Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑226/20 P Eurofer/kommissionen
1. Kan Europeiska kommissionen i en antidumpningsundersökning anse att en importvolym till Europeiska unionen från ett visst land är ”försumbar” om den utgör en marknadsandel på 1,04 procent och därmed överstiger, om än med lite, tröskelvärdet på 1 procent? Kan kommissionen följaktligen under sådana omständigheter besluta att inte bedöma verkningarna av importen från detta land, tillsammans med importen från de andra länder som är föremål för undersökningen och därmed besluta att avsluta undersökningen av importen från nämnda land?
2. Dessa är i huvudsak de frågor som EU-domstolen har att behandla i förevarande mål, som rör ett överklagande genom vilket Eurofer, Association Européenne de l’Acier, AISBL (nedan kallad Eurofer) yrkar om ogiltigförklaring av domen från Europeiska unionens tribunal av den 12 mars 2020, Eurofer/kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Eurofers talan om delvis ogiltigförklaring av genomförandeförordning (EU) 2017/1795 (nedan kallad den angripna förordningen) genom vilken kommissionen avslutade antidumpningsundersökningen avseende import till unionen av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Serbien.
I. Tillämpliga bestämmelser
3. I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (nedan kallad grundförordningen), med rubriken ”Fastställande av skada”, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:
”3. Med avseende på den dumpade importens omfattning ska det övervägas huruvida en betydande ökning av dumpad import ägt rum antingen i absoluta tal eller i förhållande till produktion eller konsumtion i unionen. Vad avser den dumpade importens inverkan på priserna ska det övervägas huruvida de dumpade importprodukterna sålts till betydligt lägre pris än priset för den likadana produkten framställd av unionsindustrin, eller om denna import annars leder till att priserna sänks väsentligt eller till att väsentliga prisökningar som annars skulle ha ägt rum förhindras. Varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.
4. Om en antidumpningsundersökning samtidigt inbegriper import av en produkt från mer än ett land, ska verkan av denna import slås samman endast om det fastställs att
a) varje lands dumpningsmarginal är högre än miniminivån enligt artikel 9.3 och omfattningen av importen från varje enskilt land inte är försumbar, och
b) det är lämpligt att slå samman verkan av importen vid skadebedömningen med hänsyn till konkurrensvillkoren mellan de olika importerade produkterna och konkurrensvillkoren mellan de importerade produkterna och den likadana unionsprodukten.”
4. I artikel 5.7 i grundförordningen föreskrivs följande:
”Bevisning om dumpning och skada ska prövas samtidigt när beslut fattas om huruvida en undersökning ska inledas eller inte. Ett klagomål ska avslås om bevisningen för dumpning eller skada är otillräcklig för att motivera att ärendet fortsätts. Förfaranden ska inte inledas mot länder vars import motsvarar en marknadsandel om mindre än 1 %, om inte dessa länder tillsammans svarar för 3 % eller mer av unionens konsumtion.”
5. I artikel 9.2 och 9.3 i grundförordningen föreskrivs följande:
”2. Om skyddsåtgärder inte är nödvändiga, ska undersökningen eller förfarandet avslutas….
3. För ett förfarande som inletts enligt artikel 5.9 ska skadan normalt anses vara försumbar när importen i fråga understiger de volymer som fastställs i artikel 5.7. Samma typ av förfarande ska omedelbart avslutas om det fastställs att dumpningsmarginalen uttryckt som procentandel av exportpriset understiger 2 %, under förutsättning att det endast är undersökningen som ska avslutas när marginalen understiger 2 % för enskilda exportörer och att dessa exportörer även fortsättningsvis omfattas av förfarandet och åter kan bli föremål för en översyn som genomförs för landet i fråga enligt artikel 11.”
6. I artikel 20.1 och 20.2 i grundförordningen föreskrivs följande:
”1. De klagande, importörer, exportörer och deras intresseorganisationer, samt företrädare för exportlandet, får begära att uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som ligger till grund för införandet av provisoriska åtgärder lämnas ut. En sådan begäran ska göras skriftligen omedelbart efter det att de provisoriska åtgärderna har införts och uppgifterna ska därefter så snart som möjligt lämnas ut skriftligen.
2. De parter som avses i punkt 1 får begära att slutligen få ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs eller att en undersökning eller ett förfarande avslutas utan att åtgärder införs, varvid särskild hänsyn ska tas till utlämnandet av sådana omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som låg till grund för de provisoriska åtgärderna.”
II. Bakgrunden till tvisten och den angripna förordningen
7. Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–12 i den överklagade domen, vilka jag hänvisar till för en mer ingående redogörelse. Med avseende på detta förfarande ska det enbart erinras om att Europeiska kommissionen, till följd av ett klagomål som Eurofer ingav den 23 maj 2016, inledde en antidumpningsundersökning avseende import till Europeiska unionen av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Brasilien, Iran, Ryssland, Serbien och Ukraina. Undersökningen avsåg perioden mellan den 1 juli 2015 och den 30 juni 2016 (nedan kallad undersökningsperioden).
8. Undersökningen avslutades genom att kommissionen antog den angripna förordningen den 5 oktober 2017.
9. Det framgår av skälen 232–236 i den angripna förordningen, vilka återges i punkterna 52–58 i den överklagade domen, att kommissionen i den förordningen ansåg att importvolymen från Serbien var ”försumbar” i den mening som avses i artikel 3.4 i grundförordningen, eftersom volymen minskade under undersökningsperioden och motsvarade en marknadsandel på knappt 1,04 procent. Vad detta beträffar angav kommissionen följande i skäl 232 i den angripna förordningen: ”Kommissionen kan överväga en marknadsandel som ’försumbar’ om den är lägre än 1 % vilket fastställts som gräns enligt grundförordningen i det inledande skedet. Kommissionen ansåg emellertid i detta fall att 1,04 % fortfarande är försumbart eftersom 0,04 % är oväsentligt, särskilt när de serbiska importvolymerna relativt sett är betydligt lägre än volymerna från var och ett av de andra fyra länderna. Serbiens importvolymer var nära hälften av volymerna från Brasilien som har den näst lägsta importvolymen.”
10. Kommissionen underkände därefter Eurofers argument att den serbiska importen borde ha bedömts sammanslagen med importen från de andra länderna, eftersom den översteg tröskelvärdet på 1 procent. Kommissionen ansåg följande i detta avseende i skäl 234 i den angripna förordningen:
”Beslutet om huruvida importen ska bedömas tillsammans eller inte måste baseras på samtliga kriterier som anges i artikel 3.3 i grundförordningen. Enligt artikel 3.4 i grundförordningen väger inte något av dessa enskilda kriterier tyngre än något annat. Medan det är korrekt att import från ett land inte kan bedömas tillsammans om volymen är försumbar, innebär det motsatta inte i sig att de måste bedömas tillsammans. I grundförordningen justeras uttryckligen inte några försumbara tröskelvärden. Medan artikel 5.7 i grundförordningen kan fungera som vägledning gällande försumbara importvolymer införlivas inte dessa trösklar enligt artikel 3.4 genom hänvisning. Ordalydelsen ger kommissionen tillräcklig flexibilitet att genomföra en analys från fall till fall mot bakgrund av att de ’extra’ volymerna på 0,04 % var oväsentliga.”
11. Kommissionen påpekade därefter i skäl 235 i den angripna förordningen att de serbiska exportpriserna skiljde sig från de övriga berörda fyra ländernas exportpriser, dels eftersom ”[ä]ven om de serbiska genomsnittliga försäljningspriserna också sjönk under skadeundersökningsperioden var landets genomsnittliga försäljningspriser under undersökningsperioden … de högsta under undersökningsperioden, och de var betydligt högre än de genomsnittliga försäljningspriserna för Brasilien, Iran, Ryssland och Ukraina”, dels eftersom ”[d]e serbiska genomsnittliga försäljningspriserna har varit betydligt högre än de genomsnittliga försäljningspriserna för de fyra andra berörda länderna”.
12. Kommissionen tillade i skäl 236 i den angripna förordningen att ”prissättningen i kombination med den försumbara volymen innebär … att den serbiska exporterande tillverkaren är mer av en prisföljare än en prisledare för den berörda produkten”. Detta stöds enligt kommissionen ”även av det faktum att prisminskningen mellan 2015 och undersökningsperioden [var] lägre även relativt sett, jämfört med prissänkningen i de fyra andra berörda länderna”.
