor varit delaktigt i framförhandlandet och ingåendet av anställningsavtalet och att denna bestämmelse följaktligen är tillämplig. Det ska emellertid påpekas att BU har hävdat att Markt24 faktiskt hade ett kontor i Salzburg i början av anställningsförhållandet, vilket det ombud som företräder detta bolag i dess frånvaro emellertid har bestritt. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet.

93. Det ska preciseras att enligt min mening är frågan huruvida detta eventuella kontor alltjämt finns inte lika relevant som frågan om det fanns vid den tiden då BU anställdes. Frågan huruvida den man som agerade i förhållande till BU var anställd av nämnda kontor eller inte har inte någon avgörande betydelse enligt min mening. Arbetsgivarens interna organisation har nämligen inte lika stor betydelse som det intryck som företaget ger tredje man. Vad gäller den omständigheten att det omtvistade anställningsavtalet inte ingicks på detta kontor utan på ett bageri med säte i Salzburg anser jag att detta inte heller är avgörande för tillämpningen av nämnda artikel 7.5. I annat fall skulle det vara alldeles för lätt för en svarande att kringgå den behörighetsregel som föreskrivs i denna bestämmelse, eftersom det skulle räcka för dess anställda att ingå avtalet utanför dess lokaler.

E. Den femte frågan

94. Den femte frågan, som avser tolkningen av artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen, är endast relevant för det fall domstolen, inom ramen för prövningen av den första frågan, skulle svara att en sådan talan som den som väckts av BU inte omfattas av avsnitt 5 i kapitel II i förordningen. Eftersom detta avsnitt, som jag har förklarat i detta förslag till avgörande, obestridligen är tillämpligt på en sådan talan, saknas det anledning att besvara den.

V. Förslag till avgörande

95. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Landesgericht Salzburg (Regional domstol i Salzburg, Österrike) på följande sätt: 1) En talan om betalning av lön enligt ett anställningsavtal, som väcks av en arbetstagare med hemvist i en medlemsstat mot en arbetsgivare med hemvist i en annan medlemsstat, omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, närmare bestämt av avsnitt 5 i kapitel II i förordningen, och detta även om arbetstagaren i praktiken inte har utfört något arbete enligt det omtvistade avtalet. 2) Förordning nr 1215/2012 utgör hinder för en tillämpning av behörighetsregler i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen vid vilken talan har väckts är belägen, enligt vilka arbetstagaren kan väcka talan vid den domstol inom vars domkrets han eller hon har hemvist eller sin vanliga vistelseort under anställningstiden, eller väcka talan vid den domstol inom vars domkrets lönen ska betalas. 3) När en arbetstagare och en arbetsgivare har ingått ett anställningsavtal och, av vilken anledning det vara må, något arbete inte har utförts i praktiken enligt detta avtal, motsvarar ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i förordning nr 1215/2012, i princip den ort där arbetstagaren skulle utföra sitt arbete enligt nämnda avtal.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Denna fråga har diskuterats mellan parterna i målet vid den nationella domstolen (se punkterna 85–93 i förevarande förslag till avgörande).

4 Det ska erinras om att Bryssel Ia-förordningen har ersatt rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), vilken i sin tur ersatte konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel, den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32) (nedan kallad Brysselkonventionen). Enligt domstolens fasta praxis kan domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen överföras på motsvarande bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen. I synnerhet kan domstolens tolkning av anställningsavtal i artikel 5.1 i Brysselkonventionen överföras på artikel 19.2 i Bryssel I-förordningen (se dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl., C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 45 och 46) och rättspraxis avseende dessa båda bestämmelser gäller även för artikel 21.1 i Bryssel Ia-förordningen. Jag kommer därför för enkelhetens skull endast hänvisa till den sistnämnda förordningen i detta förslag till avgörande, samtidigt som jag utan åtskillnad kommer att hänvisa till de domar och förslag till avgörande som avser de instrument som föregick den. Jag kommer endast att skilja mellan dessa instrument när så är nödvändigt.

