Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 3 februari 2021
I mål C‑922/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) genom beslut av den 13 december 2019, som inkom till domstolen den 17 december 2019, i målet
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna C. Toader (referent) och M. Safjan, generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Stichting Waternet, genom F.E. Vermeulen och F. H. Oosterloo, advocaten, MG, genom R.K. van der Brugge, advocaat, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud, Republiken Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och S. Šindelková, samtliga i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García, M. van Beek och C. Valero, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19), artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7 (EUT L 304, 2011, s. 64), samt av artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (nedan kallat direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Stichting Waternet, ett bolag som distribuerar vatten, och konsumenten MG. Målet gäller en talan om betalningsföreläggande avseende fakturor för förbrukning av dricksvatten som detta företag har levererat.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 97/7
3. Skäl 16 i direktiv 97/7 har följande lydelse:
”Den säljfrämjande teknik som inbegriper att sända konsumenten en produkt eller utföra en tjänst åt denne mot betalning, utan föregående beställning eller uttryckligt samtycke från dennes sida, kan inte tillåtas – om det inte rör sig om en ersättningsleverans.”
4. Artikel 9 i nämnda direktiv har rubriken ”Leverans utan föregående beställning” och lyder som följer:
”Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att
förbjuda leverans av varor eller utförande av tjänster till en konsument utan att denne har beställt dem, när leveransen eller tillhandahållandet innefattar ett krav på betalning,
befria konsumenten från fullgörande av motprestation vid leverans utan föregående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydigt med samtycke.”
Direktiv 2011/83
5. I skälen 14 och 60 i direktiv 2011/83 anges följande:
(”(14) Detta direktiv bör inte påverka nationell lagstiftning på avtalsrättens område för avtalsrättsliga aspekter som inte regleras i detta direktiv. Därför bör detta direktiv inte påverka nationell lagstiftning som reglerar exempelvis ett avtals ingående eller giltighet (t.ex. bristande samtycke). …
…
(60) Eftersom affärsmetoder som innebär att varor eller tjänster levereras till konsumenter utan föregående beställning är förbjudna enligt [direktiv 2005/29] men inga påföljder i avtalsförhållanden föreskrivs för sådana affärsmetoder, måste det i det här direktivet införas en påföljd som innebär att konsumenten befrias från sin betalningsskyldighet vid sådana leveranser utan föregående beställning.”
6. I artikel 3 i direktivet, vilken har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 5:
”Detta direktiv ska inte påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv.”
7. Artikel 27 i direktivet har rubriken ”Leverans utan föregående beställning” och lyder som följer:
”Konsumenten ska vara befriad från sin betalningsskyldighet vid leverans av varor, vatten, gas, el, fjärrvärme eller digitalt innehåll utan föregående beställning eller tillhandahållande av tjänster utan föregående beställning, i enlighet med förbudet i artikel 5.5 och punkt 29 i bilaga I till direktiv [2005/29]. I sådana fall ska ett uteblivet svar från konsumentens sida efter en sådan leverans eller ett sådant tillhandahållande utan föregående beställning inte anses innebära samtycke.”
8. Artikel 31 i samma direktiv har rubriken ”Upphävande”. Dess första stycke lyder som följer:
”Direktiv… 97/7… [upphör] att gälla från och med den 13 juni 2014.”
Direktiv 2005/29
9. Skälen 6, 16–18 och 23 i direktiv 2005/29 har följande lydelse:
(”(6) Genom detta direktiv tillnärmas därför medlemsstaternas lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder, inklusive otillbörlig reklam, som direkt skadar konsumenternas ekonomiska intressen och därigenom indirekt skadar legitima konkurrenters ekonomiska intressen. …
…
(16) Bestämmelserna om aggressiva affärsmetoder bör omfatta de metoder som avsevärt inskränker konsumentens valfrihet. Hit hör metoder med inslag av trakasseri, tvång, inklusive fysiskt våld, och otillbörlig påverkan.
(17) Det är önskvärt att, för större rättssäkerhet, fastställa vilka affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga. Bilaga I innehåller därför en fullständig förteckning över sådana metoder. Endast dessa affärsmetoder skall kunna bedömas som otillbörliga utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9. Förteckningen kan ändras endast genom en översyn av detta direktiv.