13. I artikel 2 i förordningen föreskrivs att ”[a]ntidumpningsförfarandet för import till unionen av den berörda produkten med ursprung i Serbien avslutas härmed i enlighet med artikel 9.2 i grundförordningen”.
III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
14. Eurofer väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 december 2017, talan om ogiltigförklaring av artikel 2 i den angripna förordningen.
15. Genom beslut av den 12 juli 2018 tillät ordföranden för tribunalens åttonde avdelning att HBIS Group Serbia Iron & Steel LLC Belgrade (nedan kallat HBIS) skulle få intervenera.
16. Eurofer åberopade tre grunder till stöd för sin talan vid tribunalen. Eurofer anförde som första grund att kommissionen felaktigt hade beslutat att inte kumulera import från Serbien i enlighet med artikel 3.4 i grundförordningen. Som andra grund anförde Eurofer att kommissionen felaktigt hade funnit att skyddsåtgärder mot Republiken Serbien inte var nödvändiga. Eurofer åberopade som tredje grund ett åsidosättande av artikel 20.2 i grundförordningen, sökandens rätt att ta del av handlingar och sökandens rätt till försvar samt ett åsidosättande av rätten till god förvaltningssed enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att kommissionen hade underlåtit att lämna ut uppgifter om prisunderskridande och målprisunderskridande vad beträffar den serbiska exportören.
17. Vad gäller kommissionens argument avseende huruvida Eurofers talan kunde tas upp till sakprövning fann tribunalen i den överklagade domen framför allt att det, i förevarande fall, var motiverat att pröva huruvida talan skulle ogillas i sak, utan att först pröva huruvida talan kunde tas upp till sakprövning, med tillämpning av den rättspraxis som följer av dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer ( C‑23/00 P, EU:C:2002:118, nedan kallad dom Boehringer).
18. Tribunalen underkände i sak var och en av de tre grunder som Eurofer hade åberopat till stöd för sin talan och ogillade således talan i sin helhet.
IV. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
19. I sitt överklagande har Eurofer yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara artikel 2 i den angripna förordningen, i andra hand återförvisa målet till tribunalen och förplikta kommissionen och HBIS Serbia att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande och i förfarandet vid tribunalen.
20. Kommissionen har yrkat den överklagade domen ska upphävas, att talan i första instans ska avvisas och att Eurofer ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna dels i förfarandet i första instans, dels i målet om överklagande.
21. HBIS har yrkat att överklagandet ska ogillas och att Eurofer ska förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för HBIS dels i förfarandet i första instans, dels i målet om överklagande.
22. I beslut av domstolens ordförande meddelat den 2 september 2020, Eurofer/kommissionen ( C‑226/20 P, ej publicerat, EU:C:2020:669) bifölls Eurofers begäran om konfidentiell behandling, gentemot HBIS, av uppgifterna i bilaga A.4 till Eurofers överklagande, motsvarande de uppgifter som redan har behandlats konfidentiellt och som återfinns i bilagan till Eurofers talan i första instans.
V. Prövning av överklagandet
23. Eurofer har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tolkade artikel 3.4 i grundförordningen så att kommissionen kan anse att en importvolym med en marknadsandel som överstiger 1 procent är ”försumbar”. Som andra grund har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde fel och missuppfattade bevisningen när den bedömde att importvolymen från Serbien var ”försumbar” i den mening som avses i artikel 3.4 i grundförordningen. Eurofer har som tredje grund åberopat att tribunalen gjorde flera fel genom konstaterandet att det inte var nödvändigt med ”skyddsåtgärder”, i den mening som avses i artikel 9.2 i grundförordningen. Som fjärde grund har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att kommissionen inte var skyldig att lämna ut uppgifter till Eurofer om prisunderskridande och målprisunderskridande.
24. Innan en saklig prövning görs av de grunder som Eurofer har åberopat mot den överklagade domen är det lämpligt att pröva vissa av kommissionens argument som kommissionen redan har åberopat vid tribunalen om huruvida talan i första instans kan tas upp till prövning.
A. Huruvida talan vid tribunalen kan tas upp till prövning
25. I sin svarsskrivelse har kommissionen först och främst gjort gällande att kommissionen vid tribunalen hade anfört att talan i första instans inte kunde tas upp till sakprövning. Kommissionen har erinrat om sina egna argument för att talan inte kan tas upp till sakprövning av två skäl: för det första kan artikel 2 i den angripna förordningen inte avskiljas från förordningens övriga delar och för det andra har Eurofer, i egenskap av en ideell förening som bildats enligt belgisk rätt, inte i tillräcklig mån visat att den angripna förordningen direkt och personligen berör den enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.
26. Med tanke på att parterna redan vid tribunalen hade tillfälle att föra tillräckliga diskussioner om de av kommissionen anförda frågorna om talans upptagande till prövning, har kommissionen yrkat att domstolen ska avgöra dessa frågor, som tribunalen inte har prövat, och upphäva den överklagade domen samt förklara att talan i första instans inte kan tas upp till sakprövning.
27. Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen uttryckligen har slagit fast, i punkterna 31–33 i den överklagade domen, med hänvisning till den rättspraxis som följer av domen i målet Boehringer, att det i förevarande fall var motiverat att pröva talan i sak utan att först pröva huruvida talan kan tas upp till sakprövning.
28. Kommissionens yrkande att den överklagade domen ska upphävas kan inte tas upp till sakprövning enligt min mening, eftersom det ska anses vara ett anslutningsöverklagande. Detta beror inte enbart på formella brister utan även på det faktum, såsom jag nyligen har påpekat, att när tribunalen beslutade, med tillämpning av domen i målet Boehringer, att inte pröva huruvida talan i första instans kunde tas upp till prövning meddelade tribunalen inte något angripbart beslut, inte ens tyst, om huruvida talan kunde tas upp till prövning, vare sig i form av huvudöverklagande eller av anslutningsöverklagande.
29. Eftersom kommissionens yrkande däremot ska förstås som ett yrkande om att domskälen ska ersättas eller som en anmodan till domstolen att ex officio fastställa att talan i första instans inte kan tas upp till prövning, påminner jag om att det framgår av fast praxis att domstolen, efter överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, om så krävs på eget initiativ, är skyldig att pröva huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning och, i enlighet därmed, grunden om åsidosättande av villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF, enligt vilken en sökande endast kan yrka att ett beslut som inte är riktat till mottagaren ska ogiltigförklaras om denna är direkt och personligen berörd av det.
30. Det framgår emellertid även av rättspraxis att det ankommer på domstolen att bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverar att överklagandet ogillas i sak utan att frågorna om upptagande till sakprövning avgörs.
31. I förevarande fall anser jag att motiveringen som grundar sig på processekonomiska överväganden är befogad. Det framgår nämligen av resonemanget nedan vad gäller överklagandet i sak att överklagandet enligt min mening ska ogillas och, närmare bestämt, att det inte rör sig om ett fall där domstolen, efter att ha bifallit överklagandet och upphävt den överklagade domen, måste besluta att själv avgöra målet, pröva det i sak och bifalla talan.
B. Prövning i sak
1. Den första grunden: felaktig tolkning av artikel 3.4 a i grundförordningen
32. Eurofer har som första grund gjort gällande, i syfte att bestrida punkterna 67–80 i den överklagade domen, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tolkade artikel 3.4 i grundförordningen så att kommissionen kan anse att en importvolym från ett visst land, med en marknadsandel som överstiger 1 procent, är ”försumbar”.
a) Den överklagade domen
33. I den överklagade domen underkände tribunalen den första grunden i vilken Eurofer hade gjort gällande att kommissionen felaktigt hade beslutat att inte bedöma den serbiska importen sammanslagen med importen från de andra berörda länderna, i enlighet med artikel 3.4 i grundförordningen, eftersom kommissionen ansåg att den var försumbar i den mening som avses i artikel 3.4 a, trots att den utgjorde en marknadsandel på över 1 procent.
34. Tribunalen påpekade framför allt i detta avseende att vad gäller det andra villkoret i artikel 3.4 a i grundförordningen – det vill säga villkoret att importvolymen inte ska vara försumbar – innehåller bestämmelsen inte någon hänvisning, vare sig till artikel 5.7 eller till någon annan bestämmelse i nämnda förordning. Tribunalen påpekade vidare att artikel 5.7 i grundförordningen avser ett annat skede av undersökningen än artikel 3.4 i samma förordning. Den första bestämmelsen avser nämligen en situation där ett förfarande inte ens ska inledas än, medan den andra rör en situation där undersökningen redan har inletts.