5 Behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen syftar allmänt till att säkerställa rättssäkerheten och, i detta sammanhang, till att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade i medlemsstaterna. Dessa regler måste därför vara förenade med en hög grad av förutsebarhet. Käranden ska med lätthet kunna avgöra vid vilka domstolar talan kan väckas, och svaranden ska rimligen kunna förutse vid vilka domstolar talan kan väckas mot honom eller henne. Nämnda regler är också avsedda att bidra till god rättskipning. Se skälen 15 och 16 i förordningen och, bland annat, dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

6 Se skäl 18 i Bryssel Ia-förordningen och, bland annat, dom av den 21 juni 2018, Petronas Lubricants Italy ( C‑1/17, EU:C:2018:478, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

7 Enligt min uppfattning ger 4 § stycke 1 d ASGG domstolen på den ort där arbetstagaren har hemvist behörighet i de fall då lönen enligt den lag som är tillämplig på anställningsavtalet ska uppbäras och således ska betalas ut på denna ort av arbetsgivaren.

8 Det ska erinras om att domstolen, även innan särskilda regler om anställningsavtal infördes i Brysselkonventionen, har slagit fast att tvister avseende sådana avtal omfattas av ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen. Se dom av den 13 november 1979, Sanicentral ( 25/79, EU:C:1979:255, punkt 3).

9 Se skäl 13 och artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen. Vissa bestämmelser i förordningen är emellertid tillämpliga även när svaranden har hemvist i ett tredjeland. Se, bland annat, artiklarna 20.2 och 21.2 i samma förordning.

10 Enligt artikel 63.1 i Bryssel Ia-förordningen ska ett bolag, vid tillämpningen av denna förordning, bland annat anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte.

11 Se, bland annat, dom av den 19 december 2013, Corman-Collins ( C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

12 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

13 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 35–37), och, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 24).

14 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 41), och, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 25).

15 Jag vill inte påstå att kvalificeringen av ett avtal i den mening som avses i artikel 20.1 i Bryssel Ia-förordningen enbart beror på avtalets bestämmelser. När dessa bestämmelser inte motsvarar det sätt på vilket förhållandet fungerar i praktiken, har de faktiska omständigheterna företräde (se punkt 61 i detta förslag till avgörande). Det ska särskilt påpekas att ett avtal som framställs som ett ”anställningsavtal” inte kommer att kvalificeras på detta sätt om det i praktiken inte föreligger någon underordnad ställning mellan parterna, och omvänt (se, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 34). Detta problem uppkommer emellertid inte i förevarande fall. Den domstol vid vilken talan har väckts kan bestämma hur det omtvistade avtalet ska kvalificeras – vilket för övrigt inte har bestritts av någon – mot bakgrund av dess bestämmelser, även om det inte är möjligt att bekräfta arten av förhållandet med hänsyn till de faktiska omständigheterna, eftersom avtalet inte har fullgjorts.

16 Det ska dessutom erinras om att det för att detta andra villkor ska anses vara uppfyllt räcker att det finns ett materiellt samband mellan talan och det aktuella ”anställningsavtalet”. Så är fallet om talan avser en tvist som uppkommit vid dess genomförande, även om den inte grundar sig på en skyldighet som följer av avtalet. Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:65, punkterna 92–98).

17 Det ska emellertid preciseras att tillämpningen av avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen inte kräver att ett avtal mellan parterna formellt har ingåtts, eftersom det även är tillämpligt på faktiska anställningsförhållanden (se, analogt, dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 27)). I ett sådant fall är tidpunkten för anställningsförhållandets uppkomst avgörande för tillämpningen av nämnda avsnitt. Det ska även preciseras att det krävs att parterna är bundna av ett anställningsavtal eller ett faktiskt anställningsförhållande vid tidpunkten för de omtvistade omständigheterna, oavsett om talan väcks, såsom i förevarande fall, efter det att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet har upphört.

18 Jag kommer här inte att ta ställning till huruvida avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen är tillämpligt på tvister som uppkommit före ingåendet av ett anställningsavtal eller avser ingåendet av ett sådant, såsom en talan om diskriminering i samband med anställning.