(18) … I enlighet med proportionalitetsprincipen, och för att det skydd som direktivet innebär faktiskt skall kunna förverkligas, utgår detta direktiv från genomsnittskonsumenten som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer och i enlighet med domstolens tolkning, men direktivet innehåller också bestämmelser för att förhindra exploatering när kunders egenskaper gör dem särskilt sårbara för otillbörliga affärsmetoder. …
…
(23) Eftersom målen med detta direktiv, att undanröja de hinder på den inre marknaden som orsakas av nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder och att säkerställa en hög gemensam konsumentskyddsnivå genom tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om otillbörliga affärsmetoder, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan bättre kan uppnås på [unions]nivå, kan [unionen]vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att undanröja hindren på den inre marknaden och uppnå en hög konsumentskyddsnivå.”
10. I artikel 3, med rubriken ”Tillämpningsområde”, i detta direktiv, föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.
2. Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.
…”
11. I artikel 5.1 och 5.5 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.
…
5. Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”
12. Artikel 8 i direktiv 2005/29 har rubriken ”Aggressiva affärsmetoder” och innehåller följande bestämmelse:
”En affärsmetod skall anses vara aggressiv om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller som sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.”
13. I artikel 9 i direktivet föreskrivs följande:
”När det skall fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan skall följande beaktas:
a) Tidpunkt, plats, art och varaktighet.
b) Användningen av hotfullt eller kränkande språk eller beteende.
c) Om näringsidkaren för att påverka konsumentens beslut avseende produkten utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme.
d) Betungande eller oproportionerliga hinder som inte följer av avtalet och som näringsidkaren använder sig av när en konsument vill utöva sina rättigheter enligt avtalet, inbegripet rätten att häva ett avtal eller att byta till en annan produkt eller en annan näringsidkare.
e) Hot om att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras.”
14. Punkt 29, som återfinns i avsnittet ”Aggressiva affärsmetoder” i bilaga I, med rubriken ”Affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga”, har följande lydelse:
”Kräva omedelbar eller uppskjuten betalning för eller återsändande eller förvaring av produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning) utom om produkten är en sådan ersättning som tillhandahållits i överensstämmelse med artikel 7.3 i direktiv [97/7].”
Nederländsk rätt
BW
15. I Burgerlijk Wetboek (civillagen) (nedan kallad BW), i den lydelse som var i kraft till och med den 12 juni 2014, föreskrivs i artikel 7:7.2 att det är förbjudet att sända en vara som inte beställts till en fysisk person, som inte agerar inom ramen för yrkes- eller näringsverksamhet, med krav på betalning, återsändande eller förvaring av varan. Om en sådan vara ändå sänds ska artikel 7:7.1 BW, i den lydelse som var i kraft till och med den 12 juni 2014, avseende rätten att utan vederlag behålla varan, tillämpas analogt.
16. I artikel 7:7.2 BW, i den lydelse som var tillämplig från och med den 13 juni 2014, föreskrivs att det inte föreligger någon betalningsskyldighet för en fysisk person som handlar för ändamål som ligger utanför dennes närings- eller yrkesverksamhet, vid leverans utan föregående beställning av en vara, en finansiell produkt, vatten, gas, el, fjärrvärme eller digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium, oberoende av om det digitala innehållet kan individualiseras och en effektiv kontroll kan göras av detta innehåll, eller vid tillhandahållande utan föregående beställning av en tjänst i den mening som avses i artikel 193i f i sjätte boken BW i den lydelse som är tillämplig från och med den 13 juni 2014. Avsaknad av svar från en fysisk person som handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet i ett sådant fall av leverans eller tillhandahållande utan föregående beställning, utgör inte accept. När en sådan vara ändå sänds ska artikel 7:7.1 BW, i den lydelse som var tillämplig från och med den 13 juni 2014 avseende rätten att utan vederlag behålla varan, tillämpas analogt. Sistnämnda bestämmelse är tillämplig oberoende av om avsändaren är företrädd av någon annan.