35. Tribunalen drog härav slutsatsen att även om artikel 5.7 i grundförordningen kan ge vägledning i fråga om importvolymer som kan anses vara försumbara, innebär detta inte för den skull att import från ett visst land, med en marknadsandel på över 1 procent, inte kan anses vara försumbar enligt artikel 3.4 i nämnda förordning.
36. Tribunalen fann vidare att varken EU-institutionernas tidigare beslutspraxis eller kommissionens förklarande anmärkning från 2000 till Världshandelsorganisationen (WTO), vilka båda åberopats av Eurofer, var avgörande för att påverka den angripna förordningens lagenlighet.
37. Mot bakgrund av dessa överväganden fann tribunalen att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning när den i förevarande fall fann att importvolymen från Serbien förblev försumbar, i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen, trots ökningen av importen från 0,48 procent år 2013 till 1,04 procent under undersökningsperioden.
b) Parternas argument
38. Eurofer har gjort gällande att tribunalens ovannämnda resonemang är felaktigt, eftersom det grundades på en felaktig tolkning av artiklarna 3.4 och 5.7 i grundförordningen. Eurofer har hävdat att dessa bestämmelser, korrekt tolkade, inte ger kommissionen något utrymme för skönsmässig bedömning för att anse att import som utgör en marknadsandel på över 1 procent är ”försumbar”.
39. För det första har Eurofer gjort gällande att det av rättspraxis framgår att artiklarna 3.4 och 5.7 i grundförordningen kompletterar varandra, i det avseendet att den andra bestämmelsen syftar till att uttryckligen ange under vilka omständigheter importens marknadsandel i unionen är för låg för att importen ska anses orsaka dumpning. Härav följer att artikel 3.4 i grundförordningen, korrekt tolkad, förutsätter att det tröskelvärde på 1 procent som föreskrivs i artikel 5.7 i förordningen utgör ett bindande tröskelvärde för att bedöma huruvida importvolymen är ”försumbar”. Denna tolkning bekräftas dels av kommissionens beslutspraxis, som nämns i exemplen i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen, dels av ovannämnda förklarande anmärkning från år 2000.
40. För det andra har tribunalen inte angett något övertygande skäl till sin tolkning i den överklagade domen. Avsaknaden av en uttrycklig hänvisning mellan de båda bestämmelserna innebär inte att det inte kan göras en jämförande tolkning av dem. Den omständigheten att artikel 5.7 i grundförordningen är tillämplig i början av förfarandet är inte något logiskt skäl till varför tröskelvärdet på 1 procent inte ska tillämpas i ett senare skede. Det är däremot mer logiskt att samma bestämmelser tillämpas på båda skedena av förfarandet, såsom är fallet med andra bestämmelser i grundförordningen. Vad gäller åberopandet av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning har Eurofer gjort gällande att frågan huruvida importen från ett visst land överstiger tröskelvärdet på 1 procent är en ”ja eller nej”-fråga som inte medför någon komplicerad analys. De två fall som tribunalen har angett i punkt 79 i den överklagade domen till stöd för sin tolkning skiljer sig från förevarande fall och kan således inte utgöra ett stöd för tribunalens analys.
41. För det tredje åsidosätts rättssäkerhetsprincipen genom tribunalens synsätt i den överklagade domen att importvolymer som motsvarar en marknadsandel på över 1 procent kan anses vara ”försumbara”. Om det är så som tribunalen har slagit fast, nämligen att tröskelvärdet för att en importvolym ska anses vara försumbar i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen inte helt överensstämmer med tröskelvärdet i artikel 5.7 i denna, eftersom dessa avser olika skeden av förfarandet, skulle det även råda osäkerhet kring tillämpningen av det tröskelvärde på 3 procent som föreskrivs i den sistnämnda bestämmelsen, vilket skulle kunna leda till den absurda konsekvensen att en undersökning skulle kunna inledas men inte avslutas. Ett tröskelvärde beträffande vilket kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och domstolskontrollen är begränsad skulle dessutom kunna leda till en osäker situation där det råder ovisshet kring när en importvolym ska anses vara ”försumbar”, vilket dessutom skulle medföra en ökad risk för politisk inblandning i antidumpningsundersökningarna.
42. Kommissionen har gjort gällande att Eurofers första grund för överklagandet är verkningslös. Denna institution och HBIS har för övrigt bestridit Eurofers argument i sak.
c) Bedömning
43. Det ska inledningsvis påpekas, såsom tribunalen har framhållit, att artikel 3.4 a och b i grundförordningen, vars felaktiga tolkning Eurofer har gjort gällande i sin första grund, innehåller tre villkor som alla måste vara uppfyllda för att det ska vara tillåtet att göra en samlad bedömning av verkan av import från mer än ett land som samtidigt är föremål för antidumpningsundersökningar, i syfte att fastställa skadan för unionsindustrin. För det första ska dumpningsmarginalen överstiga den miniminivå som fastställs i artikel 9.3 i grundförordningen, för det andra ska omfattningen av importen från varje enskilt land inte vara försumbar och för det tredje ska det vara lämpligt att slå samman den dumpade importens verkningar med hänsyn till konkurrensvillkoren. Däremot är det tillräckligt att ett av dessa tre villkor inte är uppfyllt för att en samlad bedömning ska vara utesluten.
44. Eurofer har hävdat att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av det andra villkoret, det vill säga villkoret om importvolymens försumbara karaktär. Enligt Eurofer ska det göras en jämförande tolkning av bestämmelsen om detta villkor – det vill säga artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen – och artikel 5.7 i grundförordningen, där det föreskrivs att förfaranden inte ska inledas mot länder vars import motsvarar en marknadsandel om mindre än 1 procent. Härav följer att importvolymer på mer än 1 procent inte kan anses vara ”försumbara”.
45. Först och främst går det enligt min uppfattning inte att godta kommissionens invändning om att den första grunden är verkningslös eftersom Eurofer inte har bestridit punkterna 63–66 i den överklagade domen, där tribunalen har slagit fast tolkningen av bestämmelsen. Trots att Eurofer i sitt överklagande uttryckligen anger att invändningarna endast avser punkterna 67–80 i den överklagade domen råder det inga tvivel om att den första grunden syftar till att bestrida hela tribunalens resonemang i den överklagade domen rörande tolkningen av den aktuella bestämmelsen.
46. Jag delar emellertid inte den tolkning av artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen som Eurofer har gjort gällande och anser att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den tolkade bestämmelsen i den överklagade domen.
47. Det ska i detta avseende först och främst påpekas att det i bokstavlig mening, såsom tribunalen med rätta har påpekat och Eurofer för övrigt har medgett, inte uttryckligen hänvisas till någon annan bestämmelse i grundförordningen i den andra delen av artikel 3.4 a i grundförordningen, som handlar om det andra villkoret. För att villkoret ska vara uppfyllt krävs endast att omfattningen av importen från varje enskilt land inte ska vara ”försumbar”, utan att någon ytterligare precisering görs av detta krav.
48. Detta bokstavliga, om än vägledande, konstaterande utesluter nödvändigtvis inte i sig att det kan göras en jämförande tolkning av den aktuella bestämmelsen och en annan bestämmelse i grundförordningen, men det är icke desto mindre relevant mot bakgrund av det systematiska konstaterandet att till skillnad från den bestämmelsen innehåller den första delen av artikel 3.4 a i grundförordningen, där det första villkoret fastställs (det vill säga villkoret om dumpningsmarginalen), en uttrycklig hänvisning till miniminivån enligt artikel 9.3 i nämnda förordning, nämligen 2 procent.
49. Dessa bokstavliga och systematiska konstateranden vittnar, enligt min mening, om lagstiftarens vilja att ge kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa huruvida importvolymen är försumbar, för att möjliggöra en samlad bedömning av verkan av import från mer än ett land som samtidigt är föremål för antidumpningsundersökningar.
50. För övrigt är erkännandet av ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, såsom tribunalen med rätta har påpekat, i linje med det utrymme för eget skön som unionsinstitutionerna har enligt domstolens fasta praxis på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, med hänsyn till de komplicerade ekonomiska och politiska situationer som de ska bedöma. Såsom jag nyligen har erinrat om har domstolen uttryckligen slagit fast att detta stora utrymme för skönsmässig bedömning i synnerhet föreligger när det gäller att fastställa förekomsten av skada för unionsindustrin.