19 En tvist kan uppkomma redan innan fullgörandet av ett anställningsavtal har påbörjats av flera skäl. En arbetstagare kan exempelvis komma att bli sjuk omedelbart efter det att avtalet har ingåtts. Om arbetsgivaren säger upp arbetstagaren innan denne kommer tillbaka till arbetet från sin sjukledighet, kan en tvist uppkomma avseende uppsägningen. Arbetstagare och arbetsgivare kan även ingå ett anställningsavtal enligt vilket arbetstagaren ska tillträda tjänsten vid ett datum som ligger långt fram i tiden, för att möjliggöra för arbetstagaren att slutföra sitt arbete vid ett tidigare företag. Om arbetstagaren skulle säga upp avtalet redan innan han eller hon tillträtt sin tjänst, kan arbetsgivaren vilja väcka talan mot arbetstagaren.

20 Se, för en jämförande och nyanserad analys av behörighetsreglerna i avsnitten 1, 2 och 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen, Grušić, U., The European Private International Law of Employment, Cambridge University Press, 2015, s. 106–129.

21 Se artikel 22.1 i Bryssel Ia-förordningen.

22 Se artikel 23 i Bryssel Ia-förordningen.

23 Att göra tillämpningen av avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen beroende av ett villkor avseende anställningsförhållandets längd och stabilitet skulle dessutom riskera att utesluta tvister avseende så kallade ”atypiska” anställningsavtal, såsom tvister rörande arbetstagare som anställts för en tidsbegränsad period, eller till och med en mycket kort period (en händelse), från detta avsnitt, trots att dessa arbetstagare är särskilt skyddsvärda. Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:65, fotnot 20).

24 Se även skälen 13 och 14 i Bryssel Ia-förordningen. Som jag har angett i fotnot 9 i detta förslag till avgörande är emellertid vissa bestämmelser i förordningen tillämpliga även när svaranden har hemvist i ett tredjeland.

25 Se dom av den 19 december 2013, Corman-Collins ( C‑9/12, EU:C:2013:860, punkterna 20–22).

26 I motsats till vad den hänskjutande domstolen påstår anser jag inte att denna tolkning gör det möjligt för en arbetsgivare att kringgå bestämmelserna i ASGG enbart genom att i anställningsavtalet med en österrikisk arbetstagare ange att den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete är belägen i en annan medlemsstat. Tillämpningen av Bryssel Ia-förordningen beror nämligen på objektiva omständigheter, såsom svarandens hemvist och den faktiska ort där arbetet vanligtvis utförs (se punkt 61 i detta förslag till avgörande). Vad för övrigt gäller tvisten vid den nationella domstolen är denna gränsöverskridande och omfattas således av förordningen även för det fall att den ort där arbetet vanligtvis ska utföras är Österrike enligt avtalet, eftersom BU och Markt24 inte har hemvist i samma medlemsstat.

27 Se exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

28 Se skälen 4 och 6 i Bryssel Ia-förordningen och, bland annat, dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 39 och 43).

29 Enligt domstolen utgör avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen inte ”bara … specialbestämmelser utan en uttömmande reglering” (se särskilt dom av den 22 maj 2008, Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline ( C‑462/06, EU:C:2008:299, punkt 18). Detta uttalande är enligt min mening alltför långtgående, eftersom olika bestämmelser i denna förordning är tillämpliga på anställningsavtal även om de inte förekommer i detta avsnitt och det i detta avsnitt inte uttryckligen föreskrivs att de ska tillämpas (se särskilt artikel 26 i nämnda förordning). I detta uttalande understryks emellertid ännu en gång att den domstol vid vilken talan väckts inte kan tillämpa behörighetsregler i den nationella rätten, i synnerhet när det gäller talan som omfattas av samma avsnitt.

30 Det ska i detta avseende preciseras att det särskilda fallet med ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis … senast utförde sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen, inte är relevant i förevarande fall.