Dricksvattenlagen
17. I artikel 3 i Wet houdende nieuwe bepalingen met betrekking tot de productie en distributie van drinkwater en de organisatie van de openbare drinkwatervoorziening (Drinkwaterwet) (lag om nya bestämmelser om produktion och distribution av dricksvatten och organiserandet av den allmänna dricksvattenförsörjningen) (dricksvattenlagen)), av den 18 juli 2009 (Stb. 2009, s. 370) (nedan kallad dricksvattenlagen), föreskrivs att en lämplig och hållbar allmän dricksvattenförsörjning inom ett visst distributionsområde åligger ägaren till det dricksvattenbolag som är behörigt och, enligt artikel 8 i denna lag, skyldigt att distribuera vatten inom detta distributionsområde.
18. Enligt artikel 5 i nämnda lag ska den behöriga ministern för varje dricksvattenbolag fastställa ett distributionsområde inom vilket dricksvattenbolagets ägare är behörigt och, enligt artikel 8 i samma lag, skyldigt att distribuera vatten i det aktuella distributionsområdet.
19. Artikel 8 dricksvattenlagen har följande lydelse:
”1. Ett dricksvattenbolags ägare är skyldig att inom det distributionsområde som denne har tilldelats på begäran erbjuda anslutning till det distributionsnät som denne driver.
2. Ett dricksvattenbolags ägare är även skyldig att inom det distributionsområde som denne har tilldelats på begäran erbjuda vattendistribution via det nät som denne driver.
3. Ett dricksvattenbolags ägare ska tillämpa rimliga, transparenta och icke-diskriminerande villkor.
…”
20. I artikel 9.1 i denna lag föreskrivs att ägaren till ett dricksvattenbolag ska föra en politik som syftar till att undvika att vattenleveranser till småförbrukare av dricksvatten upphör. Enligt artikel 9.2 i nämnda lag ska behörig minister fastställa villkoren för upphörande av vattenleveranser till småförbrukare av dricksvatten samt villkoren för förebyggande åtgärder för att så långt som möjligt förhindra avstängning av vattenleveranser till småförbrukare av dricksvatten.
21. Enligt artikel 11 i dricksvattenlagen ska ett dricksvattenbolags ägare tillämpa priser som täcker kostnaderna. Priserna ska vara transparenta och icke-diskriminerande.
22. I artikel 12 i denna lag föreskrivs följande:
”1. I dricksvattenbolagets budget anges hur de olika kostnaderna ska reflekteras i vattentaxan, bland annat högsta möjliga kapitalkostnad som får faktureras.
2. Före den 1 oktober varje år ska ägaren till ett dricksvattenbolag lämna en rapport till [den behöriga] ministern om de kostnader – särskilt kapitalkostnader – som under föregående kalenderår reflekterats i taxorna för vattenförsörjning och rörelseresultaten för det aktuella året. Rapporten ska åtföljas av ett utlåtande utan förbehåll utfärdat av en revisor. Ministern ska överlämna rapporten till båda kamrarna i [Staten-Generaal (den lagstiftande församlingen)] före kalenderårets slut.
3. Om det framgår av den rapport som avses i punkt 2 att rörelseresultatet överstiger de kapitalkostnader som fastställts för det aktuella året på grundval av artikel 11.2, ska ägaren till ett dricksvattenbolag se till att överskridandet kompenseras i prissättningen för följande kalenderår.”
23. I artikel 13 i nämnda lag föreskrivs följande:
”1. För att tillgodose intresset av allmän vattenförsörjning ska närmare föreskrifter fastställas genom eller med stöd av ett allmänt förvaltningsbeslut såvitt gäller
a) de kostnader som ligger till grund för den taxa som avses i artikel 11,
b) de faktorer och den metod som används för att beräkna den taxa som avses i artikel 12.
2. Om bestämmelserna i artikel 11, artikel 12 eller de närmare föreskrifterna i punkt 1 inte är uppfyllda, får den [behöriga ministern] utfärda en rekommendation till ett dricksvattenbolags ägare. Rekommendationen ska ange skälen till varför bestämmelserna i artikel 11 eller artikel 12 eller de angivna reglerna inte har iakttagits samt de taxeändringar som krävs för att efterkomma dem. Rekommendationen ska innehålla en tidsfrist inom vilken rekommendationen ska efterkommas.”