51. Det ska för övrigt tilläggas att detta utrymme för skönsmässig bedömning inte innebär att det är obegränsat. Såsom tribunalen har påpekat i punkterna 67 och 78 i den överklagade domen – och såsom för övrigt framgår av unionsinstitutionernas beslutspraxis som nämns i punkterna 73, 74, 75 och 79 i den överklagade domen – kan tröskelvärdet i artikel 5.7 i grundförordningen utgöra riktlinjer och tjäna som referenspunkt för att fastställa huruvida importen är försumbar vid den samlade bedömningen av verkan enligt artikel 3.4 i grundförordningen. Kommissionen kan emellertid i princip inte göra stora avvikelser från tröskelvärdet och ska i vilket fall som helst ange varför omständigheterna i ett specifikt fall motiverar en avvikelse från detta. Enligt min mening framgår det emellertid inte att det vägledande tröskelvärdet utgör ett fast och strikt tröskelvärde över vilket kommissionen rättsligt sett är förhindrad att konstatera att import från ett visst land som är föremål för en antidumpningsundersökning inte är försumbar.
52. Detta är enligt min mening den korrekta tolkningen av det faktum att de båda aktuella bestämmelserna kompletterar varandra som har slagits fast i tribunalens dom av den 25 januari 2017, Rusal Armenal/rådet, T‑512/09 RENV, EU:T:2017:26, som Eurofer har hänvisat till. I denna dom konstaterade tribunalen att rådet inte gjorde sig skyldigt till någon felaktig rättstillämpning ”när den tog hänsyn till” det tak på 1 procent som nämns i artikel 5.7 vid tolkningen av villkoret om icke försumbar import i artikel 3.4 a i grundförordningen. I domen bekräftas det således att taket på 1 procent är ett vägledande tröskelvärde som ska ”beaktas” och inte nödvändigtvis någon tvingande angivelse.
53. Denna tolkning stöds för övrigt av den omständigheten, som tribunalen med rätta framhöll i den överklagade domen, att de båda bestämmelserna i artikel 3.4 respektive 5.7 i grundförordningen har olika förfarandemässiga syften och i själva verket ska tillämpas på olika skeden av förfarandet, vilket talar för att de båda bestämmelserna ska anses komplettera varandra på ett flexibelt sätt.
54. Riktigheten i tribunalens tolkning av artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen påverkas inte, enligt min mening, av de andra argument som Eurofer har anfört.
55. För det första vill jag påpeka att tribunalens överväganden rörande beslutspraxis i punkt 76 i den överklagade domen är i linje med domstolens praxis, där det framgår att lagenligheten av en förordning som, såsom i förevarande fall, avslutar förfarandet utan att införa antidumpningstullar, ska bedömas mot bakgrund av relevanta rättsregler, särskilt bestämmelserna i grundförordningen, och inte med hänsyn till en beslutspraxis som unionsinstitutionerna uppges ha tillämpat tidigare.
56. Tribunalen har inte heller gjort några fel och har följt rättspraxis i sina konstateranden angående syftet med den förklarande anmärkningen från år 2000. Tribunalen har i själva verket med rätta påpekat att denna handling inte utgör en akt varigenom kommissionen själv avsåg att begränsa sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
57. För det andra är Eurofers argument att tribunalens tolkning ger upphov till rättssäkerhetsproblem inte övertygande. Såsom har påpekats i punkt 51 ovan har kommissionen inte något obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen, och kommissionen är skyldig att beakta tröskelvärdet i artikel 5.7 i grundförordningen som en referenspunkt. Dessutom ska det framhållas att det, såsom kommissionen har påpekat, snarare är Eurofers föreslagna tolkning av artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen som äventyrar bestämmelsens ändamålsenliga verkan. Om artikel 3.4 a i grundförordningen enbart skulle tillämpas på importvolymer från ett visst land som understiger tröskelvärdet på 1 procent skulle den, såsom kommissionen har påpekat, praktiskt taget aldrig vara tillämplig, eftersom förfaranden för sådan import inte ens får inledas.
58. Av det ovan anförda följer enligt min mening att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grund som Eurofer har åberopat.
2. Den andra grunden: Bedömningen att importvolymen från Serbien var ”försumbar” i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen
59. I den andra grunden för överklagandet, som består av tre delar och syftar till att bestrida punkterna 81–84 i den överklagade domen, har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning samt missuppfattade bevisningen genom att bekräfta kommissionens slutsats att importvolymen från Serbien i förevarande fall var ”försumbar” i den mening som avses i artikel 3.4 i grundförordningen.
a) Den överklagade domen
60. Inom ramen för prövningen av Eurofers första grund konstaterade tribunalen i den överklagade domen att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att importvolymen från Serbien förblev ”försumbar” enligt artikel 3.4 a i grundförordningen, trots att den överskred tröskelvärdet på 1 procent. Tribunalen fann dessutom att kommissionen hade gjort ”en riktig bedömning när den i skäl 248 i den angripna förordningen fann att det faktum att det serbiska genomsnittliga försäljningspriset under undersökningsperioden var betydligt högre än de genomsnittliga försäljningspriserna i de fyra andra berörda länderna [var] ännu en indikation på att denna låga importvolym inte [kunde] skada unionsindustrin”.
61. Tribunalen ansåg att frågan om huruvida en importvolym är försumbar inte kan sammanfattas till enbart en bedömning av hur stor denna volym är, utan ska bedömas utifrån sin kvalitet, det vill säga andra indikationer avseende de verkningar denna volym kan antas ha. Enligt tribunalen hade kommissionen således med rätta gjort gällande att när de priser som är förbundna med importen från ett land, vars volym motsvarar en liten marknadsandel, är höga, så kunde redan denna omständighet anses tala för att denna volym ska anses vara försumbar, detta utan att det är nödvändigt att mer ingående analysera nämnda priser, såsom Eurofer har begärt.
b) Parternas argument
62. Eurofer har bestridit denna analys. I den andra grundens första del har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inkludera priselement i bedömningen av importvolymens försumbarhet, vilken endast är en kvantitativ bedömning avseende importvolymer. Prisanalysen har ingen betydelse för denna bedömning, utan endast för bedömningen av det tredje villkoret i artikel 3.4 i grundförordningen, det vill säga det om konkurrensvillkoren. I grundförordningen har tydlig åtskillnad gjorts mellan dessa båda element, och detta synsätt bekräftas i rättspraxis.
63. Inom ramen för den andra delgrunden, som åberopades i andra hand för det fall domstolen skulle anse att prisanalysen har betydelse för bedömningen av importvolymens försumbarhet, anser Eurofer att tribunalen hursomhelst gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta andra faktorer som mer exakt skulle kunna utgöra ett mått på de potentiella skadliga effekter som den serbiska importen kunde ha på unionsindustrin. Mer specifikt bortsåg kommissionen i sin bedömning från prisunderskridande och målprisunderskridande, som är element som ska ingå i bedömningen i enlighet med artikel 3.3 i grundförordningen. Kommissionen beaktade således inte all relevant bevisning, i strid med kraven i rättspraxis. Följaktligen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bekräftade kommissionens tillvägagångssätt.
64. Som tredje grund har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde en uppenbart oriktig bedömning och missuppfattade bevisningen genom konstaterandet att genomsnittspriserna förknippade med en volym som uppgår till en obetydlig marknadsandel bekräftade konstaterandet att den aktuella importvolymen var försumbar. Enligt Eurofer är det visserligen riktigt att genomsnittspriset vid import från Serbien var högre än det vid import från andra länder, men det framgår emellertid av den bevisning som lagts till handlingarna i målet att det genomsnittspris som tillämpades av den enda serbiska exporterande tillverkare som var föremål för undersökningen var praktiskt tagit identiskt med det som tillämpades av en rysk och en brasiliansk exportör, gentemot vilka kommissionen emellertid inte har infört några antidumpningstullar. Tribunalen gjorde således en uppenbart oriktig bedömning och missuppfattade bevisningen när den grundade sin bedömning på genomsnittspriser och förbisåg den omständigheten att prisunderskridandet och målprisunderskridandet rörande den serbiska tillverkaren var lika omfattande som för ovannämnda två tillverkare.