31 Se, bland annat, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

32 Se, bland annat, dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

33 Det är nämligen domstolen på den ort där skyldigheten att utföra arbetet ska fullgöras som är mest lämpad att avgöra talan om anställningsavtal. Se särskilt dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

34 Se särskilt dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 1989, Six Constructions ( 32/88, EU:C:1989:68, punkterna 13 och 14). Se även, analogt, dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 43), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:241, fotnot 27).

36 Se särskilt dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 57). Se även, analogt, dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 43).

37 Domstolen på den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är beläget som föreskrivs i artikel 21.1 b ii) i Bryssel Ia-förordningen sammanfaller i princip med den domstol som anges i artikel 7.5 i förordningen. I praktiken är det således, enligt sistnämnda bestämmelse, i allmänhet möjligt för arbetstagaren att väcka talan vid domstolen på denna ort (se punkterna 85–92 i detta förslag till avgörande).

38 Med andra ord gäller att när anställningsavtalet inte har fullgjorts är det orten där arbetstagaren skulle ha utfört sitt arbete enligt detta avtal som är den relevanta orten. För det fall att arbete skulle utföras på flera orter enligt anställningsavtalet ska man analogivis tillämpa rättspraxis enligt vilken man ska fastställa en huvudsaklig ort där arbetet ska utföras och de kriterier som domstolen slagit fast för detta. Det kan då vara nödvändigt att fastställa en ort ”varifrån” arbetstagaren var skulle utföra sitt arbete (se punkt 73 ovan). Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 1989, Six Constructions ( 32/88, EU:C:1989:68, punkt 20), och, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 91).

40 Domstolen har bland annat slagit fast att i de fall då en arbetstagare under en viss tid har arbetat på en bestämd ort och sedan är varaktigt sysselsatt på en annan ort är den sistnämnda orten avgörande, eftersom den ”enligt parternas uttryckliga vilja, är avsedd att bli den nya ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete” (dom av den 27 februari 2002, Weber ( C‑37/00, EU:C:2002:122, punkt 54)).

41 I förevarande fall har BU inte bestritt att hon skulle ha arbetat i München.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 62). Se även, analogt, dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkterna 41–46), och dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C 384/10, EU:C:2011:842, punkt 62). Se även fotnot 15 i detta förslag till avgörande.

43 Se, i detta avseende, punkt 34 i förevarande förslag till avgörande. På området för lagval ska, analogt, den lag som är tillämplig på ett avtal i möjligaste mån kunna fastställas från början av samma rättssäkerhetsskäl. Den föreslagna lösningen, överförd till artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen), gör det också möjligt att uppnå detta resultat.

44 Se, för olika exempel, fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

45 Även om fastställandet av den ort där arbetet vanligtvis utförs huvudsakligen är en fråga om faktiska omständigheter som kan variera från ett mål till ett annat, måste domstolens praxis möjliggöra en viss generalisering av lösningar, eftersom ett kasuistiskt tillvägagångssätt skulle antas i annat fall och all förutsebarhet för parterna skulle undanröjas. För övrigt är det enligt domstolens hittillsvarande praxis möjligt att göra sådana generaliseringar. Jag åsyftar exempelvis presumtionen att när en arbetstagare utför sitt arbete i flera medlemsstater, men har ett kontor där han organiserar sitt arbete, ska den ort där detta kontor är beläget anses motsvara den ort där han vanligtvis utför sitt arbete för arbetsgivaren, om inte motsatsen bevisas (se punkt 72 i detta förslag till avgörande).

46 Konvention av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde till Brysselkonventionen (EGT L 285, 1989, s. 1).

47 Även om bestämmelserna om anställningsavtal fortfarande utgjorde en integrerad del av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, hänvisade domstolen för övrigt uttryckligen till den ort där arbetet har utförts eller ska utföras. Se dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkt 16), dom av den 15 februari 1989, Six Constructions ( 32/88, EU:C:1989:68, punkterna 14, 19 och 22), dom av den 13 juli 1993, Mulox IBC ( C‑125/92, EU:C:1993:306, punkt 17), dom av den 9 januari 1997, Rutten ( C‑383/95, EU:C:1997:7, punkt 16), och dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 17).