Förordningen innehållande policyföreskrifter avseende upphörande av vattenleveranser till småförbrukare
24. Enligt artikel 2 i Regeling van de Staatssecretaris van Infrastructuur en Milieu, nr. IENM/BSK-2012/14677, houdende regels met betrekking tot het afsluiten van kleinverbruikers van drinkwater (Regeling afsluitbeleid voor kleinverbruikers van drinkwater) (föreskrifter från statssekreteraren med ministerlika befogenheter vid ministeriet för infrastruktur och miljö, nr IENM/BSK-2012/14677, om regler för avstängning av vattenleveranser till småförbrukare) (nedan kallade föreskrifterna för upphörande av vattenleveranser till småförbrukare) av den 17 april 2012 (Stcrt. 2012, nr 7964) gäller följande:
”Ägaren till ett dricksvattenbolag får inte stänga av vattenleveranser till småförbrukare på grund av utebliven betalning innan det förfarande som anges i artiklarna 3 och 4 har genomförts.”
25. I artikel 3 i föreskrifterna, som har rubriken ”Skriftlig påminnelse”, föreskrivs följande:
”1. Om en småförbrukare inte besvarar en första begäran om betalning från ett dricksvattenbolags ägare inom den föreskrivna fristen, är ägaren skyldig att skicka minst en skriftlig påminnelse härom till den berörda småförbrukaren.
2. I den ovannämnda skriftliga påminnelsen ska ägaren till ett dricksvattenbolag vidta följande åtgärder:
a) upplysa småförbrukaren om möjligheterna till skuldsanering,
b) med småförbrukarens skriftliga samtycke föreslå att denne ska lämna sina kontaktuppgifter, kundnummer och uppgifter om skuldbeloppet till en instans som är behörig att lämna råd om skuldsanering, med undantag för om småförbrukaren inte är en fysisk person, och
c) upplysa om att småförbrukaren inte kan berövas vattenförsörjning om han uppvisar ett sådant läkarintyg som avses i artikel 6 d, utan att det påverkar de omständigheter som anges i leden a-c i nämnda artikel.”
26. I artikel 4 i dessa föreskrifter föreskrivs följande:
”Ägaren till ett dricksvattenbolag ska anstränga sig för att komma i kontakt med småförbrukaren i syfte att uppmärksamma denne på möjligheterna att undvika betalningsförseningar, få de sena betalningarna att upphöra och erhålla bekräftelse på huruvida ett tillstånd enligt artikel 3.2 b har beviljats.”
Dricksvattenförordningen och dricksvattenföreskrifterna
27. Besluit houdende bepalingen inzake de productie en distributie van drinkwater en de organisatie van de openbare drinkwatervoorziening (Drinkwaterbesluit) (förordning innehållande bestämmelser om produktion och distribution av dricksvatten och organisationen av den allmänna dricksvattenförsörjningen) (nedan kallad dricksvattenförordningen)), av den 23 maj 2011 (Stb. 2011, s. 293) antogs med tillämpning av dricksvattenlagen och Regeling van de Staatssecretaris van Infrastructuur en Milieu, nr. BJZ2011046947, houdende nadere regels met betrekking tot enige onderwerpen inzake de voorziening van drinkwater, warm tapwater en huishoudwater (Drinkwaterregeling) (föreskrifter från statssekreteraren med ministerlika befogenheter vid ministeriet för infrastruktur och miljö, nr BJZ2011046947 om närmare regler rörande vissa aspekter av försörjningen av dricksvatten, varmt kranvatten och hushållsvatten) (nedan kallad dricksvattenföreskrifterna)), av den 14 juni 2011 (Stcrt. 2011, s. 10842) innehåller detaljerade regler för hur kostnaderna ska beräknas och preciserar vilka kostnader som får medtas i priset och på vilket sätt. Den behörige ministern ska se till att dessa regler följs. Dricksvattenbolaget ska varje år offentliggöra en prislista som ska gälla för distribution av vatten följande kalenderår och samtidigt ange på vilket sätt dessa priser beräknas på grundval av kostnaderna.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
28. Stichting Waternet är ett vattenbolag som har ensamrätt att distribuera dricksvatten i kommunen Amsterdam (Nederländerna), där den bostad som MG nyttjar sedan september 2012 är belägen.