65. Kommissionen har hävdat att den andra grunden är verkningslös i sin helhet och att den tredje grunden delvis inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen och HBIS har under alla omständigheter bestridit denna grund i sak.
c) Bedömning
66. Domstolen ska först pröva kommissionens invändning om att den andra grunden är verkningslös i sin helhet. Kommissionen anser nämligen att punkterna 81–84 i den överklagade domen, vilka nämnda grund avser, endast innehåller ett överflödigt resonemang som inte är nödvändigt för att motivera lagenligheten av tribunalens konstaterande att importen från Serbien ska anses vara försumbar i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen. Detta framgår av orden ”dessutom” och ”tala för” i punkt 81 respektive punkt 83 i den överklagade domen.
67. Det ska i detta hänseende påpekas att, såsom framgår av punkt 61 ovan, tribunalen i punkt 82 i den överklagade domen har funnit att frågan huruvida en importvolym är försumbar i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen inte kan sammanfattas till enbart en bedömning av hur stor denna volym är, utan ska bedömas utifrån sin kvalitet, det vill säga andra indikationer avseende de verkningar denna import kan antas ha.
68. Som andra grund för överklagandet har Eurofer i huvudsak ifrågasatt såväl lagenligheten av detta synsätt som tillämpningen av detta (vilket inte var fallet).
69. I den första delgrunden har Eurofer ifrågasatt lagenligheten av detta synsätt och har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inkludera ”kvalitativa” priselement i bedömningen av importvolymens försumbara karaktär, vilken enligt Eurofers mening endast är en ”kvantitativ” bedömning avseende importvolymen.
70. Det framgår emellertid av prövningen av den första grunden att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning genom konstaterandet i punkt 80 i den överklagade domen att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den i förevarande fall fann, med tillämpning av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, att importvolymen från Serbien förblev försumbar, trots att den kvantitativa volymen låg på 1,04 procent under undersökningsperioden.
71. Även om överklagandet skulle vinna bifall såvitt avser den första grunden och domstolen skulle finna att den bedömning av importvolymens försumbara karaktär som kommissionen ska göra i enlighet med artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen enbart ska vara en rent kvantitativ bedömning och att tribunalen därmed har gjort fel i detta avseende i punkterna 81–84 i den överklagade domen påverkar inte denna slutsats ovannämnda konstaterande som tribunalen gjorde i punkt 80 i den överklagade domen.
72. Av detta följer enligt min mening att den första grunden i själva verket är verkningslös, såsom kommissionen har gjort gällande.
73. Under alla omständigheter anser jag att överklagandet inte heller kan vinna bifall på denna grund. I artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen föreskrivs nämligen inte någon särskild bedömningsmetod för att fastställa huruvida importen från ett land är försumbar vid den samlade bedömningen av verkan tillsammans med verkan av import från andra länder som samtidigt är föremål för antidumpningsundersökningar.
74. Härav följer att kommissionen, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har enligt den rättspraxis som nämns i punkt 50 ovan, fritt kan bedöma sådana faktorer som kommissionen anser är relevanta för att fastställa huruvida importen är försumbar i ett specifikt fall.
75. Tribunalen gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade i punkt 82 i den överklagade domen att bedömningen kan omfatta kvalitativa element avseende den aktuella importvolymen och därmed inbegripa andra indikationer avseende de verkningar denna import kan antas ha.
76. Däremot anser jag att den andra grundens andra och tredje delar inte är verkningslösa. Eftersom det har fastställts att den bedömning av huruvida importvolymen är försumbar som ska göras i enlighet med artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen får inbegripa kvalitetselement rörande prisfaktorer för importen är det inte uteslutet att ett konstaterat fel från tribunalens sida vid prövningen av kommissionens bedömning i förevarande fall kan leda till ett upphävande av den överklagade domen.
77. Jag anser emellertid att överklagandet ska ogillas i sak såvitt avser både den andra grundens andra del och dess tredje del.
78. Vad beträffar den andra delgrunden har Eurofer kritiserat tribunalen för att inte ha konstaterat att kommissionen borde ha tagit hänsyn till prisunderskridandet och målprisunderskridandet i sin bedömning. Det ska emellertid påpekas i detta avseende att det inte finns något i artikel 3.4 a andra meningen i grundförordningen som tyder på att kommissionen är skyldig att bedöma prisunderskridandet och målprisunderskridandet för att fastställa huruvida importvolymen från ett visst land är försumbar vid den samlade bedömningen av verkan av importen från mer än ett land som samtidigt är föremål för antidumpningsundersökningar. Det ska även påpekas att, såsom kommissionen har framhållit, den bedömning som avses i artikel 3.4, rörande möjligheten att göra en samlad bedömning, ingår i fasen före själva bedömningen av skada enligt artikel 3.2 och 3.3 i grundförordningen. Härav följer att Eurofers hänvisning till artikel 3.3 i grundförordningen är irrelevant i detta sammanhang.
79. Jag anser således inte att tribunalen gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 83 i den överklagade domen konstaterade att kommissionen, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan, kunde anse att när de priser som är förbundna med importen från ett land, vars volym motsvarar en liten marknadsandel, är höga, så kan redan denna omständighet anses tala för att denna volym ska anses vara försumbar, detta utan att det är nödvändigt att mer ingående analysera nämnda priser.
80. Den andra grundens tredje del innehåller två anmärkningar. Den ena avser en uppenbart oriktig bedömning och den andra en missuppfattning av bevisningen.
81. Den första anmärkningen är att det framgår av den bevisning som lagts till handlingarna i målet att det genomsnittspris som tillämpades av den enda serbiska exporterande tillverkaren var praktiskt taget identiskt med det pris som tillämpades av en rysk och en brasiliansk exportör. Jag anser att den inte kan prövas inom ramen för överklagandet, eftersom den syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av bevisningen. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt 256 FEUF, endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen.
82. Överklagandet ska däremot ogillas såvitt avser denna delgrund om denna första anmärkning ska tolkas så att Eurofer invänder mot en felaktig rättslig kvalificering av omständigheterna och de rättsföljder som kommissionen har funnit att dessa ska medföra, eftersom kommissionen inte har tillämpat antidumpningstullar i situationer som i själva verket var jämförbara. Den omständigheten att en rysk och brasiliansk exporterande tillverkare har exporterat den berörda produkten till unionen till priser som var jämförbara med det genomsnittspris som tillämpades av den enda serbiska exportören påverkar inte på något sätt det faktum att genomsnittspriserna för import från Ryssland och Brasilien var lägre än för import från Serbien, vilket Eurofer inte har bestridit och vilket innebar att kommissionen kunde nå fram till olika slutsatser beträffande importen från dessa länder.
83. Vad gäller den andra anmärkningen ska det erinras om att det framgår av fast rättspraxis att en missuppfattning av bevisningen föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats. Det ska emellertid utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen behöver göra en ny bedömning därav. När en klagande har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen har vederbörande dessutom en skyldighet att exakt ange vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen.
84. Det ska i detta avseende påpekas att Eurofers argument i den andra grundens tredje del inte visar att bevisningen har missuppfattats. Eurofer har inte på något sätt ifrågasatt de slutsatser om de faktiska omständigheterna som har dragits av bevisningen i handlingarna i målet, det vill säga genomsnittspriserna för de tre aktuella tillverkarna. Eurofer har endast bestridit bedömningen av de faktiska omständigheterna, vilken inte kan prövas inom ramen för överklagandet, såsom redan har påpekats. Överklagandet kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den tredje delgrundens andra anmärkning.
85. Av det ovan anförda följer enligt min mening att överklagandet såvitt avser den andra grunden delvis är verkningslöst, delvis ska avvisas och delvis inte kan vinna bifall.
3. Den tredje grunden: Konstaterandet att det inte var nödvändigt att vidta skyddsåtgärder i den mening som avses i artikel 9.2 i grundförordningen
86. I den tredje grunden, som är indelad i två delar och syftar till att bestrida punkterna 109–121 i den överklagade domen, har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde en uppenbart oriktig bedömning och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin analys genom vilken tribunalen bekräftade kommissionens slutsats att det inte var nödvändigt att vidta skyddsåtgärder med avseende på import från Serbien, i den mening som avses i artikel 9.2 i grundförordningen.
a) Den överklagade domen
87. I den överklagade domen fann tribunalen, i samband med prövningen av Eurofers andra grund för överklagandet, att det beslut som kommissionen fattade i artikel 2 i den angripna förordningen, om att det inte var nödvändigt att vidta skyddsåtgärder med avseende på import från Serbien i den mening som avses i artikel 9.2 i grundförordningen, inte var rättsstridigt.