48 För övrigt föreskrivs denna lösning fortfarande uttryckligen generellt för avtal i artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen.

49 Det ska i detta avseende preciseras att det i målet vid den nationella domstolen a priori inte är fråga om en jourtjänstgöring, i den mening som avses i arbetsrätten, det vill säga en period då arbetstagaren – utan att konstant och omedelbart stå till arbetsgivarens förfogande – är skyldig att fysiskt befinna sig på eller i närheten av den ort där han eller hon har sin hemvist, att alltid svara på arbetsgivarens eventuella telefonsamtal och att i förekommande fall bege sig till den ort där arbetet ska utföras eller vid utryckningar bege sig till den ort där arbetet ska utföras inom mycket kort tid (se särskilt dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 61). Beslutet om hänskjutande innehåller inte något som tyder på att sådana förpliktelser har ålagts BU. Även om det i detta beslut anges att BU kunde nås på telefon och höll sig redo för att arbeta (se punkt 11 i detta förslag till avgörande) innebär detta enligt min mening helt enkelt att hon var allmänt tillgänglig för att utföra det överenskomna arbetet, men inte att hon var skyldig att vara fysiskt närvarande på den ort där hon hade sin hemvist, att vid varje tidpunkt besvara arbetsgivarens telefonsamtal eller att hålla sig redo att snabbt åka in till München för att utföra ett eventuellt brådskande städarbete. Under alla omständigheter kan enligt min mening, även om det skulle anses vara fråga om jourtjänstgöring, en arbetstagares hemvist inte anses vara den ort där arbetet vanligtvis utförs i den mening som avses i artikel 20.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen enbart av det skälet att arbetstagare uppehåller sig där i väntan på att bli kontaktad av sin arbetsgivare för att bege sig till den ort där arbetet ska utföras eller för att delta vid uttryckningar.

50 I artikel 19.2 a i Bryssel I-förordningen hänvisades nämligen endast till ”den ort där arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete”.

51 Se särskilt dom av den 14 september 2017 Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 58 och är angiven rättspraxis).

52 Den ort där arbetstagaren har sin hemvist kan även under vissa omständigheter utgöra en indikation på den ort där arbetstagaren huvudsakligen utför sitt arbete, eftersom de flesta arbetstagare utövar sin yrkesverksamhet i närheten av sin hemvist. Den medlemsstat där arbetstagaren har varit anmäld vid ett socialförsäkringsorgan kan också utgöra en sådan indikation (se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Mulox IBC ( C‑125/92, ej publicerad, EU:C:1993:217, punkt 35)). Även om BU i förevarande fall har varit anmäld vid det österrikiska socialförsäkringsorganet (se punkt 11 i detta förslag till avgörande) har denna omständighet inte företräde framför den omständigheten att arbetet inte skulle utföras i Österrike och att det inte heller har utförts där i praktiken.

53 Detta gäller även när arbetstagarens talan, såsom är fallet i förevarande mål, avser skyldigheten att betala lön vilken eventuellt, i enlighet med lex contractus, ska fullgöras på den ort där arbetstagaren har sin hemvist. Enligt artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen är domstolen på den ort där arbetet vanligtvis utförs behörig, oavsett vilken förpliktelse som följer av det aktuella anställningsavtalet.

54 Se artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen.

55 Det kan för övrigt noteras att kriteriet den ort där arbetet vanligtvis utförs redan i ett stort antal fall gör det möjligt för arbetstagarna att väcka talan vid domstolen i den ort där de har hemvist, eftersom de flesta arbetstagare utövar sin yrkesverksamhet i närheten av den ort där de har sin hemvist eller på den ort där de har sin hemvist. Under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är den nackdel som det innebär för BU att hon enligt denna bestämmelse måste väcka talan vid en tysk domstol helt enkelt en följd av att BU genom att ingå det omtvistade anställningsavtalet har åtagit sig att arbeta i en annan medlemsstat. Denna bestämmelse har således under alla omständigheter inte gett henne möjlighet att väcka talan avseende detta avtal i Österrike, och enbart den omständigheten att avtalet inte har fullgjorts motiverar inte en förvanskning av det behörighetskriterium som föreskrivs där.