29. MG informerade inte Stichting Waternet om sin inflyttning i egenskap av ny bostadsinnehavare. Den tidigare innehavaren meddelade inte heller att han flyttat och fortsatte att betala fakturorna för vattenförsörjning avseende den nämnda bostaden fram till den 1 januari 2014. Den 12 november 2014 sände Stichting Waternet ett välkomstbrev till MG, och från och med den 18 november 2014 sände Stichting Waternet fakturor till MG för vattenförsörjningen från och med den 1 januari 2014. MG betalade inte någon av fakturorna för perioden från och med den 1 januari 2014 till och med den 18 november 2016.
30. Stichting Waternet väckte då talan vid kantonrechter (distriktsdomstol, Nederländerna) och yrkade att MG skulle förpliktas att betala 283,79 euro jämte lagstadgad ränta och avgifter. I andra hand yrkade bolaget att det skulle beviljas tillstånd att stänga av vattentillförseln till nämnda bostad. Nämnda domstol ogillade Stichting Waternets betalningskrav med motiveringen att dricksvattenförsörjningen utgjorde en ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i artikel 7:7.2 BW, i den lydelse som var tillämplig från och med den 13 juni 2014. Däremot biföll domstolen dess andrahandsyrkande, under förutsättning att MG inte, inom 14 dagar från delgivningen av domen, uttryckligen tillkännagav sin avsikt att ansluta sig till vattenförsörjningssystemet. MG ingick den 18 november 2016 ett avtal om distribution av vatten med Stichting Waternet.
31. Stichting Waternet överklagade domen från kantonrechter (distriktsdomstol) till Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna), som ogillade överklagandet med motiveringen att det inte förelåg något avtal om distribution av vatten mellan parterna i det nationella målet avseende perioden från den 1 januari 2014 till den 18 november 2016, att vattenförsörjningen under denna period utgjorde en ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i artikel 7:7.2 BW, i den lydelse som var tillämplig från och med den 13 juni 2014, och att det faktum att MG konsumerat vatten under denna period inte föranledde en annan bedömning.
32. Stichting Waternet överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna). Den hänskjutande domstolen frågar sig huruvida Stichting Waternets affärsmetod, med hänsyn till gängse praxis i Nederländerna och den nederländska lagstiftningen om allmän vattenförsörjning, kan anses utgöra en ”leverans utan föregående beställning” av dricksvatten, vilket är förbjudet enligt artikel 5.5 och bilaga I punkt 29 i direktiv 2005/29 samt artikel 9 i direktiv 97/7 och artikel 29 i direktiv 2011/83.
33. Den hänskjutande domstolen har för det första angett att allmän vattenförsörjning i Nederländerna betraktas som en grundläggande uppgift för de offentliga myndigheterna och att det inte finns någon konkurrensutsatt marknad inom denna sektor. Alla vattenbolag har således ensamrätt att distribuera vatten inom ett distributionsområde som det tilldelats och är skyldiga att lämna ett erbjudande om anslutning till dem som begär det och att inte stänga av denna försörjning i en konsuments bostad på grund av bristande betalning från konsumentens sida. Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att sådana bolag är skyldiga att, under myndigheternas kontroll, tillämpa priser som täcker kostnaderna, är transparenta och icke-diskriminerande.
34. Den hänskjutande domstolen har vidare understrukit att genomsnittskonsumenten i Nederländerna förväntas känna till att den bostad till vilken vederbörande flyttar är ansluten till det allmänna nätet för dricksvattenförsörjning och att distribution av dricksvatten inte är kostnadsfri.
35. Slutligen anser den hänskjutande domstolen att det nationella målet skiljer sig från de mål som avgjordes genom domen av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia ( C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710), i så måtto att konsumenten i det nationella målet inte kan välja vilket vattenbolag som ska förse den med dricksvatten, att avgifterna tas ut efter det att konsumenten faktiskt har förbrukat vatten och att dessa avgifter täcker kostnaderna, är transparenta och icke-diskriminerande och fastställs under kontroll av offentliga myndigheter.
36. Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 9 i direktiv [97/7] och artikel 27 i direktiv [2011/83], jämförda med artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till [direktiv 2005/29], tolkas så, att det rör sig om leverans av dricksvatten utan föregående beställning i den mening som avses i dessa bestämmelser, för det fall
i) dricksvattenbolaget inom sitt tilldelade distributionsområde enligt lag a) har ensamrätt vad gäller leverans av, och är skyldig att leverera, dricksvatten via vattenledningarna och b) är skyldig att på begäran erbjuda anslutning till det allmänna vattennätet och erbjuda leverans av dricksvatten,
ii) dricksvattenbolaget hanterar anslutningen av konsumentens bostad till det allmänna vattennätet på samma sätt som innan konsumenten tog bostaden i besittning, varvid trycket behålls i vattenledningarna i konsumentens bostad och konsumenten efter att ha utfört en aktiv och medveten handling – bestående i att öppna kranen eller någon annan likvärdig handling – om så önskas kan konsumera dricksvatten, även efter det att konsumenten har meddelat att denna inte vill ingå något avtal om leverans av dricksvatten, och
iii) dricksvattenbolaget fakturerar konsumenten för kostnader såvitt denne genom att utföra en aktiv och medveten handling verkligen har konsumerat dricksvatten, varvid de taxor som tas ut ska täcka kostnaderna, vara transparenta och icke-diskriminerande och myndigheterna övervakar att så är fallet?
2) Utgör artikel 9 i [direktiv 97/7] och artikel 27 i [direktiv 2011/83], jämförda med artikel 5.5 och punkt 29 i bilaga I till [direktiv 2005/29], hinder för att anse att det har ingåtts ett avtal mellan dricksvattenbolaget och konsumenten om leverans av dricksvatten om i) konsumenten, i likhet med genomsnittskonsumenten i Nederländerna, vet att leveransen av dricksvatten är förknippad med kostnader, ii) konsumenten trots detta under en längre tid systematiskt har förbrukat dricksvatten, iii) konsumenten fortsätter sin vattenförbrukning även efter att ha mottagit ett välkomstbrev, fakturor och betalningskrav och iv) konsumenten efter att ha beviljats tillstånd att avsluta bostadens dricksvattenanslutning låter meddela att vederbörande verkligen vill ingå ett avtal med dricksvattenbolaget?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den andra frågan
37. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 9 i direktiv 97/7 och artikel 27 i direktiv 2011/83, jämförda med artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, reglerar avtals ingående och i synnerhet huruvida de ska tolkas så, att ett avtal kan anses ha ingåtts mellan ett vattenbolag och en konsument utan konsumentens uttryckliga samtycke.
38. Det ska inledningsvis erinras om att direktiv 97/7 förvisso upphörde att gälla den 13 juni 2014 enligt vad som stadgas i artikel 31 i direktiv 2011/83. Med hänsyn till den period under vilken de omständigheter som avses i punkterna 28 och 29 ovan ägde rum, ska emellertid bestämmelserna i såväl direktiv 97/7 som bestämmelserna i direktiv 2011/83 beaktas för att besvara den andra frågan.
39. Vidare är denna fråga endast relevant om rättsförhållandet mellan Stichting Waternet och MG inte helt regleras i den nationella lagstiftningen avseende såväl näringsidkarens leverans av vatten som de kostnader som leveransen ger upphov till och som åligger konsumenten. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida detta villkor är uppfyllt i det nationella målet.
40. Domstolen påpekar för det första att syftet med direktiv 97/7 är att skydda konsumenterna i distansavtal och, bland annat, att fastställa omfattningen av de skyldigheter som näringsidkare ska fullgöra vad gäller information som ska lämnas till konsumenter och dessas ångerrätt. Direktivet omfattar däremot inte bestämmelser om ingående av distansavtal.
41. Domstolen noterar för det andra att det följer av den tydliga ordalydelsen i artikel 3.5 i direktiv 2011/83, att direktivet inte ska påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv. Det framgår likaså av skäl 14 i direktiv 2011/83 att detta direktiv inte bör påverka nationell lagstiftning som reglerar exempelvis ett avtals ingående eller giltighet, till exempel vid bristande samtycke.
42. Vad för det tredje beträffar direktiv 2005/29, föreskrivs i artikel 3.2 att detta direktiv inte ska påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.