88. Tribunalen fann framför allt att denna bestämmelse i grundförordningen ger kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning eftersom det inte preciseras under vilka omständigheter skyddsåtgärder ska anses vara nödvändiga. Tribunalen fann vidare att beslutet i frågan huruvida det är nödvändigt att införa en antidumpningstull i princip ska grundas på en detaljerad analys av bland annat förekomsten av dumpning och förekomsten av skada. Tribunalen ansåg emellertid att det framgår av lydelsen i grundförordningen, och framför allt av artikel 9.3, att en sådan detaljerad analys inte alltid krävs och att det i stället kan vara nödvändigt att avsluta en undersökning på grundval av enbart dumpningsmarginalen eller importvolymer.
89. Tribunalen fann vidare att det i förevarande fall framgick av lydelsen av den angripna förordningen att det var just en av dessa omständigheter, nämligen importvolymen från Serbien, som hade spelat en central roll i kommissionens resonemang. Tribunalen konstaterade att slutsatsen att det inte var nödvändigt att vidta skyddsåtgärder med avseende på importen från Serbien inte enbart grundade sig på att denna import låg på miniminivå, utan även på samspelet mellan denna omständighet och den omständigheten att de serbiska genomsnittliga försäljningspriserna var högre än de genomsnittliga försäljningspriserna för de fyra andra berörda länderna, vilket var en omständighet som bekräftade uppfattningen att en så liten importvolym inte kunde skada unionsindustrin.
90. Tribunalen drog av dessa överväganden slutsatsen att kommissionen inte hade överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogade över vid tillämpningen av artikel 9.2 i grundförordningen.
b) Parternas argument
91. Eurofer har bestridit denna analys. I den tredje grundens första del har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom konstaterandet att kommissionen kunde avsluta undersökningen av den serbiska importen utan att bedöma den skada som den skulle kunna ge upphov till. Eurofer har hävdat att det visserligen inte specificeras i artikel 9.2 i grundförordningen under vilka omständigheter skyddsåtgärder ska anses vara onödiga, men att tydlig vägledning ges i detta avseende i skäl 16 i samma förordning. Det framgår av detta skäl, mot bakgrund av vilket den aktuella bestämmelsen ska tolkas, att undersökningarna bör avslutas ”om dumpningen är minimal eller skadan är försumbar”.
92. Artikel 9.3 i grundförordningen förändrar ingenting i detta avseende. Där föreskrivs endast två ”säkerhetszoner” (safe harbours): nämligen dumpningsmarginalen och importvolymen. Ingen av dessa två är emellertid tillämpliga på den serbiska importen i förevarande fall. Antidumpningsmarginalen var betydligt högre än den miniminivå som föreskrivs i artikel 9.3 i grundförordningen, och importvolymen översteg det tröskelvärde på 1 procent som anges i artikel 5.7 i grundförordningen.
93. Under dessa omständigheter hade kommissionen kunnat konstatera att skyddsåtgärder var onödiga enbart på grund av att den potentiella skadan av den serbiska importen var ”försumbar”. Kommissionen kunde däremot inte grunda sig på importvolymer som översteg det aktuella tröskelvärdet. Kommissionen borde således ha bedömt huruvida den serbiska importen i sig skulle kunna orsaka skada för unionsindustrin genom att göra en sådan bedömning som avses i artikel 3 i grundförordningen och med hänsyn tagen till bland annat förekomsten av betydande prisunderskridande, enligt artikel 3.3.
94. Eurofer har som andra delgrund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och ett uppenbart fel genom konstaterandet att kommissionen inte överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 9.2 i grundförordningen. Eurofer har hävdat att kommissionen visserligen har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning på området, men att detta inte hindrar tribunalen från att kontrollera huruvida bevisningen kan läggas till grund för dess slutsatser. Å ena sidan översteg den serbiska importvolymen tröskelvärdet på 1 procent i förevarande fall och omfattades således inte av de säkerhetszoner som avses i artikel 9.3 i grundförordningen. Det kan således inte presumeras att de endast orsakar en försumbar skada. Å andra sidan var hänvisningen till de serbiska genomsnittliga importpriserna vilseledande, eftersom Serbien endast hade en enda tillverkare medan de andra länderna hade flera tillverkare och eftersom det hade konstaterats att de importpriser som tillämpades av vissa ryska och brasilianska tillverkare och exportörer var jämförbara med dem som den enda serbiska tillverkaren tillämpade.
95. Kommissionen har dessutom gjort ett uppenbart fel genom att inte beakta relevanta uppgifter. Kommissionen har hela tiden vägrat att beakta uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande vad beträffar de serbiska produkterna. Dessa uppgifter var dock uppenbart relevanta för bedömningen.
96. Kommissionen har gjort gällande att överklagandet ska avvisas såvitt avser den tredje grundens andra del. Kommissionen och HBIS anser under alla omständigheter att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund i sin helhet.
c) Bedömning
97. Vad gäller den tredje grundens första del ska det erinras om att enligt artikel 9.2 i grundförordningen ska undersökningen eller förfarandet avslutas om skyddsåtgärder inte är nödvändiga. Det framgår av skäl 16 i samma förordning, som Eurofer med rätta har åberopat för tolkningen av nämnda bestämmelse, att en undersökning eller ett förfarande bör avslutas om dumpningen är minimal eller skadan försumbar och att de begreppen bör definieras.
98. Begreppen definieras i artikel 9.3 i grundförordningen. I första meningen föreskrivs bland annat att för ett förfarande som inletts enligt artikel 5.9 i den förordningen – det vill säga ett förfarande som det finns tillräckliga bevis för att inleda – ska skadan normalt anses vara försumbar när importen i fråga understiger de volymer som fastställs i artikel 5.7, nämligen understiger 1 procent.
99. I den fjärde delgrunden har Eurofer i huvudsak kritiserat tribunalen för att felaktigt ha ansett att nämnda bestämmelse i artikel 9.3 i grundförordningen var tillämplig i förevarande fall, trots att importen från Serbien översteg ovannämnda tröskelvärde på 1 procent.
100. Jag anser emellertid inte att denna bestämmelse ska tolkas så att tröskelvärdet på 1 procent utgör ett fast och strikt gränsvärde som medför att kommissionen rättsligt sett är förhindrad att konstatera att den potentiella skadan av den importvolym som överstiger detta är försumbar, och detta trots att det i denna bestämmelse, i motsats till i artikel 3.4 a i grundförordningen, görs en specifik hänvisning till artikel 5.7 i grundförordningen.
101. Det ska nämligen påpekas i detta avseende att begreppet ”normalt” uttryckligen anges i artikel 9.3 i grundförordningen. Användningen av detta begrepp är enligt min mening ett tydligt uttryck för lagstiftarens vilja att ge kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när den har att bedöma huruvida den potentiella skadan av import som närmar sig detta tröskelvärde är försumbar. Detta utrymme för skönsmässig bedömning, som även här är förenligt med det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, gäller i båda riktningarna. Utrymmet innebär att kommissionen vid behov dels kan anse att den skada som följer av importvolymer som ligger mycket nära men dock överstiger tröskelvärdet är försumbar, dels kan anse att importvolymer som ligger nära tröskelvärdet men understiger detta ändå kan orsaka en icke försumbar skada.
102. Såsom uttryckligen framgår dels av skäl 16, dels av artikel 9.3 andra meningen i grundförordningen är det inte det faktum att själva tröskelvärdet har överstigits utan skadans försumbara karaktär som avgör huruvida undersökningen eller förfarandet ska avslutas utan att skyddsåtgärder måste vidtas. Härav följer att ovannämnda tröskelvärde på 1 procent inte utgör något fast och strikt gränsvärde såsom Eurofer har anfört, även om den aktuella bestämmelsen tolkas mot bakgrund av det relevanta skälet.
103. Av det ovan anförda följer att enbart den omständigheten att importvolymen från Serbien översteg det tröskelvärde på 1 procent som anges i artikel 5.7 i grundförordningen inte hindrade kommissionen från att anse att det inte var nödvändigt att vidta skyddsåtgärder med avseende på den serbiska importen, på grundval av miniminivån för volymen av sådan import och samspelet mellan denna omständighet och den omständigheten att de serbiska genomsnittliga försäljningspriserna var högre än de genomsnittliga försäljningspriser som tillämpades de fyra andra berörda länderna. Jag anser således att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den bekräftade kommissionens bedömning i detta avseende.
104. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.
105. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande anser jag att överklagandet kan tas upp till prövning såvitt avser den andra delgrunden, eftersom Eurofer endast har bestridit sakfrågor. I punkterna 115–121 i den överklagade domen, som denna delgrund avser, har tribunalen nämligen gjort rättsliga överväganden och det är mot dessa som Eurofers argument riktas.
106. Trots detta anser jag emellertid att överklagandet inte heller kan vinna bifall på den andra delgrunden.
107. Det första argumentet i den andra delgrunden, att kommissionen har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning eftersom den serbiska importvolymen i förevarande fall översteg tröskelvärdet på 1 procent och därmed inte omfattades av den säkerhetszon som avses i artikel 9.3 i grundförordningen, ska avvisas mot bakgrund av övervägandena rörande den första delgrunden. Det följer nämligen av dessa överväganden att tribunalen inte gjorde något fel när den fann att kommissionen, utan att överskrida det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har i detta avseende, kunde anse att den potentiella skadan av denna import var försumbar, mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, trots att volymen översteg det tröskelvärde på 1 procent som anges i artikel 5.7 i grundförordningen med 0,04 procent.
108. Det andra argumentet i den andra delgrunden, att en rysk och en brasiliansk exporterande tillverkare har exporterat den berörda produkten till unionen till priser som var jämförbara med det genomsnittspris som tillämpades av den enda serbiska exportören, har redan underkänts inom ramen för prövningen av den andra grunden för överklagandet. Eftersom det inte har bestridits, såsom har angetts i punkt 82 ovan, att de nationella genomsnittspriserna för import från Ryssland och Brasilien var lägre än de serbiska importpriserna, kan den av Eurofer åberopade omständigheten inte på något sätt visa att kommissionen har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
109. Det tredje argumentet, att kommissionen inte har beaktat uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande vad rör de serbiska produkterna, bygger på antagandet att kommissionen, med hänsyn till att importvolymen från Serbien översteg tröskelvärdet på 1 procent, inte kunde anse att den potentiella skadan av denna import var försumbar i den mening som avses i artikel 9.3 i grundförordningen och därför borde ha gjort en fullständig bedömning av den serbiska importens potentiella skada för unionsindustrin i den mening som avses i artikel 3.3 i förordningen. Det följer emellertid av det ovan anförda att detta antagande är felaktigt och att tribunalen med rätta i förevarande fall kunde konstatera att kommissionen kunde avsluta förfarandet med tanke på den försumbara skadan, utan att behöva göra någon sådan kompletterande bedömning som Eurofer har åberopat. Av detta följer att inte heller det tredje argumentet kan godtas.
110. Av det ovanstående följer att överklagandet, enligt min mening, inte heller kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden och att denna grund således ska ogillas i sin helhet.
4. Den fjärde grunden: Underlåtenhet att lämna ut uppgifter om prisunderskridande och målprisunderskridande vad rör den serbiska exportören
111. Som fjärde grund för överklagandet, som är indelad i tre delar och syftar till att bestrida punkterna 135–148 i den överklagade domen, har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning när den konstaterade att kommissionen inte var skyldig att lämna ut uppgifter om prisunderskridande och målprisunderskridande vad rör den serbiska exportören.
a) Den överklagade domen
112. I den överklagade domen har tribunalen konstaterat att det framgick av handlingarna i målet att Eurofer, under det administrativa förfarandet, vid ett flertal tillfällen hade informerats om de överväganden som fick kommissionen att konstatera dels att importen från Serbien inte skulle bedömas tillsammans med importen från de fyra andra länderna, dels att förfarandet beträffande denna import skulle avslutas. Tribunalen konstaterade att Eurofer, i enlighet med artikel 20.2 i grundförordningen, hade underrättats om de viktigaste omständigheterna och övervägandena på grundval av vilka kommissionen avsåg att rekommendera att undersökningen skulle avslutas utan åtgärder med avseende på denna import från Serbien och att Eurofer hade beretts möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter och att dess rätt till försvar iakttagits i förevarande fall.
113. Tribunalen fann vidare att vare sig Eurofer eller dess medlemmar befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för ett företag som riskerar att åläggas en påföljd eller en antidumpningstull och att Eurofer därför inte med framgång kunde stödja sig på den rättspraxis som Eurofer har åberopat gällande sådana företags rätt till försvar.
114. Slutligen underkände tribunalen Eurofers argument att principen om god förvaltningssed hade åsidosatts. Tribunalen fann att det framgick av prövningen av den andra grunden att kommissionen med rätta beslutade att avsluta förfarandet avseende den serbiska importen enbart på grundval av importvolymerna och uppgifterna om de genomsnittliga försäljningspriserna, utan att behöva analysera uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande. Tribunalen fann således att kommissionen hade undersökt samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet. Vidare ansåg tribunalen att denna slutsats inte kunde påverkas av de marginaler för prisunderskridande och målprisunderskridande rörande den serbiska importen som Eurofer hade begärt att få lägga fram och att även detta yrkande om att få lägga fram sådana uppgifter skulle ogillas.
b) Parternas argument
115. Eurofer har bestridit tribunalens bedömning. Som första delgrund har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom konstaterandet att Eurofers rätt till försvar inte hade åsidosatts. Uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande rörande den serbiska exportören utgjorde väsentlig information för att kunna påvisa inverkan på importpriserna och var nödvändiga för att Eurofer skulle kunna framföra sina synpunkter på huruvida den serbiska importen orsakade skada för unionsindustrin och på korrektheten i kommissionens ståndpunkt att importen var försumbar. Enligt Eurofer grundas rätten till försvar inte enbart på att få kännedom om de omständigheter som ligger till grund för kommissionens åtgärder, såsom föreskrivs i artikel 20.2 i grundförordningen, utan även på att få tillgång till andra viktiga uppgifter i kommissionens handlingar i målet som kan leda till ett ifrågasättande av bedömningen.
116. Som andra delgrund har Eurofer hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom konstaterandet att Eurofer, som företrädare för unionsindustrin, inte kunde åberopa de krav som följer av iakttagandet av rätten till försvar, eftersom Eurofer inte riskerade att påföras någon antidumpningstull. Det framgår däremot av rättspraxis att det inte finns någon rättslig grund för att göra åtskillnad mellan exportörer och unionsindustrin i detta avseende.
117. Som tredje delgrund har Eurofer gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att konstatera att den angripna förordningen uppfyllde kraven enligt principen om god förvaltningssed enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Eurofer har hävdat att om överklagandet bifalls såvitt avser den andra eller den tredje grunden ska även Eurofers argument avseende åsidosättandet av kraven enligt principen om god förvaltningssed godtas. Eurofer har dessutom gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den avslog Eurofers yrkande om att kommissionen skulle åläggas att förete bevisningen avseende prisunderskridandet och målprisunderskridandet.
118. Kommissionen har gjort gällande att grundens andra del är verkningslös. Kommissionen och HBIS anser under alla omständigheter att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund i sin helhet.
c) Bedömning
119. Vad gäller den fjärde grundens första del som Eurofer har åberopat ska det erinras om att det framgår av artikel 20.2 i grundförordningen att de parter som avses i punkt 1, vilka Eurofer ingår bland i förevarande fall, får begära att slutligen få ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att en undersökning eller ett förfarande avslutas utan att slutgiltiga åtgärder införs.
120. Tribunalen har emellertid konstaterat, såsom framgår av punkterna 135 och 136 i den överklagade domen, att Eurofer hade informerats om de omständigheter som föranledde kommissionen att konstatera att importen från Serbien inte behövde bedömas tillsammans med importen från de fyra andra berörda länderna och att förfarandet beträffande denna import skulle avslutas.
121. Vidare framgår det av prövningen av de föregående grunderna för överklagandet och särskilt av punkterna 78, 79 och 109 i detta förslag till avgörande att tribunalen gjorde rätt när den konstaterade att kommissionen i förevarande fall kunde anse, mot bakgrund av de omständigheter som kommissionen hade beaktat, att det inte var nödvändigt att göra någon grundligare bedömning av den serbiska importens potentiella skada, vare sig för ett sådant konstaterande som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen eller för ett beslut om att avsluta förfarandet enligt artikel 9.2 och 9.3 i samma förordning. Av detta följer att eftersom uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande rörande den serbiska exportören inte utgjorde omständigheter eller överväganden på grundval av vilka kommissionen avsåg att rekommendera att undersökningen avseende den serbiska importen skulle avslutas utan att åtgärder infördes, gjorde tribunalen inte sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade åsidosatt artikel 20.2 i grundförordningen genom att inte lämna ut nämnda uppgifter till Eurofer.