56 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:65, punkt 100).

57 Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 55).

58 Dessa sistnämnda omständigheter är däremot relevanta för tillämpningen av artikel 7.5 och artikel 21.1 b ii) i Bryssel Ia-förordningen, såsom jag kommer att ange i punkt 90 i detta förslag till avgörande.

59 Det är på samma sätt inte möjligt för den domstol som anges i denna bestämmelse att avstå från sin behörighet med motiveringen att en annan domstol, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, skulle vara bättre lämpad att avgöra tvisten (se analogt dom av den 29 juni 1994, Custom Made Commercial ( C‑288/92, EU:C:1994:268, punkt 21)).

60 I punkterna artikel 8.1–8.3 i Rom I -förordningen föreskrivs närmare bestämt följande: ”1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel. 2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land. 3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget.”

61 Med andra ord, medan det i artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs en strikt behörighetsregel, uppställs det i artikel 8.2 i Rom I-förordningen en presumtion som kan motbevisas när det gäller tillämplig lag.

62 Se dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 55 och 56).

63 I detta avseende ställer jag mig frågande till domstolens resonemang i punkt 73 i domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688). Efter att ha erinrat om att i fråga om lufttransporter ”den ”ort… från vilken” kabinpersonalen vanligtvis utför sitt arbete i princip sammanfaller med arbetstagarens ”stationeringsort”, det vill säga den flygplats där den börjar och avslutar sitt arbete, slog domstolen nämligen i denna punkt, fast att domstolen på denna ort inte är behörig” för det fall käromålen, såsom dem i de nationella målen, med beaktande av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall hade en närmare anknytning till en annan ort” och bland annat hänvisade analogt till dom av den 12 september 2013, Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 38). Sistnämnda dom rörde emellertid frågan om tillämplig lag på ett anställningsavtal och möjligheten för domstolen att tillämpa den ovan beskrivna ”skyddsklausulen” (i dess tidigare lydelse enligt artikel 6.2 sista stycket i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1). Enligt min mening kan nämnda punkt 73 endast förstås på så sätt att det är möjligt att arbetet i sig har en starkare koppling till en annan ort än ”stationeringsorten” (till exempel på grund av att arbetstagaren skulle ha haft en annan mer betydande bas i en annan medlemsstat, etcetera) och att den ort där arbetet huvudsakligen utförs följaktligen är belägen där. Det är inte fråga om att beakta samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet, inklusive dem som saknar samband med utförandet av detta arbete, för att fastställa vilken domstol som har starkast anknytning till tvisten.

64 Se, bland annat, dom av den 11 april 2019, Ryanair ( C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

65 Enligt min mening har begreppen filial, agentur och annan etablering i artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen samma innebörd som begreppet ”affärsställe” vid vilket arbetstagaren anställts i artikel 21.1 b ii) i förordningen. Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkterna 54 och 58).

66 Se dom av den 22 november 1978, Somafer ( 33/78, EU:C:1978:205, punkt 13).

67 Se dom av den 6 april 1995, Lloyd’s Register of Shipping ( C‑439/93, EU:C:1995:104, punkt 22).

68 Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkterna 43–52). Som jag har angett i fotnot 37 i detta förslag till avgörande sammanfaller således i princip den domstol som anges i artikel 7.5 i Bryssel Ia-förordningen med domstolen på den ort där ”det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts” är beläget i den mening som avses i artikel 21.1 b ii) i denna förordning. Skillnaden mellan dessa två regler är att den förstnämnda alltid är tillämplig, medan den andra endast är tillämplig när det inte finns någon ort där arbetet vanligtvis utförs. Se Grušić, U., ovan, s. 125.

69 Se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkterna 55 och 56).

70 Se punkt 13 i förevarande förslag till avgörande.

71 Enligt avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen är artikel 7.1 i denna förordning inte tillämplig. Se särskilt dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 51).