43. I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 9 i direktiv 97/7 och artikel 27 i direktiv 2011/83, jämförda med artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, reglerar ingående av avtal.
44. Det ska i detta hänseende preciseras att dessa bestämmelser avser verkningarna av att det eventuellt konstateras att det föreligger en ”leverans utan föregående beställning”. De syftar nämligen dels till att förbjuda affärsmetoder som består i en sådan leverans i enlighet med artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, dels till att föreskriva att konsumenten befrias från sin betalningsskyldighet i händelse av ”leverans utan föregående beställning”.
45. Det följer således av domstolens överväganden i punkterna 40–42 och 44 ovan att i avsaknad av harmonisering på unionsnivå av avtalsrättens allmänna aspekter regleras avtals ingående, upprättande och giltighet av nationell rätt. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra om ett avtal, med avseende på nederländsk rätt, kan anses ha ingåtts mellan ett vattenbolag och en konsument utan konsumentens uttryckliga samtycke.
46. Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 9 i direktiv 97/7 och artikel 27 i direktiv 2011/83, jämförda med artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, reglerar inte ingående av avtal. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i enlighet med den nationella lagstiftningen bedöma huruvida ett avtal kan anses ha ingåtts mellan ett vattenbolag och en konsument utan konsumentens uttryckliga samtycke.
Den första frågan
47. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det omfattar en affärsmetod som består i att bibehålla anslutningen till det allmänna nätet för distribution av dricksvatten när en konsument flyttar in i en bostad som tidigare bebotts av någon annan, om konsumenten inte begärt att anslutningen ska kvarstå.
48. Domstolen erinrar inledningsvis om att svaret på den första frågan, såsom redan påpekats i punkt 39 ovan, endast är relevant om rättsförhållandet mellan Stichting Waternet och MG inte helt regleras av den nationella lagstiftningen avseende såväl näringsidkarens leverans av vatten, som de kostnader som leveransen ger upphov till och som åligger konsumenten. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.
49. I förekommande fall ska det prövas huruvida en affärsmetod, såsom den praxis avseende dricksvattenförsörjning som är aktuell i det nationella målet, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29.
50. Artikel 1 i direktivet, jämförd med skäl 23 däri, föreskriver bland annat att syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.
51. En nationell lagstiftning omfattas följaktligen endast av direktivets tillämpningsområde om den eftersträvar att skydda konsumenten (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 oktober 2012, Pelckmans Turnhout, C‑559/11, ej publicerat, EU:C:2012:615, punkt 20).
52. Det ska i detta hänseende påpekas att syftena med den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte klart framgår av beslutet om hänskjutande och inte heller av de handlingar som domstolen har tillgång till. Under dessa omständigheter ankommer det på den nationella domstolen att kontrollera huruvida Stichting Waternets praxis följer av tillämpningen av nationella bestämmelser som syftar till att skydda konsumenternas ekonomiska intressen och således omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29, eller om den tvärtom endast syftar till att skydda andra allmänna intressen, såsom folkhälsan. Det är endast för det fall Stichting Waternets praxis, enligt den hänskjutande domstolen, med hänsyn till vad som anges i föregående punkt i denna dom, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29 som det ankommer på nämnda domstol att pröva huruvida denna praxis utgör en ”leverans utan föregående beställning”.
53. Beträffande uttrycket ”leverans utan föregående beställning” följer det av punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 att kategorin aggressiva affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga bland annat inbegriper att ”[k]räva omedelbar eller uppskjuten betalning för … produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning)”.
54. ”[L]everans utan föregående beställning”, i den mening som avses i nämnda punkt 29, omfattar således bland annat ett beteende som består i att näringsidkaren kräver betalning från konsumenten för en tjänst som denne tillhandahållits utan att ha begärt det (dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia, C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 43, och dom av den 5 december 2019, EVN Bulgaria Toplofikatsia och Toplofikatsia Sofia, C‑708/17 och C‑725/17, EU:C:2019:1049, punkt 64).