122. Inom ramen för den första delgrunden har Eurofer emellertid även hävdat att dess rätt till försvar har åsidosatts, oberoende av artikel 20.2 i grundförordningen, eftersom uppgifterna utgjorde andra viktiga uppgifter i kommissionens handlingar i målet som kunde leda till ett ifrågasättande av bedömningen. Inom ramen för den andra delgrunden har Eurofer dessutom gjort gällande att Eurofer i huvudsak hade samma rätt till försvar som de exportörer har enligt rättspraxis som riskerar att påföras en antidumpningstull.
123. I detta avseende vill jag påpeka, utan att behöva ta slutgiltig ställning i frågan huruvida rättspraxis avseende exportörernas rätt till försvar är tillämplig på en enhet som Eurofer, att den omständigheten att det finns ett fel som hänför sig till rätten till försvar emellertid endast kan föranleda ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen om det finns en möjlighet att det administrativa förfarandet på grund av detta fel hade kunnat leda till ett annat beslut.
124. Det framgår av punkt 121 ovan och av de punkter som det hänvisas till däri att uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande rörande den serbiska exportören inte var nödvändiga för att fatta besluten enligt artiklarna 3.4 a, 9.2 och 9.3 i grundförordningen och att kommissionen inte var skyldig att göra någon fullständig skadeanalys enligt artikel 3.3 i grundförordningen för importen från Serbien för att fatta besluten. Härav följer att kommissionen i princip inte gjorde sig skyldig till några oegentligheter när den inte lämnade ut nämnda uppgifter.
125. Enligt min mening kan inte Eurofer under dessa omständigheter åberopa ett åsidosättande av rätten till försvar enbart genom att göra gällande att uppgifterna om prisunderskridande och målprisunderskridande rörande den serbiska exportören inte lämnades ut, utan att på något sätt precisera varför Eurofer hade kunnat försvara sig bättre och det administrativa förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om uppgifterna hade delgetts.
126. Jag anser således att den fjärde grunden ska avvisas såvitt avser såväl den första som den andra delen. Härav följer även att tribunalen, i strid med vad Eurofer har hävdat, inte var skyldig under dessa omständigheter att ålägga kommissionen att lägga fram ovannämnda uppgifter.
127. När det gäller den tredje delgrunden vill jag påpeka att den inte bygger på några riktiga rättsliga argument, utan endast på en hänvisning till den andra och den tredje grunden för överklagandet. Jag anser att även denna delgrund ska avvisas, eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser dessa grunder.
128. Av det ovan anförda följer enligt min mening att även den fjärde grunden för överklagandet ska ogillas och att överklagandet således ska ogillas i sin helhet.
VI. Rättegångskostnader
129. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.
130. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämpliga i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
131. Både kommissionen och HBIS har yrkat att klaganden ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Eurofer har tappat målet ska deras yrkande bifallas.
VII. Förslag till avgörande
132. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska meddela följande dom: Överklagandet ogillas. Eurofer, Association Européenne de l’Acier, AISBL ska ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen och HBIS Group Serbia Iron & Steel LLC Belgrade.
1 Originalspråk: italienska.
2 T-835/17, EU:T:2020:96.
3 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1795 av den 5 oktober 2017 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Brasilien, Iran, Ryssland och Ukraina och om avslutande av undersökningen av import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Serbien (EUT L 258, 2017, s. 24, och rättelse i EUT L 319, 2017, s. 81).
4 EUT L 176, 2016, s. 21.
5 Kommissionen har i detta avseende hänvisat till dom av den 9 november 2017, SolarWorld/rådet ( C‑205/16 P, EU:C:2017:840, punkt 37 och följande punkter).
6 Enligt artikel 176.2 i domstolens rättegångsregler ska nämligen anslutningsöverklagande ske genom att en separat handling ges in, som ska vara åtskild från svarsskrivelsen.
7 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen Scandlines Danmark m.fl./kommissionen ( C‑174/19 P och C‑175/19 P, EU:C:2021:199, närmare bestämt punkterna 44 och 45).
8 Se dom av den 29 november 2007, Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl./kommissionen ( C‑176/06 P, ej offentliggjord, EU:C:2007:730, punkt 18), och dom av den 29 juli 2019, Bayerische Motoren Werke och Freistaat Sachsen/kommissionen ( C‑654/17 P, EU:C:2019:634, punkt 44).
9 Se, med tillämpning av dom Boehringer, dom av den 21 december 2016, Club Hotel Loutraki m.fl./kommissionen ( C‑131/15 P, EU:C:2016:989, punkterna 67 och 68) och dom av den 24 juni 2015, Fresh Del Monte Produce/kommissionen och kommissionen/Fresh Del Monte Produce ( C‑293/13 P och C‑294/13 P, EU:C:2015:416, punkt 193).
10 Se övervägandena i punkt 126 i mitt förslag till avgörande i de förenade målen World Duty Free Group och Spanien/kommissionen ( C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:51).
11 Se punkterna 65 och 66 i den överklagade domen.
12 Se punkterna 66 och 67 i den överklagade domen.
13 Kommissionens förklarande anmärkning av den 21 september 2000 till antidumpningskommittén (ad hoc‑gruppen för genomförande) inom Världshandelsorganisationen (WTO) (nedan kallad den förklarande anmärkningen från 2000). Se punkterna 37, 71 och 77 i den överklagade domen.
14 Se punkterna 71–79 i den överklagade domen.
15 Se punkt 80 i den överklagade domen.
16 Eurofer har hänvisat till dom av den 25 januari 2017, Rusal Armenal/rådet ( T-512/09 RENV, EU:T:2017:26, punkterna 101–105).
17 Se punkt 51 i den överklagade domen.
18 Se punkterna 63 och 65 i den överklagade domen.
19 Se punkt 68 i den överklagade domen.
20 Se, bland annat, dom av den 19 september 2019, Trace Sport ( C‑251/18, EU:C:2019:766, punkt 47 och angiven rättspraxis).
21 Se mitt nyligen föredragna förslag till avgörande i målet kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube ( C‑891/19 P, EU:C:2021:533, punkt 29) med hänvisning till dom av den 10 juli 2019, Caviro Distillerie m.fl./kommissionen ( C‑345/18 P, ej offentliggjord, EU:C:2019:589, punkt 15 och angiven rättspraxis).
22 Se punkterna 101–105 i den domen, särskilt punkt 105.
23 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 februari 2021, RFA International/kommissionen ( C‑56/19 P, EU:C:2021:102, punkt 79 och angiven rättspraxis).
24 Se, bland annat, dom av den 8 juli 1999, Hercules Chemicals/kommissionen ( C‑51/92 P, EU:C:1999:357, punkt 75), och dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen ( C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 211).
25 Se punkt 81 i den överklagade domen.
26 Se punkterna 82–84 i den överklagade domen.
27 Se, bland annat, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen ( C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
28 Det vill säga i en situation där importpriserna dels från den enda serbiska exportören, dels från de två exportörer som Eurofer har nämnt, nämligen den ryska och den brasilianska, var jämförbara. Eurofers argument förefaller nästan avse ett åsidosättande av principen om likabehandling.
29 Se tabell 4 i skäl 235 i den angripna förordningen.
30 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2020, Litauen/kommissionen ( C‑79/19 P, EU:C:2020:129, punkt 71 och angiven rättspraxis).
31 Se punkterna 110–112 i den överklagade domen.
32 Se punkterna 113 och 114 i den överklagade domen.
33 Se punkterna 115–119 i den överklagade domen.
34 Se punkterna 120 och 121 i den överklagade domen.
35 Om inte de berörda länderna tillsammans svarar för 3 procent eller mer. Min kursivering.
36 Se punkterna 47 och 48 ovan.
37 Se punkt 50 ovan.
38 Såsom redan har påpekats grundades slutsatserna på tre överväganden: för det första översteg dumpningsmarginalerna för den aktuella importen miniminivån, för det andra ansågs importvolymen från Serbien vara försumbar och för det tredje skilde sig de serbiska exportpriserna från priserna i de fyra andra berörda länderna. Se punkterna 52, 135 och 136 i den överklagade domen.
39 Punkterna 136 och 137 i den överklagade domen.
40 Punkterna 140–142 i den överklagade domen.
41 Punkterna 143–148 i den överklagade domen.
42 Se, bland annat, dom av den 16 februari 2012, rådet/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP ( C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 79 och angiven rättspraxis).