55. I detta avseende bör det erinras om att artikel 8 i direktiv 2005/29 definierar begreppet ”aggressiva affärsmetoder” bland annat utifrån att dessa metoder avsevärt inskränker eller sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende en produkt. Härav följer att beställningen av en tjänst bör vara ett fritt val för konsumenten. Detta förutsätter i synnerhet att de uppgifter som lämnas av näringsidkaren till konsumenten är tydliga och adekvata (dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia, C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
56. Domstolen har även slagit fast att, eftersom priset principiellt utgör ett avgörande element i konsumentens överväganden när denne ska fatta ett affärsbeslut ska det anses vara en nödvändig uppgift för att möjliggöra för konsumenten att fatta ett välgrundat affärsbeslut (dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia, C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 47).
57. Vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2005/29 är vidare begreppet konsument av grundläggande betydelse. Enligt skäl 18 i direktivet utgår direktivet från genomsnittskonsumenten som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer (dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia, C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Enligt detta skäl 18 ankommer det på den nationella domstolen att fastställa genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett visst specifikt fall.
58. I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det vattenbolag som är aktuellt i det nationella målet är skyldigt att tillhandahålla tjänsten i form av vattenförsörjning, vilken inte får avbrytas på grund av att konsumenten har underlåtit att betala innan en skriftlig påminnelse har skickats till konsumenten och bolaget har ansträngt sig för att komma i personlig kontakt med konsumenten.
59. Vad gäller faktureringen av vattnet har den hänskjutande domstolen preciserat att det för att en kostnad ska uppstå krävs att konsumenten vidtar en frivillig handling i form av vattenförbrukning. Varje vattenbolag ska dessutom, under myndigheternas kontroll, tillämpa priser som täcker kostnaderna, är transparenta, icke-diskriminerande och proportionerliga i förhållande till vattenförbrukningen.
60. Den hänskjutande domstolen har även angett att en genomsnittskonsument i Nederländerna, som flyttar in i en bostad som tidigare bebotts, vet att denna bostad förblir ansluten till det allmänna nätet för distribution av dricksvatten och att leverans av vatten är avgiftsbelagt.
61. Dessa omständigheter skiljer det nationella målet från de mål som avgjordes genom dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia ( C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkterna 49 och 56). I den domen slog domstolen nämligen fast att det saknar betydelse att användningen av de aktuella tjänsterna i vissa fall kunnat kräva medvetna åtgärder från konsumentens sida och drog slutsatsen att det förelåg en ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, eftersom konsumenterna i dessa mål inte hade fått adekvat information om vissa tillhandahållna tjänster och kostnaden för dem.
62. Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Begreppet ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det – med förbehåll för de kontroller det åligger den hänskjutande domstolen att göra – inte omfattar ett vattenbolags affärsmetod som består i att bibehålla anslutningen till det allmänna nätet för distribution av dricksvatten när en konsument flyttar in i en bostad som tidigare bebotts av någon annan, när konsumenten inte har möjlighet att välja leverantör av tjänsten, leverantören tillämpar priser som täcker kostnaderna, är transparenta och icke diskriminerande utifrån den konsumerade mängden vatten och konsumenten vet att bostaden är ansluten till det allmänna nätet för distribution av dricksvatten och att leverans av vatten är avgiftsbelagt.
Rättegångskostnader
63. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
1) Artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal, artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, jämförda med artikel 5.5 i och punkt 29 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, reglerar inte ingående av avtal. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i enlighet med den nationella lagstiftningen bedöma huruvida ett avtal kan anses ha ingåtts mellan ett vattenbolag och en konsument utan konsumentens uttryckliga samtycke.
2) Begreppet ”leverans utan föregående beställning” i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det – med förbehåll för de kontroller det åligger den hänskjutande domstolen att göra – inte omfattar ett vattenbolags affärsmetod som består i att bibehålla anslutningen till det allmänna nätet för distribution av dricksvatten när en konsument flyttar in i en bostad som tidigare bebotts av någon annan, när konsumenten inte har möjlighet att välja leverantör av tjänsten, leverantören tillämpar priser som täcker kostnaderna, är transparenta och icke diskriminerande utifrån den konsumerade mängden vatten och konsumenten vet att bostaden är ansluten till det allmänna nätet för distribution av dricksvatten och att leverans av vatten är avgiftsbelagt.
1 Rättegångsspråk: nederländska.